De ytliga - 3

Vägen tillbaka var precis lagom lång för att hinna bottna och därför valde de flesta av dem att vandra. Env lät tankarna flyta undan från vad han sett och vidare hem till flocken. Han funderade över de ytliga och den förklaring han fått av den gråskäggiga mannen:

"De lever i vattenytan. Jag och alla andra långa personer här har gjort det och de ytliga är de som fortfarande gör det. Förutom det är vi precis likadana. När ett barn kommer till livet hos de ytliga lär man dem att allt är en del av ytan. Att allt de ser på ytan tror de kan förklaras med ytans hjälp. Det tar tid - ungefär tills man blir i din ålder – innan man kan lära sig att tänka och se saker på det sättet och det krävs mycket jobb från de som lär ut och förespråkar synsättet. Man har ändrat på hur man äter, vad man tittar på, hur man umgås med andra och framförallt hur man andas för att göra det lättare för de som kommer in i livet där att anpassa sig till den platta, ytliga bilden av världen. Men många lyckas ändå inte se livet inifrån ytan. De får olika sorters gift – de kallar dem mediciner – för att få det lite lättare. Ändå är det många som helt enkelt tar livet av sig eller som frikopplar själen från sin kropp och beslutar genomlida livet likväl.", hade han sagt

"Men vad är det de ser i själva ytan – den har ju inget djup, missar de inte allt som händer?", undrade Env.

"De ser samma saker som vi gör. Om vi tittar på en sjö så ser vi dess blänkande vattenyta. Vi ser stenarna strax ytan och vi ser fisken leka där nere. Om dagen ser vi molnen och himlen spegla sig i ytan och om natten ser vi stjärnorna. Vad de gör är att se molnens reflektion, stjärnornas lysande punkter och bilden av stenarna som om det istället vore en del av själva vattenytan. Deras sätt att leva ger dem inte möjlighet att leva i annat än själva ytan där de kan dricka vattnet och andas luften men aldrig simma i djupet eller vistas i luften ovanför. Deras korta andetag håller dem fast vid ytan. De förundras över stjärnorna och stenarna och deras lärda förklarar för dem att allt de ser är en del av ytan – att ytan förändras av orsaker som bor i den och att alla saker som syns på den också är verkningar av själva ytan."

"Men tror de verkligen på det?", undrade Env.

"Inte till en början. Det är därför det behövs så mycket ansträngning för att få tankesättet att fästa i de som kommer till livet där. Men med tiden och en hel del ganska avancerade samband lyckas man få det stora flertalet av dem att tro på det. Vet du vad vattnets ytspänning är för något"?

"Ja, det är vad som får skräddarna att inte falla genom ytan."

"Precis. De som vaktar ytans gräns hårdast använder sig hos dem av ett annat slags ytspänning. De ser till att de som riskerar att lämna ytan hålls kvar där. Om någon börjar prata om stjärnorna som separat från ytan säger man att denna person är ett hot mot ytan och att ytan är den enda förutsättningen för livet. Många av de ytliga är väldigt rädda för att lämna ytan. De kan inte se i mörkret, till exempel. Och de har väldigs svårt att se De Symmetriska Budskapen. Därför är det väldigt få som vågar fråga saker även om de har funderingar."

"Men blir inte deras liv väldigt innehållslöst?"

"Nej, det är inte alls säkert. För mig var det fullt av innehåll, med saker som finns i själva ytan. Däremot visade det sig med tiden sakna egentlig mening. Vi som lever hela vägen från sjöns djup till himlens övre rand får se saker med djupare samband– det är nog sant, men för de som lever i ytan är ju ytan allt. De kan se små, små saker där inne i ytan som vi aldrig skulle få syn på eftersom vi lever mycket djupare och högre. De flesta av de här människorna andas väldigt kort och grunt – annars skulle de aldrig få plats i ytan. De gör det eftersom deras själar inte ska prata för mycket till dem och eftersom de kanske vill få vara i fred från universum när de är där. Kanske är det därför de valt att komma till ytan från början – för att få uppleva hur det känns att vara frånkopplad och att jobba med ett litet, distinkt problem. De flesta av de som bor där ser aldrig sig själva – inte på ett helt liv. Det beror på att man inte kan spegla sig i ytan om man befinner sig i den. Man måste ner i djupet eller upp i luften för att kunna se sin egen sanna spegelbild i ytan. Och eftersom de inte kan se sig själva som de är så jagar de flesta sin identitet genom hela livet. De speglar sig i ögonen på sina medmänniskor i brist på avstånd till ytan och vad de ser är en reflektion som baseras på vad de tror att den som tittar på dem ser. Som du hör blir det ganska komplicerat. Här hos oss är att se sig själv på vilket sätt livet börjar. Hos dem händer det mycket sällan."

"Har du levt sådär?", frågade Env häpet.

"Ja, för inte så länge sedan, faktiskt. Eftersom vi inte räknar tiden hos oss vet jag inte exakt men jag skulle tro att det bara är tjugo vintrar sedan. Jag var väldigt fast i ytan innan jag började andas och kom hit. Jag vet att det låter svårt att förstå men jag byggde saker för att människor skulle kunna prata med varandra utan att vara på samma plats. Här tänker vi till varandra, men i ytan finns inte den sortens kommunikation – man måste prata för att göra sig förstådd. Vad jag gjorde var att spendera en massa tid på att skapa en liten sak man höll i handen mot örat för att prata med andra oavsett var de befann sig. Du kan höra surret från det – man kallar det telefoner – du har säkert sett masten nere vid det underliga. Den skickar ut signaler som påminner om de vi skickar när vi tänker till varandra, men miljoner gånger starkare. De måste ha sina telefoner för att kunna tro att de kan tänka till varandra, fastän det egentligen är vad de gör likväl."

Han hade sett dem med något i handen mot örat. Han hade sett telefonen. De ytliga människornas länk tillvarandra. De flesta av de Env umgicks med var noga med att inte närma sig de ytliga för mycket. Env däremot blev bara mer och mer nyfiken på hur det var att leva i ytan. De äldre i flocken hade lagt det bakom sig. Han fick inte svar på sina frågor eftersom han märkte att de stängt en dörr kring sina erfarenheter när de kom hit. Det gjorde knappast hans nyfikenhet mindre.

Sista etappen på vandringen var den vackraste. Grusåsen som genomkorsades av en å. Här nere bland stenarna i slänten fanns ett gammalt brofäste från tiden då de ytliga använt hästar för sina transporter, det hade han hört. Det var inte alls svårt att få reda på hur det sett ut innan de äldre levat. Det var detaljerna från deras levnadstid han inte fick reda på. Tanken att närma sig den dånande staden i söder hade funnits där en tid. Upplevelsen nere vid det underliga hade spätt på nyfikenheten. Han kände mer än bara nyfikenhet, förresten. Han kände att han hade en roll i ett skeende. Ett mönster. Han ställde några frågor till sitt djup och visste att han efter nattens sömn skulle ha ett antal svar att förhålla sig till.

De ytliga - 2. Mike

Mike hette egentligen inte Mike. Givetvis. Det var en outtalad regel att man aldrig kallades vad man hette. Det enda den som mötte Mike kunde vara säker på var att han under inga omständigheter hette Mike. Det kunde gå dagar, veckor – ja ibland månader – utan att han någonsin reflekterade över det namn som hans mamma en gång givit honom. Han var en man av många dunkla hemligheter. Han hade tagit liv, hemsökt människor, utfört saker som den vanliga människan aldrig ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tänka sig ens inträffade. Och ändå var hans eget namn den största hemligheten av dem alla.

Friedrich.

Så hade hon kallat honom. Friedrich. Hon hade haft tysk brytning, det mindes han. Och hon brukade titta på honom med den där speciella blicken ibland. Han hade aldrig förlåtit henne för vad hon gjort – det visste han att han aldrig skulle kunna, men han kände ändå ett sting av värme i sin varelse när han tänkte på hennes blick, hennes beröring och närhet. Han visste inte hur gammal han var. Världen runtomkring honom mätte tiden med minutiös precision och i sina uppdrag var han klanderfritt noga med tiden. I början av ett lite längre uppdrag, som det här – var det OK med några timmars avvikelse, men allteftersom han närmade sig fullbordan snävade han av toleransen. Med elva dagar kvar var toleransen elva minuter. Det visste han. Men inte hur gammal han var.

Han tittade på kartan i sin fältdator. Den visade att han hade fyra minuter till nästa paus. Enligt schemat skulle han ha varit där nu. Han trampade lite hårdare på gasen. Det krampade till i sinnet när vågen sköljde över honom. Den brukade komma när han kände att det var bråttom – vågen. Bilder från hans liv – som ett timelapsfoto av hans karriär. Det var en mycket framgångsrik sådan. Han hade erhållit åtskilliga utmärkelser genom åren, vilket var rätt underligt eftersom allt det han gjort för att förtjäna utmärkelserna var sådant man under inga omständigheter fick tala om. Ändå var han vad man kallade väldekorerad.

"Ju mindre man frågar desto mer får man veta", hade hans mentor sagt. Det tog många år innan han förstod vad han hade menat. Han hade faktiskt glömt bort orden tills dragningen inför ett uppdrag var slut och några av de andra agenterna i rummet ställde var sin följdfråga. Efter mötet kallade föredragaren till sig Mike och de bägge andra agenter som inte ställt några frågor för en ytterligare genomgång. De fick kompletterande instruktioner och dessutom ökade befogenheter som bidrog till en bild av vad uppdraget egentligen syftade till. Deras tystnad hade renderat dem ytterligare svar.

Vägen kastade sig emot honom och han ändrade med gasfoten den hastighet med vilken jorden rörde sig under hans fot. Hjulen var verktygen som från hans perspektiv flyttade jorden och gaspedalen var via drivlinan vad som styrde dessa verktygs påverkan på subjektet. Han hade förstått att han var däcket i sin profession, den som frontade världen. Att det fanns en mycket komplex drivlina och att där någonstans fanns någon som hade foten på gasen. Om hanaldrig frågade kanske han skulle få veta en dag.

Han skulle komma fram till rastplatsen om två minuter enligt utrustningen i bilen. Han kände sig lättad och påbörjade ett djupt andetag samtidigt som han lät bilderna från det resterande uppdraget skölja igenom honom för att känna att han var i fas med sitt syfte. En bit in i bildkaskaden kände han sig emellertid iakttagen. Han kunde inte hindra bildsekvensen utan kände hur han tvingades prestera bilderna för någon annans skull. Som om någon annan tagit sig in i sitt inre synfält. Ungefär som när han orutinerat stannat för en oplanerad kisspaus och precis när han påbörjat sitt ärende fått sällskap av en tjoande familj på den annars - enligt hans bedömning - öde parkeringsfickan. Han fick så lov att avsluta det han påbörjat, titta igenom bildspelet, dra upp gylfen och fortsätta därifrån.

För han var alltid på väg ifrån något. Den saken hade han förstått. Han var mer på väg ifrån sitt förflutna än till på väg till sin framtid. Det skänkte honom mening, trygghet och något slags vemodig njutning att vara på flykt. Det var hans naturliga tillstånd och den egenskap som i eget tycke var det vad som gjort honom så ovärderlig för sin uppdragsgivare. Nu kände han sig emellertid iakttagen. Instrumenten visade inga spår av anomal aktivitet i radiotrafiken runtomkring. Ändå visste han att någon sett vad han skulle göra och att denne någon nu funderade över vad det betydde.

Inte bra alls. Det åt av hans koncentration och han visste från sina träningssessioner på Centret att detta subtila intryck mycket väl kunde ha varit en psykologisk attack av det klassiska slaget. Det fanns teorier om att en fiendemakt skulle kunna iscensätta slika angrepp men efter alla år i den här branschen så visste han att det egentligen inte fanns någon egentlig fiendemakt. Han visste det eftersom han inte ställt särskilt många frågor. Men han visste att han på något sätt var genomskådad - på ett sätt han aldrig tidigare känt.

De ytliga - 1. Förbipasserande

Det var första gången Env hade fått följa med ner till det besynnerliga. Han hade hört ljuden från det och sett bilderna i sitt sinne men inte förrän nu hade han fått följa med och se det med sina egna ögon. Rep i hårt material som löpte igenom blänkande pinnar. Det var ganska vackert för repen korsade varandra och bildade vågmönster. Han tog i ett av dem. De var sträva och kalla. Något sådant hade han aldrig känt förut. Lamk visade att de kallade det för metall. Metall. Det kändes som metall. Ordet stämde med upplevelsen. De andra kanske hade känsla för orden ändå, tänkte han.

Inte för att någon räknade, men själv hade han försökt tänka efter och han borde vara ungefär tolv år nu och han började betraktas som pålitlig och ansvarstagande. Det var till exempel längesedan han pratade, vilket hos hans folk var något slags kvitto på att man behärskade språket. För några år sedan hade han lyckats förflytta sig med tanken och för ytterligare någon tid innan hade han lärt sig att försvinna ur synfältet fastän han var kvar.

De äldre hade förmanat dem att inte uppehålla sig vid det besynnerliga för mycket, men det kittlande skrämmande man kunde få bevittna här och sägnerna kring det överträffade vida innehållet i de diffusa varningarna. På den håra ytan mellan de tvinnade trådarna rörde sig olikfärgade vagnar med hög hastighet. Lamk sa att de kallades bilar. Det stämde inte alls med deras känsla, tänkte Env. Besynnerligt. De såg också ut att vara gjorda av metall, men det gick inte att känna på dem - de rörde sig för fort.

De brukade uppehålla sig här utan att synas och skulle man råka bli observerbar fick man fort hoppa ner i slänten igen. Vid något tillfälle hade en av de som satt i bilarna fått syn på dem. Hans bil hade kört rätt in i repen och börjat brinna. Det var många år sedan men mannens ande fanns fortfarande kvar på platsen. De hade pratat med honom. Han var inte arg för vad som hänt utan snarare befriad, men han behövde tid på sig att förstå saker innan han fortsatte. Så han hade bestämt sig för att stanna här en stund.

Nu började bilderna komma i Envs huvud. En efter en for de förbi och man kunde börja skönja formerna. De var väldigt olika. En grön bil med starkt motorljud for förbi och i den satt tre män, samtliga med huvudet fullt av något slags musik och bilder av en stor folksamling och vackra, lekande ljus. En svart tystgående liten bil for förbi med en ensam kvinna i sig. Hon hade ont av längtan. Hennes hjärta skrek så att det säkerligen räckte långt upp i skogen bakom den. Hon blödde inom sig och längtade efter en annan människa. Env såg honom framför sig – mannen hon längtade efter, alltså. Han längtade även han efter henne. Men det visste de inte, därför var de bägge olyckliga och blödde. Det var ofta så de hade det, de andra. Env förstod inte varför men han såg det ofta i sina drömmar. Han kunde höra längtan från de som längtade efter varandra om nätterna. Han hörde hur de skrek efter varandra så att de inte hörde den andres rop.

Efter en stund kom det en svart stor bil med en ensam man i. Han formerade en tanke som var så skrämmande att de iakttagande omedelbart ryggade tillbaka. Det var den kallaste form någon av dem någonsin sett, långt mer verklig och isande än de sparsamma historier de fått berättat för sig från de som levt i det ytliga. Vad de hade sett nu var så hemskt att ingen av dem ens hade begrepp att se vad det var han egentligen menade. Visst, de saknade begreppsvärlden och bilden av hur det såg ut, men det var själva känslan i tanken som var ogreppbar. Djupet och kylan. De hade hört talas om hat - kanske var det vad han tänkte på, mannen i bilen. Hat.

I bilen medförde han något slags sak som var byggd för att kunna döda andra människor med. Döden var inte något problem men den rädsla den skulle sprida var vad de iakttagande reagerade på. De såg varifrån han fått den och de kunde se att den flugit från en annan del av världen och hamnat här. Mannen mådde mycket, mycket dåligt. De såg hur han slagits som liten och hur hans sinne förstörts mycket målmedvetet under hela hans liv. Han hade fått veta att om han spred skräck så skulle han såsmåningom bli fri, men för varje gång han spridit skräck så skulle han bli lite mer beroende av de som gav honom uppdragen.

Det här var mer skrämmande än vad Env tänkt sig och han hade svårt att inte synas längre. Lamk och de andra tänkte att de skulle vandra hemåt igen. Vad de sett var svårt nog att förklara för de andra. De måste hem och tänka igenom saken med sina medmänniskor. Fundera över om det här var det där ingripandet man pratat om. Någon skulle nog kunna följa mannen och se mer tydligt vad det var han hade i sinnet.