En tids obalans och det rullade dit det lutat. Snuvad, så att säga. I manlighetens tecken tilltäppt ordentligt och därmed raskt avstannad. Det är som om det sätter sig på känslan och selektivt bibehåller tanken någorlunda intakt. Eller så är det så att själva obalansen manifesteras tydligt så att jag ska ta den i beaktande.
Balansen tappade jag efter vägen. Det har egentligen pågått ganska länge men blev tydligt den gångna veckan med irritation som iakttagbar reagens. Irritation över att hjälpa till. Precis så var det senast det begav sig – på sommarhalvan – emellertid mer överskruvat den gången.
Bilar som går sönder och kringflackande hundar som lurar döden. Barn som blir hemma och söker den värme jag inte hade att uppbåda. Och mest utbrett – ett jobbande som jag flagrant bjudit in till en magnifik avslutning på året utan sedvanlig restriktion. En inbjudan som antogs på grundval av den uppdämdhet det med åren ackumulerat från snart sagt varje tänkbart håll.
Jo, jag har varit med och skapat ett monster en gång i tiden. Det vässar sig mot sin framtid och där finns alltid, alltid, alltid saker som kan förbättras. Människor som gjuter sin kreativitet och sina önskningar i våra tankars gemensamma produkt. Jag var dess upphov och när jag i höstas sa ”ok, jag kör lite till”, så bad jag egentligen om det. Om att få smaka på intensiteten i det som tvingar mig att ta ställning. Att definierat mitt förhållningssätt.
Orden sögs ut samma väg. Och mest plågsamt – pulsen. Den kom av sig. Inte så att det slutade bulta utan snarare så att rytmen inte kunde skönjas bland alla de andra pulserna som jag låtit komma farande.
Så lösningen blev några dagars välförtjänt krasslighet att tvinga mig att se min egen obalans. Jag skulle kunna låta symtomen passera och återgå till produktivt arbete snarast möjligt. Då skulle jag också snart hamna precis här igen, fastän snäppet mer åtskruvat.
Men jag vet ju.
Från grunden och uppåt. Balans. Rytm. Lust. Värme. Inspiration. Och så vidare. Just så. Eftersom inte inte finns så tänker jag inte formulera det utifrån det sätt på vilket det visat sig att inte fungera eftersom inte försvinner på grund av sin egen uteblivna existens och lämnar orden till sin avskalade egentliga mining vilket då blir det motsatta mot den tillsynes avsedda.
Balans. Rytm. Värme. Inspiration. Infall. Inlevelse. Utveckling. Upplevelser. Insikter. Närhet. Ett liv som får mening efter mening. Nästa gång kanske jag ser obalansen ännu tidigare.
Det där med klartext tar vi en annan dag.
Visar inlägg med etikett Sjuk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sjuk. Visa alla inlägg
tisdag 11 december 2012
torsdag 23 februari 2012
Diskussion
”Men borde vi ändå inte gå ut med det här på något sätt?”
”Hur menar du?”
”Jag menar att detta är inte normalt. Folk måste ju få veta vad det är som händer!”
”Och vad tror du händer då?”
”Vaddå händer då?”
”Vad tror du händer när allmänheten får nys om hur det ligger till? Tror du att de kommer att ta det med en gäspning eller tror du de kommer känna efter ännu mera och komma hit allihopa?”
”Har det verkligen med saken att göra? Vad tror du händer om de får reda på att vi visste och inte talade om något?”
”Då säger vi bara som det är. Att vi inte ville skapa panik i samhället. Det är den ansvariga saken att göra.”
”Det känns fel ändå. Folk drabbas av yrsel, mår illa, har feber och en massa symptom vi inte ens sett motsvarigheten till på åratal. Vad beror det på?”
”Det har inte med saken att göra. Vårt uppdrag är att hjälpa de som söker vård hos oss, inte att rädda världen. Den tid du lägger på att tjafsa med mig tar du från en patient. Skärpning!”
”Hur menar du?”
”Jag menar att detta är inte normalt. Folk måste ju få veta vad det är som händer!”
”Och vad tror du händer då?”
”Vaddå händer då?”
”Vad tror du händer när allmänheten får nys om hur det ligger till? Tror du att de kommer att ta det med en gäspning eller tror du de kommer känna efter ännu mera och komma hit allihopa?”
”Har det verkligen med saken att göra? Vad tror du händer om de får reda på att vi visste och inte talade om något?”
”Då säger vi bara som det är. Att vi inte ville skapa panik i samhället. Det är den ansvariga saken att göra.”
”Det känns fel ändå. Folk drabbas av yrsel, mår illa, har feber och en massa symptom vi inte ens sett motsvarigheten till på åratal. Vad beror det på?”
”Det har inte med saken att göra. Vårt uppdrag är att hjälpa de som söker vård hos oss, inte att rädda världen. Den tid du lägger på att tjafsa med mig tar du från en patient. Skärpning!”
måndag 12 december 2011
Livkvotszoner under fas fyra
"OK. Orange zon på kartan innebär kontrollerad avbefolkning. Under fas fyra betyder det att viss klimatpåverkan men framförallt fokus på de respiratoriska effekterna.
Under kampanjens första halvår kommer främst redan svaga individer att påverkas men under det ljusnande andra halvåret kommer vi att möta upp med ökade koncentrationer för att bibehålla mottagligheten hos resterande befolkning.
Mot slutet av fas fyra kommer opinionen att börja uppmärksamma vad som sker och media kommer att tvingas skära bland sin personal för att bibehålla de lojalas stadga in i fas fem då media i klartext lämnar instruktion till kvarvarande befolkning.
Under fas fem avslutas så gott som all livsuppehållande och vårdande funktion i alla zoner utan grön zon, även om verkningsgraden hos såväl preparat som organisation kraftigt decimeras under fas fyra.
Röd zon slås ut under inledningen av fas fem genom innehållande av nödvändiga leveranser och konventionella vapen. Ingen karensperiod för röda områden behövs således. För orange zon kommer en treårig karenstid att krävas av på hygienmässiga grunder.
Röd zon har definierats som glesbygd och finns i stort sett bara i Norden inom det europeiska projektet. Orange zon är relativt glesbefolkat men har stadsbildning upp till 50 000 innevånare.
I orange zon finns även produktionskapacitet och infrastruktur, jordbrukskultur och oinitierat kunnande som kräver dämpande åtgärder snarare än införlivande i livdelen av kvarvarandekvoten.
Resterande gul zon kommer huvudsakligen att utgöra livdelen i fas fem för mer selektiv depopulation under fas sex och grön zon undantas som tidigare meddelat helt under förutsättning att specialkost intas enligt instrukion."
Krigets tyskland var en liten övning, bara. Vi är mitt uppe i det. Precis just nu. Men ändå inte riktigt på dendär vanvettiga punkten som framtvingar resningen. Till våren, skulle jag tro. Det måste kännas oändligt frustrerande att inte kunna skynda på åtgärderna för att möta den ansamlade uppvaknandevågen med mindre än att hjälpa den. Stackars satar...
Under kampanjens första halvår kommer främst redan svaga individer att påverkas men under det ljusnande andra halvåret kommer vi att möta upp med ökade koncentrationer för att bibehålla mottagligheten hos resterande befolkning.
Mot slutet av fas fyra kommer opinionen att börja uppmärksamma vad som sker och media kommer att tvingas skära bland sin personal för att bibehålla de lojalas stadga in i fas fem då media i klartext lämnar instruktion till kvarvarande befolkning.
Under fas fem avslutas så gott som all livsuppehållande och vårdande funktion i alla zoner utan grön zon, även om verkningsgraden hos såväl preparat som organisation kraftigt decimeras under fas fyra.
Röd zon slås ut under inledningen av fas fem genom innehållande av nödvändiga leveranser och konventionella vapen. Ingen karensperiod för röda områden behövs således. För orange zon kommer en treårig karenstid att krävas av på hygienmässiga grunder.
Röd zon har definierats som glesbygd och finns i stort sett bara i Norden inom det europeiska projektet. Orange zon är relativt glesbefolkat men har stadsbildning upp till 50 000 innevånare.
I orange zon finns även produktionskapacitet och infrastruktur, jordbrukskultur och oinitierat kunnande som kräver dämpande åtgärder snarare än införlivande i livdelen av kvarvarandekvoten.
Resterande gul zon kommer huvudsakligen att utgöra livdelen i fas fem för mer selektiv depopulation under fas sex och grön zon undantas som tidigare meddelat helt under förutsättning att specialkost intas enligt instrukion."
Krigets tyskland var en liten övning, bara. Vi är mitt uppe i det. Precis just nu. Men ändå inte riktigt på dendär vanvettiga punkten som framtvingar resningen. Till våren, skulle jag tro. Det måste kännas oändligt frustrerande att inte kunna skynda på åtgärderna för att möta den ansamlade uppvaknandevågen med mindre än att hjälpa den. Stackars satar...
tisdag 1 november 2011
Sjuk, sjukare, sjukast
Vi är väldigt sjuka, det råder inget tvivel om den saken. Vad det heller inte råder något tvivel kring är att det finns ett mycket litet antal företag som tjänar väldigt, väldigt stora pengar på att vi är sjuka i den omfattning som vi är. Företag vars uppkomst står att finna i samma industrikomplex som till exempel tog fram cyklongasen.
Talas inte så mycket om den saken. Eftersom de företag som representerar media också ägs av ungefär samma fåtal människor. Och skulle de gola så går de snabbt i konkurs för bak all teaterns ridå står dockteaterns verkliga härskare, de gamla hederliga bankfamiljerna och deras religiösa och militära umgängesvänner.
En timme eller så i väntrummet på det lokala sjukhuset medger möjlighet att läsa tidningen Doktorn – ett magasin för alla de miljoner sjukvårdsberoende Svenskar som lever sitt liv i en värld av symptom, diagnoser, medicinlistor, högkostnadskort, återbesök på vägen till utförsäkring. Det är nog lätt att fastna där. Att hamna i en situation där hela livet kretsar kring att försöka må lite bättre med avstamp i en symtomatiskt nedåtgående spiral.
Tidningen Doktorn talar om allehanda besvär man kan drabbas av och fan vet om inte jag känner mig lite lätt inkontinent impotent när jag lägger tidningen ifrån mig. Artiklar kring besvär och livsstilen patient flankerad av färgglada annonser kring någon sajt för de drabbade med en liten diskret läkemedelsbolagslogga nere i hörnet.
Folk måste må dåligt. Måste! Hur skulle världen annars se ut? Jag är helt säker på att vi hålls förgiftade hela högen för att hanterbart medicinera oss själva och underställa oss vårdens hypnos. Helt säker. Men jag kan inget säga. Ingen skulle lyssna. Det är för långsökt. För vansinnigt, för långt ifrån den inlärda och etablerade mittlinjen av tankemässig fångenskap.
Pusselbit.
Nu handlar det inte bara om sjukvård. Det handlar om allt. Ekonomi, ”demokrati”, samhälle och kanske mer än något annat skola och arbete. I går såg vi en film. Den var märklig men den satte avtryck i djupet. Den författare som skrivit den bok filmen baserades på måste försökt blåsa liv i den sista lilla livsgnista som den kollektivt levnadsglädjemässigt dekapiterade västerlänningen (och Japanen) besitter.
Genialiskt
I filmen får man följa människor som föds upp för att bli organdonatorer. Enligt den fiktiva brittiska NDS (National Doner Service) ska en donator klara ungefär tre donationer innan "fullbordan" vilket eventuellt är livets slut. För den som sett filmen och inte tänkt tanken kommer den här:
På vilket sätt skiljer sig den genomsnittssvennebananlyckade västerlänningen från dessa donatorer? Om vi gör allt "rätt" formas vi till arbetsredskap med inte mycket större meningsfullhet än donatorerna i nämnda film. Filmmakarna har - om man ser det på det sättet - lyckats så enastående med att täcka in våra absolut sjukaste anomalier i ett par timmars spelfilm.
Sedan är det ju kanske så att det bara fastnar i den som har drabbats av kroniskt utfällda tentakler och vägrar lägga sig på operationsbordet för att få dem avskurna. Tvärtom. Med allt vad det för med sig. Jag vill gärna tro att många andra begriper. Och jag vet att det finns många som ser mönstren. Men är det verkligen sjysst att bara viska sina tankar i öronen på dem som hypnotiseras av de blinkande ljusen? Tål att tänka på.
Talas inte så mycket om den saken. Eftersom de företag som representerar media också ägs av ungefär samma fåtal människor. Och skulle de gola så går de snabbt i konkurs för bak all teaterns ridå står dockteaterns verkliga härskare, de gamla hederliga bankfamiljerna och deras religiösa och militära umgängesvänner.
En timme eller så i väntrummet på det lokala sjukhuset medger möjlighet att läsa tidningen Doktorn – ett magasin för alla de miljoner sjukvårdsberoende Svenskar som lever sitt liv i en värld av symptom, diagnoser, medicinlistor, högkostnadskort, återbesök på vägen till utförsäkring. Det är nog lätt att fastna där. Att hamna i en situation där hela livet kretsar kring att försöka må lite bättre med avstamp i en symtomatiskt nedåtgående spiral.
Tidningen Doktorn talar om allehanda besvär man kan drabbas av och fan vet om inte jag känner mig lite lätt inkontinent impotent när jag lägger tidningen ifrån mig. Artiklar kring besvär och livsstilen patient flankerad av färgglada annonser kring någon sajt för de drabbade med en liten diskret läkemedelsbolagslogga nere i hörnet.
Folk måste må dåligt. Måste! Hur skulle världen annars se ut? Jag är helt säker på att vi hålls förgiftade hela högen för att hanterbart medicinera oss själva och underställa oss vårdens hypnos. Helt säker. Men jag kan inget säga. Ingen skulle lyssna. Det är för långsökt. För vansinnigt, för långt ifrån den inlärda och etablerade mittlinjen av tankemässig fångenskap.
Pusselbit.
Nu handlar det inte bara om sjukvård. Det handlar om allt. Ekonomi, ”demokrati”, samhälle och kanske mer än något annat skola och arbete. I går såg vi en film. Den var märklig men den satte avtryck i djupet. Den författare som skrivit den bok filmen baserades på måste försökt blåsa liv i den sista lilla livsgnista som den kollektivt levnadsglädjemässigt dekapiterade västerlänningen (och Japanen) besitter.
Genialiskt
I filmen får man följa människor som föds upp för att bli organdonatorer. Enligt den fiktiva brittiska NDS (National Doner Service) ska en donator klara ungefär tre donationer innan "fullbordan" vilket eventuellt är livets slut. För den som sett filmen och inte tänkt tanken kommer den här:
På vilket sätt skiljer sig den genomsnittssvennebananlyckade västerlänningen från dessa donatorer? Om vi gör allt "rätt" formas vi till arbetsredskap med inte mycket större meningsfullhet än donatorerna i nämnda film. Filmmakarna har - om man ser det på det sättet - lyckats så enastående med att täcka in våra absolut sjukaste anomalier i ett par timmars spelfilm.
Sedan är det ju kanske så att det bara fastnar i den som har drabbats av kroniskt utfällda tentakler och vägrar lägga sig på operationsbordet för att få dem avskurna. Tvärtom. Med allt vad det för med sig. Jag vill gärna tro att många andra begriper. Och jag vet att det finns många som ser mönstren. Men är det verkligen sjysst att bara viska sina tankar i öronen på dem som hypnotiseras av de blinkande ljusen? Tål att tänka på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
