Input

Vad annorlunda det blev med inflödet öppet. Räkna med ett långt uppehåll här. Tack.

Fattningen

Jag har svårt att förstå allt som händer. Hur det sömlöst faller på plats och blir exakt som jag drömt om i min mest rena och tveklösa fantasi. Nu är det mest jag som sätter gränserna. Eller – nu och nu – så har det kanske alltid varit. Men i mitt tragglande om att det blir som jag tänker har jag systematiskt bortsett från att lyssna på mig själv.

Fladdermusen arbetar enligt sonarprincipen och måste stänga sina öron för att inte bli döv när den skickar den signal som förväntas eka mot byten. Det känns som om det är samma sak med mig. Jag har inte lyssnat till ett endaste ord jag sagt. Jag är den enda kvarvarande reliken i en tid som jag själv upphävt i min verklighet.

Nu snackar vi polskifte, mina vänner. Exakt just nu är den punkt jag skrivit och skrivit om. Den då precis allting händer på en och samma gång. I mitt universum är det upplagt så för att jag inte ska kunna smita och analysera bort det. Dags att börja känna och åka med.

Det låter så enkelt men för mig är det väldigt obekant. Jag tänker sluta ögonen och försöka så får vi se vad som händer.

Andas

I breathe.

Egentligen

Egentligen borde jag nog inte skriva så mycket. Fingrarna säger ju ifrån. Mellan beställningen av böckerna och dess ankomst flöt en diger våg. När väl böckerna kom, vilket konstruktionen förtjänstfullt uppsköt, hade elden brunnit ut. Det var sökandets blå låga som brann och den brann intensivt den där gången. Jag undrar varför jag söker, vilket ju blir lite parodiskt eftersom frågan i sig implicerar ett sökande kring sökadet.

När farsan dog tog jag vägen rätt in i sökandet. Innan dess hade jag varit lugn sedan jag fann Henne. Och Henne fann jag i ett utstuderat sökbeteende. Som jag letat – hela mitt dittillsvarande liv. Så stod Hon där och vände Universum rätt. Jag älskade Henne på en gång eftersom jag alltid har älskat henne och alltid kommer att göra det.

Jag blev lugn, hela vägen från tanken ner i själen då. Hennes kärlek löste upp knutar och gjorde det lätt att andas. Jag stod i begrepp att lämna sökandet bakom mig och klurade över förändringar i min föring av livet som skulle kunna få ihop vad jag då betraktade som jobb med den paradisiska tillvaron här hemma. Det var stor skillnad. Ett arbete skapat av min egen frustration med perpetuerad olycka och prestationsångest som drivkraft visavi ett liv i förbehållslös lycka.

Det var vad jag klurade på. Inte på vad universum är gjort av, hur man tänker bort flugor eller och vad det är för symboliskt drama man utsätts för på sin vandring genom en västerländsk livsmedelsbutik. Jag började känna istället. Så dog han. Pang, bom, flonks. Och jag stängde min känsla som en mussla. Jag började söka utav bara helvete. U t a v b a r a h e l v e t e faktiskt. Och nu var det fan ingen hobby längre, inget glättigt iakttagande, ingen lojt groende medvetenhet, inte ens ett nyfiket latent sökande i förbifarten. Nu var det fanemig allvar – på liv och död. Det var absolut maniskt från första början. Hålla känslan stången no matter what. Jag var ju stark. Jag var på G. Svalde den abrupta saknaden och traskade vidare åt heeeeelt fel håll. Givetvis, för om jag hade fortsatt åt rätt håll så hade jag omedelbart sprungit in i den sten av saknad som just placerats där för mig att bearbeta.

Innan jag träffade Henne var jag arg på allt i precis hela världen. Så stod Hon där och ändrade den till ljuvlighet. Allt. Hela. Men så stack jag till höger med mitt sökande och jag kom att bli monumentalt arg på världen – inte precis hela världen, men nästan. Jag såg samband jag inte tidigare tillåtit mig själv att se, skådade ner i allt jävulskap till världsligt hopkok jag kunde hitta – och vad värre var, det var inte mänsklighetens eget hopkok, det var något värre. Ett mörkt anonymt bedrägeri som svalde människan och alla de skapande och produktiva ansträngningar hon satte ut för att åstadkomma. Det var milt uttryckt deprimerande. Jag blev arg på vädret som jag insåg var manipulerat (mani-, minsann). Byggde värdermaskiner, såg helikoptrarna komma och gå. Blev manisk av att se de sprayade linjerna. Himlen blev ett irritationsmoment. Då är man ganska långt ifrån att vara on-top-of-the-world enligt rådande definition.

Jag skaffade mig en båt istället. Det hjälpte inte direkt – istället fick jag ett nytt projekt att stoppa in huvudet i och försvinna. Inte istället, förresten utan också. Det var i och för sig ett steg i rätt riktning på så sätt att jag inte alltid behövde vara arg på hela världen utan två ton i glasfiberarmerad plast. Men riktigt så var det ju inte. Jag var arg på bägge. Och världen och båten reflekterade min ilska och gav mig anledning att fortsätta mina slagsmål mot väderkvarnar. Eller snarare mig själv.

Det kan inte hjälpas att jag sett vad jag sett. Världen sedd med röntgenblick är kanske inte så vacker. Drevets kuggstatus likaså. Men det fungerar. De fungerar bägge två. Och så länge jag ser dem för vad de är så är det inget fel på dem. Det är jag som försöker göra något annat än vad det är av dem. Det är jag som försöker få världen att ändra sig utan att ändra mig själv – hur fan skulle det gå till? Jag lär över stenbumlingen. Igenom den, kanske till och med. Och då måste jag in i mig själv. Eller så behöver jag skaffa mig styrka att släpa med den. Det är en gravsten jag är stolt över. Den är ju tvivelsutan av vikt. Men i förståelsen av mig själv gäller andra sökanderegler. Jag har inte sett några böcker med titeln "Allt du behöver veta om Nils Erik Jansson – a Complete Workshop Manual". Jag tror knappast det skulle kunna bli någon storsäljare.

Jag vet att jag måste städa. Eller kanske inte ens det. Kanske räcker det med att kunna titta tillbaka och säga att "jomenvisst, så är det och så var det" och vara nöjd utan att bekymra mig om det som varit. Så länge energins tentakler lyckas ta sig genom tiden och hitta mig där jag är så har jag att jobba med. Och därför är jag ju här. Tack och lov. Hur som helst vet jag inte. Är inte där, helt enkelt. Vill men det blir när det blir.

Och när vi ändå är inne på det. Jag har ju gjort en eller annan klar markering om döden och dess meningsfullhet. Men samtidigt är jag livrädd (livrädd för döden, skojigt) för den. Den finns ju och den tar dem härifrån. Den kan ta mig också. Och i mitt sökande hittade jag tecknen på att döden kommer till den som är klar här. Den som har sett igenom det. Som inte längre behövs. Och om jag släpper sökandet och lever istället, om jag låter det flyta fritt – riskerar jag inte att bli klar då? Jag vill absolut inte härifrån just nu. Jag älskar det här stället. Jo – jag vet att det är befängt och jag kommer säkert att fnysa åt mig själv när jag korrar det här men jag har det ändå i mig. Jag, rädd att mista livet. Det var som fan. Jag som visste att jag inte ville bli gammal. Nu känns det helt annorlunda. Bra jobbat, livet. Bra jobbat, Kärleken.

Den utmaning jag kämpade med innan farsan dog, min plats i jobberiet visavi livet här uppe – den har fått sin lösning – kanske inifrån flykten. Pengarna från hans frånfälle kom i absolut rätt ögonblick och de människor som jag inte visste fanns men ändå till viss del kände uppenbarade sig att göra verklighet av en kreativ dröm om kreativitet. Tomteverkstaden, kanske man kan säga. Där det skapas och byggs. Oklart vad, men skapas gör det.

Vid inblick i mig själv finns det där konstruerandet där, centralt. Att tänka ut kluriga lösningar på saker, tänka utanför ramarna och komma med förslag som ligger utanför det förväntade; är det bara jakt på bekräftelsebehov eller är det något annat? Det känns som om det är en drivkraft som alltid funnits där, hela vägen från legolådan. Och sett i fler livstiders perspektiv så kan det nog hända att jag får klarhet i saken. Det står på listan av saker att kolla upp. Sannolikt inte utan hjälp. Jag har några ord skvalpandes kring vad det är, några kopplingar och datum. Men mer än så är det inte ännu.

Så – med försörjningsformproblematiken löst och med insikten om en sten på livets väg att förhålla mig till får jag ta till mina klurighetsskills för att ta mig vidare. Sökandet känns som sagt rätt meningslöst, i alla händelser just nu. I alla fall det som rör en värld jag inte riktigt kan ta på; den perifera. Jag vet vad jag har att göra och delar utmaningens situation med min älskade. Tillsammans har vi en skitjävla stor häst som avlats fram för att flytta till exempel stora stenar; eller – för att vara specifik – att flytta jättetunga artilleripjäser. Vad gör man med artilleripjäser? Man skjuter saker. Man skjuter upp dem. Man skjuter dem framför sig. Och slika pjäser är hästen avlad att flytta – uppskjutandemaskiner. OK. Kanske inte så konstigt att tummelpunkterna kommer den väg de gör.

Tack. Mera, tack.

Tack!

Hemma i skogen luktar det underbart. Solen försvinner bak träden på en helt annan plats än mitt i sommaren men den värmde gott innan den drog sig ner och fortsatte över atlanten där borta. Fåren smaskar på gräsmattan och hästarna lufsar runt och äter hö i hagen. Jag har satt i mig nästan ett halvt kilo nötkött och barnet har borstat tänderna utan invändning och krupit upp i sin säng efter höstterminens första skoldag.

"Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck.

Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar med visst mått av kreativitet. Det handlar om att bygga system och budskap och att sälja dem på en rätt igenom konstruerad marknad.

Hade det inte varit för människorna så hade det varit artificiellt alltihopa. Men tack och lov är det människor och deras högst uppriktiga skaparkraft och närvaro som valt att spela det där spelet som kallas jobb. Det är den verkliga biten, så att säga. Men min verklighet bor likväl huvudsakligen här ute i skogen.

(Ibland blir jag så lycklig av livet att jag tappar fotfästet. Jag liksom upplöser tanken på de mest elementära saker som gravitation eller tid och ser allt som möjligt i det givna ögonblicket. Men gravitation och tid finns ju och om jag blir otålig så blir de väldigt stora föremål för frustration. Men om jag låter dem finnas och accepterar dessa förutsättningar finns det å andra sidan ingen gräns på vad som kan uträttas.)

För efter att ha bråkat lite med sorgen och låtit den komma fram lite så känner jag mig väldigt befriad. Visst, dess yttringar kommer att komma tillbaka och härja – mitt komihågsnöre sitter där och är menat att påminna mig om att låta det komma fram direkt nästa gång istället för att skicka det på avvägar som ett feladresserat brev på posten.

Jag är så ohyggligt tacksam för allt jag får uppleva. För kreativiteten, vännerna, idéerna, tonerna och bilderna. Men mest av allt för kärleken. Hennes villkorslösa kärlek som gör mitt liv till ett paradis. Som gör varje dag till en underbar dröm här i skogen eller vart det nu är vi befinner oss. Och hans kärlek – Den Lilles. Vad jag älskar den där ungen. Bortom all begriplighet det också. Sådetså.

Tack, var det. Ljuvliga liv. Och kram på er, allihop (hårdrockigt slut, inte sant)!

Jobbat

Första skoldagen och det ena med det andra. Åkte till kontoret (eller var det scenen) strax efter skolstarten i gott sällskap och blev här tills nu. Klockan börjar närma sig fem och jag summerar arbetsdagen med ledning av post-it-lappen här bredvid. Det har varit en bra arbetsdag. Imorgon är en annan dag. Arbetsdag? Det får vi se.


Arbetsplats.

Nu - hem till skogen!

Förbättringsförslag

Att börja med. Om vi räknar tiden lite bättre. Såhär till exempel. Tretton månader och varje är 28 dagar (alltså precis fyra veckor). Varje år har en extradag som bara inträffar en gång (jag skulle rekommendera dagen efter nyår för då behöver man den ofta) och vart fjärde år har man två sådana dagar. Då stämmer det precis mot den kalender vi har nu, så det så. Och så tar vi och kallar månaderna vad de är. September (sept betyder sju) ska inte vara den nionde, det är bara skitdumt. Symmetri, tack. Här finns lite inspiration till månadsnamn. (Och nej, det är ingen frimurarhemlighet - det tog mig sex minuter att räkna ut med hjälp av Excel, sorry!)

(I många europeiska länder tillämpar man lite här och var en trettonde månadslön, förresten. Brukar betalas ut före jul som regel. Någonstans finns det där trettonmånadersåret inbäddat i vetskapen.)

Egentligen är det nog bäst att inte räkna tid alls utan att bara hänga med. Då vet man till exempel inte hur gammal man är och slipper känna pressen att åldras och så småningom dö. Men vi kanske behöver en övergångslösning : )

Medåkartankar

Plötsligt blev det lite stopp i sökandet. Det var som om jag såg samma sak vart än jag tittade. Jag är lite trött i ögonen och mönstren är ju desamma vart än jag vänder blicken. Sökandet gick ut på att se nya saker och när det inte längre förhåller sig på det sättet så blir jag istället lite trött.

Trött har jag också blivit på saker som är andra saker än de förefaller vara. Mitt slagsmål med vattnet och båten som pågått i rätt precis två år i ett akutare skede men som egentligen är ett tjugotreårigt fenomen har gått över sin klimaxpunkt och tagit åtskilligt med energi med sig i sin hantering.

I förrgår hamnade jag i samtal med en pappa vars son sannolikt inte har långt kvar i livet. Och jag får gradvis – via andra texter – avsluta samtalet med min egen farsa. Det känns milt uttryckt tillfredsställande och tankarna får helt enkelt åka med när känslorna kommer först.

I går kom någon hit och pratade om vad som händer efter livet. Det var såväl den förste som siste jag väntat mig komma med tydliggörandet om sammanhanget, som rullade fram kontexten i det enda ord som verkligen dyker upp överallt – den villkorslösa kärleken. Stort tack.

Det lutar åt ett annat håll. Jag har drömt det och beskrivit det tidigare som en nerförsbacke mot ett varmt hav efter en bergsbestigning där självaste gravitationen varit motståndaren. Jag har ingen aning om huruvida det alltid kommer att kännas så lätt och självklart, men just nu flyter det bara.

Jag tror bestämt jag åker med en bit istället. Kontrollbehovet har minskat eftersom sorgen inte längre behöver hållas inlåst och vaktad 24x7. Bekräftelsebehovet finner gradvis nya vägar, även om det står där och envisas med att ta plats. Gradvis förändring i den takt det önskar. Att låta det ta den tid det tar är ju det snabbaste sättet när allt kommer omkring.

Att tänka, analysera och extrapolera mönstren till en profetia börjar kännas rätt meningslöst eftersom det ju blir som det blir i alla fall och det blir allra bäst om jag låter det bli precis så. Att fånga impulserna ur känslan istället för att analysera fram dem gör att samma resultat tar en bråkdel av tiden, dessutom.

Sökbeteendet är en väldigt stor del av mig. Kanske kommer jag att behöva ta en del hjälp för att följa den där känslan av att det är bra med den saken nu. Det är som att börja lite på nytt, tror jag. Att flyta med livets ström och upptäcka den självklara meningen i alltihopa istället. Den som står skriven i det språk jag hittade i sökandet men som inte går att läsa med sökande ögon. Att leva istället för att kartlägga livet.

En helt underbar vecka som står att avslutas med en kärleksmanifestation i den omedelbara närheten. Förbehållslös kärlek, var det ju. Precis en sådan dag är det. Och det är absolut underbart att åka med. Tack, mera tack.

Ord som öar

Såg denna visualisering av talad text och insåg att orden är som öar i en skärgård, som en delmängd av bottenkonturen ovan ytan. Och så vidare.


Öar.

Om syntetiska sanningar

Det var en synnerligen rolig övning att söka lura ett av de skarpaste sinnen jag mött. Skopet, en klassisk kidnappning inför en svensexa. Kidnappningen utföll – liksom resten av dagen – till ytterlig belåtenhet, mycket tack vare följande grundläggande förhållningssätt, sett först i efterhand förstås.

1. Sannolika saker blir sanna.
Saker som inte nödvändigtvis är sanna men ändå sannolika blir i det större sammanhanget betraktade som sanningar. Alldagliga saker, detaljer, som är en omistlig del av den skapade osanningen och som i själva verket är ren lögn och som i det stora hela det helt enkelt inte finns någon anledning att tvivla på. Då bokförs de i sinnet som sanna, helt felaktigt och bidrar till den totat felaktiga konklusionens trovärdighet. (Här verkar det finnas ett slags eterisk effekt av att ju fler som "tror på" de små sakerna, desto mindre tveksamhet hos andra.)

2. En hållbar, trovärdig osanning byggs med hjälp av referenspunkter till sanningar.
Genom att väva ihop sannolika lögner enligt ovan med faktiska sanningar och troligheter, till exempel peka på mediahändelser utanför scoopet, lägga fram troliga missförstånd för den bedragne att själv "komma på" och genom att hela tiden förankra lögnen i saker som man kan ta på för lögnen del i referenspunkternas trovärdighet. Det är samma sak som stabiliteten i ett Cirkustält – själva tältet är en sladdrig duk men stängerna och dess förankringar håller ändå duken uppe.

3. Stress.
Om personen som ska luras är stressad ställs avsevärt mindre krav på trovärdigheten i såväl referenspunkterna som i själva helhetslögnen. Det tunnelseende som inträffar i den bedragnes sinne gör att varje detalj granskas mindre noggrant, oavsett hur analytiskt lagd personen är. Stress åstadkoms lätt genom att man konfronterar personen med en massa små irriterande saker som får denne ur balans lagom till dess den stora stöten sätts in. Då är personen i fråga redan stressad och det är mer sannolikt att denne kommer att gå på såväl referenspunktsbluffarna som den övergripande lögnen.

4. Egen insikt.
En annan viktig sak är att säkerställa att den bedragne faktiskt själv kommer till insikt om sammanhanget och därigenom faktiskt gör det till sin egen idé. Detta är särskilt användbart om man vill låta lögnen sprida sig till andra genom den bedragnes försorg, något som man ganska ofta kan se i de lite "större" mediahändelserna eller acceptansbyggnad för till exempel maktförskjutning.

5. Stack Overflow.
För att liksom försegla möjligheten att vända och vrida på detaljerna som ju inte skulle klara någon noggrannare granskning utan att bli genomskådade så fyller man helt enkelt på med nya detaljer. Det är på något sätt ett slags stressgenerering men även ett överfyllande av den mentala kapacitetens bägare. Ju smartare motpart, desto mer frekvent svada in i systemet. Så småningom når man punkten som på utvecklarspråk brukar kallas Stack Overflow vilket innebär att programmets lista på ouppklarade saker är full vilket i sin tur definitivt leder till systemkrasch.

Rätt enkelt egentligen, inte sant? Och rätt svårt att värja sig emot, se andra sidan.

En annorlunda start på dagen

Det var en väldigt annorlunda start den här dagen fick. Det är inte ju varje dag en helt främmande människa ringer och berättar att han just fått sin dödsdom. Än mer sällsynt blir det dagen efter att man själv skrivit den inte helt fiktiva historien om en man som berättar för en främling att han snart ska dö, ett skrivande som baserades på en kristallklar dröm. I bägge fallen var roten till den mer eller mindre verkligt förestående döden är densamma – metastaser som spridit sig till ryggen. Det är nog ganska ovanligt, faktiskt (inte metastaserna utan det trippla sammanhanget). Inte alls obegripligt eller otroligt, men inte något som direkt passar in i teorin om världen som ett resultat av en massa slumpvisa meningslösheter.

Illusionen verkligheten

Solen håller precis på att titta fram bakom molnen. Det är absolut stilla och fåglarna sjunger på det där sättet de bara kan göra en mulen morgon i början av en varm augustidag. Jag älskar sensommaren och den har precis just börjat. Om natten ser man stjärnorna och luften är varm. Om dagarna blåser det inte lika mycket längre och luften är moget fuktig, rund och välsmakande.

Det pratades illusion och verklighet igår – eller rättare sagt, det var rollspel det pratades. Han pratade om rollspel i allmänhet och jag fastnade – givetvis – vid spelet Kult efter en snabbsynopsis på ett par meningar. Jag vet inget mer om spelet än så, ändå var ju inte tanken direkt ny – den om draperiat och vad som döljer sig på respektive sida.

Tanken att det är verkligheten som är illusion och att vice versa är ju knappast ny. En universallösning i spelet är enligt sagesmannen att träda in i vansinnet. Mången är ju den betraktare i det vi kallar verklighet som sett genom slöjan, upptäckt den underliggande existensen på vilken vår verklighet vilar och blivit skvatt galen. Åtminstone ur betraktarnas ögon.

Efter att snabbskummat lite kring scoopet i Kult framstår ett väldigt tydligt mönster kring existensialism som återberättats nästan överallt. En episk historia, så att säga. Ett ganska talande exempel är TV-spelet Epic Mickey där Trollkarlen (Skaparen/Demiurgen) skapat världen men där Musse dessvärre klantat sig lite i hans ateljé och nu är det upp till Musse själv att rädda världen, huvudsakligen genom att rätta sina fel i målningen (illusionen verkligheten) utrustad med magisk färg och thinner. Ett väl igenkänt mönster, sannolikt.

Jag har funderat mycket kring verklighetens beskaffenhet och mitt knarkande av media/nyheter har knappast hjälpt. Eller, jo kanske, men först på sikt. Först såg jag ingenting, sedan började sambanden komma och vansinnet började inträda. Vansinne som i raseri men också vansinnet som i att se saker för något annat än de utger sig för att vara. När jag läser till exempel en tidning så ser jag helt andra budskap än de som verbalt finns beskrivna där. Prefixet van- används för saker som är fel, till exempel vankant på brädor där barken kommit med vid sågningen. Vansinne är då också vanan (fniss) att se saker från en annan vinkel. Rent subjektivt känns det som om den "illusionen verkligheten" medias ord avhandlar och beskriver är fasförskjutet 90 grader mot dess egentliga betydelse och med vansinnets betraktelsevinkel ser man den symbolik och de budskap som de förmedlar. Därav ordet media som i förmedlade – inom illusionen verkligheten till det underliggande. Media är trollkarlens i vår verklighet. Trollkarlar brukar ju ha trollstavar, inte sant? Klassiskt gjorda av trä – heligt trä. Hol(l)y( )wood. (Och visst är det rätt intressant att mediafiguren Musse ställt till det för trollkarlen, förresten).

Så visst är jag drabbad av vansinnet! Absolut. Vansinnigt drabbad! Och jag kan definitivt se högst overkliga aspekter i vad vi kallar verklighet. Men vad definierar verkligheten egentligen? Det råder något slags outtalad koncensus kring att media rapporterar om verkligheten till oss. Jag tror det var radiostationen NRJ som körde med den käcka lilla slutklämmen efter nyhetspasset varje timme "du är nu uppdaterad med nyheter och väder". Rätt äckligt egentligen.

En annan sak som jag inte kan låta bli att finna lite besynnerlig är alla uppmaningar att njuta av livet som dyker upp på diverse egentligen helt meningslösa produkter. På en stekpanna från ICA står det "Love life" bland skötselanvisningarna. På ett doftljus hemma hos de bästa vännerna står det "Life is good" och på en blomkruka (!) här hemma står det "Enjoying our happy life". Ett slags konsumentproduktsaffirmation jag milt uttryckt finner besynnerlig men som på något sätt understryker hela den storskaliga ambitionen att ta greppet om själva livskänslan, tidigare via religionens försorg, nu via religionen köpagrejorismens – ja ni fattar. Rätt pikant, emellertid. Och har man väl sett det så – ja, då ser man även det mönstret. I vansinnets tecken, så att säga. Och på en mellanliggande nivå är det ju enklare än så – om du står där i affären och håller i ett doftljus eller en stekpanna som du funderar på att köpa och så står det "love life" på prylen; vad har du att välja på? Älskar du inte livet? Precis, klart du gör – köp skiten. Det finns mönster man inte kan värja sig emot.

Insikterna kring det där har kommit de senaste åren – sedan vi flyttat ut i skogen. Och tur är väl det. Här finns motpolen. För den verklighet jag lever i här känns helt genuint verklig. Familjen, träden, hästarna, gräset, katterna och byggnaderna. Och de människor som har ärenden hit är också ytterst verkliga. Det känns som om man verkligen lever här – på ett helt annat sätt än inne i staden. Och då är det här ändå en mycket liten och sannolikt ganska "verklig" stad jämfört med de som finns utefter motorvägen bortöver. Den här platsen är vad som håller vansinnet stången genom att vara exakt den verklighet jag älskar. Där vad som sker inte är fasförskjutet visavi något slags annan verklighet utan faktiskt är vad det utger sig för att vara, även ur ett symboliskt betraktelsesätt. Det känns oantastligt och även om vi naturligtvis är länkade till storskaligheten och omvärlden så känns det ändå som att den inte nödvändigtvis är verklig.

Visst finns det en underliggande verklighet, ett slags spelbräde där grundförutsättningarna för vår världsliga existens är lika rationellt kristallklara som schackspelet är hos oss här, den saken hyser jag inget tvivel om. Men det betyder ju inte på något sätt att den verklighet vi delar här är en illusion. Känslorna här är nog mer äkta och påtagliga än i den omgivande matrisen och tankarna också för den delen, eftersom vi får uppleva dem genom tiden – känna dem och oss själva utvecklas i en helt fantastisk mer eller mindre virtuell verklighet. För att inte tala om kärleken. Med risk för att citera en (ö)känd skånsk skriftställare – vilket mirakel det är egentligen! Kanske är det vad den omgivande kontexten är skapad av, kanske är allt kärlek där och vi är här för att lära oss leka med den. Inte omöjligt.

Visst är "världen" i händer på mörka makter – absolut. Hur kul vore det annars? Hur många vill spela spelet som går ut på att alla går runt i ljusa kläder, drar ordvitsar och nyper varandra i stjärten? Den mörka och ondskefulla kabalen som inte vill annat än ont för oss stackars små människor måste vara sådan annars köper ingen spelet. Det blir inte realistiskt. Det måste se mörkt ut, riggat inför den stora apokalypsen och det ena med det andra. Den episka utmaningen vi ser i varje utmanande TV-spel eller kanske rollspel för den delen. Som han sa, sagesmannen (ungefär): "det måste ju vara en fråga om något slags postapokalyptisk värld eller kamp mot ondska i botten – hur utmanande hade spelet annars varit?" Att livet och den där verkligheten vi är och har omkring oss är en utmaning med samma storyboard som Super Mario har jag ingen som helst tvekan om. Men det gör inte känslorna, tankarna och kärleken ett dugg mindre verkliga. Tvärtom. Det är verkligare här än. Bara att njuta.

Den gigantiska hästen i hagen drar en djup suck och universum med den. Morgonen övergår i förmiddag. Uppe i husets gavlar sitter fågelungar som rastlöst fladdrar med sina vingar. Snart ska de flyga för första gången och den skräckblandade förtjusning de små huvudena förmedlar genom sin blick på den stora verkligheten utanför boet förmedlar säger allt om densamma. Det här är äventyret. Livet.

Solitär

Hej!

Det är varmt i luften. Ganska stilla. Ekolodet visar 21.7 grader och ett djup på 3.5 meter. Det kan inte vara mer än tjugo meter till den lilla ö jag ankrat upp utanför. Vattnet är Storsjön och runtomkring passerar då och då en båt. I många av båtarna sitter det två personer, ibland fler. I någon enstaka sitter det endast en person. De flesta är små utombordare mellan fyra och fem meter och de allra flesta har fiskespön ombord. Det skvalpar stillsamt mot skrovet eftersom jag lagt mig i lä och den sena eftermiddagssolen gassar på västerifrån.


Tillagd. Ön är hur liten som helst, men den har en strand.

Det där båtarna som åker förbi ser ut som våra gjorde. Den långsamma med sexhästarsmotor, den orangea 15-hästarscresenten (418), den överbyggda med den krånglande 35-hästars Chryslermotorn och kanske mest den Arrow 425 du köpte efter att jag hade stuckit. Den finaste båt vi någonsin hade – alldeles ny i både skrov och motor och fantastisk i sjön de få gånger jag använde den. Kanske ligger den i vattnet nu. Kanske de grannar som köpte den för en spottstyver till och med åker i. Men sannolikt ligger den på land och agerar ägodel. De förstod aldrig vattnet, de där grannarna. Inte i hjärtat.

(Nu kokar nog kaffet. Jo, det är sant – jag har skaffat en båt med kök i. Två kokplattor som luktar underbart av T-röd och ett kylskåp. Kylen går på el så man kan inte använda den precis hela tiden, men det känns väldigt seriöst och ombonat.)


Kaffet.

Du förstod vattnet. Jag vet inte om din pappa gjorde det, jag tror mest det var Evert, faktiskt. Och Sune, förstås. Och så vet jag att farmor gjorde det, även om hon visade det väldig respekt. Hursomhelst förstod du. Du var uppvuxen i strandkanten och din pappa tyckte precis som min om att bygga saker. Båtar. Från små, färgglada leksaksbåtar till rena flytetyg såsom Grodan Boll. Du byggde Grodan Boll III åt mig en vårvinter. Lackade den grön och byggde en dubbelpaddel i snickeriet. Med åren blev den alldeles mjuk i botten efter alla stenar jag kört på, men den höll tätt. Och den utökade räckvidden i mina äventyr.

Stora stenen mitt för lillstugan var ett fyrberg, den av måsar ständigt lika nerskitna gråvita stora stenen vid spetsen av den udde hällarna utgjorde var ett fjärran berg och den första stenön utanför ett kungarike. Där utanför fanns ytterligare en otillgänglig stenö som jag inte fick paddla till. Den hade svarta stenar mot land som alltid var våta av sjögången. De såg hotfulla ut och den ön – som jag bara satt min fot på en enda gång fastän den inte låg mer än femtio meter från land – var ett slags Mordor i mina solitära lekar.

Jag lekte mycket där nere i vattenbrynet. Mina alldeles egna lekar. Egentligen minns jag inte så mycket ur dem men det handlade om att bygga hamnar, flytta stora saker på vattnet, bygga broar och passager. Och så handlade det om att åka båt, förstås. Det var egentligen vad alltihop gick ut på. Att åka båt och att utforska. Att ta reda på vad som fanns bortom nästa udde, hur djupt där var, om där fanns någon lämplig ränna att göra farled av. Om det fanns några träd eller landmärken som kunde agera ensmärken för inseglande sjöfarare som jag.

Jag var kanske James Cook, fastän jag inte hört talas om honom. Jag upptäckte Bothany Bay och seglade in "Between the Heads". Jag seglade sydöst inne i viken och fascinerades av det vackra landskapet längst inloppet. Jag paddlade i min gröna farkost djupare och djupare in i den obebodda viken och fann tillslut sött vatten i floden Darlings utlopp. Bosättningarna och civilisationen växte till sig upp längst stranden. Kanske var det Sydney som tog form, ritad med kalkstensbitar på berghällen – vad vet jag? Terrängen har likheter i retrospektiv.


Retrospektiv.

Så började båtarna gå fortare. De du köpte, alltså. Den överbyggda Cresent 434:n som vi var och hämtade någonstans med mina dåvarande mått mätt rätt långt bort (jag tror det kan ha varit i Enköping) och dess illalåtande Chryslermotor som nästan alltid krånglade var äventyrets absolution när den kom. Jag minns inte vilket år det kan ha varit men jag undrar om det inte var sommaren efter att farfar dog. Det känns så. Du gick en studiecirkel i navigation på vårvintern, men jag tror att du tappade tålamodet på det sätt jag alltid brukar göra med studier. Du visste ju redan hur man navigerar. Och du kände de farligaste stenarna i de vikar vi tänkte besöka.

Du hade linjaler och sjökort samt böcker om navigation. Jag läste dem gång på gång på gång. Kunde inte lägga dem ifrån mig. Jag vet egentligen inte vad det var som var så spännande, de bara tilltalade mig. Jag sög i mig och drömde om äventyr. Att åka till Öregrund. Att ta båten runt Gräsö och hälsa på kusinerna. Att stiga iland på Örskär. Att åka ut mot Argos grund, åka till Furuvik eller kanske till och med hela vägen upp till Gävle. Det var hisnande drömmar som ackompanjerades av färgglada bilder ur tidningen Båtliv. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att recitera en artikel om en osedvanligt vacker segelbåt – "Min båt M30".

Hardtopen som vi hade gjorde det möjligt att övernatta ute till havs. Vi gjorde det aldrig men drömmen slog rot. Att lägga till ute vid själhällarna eller gåskänningen och laga mat över spritkök. Du köpte ett spritkök och lade det i skåpet till höger om fönstret mot diskbänken. Vi kom aldrig att använda det men äventyret låg där bakom luckan och jag öppnade ofta skåpet och tittade in på det. För att se att det fanns kvar om inte annat. Vi gav oss ut när havet lugnade ner sig om kvällarna och njöt av de långa dyningarna mot sensommaren. Det var varmt och vattnet var oljigt stilla men rörde sig ändå i långa, sugande dyningar. Det kan ha varit en gång eller tusen gånger. Jag minns det så intensivt att det inte spelar någon roll.


Oljigt stilla vatten.

Du brukade bre ut sjökortet på överbyggnadens tak och jag fick styra nästan hela tiden. Först gav du mig kursen med meningar som "sikta den där masten där borta", "sikta mitt på den där ön", eller "kör precis till höger om den där stenen". Med tiden övergick det i att jag fick en kompasskurs att hålla istället samt instruktioner som var lite längre. "Först ska du åka förbi en grön och sedan två röda". Så fick jag själv hålla räkningen och tänka ut på vilken sida av prickarna jag skulle åka. Så där gjorde du i allt. Gav mig vänliga ord att själv göra som jag ville med. Om jag ville lära mig så var det helt min egen önskan. Och du bara log och gav mig kärlek.

En kväll tog vi den lite trånga passagen via Klungsstens fyr mot Slada hamn. Det var seriös och rätt avancerad navigation. Du lät mig köra hela tiden och gav mig inte några instruktioner med mindre än att jag bad dig om verifikation. Jag växte en halvmeter den kvällen och när vi väl kom ut ur farleden kastade vi oss ut i dyningarna och hoppade längdhopp med båten. Det var som om vi var kungar av östersjön och det var knappt vi hann hem innan det blev mörkt. Jag vet inte hur många gånger som jag styrt mot de tre båthusen (numera fyra) i hamnen. Kvällssolen speglade sig alltid länge i dem så man kunde alltid hitta vägen hem fastän det började bli svårt att skönja horisonten. Vi pratade om att skaffa en båt med lanternor. Om att vara ute flera dagar. En båt med sovkojer och kanske toalett. Och kök förstås.

De kom upp från Öregrund en dag, moster och hennes man. De kom åkandes i en Uttern. En redig sak med inudrev och kök. En riktig drömbåt i mina ögon. I båttidningarna såg jag sådana båtar och vi pratade om att kanske en vacker dag. Jag internerade drömmen och gjorde den till en framtida verklighet. Ett program för mig själv att följa.

Så nu sitter jag här. Båten känner jag igen från en av de där utslitna båttidningarna som fanns i stugan. Jag minns hur härligt det såg ut att ha den där badbryggan som var avbildad snett uppifrån i recensionen av båtmodellen. Och hur mysigt det såg ut nere under däck med kök, toalett och krypin.


Spegelblankt.

Jag har varit väldigt ledsen sedan du försvann. Mycket mer ledsen än jag själv har velat begripa. Jag vill ju vara glad! Du vet ju hur glad hon gjort mig, min älskade och något litet småvuxna fru. Du såg ju vad som hände, inte sant? Kommer du ihåg den där kvällen för ganska precis fem år sedan då jag kom upp till dig och morsan med er hund. Ni hade varit i Italien tror jag. Jag var på väg till Sandviken och var i tagen att separera från ett liv ifrån er bägge – detta var första gången jag sa något om saken till er bägge. Det låg en blårutig duk på bordet och morsan kokade te. Vi käkade mackor med kryddost och ni fick se en bild på den som väckt mitt hjärta ur slummern. Ni var jätteglada bägge två. Jag såg det i dina ögon att du andades ut. Att du fick höra något du längtat efter att få höra väldigt, väldigt länge.

Jag saknade dig alla de där åren. Den kontakt vi hade var alltför sparsmakad och jag höll mig inlåst på ett sätt som gjorde att vi inte kunde leka som vi gjorde när jag var mindre. Du var världens bästa pappa. Hela tiden. Jag höll det emot dig att du var optimist, att du alltid lyckades hitta de positiva vinklarna på saker och ting. Jag förebrådde dig att du inte lät mig vara ett offer som de andra. Jag sa till mig själv och min falska omgivning att det inte alls var så utan att det var orealistiskt och skönmålat det du kom sättandes med. Jag till och med tänkte att du hade förstört mitt liv genom att göra mig till en optimist. Att det synsätt av värme och glädje du satt i mig var anledningen till att som gick fel och vad som hindrade mig från att nå framgång. Så illa var det. Jag vet inte om jag någonsin sa det till dig, men du förstod det säkert ändå.

Egentligen var det ju precis tvärtom. Jag gav mig av eftersom jag inte tålde skillnaden. Och eftersom jag fann upproret lockande, förstås. Jag fick lära mig en massa om att bråka och släppa ut aggressionerna. Aggressioner jag aldrig vetat att jag bar på. Kanske hade jag aldrig gjort det heller. Eller jo, men inte så.

Åren gick och jag fick allt svårare att se vad det var jag hade gjort.

(Nu börjar det åska i väster så jag tror att jag skriver klart det här hemma eller så. )


Hejdå sålänge, lilla ö.

OK. Nu är jag hemma. Det var underbart att trycka ner gasreglaget och känna henne gå upp i plan på den bitvis spegelblanka ytan. In mot hamnen var det absolut stilla och tilläggningen gick helt perfekt så som den gjort den senaste tiden. Det är kul att lägga till själv eftersom det kräver tålamod och tillförsikt. Visst styr man in flytetyget på plats med motor och styrning men det handlar mest om att se det hända i förväg. Tjusning.

Här hemma dånar huset av musik. Det är Hon som dånar loss på den där lilla "köksradion" som du kanske minns. Det är här jag hör hemma i varje bemärkelse av ordet. Du har ju sett hur vi har det. Du har varit med och byggt upp det. Jag saknar dig här också men inte på samma sätt som på vattnet. Mer indirekt. Genom de saker jag hade velat blanda in dig i, de frågor jag skulle ha ställt till dig här på uteplatsen om sommaren. Traktorn du skulle ha kört. Virket du skulle sniffat på och synat i sömmarna. Och alla de saker jag vill fråga dig om – stora och små. Det var här jag upptäckte hur illa det var ställt. Yrvaken i lycka och med utan is i hjärtat var glädjen att se dig här och ha dig nära enorm då när vi hittade hit. Jag var så vanvettigt lycklig att jag hunnit. Att jag fick ha dig nära igen innan det var för sent.

Men gradvis växte insikten att det inte skulle vara så länge. Jag såg det när du skrotade omkring här och ville, du som alltid var en kraftnatur i byggande och grejande. Min klippa i vad för sorts projekt det än rört sig om och som aldrig såg något som omöjligt. Jag såg hur du ville men hur din kropp inte orkade och jag såg hur ont det gjorde i dig. Du som väntat, precis som jag. Tydligen var det inte så långt kvar ändå. Vi hann precis återknyta så gick det över. Greppet mjuknade och jag såg sjukdomen äta på dig fastän du kämpade med att hålla det för dig själv. Och jag kunde inget göra. Jag kunde bara känna hur du försvann.

Jag minns varje minut av den sista helgen tillsammans. Hur du gick loss med röjsågen och med bergfast orubblighet fortsatte trots de skurar av förmaningar som sköljde över dig. Hur du i ren utmattning sjönk ihop på här nere i hörnet på gräsmattan och helt enkelt inte orkade mer fastän varje atom i din kropp ville. För du hade väntat, precis som jag. Du hade väntat på mig. Den där fina båten du köpte, den som knappt användes de första somrarna, den köpte du eftersom du hoppades att jag fortfarande bar på drömmen, inte sant? En dröm vi hade ena halvan var av och som kom ur den underbara augustikvällen där ute i de silkeslena dyningarna. Å vad ont det måste gjort. Så fullständigt vanmäktigt det måste ha känts att dels se mig försvinna och dels höra mina konstruerade förevändningar. Du kände mig ju bättre än någon annan i hela världen, du visste att jag var ur kurs med mig själv, ändå försvann jag allt längre bort för varje försök du gjorde. Med tiden gav du upp och lät mig hållas. I ditt ansikte den där kvällen över den rutiga duken med kryddostsmulor på såg jag att du aldrig hade slutat hoppas, optimist som du var. Du hade aldrig slutat älska mig och du hade gjort det utan förbehåll.

Så som jag gjorde dig illa. Jag kan förstå det nu när Den Lille finns här i mitt hjärta. Vilken outsäglig smärta det skulle vara att se honom vända mig och hans mamma ryggen på det sätt jag gjorde. Så obegripligt och outsägligt. Och om något i denna världen är oförlåtligt så borde det vara just precis det.

Oförlåtligheten i mitt försvinnande blev till acceleratorn för densamma. För varje gång jag reflekterade över att återvända och ge upp flykten såg jag min egen skuld i spegeln och flydde från reflektionen. Gång på gång av egen och andras förebråelse. Det var inte förrän förra året jag begrep varför jag egentligen tog till flykten. Den insikten nyanserade bilden en smula och jag kunde inför mig själv bemöta en del av den förebråelse jag mött. Kanske flydde jag av hänsyn till mig själv. Så upplever jag det idag när jag ser på saken. Jag flydde inte från dig, men jag kunde inte stanna kvar och därför blev flykten från dig också. Jag saknade dig varje dag. Jag vände mig mot din optimism och levnadsglädje för att resonera mig bort från saknaden. Det var hemskt gjort. Det var också det oförlåtligt.


När vi så återfick kontakten kändes inget av det där oöverstigligt. Den värme och kärlek jag såg i dina ögon var densamma som alltid funnits där. Som burit mig genom kalla år och som fått mig att inte ge upp hoppet utan fortsätta mitt sökande, ett sökande som ledde mig i armarna på Henne. Hade det inte varit för tumörerna hade du suttit här på uteplatsen och tittat ner i hagen på hästarna som knaprar hö. Vi hade kanske kikat lite på sjökortet och bestämt oss för att prova på kanalen till Näsbysjön imorgon fastän vattnet är rekordlågt – inget är ju omöjligt! Eller så hade vi tittat på ett skärgårdskort och funderat på en tur norrut från Gävle. Du och morsan hade druckit vin och orden hade rullat över bordet på det där sättet som de bara kan med de man har allra närmast därinne. Ni hade skrattat tillsammans med Henne – en gång till. En endaste liten gång till och mitt hjärta hade stått i brand av att se er leka med värmen på det sätt som bara du, farmor och Hon – min älskade fru – någonsin kunnat.

Ni är så oerhört kapabla i fråga om kärlek, nämligen. Jag har sagt det till Henne någon gång – hon är ett nystan av kärlek. Tålmodig, närvarande och förbehållslös kärlek. Alltid där och utan tvivel i sin brännkraft. Det är klart att en sådan människa – eller två – lämnar ett enormt tomrum efter sig. Enormt! Vi var många som levde av din värme och välvilja, mer eller mindre välförtjänta. Du dömde inte utan gav helt och fullt eftersom det var vad du var – ren kärlek. Jag har haft världens bästa farsa, jag. Jag förstod det inte förrän du var borta och det känns. Det känns riktigt grönjävligt mycket, faktiskt. Sättet du hjälpte mig komma över mina rädslor, sättet du väckte min nyfikenhet och suddade ut bilden av omöjligheter till förmån för det fria skapandet är obeskrivligt. Jag hittar saker i mig själv som jag är stolt över och jag har dem på grund av dig. Eftersom du gav dem av dig till mig.

Jag hade velat tacka dig för dem. På eftermiddagen den där sista april satt du i fåtöljen här inne i vardagsrummet. Du var trött. Hela din kropp var slut efter dagens slit med ris men dina ögon var intensivt närvarande. Jag försökte tala om för dig hur tacksam jag var och vilken lycka det var att ha dig här men jag fick inte fram orden för jag såg på hela din kropp att du var på väg härifrån. Vi pratade lite om hur det fungerar. Vad det betyder att få ge. Inte särskilt många meningar men sannolikt den meningsfullaste konversation jag haft i hela mitt liv.

Du blev dålig på natten och åkte hem dagen därpå. Fyra dagar och fyra nätter senare var du död.

Hur fan förhåller man sig till något sådant? Du – borta?

Jag plockade fram optimismen, tror jag. Talade om för mig själv och min omgivning (annars hade jag aldrig trott mig själv) att jag var så tacksam för att jag ändå hann återknyta kontakten att det kanske inte var så farligt. Jag menar – klart jag blev ledsen, vem blir inte det – men ändå. Det fanns och finns så mycket saker i mitt liv som gjorde mig genomlycklig. Saker som jag knappt kan tro att de är sanna fastän det gått fem år sedan lyckan tog sin början. Mitt i allt det där en sorg? Tror inte det. Tog den andra vägen, lät det sjunka till själens botten och kunde ju alltid skylla på att styrkan behövdes av de övriga kvarlevande. Bullshit, förresten.

Sanningen är nog snarare den att jag inte kunde förlåta mig själv. Att jag inte skulle hinna tillbaka till dig innan det var för sent var den mardröm som plågade mig mest alla de där åren. Att få komma så nära, känna att det reder upp sig för att se dig försvinna så pass fort som du ändå gjorde var väl så plågsamt. Jag har aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan dig och ändå sitter jag här nu och lever. Fastän du inte gör det.

Klart jag blir arg på världen! Din kropp var full av cancertumörer. Jag skulle kunna skära halsen av var och en av de som varit inblandad i att det blev så. De mördade min farsa, de jävlarna. Solkrämsförgiftarna, kostrådsmördarna, artrosmedicinkrypskyttarna – varje instans av den människofientliga konspiration vars absolut största enskilda förbrytelse var att de ryckte min farsa ifrån mig precis som jag skulle till att förverkliga en slumrande dröm.

Som Den Lille skulle sagt – "that really sucks".

Kampen är nu i mig själv. Jag vet att du förlåtit mig. Jag vet att du ser att min dröm på vattenytan och de ensamma utflykterna egentligen är ett slags process där jag försöker förstå att du inte längre finns här i världen. Du har sett mig iaktta verkligheten och ibland har du kikat tillbaka genom draperiet. Jag vet att du alltid finns, oavsett om det är som ett minne i mig, som en stjärna på himlen eller som universums samlade kraft. I min värld finns du alltid. Mitt i, dessutom.

Jag har nämligen haft världens bästa pappa. Jag är oerhört stolt och känner privilegiet i att ha det så. Men hur jävla dum i huvudet, hur känslomässigt handikappad, hur idiotiskt funtad är man om man vänder ryggen till världens bästa pappa? Det där åsnearslet jag tittar på är min egen nuna och nu har jag förstått att jag fortfarande jobbar på att förlåta mig själv för det. Och på att förstå att du verkligen inte finns här längre. Det är inte så jävla enkelt alla gånger, ska jag säga.

Samtidigt gläds jag över allt du lämnat kvar i mig och allt underbart jag har omkring mig. Jag har nog aldrig älskat livet riktigt förut. Jag har skådat in mina självförebråelser i min syn på livet. Saker har blivit vackrare sedan jag förstod att jag alltid kommer att kämpa med saknaden efter dig. Det är något jag mer än gärna bär. Med stolthet och värme i hjärtat, faktiskt.

/Sånen

Symboliskt

Det har varit en stilla period på skrivfronten. Eller är, snarare. Orden får stå tillbaka lite för symbolerna, vad jag tidigare kallat synkroniciteter. Det förefaller finas ett universellt typsnitt att skriva på det undermedvetnas projektorduk. Nyfikenheten stillas. Väcker tankar kring ljudens betydelse, rytmen, tiden, de linjära iakttagelsernas tredimensionella perception och en hel del annat smått och gått. Samt startar verksamheten på plan tre riktigt ordentligt.

Vattentanke

Det börjar stå klart vari den där pulserande vattenlängtan hade sina rötter. Det känns som om den gradvis rinner ur – allt den ville var kanske att identifieras. Vatten. Water. Tyskans Vater är knappast orelaterat. Far, på svenska. Jag funderar på att döpa om båten, faktiskt. Vatterwunsch.

Matsedel

Här har vi en helt vanlig löpsedel. Den sitter vid kassan. Det händer ju att någon blir stående framför den eftersom det ju inte sällan är kö. Det är därmed oerhört svårt att inte läsa vad som står på den. Upplägget är dödsenkelt och används hela tiden. Jag vet inte hur många som ser själva mönstret så här kommer det.



Några enkla punkter:

Kraftuttrycket ”Delar Sverige” - får dig att reagera och stanna upp - konflikter är spännande. Läsaren börjar reflexmässigt fundera på i vilket läger man hör hemma. Det är meningen. Forskaren. Folkhälsan. Trygga, auktoritära ord. Detta är den balanserade och genomtänkta bilden. Fettdoktorn. Trams och lögner. Oredigt talande från en som inte ens kan argumentera. Idioternas läger. Fettdoktorn "för" sitter i osymmetrisk vinkel mot hela trycksaken, "emot" däremot är ett perfekt valt foto rent grafiskt. Harmonierar med helheten i löpsedeln. Minutiöst arrangerat, så att säga.

Löpsedeln ger dig ett val redan där. Inget som helst behov att köpa tidningen. Att tidningen omges av godis och att ICA där den sitter sedan en tid är en börsnoterad jätte som inte längre har någon direkt möjlighet att se till annat än finansiella mål är så att säga kontexten. Den som äter kolhydrater blir fort hungrig igen, själva grunden i den viktbaserade livsmedelsindustrins omsättning.

Och den här löpsedeln talar om för dig att forskaren är orolig för folkhälsan. Det är ett starkt ord. Varning. Och att fettdoktorn (skällsord) spottar och fräser. Got it – släpp det där nu. Köp potatis. Du är vaccinerad, har gjort ditt ställningstagande och kommer inte att behöva kika mer på LCHF.


Sådärså, rätt klart och tydligt – inte sant? I går fanns LCHF i så gott som alla mediakanaler, i dag är det tyst som i graven. Nu är det färdigsnackat om den saken, helt enkelt. Denna vaccinationsdos är distribuerad. Media är en noggrant planerad kanal i ett större sammanhang. En fredag i juli delade LCHF sverige, dagen därpå är det andra saker som man vill ändra på.

Ingen del av media står egentligen för en avvikande åsikt. Alla är så att säga med på det. SvD är nog den svenska mediakanal som har den friaste rapportering vilket egentligen innebär att de är ungefär lika fast i sina budskap som alla andra men också kan tänka sig att publicera sådant som ligger inom "den felaktiga åsiktens domän". Ett slags omvänd psykologi. Inte sällan tillämpas ett väldigt subjektivt bildspråk som i denna artikel med Martin Ingvar avbildad ur en vinkel som helt klart fungerar undermedvetet diskrediterande.


Ok, vi låter honom komma till tals men får honom att se opålitlig ut så har vi ändå gjort jobbet.

Bland andra SVT hade ett inslag om LCHF i går morse. Det är ju TV och morgontidningarna som så att säga startar nyhetsdygnet. Kolla gärna klippet som för övrigt visade sig bygga på rena faktafel ("slarvigt" säger Kostdoktorn, avsiktligt säger erfarenheten). Se hur det är upplagt. Det kallas inte "TV-program" för inte. Detta är programmering. Först talar man om bakgrunden. Visar sjukhusbilder i 25 sekunder – "du kan hamna här". Vid 25 sekunder precis börjar man tala om orsaker. Då ser man bilder av bacon och bubblande grädde. Så talas det om fettätning och rökning. Sedan beskrivs problemet – att många ersatt kolhydrater med smör grädde och bacon. Forskarvarningen. Och avslutningsvis vad man riskerar åka på, fett i blodkärlen, blodproppar och så vidare. Klassisk programmering. Man behöver inte ens lyssna för att förstå. Programmering.



Så, nu ska det köras hö.

Cykliskt

Det blev liksom lite erbarmligt alltihop. Jag har skrivit ohyggliga mängder ord och ändå vet jag inte vad det är för något jag vill få sagt. Eller – jo, kanske. Men jag vet inte riktigt varför. Eller – jo, till viss del, men jag underlåter konsekvent att säga precis det som jag vill ha sagt. Istället låter jag orden skvala runt omkring den tänkta innebörden. Egentligen tycker jag att det är roligt – att leka med ord, alltså. Vända och vrida på dem och se vad det är får finurligheter man hittar. Samma sak när jag läser – en fantasifull ordkomposition kan vara mycket mer intressant än faktaspäckat eller sensationellt innehåll. Det är något med melodin. Det jävliga är att jag ältar och jag gör det med metaforer som inte bara visar det fåniga i själva ältandet (vilket ju kan vara nyttigt) utan också skapar grogrund för missförstånd som i sin tur kan ställa till det. Inte så smart. Men så med den klokaste av alla människor invid mig (fastän hon styvnackat motsätter sig benämningen, vilket bevisar tesen) så börjar det gå upp vad det är jag pysslar med och varför jag känner mig trängd.

Den långa versionen är fyra punkter. Den korta versionen är en enda iakttagelse.

Vi börjar med den korta. "Lev istället". När jag formulerar tankar kring vad det är jag känner så tar jag till orden och beskriver det hela utifrån. Det gäller inte alls bara vad som händer i och med mig utan som uppfattad helhet. När jag läser mina egna ord känner jag att det är som att jag är något slags reporter som kommit till livet och skriver några rader (ibland pliktskyldigt) till hemmaredaktionen och dess förmodade läsare. Så om jag rapporterar om livet – inifrån, till de som inte är här - vilka är då mina tänkta läsare, som inte finns här? Skriver jag för de döda, månne? Tål att tänka på. För beskrivandet utgör ju definitivt ett slags begränsning i själva levandet.

Sannolikt eftersom jag är lite feg, och eftersom jag gillar att beskriva med ord. Men när jag ser livet tala till mig så talar det inte genom ord. Livets och min egen världs språk är ett annat. Det är känslor och formationer. Det är sådana saker som att vakna – loksom denna morgon – 11 minuter efter 11 med en ny, bekymmerslös känsla i maggropen. Det är meningen (alltså inte meningarna) i själva verkligheten som är språket. Symbolerna och synkroniciteterna. Och mer än något annat är det kärleken. Så jag kan skriva och dokumentera bäst fan jag vill, jag kommer ändå inte kunna få beskrivet vad det är jag vill ha sagt. Däremot kan jag kanske skapa det inom min verklighet.

Det var den korta versionen. Inte så kort, kanske. Den långa är att jag är arg och jag är, visar det sig, arg på fyra (grund av) bestämda saker – nämligen:

1. Världen. Eller kanske snarare min bild av världen. Jag blir arg när jag går in på ICA och ser hur färgglada förpackningar med röda prislappar lockar folk att förgifta sig själva. Jag blir arg när jag ser löpsedlarna stoppa in tankar kring dolda sjukdomar i människors huvuden så att de förr eller senare tänker sig sjuka. Jag blir arg när jag ser rädda människor slåss för att försvara de lögner de blivit itutade. Jag blir arg när jag ser tidningarnas nätupplagor slå på trummor för att skapa acceptans att ta än mer makt från den enskilda människan. Jag blir arg när jag ser alla de där tydliga ikoniska tecknen bakom allt som rapporteras i media och känner igen dess människofientliga agenda och ser de ockulta tecken det är skrivet med bakom orden. Jag blir arg och ledsen. Och jag ser bilden av andra människor som går där, nedbrutna av energidränage, förgiftade i kropp och sinne, lärda av Media att inte tro på den förbehållslösa kärleken och det ena och det andra. Det gör mig arg och ledsen ända in i själen. Jag vill gapa och skrika på dem att de missar hela poängen, att det visst finns kärlek och att de är okränkbara själsliga mästare som kan åstadkomma precis vad de vill med sina liv. Men jag vet att de skulle tycka att jag var helt knäpp så jag skriver en massa obegripligt istället. (Men – det är klart – de närmaste. De som finns här invid. Dem kan jag tala med. Och förstå. Och de kan förstå mig om jag ger dem chansen. Tål att tänka på.)

2. Att farsan är död. Det var tre år sedan han dog nu, men jag gav mig av redan vid 15. Sommaren 1990 var den sista tiden vi hade tillsammans på det där riktiga sättet. Det var helt underbart vad jag kan minnas. Vi fiskade och åkte vattenskidor. De skränande offren lämnade vi i land och upptäckte skärgården utanför sommarstället. Vi gjorde drömmar om att skaffa en större båt (kanske rentav en Bayliner på lite sikt – om jag fick bestämma), åka till Örskär och en hel massa andra mer avlägsna resmål. Sommaren därefter var relationen förändrad. Jag hade givit upp och påbörjat min flykt. Det gjorde honom redigt ledsen. Mitt svek är oförlåtligt fastän jag tror att jag kanske förlåtit mig själv nu. Och det gjorde mig också ledsen mitt i ilskan för det var inte honom jag ville lämna, det var resten.

Under åren som kom att gå längtade jag tillbaka någonstans efter att få fortsätta vårt äventyr - jag hade bilderna inom mig när jag längtade som mest. Det var som om det satts på paus och inget mer. Efter åren av tystnad så återknöts kontakten allteftersom och sedan jag träffade kärleken slog pulsen återigen mellan oss, tack vare Hennes värme och kärlek. När vi väl återfick kontakten och jag började känna hans värme igen så var det alltför kort tid kvar. Fastän jag försöker övertala mig själv om att döden har en mening och att hans frånfälle var en signal till mig att växla upp så får jag ändå erkänna att jag är oerhört ledsen att han inte finns här längre. Det finns tusen och tusen saker jag fortfarande vill göra med honom – som blev hängandes så att säga. Drömmar som jag blev kvar med. Det finns frågor att ställa, ordvitsar att leka med och det finns båt att åka. Båten har jag ju skaffat, så att säga. Men farsan får vet jag ju att han inte kommer att åka med, även om jag av någon anledning inte ännu erkänner det för mig själv.

För när jag får ont i båthjärtat så får jag nog egentligen mest ont i farsanhjärtat. Det är därför det känns så oerhört starkt. Det är de där oljiga dyningarna och den lågt stående solen i Öregrundsgrepen som jag längtar efter egentligen – men, inte så mycket vattnet och ljuset som det sällskap jag planerat drömmen med. Och så får jag för mig att jag inte borde känna sådär eftersom sorgen är olika och eftersom jag tänker att jag blivit starkare än så. Jag jämför och dömer. Tänker att jag inte borde sakna så jävla mycket eftersom det ju var jag som stack och höll mig borta. Att jag kanske borde tänkt på de under de åtskilliga år vi knappt hade med varandra att göra. Men så är det ju inte, dessvärre – eller kanske snarare dessbättre. Jag har haft världens bästa farsa. Jag lämnade honom för att jag tyckte att jag måste, inte för att jag ville. När vi väl återfick kontakten hann vi precis återfå rytmen. Inget mer. Den saken är jag mycket ledsen för. Oerhört, faktiskt.

3. Smärtan. Jag blir arg på den kropp jag färdas i när den ger mig smärta då jag badat lite för länge, lite för kallt. Jag älskar att bada och tycker inte att vatten på 17-18 grader utgör något hinder, sommaruppvuxen vid kalla havet och så vidare. Jag tycker det känns som ett straff att behöva få ont i kroppen och dess leder när jag varit i några minuter för länge. (Smärtan uppstod i spåren efter farsans död. Kanske när jag försökte spela überstarkt och svälja dethela. Det är allt jag vet. Arg gör det mig i alla händelser.)

4. Att Den Lille ska börja skolan igen. Det är med tungt hjärta jag vet att han ska börja igen till hösten. Det är synen på världen som gör det, att se hur de formar och maler ner barnen till liktänkande köttfärs. Jag tänker fortsätta blänga på skolan och tänka åt hela pyramiden att dess mamma borde skämmas. Den Lille har bra integritet. Han är varm och fantasifull. Jag är egentligen inte oroad för att skolan ska ta det ifrån honom. Jag tycker bara att det är så jävla onödigt.

I övrigt är livet helt genomunderbart. Och jag är genomlycklig. Oavsett.

Ok. Om jag ska samla ihop den nattliga cykelpromenadsvistomen för mig själv en stund och skriva ner råd på vägen till undertecknad blir det att 1) det är OK att vara ledsen över farsan, 2) världen är vad jag upplever den som att vara. De närmaste, Olsbo, Sandviken och de liv som finns i närheten gör mig glada och jag vet att jag gör många glada – samt att det ju bevisligen sprider sig. Att jag inte kan ändra på hela världen i ett nafs får jag helt enkelt försöka leva med. Det är att vara mänsklig. Att vara levande. Och försöker jag ge mig på den gränsen kommer jag att förlora allt som gör mitt liv värt att leva. 3) En vacker dag går Den Lille ut skolan med lärdomar för livet. Med sin integritet kommer han att spänna ögonen i institutionen och få dess mamma att skämmas. Det skulle inte förvåna mig om hans barn kommer att slippa den stora indoktrinerineringen.

OK. Nu börjar vi om med ett lite mindre offerkoftemässigt blogginlägg.

Hej, bloggen! I dag skulle jag göra iordning traktorn för morgondagens transport de tio ton hö som utgör årsförbrukningen härhemma. När jag höll på att plocka av bakvikten kom grannen förbi och såg att det läckte diesel från ett bränslerör. Det visade sig att en gasdetalj skavt hål i bränsleröret, något som skulle kunna ställt till med väldiga problem framöver. Grannen tog emellertid med sig röret till sin hemmaverkstad och lödde det – läckaget botat. Vi har världens bästa granne, vi!

Uppmuntrad av detta avhjälpande och den generositet som visats gjorde jag oljebyte på traktorn av bara farten. Den är fortfarande ingen skönhet på ytan men hon börjar må allt bättre på insidan, Fergie. Imorgon ska hon få göra något meningsfullt och det gör ju inte saken sämre.

Så. Jag tänker försöka hålla mig ifrån att skriva så väldigt mycket ett tag. Det finns roliga saker att göra i värmen. Som att flytta tio ton hö två gånger, till exempel. Och en massa annat. Även inom jobbet finns det jätteroliga saker att göra. Plus att det återstår en veckas barnledighet och ett bröllop av sommaren.

Med fokus på den verklighet som jag hör hemma i blir livet väldigt tillfredsställande. Jag vet att jag är en skapande människa och att mitt huvud inte kommer att stanna, men det är dags för meningsfullheten att blanda sig i matchen igen och den bor i det småskaliga.

Samlarbild

LCFH top of mind, minsann.

Reflektion

Det blev några dagars reflektion. Badande. Skönt skvalp på en understundom regnig, böljande yta. Hittade någon som sammanfattat en hel del begripligheter här.