Sjunga med, rymdfärder och markera farled

Reflexen att inte sjunga med håller på att lösas upp. Visst har jag väl drabbats av det tidigare någon gång. Senast det begav sig tittade en svart rufsig hund upp i backspegeln och undrade vad det var för erbarmligt läte som hade väckt henne. Av hänsyn till henne, min omgivning och sannolikt främst min egen självbild har jag inte ägnat mig åt medsång i någon större utsträckning. Tills nu då.

För nu har jag tydligen fällt ner pungen och landat.

Man säger så. Faktiskt.

Och då blir lag lite sugen på att gapa med, tydligen. Var varnade, således. Det är så läckert att se vad som händer och bubblar. Via kontroll- och övervakningsorganet Facebook har jag idag fått se någon kliva utanför ramen och få den där äkta värmen samt fått följa någon som genomför sitt livs drömresa. Folk jag druckit kaffe med. Folk som liksom beslutat sig att ta klivet och lita på att universum är deras kompis, deras alldeles eget att härja runt med.


Den Lille hade drömt bra i natt, precis som sin kompis. Han hade drömt att han tillsammans med två kumpaner byggde en rymdraket och tog en sväng till månen, vidare ut i rymden "och fikade" för att dimpa ner på sina kompisars bakgård, gissningsvis lagom till middagen. Han var eld och lågor över sin dröm och berättade i imponerande detalj hur det universum han fått lära sig om i skolan var beskaffat och vad som skulle kunna krävas av raketvetenskapen för att kunna nå dess ytterst kända kant – Plutos omloppsbana. Och kanske viktigast av allt - han hade fått förstå både via skolan och via hans dröm - att det inte fanns några rymdmonster. Det var nog förutsättningen för entutiasmen. (För den som inte sett på Cartoon Network - barnkanal - så handlar det så gott som programmering kring just rymdmonster).

Jag kom på mig själv med att stoppa in fragment att bygga upp ytterligare drömmar kring. Jag berättade historien om Jules Verne som skrev böcker om fantastiska saker långt innan de dök upp hos oss här i verkligheten. Jag hade sånär berättat att hans Mamma varit verklig i drömmarna för mig i många, många år innan jag träffade henne. Det var snudd på att jag sa det – att drömmar är verklighet fast vid en annan punkt i tiden, men jag lyckades med viss ansträngning låta bli. Den biten måste man upptäcka själv, tror jag. Annars kan man interiktigttro på det och då är det ju en meningslös kunskap som riskerar att leda till prestationsångest.

Jag såg farsan skutta fram där igen. Hur de saker jag sa till Casper var reflektioner av vad jag fick höra av min farsa som liten. Hur det gått till när den där ibland helt vanvettiga optimismen grundlagts tillsammans med något som skulle kunna kallas självförtroende men som nog egentligen är ett förebyggande av förtroendet till omöjligheter.

Casper skulle i alla händelser bli vetenskapsman innan han började med sina planer. Vi pratade lite om hur man blev vetenskapsman och hur viktigt det är att inte glömma bort drömmarna den dagen man har vetenskapsmannaskapet på visitkortet. Jag berättade att jag känt många som gått i skolan för att bli vetenskapsmän och som kommit ut ur skolan med en massa kunskap men som vid det laget glömt alla sina drömmar och därför inte kunde bygga någon rymdraket.

Och så drog jag mig till minnes vad det var jag sa till två av de tre unga herrarna som påpekade att just den av dem som bor i det här huset inte ville leka samma lek som de. Deras problem var egentligen inte just den saken utan de pekade på något slags oskriven regel att det var den man var hemma hos som bestämde vad de andra skulle få leka. Innan jag hann bita mig i tungan hade jag talat om att "gör vad ni vill – man kan inte äga varandras kompisar".

Komplext för en nioåring, det erkännes. Men samtidigt – jag kan hitta saker jag hört min farsa säga mig för tjugo – trettio år sedan idag och ha nytta av dem. Ibland för första gången. Ibland för att jag först förstod vad han menade nu. Det är precis som med drömmar. Ledtrådarna på livets stig är tidlösa och efter att ha sökt dem, funnit några och upptäckt tjusningen i att finna istället för att söka så börjar det gå upp ett ljus kring ytterligare en nivå; att få placera ut dem. Att stoppa in de där gåtorna, tankarna och funderingarna som tar bort hindren, löser upp omöjligheterna och gör det möjligt att följa drömmarna.

Det är meningsfullhet, det. (Och programmering, för den delen).


Jag vet interiktigtvad det är som håller på att hända med mig, men allt kan inte låta bli att kännas enträget och skitjävla underbart. Jag överdriver inte om jag säger att vartenda andetag känns som en njutningsfull, stillsam orgasm. Imorgon åker vetenskapsmannen till sydligare breddgrader och stillheten breder på sitt sätt ut sig innanför tinningarna. Rytmen kan höras. Pulsen. Blodet som forsar fram i ådrorna och kittlar kroppen till liv med det syre det bär med sig. Klart som fan det är svårt att sjunga med i livet.

Förverkligande

Fick några ord i huvudet igår. En fiktiv konversation med okänd samtalspart:

”Vad hindrar dig från att förverkliga dina drömmar?”

”Pengar”

”Se där, nu vet du varför det finns pengar!”

Det var rätt underhållande. Så började on-idle-tankarna att klura på vad förverkligande är för något. Jag börjar ju förstå lite hur det fungerar det här vi kallar verklighet. Att det blir som man skapar bara man har insikt att begripa hur skapandet fungerar. Vilket även det, logiskt nog, är föremål för skapande. Tålmodigt sådant, vanligtvis.

Nyckeln finns ju inte sällan i orden. Förverkligande. För-verkligande. Voila!

Där har vi ju egentligen alla svaren på en och samma gång. Att förverkliga sina drömmar är att göra dem verkliga innan de är det. Att skriva livets specifikation. Att tala om för verkligheten innan den blir verklig hur den ska se ut. Är inte det skapande så äter jag upp ett av Lords hästtäcken (ett trasigt ett).

Det är därför man slåss om att få in tankar i andra människors sinnen. Det är därför det finns institutioner för programmering – media, till exempel. För att man vill styra vilken verklighet människan ska för-verkliga, det vill säga bygga.

Det är inte någon som helst skillnad att vara t.ex. slav i ett eventuellt forntida Egypten och släpa runt på stenblock (eller hur det nu gick till) visavi att läsa SvD och bidra med sin mentala kapacitet att underbygga ett svenskt medlemskap i Nato. Exakt samma sak – någon säger åt slaven vad den ska göra och den gör det.

Det är därför det har behövts en så stor apparat för att bygga den nya världsordningen. Ett stort system att kontrollera den mänskliga tanken. Inte för sakens egen skull utan eftersom den mänskliga tanken har den lilla egenheten att den skapar. Den mänskliga tanken är som en 3D-skrivare, den för-verkligar allt den tänker på. Den är som en skrivare i framtiden och det är ju inte förrän vi begriper just den saken som vi kan njuta frukterna av våra begåvningar.

Klart det är svårt – det är svårt som fan. Inte att tänka på vad man vill förverkliga utan att tro på att det kommer att bli så. Att lägga tvivlen åt sidan och att våga se det som möjligt, där har vi den ultimata utmaningen och hade vi inte haft det problemet så hade vi inte varit här. VI är här för att lära oss skapa. Sådetså!


Tillägg: om man inte vill bli använd som produktionsapparat kan man göra så här. Rätt genialiskt enkelt, faktisk.

"I cover up my ears like a kid". Själslig suveränitet förtjänar att försvaras även om man riskerar se lite fånig ut en stund. Smickrande för mänskligheten att denna är en listetta.

Herrarna i hagen

I vår hage bor tre herrar. Från störst till minst och yngst till äldst – Lord, Ture och Mysak. Dessa tre herrar bor där – invallade av vit plasttråd. Lord väger ungefär ett ton. Tråden är försumbar i förhållande till hans styrka och kraft. Ändå utmanar aldrig Lord tråden. Den ende som givit sig i kast med att forcera tråden är Mysak – en lite drygt 20 år gammal småttig ponny. Han har en historik av att rymma och hos oss har rymningarna uteslutande börjat med att de bägge andra hästarna trängt honom i ett hörn. Då sjappar Mysak – något som hans antagonister inte riktigt haft med i beräkningen då världen utanför inte finns i striden om hagens ytor. En strid som inte alls handlar om yta utan som handlar om rang.

Plasttråden består av plast och små, tunna metalltrådar sammanvävt för att kunna användas som elstängsel. Alla som kissat på ett elstängsel vet att det känns. Att den blygsamma spänningen på tolv volt faktiskt innebär reell smärta. Nu var det länge sedan det var någon spänning på i trådarna i vår hage men de där smärtsamma erfarenheterna sitter djupt rotade i hästarna som nästan till vilket pris som helst aktar sig för tråden.

Att stanna på ett ställe – att hålla sig i sin hage – det är väldigt, väldigt onaturligt för en häst. Hästar är bytesdjur och flyr i naturligt tillstånd ungefär som fåglar (nu gissar jag – ingen hästexpert, men kikar man på dem dagarna i ända och lyssnar till sin kloka fru får man ändå en blid). De sjukdomar tama hästar får beror till stor del på att de äter för enkelsidigt och rör sig för lite. Att de helt enkelt inte lever under de förutsättningar de är skapta för. Tråden är själva förutsättningen. Hästens respekt för det tunna vita bandet. Hade det inte varit för den så hade vi människor inte kunnat ha hästar som vi har dem idag. Inte i någon större omfattning och med mindre än en totalt omvänd syn på kontakten mellan häst och ryttare (observera uteblivandet av ordet ägare – det är exakt där det bor).

Men det var inte det jag skulle skriva om. Det var stängslet som var det intressanta. Även vi människor omges av stängsel – kanske inte av vitt plastband utan ett minst lika tydligt mentalt stängsel. Det handlar om tillåtna och icke tillåtna tankar och funderingar. Å ena sidan rationellt tänkande å andra sidan foliehatteri och flum. Den som i sig själv, med sig själv, lever fritt i tanken vet vad det handlar om – det eviga övervägandet huruvida samtalspartnern är beredd att vara öppen i sinnet eller om vederbörande respekterar begräsningen (låter det stavfelet stå kvar då det ju hade haglig anspelning).

Så snart man närmar sig hagens gräns vet man att man kan få en stöt. Börjar man t.ex. tala om att strimmorna på himlen som faller ut till moln lite senare är anlagda eller kanske till och med klurar över vad som hände i det stora äpplet den där septemberdagen så hör man hur det knastrar kring hovarna i gräset och vet att man närmar sig stötens utdelande. I fel sällskap, så att säga. För att inte tala om andlighet och allt det där. Ja, ni begriper.

Nu kan det ju tyckas som om människan i stort respekterar tråden och håller sig inom ramarna. Det är emellertid en väldigt, väldigt felaktig uppfattning tror jag. Jag märker att det handlar om något annat – om att man faktiskt i sig själv, med sig själv så gott som alltid funderar och känner långt utanför tråden, men att man i gränssnittet med andra förhåller sig till verkligheten som den ser ut begränsad av hagens ytmått. Det är en oerhörd skillnad och en parameter att ta med i beräkningen om vart vår värld håller på att ta vägen.

Jag klurar ju lite på sådant, jag. Ibland. Inte på det tvångsmässiga sättet längre – jag har ju märkt att verklighetens utveckling blir långt mer intressantare om jag inte försöker förekomma den med intellektuellt upptäckande av dess rörelseriktning utan på det intuitivt återkopplande sättet. Att låta intrycken komma som de vill, slå sig ner i soffan och prata ur sig. Att lyssna till dem, så att säga. Och nu pratar de nästan i mun på varandra. De säger samma sak och synkroniciteten i deras uttryck tilltar. Snart talar de med en röst, alla de kanaler vi hört och stämplat såsom varandes olika med var sitt namn och var sin hage att beskriva – snart sjunger de tillsammans.

Då är vi där, och det är vi inte ännu. Känslan är där. Tanken börjar komma dit men nuet är ju här – strax innan. Det är därför vi samlas. Vi möts här under helt andra förevändningar – av den enda och enkla anledningen att vi låter oss själva vara öppen för möjligheten. Vi vågar låta visionerna sitta i förarsätet och kastar ur oss vad som inte är men som kan kallas målsättningar eftersom att vi vet att det kommer att hända oavsett vad det tar formen av när vi rör oss mot det. Det handlar om Mening och den meningsfulla riktningen pulserar genom alltihop.

Jag tycker det är rätt underbart, faktiskt. Det börjar bli riktigt svårt att få strömmen att räcka till i den mentala hagen. Vissa forcerar tråden av rädsla – likt Mysak – andra har avlägsnat den från sin verklighet genom att ignorera den en tid. Så kortsluts kretsen och vi driver vår partyutrustning med väktarnas energi. Låter laserljusen leka i det dimmiga gräset och släpper in sensationen av rytmiken i livet. I hagen dansar vi. Eftersom det är där vi kan se varandra – inledningsvis. Och bäst som vi gör det försvinner stängslet och vi står där med insikten om att alla strider – territoriella eller inte – var med oss själva.

Galaxer av kärlek - ur ett godisfack

Jag tänker göra något så olifantligt vanligt som att lägga upp en låt här på min kära blogg. Dess kvaliteter behöver egentligen inte beskrivas närmare utan det är texten jag fastnat för. Den är en så oerhört vacker beskrivning av en distinkt känsla. En känsla som jag till punkt och pricka kan relatera till, nämligen när kärleken – den rent ljudande och vibrerande kärleken med alla dess nyanser från hjärtats, själens och hela vägen ut i köttets begär tar och bestämmer sig för något i stil med:

”Nu du gubbe lille så ska du få se något riktigt spännande. Nu jävlar ska du få se vad kärlek är och vad det kan göra med ditt liv, sörru.”

Hände mig för inte alls så länge sedan egentligen. Jag stod där med en fot och en hel referensram i en värld jag trodde var verklig och med ens lyste ljuset så starkt att jag tappade balansen och faktiskt trampade utanför vad jag trodde begränsade existensen – rakt i den oändliga yta som är en mer verklig upplevelse av verkligheten.

Just där – i mellanläget, med en gigantisk hemlis som ryms inuti den gängse verkligheten. Hon där i det lilla godisfacket. Vad är ett litet godisfack i ett helt universum? Sisådär två liter utrymme gentemot universums obegränsade rymd.

Hur kunde hela det här gränslösa rymmas där i det lilla facket?

Jo, det vet faktiskt jag.

Jag tänkte och trodde att min värld som jag kände den – den i viket godisfacket rymde ett nytt universum – var begränsad och att jag därigenom och givetvis var begränsad – om inte annat av världen runtomkring mig. ”Det är så här det är”. ”Det är så här du måste vara” och liknande.

Det tjusiga är ju att om jag inte begränsat mig själv hade jag aldrig letat så som jag gjort – letat efter syre att suga i mig genom små kapillärfilter i den syrefattiga verklighet jag underhöll. Det var precis så jag hittade henne. Och det godisfack som nu expanderat vida kring den gamla verkligheten. En gammal verklighet som nu knappt ryms i minnet. Så stort och obegränsat är det som rest sig ur två små fjuttiga liter.

En hel värld. Ett helt universum bestående av oändligt många universum kan finnas där mitt i något tillsynes helt oansenligt. Något rentav förbjudet och skambelagt. Att fånga modet, att kliva in i det tillstånd där en fot står kvar i den där atomen som i det gamla när allt är nytt var avstampet.

Fy fan vad underbart det är! Att känna hur man älskar det som händer fast det inte får. Hur man njuter smärtan av den skärseld man måste igenom för att bli sig själv. Hur den där lilla hemligheten man bär på är pulsen, vibrationen och själva kraften för alltings expansion. Med mig själv och min älskade i centrum.

Så. För alla er som inte upplevd den känslan men vågar. Njut den här låten. Den är verkligen äkta vara.

Nu ska jag och föremålet för den förbehållslösa kärleken, hon som öppnade detta gränslösa universum för mig och som jag älskar så att jag precis bara nästan sprängs i små bitar som sprids och accelererar till en helt ny galax och får världar att bildas som pulserar av musik och kärlek gå och äta.


Exakt den känslan. Snubblande vackert.

Revolutions

Den har suttit i frontloben sedan 1988. Men det var inte förrän i går kväll jag begrep dess genialitet. Det mönster han måste sett som nu är fullt konkret.


Jarre var alltså så...

Rytmer

Varierande kompression av luft, emanerande ur varierade svängningar, levererade i grupper till rytmer. Inkorporerade i var och ens liv. I perceptionen, minnet och känslolivet. Musiken. Att sprida musikens utbredning till det globala perspektivet och därigenom kunna förse denna allmänmänskliga ventil med ett lås av patentmodell har varit en stor framgång för Gänget.

Att sedan, via det numera gängse monopolistiska ägandet på de få välgjutna stuprörens marknad dessutom använda det från grunden invävda redaktörskapet för lite mer detaljerad styrning av subjekten må ha varit en bonus eller huvudmålet; saksamma effektivt. Gänget bakom gardinen förtjänar en eloge för sin pragmatiska inställning.

Det kan måhända förklara den paniska attacken gentemot fildelarnas framfart. Att återta makten över de egna rytmerna och föra dem till sig bortom det väl spunna nätet hotar det tempel som utgörs av de välgjutna stuprören. Hotar en bransch vars motivation till ägarskap över musiken är lika legitim som att införa avgifter på dofter eller synintryck.

Det handlar i slutändan om rytmer. Emanerande ur vibrationer. Vibrationer som uppstår ur inspiration. Inspiration som uppstår hos individer i ögonblick av öppenhet och fritt flytande sinnen. Sådant tillhör aldrig Gänget bakom gardinen. Sådant hotar dem. Därför vårdar de sitt redaktörskap noga. Men de insiktsfulla texterna tar sig nu raskt förbi de granskande öronen.

Och med mönstret i hand – musiken är kanske mänsklighetens sätt att tala till sig själv som helhet. Det omsorgsfullt utformade monopolet har faciliterat möjligheten. Ett tydligt exempel på hur ansträngningarna från att hålla mänskligheten från sitt eget bästa ändå obevekligen resulterar i att man hjälper densamma till insikt. För den som inte väger orden – fascinerande. Prova!