Onsdagsdravel

(Varning för osammanhängande text)

Som jag påpekat många gånger tror jag att förståelsen ofta bor i de allra enklaste sambanden. Inspirerad av solen under gårdagens lågenergiläge lät jag det sjunka. Lät solen svara på frågan utan att blanda in mina tankar. Solen frågade vad det var jag fick av denne. Värme, ljöd det instinktiva svaret. Ok – följ den då, sa solen. Och jag lät den spelas upp och följas för den djupare synen. Jag såg hur det fungerar när vi är på Samui, där språket inte är det främsta sättet att kommunicera utan där det är just värmen som bär förståelse. Humor, där har vi det. Humor är det universella språket. Lekfullt enkel humor som alla förstår oavsett ålder, kön eller kultur. Människor emellan är det kanske där vi har minsta den gemensamma nämnaren där ordet minsta innebär att det är större än något annat.

För det var ditåt resonemanget med himlakroppen drog vidare; enkelhet. Om det är enkelt så är det i någon mån riktigt. Inte för att komplicerade saker direkt är felaktiga, men man måste ställa sig frågan varför de är komplicerade. Om saker är komplicerade så är det eftersom de inte kunnat finnas som enkla, vilket innebär att dess existensberättigande kan ifrågasättas. Det är bara enkla saker som verkligen måste finnas. Saker som skrattet, vatten och kärlek. Komplexa saker består av många enkla saker, arrangerade i en struktur för att göra det komplexa till något annat än beståndsdelarna. Strukturen är ett mönster och den vill alltid säga oss något. Först är budskapet komplext men allteftersom man plockar med delarna blir det enklare och enklare att se vad mönstret betyder. När man väl är färdig betyder det komplexa något helt annat. Det är inte längre komplext. Det förefaller som regel rätt onödigt.

Enkelheten var det ena. Det andra var en impuls kring drömmar. Jag beslutade mig att åka till Örskärs fyr. Jag har sett den under hela min uppväxt vid havet. Den har varit inget mindre än mina drömmars mål när jag lekt med båtarna i strandkanten eller i de varma vattensamlingarna uppe på hällarna. Jag vet inte riktigt exakt hur det kommer att gå till men det lutar åt att jag drar ut båten till havet och tar den långa vägen. När det blir – det har jag ingen aning om. Jag vet bara att det blir. Och att solen kommer att skina, vattnet kommer att vara varmt och att det kommer att ätas middag i Öregrund efteråt. Kanske blir det besök i Gudinge. Och Ängskär. Och Gräsö. Vem vet – kanske blir det Åland på en gång. Drömmen fortsätter där inne, skvalpande av varma, salta dyningar. Jag ser Själhällarna, Mickelsgrund, Brebådan och Gåskänningens bekanta silhuetter. Drömmen gör det levande i mig utan att jag fysiskt är där. Nästan verkligare än i verkligheten. Vilket som nu är vilket. Den är helt okomplicerad. Jag behöver inte ens flytta båten till havet för att uppleva de känslor och den totala lycka de här platserna skapar i mig.

En fråga jag inte ställde rörde manifestation. Det var där tankarna kring orden och dess avskalade betydelse från ingressen kommer in. Jag har ju klurat en del kring det här med pengar. Money. Mani. Att penningens namn på engelska bär på just den mani den är designad att skapa hos människosläktet. Så började jag ge akt lite på vad det var för händelser jag skapade i min verklighet genom mina tankar och utsagor. En gigantisk kassakö på Konsum, till exempel. Och nu i går en elchock för den stackars hunden eftersom jag hade den dåliga smaken att påpeka att han kunde få smaka elstängslets kraft innan han lämnat hästhagen. Alla dessa saker givetvis absolut slumpvisa, men vad är det med slumpen då som envisas med att inträda i mönster med tankar och talade ord? Slumpvishet – bor det något slags visdom om slumpen i ordet? Sannolikt. Slumpen är ett mentalt glidmedel att förklara när det stämmer. För att slippa axla kraften i tankar och ord till dess man orkar ta itu med det, sannolikt. Smart.

Mani som i Money kan ju precis lika gärna stå för manifestation. Att pengar har en inneboende kraft att manifestera drömmar. I min båtåkardröm ovan kommer det att gå åt åtskilliga liter bensin om jag väljer att använda min egen båt, till exempel. Och visst är det något slags konsensus att pengar är den yttersta och viktigaste råvaran för byggen av stordåd inom ramen för vårt så kallade moderna samhälle? Moderna. Mode-rna. Lägenas samhälle. Vilka lägen? De olika lägen som man förflyttar subjekten mellan likt en Day trader att utvinna energi i de rörelser som uppstår. Modet växlar och industrin lever av intäkterna på att ingen riktigt är nöjd med det den har, men vad händer sen? Pengar är en helt fiktiv varelse, ofta komplicerat finansiell men även i sin enklaste form inte essentiell rent fysiskt. Men likväl rätt påtaglig. Bortom pengaspelet slussas energin runt, den energi som det finansiella systemet är riggat att utvinna ur mänskligheten, faktiskt.

Häromdagen försökte någon sluta att röka. Någon försökte kapa bort den makt vederbörande upplevde att toppen på pyramiden hade tagit över denne någons liv. Det såg riktigt, riktigt jobbigt ut. Abstinensen tog ut sin rätt och jag kom till slutsatsen så gott som alla trevliga människor är rökare. Vid första anblicken handlar tobaksindustrin om att tjäna pengar på att människor köper dess produkt tobaken. Men ju närmare man tittar desto fler kaskader av det komplexa ser man. Sedan ett par årtionden har det varit väldigt viktigt att tala om för rökarna att de kommer att dö i cancer. Tydligen lyckades man eftersom det nu finns en helt enastående manifesterad cancerindustri. Likaså finns det en slutarökaindustri som tillhandahåller knep som inte fungerar för att människor ska bli fast i slutarökaläget.

Den energi de individer som röker men tycker att de inte borde röka alstrar är den verkliga produkten av tobaksindustrin. Den utvinns av de som inte har makt att skapa sin egen livsenergi. Det är ren parasitism och den fortsätter i samma spår som häxprocesser, religiöst pålagd skuld, kulturella syndaok och monetära skuldfällor uppstått ur och vandrat. Om vi tar religionen som exempel, vår kristna – så säger den att du föds i skuld in i världen och inte förrän du lagt all din personliga suveränitet och makt i religionens händer är du någorlunda fri. BULLSHIT! Alla är helt och fullkomligt fria som själar och vad man än hör som inte erkänner det är lögn med avsikt att kidnappa sinnen för att sätta den i arbete i det energiproducerande slavlägret mänskligheten incorporated. Där hade vi ett annat ord. Corporation. Incorporation, det senare själva skapandet av företaget. Vad är det som det inkorporeras i? Komplexet, naturligtvis. Företag som juridiska personer med enligt common-law-ländernas sätt att se på saken mänskliga rättigheter i samhället som i allt färre kluster utvinner energi ur den där vilseledda mänskligheten.

Allt det där ser vid första anblicken väldigt komplicerat ut. Som enskild, enkel, liten människa att ha en hel värld av storföretag som är ute efter dina pengar, din manifestationsförmåga och din energi. En hel värld av inkorporerade entiteter vars tentakler slingrar sig för att komma åt din törst efter nikotin, telefoni, kläder, mat, näring, musik, sex, frihet och självförverkligande. Som formar komplexa tunnlar för dina tankar att färdas i, som tvingar dig ner på knä att bekänna den myriad av moderna gudar i form av varumärken, plastiskt skapade kändisar och trender.

Går du på det?

Inte längre, va.

Dåså. Svårare än så var det inte. Det var alltså väldigt enkelt visade det sig.

Och rökningen, då? Eller den där skulden på huset? Eller de obetalda räkningarna? Eller den där lögnen du burit på? Eller det dåliga samvetet? Den där ischokladbiten du stal när du var fem år?

Skit i det. Allt jämnar ut sig ändå. Den som du ljugit för vet att du ljugit – i sin själ – och om vederbörande älskar dig så gör han eller hon det likväl. Lögnen har du skapat själv och du kan när som helst upplösa den. Rökningen? Det är faktiskt inte ditt problem, kära rökare. Det enda du måste göra är att se till att skicka den energimässiga räkningen för ditt beroende dit den hör hemma istället för att bära runt på skuld för något någon annan planterat in i ditt liv. Energispelet är bra mycket mer verkligt än lungcancer – det är därför du så sällan hör talas om det. Det är så enkelt och okomplicerat att det inte finns plats för det i de komplexa strukturerna. Samma sak med ekonomisk eller kanske snarare finansiell skuld – låt det vara kreditorernas problem. De har skapat en skuld ur tomma intet och tycker sig äga din frihet. Gå till botten av din personlighet och säg åt dem att skärpa sig. Du kan inte ägas av någon annan än dig själv.

Sådetså.

(Det var någon som sa att jag borde bli sommarpratare. Hade varit trevligt eftersom kravet på röd tråd kanske inte är så stort. Får kliva in i ljudbåset någon dag och prova.)

Långsamtgående fyllerister, skum dröm och förtroende

Att månen har inverkan på t.ex. drömmar och humör – det tar jag som en självklarhet. Att solen har motsvarande påverkan – ja, det är ju ännu enklare att se; jag menar – vi ändrar ju ganska mycket på oss om sommaren eftersom solen är närmare. Och per sommarsolståndet borde vi således vara komna till en extrempunkt i hur mycket vi påverkats av nämnda himlakropp. Att fira midsommar känns alltså hur logiskt som helst.

Facebook har morgonen till ära tapetserats med budskap om nykterhet till sjöss, vilket kan tyckas lite opassande en dag som denna. Dock inser jag bekymret i mer befolkade områden – visst. Stora snabba båtar kan skapa förödelse om de framförs för fort i fel vatten. Inte minst för andra. På sjön är det så att man har 0.2 promillesgräns för båtar som är längre än tio meter eller som kan röra sig snabbare än tio knop, alltså 16 km per timme.

Om man översätter detta till landförutsättningar – med vad det innebär i fråga om manöverresponsivitet (allt går mycket trögare i vatten) borde ju regelverket kunna se ut ungefär såhär: fordon som kan framföras fortare än 30 km/h eller som väger mer än fem ton har gängse regler. Övriga får framföras under epitetet långsamtgående fyllerist.


Har nog hänt att någon skylt ifrån sig på det viset.


För övrigt hade jag en verkligt skum dröm i natt. Någon närstående hade förärat oss med inbjudan till ett slags religiös megashow. Det var en helt vanlig dag i nämnda församlings värld med gästande artister på scen inklusive pyrotekniska effekter och en hel del riktigt ordentligt naket. På en vägg syntes sexreklam ”norrlands enda riktiga transa du kan hyra”. Jag formulerade en fråga till en mycket timid kyrkoarbetare som hjälpt oss tillrätta i ”observationsytan” där nya eventuella församlingsmedlemmar ägde rätt att vistas och fick inget mindre än en regelrätt skinnvinge av den under 1.50 cm korta kvinnan.

Jag orkade inte sitta inträngd i observationsytan utan smög ut och ställde mig längst bak i kyrkogången. Det var riktigt, riktigt bra musik. Suggestiv. Men eftersom jag inte litade på församlingen ville jag hålla min kropp i styr (det var skitsvårt – där fick jag, antar jag) och inte dansa eftersom jag klart och tydligt såg vilken programmering det var som försiggick i lokalen. Målningarna på väggarna var inte som vi är vana med från Albertus Pictors alster – här var det lasershow. Men det var kyrkmålningsstuk på lasershowen. Olika historier att bevittna. Att göra till sina egna.

Historier ur denna kyrkas heliga skrift förmodar jag. Sedelärande sådana. Jag kämpade med att inte se sammanhangen av nyfikenhet på precis samma sätt som jag kämpade med att inte fångas i den så uppenbart rytmiskt programmerande musiken. Och ju mer jag kämpade emot desto svårare var det. Jag hade inte hunnit göra research – inte hunnit ta reda på varför kyrkan fanns och vad dess uppsåt i sin så uppenbara programmering av församlingsmedlemmarnas sinnen hade för syfte.

Jag såg att utmaningen var att gå helt på känsla. Att i en situation som den faktiskt smaka på rytmen och historierna på väggarna och att fortsätta känna efter hela vägen istället. Att fångas och att göra det som uppriktigt ärlig mot mig själv. ”Om jag gillar det här så är det bra”.

Där vred sig perspektivet. Plötsligt bestod verkligheten enbart av sådant som någon gillat. Alltså inte som de gillat i sitt sinne utan som de gillat på facebook. Vilken sjuk värld det var! Erbjudanden om gratis kanoter, grillkorv, hotellsajter och statusuppdateringar om den ena huvudsakligen ångestladdade saken efter den andra. Världen var ”rewired”, kopplad i bästa demokratiska anda så att det som fått flest likes på FB också manifesterades direkt och omedelbart i alla andras verklighet. Kyrkan var ett projektionsrum, en virtuell verklighet som tagit över den egna - personliga - verkligheten. Jag själv bestämde inte längre vad som skulle vara verkligt i min värld utan var subjekt till alla andras tyckande och tänkande. Det hade ju varit mer OK om det inte var för de sponsrade länkarna. Att man via annonser köpte sig in i mänsklighetens newsfeed och lyckades fånga stora mängder klick på ”gilla” med finansiella medel.

Sinnet plattade till sig, gick in i ett slags uppgivet läge av undergivenhet och blev belönad för det, tillståndet kallades skolad. Jag kände hur känslan av ”jag” försvann och hur jag förvandlades till ett meningslöst ark papper på väg mot destruktion utan ett uns av möjlighet att påverka vad som fanns skrivet på mig. Ett A4 fullt av andras programkod, min yta mot omvärlden. Min identitet, stulen och förvanskad, tillplattad och tillintetgjord. Mental våldtäkt och upphörande av min personliga suveränitet. Det var allt jag någonsin drömt om – men precis tvärt om.


Jag vaknade med ordet ”förtroende” innanför sinnets ögonlock. För troende. Förtroende. I går skrev jag om hur mycket som faktiskt blir gjort när man har förmånen att arbeta tillsammans med människor man har förtroende för och att grundförutsättningarna för förtroendet är att är såväl ömsesidighet som ett gott självförtroende från respektive part.


Drömmen visade något annat. Gravitationen i förtroendet för den där kyrkan var enorm och så gott som alla som trädde in i den – vilket var en omständig process – fångades av programmeringen därinne. Att stå utanför var inte helt enkelt det heller eftersom tillvaron utanför likt artillerield besköts med budskap om dess meningslöshet. Färgglada bilder inifrån kyrkans skapade verklighet skrek ut sina budskap där ute och fick den gängse verkligheten att framstå som grå och meningslös. Upphörde de naturliga kontrasterna. Breddade spektrumet med våld och förstörde alla naturligt signalsvaga reflexer hos de som inte var fullt och fast övertygade om vilka de var – hos de som inte hade fullt förtroende för sig själva.


Jag tycker det var en intressant dröm. En vandring i och kring vår verklighet. Här kommer ett litet verktyg (tjôta). En helt osannolikt välskriven text som – för den som inte redan snappat det – handlar om hur man kan göra för att inte låta sig programmeras vidare. När media försöker tvångsmata dig med något som du ska trycka på gillaknappen för att hjälpa medias uppdragsgivare att manifestera – håll för öronen och sjung ”la la la”. Dra ner volymen när de teorierna tar eld och nyhetsbyråerna citerar varandra i den självframmanande propagandaspiralen. Behåll din suveränitet. Tro på dig själv så blir det som du vill ha det. Typ så.

Igen!

Öppna spjäll

Så var det dags. En tanke som funnits i åtminstone två år men också seglat en stund dessförinnan. En annan kanal. Nu är den öppen och fyller sitt syfte på ett förtjänstfullt sätt. Likväl anonym. Precis som det är menat att vara och inget någon som vant sig med att komma hit egentligen berörs av, annat än en något vikande frekvens måhända. Men kring den saken råder ingen visshet.

Imorgon är det måndag igen. Dagen då de allra flesta traskar iväg till sina artificiella uppehållanden av sinnets fyrkantighet. En ny vecka tar fart och innan det har nått insiktens nivå så är den över. Du ska inte hinna andas – så är det utformat. Du ska vandra som en rädsleproducerande zombie på noggrant administrerad syrebrist.

Den kärlek du får uppleva ska vara skev och förvriden, formad av omöjliga krav och förväntningar. Naturliga drifter och lustar ska skruvas sönder och malas till en ångestfylld färs. Prestationer, teknikaliteter och moraliska vanföreställningar ska hindra dig från att leva fullt ut.

Att leva fullt ut är inte att förverkliga de i dig inseminerade kravbilder som utförliga finns beskrivna i någon annans agenda sedan urminnes tider. Att leva fullt ut är att göra det med själens skugga i verklighetens blickfång.

Det finns de som hävdar att detta är den sista måndagen i det invanda mönstret. Den som lever får se. Själv tror jag ingenting. Jag önskar mig istället den utveckling jag själv vill se. Jag tror att många delar den, men ytterst är det upp till var och en att forma utvecklingen. Förutsägelsen om mönsterbrottet bottnar då sannolikt i någons försök att styra din önskan, snarare.

För det är så det ser ut. Det man önskar sig manifesteras efter en stund. Och den som styr din önskan styr världens utveckling så länge du inte går in och tar kontrollen över din manifesterande kraft. Om du går runt och fokuserar på att någon du inte tycker om ska få ett helvete så blir det sannolikt så. Om du går runt och tänker på hur farligt det är att bli rånad så blir det med tiden en självuppfyllande önskan.

Önskningar är starka saker och det enda som behövs är den försvinnande lilla insikten om just det. Så kan måndagar ta sig andra former. Räkna pengar. Finns det något mer meningslöst? De finns ju inte ens. Och det enda de gör är att förgifta gränssnittet mellan människor. Säkerhet. Varför? Säkerhet mot människors onda önskningar? Nej – den saken löser vi på ett helt annat sätt. Och så fucking vidare.

P.S. Det pågår en dunkel upplysning inom den kontrollerade mediasfären. Talas om förlupna kulor i fjärran länder och ubåtar som inte plockas upp. Det kan vara precis hur som helst och rent insuitivt känns det väl som om det ligger mer än hund begraven lite var stans. Men om vi ska börja sniffa på alla begravda hundar och faktamässigt förfasa oss över alla de komponenter och yttringar i de bedrägerier vi belagts med så kommer något större uppvaknande aldrig att kunna ske. Av ren vanlig tidsbrist, helt enkelt. Vilket bevisar varför uppvaknandet nu tillåts faktamässigt perspirera på den upphettade ytan. Fastna inte där. F a s t n a i n t e d ä r. Fundera på vad du gör här, varför och hela den där stora bilden istället. Det är precis vad du är menad att göra och vad du hindras från. D.S.