Den meningsfulla döden

Jag höll räkningen. Av de fyra timmar av gårdagen som jag inte spenderade i soffan på uteplatsen satt jag tre och en halv i en stol alldeles invid. Det var en alldeles förtjusande dag. Mitt på den kom en man och pratade om livet. Vi pratade om livet ganska precis halva dagen. Med fokus på döden. Det slår mig att jag är rätt frispråkig om döden och för min egen del liksom beslutat mig för att den är något meningsfullt. Att de som dör gör det av en anledning, precis som allt annat på insidan av den här verkligheten. Och därmed givetvis på utsidan också.

Jag har sett några stycken dra sig ur spelet nu och jag kan inte se att det inte stämmer. Det är klart – när det händer – när spöksmärtorna sätter in, när det inte längre går att ringa den avlidne, att gnugga sig mot dennes energi i fysisk form, att prata och söka handfasta råd – då är det inte ett dugg kul. Det blir tomt och jävligt. Och säkert känns själva dödsfallet meningslöst. Vi som tidigare haft den som avlidit vardagen tvingas ifrågasätta vår syn på livet och döden, vare sig vi vill eller inte. Vi prövas som det heter.

Men så med tiden går det upp något. I mitt fall – efter att farsan dog – tog det väl sådär ungefär ett år. Jag började hitta pusselbitar av vad jag saknade efter honom i mig själv. Fann att det jag saknat mest faktiskt fanns kvar. Tankar jag tidigare inte behövt tänka själv utan kunnat få genom att diskutera med honom. Känslor jag fått genom att han fanns. Saker han förkroppsligade – nu fanns de i mig istället. Gradvis inflyttade i takt med att saknaden flyttades ut.

(Nu har jag säkerligen haft tur i fråga om mina upplevelser av döden och dess efterlämningar. Men eftersom inte turen är någon tillfällighet och eftersom tillfälligheten inte är någon slump och eftersom slumpen inte är någon tillfällighet och så vidare så är det nog likväl meningen att jag ska se saken på det det här sättet. Och tiden vet ju att jag inte kan hålla tyst. En gång läste jag en (iofs väldigt lång) artikel om tjusningen i att skriva korta artiklar. Den gjorde aldrig riktigt intryck.)

Kanske är det därför den akuta saknaden finns – för att agera platshållare för alla de utrymmen den avlidne fyllt i ens eget liv och själ. Att saknaden initialt tar platsen som senare kommer att fyllas av de saker den avlidne efterlämnat i hos den saknande. I mitt fall, med farsan till exempel, är det hur tydligt som helst. Optimismen och synen på hur det fungerar. Jag visste inte riktigt hur han såg på saken förrän jag nu fått det i mig. Jag hade aldrig kunnat förstå helt och hållet – inte i mig själv – om jag inte sökt hans närvaro efter att han försvann genom att plocka i de intryck han lämnat kvar.

Tydligast ser jag det hos Casper. Visst – han är inte kommen arvsmassevägen, men jag ser ändå att jag någonstans visat honom vägar som jag en gång blev visad – utan att ha ägnat det en tanke - och att han därigenom för mig visar pusselbitar till hur farsan såg på saker och ting. Jag tycker det är rätt mäktigt, faktiskt.

Om jag leker med tanken att döden inte alls är en ondskefull lieman som kommer och brutalt rycker undan människor från oss och efterlämnar blödande sår i mänskligheten utan istället ser döden som en naturlig progression för den som har kommit så långt i sin gärning här att det mest gynnsamma för de som finns runtomkring denne någon är att själva kliva fram och ta en del av den avlidnes visdom. Om man leker med den tanken – blir inte döden ganska meningsfull även den? Och vad beträffar huruvida den döde verkligen försvinner – vad är att existera – är det att finnas som kött och blod eller är det att ens tankar och känslor lever?

Jag har vuxit avsevärt sedan farsan och farmor lämnade in och jag ser tydligt att jag är långtifrån den ende som utvecklats i spåren av deras försvinnande. Jag känner fortfarande att jag har dem här, alldeles nära. I mig, faktiskt. Vare sig det är en andlig uppkoppling eller en upplevelse skapad av minnen, längtan och holistiskt förklarade sensationer. Jag känner den djupaste och mest kärleksfulla tacksamhet till vad dessa givit mig och önskar naturligtvis att de skulle vara här, handgripligen. Vi har mycket att prata om. Men inte för ett ögonblick tvivlar jag på att deras försvinnande hade en mening.

Pusslet

I så gott som var diskussion kring yrkesliv, utbildning och västerlands framgångsmänsklighet komma man vid en eller annan tidpunkt till ungefär den här frasen:

”Nuförtiden är det extra viktigt att man jobbar effektivt eftersom vi har så mycket att göra – inte bara på jobbet, utan även privat. Vi förväntas hinna med allt mer – överallt”.

Jag hör det sägas om och om igen, men det är rätt svårt att få någon att dyka djupare än så. Fråga sig a) varför det är så, samt kanske än mer viktigt b) om det är så det ska vara. Så jag tänkte att jag denna morgon skulle skriva ner de där bägge svaren.

a) Eftersom det är meningen att vi ska ändra på det.
b) Naturligtvis inte.

Om vi förväntar oss av oss själva och varandra att vi ska få alltmer gjort för att fortsätta snurra ekorrhjulet allt snabbare – ja då förtjänar vi utbrändhet och att befinna oss ett par decimeter in i väggen. Eftersom det är den sortens upplevelser vi mer eller mindre medvetet jagar. Egentligen handlar det om meningsfullhet. Att vi fått för oss att det är meningsfullt att mäta livet genom accelerationstalet för ekorrhjulet.

Och det är ju egentligen sant. Eftersom det kanske är det enklaste sättet att inse hur meningslöst det är och därigenom komma till djupare insikter om vad som är meningsfullt. Vilket ju är själva meningen, faktiskt.

Om man vill effektivisera på riktigt – vilket väldigt få verkligen vill – måste man vara beredd att först och främst kliva ut ur ekorrhjulet och betrakta systemet. Då ser man ganska omedelbart vad som är att förbättra. Om man inte måste försvara sin position och dessutom ser mening i att effektivisera sin vardag är det inga problem.

Man måste emellertid låta följande fråga få ett svar: Om den som arbetar åt ett företag effektiviserar sitt jobb – hur då denne någon då del av effektiviseringen. Ska vederbörande fortsätta jobba åtta timmar om dagen efter att ha vågat effektivisera sin arbetsdag till tre timmar. De flesta skulle aldrig våga effektivisera sådär av rädsla för arbetsbristen. Jävla vansinne. Bättring, tack!


En helg i storstaden, faktiskt. Det var verkligen länge sedan och det är rätt ovant. Märkligt nog och ganska intressant att jag reagerar över folkmängden och bibehåller det låga tempot istället för att öka takten för att smälta in. Progression!

De som finns här – är de inte här eftersom alla andra är här? Hur fel kan det vara att bo i staden där det bor som flest? Alla andra borde ju veta något som gör det värt uppoffringen. Och så är missförståndet i rullning. Fascinerande!

Meningen med livet

En mycket precis och väl sammanfattad bild av meningen med livet i ekorrhjulet återfinns på ekonomifakta.se. Ja, jävlar.

Hämtad från ekonomifakta.se

Är du en av de 50% som är sysselsatt? Grattis... Eller något... Jag menar, det måste ju kännas skönt att vara - ehrm - satt i syssla... Eller. Jag menar, man vill ju inte ha en massa tid att tänka och sådär - då blir man ju knäpp och får för sig att man ska förändra världen och så vidare.

Jag har aldrig i hela mitt liv (efter skolan) känt mig sysselsatt. Jag är helt säker på att jag hade upplevt det som en rätt stor kränkning, faktiskt.

Ja, jävlar som sagt. Dags att ta det igen, tror jag:

Meningslöst medvetande

Visst är det skillnad på medveten medvetenhet, omedveten medvetenhet och omedveten omedvetenhet. Men oaktat medvetenhetens beskaffenhet så leder nog agerandet till samma punkt ändå. Jag lyssnar på all musik jag någonsin hört och finner ny mening i snart sagt varje mening. Jag vänder och vrider på en TV-serie som av de flesta jag talar med i huvudsak helt anser saknar mening. Varför har saker som märkts meningslösa så ofta mening för mig?

Meningsfull meningsfullhet, meningslös meningsfullhet och meningslös meningslöshet – där har vi en signifikant skillnad. Jag hittar alltid men massa meningsfulla meningslösheter. De är kanske de mest värdefulla av allt. Kanske är de resultatet av de omedvetna medvetenheterna? Inkodade i uttrycken utan uttryckarens uttryckliga medgivande?

Omedveten medvetenhet ger meningsfull meningslöshet. Där har vi min likör.