Did I Instigate This?

I wonder - did I instigate this?
A riddle full of things I would never want to miss?

Did I get to lay out my own lively course?
Was I given a list of things to endorse?

Are they real all the things I hear and see?
Or are they just projections of what goes on inside me?

And if so - why do You do what You do?
Are you You or what I have projected into?

Am I part of anothers desig as this world?
As a vivid performance, all empty yet twirled?

Is it preprogrammed, all regardless time?
All part of the Circle, yet only a line?

Do I see what You did create within yours?
Maybe our two worlds have mutual doors?

Or am I just kept inside what I have defined?
Then all these thoughts are solely a learning mind.

Horizon

To no more hunt for the horizon,
to not be breathing out of reach.

Is to be here with that one person,
is to be both and part of each.

It does reward the restless past,
it turned around the searching light.

A satisfaction deep and vast,
to safely climp up any height.

When that one turmoil that was me,
now resting its most seeking eyes.

It might at times be clear to see,
what grows in other's inner lies.

Patterns in Obfuscated Clarity

When seen from the obnoxious side,
it all makes perfect sense.

I doubt this is the final ride,
just replacing the lens.

However unavoidable,
as facts do emphasise.

Though not at all debatable,
while hindered by the lies.

WEdge

We coupled in the midst of change. Tumulus and revenge.

It brought us to the cutting Edge. A perfect soothing wedge.

We sought and found within desire. Most confident with fire.

What used to live could scent anew. The scent of life as true.

Samma gamla visa

Nu är det kris igen, och nu är kris igen, och krisen gör att vi får snåla.

Nu är det kris igen, och nu är kris igen, och stackars oss vad vi får tåla.

Och det var inte sant, och det var inte sant, för alla pengar har vi lånat.

Och det var inte sant, och det var inte sant, för själva haver vi oss rånat.

Hej – jag är dum i huvudet – och det är ditt problem!

Hejhej, alla glada mänskor och alla ni andra,
som längst denna livets väg valt att vandra.

Hur skulle det vara att tänka efter ett slag,
gör det ni – för det tänker inte jag.

Jag har ju fel i såväl sak som i hjärna,
verkar det uppdagas – då ska jag spjärna.

Spjärna och sätta mig mitt på en tvär,
vållandes för dig ett väldigt besvär.

De främsta av alla de bästa strateger,
kan inte förneka att detta ger seger.

Jag vet hur man gör – det är jag som ska grattas,
allt logiskt tänkande är till för att mattas.

Jag är infernaliskt och omöjligt dum,
du sitter såsmåningom häpen och stum.

Ty när det är över och du inte orkar,
då öppnar jag mina champangekorkar.

Och innan du startar en ny kontrovers,
minns hur du har det när jag är på tvärs.

Och överväg noga - är fighten nödvändig?
Ihågkom min dumhet - den är högst beständig.

(Och givetvis, givetvis väldigt behändig)