Att hålla kurs

Det var ett intressant ögonblick. Jag uttalade orden om de sju närvarandes lösa koppling till yrkeslivet. Att det nog inte var så lätt att hitta sju människor på den plats i livet där vi ju samtliga är som är så löst kopplade till sin yrkesidentitet som vi är. Knappt hade jag emellertid uttalat orden förrän jag hickade till en aning. Jag insåg att det kanske bara var sex stycken som motsvarade beskrivningen och att jag själv på något sätt inte riktigt var så frikopplad när allt kommer omkring.

Visst, visst – jag jobbar med det jag själv skapat. Och utvecklar det jag under tio år drömt om att få utveckla. Men icke desto mindre. För även om jag har en otvungen inställning till mitt jobbande så har jag det alltid med mig. I mig. Och även om jag då och då låter inställningen bli alltför avslappnad så vet jag att jag måste reagera när den kritiska nivån är nådd och gör det också.

Jag som ofta och ganska envist framhåller att man inte ska jobba ihjäl sig, att jobbet absolut inte är allt och att pengar verkligen inte är någon anledning till att duka under av arbete – vad pysslar jag egentligen med? Är det min egen ambition att skapa och se förverkligas som bibehåller mitt arbetsmässiga fokus eller är det helt enkelt pengarna?

Sannolikt bägge – i växelvis verkande vågor. Tanken att bara lägga ifrån mig alltihop lockar inte. Visst har tanken funnits där både en och två gånger, men varje gång finner jag så mycket som jag inte är klar med inom verksamheten att jag inte kan förpassa den varken idémässigt eller rent praktiskt.

Det var i alla händelser ett tankeväckande ögonblick. Verkligen.

Så rullade det dit det lutade både en och två dagar. Tanklösheten är det predominerande läget i den stekande solen på husets sydsida, men när det någon stund rör sig mentalt har det handlat om att hålla kurs i bägge bemärkelserna. Dels att uttrycka för andra vad (jag nog anser att) de behöver veta. Dels att hålla kurs som i att hålla kursen.

I det senare fallet har det gått och blivit väldigt enkelt. Från att ha varit en krävande navigationsuppgift med beräkningar av vindavdrift och kurs över grund så har det blivit något som i princip uteslutande baserar sig på den inre kompassen. Känslan, alltså.

Det är innebörden av kursen som i att utbilda som ställer till det. Och det är samma spöke som bor i denna avstjälpningsplats. Att uttrycka, utbilda och intrycka i andra. Har alltid haft behovet men känner att jag har allt mindre att säga. Dels eftersom de jag omger mig med själva förstår och upptäcker på ett sätt som är alldeles underbart. Dels eftersom jag någonstans suktar efter min egen tystnad. Jag har hört min röst mullra i min kropp länge nu. Jag har nog sagt tre gånger så mycket som vilken annan människa som helst under mitt liv. Koefficienten vad gäller det skrivna ordet är nog än högre.

Visst fan har jag hållit kurs. Tittar jag bakåt så är det egentligen aldrig innehållet i kursen som har varit det väsentliga. Det har nog snarare varit sättet jag sagt det på och den entusiasm som jag på något sätt alltid lyckats stjälpa av hos de som lyssnat. Eller – de har ju inte ens behövt lyssna för att se den, egentligen.

Farsan var inte till föraktlig del likadan. Optimist till absurdum och hjälpande långt bortom min egen tålamodsgräns. Han var vid två tillfällen ordförande för den BRF han bodde i och det slutade alltid med att han blev personlig assistent för mer eller mindre halva kvarteret.

Kanske är det den situationen jag försöker hålla ifrån mig. Att om jag ställer mig på podiet istället och har ett litet avstånd så slipper jag in i varje enskilt hjärta och peta. Det klarar man ju inte av riktigt. Visst, de som kommit dit – de sju, där är det en annan sak. Nu var det alla de andra jag tänkte på.

Och så kommer jag till den där besvärliga punkten där frågan återigen är varför jag anser mig måsta. Vad är det som gör att jag hela tiden tycker att jag måste hjälpa eller vad man ska säga. Hjälpa är egentligen inte rätt ord här eftersom den som jag vill få att förstå något ofta inte har behovet att förstå det.

Jag är på något sätt byggd med svårigheten att se någon ha svårigheter med något utan att försöka se till att denne någon övervinner svårigheten på ett enklare sätt. När det egentligen kanske är så att denna utmaning är till för att övervinnas av just denne någon själv. Utan någon jävel som springer och ska hålla kurs.

Men vänta – ha – det var ju inte innehållet i kursen som var det viktiga. Det var ju entusiasmen, alltså den mentala inställning som gör att utmaningarna kan övervinnas. Hoppsan. Ärftligt belastad där, tvivelsutan.

Nu blev jag lite förvånad. Så jag tror att jag slutar här. Med en liten film om en vit kanin i en av de mest betydelsefulla dialoger jag någonsin upplevt.


Insiksfullt om livet är bara förnamnet.

Högskoleprovet

I går var sista stationen på den mellansemeseriala kompressionen. En dragning av Social Avkastning, SmartAss och [med betoning på] The Scape Bay på högskolan i Gävle. Det var lite av ett högskoleprov, första gången de aggregerade projekten i sitt sammanhang och i full längt fick träffa mer än en eller två trumhinnor samtidigt. Jag gick intrycket att det gick väldigt bra och ser fram emot en fortsättning.

Samtidigt får jag tydligt illustrerat för mig hur kul jag tycker det är att prata inför folk. Att hänga sin kavaj på lärarstolens ryggstöd i lektionssalen och skapa kontakt för att sedan plöja på genom den förutbestämda materian var på många sätt en ny upplevelse. Dels eftersom dessa var vana med lektioner (vilket ju kan vara dubbelriktat) och dels eftersom de var på väg ut i ett yrkesliv och en bransch som jag varit i väldigt länge. Jag fick känslan att jag hade mer att säga dessa än jag brukar ha att säga.

Ganska intressant eftersom jag så mycket slagits mot olika former av utbildning själv. Med undantag för en avhoppad kurs i UML 1998 har jag inte vistats i ett klassrum sedan 1994 – tills i går. Men under över alla under blev jag riktigt sugen att återvända efter gårdagens dragning. Eftersom jag kände att jag helt enkelt hade mycket att säga och eftersom jag tror att det finns de som verkligen bestämt sig för att gå i en riktning där det jag har att säga kan vara intressant.


(Kommer att tänka på den där professorn. Han var sällan särskilt nöjd med livet, men några gånger på året sken han upp. I början av terminen, närmare bestämt – då han körde inledningen till läkarlinjen under någon vecka.)


Syret håller på att återvända till hjärnbarken efter en intensiv period. Nu återstår bara att invänta reaktioner och resultat. Jag vet att det kommer att ta en stund; det gör det alltid – särskilt när man vänder och vrider på referensramar på det sätt jag gör. Väntan kommer inte att bli särskilt plågsam. Den avtjänas i ett litet hus med pool invid en sandstrand och vad som kan vara världens ljuvligaste dansgolv.


Men först en liten tur till huvudstaden med en blivande mästerfotograf. Eller – rättare sagt – hon är det redan. Nu påbörjar hon sin mentala resa mot det tillståndet. Det räcker ju som bekant med att tänka tanken - egentligen. Sedan ska man bara pallra sig dit också. Ska bli riktigt spännande att se.

Den utbildade tanken

Det förefaller alltmer som om tanken, den fostrade och formade tanken. Den kunniga tanken. Den faktaspäckade och erfarna tanken. Den kultiverade tanken formad till åsikter vidare till bedömmande och i förlängningen dömande. Skattande. Intellektuellt uppskattande. På inlärt rimlig basis styrandes utforskandets steg till underbyggande av det redan befästa och bort från vad som skattats orimligt vid en första tanke.

Men den fostrande tanken föder också mönster av iakttagelser. Iakttagelser som vid sidan av varandra, korskopplade och vilandes på en bädd av erfarenhet blir till mönstersyn. Mönstersyn som i en viss riktning gör det möjligt att upphäva de inlärda mönstren till förmån för insikten kring den återhållna återhållsamhetens kraftfullhet.

Att låta känslan bo i tanken och att låta den flyta helt fritt. Att låta bäraren skörda frukterna av att bara iaktta tankeobjektet istället för att intellektuellt brotta ner den, ställa den mot väggen och pressa in den i ett hörn. Att tänka rätt är fjuttigt, att tänka fritt är att knappt tänka alls. Så skulle det naturligtvis aldrig kunna stå över ingången till en universitetsaula.

Om utbildning

Jag har alltid haft en relativt komplicerad relation till detta med utbildning. Redan från början identifierades jag av skolsystemet som obildbar. Upp till femte klass hade jag problem med och låg efter i så gott som allt. I slutet på femman började jag äntligen få kompisar och från den punkten blev jag tydligen bildbar. Själv vill jag ju naturligtvis smickra mig med bilden av att jag hela tiden hade förutsättningarna men att skolan vilar på en social grund och att man i första hand måste kunna spela spelet. Först då har man chansen att också vara med och slåss om kunskapens hägrande guldstjärnor.

Senare, när jag jobbat några år och med ett fåtal undantag dissat den akademiska världens teoretiska plattform för inbördes beundran hamnade jag av någon anledning på ett utbildningsföretag. Inte ett sådant där som anordnar kurser utan ett av de där företagen som några år senare skulle komma att kallas IT-fenomen. Vi sysslade med vad som senare skulle kallas e-learning (smaka på det iii-lööörning, bejby). Och företaget skulle göra all världens datalärare (några år senare IT-pedagoger) arbetslösa genom att på CD (några år senare Internet) tillhandahålla interaktiv utbildning.

Företaget var våldsamt framgångsrikt. Man slöt mångmiljonavtal med så gott som varje stort Svenskt (några år senare Europeiskt) företag. För varje ny våg av Officepaket eller Windows-version rullades också vågor av utbildning på burk ut. Jag tror det vart ett par miljoner elevlicenser innan det var färdigt. Ett slut via riskkapitalismens tärande åtråvärde vilken får bli ämnet för en annan dags skrivande. För en programmerare (några år senare IT-utvecklare) som jag, med fingrarna djupt nere i koden men med viss förmåga att uttrycka sig gavs enastående karriärmöjligheter. Jag började prata med kunderna.

Och i takt med att jag gjorde det så insåg jag att lärandet i klassrum inte alls kunde ersättas med kurs på burk. Varför? Jo, för att lärandet i klassrum handlade om så mycket annat. Det handlade om att få komma från sin arbetsplats. Kanske ut och resa lite. Dricka lite kaffe. Surra med nytt folk. Kanske till och med spana lite vid middagen om det rörde sig om en flerdagarskurs. Rent av hitta sig ett ragg (några år senare få ligga lite). Få komma tillbaka till ordinarie arbetsplats och ha lite gött att berätta.

Klassrumsutbildningen visade sig vara en form av belöning snarare än en väg till inhämtande av kunskap. Den kostade företagen pengar. Ganska bra med pengar, faktiskt och i det sena 90-talets uppgångar var utbildningsbudgetarna som regel rejält tilltagna. Företaget jag jobbade för kunde leverera kunskap på burk för en fraktion av priset och ändå fakturera någon eller några miljoner. Efter ytterligare några år i branschen kom en plågsam tanke emellertid flytandes som en fekalieklum i en badhuspool. Den om att utbildning och själva byggandet av kunskap inte nödvändigtvis var sådär ohyggligt kopplade till varandra.

Skolan visade sig ju vara lika mycket en socialt formande instans under kunskapande ackompanjemang som personalutbildningen visade sig vara sociala belöningsaktiviteter under samma förespegling. Klart man börjar fundera. Och de saker jag själv lärt mig – hur har de hamnat där i huvudet? Jo, bångstyrig och obildbar som man är så har ju kunskapen nödvändigtvis skaffats genom att observera andra, testa sig fram, söka skapa intressen och sedan med autistiskt fokus inte komma undan med mindre än att suga i sig information för att mätta det behov man själv skapat.

Lite senare i livet då lättjan satt in och man börjat känna igen reflexerna som kan förhindra att man fastnar i djupa gropar av tidskrävande kunskapstörst händer emellertid samma sak ändå. Man ställs inför något. Man måste lösa ett problem. Och man förkovrar sig där och då för att erhålla den kunskap som krävs för att övervinna problemet, inte sällan utan att intressen föds och överförkovran blir en ofrivillighet. Livet är en skola i sig. Och det som inom livens ram utgör sig för att vara just skolor eller sker i utbildningens tecken får nog betraktas snarare ur det perspektivet än ur sin egenhändigt formulerade existensmotivation.

Numera är det oftast jag själv som håller utbildningen när det är fråga om utbildning. Det är en stor del av mitt jobb. Att locka våra användare till att inse hur man jobbar med det system vi tagit fram. Det är en helt och hållet en social aktivitet. Den går ut på att etablera kontakt människor emellan. Att utbyta erfarenheter och tankar över den etablerade bryggan och stoppa in vetskap om möjligheter i deltagarnas huvuden. Man kan inte lära sig saker som man inte måste lära sig. Man kan bara väcka intresse och tala om var informationen bor för den händelse att intresset vaknar till liv.

Jag har träffat osedvanligt många pedagoger i jobbet. Många började sina pedagogiska dagar i skolans värld och har övergivit den för andra avenyer då de först sett vilken enorm förbättringspotential skolan har för att sedan inse att den är bygg för att inte ge några möjligheter till förändring. Skolan är som institution något helt annat och med ett lika kristallklart som outtalat syfte. Dock finns där lärare och skolpersonal som varje dag utmanar detta diaboliska mönster på dess egen hemmaplan för att ge barnen de förutsättningar de annars inte skulle ha haft. Där har vi verkliga hjältar – bakom fiendens linje så att säga.

Och avslutningsvis: Nej, jag har inte examen från någon högskola. Hade jag haft det så hade jag aldrig lyckats med det som jag faktiskt lyckats med. Vilket sannolikt gör mig till en samhällsfara.