En dag på jobbet

Gårdagen blev sannolikt den roligaste dag på jobbet jag haft hittills. Det stämmer. Alla är på rätt ställe vid rätt tillfälle. Alla kan och vill. Alla gör det av inspiration och glädje. Måstena har försvunnit in i ett moln av skapande. Obevekligt skapande som hämtar sin energi ur den tillväxt var och en upplever som människa. Det är faktiskt riktigt, riktigt roligt att jobba under sådana förutsättningar. Framförallt eftersom jag själv insett att jag kan släppa behovet att styra varje liten detalj utan faktiskt kan ta ett par andetag och njuta av vad som växer fram istället. Coolt.

Energifrågan

(Varning ett. Solen skiner, batteriet håller på att ta slut och jag har inte energi att korrläsa texten.)

Skamlösa människor känner ingen skam. De erkänner inte skuld, syndfullhet och tar inte hänsyn till andra om den hänsynen inte implicerar hänsynstagande för de egna känslorna. De håller inte igen på sig själva och de känner ingen heder. Vi är alla skamlösa människor och en efter en kommer vi till insikt och bestämmer oss att leva som de vi är.

Vad är energi?

Är det den klassiska fysikens begrepp om rörelseenergi och potentiell energi?

Knappast enbart.

Är det näringslärans kaloribegrepp, ellärans ackumulerade potentiella effekt, eller virkeslärans värmevärdesberäknade beståndsenergiinnehåll?

Knappast enbart det heller.

Energi är kännbart. Jag har ett sinne för energi, vilket är ganska logiskt eftersom jag är kapabel att alstra den. Är energi mina känslor, tankar, intryck, drömmar, avsikter och syftet med hela upplevelsen här – trefasspisen inkluderad? Är energi allt?

Jawohl!

Det är tiden som lurar oss att tro att det finns olika former av energi – eller jo, det gör det ju – i tiden. Men utanför tiden är det samma sak alltihop. Ta en stråle vitt ljus och belys ett prismaglas och du ser ljusets spektrum, alla de stolta färgerna i regnbågen.

Samma sak med energi – ta universums energi och upplev den genom tiden och du får uppleva alla de inneboende kvaliteterna hos de energier som skapat universum. Just därför, givetvis.

Här – inne i upplevelsen av tiden – behöver vi vissa former av energi, precis som man kan känna sig dragen till en viss färg i spektrat. För att laga den mat vi lyckats lägga vantarna på behöver vi t.ex. elektrisk energi att driva spisen. Ganska mycket, faktiskt. Vi kan behöva vansinnigt med elektrisk energi för att svetsa ihop en traktor, till exempel.

(Varning två – krångligt stycke. Läs bara om du verkligen, verkligen vill. Risken för att tråden tappas är överhängande: Jag leker med tanken på energis ursprung och dess avsättning. I fallet med traktorn – till exempel – eftersom energin är allt – den ostyrbara traktorn inkluderat – så finns det ju per definition oändligt många vägar från ursprung till syftesuppfyllnad. Oändligt kan här dessutom definieras som sig själv genom enkel klassisk metod enligt [antalet lösningar vi kan komma på] delat med [antalet verkliga lösningar] där det senare är noll eftersom upplevelsen inte i egentlig mening är verklig eftersom den inte handlar om energin utan om dess fysiska manifestationer vilket leder till X/0 = oändligt många varianter här inne i tiden, i energins spektralformade helhetsbild som är oändligt lik den energi den är menad att åskådliggöra som del av sin egen önskan vilket också leder till att noll är den korrekta dividenden för ekvationen.)

Varför vill jag svetsa ihop traktorns styrleder egentligen? Vad är det jag ska använda traktorn till och varför? Vad är det för energitransaktioner avsättningen för min önskan att använda den elektriska energi härbärgerar? Det vet jag ju inte, jag har inte upplevt de saker som blir möjliga om jag åter får fart på traktorns styrning, men om jag hade kunnat det kanske det hade varit så att jag lyckats utvinna energin därifrån istället. Kanske den vägen hade inneburit en ny styrled istället för att fortsätta svetsa på den gamla.

Vad jag försöker säga är att man kanske kan utvinna energin ur själva händelserna istället för att fokusera på de former av energi vi dagligdags fokuserar på. Att behöva energi för att driva en spis med syftet att tillaga maten kanske kan få bäring på matens beskaffenhet i sådan omfattning att den inte längre behöver tillagas på en spis. Blir inte helheten ohyggligt mycket trevligare den tillagas över öppen eld, till exempel? Och vidare – eftersom få människor har tid att laga sin mat över öppen eld – hur skulle samhället och dessa människors liv se ut om de istället tog sig den tiden. Inte så illa, inte sant?

Sekvenser av konsekvenser som för alla närmare sig själva, sitt eget okränkbara nolläge. Nollpunkten. Nollpunktsenergi att nyttjas till alla former av behov. Mental energi. Spänning. Sex. Alla de former av energi vi upplever med våra sinnen och kroppar. Med våra energiorgan, så att säga.

Den energi som färdas i elnätet är egentligen inte så stark när man jämför. Det är därför så få av oss kan känna den (de så kallat elöverkänsliga; människor som sannolikt har en eleverad perceptivitet generellt). Samma sak med mobilnätens signaler – visst påverkas vi av fälten men inte i så stor grad. Däremot påverkas vi av varandra. Och vi kan låta oss påverka varandra precis hur mycket vi vill och därigenom lösa energiproblematiken inom oss och utom oss genom att helt enkelt visa den energi vi själva valt att manifestera genom tiden här i verkligheten – den aspekt av universum vi kom hit för att lära känna.

Isses – ibland går jag verkligen till extremer. Det finns ingen anledning att inte lösa försörjningsfrågorna kring de energiformer vi känner att vi behöver. Men mest sannolikt som steg i etablerandet av vår egen förbehållslösa närvaro här. Eftersom det är ohyggligt kul och spännande, alltså.


Det är vi som är prismorna. Och de ytor i oss som är stängda styr vilken färg vi släpper ifrån oss. Det styr också vilka färger vi kan se. Energin är obegränsad. Vi är den. Den är vårt ursprung och hela vår upplevelse här i livet syftar till att vi ska lära känna den. Oss, alltså. Skamlösa, färgglada människor. Energi.

Energi!

Den så kallade energifrågan. Ursprungligen den sortens energi vi driver den infrastrukturella nivån i våra liv med; värme, elektronik, transporter och belysning. Nuvarande oljeparadigm och det lock det placerat för varje form av friare energiform måste naturligtvis avlägsnas.

Det görs sannolikt effektivast genom att helt enkelt sätta igång och skapa energi på något annat sätt. Småskaligt, förstås. En småskalighet som växer i varje liten buske lämnar de storskaliga maktstrukturerna helt chanslösa.

Vad jag inte kan begripa är hur det skulle kunna vara någon skillnad mellan den energi som driver vår infrastruktur och den energi vi själva lever av. Då menar jag inte den försörjningsenergi som får vår organism att orka röra sig (maten) utan den energi som finns i våra känslor, drömmar och tankar.

Det är den energin vi kan driva alltihop med, nämligen. Återstår bara att klura ut hur. Jag har en distinkt känsla av att ju mindre man tänker på den saken desto tydligare kommer lösningarna att uppenbara sig.

Som idag, då. Samlandet av dessa vänner ger upphov till en riktigt enastående energiuppvisning för den parallella synen. Hur många sitter inte idag och förställer sig med människor de inte gillar – arma stackare, tär på sin energi för att fullfölja ett mönster de inte gillar. Här – emellertid – bland dessa som kommit till den punkt de gjort av vad jag nästan tippar är predestinerad determination rör det sig desto lättare. Fritt.

Att hämta energi ur nollpunkten är inte svårt. Det är vad det fossila konglomeratet gjort i alla tider för att bibehålla sin makt. Men nollpunkten finns där för och i alla. Har den alltid gjort. Det enda vi behöver göra är att vara uppriktiga med och mot oss själva och finna den. Hålla fast vid den och köra utav bara helvete. Sådetså.


Häromkvällen ringde en man och frågade om min CB. Han ämnade bygga en själv och hans egentliga fråga rörde plastmassans beskaffenhet men det blev ett långt och intressant samtal.

I fjol somras demonterade jag mitt byggprojekt eftersom jag någonstans kommit till insikt att jag inte behöver denna externa enhet längre till följd av djupare insikter om verklighetens beskaffenhet. Om jag har och med min energi driver en sak för att bekämpa otillbörlig påverkan av väder och klimat i Chemtrails-programmets regi så lägger jag ju tvivelsutan energi på själva företeelsen. Alltså hjälper jag den att finnas till.

Så jag demonterade mitt projekt och fokuserade på mina intentioner istället. Visst, sommaren som gick var bland de värre vi någonsin sett regnmässigt, men den tjänar sannolikt ett syfte. När nu snön smälter och allt det ansamlade vattnet kommer i rörelse igen kan det nog hända att just den sortens störningar som för människor närmare sig själva kommer. I strålande sol och allt. Enastående.

Men bygget var intressant och den effekt de hade likaså. Det fick mig att så att säga "tippa över" i fråga om hur verkligheten är konstruerad och hur jag som upplevare av verkligheten egentligen helt och hållet styr densamma.


Vad jag försöker säga är: jag byggde en CB. Den hade effekt. Inte enbart den avsedda utan andra, helt oväntade effekter. Varför? Eftersom jag var helt övertygad om att den fungerade och eftersom jag byggde in min energi i den. Att konstruera en lösning på energifrågan är sannolikt inte annorlunda i någon större utsträckning.


Nu ska här eldas i badtunnan. Kram på er!

Strategi

Små händelser i det stora hela, kanske. Någon som förändrat sin värld genom att känna efter och tänka själv. Står i begrepp att ta livet i besittning. Vilket läckert skede det är, att stå där med insikten av att jag bestämmer själv men ännu inte ha genomfört den motoriska förändringen som består i att sätta foten utanför de självpålagda begränsningarna och ta steget ut i den värld som är min egen.

Och ön är mitt i den förändringen. Givetvis!

Läckert!

Liksom den svårplacerade accenten som frågade om ett tidigare byggprojekt av klimatpåverkande art. En man som tänkt efter ordentligt och beslutat sig för att testa själv. Lämna teorierna därhän och laborera med den påverkan han själv kan ha på sin värld. Testa lite. Experimentera.

Läckert igen!

Så ohyggligt inspirerande.

Mailboxen är kroniskt överbelamrad. Vårfloden dånar fram i alla projekt och verksamheter. Allt händer samtidigt och det hänger säkerligen ihop. Men jag kan inte se sambanden. Jag ser bara en överfull mailbox och en ohygglig massa jobb.

För att avtäcka sambanden måste jag a) se människorna bakom trådarna och b) låta det ta den tid det tar. Efter gårdagens blick på en av de mest omfattande mindmaps jag varit i närheten av (låt vara av viss fobi) slog tanken ner som ett bombnedslag:

Istället för att förgripa sig på de framväxande sambanden,

istället för att försöka tänka sig in i en framtid som ändå kommer av sig själv,

istället för att pressa universum att jobba snabbare så kan man…

[trumvirvel]

…dricka vin!

Njuta i solen, lyssna på musik, gräva, snickra och få sågspån innanför kläderna, ha sex, skratta sig fördärvad...

...och vänta tills det händer alldeles av sig själv.

Jag tror vi provar den strategin ett tag, faktiskt.

Trasiga helheter

Trasiga människor – vad är det som gör trasiga människor mer hela? Varför är de som fallit och gått sönder större än de som lyckats hålla ihop hela sitt liv? Oavsett om vi föds eller formas till de komplexa varelser vi blir så finns nog sprickbildningarna i oss alla. Allt enligt livet protokoll och natur.

De högljudda hörs kämpa för att rädda liv utan minsta tanke på vad livet är; varför vi finns, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Med att rädda liv avses att uppskjuta döden. Samt, inte sällan, att också sprida rädslan för döden. En rädsla som man ju inte kan säga är annat än obefogad eftersom ingen bland oss har upplevt döden på ett sätt vi kan berätta om.

Om vi är eller blir komplexa och fulla av spänningar - om våra liv bereder oss möjlighet att förändras för att bryta spänningarna – är det inte egentligen alldeles enastående vackert? Att vi likt icke-homogent formade kuber av glas i temperaturskiftningarna spricker och rätt som det är ger hela strukturen upp. Vi faller i bitar inför vår egen och andras åsyn och ligger där som splitter.

Trasiga människor, nedbrutna av vad livet gjort med oss. Skärvor i högar. Sopor? Nej, alls inte. För i högen av skärvor finns alla beståndsdelar för att återskapa sig själv med fri möjlighet att välja vilka av skärvorna som ska få vara med på nästa etapp. Det är först när vi fått gå sönder som vi kan bli hela. Om och om igen.

Det krävs mod för att gå sönder. Det krävs kärlek och tillit till såväl sig själv som sin omvärld. Och det krävs, mer än något annat, en i grunden positiv inställning till livet. Den som vägrar gå sönder gör det som regel eftersom han eller hon tror att någon ska komma och sno skärvor, förstöra sönderfallsmönstret eller håna den sönderfallna. En förväntan som kanske också införlivas för att nära ytterligare en prövning.

Det är nog därför som trasiga människor alltid är mer hela än de som alltid håller samman.

Den grå massan

Finns den? Tror inte det. Faktiskt. Det finns kanske en stor mängd människor vars ambitioner och målsättningar är att bli som alla andra. Att sticka ut så lite som möjligt och att slukas av den grå massan. Kanske för att få ett slut på alla de eländigheter som uppstår när man kliver utanför ramarna och visar vem man är innerst inne.

Ju mer man försöker försvinna, desto tydligare blir det – den grå massan finns inte. Den består istället av miljarder färgglada själar som givit sig på det sanslöst coola i att för en tid ge upp sina alla attribut och känna på hur man klär i grått. För att upptäcka vem man egentligen är. När man väl upptäcker att det förhåller sig på det sättet är man på väg att lämna experimentet. 

Man kan naturligtvis hävda att den grå massan är alla de där som försöker och har till ambition att vara som alla andra. Men eftersom de ju inte är det – därav ambitionen – får man nog konkludera att den grå massan inte existerar. Per definition, faktiskt.

Formationer

Det kan vara bra att få förklara sig ibland. Andras frågor är ju också mina egna, men då som regel frågor som jag själv inte har perspektivet att formulera. Vi behöver således varandra i den aspekten på vilken skala det än må vara. Det tog sin utgångspunkt i företagande, den här gången.

Redogörandet för hur jag hamnat där jag hamnat förvånade mig själv. Återigen – men på ett nytt område – ser jag den där sannolikt predestinerade linjen. Livets stig – framför mig slingrande, men i backspegeln en spikrak motorväg.

Det handlar om varför jag vill vara där jag är. Varför jag vill ha små, självgående och utstuderat frihetsdrivna organisationer med ett ytterst fåtal personer som vet vad som behöver göras och har i sig att känna av och själv ta det oändliga ansvaret i varje enskilt ögonblick.

Grupperingar där samarbete inte är en formalitet utan ett ljudlöst, självklart och allomstädes närvarande diskret begrepp. Där värderingar inte behöver beskrivas eller ändras utan där varje människa fyller en funktion inte bara i egenskap av kunskap eller färdighet utan där individens själva laddning, behov, riktning är en del av det energispel som driver gruppen framåt. Som individer. Också.

Det må vara i det närmaste obefintligt, men det finns. Det kanske är vanligare i familjebildningar, i förhållanden och i vänkretsar, men det finns även inom det vi kallar yrkeslivet. Jag har på något sätt blivit färdig med alla andra sorters konstellationer. Lat som jag är.

Förklaringens ursprung var tanken på den totalt platta demokratiska organisationen. Där finns mycket bra exempel och jag imponeras stort av Näsvikarnas arbete. De har en modell som faktiskt skulle kunna fungera på mycket, mycket större organisationer om inte den monetära världen konstruerats att mala människan. Men det är en annan historia.

För i min värld får känslan styra som det nu är. Känslan går före tanken. Det leder ju sällan någonstans att tänka på hur man känner. Men att känna efter hur det känns när jag tänker på något brukar kunna leda till en eller annan insikt. Så om känslan får bestämma – då handlar det helt om att hitta rätt människor. Rätt energier, så att säga.

Kan inte låta bli att leka med den synen numera. Allrahelst när det handlar om så många personer. Hundratalet energier, manifesterade genom sin vibration. Hur de som inte är bekväma att sitta där de sitter är det på just de grunderna. Hur de ord som utbyts och gester som fångar det språket missar är energins lekfulla bekantande med sig själv på denna enastående lekplats.

Den totalt demokratiska tanken är helt logisk och utspelar sig till fullo i hjärnan. Jag förstår den och känner att den är rättvisare än det mesta vi människor har hittat på. En god bit på väg, så att säga. Men vi kan bättre. Ännu mycket bättre. För i en demokrati kommer besluten ibland att kännas fel för några. Och där finns en balans som även tar hänsyn till det. Därom är jag övertygad.

När vi talar till varandra har våra ord mening. Varje ord, var för sig, har en mening och är i sig en liten smula tankeform av inkodade förståelser. Den sammansatta meningen är än mer komplex och bortom den bor hela skolor som söker förmedla tankeformer av än större dimensioner.

I vår lek här blir energierna till vibration och dessa två till information. Känsla. Det synes ju som om materian är den minst befintliga alla fysikens begrepp och det kanske har blivit så eftersom vi närmar oss varandra, trots att det kan förefalla som om det är det motsatta vi håller på med.

För om denna lek går ut på att förstå vad vi är och inte är, då måste ju motpolen till den mänskliga föreningen växa sig starkare för varje gnutta värme vi uppbådar i summan av våra interpersonella relationer. Kanske för att gemensamt övervinnas. Kanske för att ta oss över kanten till nästa lektion.

Alla har sin laddning och sina behov. Vissa har både källa och mottagare huvudsakligen i sig själva. Man ser ofta sådana sitta själva och klura. Andra har ett starkt behov av andras energi. Behöver ladda hos andra för att själv kunna mata de källor som i botten stjäl all den egna kraften.

När den som pratar inför en grupp är orolig och nervös blir gruppen detsamma. Motsatsen gäller inför en glad och uppsluppen presentatör. Vi påverkas hela tiden av varandra. Vore vi alla ingenting mera än separata köttklumpar som tillkommit av slumpen i väntan på vår eget syndfulla kollektiva självmord så skulle väl knappast detta vara ett faktum.

De saker vi förmedlar är våra behov, önskningar och tankeformer. Vi har givits möjligheten att trots materians trögflytande och svårformade natur helt fritt skapa i tanken utan något som helst förbehåll och vi har begåvats med rudimentära features för att uttrycka dessa tillsynes imaginära skapelser inför varandra.

”Varje fågel sjunger efter sin näbb”. Uttrycken är lika många som människorna men tar sig tydligare uttryck då många får del av uttrycket. När summan av intrycken är större, så att säga. Överföringen är inte på något sätt enkelriktad vid sådana tillfällen. Tvärtom – där leker de underliggande entiteterna och finner utbyten.

För vad som sker – vad som verkligen sker – det händer ju knappast i vår materiella värld, vår mest troligt egenhändigt skapade kuliss för att tvingas utmana oss själva och varandra att söka i sakers verkliga natur. Vi utmanas att beskriva sådant som inte kan beskrivas med de uttryck vi har till hands.

Och det fungerar! För när jag är verkligt nöjd med en text eller en presentation – har jag då sagt precis vad jag vill säga? Nej – aldrig. Det jag vill ha sagt, det jag menar och vill – det kan ju inte uttryckas. Men det går att finna ord, bilder och stämningar som fångar känslan i det jag vill förmedla. Däri ligger hela utmaningen. Och den är helt underbar.

På andra sidan draperiet möts vad som uttrycks i känslor. Där möts energier bortom vibrationens form och oberoende av materian. Där har vi den underliggande verkligheten och det är därifrån alla uttryck kommer för att via intrycken här återkopplas i energins lekfulla strömningar djupare i livets ystra flod.

Kanske är vi alla en och samma rentav. Vi (jag, kanske då snarare) bestämde oss/mig för att sprida ut oss/mig i små fraktioner. Små enheter som var och en för sig får möjlighet att utforska delar av existensen vi/jag annars inte kunnat upptäcka. Så när vi finner varandra, vi människor hitta vi oss själva. Vilket ju alltid varit sant.

Om att känna människor

Jag har haft förmånen att få lite större emotionell spännvidd i mitt liv de senaste åren. Från att ha levt i en liten låda av självbegränsning i åtskilliga år kunde jag efter att ha bråkat mig fram till den lysande kärleken och funnit svaret på alla mina tystnader i hennes släppa ut mig själv ur lådan för lite drygt tre år sedan.

Plötsligt blev det möjligt att börja plocka med alla de saker jag hållit för mig själv. Tankar, funderingar, iakttagelser och inte minst känslan kring hur saker egentligen förhåller sig. Succesivt kunde jag lägga ner hela teatern. Jag slutade bit för bit att vara någon annan än mig själv och fann gensvaret i min omgivning förbluffande positivt.

Så dök dödskavalkaden upp på livets arena och jag antar att det första riktigt berörande dödsfallet som vuxen blev som det blev av en anledning. Farsan dog snabbt och utan att ha behövt begränsa sitt liv i någon större omfattning. Han hade varit rejält sjuk en tid. Jag vet att han visste och att han valde sättet för sin sorti helt själv.

Jag saknar honom, givetvis. Men hans sätt att lämna livet var lika positivt och livsbejakande som hans sätt att leva det och hur det än var lyckades jag inte bli så där vanvettigt bestört ledsen över detta fall av döden. Jag var (och är) ju i grunden fullkomligt lycklig över allt som hänt i livet och hade kanske inte det erforderliga ”sorgekapitalet” för att iscensätta en verklig sorgemanifestation.

När döden började komma på regelbundna besök formades ett slags mönstersyn. Jag insåg att jag kunde fortsätta att vara lycklig men samtidigt se människor runtomkring fullkomligt bryta ihop av sorg inför mer eller mindre avlägsna bortgångar. Och inte bara dödsfall, jag såg människor som faktiskt hittade anledningar till ledsamhet i vardagligheter.

Folk som vadade runt i ett töcken av ledsamhet, bärandes en osynlig börda, brottandes med sina monster. Många beklagade sig. Satte sig här och puffade ur lite ur sin negativa tryckkokare. Jag tyckte det var märkligt. Allrahelst efter att min fru också kommit upp på dödsfallsbanan. Vi satt här, relativt glada i hågen trots döda fäder och annat och ser människor nästan gå under av småsaker de ur en viss betraktelsevinkel faktiskt kan anses ha varit upphov till själva.

Jag började skärma av mig från dem. Fnös lite åt alla småsaker som grusade omvärldens alla själar. Det blev tyst och lugnt. Föraktet växte. Fnysandet fick ta sin tid. Och så småningom blev det lite enahanda. OK. Folk har bekymmer. Bekymren formar dem. Jag är inget undantag utan ett direkt resultat av vad jag utsatt mig för genom livet.

Jag har haft förmånen att få vara mig själv fullt ut – hur många får det egentligen? Eller får och får, jag har ju haft den friheten hela tiden men inte förrän jag träffade henne som faktiskt ser mig exakt för den jag är kunde jag verkligen släppa ut mig själv ur buren. Och då kan man ju fundera… Är det kanske så för flera?

Kan det vara så att man måste bli igenkänd bakom sina krusiduller för att mäkta leva i full uppriktighet? Jomenvisst kan det väl det! Och efter en stunds iakttagande blir det ju lättare och lättare att se vart knutarna sitter hos folk. Och istället för att gå och gömma sig inför deras brottningsmatch med sig själva och den tillsynes negativa energi det alstrar – kan man kanske hjälpa till?

Jag tror det. I allra högsta grad. Inte genom att sticka pekfingrar i ögonen på dem och skriva på deras näsor vad de ska göra utan genom att bestämma sig för att se det där som behöver ses för att man ska våga släppa sig själv fri. Människor blir inte trevligare än man låter dem bli. Kanske är det just det där ögonblicket av insikt av att någon annan ser mig utan krav som är var och ens personliga vändpunkt.

I så fall är det ju inte så mycket snack om vad som behöver göras här i världen. Ut och kika. Så tar vi och vänder skutan människa för människa. Värld för värld.