Egentligen borde jag nog inte skriva så mycket. Fingrarna säger ju ifrån. Mellan beställningen av böckerna och dess ankomst flöt en diger våg. När väl böckerna kom, vilket konstruktionen förtjänstfullt uppsköt, hade elden brunnit ut. Det var sökandets blå låga som brann och den brann intensivt den där gången. Jag undrar varför jag söker, vilket ju blir lite parodiskt eftersom frågan i sig implicerar ett sökande kring sökadet.
När farsan dog tog jag vägen rätt in i sökandet. Innan dess hade jag varit lugn sedan jag fann Henne. Och Henne fann jag i ett utstuderat sökbeteende. Som jag letat – hela mitt dittillsvarande liv. Så stod Hon där och vände Universum rätt. Jag älskade Henne på en gång eftersom jag alltid har älskat henne och alltid kommer att göra det.
Jag blev lugn, hela vägen från tanken ner i själen då. Hennes kärlek löste upp knutar och gjorde det lätt att andas. Jag stod i begrepp att lämna sökandet bakom mig och klurade över förändringar i min föring av livet som skulle kunna få ihop vad jag då betraktade som jobb med den paradisiska tillvaron här hemma. Det var stor skillnad. Ett arbete skapat av min egen frustration med perpetuerad olycka och prestationsångest som drivkraft visavi ett liv i förbehållslös lycka.
Det var vad jag klurade på. Inte på vad universum är gjort av, hur man tänker bort flugor eller och vad det är för symboliskt drama man utsätts för på sin vandring genom en västerländsk livsmedelsbutik. Jag började känna istället. Så dog han. Pang, bom, flonks. Och jag stängde min känsla som en mussla. Jag började söka utav bara helvete. U t a v b a r a h e l v e t e faktiskt. Och nu var det fan ingen hobby längre, inget glättigt iakttagande, ingen lojt groende medvetenhet, inte ens ett nyfiket latent sökande i förbifarten. Nu var det fanemig allvar – på liv och död. Det var absolut maniskt från första början. Hålla känslan stången no matter what. Jag var ju stark. Jag var på G. Svalde den abrupta saknaden och traskade vidare åt heeeeelt fel håll. Givetvis, för om jag hade fortsatt åt rätt håll så hade jag omedelbart sprungit in i den sten av saknad som just placerats där för mig att bearbeta.
Innan jag träffade Henne var jag arg på allt i precis hela världen. Så stod Hon där och ändrade den till ljuvlighet. Allt. Hela. Men så stack jag till höger med mitt sökande och jag kom att bli monumentalt arg på världen – inte precis hela världen, men nästan. Jag såg samband jag inte tidigare tillåtit mig själv att se, skådade ner i allt jävulskap till världsligt hopkok jag kunde hitta – och vad värre var, det var inte mänsklighetens eget hopkok, det var något värre. Ett mörkt anonymt bedrägeri som svalde människan och alla de skapande och produktiva ansträngningar hon satte ut för att åstadkomma. Det var milt uttryckt deprimerande. Jag blev arg på vädret som jag insåg var manipulerat (mani-, minsann). Byggde värdermaskiner, såg helikoptrarna komma och gå. Blev manisk av att se de sprayade linjerna. Himlen blev ett irritationsmoment. Då är man ganska långt ifrån att vara on-top-of-the-world enligt rådande definition.
Jag skaffade mig en båt istället. Det hjälpte inte direkt – istället fick jag ett nytt projekt att stoppa in huvudet i och försvinna. Inte istället, förresten utan också. Det var i och för sig ett steg i rätt riktning på så sätt att jag inte alltid behövde vara arg på hela världen utan två ton i glasfiberarmerad plast. Men riktigt så var det ju inte. Jag var arg på bägge. Och världen och båten reflekterade min ilska och gav mig anledning att fortsätta mina slagsmål mot väderkvarnar. Eller snarare mig själv.
Det kan inte hjälpas att jag sett vad jag sett. Världen sedd med röntgenblick är kanske inte så vacker. Drevets kuggstatus likaså. Men det fungerar. De fungerar bägge två. Och så länge jag ser dem för vad de är så är det inget fel på dem. Det är jag som försöker göra något annat än vad det är av dem. Det är jag som försöker få världen att ändra sig utan att ändra mig själv – hur fan skulle det gå till? Jag lär över stenbumlingen. Igenom den, kanske till och med. Och då måste jag in i mig själv. Eller så behöver jag skaffa mig styrka att släpa med den. Det är en gravsten jag är stolt över. Den är ju tvivelsutan av vikt. Men i förståelsen av mig själv gäller andra sökanderegler. Jag har inte sett några böcker med titeln "Allt du behöver veta om Nils Erik Jansson – a Complete Workshop Manual". Jag tror knappast det skulle kunna bli någon storsäljare.
Jag vet att jag måste städa. Eller kanske inte ens det. Kanske räcker det med att kunna titta tillbaka och säga att "jomenvisst, så är det och så var det" och vara nöjd utan att bekymra mig om det som varit. Så länge energins tentakler lyckas ta sig genom tiden och hitta mig där jag är så har jag att jobba med. Och därför är jag ju här. Tack och lov. Hur som helst vet jag inte. Är inte där, helt enkelt. Vill men det blir när det blir.
Och när vi ändå är inne på det. Jag har ju gjort en eller annan klar markering om döden och dess meningsfullhet. Men samtidigt är jag livrädd (livrädd för döden, skojigt) för den. Den finns ju och den tar dem härifrån. Den kan ta mig också. Och i mitt sökande hittade jag tecknen på att döden kommer till den som är klar här. Den som har sett igenom det. Som inte längre behövs. Och om jag släpper sökandet och lever istället, om jag låter det flyta fritt – riskerar jag inte att bli klar då? Jag vill absolut inte härifrån just nu. Jag älskar det här stället. Jo – jag vet att det är befängt och jag kommer säkert att fnysa åt mig själv när jag korrar det här men jag har det ändå i mig. Jag, rädd att mista livet. Det var som fan. Jag som visste att jag inte ville bli gammal. Nu känns det helt annorlunda. Bra jobbat, livet. Bra jobbat, Kärleken.
Den utmaning jag kämpade med innan farsan dog, min plats i jobberiet visavi livet här uppe – den har fått sin lösning – kanske inifrån flykten. Pengarna från hans frånfälle kom i absolut rätt ögonblick och de människor som jag inte visste fanns men ändå till viss del kände uppenbarade sig att göra verklighet av en kreativ dröm om kreativitet. Tomteverkstaden, kanske man kan säga. Där det skapas och byggs. Oklart vad, men skapas gör det.
Vid inblick i mig själv finns det där konstruerandet där, centralt. Att tänka ut kluriga lösningar på saker, tänka utanför ramarna och komma med förslag som ligger utanför det förväntade; är det bara jakt på bekräftelsebehov eller är det något annat? Det känns som om det är en drivkraft som alltid funnits där, hela vägen från legolådan. Och sett i fler livstiders perspektiv så kan det nog hända att jag får klarhet i saken. Det står på listan av saker att kolla upp. Sannolikt inte utan hjälp. Jag har några ord skvalpandes kring vad det är, några kopplingar och datum. Men mer än så är det inte ännu.
Så – med försörjningsformproblematiken löst och med insikten om en sten på livets väg att förhålla mig till får jag ta till mina klurighetsskills för att ta mig vidare. Sökandet känns som sagt rätt meningslöst, i alla händelser just nu. I alla fall det som rör en värld jag inte riktigt kan ta på; den perifera. Jag vet vad jag har att göra och delar utmaningens situation med min älskade. Tillsammans har vi en skitjävla stor häst som avlats fram för att flytta till exempel stora stenar; eller – för att vara specifik – att flytta jättetunga artilleripjäser. Vad gör man med artilleripjäser? Man skjuter saker. Man skjuter upp dem. Man skjuter dem framför sig. Och slika pjäser är hästen avlad att flytta – uppskjutandemaskiner. OK. Kanske inte så konstigt att tummelpunkterna kommer den väg de gör.
Tack. Mera, tack.
Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg
fredag 23 augusti 2013
måndag 19 augusti 2013
Tack!
Hemma i skogen luktar det underbart. Solen försvinner bak träden på en helt annan plats än mitt i sommaren men den värmde gott innan den drog sig ner och fortsatte över atlanten där borta. Fåren smaskar på gräsmattan och hästarna lufsar runt och äter hö i hagen. Jag har satt i mig nästan ett halvt kilo nötkött och barnet har borstat tänderna utan invändning och krupit upp i sin säng efter höstterminens första skoldag.
"Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck.
Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar med visst mått av kreativitet. Det handlar om att bygga system och budskap och att sälja dem på en rätt igenom konstruerad marknad.
Hade det inte varit för människorna så hade det varit artificiellt alltihopa. Men tack och lov är det människor och deras högst uppriktiga skaparkraft och närvaro som valt att spela det där spelet som kallas jobb. Det är den verkliga biten, så att säga. Men min verklighet bor likväl huvudsakligen här ute i skogen.
(Ibland blir jag så lycklig av livet att jag tappar fotfästet. Jag liksom upplöser tanken på de mest elementära saker som gravitation eller tid och ser allt som möjligt i det givna ögonblicket. Men gravitation och tid finns ju och om jag blir otålig så blir de väldigt stora föremål för frustration. Men om jag låter dem finnas och accepterar dessa förutsättningar finns det å andra sidan ingen gräns på vad som kan uträttas.)
För efter att ha bråkat lite med sorgen och låtit den komma fram lite så känner jag mig väldigt befriad. Visst, dess yttringar kommer att komma tillbaka och härja – mitt komihågsnöre sitter där och är menat att påminna mig om att låta det komma fram direkt nästa gång istället för att skicka det på avvägar som ett feladresserat brev på posten.
Jag är så ohyggligt tacksam för allt jag får uppleva. För kreativiteten, vännerna, idéerna, tonerna och bilderna. Men mest av allt för kärleken. Hennes villkorslösa kärlek som gör mitt liv till ett paradis. Som gör varje dag till en underbar dröm här i skogen eller vart det nu är vi befinner oss. Och hans kärlek – Den Lilles. Vad jag älskar den där ungen. Bortom all begriplighet det också. Sådetså.
Tack, var det. Ljuvliga liv. Och kram på er, allihop (hårdrockigt slut, inte sant)!
"Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck.
Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar med visst mått av kreativitet. Det handlar om att bygga system och budskap och att sälja dem på en rätt igenom konstruerad marknad.
Hade det inte varit för människorna så hade det varit artificiellt alltihopa. Men tack och lov är det människor och deras högst uppriktiga skaparkraft och närvaro som valt att spela det där spelet som kallas jobb. Det är den verkliga biten, så att säga. Men min verklighet bor likväl huvudsakligen här ute i skogen.
(Ibland blir jag så lycklig av livet att jag tappar fotfästet. Jag liksom upplöser tanken på de mest elementära saker som gravitation eller tid och ser allt som möjligt i det givna ögonblicket. Men gravitation och tid finns ju och om jag blir otålig så blir de väldigt stora föremål för frustration. Men om jag låter dem finnas och accepterar dessa förutsättningar finns det å andra sidan ingen gräns på vad som kan uträttas.)
För efter att ha bråkat lite med sorgen och låtit den komma fram lite så känner jag mig väldigt befriad. Visst, dess yttringar kommer att komma tillbaka och härja – mitt komihågsnöre sitter där och är menat att påminna mig om att låta det komma fram direkt nästa gång istället för att skicka det på avvägar som ett feladresserat brev på posten.
Jag är så ohyggligt tacksam för allt jag får uppleva. För kreativiteten, vännerna, idéerna, tonerna och bilderna. Men mest av allt för kärleken. Hennes villkorslösa kärlek som gör mitt liv till ett paradis. Som gör varje dag till en underbar dröm här i skogen eller vart det nu är vi befinner oss. Och hans kärlek – Den Lilles. Vad jag älskar den där ungen. Bortom all begriplighet det också. Sådetså.
Tack, var det. Ljuvliga liv. Och kram på er, allihop (hårdrockigt slut, inte sant)!
fredag 16 augusti 2013
Medåkartankar
Plötsligt blev det lite stopp i sökandet. Det var som om jag såg samma sak vart än jag tittade. Jag är lite trött i ögonen och mönstren är ju desamma vart än jag vänder blicken. Sökandet gick ut på att se nya saker och när det inte längre förhåller sig på det sättet så blir jag istället lite trött.
Trött har jag också blivit på saker som är andra saker än de förefaller vara. Mitt slagsmål med vattnet och båten som pågått i rätt precis två år i ett akutare skede men som egentligen är ett tjugotreårigt fenomen har gått över sin klimaxpunkt och tagit åtskilligt med energi med sig i sin hantering.
I förrgår hamnade jag i samtal med en pappa vars son sannolikt inte har långt kvar i livet. Och jag får gradvis – via andra texter – avsluta samtalet med min egen farsa. Det känns milt uttryckt tillfredsställande och tankarna får helt enkelt åka med när känslorna kommer först.
I går kom någon hit och pratade om vad som händer efter livet. Det var såväl den förste som siste jag väntat mig komma med tydliggörandet om sammanhanget, som rullade fram kontexten i det enda ord som verkligen dyker upp överallt – den villkorslösa kärleken. Stort tack.
Det lutar åt ett annat håll. Jag har drömt det och beskrivit det tidigare som en nerförsbacke mot ett varmt hav efter en bergsbestigning där självaste gravitationen varit motståndaren. Jag har ingen aning om huruvida det alltid kommer att kännas så lätt och självklart, men just nu flyter det bara.
Jag tror bestämt jag åker med en bit istället. Kontrollbehovet har minskat eftersom sorgen inte längre behöver hållas inlåst och vaktad 24x7. Bekräftelsebehovet finner gradvis nya vägar, även om det står där och envisas med att ta plats. Gradvis förändring i den takt det önskar. Att låta det ta den tid det tar är ju det snabbaste sättet när allt kommer omkring.
Att tänka, analysera och extrapolera mönstren till en profetia börjar kännas rätt meningslöst eftersom det ju blir som det blir i alla fall och det blir allra bäst om jag låter det bli precis så. Att fånga impulserna ur känslan istället för att analysera fram dem gör att samma resultat tar en bråkdel av tiden, dessutom.
Sökbeteendet är en väldigt stor del av mig. Kanske kommer jag att behöva ta en del hjälp för att följa den där känslan av att det är bra med den saken nu. Det är som att börja lite på nytt, tror jag. Att flyta med livets ström och upptäcka den självklara meningen i alltihopa istället. Den som står skriven i det språk jag hittade i sökandet men som inte går att läsa med sökande ögon. Att leva istället för att kartlägga livet.
En helt underbar vecka som står att avslutas med en kärleksmanifestation i den omedelbara närheten. Förbehållslös kärlek, var det ju. Precis en sådan dag är det. Och det är absolut underbart att åka med. Tack, mera tack.
Trött har jag också blivit på saker som är andra saker än de förefaller vara. Mitt slagsmål med vattnet och båten som pågått i rätt precis två år i ett akutare skede men som egentligen är ett tjugotreårigt fenomen har gått över sin klimaxpunkt och tagit åtskilligt med energi med sig i sin hantering.
I förrgår hamnade jag i samtal med en pappa vars son sannolikt inte har långt kvar i livet. Och jag får gradvis – via andra texter – avsluta samtalet med min egen farsa. Det känns milt uttryckt tillfredsställande och tankarna får helt enkelt åka med när känslorna kommer först.
I går kom någon hit och pratade om vad som händer efter livet. Det var såväl den förste som siste jag väntat mig komma med tydliggörandet om sammanhanget, som rullade fram kontexten i det enda ord som verkligen dyker upp överallt – den villkorslösa kärleken. Stort tack.
Det lutar åt ett annat håll. Jag har drömt det och beskrivit det tidigare som en nerförsbacke mot ett varmt hav efter en bergsbestigning där självaste gravitationen varit motståndaren. Jag har ingen aning om huruvida det alltid kommer att kännas så lätt och självklart, men just nu flyter det bara.
Jag tror bestämt jag åker med en bit istället. Kontrollbehovet har minskat eftersom sorgen inte längre behöver hållas inlåst och vaktad 24x7. Bekräftelsebehovet finner gradvis nya vägar, även om det står där och envisas med att ta plats. Gradvis förändring i den takt det önskar. Att låta det ta den tid det tar är ju det snabbaste sättet när allt kommer omkring.
Att tänka, analysera och extrapolera mönstren till en profetia börjar kännas rätt meningslöst eftersom det ju blir som det blir i alla fall och det blir allra bäst om jag låter det bli precis så. Att fånga impulserna ur känslan istället för att analysera fram dem gör att samma resultat tar en bråkdel av tiden, dessutom.
Sökbeteendet är en väldigt stor del av mig. Kanske kommer jag att behöva ta en del hjälp för att följa den där känslan av att det är bra med den saken nu. Det är som att börja lite på nytt, tror jag. Att flyta med livets ström och upptäcka den självklara meningen i alltihopa istället. Den som står skriven i det språk jag hittade i sökandet men som inte går att läsa med sökande ögon. Att leva istället för att kartlägga livet.
En helt underbar vecka som står att avslutas med en kärleksmanifestation i den omedelbara närheten. Förbehållslös kärlek, var det ju. Precis en sådan dag är det. Och det är absolut underbart att åka med. Tack, mera tack.
söndag 11 augusti 2013
Illusionen verkligheten
Solen håller precis på att titta fram bakom molnen. Det är absolut stilla och fåglarna sjunger på det där sättet de bara kan göra en mulen morgon i början av en varm augustidag. Jag älskar sensommaren och den har precis just börjat. Om natten ser man stjärnorna och luften är varm. Om dagarna blåser det inte lika mycket längre och luften är moget fuktig, rund och välsmakande.
Det pratades illusion och verklighet igår – eller rättare sagt, det var rollspel det pratades. Han pratade om rollspel i allmänhet och jag fastnade – givetvis – vid spelet Kult efter en snabbsynopsis på ett par meningar. Jag vet inget mer om spelet än så, ändå var ju inte tanken direkt ny – den om draperiat och vad som döljer sig på respektive sida.
Tanken att det är verkligheten som är illusion och att vice versa är ju knappast ny. En universallösning i spelet är enligt sagesmannen att träda in i vansinnet. Mången är ju den betraktare i det vi kallar verklighet som sett genom slöjan, upptäckt den underliggande existensen på vilken vår verklighet vilar och blivit skvatt galen. Åtminstone ur betraktarnas ögon.
Efter att snabbskummat lite kring scoopet i Kult framstår ett väldigt tydligt mönster kring existensialism som återberättats nästan överallt. En episk historia, så att säga. Ett ganska talande exempel är TV-spelet Epic Mickey där Trollkarlen (Skaparen/Demiurgen) skapat världen men där Musse dessvärre klantat sig lite i hans ateljé och nu är det upp till Musse själv att rädda världen, huvudsakligen genom att rätta sina fel i målningen (illusionen verkligheten) utrustad med magisk färg och thinner. Ett väl igenkänt mönster, sannolikt.
Jag har funderat mycket kring verklighetens beskaffenhet och mitt knarkande av media/nyheter har knappast hjälpt. Eller, jo kanske, men först på sikt. Först såg jag ingenting, sedan började sambanden komma och vansinnet började inträda. Vansinne som i raseri men också vansinnet som i att se saker för något annat än de utger sig för att vara. När jag läser till exempel en tidning så ser jag helt andra budskap än de som verbalt finns beskrivna där. Prefixet van- används för saker som är fel, till exempel vankant på brädor där barken kommit med vid sågningen. Vansinne är då också vanan (fniss) att se saker från en annan vinkel. Rent subjektivt känns det som om den "illusionen verkligheten" medias ord avhandlar och beskriver är fasförskjutet 90 grader mot dess egentliga betydelse och med vansinnets betraktelsevinkel ser man den symbolik och de budskap som de förmedlar. Därav ordet media som i förmedlade – inom illusionen verkligheten till det underliggande. Media är trollkarlens i vår verklighet. Trollkarlar brukar ju ha trollstavar, inte sant? Klassiskt gjorda av trä – heligt trä. Hol(l)y( )wood. (Och visst är det rätt intressant att mediafiguren Musse ställt till det för trollkarlen, förresten).
Så visst är jag drabbad av vansinnet! Absolut. Vansinnigt drabbad! Och jag kan definitivt se högst overkliga aspekter i vad vi kallar verklighet. Men vad definierar verkligheten egentligen? Det råder något slags outtalad koncensus kring att media rapporterar om verkligheten till oss. Jag tror det var radiostationen NRJ som körde med den käcka lilla slutklämmen efter nyhetspasset varje timme "du är nu uppdaterad med nyheter och väder". Rätt äckligt egentligen.
En annan sak som jag inte kan låta bli att finna lite besynnerlig är alla uppmaningar att njuta av livet som dyker upp på diverse egentligen helt meningslösa produkter. På en stekpanna från ICA står det "Love life" bland skötselanvisningarna. På ett doftljus hemma hos de bästa vännerna står det "Life is good" och på en blomkruka (!) här hemma står det "Enjoying our happy life". Ett slags konsumentproduktsaffirmation jag milt uttryckt finner besynnerlig men som på något sätt understryker hela den storskaliga ambitionen att ta greppet om själva livskänslan, tidigare via religionens försorg, nu via religionen köpagrejorismens – ja ni fattar. Rätt pikant, emellertid. Och har man väl sett det så – ja, då ser man även det mönstret. I vansinnets tecken, så att säga. Och på en mellanliggande nivå är det ju enklare än så – om du står där i affären och håller i ett doftljus eller en stekpanna som du funderar på att köpa och så står det "love life" på prylen; vad har du att välja på? Älskar du inte livet? Precis, klart du gör – köp skiten. Det finns mönster man inte kan värja sig emot.
Insikterna kring det där har kommit de senaste åren – sedan vi flyttat ut i skogen. Och tur är väl det. Här finns motpolen. För den verklighet jag lever i här känns helt genuint verklig. Familjen, träden, hästarna, gräset, katterna och byggnaderna. Och de människor som har ärenden hit är också ytterst verkliga. Det känns som om man verkligen lever här – på ett helt annat sätt än inne i staden. Och då är det här ändå en mycket liten och sannolikt ganska "verklig" stad jämfört med de som finns utefter motorvägen bortöver. Den här platsen är vad som håller vansinnet stången genom att vara exakt den verklighet jag älskar. Där vad som sker inte är fasförskjutet visavi något slags annan verklighet utan faktiskt är vad det utger sig för att vara, även ur ett symboliskt betraktelsesätt. Det känns oantastligt och även om vi naturligtvis är länkade till storskaligheten och omvärlden så känns det ändå som att den inte nödvändigtvis är verklig.
Visst finns det en underliggande verklighet, ett slags spelbräde där grundförutsättningarna för vår världsliga existens är lika rationellt kristallklara som schackspelet är hos oss här, den saken hyser jag inget tvivel om. Men det betyder ju inte på något sätt att den verklighet vi delar här är en illusion. Känslorna här är nog mer äkta och påtagliga än i den omgivande matrisen och tankarna också för den delen, eftersom vi får uppleva dem genom tiden – känna dem och oss själva utvecklas i en helt fantastisk mer eller mindre virtuell verklighet. För att inte tala om kärleken. Med risk för att citera en (ö)känd skånsk skriftställare – vilket mirakel det är egentligen! Kanske är det vad den omgivande kontexten är skapad av, kanske är allt kärlek där och vi är här för att lära oss leka med den. Inte omöjligt.
Visst är "världen" i händer på mörka makter – absolut. Hur kul vore det annars? Hur många vill spela spelet som går ut på att alla går runt i ljusa kläder, drar ordvitsar och nyper varandra i stjärten? Den mörka och ondskefulla kabalen som inte vill annat än ont för oss stackars små människor måste vara sådan annars köper ingen spelet. Det blir inte realistiskt. Det måste se mörkt ut, riggat inför den stora apokalypsen och det ena med det andra. Den episka utmaningen vi ser i varje utmanande TV-spel eller kanske rollspel för den delen. Som han sa, sagesmannen (ungefär): "det måste ju vara en fråga om något slags postapokalyptisk värld eller kamp mot ondska i botten – hur utmanande hade spelet annars varit?" Att livet och den där verkligheten vi är och har omkring oss är en utmaning med samma storyboard som Super Mario har jag ingen som helst tvekan om. Men det gör inte känslorna, tankarna och kärleken ett dugg mindre verkliga. Tvärtom. Det är verkligare här än. Bara att njuta.
Den gigantiska hästen i hagen drar en djup suck och universum med den. Morgonen övergår i förmiddag. Uppe i husets gavlar sitter fågelungar som rastlöst fladdrar med sina vingar. Snart ska de flyga för första gången och den skräckblandade förtjusning de små huvudena förmedlar genom sin blick på den stora verkligheten utanför boet förmedlar säger allt om densamma. Det här är äventyret. Livet.
Det pratades illusion och verklighet igår – eller rättare sagt, det var rollspel det pratades. Han pratade om rollspel i allmänhet och jag fastnade – givetvis – vid spelet Kult efter en snabbsynopsis på ett par meningar. Jag vet inget mer om spelet än så, ändå var ju inte tanken direkt ny – den om draperiat och vad som döljer sig på respektive sida.
Tanken att det är verkligheten som är illusion och att vice versa är ju knappast ny. En universallösning i spelet är enligt sagesmannen att träda in i vansinnet. Mången är ju den betraktare i det vi kallar verklighet som sett genom slöjan, upptäckt den underliggande existensen på vilken vår verklighet vilar och blivit skvatt galen. Åtminstone ur betraktarnas ögon.
Efter att snabbskummat lite kring scoopet i Kult framstår ett väldigt tydligt mönster kring existensialism som återberättats nästan överallt. En episk historia, så att säga. Ett ganska talande exempel är TV-spelet Epic Mickey där Trollkarlen (Skaparen/Demiurgen) skapat världen men där Musse dessvärre klantat sig lite i hans ateljé och nu är det upp till Musse själv att rädda världen, huvudsakligen genom att rätta sina fel i målningen (illusionen verkligheten) utrustad med magisk färg och thinner. Ett väl igenkänt mönster, sannolikt.
Jag har funderat mycket kring verklighetens beskaffenhet och mitt knarkande av media/nyheter har knappast hjälpt. Eller, jo kanske, men först på sikt. Först såg jag ingenting, sedan började sambanden komma och vansinnet började inträda. Vansinne som i raseri men också vansinnet som i att se saker för något annat än de utger sig för att vara. När jag läser till exempel en tidning så ser jag helt andra budskap än de som verbalt finns beskrivna där. Prefixet van- används för saker som är fel, till exempel vankant på brädor där barken kommit med vid sågningen. Vansinne är då också vanan (fniss) att se saker från en annan vinkel. Rent subjektivt känns det som om den "illusionen verkligheten" medias ord avhandlar och beskriver är fasförskjutet 90 grader mot dess egentliga betydelse och med vansinnets betraktelsevinkel ser man den symbolik och de budskap som de förmedlar. Därav ordet media som i förmedlade – inom illusionen verkligheten till det underliggande. Media är trollkarlens i vår verklighet. Trollkarlar brukar ju ha trollstavar, inte sant? Klassiskt gjorda av trä – heligt trä. Hol(l)y( )wood. (Och visst är det rätt intressant att mediafiguren Musse ställt till det för trollkarlen, förresten).
Så visst är jag drabbad av vansinnet! Absolut. Vansinnigt drabbad! Och jag kan definitivt se högst overkliga aspekter i vad vi kallar verklighet. Men vad definierar verkligheten egentligen? Det råder något slags outtalad koncensus kring att media rapporterar om verkligheten till oss. Jag tror det var radiostationen NRJ som körde med den käcka lilla slutklämmen efter nyhetspasset varje timme "du är nu uppdaterad med nyheter och väder". Rätt äckligt egentligen.
En annan sak som jag inte kan låta bli att finna lite besynnerlig är alla uppmaningar att njuta av livet som dyker upp på diverse egentligen helt meningslösa produkter. På en stekpanna från ICA står det "Love life" bland skötselanvisningarna. På ett doftljus hemma hos de bästa vännerna står det "Life is good" och på en blomkruka (!) här hemma står det "Enjoying our happy life". Ett slags konsumentproduktsaffirmation jag milt uttryckt finner besynnerlig men som på något sätt understryker hela den storskaliga ambitionen att ta greppet om själva livskänslan, tidigare via religionens försorg, nu via religionen köpagrejorismens – ja ni fattar. Rätt pikant, emellertid. Och har man väl sett det så – ja, då ser man även det mönstret. I vansinnets tecken, så att säga. Och på en mellanliggande nivå är det ju enklare än så – om du står där i affären och håller i ett doftljus eller en stekpanna som du funderar på att köpa och så står det "love life" på prylen; vad har du att välja på? Älskar du inte livet? Precis, klart du gör – köp skiten. Det finns mönster man inte kan värja sig emot.
Insikterna kring det där har kommit de senaste åren – sedan vi flyttat ut i skogen. Och tur är väl det. Här finns motpolen. För den verklighet jag lever i här känns helt genuint verklig. Familjen, träden, hästarna, gräset, katterna och byggnaderna. Och de människor som har ärenden hit är också ytterst verkliga. Det känns som om man verkligen lever här – på ett helt annat sätt än inne i staden. Och då är det här ändå en mycket liten och sannolikt ganska "verklig" stad jämfört med de som finns utefter motorvägen bortöver. Den här platsen är vad som håller vansinnet stången genom att vara exakt den verklighet jag älskar. Där vad som sker inte är fasförskjutet visavi något slags annan verklighet utan faktiskt är vad det utger sig för att vara, även ur ett symboliskt betraktelsesätt. Det känns oantastligt och även om vi naturligtvis är länkade till storskaligheten och omvärlden så känns det ändå som att den inte nödvändigtvis är verklig.
Visst finns det en underliggande verklighet, ett slags spelbräde där grundförutsättningarna för vår världsliga existens är lika rationellt kristallklara som schackspelet är hos oss här, den saken hyser jag inget tvivel om. Men det betyder ju inte på något sätt att den verklighet vi delar här är en illusion. Känslorna här är nog mer äkta och påtagliga än i den omgivande matrisen och tankarna också för den delen, eftersom vi får uppleva dem genom tiden – känna dem och oss själva utvecklas i en helt fantastisk mer eller mindre virtuell verklighet. För att inte tala om kärleken. Med risk för att citera en (ö)känd skånsk skriftställare – vilket mirakel det är egentligen! Kanske är det vad den omgivande kontexten är skapad av, kanske är allt kärlek där och vi är här för att lära oss leka med den. Inte omöjligt.
Visst är "världen" i händer på mörka makter – absolut. Hur kul vore det annars? Hur många vill spela spelet som går ut på att alla går runt i ljusa kläder, drar ordvitsar och nyper varandra i stjärten? Den mörka och ondskefulla kabalen som inte vill annat än ont för oss stackars små människor måste vara sådan annars köper ingen spelet. Det blir inte realistiskt. Det måste se mörkt ut, riggat inför den stora apokalypsen och det ena med det andra. Den episka utmaningen vi ser i varje utmanande TV-spel eller kanske rollspel för den delen. Som han sa, sagesmannen (ungefär): "det måste ju vara en fråga om något slags postapokalyptisk värld eller kamp mot ondska i botten – hur utmanande hade spelet annars varit?" Att livet och den där verkligheten vi är och har omkring oss är en utmaning med samma storyboard som Super Mario har jag ingen som helst tvekan om. Men det gör inte känslorna, tankarna och kärleken ett dugg mindre verkliga. Tvärtom. Det är verkligare här än. Bara att njuta.
Den gigantiska hästen i hagen drar en djup suck och universum med den. Morgonen övergår i förmiddag. Uppe i husets gavlar sitter fågelungar som rastlöst fladdrar med sina vingar. Snart ska de flyga för första gången och den skräckblandade förtjusning de små huvudena förmedlar genom sin blick på den stora verkligheten utanför boet förmedlar säger allt om densamma. Det här är äventyret. Livet.
lördag 10 augusti 2013
Solitär
Hej!
Det är varmt i luften. Ganska stilla. Ekolodet visar 21.7 grader och ett djup på 3.5 meter. Det kan inte vara mer än tjugo meter till den lilla ö jag ankrat upp utanför. Vattnet är Storsjön och runtomkring passerar då och då en båt. I många av båtarna sitter det två personer, ibland fler. I någon enstaka sitter det endast en person. De flesta är små utombordare mellan fyra och fem meter och de allra flesta har fiskespön ombord. Det skvalpar stillsamt mot skrovet eftersom jag lagt mig i lä och den sena eftermiddagssolen gassar på västerifrån.
Tillagd. Ön är hur liten som helst, men den har en strand.
Det där båtarna som åker förbi ser ut som våra gjorde. Den långsamma med sexhästarsmotor, den orangea 15-hästarscresenten (418), den överbyggda med den krånglande 35-hästars Chryslermotorn och kanske mest den Arrow 425 du köpte efter att jag hade stuckit. Den finaste båt vi någonsin hade – alldeles ny i både skrov och motor och fantastisk i sjön de få gånger jag använde den. Kanske ligger den i vattnet nu. Kanske de grannar som köpte den för en spottstyver till och med åker i. Men sannolikt ligger den på land och agerar ägodel. De förstod aldrig vattnet, de där grannarna. Inte i hjärtat.
(Nu kokar nog kaffet. Jo, det är sant – jag har skaffat en båt med kök i. Två kokplattor som luktar underbart av T-röd och ett kylskåp. Kylen går på el så man kan inte använda den precis hela tiden, men det känns väldigt seriöst och ombonat.)
Kaffet.
Du förstod vattnet. Jag vet inte om din pappa gjorde det, jag tror mest det var Evert, faktiskt. Och Sune, förstås. Och så vet jag att farmor gjorde det, även om hon visade det väldig respekt. Hursomhelst förstod du. Du var uppvuxen i strandkanten och din pappa tyckte precis som min om att bygga saker. Båtar. Från små, färgglada leksaksbåtar till rena flytetyg såsom Grodan Boll. Du byggde Grodan Boll III åt mig en vårvinter. Lackade den grön och byggde en dubbelpaddel i snickeriet. Med åren blev den alldeles mjuk i botten efter alla stenar jag kört på, men den höll tätt. Och den utökade räckvidden i mina äventyr.
Stora stenen mitt för lillstugan var ett fyrberg, den av måsar ständigt lika nerskitna gråvita stora stenen vid spetsen av den udde hällarna utgjorde var ett fjärran berg och den första stenön utanför ett kungarike. Där utanför fanns ytterligare en otillgänglig stenö som jag inte fick paddla till. Den hade svarta stenar mot land som alltid var våta av sjögången. De såg hotfulla ut och den ön – som jag bara satt min fot på en enda gång fastän den inte låg mer än femtio meter från land – var ett slags Mordor i mina solitära lekar.
Jag lekte mycket där nere i vattenbrynet. Mina alldeles egna lekar. Egentligen minns jag inte så mycket ur dem men det handlade om att bygga hamnar, flytta stora saker på vattnet, bygga broar och passager. Och så handlade det om att åka båt, förstås. Det var egentligen vad alltihop gick ut på. Att åka båt och att utforska. Att ta reda på vad som fanns bortom nästa udde, hur djupt där var, om där fanns någon lämplig ränna att göra farled av. Om det fanns några träd eller landmärken som kunde agera ensmärken för inseglande sjöfarare som jag.
Jag var kanske James Cook, fastän jag inte hört talas om honom. Jag upptäckte Bothany Bay och seglade in "Between the Heads". Jag seglade sydöst inne i viken och fascinerades av det vackra landskapet längst inloppet. Jag paddlade i min gröna farkost djupare och djupare in i den obebodda viken och fann tillslut sött vatten i floden Darlings utlopp. Bosättningarna och civilisationen växte till sig upp längst stranden. Kanske var det Sydney som tog form, ritad med kalkstensbitar på berghällen – vad vet jag? Terrängen har likheter i retrospektiv.
Retrospektiv.
Så började båtarna gå fortare. De du köpte, alltså. Den överbyggda Cresent 434:n som vi var och hämtade någonstans med mina dåvarande mått mätt rätt långt bort (jag tror det kan ha varit i Enköping) och dess illalåtande Chryslermotor som nästan alltid krånglade var äventyrets absolution när den kom. Jag minns inte vilket år det kan ha varit men jag undrar om det inte var sommaren efter att farfar dog. Det känns så. Du gick en studiecirkel i navigation på vårvintern, men jag tror att du tappade tålamodet på det sätt jag alltid brukar göra med studier. Du visste ju redan hur man navigerar. Och du kände de farligaste stenarna i de vikar vi tänkte besöka.
Du hade linjaler och sjökort samt böcker om navigation. Jag läste dem gång på gång på gång. Kunde inte lägga dem ifrån mig. Jag vet egentligen inte vad det var som var så spännande, de bara tilltalade mig. Jag sög i mig och drömde om äventyr. Att åka till Öregrund. Att ta båten runt Gräsö och hälsa på kusinerna. Att stiga iland på Örskär. Att åka ut mot Argos grund, åka till Furuvik eller kanske till och med hela vägen upp till Gävle. Det var hisnande drömmar som ackompanjerades av färgglada bilder ur tidningen Båtliv. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att recitera en artikel om en osedvanligt vacker segelbåt – "Min båt M30".
Hardtopen som vi hade gjorde det möjligt att övernatta ute till havs. Vi gjorde det aldrig men drömmen slog rot. Att lägga till ute vid själhällarna eller gåskänningen och laga mat över spritkök. Du köpte ett spritkök och lade det i skåpet till höger om fönstret mot diskbänken. Vi kom aldrig att använda det men äventyret låg där bakom luckan och jag öppnade ofta skåpet och tittade in på det. För att se att det fanns kvar om inte annat. Vi gav oss ut när havet lugnade ner sig om kvällarna och njöt av de långa dyningarna mot sensommaren. Det var varmt och vattnet var oljigt stilla men rörde sig ändå i långa, sugande dyningar. Det kan ha varit en gång eller tusen gånger. Jag minns det så intensivt att det inte spelar någon roll.
Oljigt stilla vatten.
Du brukade bre ut sjökortet på överbyggnadens tak och jag fick styra nästan hela tiden. Först gav du mig kursen med meningar som "sikta den där masten där borta", "sikta mitt på den där ön", eller "kör precis till höger om den där stenen". Med tiden övergick det i att jag fick en kompasskurs att hålla istället samt instruktioner som var lite längre. "Först ska du åka förbi en grön och sedan två röda". Så fick jag själv hålla räkningen och tänka ut på vilken sida av prickarna jag skulle åka. Så där gjorde du i allt. Gav mig vänliga ord att själv göra som jag ville med. Om jag ville lära mig så var det helt min egen önskan. Och du bara log och gav mig kärlek.
En kväll tog vi den lite trånga passagen via Klungsstens fyr mot Slada hamn. Det var seriös och rätt avancerad navigation. Du lät mig köra hela tiden och gav mig inte några instruktioner med mindre än att jag bad dig om verifikation. Jag växte en halvmeter den kvällen och när vi väl kom ut ur farleden kastade vi oss ut i dyningarna och hoppade längdhopp med båten. Det var som om vi var kungar av östersjön och det var knappt vi hann hem innan det blev mörkt. Jag vet inte hur många gånger som jag styrt mot de tre båthusen (numera fyra) i hamnen. Kvällssolen speglade sig alltid länge i dem så man kunde alltid hitta vägen hem fastän det började bli svårt att skönja horisonten. Vi pratade om att skaffa en båt med lanternor. Om att vara ute flera dagar. En båt med sovkojer och kanske toalett. Och kök förstås.
De kom upp från Öregrund en dag, moster och hennes man. De kom åkandes i en Uttern. En redig sak med inudrev och kök. En riktig drömbåt i mina ögon. I båttidningarna såg jag sådana båtar och vi pratade om att kanske en vacker dag. Jag internerade drömmen och gjorde den till en framtida verklighet. Ett program för mig själv att följa.
Så nu sitter jag här. Båten känner jag igen från en av de där utslitna båttidningarna som fanns i stugan. Jag minns hur härligt det såg ut att ha den där badbryggan som var avbildad snett uppifrån i recensionen av båtmodellen. Och hur mysigt det såg ut nere under däck med kök, toalett och krypin.
Spegelblankt.
Jag har varit väldigt ledsen sedan du försvann. Mycket mer ledsen än jag själv har velat begripa. Jag vill ju vara glad! Du vet ju hur glad hon gjort mig, min älskade och något litet småvuxna fru. Du såg ju vad som hände, inte sant? Kommer du ihåg den där kvällen för ganska precis fem år sedan då jag kom upp till dig och morsan med er hund. Ni hade varit i Italien tror jag. Jag var på väg till Sandviken och var i tagen att separera från ett liv ifrån er bägge – detta var första gången jag sa något om saken till er bägge. Det låg en blårutig duk på bordet och morsan kokade te. Vi käkade mackor med kryddost och ni fick se en bild på den som väckt mitt hjärta ur slummern. Ni var jätteglada bägge två. Jag såg det i dina ögon att du andades ut. Att du fick höra något du längtat efter att få höra väldigt, väldigt länge.
Jag saknade dig alla de där åren. Den kontakt vi hade var alltför sparsmakad och jag höll mig inlåst på ett sätt som gjorde att vi inte kunde leka som vi gjorde när jag var mindre. Du var världens bästa pappa. Hela tiden. Jag höll det emot dig att du var optimist, att du alltid lyckades hitta de positiva vinklarna på saker och ting. Jag förebrådde dig att du inte lät mig vara ett offer som de andra. Jag sa till mig själv och min falska omgivning att det inte alls var så utan att det var orealistiskt och skönmålat det du kom sättandes med. Jag till och med tänkte att du hade förstört mitt liv genom att göra mig till en optimist. Att det synsätt av värme och glädje du satt i mig var anledningen till att som gick fel och vad som hindrade mig från att nå framgång. Så illa var det. Jag vet inte om jag någonsin sa det till dig, men du förstod det säkert ändå.
Egentligen var det ju precis tvärtom. Jag gav mig av eftersom jag inte tålde skillnaden. Och eftersom jag fann upproret lockande, förstås. Jag fick lära mig en massa om att bråka och släppa ut aggressionerna. Aggressioner jag aldrig vetat att jag bar på. Kanske hade jag aldrig gjort det heller. Eller jo, men inte så.
Åren gick och jag fick allt svårare att se vad det var jag hade gjort.
(Nu börjar det åska i väster så jag tror att jag skriver klart det här hemma eller så. )
Hejdå sålänge, lilla ö.
OK. Nu är jag hemma. Det var underbart att trycka ner gasreglaget och känna henne gå upp i plan på den bitvis spegelblanka ytan. In mot hamnen var det absolut stilla och tilläggningen gick helt perfekt så som den gjort den senaste tiden. Det är kul att lägga till själv eftersom det kräver tålamod och tillförsikt. Visst styr man in flytetyget på plats med motor och styrning men det handlar mest om att se det hända i förväg. Tjusning.
Här hemma dånar huset av musik. Det är Hon som dånar loss på den där lilla "köksradion" som du kanske minns. Det är här jag hör hemma i varje bemärkelse av ordet. Du har ju sett hur vi har det. Du har varit med och byggt upp det. Jag saknar dig här också men inte på samma sätt som på vattnet. Mer indirekt. Genom de saker jag hade velat blanda in dig i, de frågor jag skulle ha ställt till dig här på uteplatsen om sommaren. Traktorn du skulle ha kört. Virket du skulle sniffat på och synat i sömmarna. Och alla de saker jag vill fråga dig om – stora och små. Det var här jag upptäckte hur illa det var ställt. Yrvaken i lycka och med utan is i hjärtat var glädjen att se dig här och ha dig nära enorm då när vi hittade hit. Jag var så vanvettigt lycklig att jag hunnit. Att jag fick ha dig nära igen innan det var för sent.
Men gradvis växte insikten att det inte skulle vara så länge. Jag såg det när du skrotade omkring här och ville, du som alltid var en kraftnatur i byggande och grejande. Min klippa i vad för sorts projekt det än rört sig om och som aldrig såg något som omöjligt. Jag såg hur du ville men hur din kropp inte orkade och jag såg hur ont det gjorde i dig. Du som väntat, precis som jag. Tydligen var det inte så långt kvar ändå. Vi hann precis återknyta så gick det över. Greppet mjuknade och jag såg sjukdomen äta på dig fastän du kämpade med att hålla det för dig själv. Och jag kunde inget göra. Jag kunde bara känna hur du försvann.
Jag minns varje minut av den sista helgen tillsammans. Hur du gick loss med röjsågen och med bergfast orubblighet fortsatte trots de skurar av förmaningar som sköljde över dig. Hur du i ren utmattning sjönk ihop på här nere i hörnet på gräsmattan och helt enkelt inte orkade mer fastän varje atom i din kropp ville. För du hade väntat, precis som jag. Du hade väntat på mig. Den där fina båten du köpte, den som knappt användes de första somrarna, den köpte du eftersom du hoppades att jag fortfarande bar på drömmen, inte sant? En dröm vi hade ena halvan var av och som kom ur den underbara augustikvällen där ute i de silkeslena dyningarna. Å vad ont det måste gjort. Så fullständigt vanmäktigt det måste ha känts att dels se mig försvinna och dels höra mina konstruerade förevändningar. Du kände mig ju bättre än någon annan i hela världen, du visste att jag var ur kurs med mig själv, ändå försvann jag allt längre bort för varje försök du gjorde. Med tiden gav du upp och lät mig hållas. I ditt ansikte den där kvällen över den rutiga duken med kryddostsmulor på såg jag att du aldrig hade slutat hoppas, optimist som du var. Du hade aldrig slutat älska mig och du hade gjort det utan förbehåll.
Så som jag gjorde dig illa. Jag kan förstå det nu när Den Lille finns här i mitt hjärta. Vilken outsäglig smärta det skulle vara att se honom vända mig och hans mamma ryggen på det sätt jag gjorde. Så obegripligt och outsägligt. Och om något i denna världen är oförlåtligt så borde det vara just precis det.
Oförlåtligheten i mitt försvinnande blev till acceleratorn för densamma. För varje gång jag reflekterade över att återvända och ge upp flykten såg jag min egen skuld i spegeln och flydde från reflektionen. Gång på gång av egen och andras förebråelse. Det var inte förrän förra året jag begrep varför jag egentligen tog till flykten. Den insikten nyanserade bilden en smula och jag kunde inför mig själv bemöta en del av den förebråelse jag mött. Kanske flydde jag av hänsyn till mig själv. Så upplever jag det idag när jag ser på saken. Jag flydde inte från dig, men jag kunde inte stanna kvar och därför blev flykten från dig också. Jag saknade dig varje dag. Jag vände mig mot din optimism och levnadsglädje för att resonera mig bort från saknaden. Det var hemskt gjort. Det var också det oförlåtligt.
När vi så återfick kontakten kändes inget av det där oöverstigligt. Den värme och kärlek jag såg i dina ögon var densamma som alltid funnits där. Som burit mig genom kalla år och som fått mig att inte ge upp hoppet utan fortsätta mitt sökande, ett sökande som ledde mig i armarna på Henne. Hade det inte varit för tumörerna hade du suttit här på uteplatsen och tittat ner i hagen på hästarna som knaprar hö. Vi hade kanske kikat lite på sjökortet och bestämt oss för att prova på kanalen till Näsbysjön imorgon fastän vattnet är rekordlågt – inget är ju omöjligt! Eller så hade vi tittat på ett skärgårdskort och funderat på en tur norrut från Gävle. Du och morsan hade druckit vin och orden hade rullat över bordet på det där sättet som de bara kan med de man har allra närmast därinne. Ni hade skrattat tillsammans med Henne – en gång till. En endaste liten gång till och mitt hjärta hade stått i brand av att se er leka med värmen på det sätt som bara du, farmor och Hon – min älskade fru – någonsin kunnat.
Ni är så oerhört kapabla i fråga om kärlek, nämligen. Jag har sagt det till Henne någon gång – hon är ett nystan av kärlek. Tålmodig, närvarande och förbehållslös kärlek. Alltid där och utan tvivel i sin brännkraft. Det är klart att en sådan människa – eller två – lämnar ett enormt tomrum efter sig. Enormt! Vi var många som levde av din värme och välvilja, mer eller mindre välförtjänta. Du dömde inte utan gav helt och fullt eftersom det var vad du var – ren kärlek. Jag har haft världens bästa farsa, jag. Jag förstod det inte förrän du var borta och det känns. Det känns riktigt grönjävligt mycket, faktiskt. Sättet du hjälpte mig komma över mina rädslor, sättet du väckte min nyfikenhet och suddade ut bilden av omöjligheter till förmån för det fria skapandet är obeskrivligt. Jag hittar saker i mig själv som jag är stolt över och jag har dem på grund av dig. Eftersom du gav dem av dig till mig.
Jag hade velat tacka dig för dem. På eftermiddagen den där sista april satt du i fåtöljen här inne i vardagsrummet. Du var trött. Hela din kropp var slut efter dagens slit med ris men dina ögon var intensivt närvarande. Jag försökte tala om för dig hur tacksam jag var och vilken lycka det var att ha dig här men jag fick inte fram orden för jag såg på hela din kropp att du var på väg härifrån. Vi pratade lite om hur det fungerar. Vad det betyder att få ge. Inte särskilt många meningar men sannolikt den meningsfullaste konversation jag haft i hela mitt liv.
Du blev dålig på natten och åkte hem dagen därpå. Fyra dagar och fyra nätter senare var du död.
Hur fan förhåller man sig till något sådant? Du – borta?
Jag plockade fram optimismen, tror jag. Talade om för mig själv och min omgivning (annars hade jag aldrig trott mig själv) att jag var så tacksam för att jag ändå hann återknyta kontakten att det kanske inte var så farligt. Jag menar – klart jag blev ledsen, vem blir inte det – men ändå. Det fanns och finns så mycket saker i mitt liv som gjorde mig genomlycklig. Saker som jag knappt kan tro att de är sanna fastän det gått fem år sedan lyckan tog sin början. Mitt i allt det där en sorg? Tror inte det. Tog den andra vägen, lät det sjunka till själens botten och kunde ju alltid skylla på att styrkan behövdes av de övriga kvarlevande. Bullshit, förresten.
Sanningen är nog snarare den att jag inte kunde förlåta mig själv. Att jag inte skulle hinna tillbaka till dig innan det var för sent var den mardröm som plågade mig mest alla de där åren. Att få komma så nära, känna att det reder upp sig för att se dig försvinna så pass fort som du ändå gjorde var väl så plågsamt. Jag har aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan dig och ändå sitter jag här nu och lever. Fastän du inte gör det.
Klart jag blir arg på världen! Din kropp var full av cancertumörer. Jag skulle kunna skära halsen av var och en av de som varit inblandad i att det blev så. De mördade min farsa, de jävlarna. Solkrämsförgiftarna, kostrådsmördarna, artrosmedicinkrypskyttarna – varje instans av den människofientliga konspiration vars absolut största enskilda förbrytelse var att de ryckte min farsa ifrån mig precis som jag skulle till att förverkliga en slumrande dröm.
Som Den Lille skulle sagt – "that really sucks".
Kampen är nu i mig själv. Jag vet att du förlåtit mig. Jag vet att du ser att min dröm på vattenytan och de ensamma utflykterna egentligen är ett slags process där jag försöker förstå att du inte längre finns här i världen. Du har sett mig iaktta verkligheten och ibland har du kikat tillbaka genom draperiet. Jag vet att du alltid finns, oavsett om det är som ett minne i mig, som en stjärna på himlen eller som universums samlade kraft. I min värld finns du alltid. Mitt i, dessutom.
Jag har nämligen haft världens bästa pappa. Jag är oerhört stolt och känner privilegiet i att ha det så. Men hur jävla dum i huvudet, hur känslomässigt handikappad, hur idiotiskt funtad är man om man vänder ryggen till världens bästa pappa? Det där åsnearslet jag tittar på är min egen nuna och nu har jag förstått att jag fortfarande jobbar på att förlåta mig själv för det. Och på att förstå att du verkligen inte finns här längre. Det är inte så jävla enkelt alla gånger, ska jag säga.
Samtidigt gläds jag över allt du lämnat kvar i mig och allt underbart jag har omkring mig. Jag har nog aldrig älskat livet riktigt förut. Jag har skådat in mina självförebråelser i min syn på livet. Saker har blivit vackrare sedan jag förstod att jag alltid kommer att kämpa med saknaden efter dig. Det är något jag mer än gärna bär. Med stolthet och värme i hjärtat, faktiskt.
/Sånen
Det är varmt i luften. Ganska stilla. Ekolodet visar 21.7 grader och ett djup på 3.5 meter. Det kan inte vara mer än tjugo meter till den lilla ö jag ankrat upp utanför. Vattnet är Storsjön och runtomkring passerar då och då en båt. I många av båtarna sitter det två personer, ibland fler. I någon enstaka sitter det endast en person. De flesta är små utombordare mellan fyra och fem meter och de allra flesta har fiskespön ombord. Det skvalpar stillsamt mot skrovet eftersom jag lagt mig i lä och den sena eftermiddagssolen gassar på västerifrån.
Tillagd. Ön är hur liten som helst, men den har en strand.
Det där båtarna som åker förbi ser ut som våra gjorde. Den långsamma med sexhästarsmotor, den orangea 15-hästarscresenten (418), den överbyggda med den krånglande 35-hästars Chryslermotorn och kanske mest den Arrow 425 du köpte efter att jag hade stuckit. Den finaste båt vi någonsin hade – alldeles ny i både skrov och motor och fantastisk i sjön de få gånger jag använde den. Kanske ligger den i vattnet nu. Kanske de grannar som köpte den för en spottstyver till och med åker i. Men sannolikt ligger den på land och agerar ägodel. De förstod aldrig vattnet, de där grannarna. Inte i hjärtat.
(Nu kokar nog kaffet. Jo, det är sant – jag har skaffat en båt med kök i. Två kokplattor som luktar underbart av T-röd och ett kylskåp. Kylen går på el så man kan inte använda den precis hela tiden, men det känns väldigt seriöst och ombonat.)
Kaffet.
Du förstod vattnet. Jag vet inte om din pappa gjorde det, jag tror mest det var Evert, faktiskt. Och Sune, förstås. Och så vet jag att farmor gjorde det, även om hon visade det väldig respekt. Hursomhelst förstod du. Du var uppvuxen i strandkanten och din pappa tyckte precis som min om att bygga saker. Båtar. Från små, färgglada leksaksbåtar till rena flytetyg såsom Grodan Boll. Du byggde Grodan Boll III åt mig en vårvinter. Lackade den grön och byggde en dubbelpaddel i snickeriet. Med åren blev den alldeles mjuk i botten efter alla stenar jag kört på, men den höll tätt. Och den utökade räckvidden i mina äventyr.
Stora stenen mitt för lillstugan var ett fyrberg, den av måsar ständigt lika nerskitna gråvita stora stenen vid spetsen av den udde hällarna utgjorde var ett fjärran berg och den första stenön utanför ett kungarike. Där utanför fanns ytterligare en otillgänglig stenö som jag inte fick paddla till. Den hade svarta stenar mot land som alltid var våta av sjögången. De såg hotfulla ut och den ön – som jag bara satt min fot på en enda gång fastän den inte låg mer än femtio meter från land – var ett slags Mordor i mina solitära lekar.
Jag lekte mycket där nere i vattenbrynet. Mina alldeles egna lekar. Egentligen minns jag inte så mycket ur dem men det handlade om att bygga hamnar, flytta stora saker på vattnet, bygga broar och passager. Och så handlade det om att åka båt, förstås. Det var egentligen vad alltihop gick ut på. Att åka båt och att utforska. Att ta reda på vad som fanns bortom nästa udde, hur djupt där var, om där fanns någon lämplig ränna att göra farled av. Om det fanns några träd eller landmärken som kunde agera ensmärken för inseglande sjöfarare som jag.
Jag var kanske James Cook, fastän jag inte hört talas om honom. Jag upptäckte Bothany Bay och seglade in "Between the Heads". Jag seglade sydöst inne i viken och fascinerades av det vackra landskapet längst inloppet. Jag paddlade i min gröna farkost djupare och djupare in i den obebodda viken och fann tillslut sött vatten i floden Darlings utlopp. Bosättningarna och civilisationen växte till sig upp längst stranden. Kanske var det Sydney som tog form, ritad med kalkstensbitar på berghällen – vad vet jag? Terrängen har likheter i retrospektiv.
Retrospektiv.
Så började båtarna gå fortare. De du köpte, alltså. Den överbyggda Cresent 434:n som vi var och hämtade någonstans med mina dåvarande mått mätt rätt långt bort (jag tror det kan ha varit i Enköping) och dess illalåtande Chryslermotor som nästan alltid krånglade var äventyrets absolution när den kom. Jag minns inte vilket år det kan ha varit men jag undrar om det inte var sommaren efter att farfar dog. Det känns så. Du gick en studiecirkel i navigation på vårvintern, men jag tror att du tappade tålamodet på det sätt jag alltid brukar göra med studier. Du visste ju redan hur man navigerar. Och du kände de farligaste stenarna i de vikar vi tänkte besöka.
Du hade linjaler och sjökort samt böcker om navigation. Jag läste dem gång på gång på gång. Kunde inte lägga dem ifrån mig. Jag vet egentligen inte vad det var som var så spännande, de bara tilltalade mig. Jag sög i mig och drömde om äventyr. Att åka till Öregrund. Att ta båten runt Gräsö och hälsa på kusinerna. Att stiga iland på Örskär. Att åka ut mot Argos grund, åka till Furuvik eller kanske till och med hela vägen upp till Gävle. Det var hisnande drömmar som ackompanjerades av färgglada bilder ur tidningen Båtliv. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att recitera en artikel om en osedvanligt vacker segelbåt – "Min båt M30".
Hardtopen som vi hade gjorde det möjligt att övernatta ute till havs. Vi gjorde det aldrig men drömmen slog rot. Att lägga till ute vid själhällarna eller gåskänningen och laga mat över spritkök. Du köpte ett spritkök och lade det i skåpet till höger om fönstret mot diskbänken. Vi kom aldrig att använda det men äventyret låg där bakom luckan och jag öppnade ofta skåpet och tittade in på det. För att se att det fanns kvar om inte annat. Vi gav oss ut när havet lugnade ner sig om kvällarna och njöt av de långa dyningarna mot sensommaren. Det var varmt och vattnet var oljigt stilla men rörde sig ändå i långa, sugande dyningar. Det kan ha varit en gång eller tusen gånger. Jag minns det så intensivt att det inte spelar någon roll.
Oljigt stilla vatten.
Du brukade bre ut sjökortet på överbyggnadens tak och jag fick styra nästan hela tiden. Först gav du mig kursen med meningar som "sikta den där masten där borta", "sikta mitt på den där ön", eller "kör precis till höger om den där stenen". Med tiden övergick det i att jag fick en kompasskurs att hålla istället samt instruktioner som var lite längre. "Först ska du åka förbi en grön och sedan två röda". Så fick jag själv hålla räkningen och tänka ut på vilken sida av prickarna jag skulle åka. Så där gjorde du i allt. Gav mig vänliga ord att själv göra som jag ville med. Om jag ville lära mig så var det helt min egen önskan. Och du bara log och gav mig kärlek.
En kväll tog vi den lite trånga passagen via Klungsstens fyr mot Slada hamn. Det var seriös och rätt avancerad navigation. Du lät mig köra hela tiden och gav mig inte några instruktioner med mindre än att jag bad dig om verifikation. Jag växte en halvmeter den kvällen och när vi väl kom ut ur farleden kastade vi oss ut i dyningarna och hoppade längdhopp med båten. Det var som om vi var kungar av östersjön och det var knappt vi hann hem innan det blev mörkt. Jag vet inte hur många gånger som jag styrt mot de tre båthusen (numera fyra) i hamnen. Kvällssolen speglade sig alltid länge i dem så man kunde alltid hitta vägen hem fastän det började bli svårt att skönja horisonten. Vi pratade om att skaffa en båt med lanternor. Om att vara ute flera dagar. En båt med sovkojer och kanske toalett. Och kök förstås.
De kom upp från Öregrund en dag, moster och hennes man. De kom åkandes i en Uttern. En redig sak med inudrev och kök. En riktig drömbåt i mina ögon. I båttidningarna såg jag sådana båtar och vi pratade om att kanske en vacker dag. Jag internerade drömmen och gjorde den till en framtida verklighet. Ett program för mig själv att följa.
Så nu sitter jag här. Båten känner jag igen från en av de där utslitna båttidningarna som fanns i stugan. Jag minns hur härligt det såg ut att ha den där badbryggan som var avbildad snett uppifrån i recensionen av båtmodellen. Och hur mysigt det såg ut nere under däck med kök, toalett och krypin.
Spegelblankt.
Jag har varit väldigt ledsen sedan du försvann. Mycket mer ledsen än jag själv har velat begripa. Jag vill ju vara glad! Du vet ju hur glad hon gjort mig, min älskade och något litet småvuxna fru. Du såg ju vad som hände, inte sant? Kommer du ihåg den där kvällen för ganska precis fem år sedan då jag kom upp till dig och morsan med er hund. Ni hade varit i Italien tror jag. Jag var på väg till Sandviken och var i tagen att separera från ett liv ifrån er bägge – detta var första gången jag sa något om saken till er bägge. Det låg en blårutig duk på bordet och morsan kokade te. Vi käkade mackor med kryddost och ni fick se en bild på den som väckt mitt hjärta ur slummern. Ni var jätteglada bägge två. Jag såg det i dina ögon att du andades ut. Att du fick höra något du längtat efter att få höra väldigt, väldigt länge.
Jag saknade dig alla de där åren. Den kontakt vi hade var alltför sparsmakad och jag höll mig inlåst på ett sätt som gjorde att vi inte kunde leka som vi gjorde när jag var mindre. Du var världens bästa pappa. Hela tiden. Jag höll det emot dig att du var optimist, att du alltid lyckades hitta de positiva vinklarna på saker och ting. Jag förebrådde dig att du inte lät mig vara ett offer som de andra. Jag sa till mig själv och min falska omgivning att det inte alls var så utan att det var orealistiskt och skönmålat det du kom sättandes med. Jag till och med tänkte att du hade förstört mitt liv genom att göra mig till en optimist. Att det synsätt av värme och glädje du satt i mig var anledningen till att som gick fel och vad som hindrade mig från att nå framgång. Så illa var det. Jag vet inte om jag någonsin sa det till dig, men du förstod det säkert ändå.
Egentligen var det ju precis tvärtom. Jag gav mig av eftersom jag inte tålde skillnaden. Och eftersom jag fann upproret lockande, förstås. Jag fick lära mig en massa om att bråka och släppa ut aggressionerna. Aggressioner jag aldrig vetat att jag bar på. Kanske hade jag aldrig gjort det heller. Eller jo, men inte så.
Åren gick och jag fick allt svårare att se vad det var jag hade gjort.
(Nu börjar det åska i väster så jag tror att jag skriver klart det här hemma eller så. )
Hejdå sålänge, lilla ö.
OK. Nu är jag hemma. Det var underbart att trycka ner gasreglaget och känna henne gå upp i plan på den bitvis spegelblanka ytan. In mot hamnen var det absolut stilla och tilläggningen gick helt perfekt så som den gjort den senaste tiden. Det är kul att lägga till själv eftersom det kräver tålamod och tillförsikt. Visst styr man in flytetyget på plats med motor och styrning men det handlar mest om att se det hända i förväg. Tjusning.
Här hemma dånar huset av musik. Det är Hon som dånar loss på den där lilla "köksradion" som du kanske minns. Det är här jag hör hemma i varje bemärkelse av ordet. Du har ju sett hur vi har det. Du har varit med och byggt upp det. Jag saknar dig här också men inte på samma sätt som på vattnet. Mer indirekt. Genom de saker jag hade velat blanda in dig i, de frågor jag skulle ha ställt till dig här på uteplatsen om sommaren. Traktorn du skulle ha kört. Virket du skulle sniffat på och synat i sömmarna. Och alla de saker jag vill fråga dig om – stora och små. Det var här jag upptäckte hur illa det var ställt. Yrvaken i lycka och med utan is i hjärtat var glädjen att se dig här och ha dig nära enorm då när vi hittade hit. Jag var så vanvettigt lycklig att jag hunnit. Att jag fick ha dig nära igen innan det var för sent.
Men gradvis växte insikten att det inte skulle vara så länge. Jag såg det när du skrotade omkring här och ville, du som alltid var en kraftnatur i byggande och grejande. Min klippa i vad för sorts projekt det än rört sig om och som aldrig såg något som omöjligt. Jag såg hur du ville men hur din kropp inte orkade och jag såg hur ont det gjorde i dig. Du som väntat, precis som jag. Tydligen var det inte så långt kvar ändå. Vi hann precis återknyta så gick det över. Greppet mjuknade och jag såg sjukdomen äta på dig fastän du kämpade med att hålla det för dig själv. Och jag kunde inget göra. Jag kunde bara känna hur du försvann.
Jag minns varje minut av den sista helgen tillsammans. Hur du gick loss med röjsågen och med bergfast orubblighet fortsatte trots de skurar av förmaningar som sköljde över dig. Hur du i ren utmattning sjönk ihop på här nere i hörnet på gräsmattan och helt enkelt inte orkade mer fastän varje atom i din kropp ville. För du hade väntat, precis som jag. Du hade väntat på mig. Den där fina båten du köpte, den som knappt användes de första somrarna, den köpte du eftersom du hoppades att jag fortfarande bar på drömmen, inte sant? En dröm vi hade ena halvan var av och som kom ur den underbara augustikvällen där ute i de silkeslena dyningarna. Å vad ont det måste gjort. Så fullständigt vanmäktigt det måste ha känts att dels se mig försvinna och dels höra mina konstruerade förevändningar. Du kände mig ju bättre än någon annan i hela världen, du visste att jag var ur kurs med mig själv, ändå försvann jag allt längre bort för varje försök du gjorde. Med tiden gav du upp och lät mig hållas. I ditt ansikte den där kvällen över den rutiga duken med kryddostsmulor på såg jag att du aldrig hade slutat hoppas, optimist som du var. Du hade aldrig slutat älska mig och du hade gjort det utan förbehåll.
Så som jag gjorde dig illa. Jag kan förstå det nu när Den Lille finns här i mitt hjärta. Vilken outsäglig smärta det skulle vara att se honom vända mig och hans mamma ryggen på det sätt jag gjorde. Så obegripligt och outsägligt. Och om något i denna världen är oförlåtligt så borde det vara just precis det.
Oförlåtligheten i mitt försvinnande blev till acceleratorn för densamma. För varje gång jag reflekterade över att återvända och ge upp flykten såg jag min egen skuld i spegeln och flydde från reflektionen. Gång på gång av egen och andras förebråelse. Det var inte förrän förra året jag begrep varför jag egentligen tog till flykten. Den insikten nyanserade bilden en smula och jag kunde inför mig själv bemöta en del av den förebråelse jag mött. Kanske flydde jag av hänsyn till mig själv. Så upplever jag det idag när jag ser på saken. Jag flydde inte från dig, men jag kunde inte stanna kvar och därför blev flykten från dig också. Jag saknade dig varje dag. Jag vände mig mot din optimism och levnadsglädje för att resonera mig bort från saknaden. Det var hemskt gjort. Det var också det oförlåtligt.
När vi så återfick kontakten kändes inget av det där oöverstigligt. Den värme och kärlek jag såg i dina ögon var densamma som alltid funnits där. Som burit mig genom kalla år och som fått mig att inte ge upp hoppet utan fortsätta mitt sökande, ett sökande som ledde mig i armarna på Henne. Hade det inte varit för tumörerna hade du suttit här på uteplatsen och tittat ner i hagen på hästarna som knaprar hö. Vi hade kanske kikat lite på sjökortet och bestämt oss för att prova på kanalen till Näsbysjön imorgon fastän vattnet är rekordlågt – inget är ju omöjligt! Eller så hade vi tittat på ett skärgårdskort och funderat på en tur norrut från Gävle. Du och morsan hade druckit vin och orden hade rullat över bordet på det där sättet som de bara kan med de man har allra närmast därinne. Ni hade skrattat tillsammans med Henne – en gång till. En endaste liten gång till och mitt hjärta hade stått i brand av att se er leka med värmen på det sätt som bara du, farmor och Hon – min älskade fru – någonsin kunnat.
Ni är så oerhört kapabla i fråga om kärlek, nämligen. Jag har sagt det till Henne någon gång – hon är ett nystan av kärlek. Tålmodig, närvarande och förbehållslös kärlek. Alltid där och utan tvivel i sin brännkraft. Det är klart att en sådan människa – eller två – lämnar ett enormt tomrum efter sig. Enormt! Vi var många som levde av din värme och välvilja, mer eller mindre välförtjänta. Du dömde inte utan gav helt och fullt eftersom det var vad du var – ren kärlek. Jag har haft världens bästa farsa, jag. Jag förstod det inte förrän du var borta och det känns. Det känns riktigt grönjävligt mycket, faktiskt. Sättet du hjälpte mig komma över mina rädslor, sättet du väckte min nyfikenhet och suddade ut bilden av omöjligheter till förmån för det fria skapandet är obeskrivligt. Jag hittar saker i mig själv som jag är stolt över och jag har dem på grund av dig. Eftersom du gav dem av dig till mig.
Jag hade velat tacka dig för dem. På eftermiddagen den där sista april satt du i fåtöljen här inne i vardagsrummet. Du var trött. Hela din kropp var slut efter dagens slit med ris men dina ögon var intensivt närvarande. Jag försökte tala om för dig hur tacksam jag var och vilken lycka det var att ha dig här men jag fick inte fram orden för jag såg på hela din kropp att du var på väg härifrån. Vi pratade lite om hur det fungerar. Vad det betyder att få ge. Inte särskilt många meningar men sannolikt den meningsfullaste konversation jag haft i hela mitt liv.
Du blev dålig på natten och åkte hem dagen därpå. Fyra dagar och fyra nätter senare var du död.
Hur fan förhåller man sig till något sådant? Du – borta?
Jag plockade fram optimismen, tror jag. Talade om för mig själv och min omgivning (annars hade jag aldrig trott mig själv) att jag var så tacksam för att jag ändå hann återknyta kontakten att det kanske inte var så farligt. Jag menar – klart jag blev ledsen, vem blir inte det – men ändå. Det fanns och finns så mycket saker i mitt liv som gjorde mig genomlycklig. Saker som jag knappt kan tro att de är sanna fastän det gått fem år sedan lyckan tog sin början. Mitt i allt det där en sorg? Tror inte det. Tog den andra vägen, lät det sjunka till själens botten och kunde ju alltid skylla på att styrkan behövdes av de övriga kvarlevande. Bullshit, förresten.
Sanningen är nog snarare den att jag inte kunde förlåta mig själv. Att jag inte skulle hinna tillbaka till dig innan det var för sent var den mardröm som plågade mig mest alla de där åren. Att få komma så nära, känna att det reder upp sig för att se dig försvinna så pass fort som du ändå gjorde var väl så plågsamt. Jag har aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan dig och ändå sitter jag här nu och lever. Fastän du inte gör det.
Klart jag blir arg på världen! Din kropp var full av cancertumörer. Jag skulle kunna skära halsen av var och en av de som varit inblandad i att det blev så. De mördade min farsa, de jävlarna. Solkrämsförgiftarna, kostrådsmördarna, artrosmedicinkrypskyttarna – varje instans av den människofientliga konspiration vars absolut största enskilda förbrytelse var att de ryckte min farsa ifrån mig precis som jag skulle till att förverkliga en slumrande dröm.
Som Den Lille skulle sagt – "that really sucks".
Kampen är nu i mig själv. Jag vet att du förlåtit mig. Jag vet att du ser att min dröm på vattenytan och de ensamma utflykterna egentligen är ett slags process där jag försöker förstå att du inte längre finns här i världen. Du har sett mig iaktta verkligheten och ibland har du kikat tillbaka genom draperiet. Jag vet att du alltid finns, oavsett om det är som ett minne i mig, som en stjärna på himlen eller som universums samlade kraft. I min värld finns du alltid. Mitt i, dessutom.
Jag har nämligen haft världens bästa pappa. Jag är oerhört stolt och känner privilegiet i att ha det så. Men hur jävla dum i huvudet, hur känslomässigt handikappad, hur idiotiskt funtad är man om man vänder ryggen till världens bästa pappa? Det där åsnearslet jag tittar på är min egen nuna och nu har jag förstått att jag fortfarande jobbar på att förlåta mig själv för det. Och på att förstå att du verkligen inte finns här längre. Det är inte så jävla enkelt alla gånger, ska jag säga.
Samtidigt gläds jag över allt du lämnat kvar i mig och allt underbart jag har omkring mig. Jag har nog aldrig älskat livet riktigt förut. Jag har skådat in mina självförebråelser i min syn på livet. Saker har blivit vackrare sedan jag förstod att jag alltid kommer att kämpa med saknaden efter dig. Det är något jag mer än gärna bär. Med stolthet och värme i hjärtat, faktiskt.
/Sånen
fredag 2 augusti 2013
Cykliskt
Det blev liksom lite erbarmligt alltihop. Jag har skrivit ohyggliga mängder ord och ändå vet jag inte vad det är för något jag vill få sagt. Eller – jo, kanske. Men jag vet inte riktigt varför. Eller – jo, till viss del, men jag underlåter konsekvent att säga precis det som jag vill ha sagt. Istället låter jag orden skvala runt omkring den tänkta innebörden. Egentligen tycker jag att det är roligt – att leka med ord, alltså. Vända och vrida på dem och se vad det är får finurligheter man hittar. Samma sak när jag läser – en fantasifull ordkomposition kan vara mycket mer intressant än faktaspäckat eller sensationellt innehåll. Det är något med melodin. Det jävliga är att jag ältar och jag gör det med metaforer som inte bara visar det fåniga i själva ältandet (vilket ju kan vara nyttigt) utan också skapar grogrund för missförstånd som i sin tur kan ställa till det. Inte så smart. Men så med den klokaste av alla människor invid mig (fastän hon styvnackat motsätter sig benämningen, vilket bevisar tesen) så börjar det gå upp vad det är jag pysslar med och varför jag känner mig trängd.
Den långa versionen är fyra punkter. Den korta versionen är en enda iakttagelse.
Vi börjar med den korta. "Lev istället". När jag formulerar tankar kring vad det är jag känner så tar jag till orden och beskriver det hela utifrån. Det gäller inte alls bara vad som händer i och med mig utan som uppfattad helhet. När jag läser mina egna ord känner jag att det är som att jag är något slags reporter som kommit till livet och skriver några rader (ibland pliktskyldigt) till hemmaredaktionen och dess förmodade läsare. Så om jag rapporterar om livet – inifrån, till de som inte är här - vilka är då mina tänkta läsare, som inte finns här? Skriver jag för de döda, månne? Tål att tänka på. För beskrivandet utgör ju definitivt ett slags begränsning i själva levandet.
Sannolikt eftersom jag är lite feg, och eftersom jag gillar att beskriva med ord. Men när jag ser livet tala till mig så talar det inte genom ord. Livets och min egen världs språk är ett annat. Det är känslor och formationer. Det är sådana saker som att vakna – loksom denna morgon – 11 minuter efter 11 med en ny, bekymmerslös känsla i maggropen. Det är meningen (alltså inte meningarna) i själva verkligheten som är språket. Symbolerna och synkroniciteterna. Och mer än något annat är det kärleken. Så jag kan skriva och dokumentera bäst fan jag vill, jag kommer ändå inte kunna få beskrivet vad det är jag vill ha sagt. Däremot kan jag kanske skapa det inom min verklighet.
Det var den korta versionen. Inte så kort, kanske. Den långa är att jag är arg och jag är, visar det sig, arg på fyra (grund av) bestämda saker – nämligen:
1. Världen. Eller kanske snarare min bild av världen. Jag blir arg när jag går in på ICA och ser hur färgglada förpackningar med röda prislappar lockar folk att förgifta sig själva. Jag blir arg när jag ser löpsedlarna stoppa in tankar kring dolda sjukdomar i människors huvuden så att de förr eller senare tänker sig sjuka. Jag blir arg när jag ser rädda människor slåss för att försvara de lögner de blivit itutade. Jag blir arg när jag ser tidningarnas nätupplagor slå på trummor för att skapa acceptans att ta än mer makt från den enskilda människan. Jag blir arg när jag ser alla de där tydliga ikoniska tecknen bakom allt som rapporteras i media och känner igen dess människofientliga agenda och ser de ockulta tecken det är skrivet med bakom orden. Jag blir arg och ledsen. Och jag ser bilden av andra människor som går där, nedbrutna av energidränage, förgiftade i kropp och sinne, lärda av Media att inte tro på den förbehållslösa kärleken och det ena och det andra. Det gör mig arg och ledsen ända in i själen. Jag vill gapa och skrika på dem att de missar hela poängen, att det visst finns kärlek och att de är okränkbara själsliga mästare som kan åstadkomma precis vad de vill med sina liv. Men jag vet att de skulle tycka att jag var helt knäpp så jag skriver en massa obegripligt istället. (Men – det är klart – de närmaste. De som finns här invid. Dem kan jag tala med. Och förstå. Och de kan förstå mig om jag ger dem chansen. Tål att tänka på.)
2. Att farsan är död. Det var tre år sedan han dog nu, men jag gav mig av redan vid 15. Sommaren 1990 var den sista tiden vi hade tillsammans på det där riktiga sättet. Det var helt underbart vad jag kan minnas. Vi fiskade och åkte vattenskidor. De skränande offren lämnade vi i land och upptäckte skärgården utanför sommarstället. Vi gjorde drömmar om att skaffa en större båt (kanske rentav en Bayliner på lite sikt – om jag fick bestämma), åka till Örskär och en hel massa andra mer avlägsna resmål. Sommaren därefter var relationen förändrad. Jag hade givit upp och påbörjat min flykt. Det gjorde honom redigt ledsen. Mitt svek är oförlåtligt fastän jag tror att jag kanske förlåtit mig själv nu. Och det gjorde mig också ledsen mitt i ilskan för det var inte honom jag ville lämna, det var resten.
Under åren som kom att gå längtade jag tillbaka någonstans efter att få fortsätta vårt äventyr - jag hade bilderna inom mig när jag längtade som mest. Det var som om det satts på paus och inget mer. Efter åren av tystnad så återknöts kontakten allteftersom och sedan jag träffade kärleken slog pulsen återigen mellan oss, tack vare Hennes värme och kärlek. När vi väl återfick kontakten och jag började känna hans värme igen så var det alltför kort tid kvar. Fastän jag försöker övertala mig själv om att döden har en mening och att hans frånfälle var en signal till mig att växla upp så får jag ändå erkänna att jag är oerhört ledsen att han inte finns här längre. Det finns tusen och tusen saker jag fortfarande vill göra med honom – som blev hängandes så att säga. Drömmar som jag blev kvar med. Det finns frågor att ställa, ordvitsar att leka med och det finns båt att åka. Båten har jag ju skaffat, så att säga. Men farsan får vet jag ju att han inte kommer att åka med, även om jag av någon anledning inte ännu erkänner det för mig själv.
För när jag får ont i båthjärtat så får jag nog egentligen mest ont i farsanhjärtat. Det är därför det känns så oerhört starkt. Det är de där oljiga dyningarna och den lågt stående solen i Öregrundsgrepen som jag längtar efter egentligen – men, inte så mycket vattnet och ljuset som det sällskap jag planerat drömmen med. Och så får jag för mig att jag inte borde känna sådär eftersom sorgen är olika och eftersom jag tänker att jag blivit starkare än så. Jag jämför och dömer. Tänker att jag inte borde sakna så jävla mycket eftersom det ju var jag som stack och höll mig borta. Att jag kanske borde tänkt på de under de åtskilliga år vi knappt hade med varandra att göra. Men så är det ju inte, dessvärre – eller kanske snarare dessbättre. Jag har haft världens bästa farsa. Jag lämnade honom för att jag tyckte att jag måste, inte för att jag ville. När vi väl återfick kontakten hann vi precis återfå rytmen. Inget mer. Den saken är jag mycket ledsen för. Oerhört, faktiskt.
3. Smärtan. Jag blir arg på den kropp jag färdas i när den ger mig smärta då jag badat lite för länge, lite för kallt. Jag älskar att bada och tycker inte att vatten på 17-18 grader utgör något hinder, sommaruppvuxen vid kalla havet och så vidare. Jag tycker det känns som ett straff att behöva få ont i kroppen och dess leder när jag varit i några minuter för länge. (Smärtan uppstod i spåren efter farsans död. Kanske när jag försökte spela überstarkt och svälja dethela. Det är allt jag vet. Arg gör det mig i alla händelser.)
4. Att Den Lille ska börja skolan igen. Det är med tungt hjärta jag vet att han ska börja igen till hösten. Det är synen på världen som gör det, att se hur de formar och maler ner barnen till liktänkande köttfärs. Jag tänker fortsätta blänga på skolan och tänka åt hela pyramiden att dess mamma borde skämmas. Den Lille har bra integritet. Han är varm och fantasifull. Jag är egentligen inte oroad för att skolan ska ta det ifrån honom. Jag tycker bara att det är så jävla onödigt.
I övrigt är livet helt genomunderbart. Och jag är genomlycklig. Oavsett.
Ok. Om jag ska samla ihop den nattliga cykelpromenadsvistomen för mig själv en stund och skriva ner råd på vägen till undertecknad blir det att 1) det är OK att vara ledsen över farsan, 2) världen är vad jag upplever den som att vara. De närmaste, Olsbo, Sandviken och de liv som finns i närheten gör mig glada och jag vet att jag gör många glada – samt att det ju bevisligen sprider sig. Att jag inte kan ändra på hela världen i ett nafs får jag helt enkelt försöka leva med. Det är att vara mänsklig. Att vara levande. Och försöker jag ge mig på den gränsen kommer jag att förlora allt som gör mitt liv värt att leva. 3) En vacker dag går Den Lille ut skolan med lärdomar för livet. Med sin integritet kommer han att spänna ögonen i institutionen och få dess mamma att skämmas. Det skulle inte förvåna mig om hans barn kommer att slippa den stora indoktrinerineringen.
OK. Nu börjar vi om med ett lite mindre offerkoftemässigt blogginlägg.
Hej, bloggen! I dag skulle jag göra iordning traktorn för morgondagens transport de tio ton hö som utgör årsförbrukningen härhemma. När jag höll på att plocka av bakvikten kom grannen förbi och såg att det läckte diesel från ett bränslerör. Det visade sig att en gasdetalj skavt hål i bränsleröret, något som skulle kunna ställt till med väldiga problem framöver. Grannen tog emellertid med sig röret till sin hemmaverkstad och lödde det – läckaget botat. Vi har världens bästa granne, vi!
Uppmuntrad av detta avhjälpande och den generositet som visats gjorde jag oljebyte på traktorn av bara farten. Den är fortfarande ingen skönhet på ytan men hon börjar må allt bättre på insidan, Fergie. Imorgon ska hon få göra något meningsfullt och det gör ju inte saken sämre.
Så. Jag tänker försöka hålla mig ifrån att skriva så väldigt mycket ett tag. Det finns roliga saker att göra i värmen. Som att flytta tio ton hö två gånger, till exempel. Och en massa annat. Även inom jobbet finns det jätteroliga saker att göra. Plus att det återstår en veckas barnledighet och ett bröllop av sommaren.
Med fokus på den verklighet som jag hör hemma i blir livet väldigt tillfredsställande. Jag vet att jag är en skapande människa och att mitt huvud inte kommer att stanna, men det är dags för meningsfullheten att blanda sig i matchen igen och den bor i det småskaliga.
Den långa versionen är fyra punkter. Den korta versionen är en enda iakttagelse.
Vi börjar med den korta. "Lev istället". När jag formulerar tankar kring vad det är jag känner så tar jag till orden och beskriver det hela utifrån. Det gäller inte alls bara vad som händer i och med mig utan som uppfattad helhet. När jag läser mina egna ord känner jag att det är som att jag är något slags reporter som kommit till livet och skriver några rader (ibland pliktskyldigt) till hemmaredaktionen och dess förmodade läsare. Så om jag rapporterar om livet – inifrån, till de som inte är här - vilka är då mina tänkta läsare, som inte finns här? Skriver jag för de döda, månne? Tål att tänka på. För beskrivandet utgör ju definitivt ett slags begränsning i själva levandet.
Sannolikt eftersom jag är lite feg, och eftersom jag gillar att beskriva med ord. Men när jag ser livet tala till mig så talar det inte genom ord. Livets och min egen världs språk är ett annat. Det är känslor och formationer. Det är sådana saker som att vakna – loksom denna morgon – 11 minuter efter 11 med en ny, bekymmerslös känsla i maggropen. Det är meningen (alltså inte meningarna) i själva verkligheten som är språket. Symbolerna och synkroniciteterna. Och mer än något annat är det kärleken. Så jag kan skriva och dokumentera bäst fan jag vill, jag kommer ändå inte kunna få beskrivet vad det är jag vill ha sagt. Däremot kan jag kanske skapa det inom min verklighet.
Det var den korta versionen. Inte så kort, kanske. Den långa är att jag är arg och jag är, visar det sig, arg på fyra (grund av) bestämda saker – nämligen:
1. Världen. Eller kanske snarare min bild av världen. Jag blir arg när jag går in på ICA och ser hur färgglada förpackningar med röda prislappar lockar folk att förgifta sig själva. Jag blir arg när jag ser löpsedlarna stoppa in tankar kring dolda sjukdomar i människors huvuden så att de förr eller senare tänker sig sjuka. Jag blir arg när jag ser rädda människor slåss för att försvara de lögner de blivit itutade. Jag blir arg när jag ser tidningarnas nätupplagor slå på trummor för att skapa acceptans att ta än mer makt från den enskilda människan. Jag blir arg när jag ser alla de där tydliga ikoniska tecknen bakom allt som rapporteras i media och känner igen dess människofientliga agenda och ser de ockulta tecken det är skrivet med bakom orden. Jag blir arg och ledsen. Och jag ser bilden av andra människor som går där, nedbrutna av energidränage, förgiftade i kropp och sinne, lärda av Media att inte tro på den förbehållslösa kärleken och det ena och det andra. Det gör mig arg och ledsen ända in i själen. Jag vill gapa och skrika på dem att de missar hela poängen, att det visst finns kärlek och att de är okränkbara själsliga mästare som kan åstadkomma precis vad de vill med sina liv. Men jag vet att de skulle tycka att jag var helt knäpp så jag skriver en massa obegripligt istället. (Men – det är klart – de närmaste. De som finns här invid. Dem kan jag tala med. Och förstå. Och de kan förstå mig om jag ger dem chansen. Tål att tänka på.)
2. Att farsan är död. Det var tre år sedan han dog nu, men jag gav mig av redan vid 15. Sommaren 1990 var den sista tiden vi hade tillsammans på det där riktiga sättet. Det var helt underbart vad jag kan minnas. Vi fiskade och åkte vattenskidor. De skränande offren lämnade vi i land och upptäckte skärgården utanför sommarstället. Vi gjorde drömmar om att skaffa en större båt (kanske rentav en Bayliner på lite sikt – om jag fick bestämma), åka till Örskär och en hel massa andra mer avlägsna resmål. Sommaren därefter var relationen förändrad. Jag hade givit upp och påbörjat min flykt. Det gjorde honom redigt ledsen. Mitt svek är oförlåtligt fastän jag tror att jag kanske förlåtit mig själv nu. Och det gjorde mig också ledsen mitt i ilskan för det var inte honom jag ville lämna, det var resten.
Under åren som kom att gå längtade jag tillbaka någonstans efter att få fortsätta vårt äventyr - jag hade bilderna inom mig när jag längtade som mest. Det var som om det satts på paus och inget mer. Efter åren av tystnad så återknöts kontakten allteftersom och sedan jag träffade kärleken slog pulsen återigen mellan oss, tack vare Hennes värme och kärlek. När vi väl återfick kontakten och jag började känna hans värme igen så var det alltför kort tid kvar. Fastän jag försöker övertala mig själv om att döden har en mening och att hans frånfälle var en signal till mig att växla upp så får jag ändå erkänna att jag är oerhört ledsen att han inte finns här längre. Det finns tusen och tusen saker jag fortfarande vill göra med honom – som blev hängandes så att säga. Drömmar som jag blev kvar med. Det finns frågor att ställa, ordvitsar att leka med och det finns båt att åka. Båten har jag ju skaffat, så att säga. Men farsan får vet jag ju att han inte kommer att åka med, även om jag av någon anledning inte ännu erkänner det för mig själv.
För när jag får ont i båthjärtat så får jag nog egentligen mest ont i farsanhjärtat. Det är därför det känns så oerhört starkt. Det är de där oljiga dyningarna och den lågt stående solen i Öregrundsgrepen som jag längtar efter egentligen – men, inte så mycket vattnet och ljuset som det sällskap jag planerat drömmen med. Och så får jag för mig att jag inte borde känna sådär eftersom sorgen är olika och eftersom jag tänker att jag blivit starkare än så. Jag jämför och dömer. Tänker att jag inte borde sakna så jävla mycket eftersom det ju var jag som stack och höll mig borta. Att jag kanske borde tänkt på de under de åtskilliga år vi knappt hade med varandra att göra. Men så är det ju inte, dessvärre – eller kanske snarare dessbättre. Jag har haft världens bästa farsa. Jag lämnade honom för att jag tyckte att jag måste, inte för att jag ville. När vi väl återfick kontakten hann vi precis återfå rytmen. Inget mer. Den saken är jag mycket ledsen för. Oerhört, faktiskt.
3. Smärtan. Jag blir arg på den kropp jag färdas i när den ger mig smärta då jag badat lite för länge, lite för kallt. Jag älskar att bada och tycker inte att vatten på 17-18 grader utgör något hinder, sommaruppvuxen vid kalla havet och så vidare. Jag tycker det känns som ett straff att behöva få ont i kroppen och dess leder när jag varit i några minuter för länge. (Smärtan uppstod i spåren efter farsans död. Kanske när jag försökte spela überstarkt och svälja dethela. Det är allt jag vet. Arg gör det mig i alla händelser.)
4. Att Den Lille ska börja skolan igen. Det är med tungt hjärta jag vet att han ska börja igen till hösten. Det är synen på världen som gör det, att se hur de formar och maler ner barnen till liktänkande köttfärs. Jag tänker fortsätta blänga på skolan och tänka åt hela pyramiden att dess mamma borde skämmas. Den Lille har bra integritet. Han är varm och fantasifull. Jag är egentligen inte oroad för att skolan ska ta det ifrån honom. Jag tycker bara att det är så jävla onödigt.
I övrigt är livet helt genomunderbart. Och jag är genomlycklig. Oavsett.
Ok. Om jag ska samla ihop den nattliga cykelpromenadsvistomen för mig själv en stund och skriva ner råd på vägen till undertecknad blir det att 1) det är OK att vara ledsen över farsan, 2) världen är vad jag upplever den som att vara. De närmaste, Olsbo, Sandviken och de liv som finns i närheten gör mig glada och jag vet att jag gör många glada – samt att det ju bevisligen sprider sig. Att jag inte kan ändra på hela världen i ett nafs får jag helt enkelt försöka leva med. Det är att vara mänsklig. Att vara levande. Och försöker jag ge mig på den gränsen kommer jag att förlora allt som gör mitt liv värt att leva. 3) En vacker dag går Den Lille ut skolan med lärdomar för livet. Med sin integritet kommer han att spänna ögonen i institutionen och få dess mamma att skämmas. Det skulle inte förvåna mig om hans barn kommer att slippa den stora indoktrinerineringen.
OK. Nu börjar vi om med ett lite mindre offerkoftemässigt blogginlägg.
Hej, bloggen! I dag skulle jag göra iordning traktorn för morgondagens transport de tio ton hö som utgör årsförbrukningen härhemma. När jag höll på att plocka av bakvikten kom grannen förbi och såg att det läckte diesel från ett bränslerör. Det visade sig att en gasdetalj skavt hål i bränsleröret, något som skulle kunna ställt till med väldiga problem framöver. Grannen tog emellertid med sig röret till sin hemmaverkstad och lödde det – läckaget botat. Vi har världens bästa granne, vi!
Uppmuntrad av detta avhjälpande och den generositet som visats gjorde jag oljebyte på traktorn av bara farten. Den är fortfarande ingen skönhet på ytan men hon börjar må allt bättre på insidan, Fergie. Imorgon ska hon få göra något meningsfullt och det gör ju inte saken sämre.
Så. Jag tänker försöka hålla mig ifrån att skriva så väldigt mycket ett tag. Det finns roliga saker att göra i värmen. Som att flytta tio ton hö två gånger, till exempel. Och en massa annat. Även inom jobbet finns det jätteroliga saker att göra. Plus att det återstår en veckas barnledighet och ett bröllop av sommaren.
Med fokus på den verklighet som jag hör hemma i blir livet väldigt tillfredsställande. Jag vet att jag är en skapande människa och att mitt huvud inte kommer att stanna, men det är dags för meningsfullheten att blanda sig i matchen igen och den bor i det småskaliga.
söndag 28 juli 2013
Mätt. Matt.
Jag försöker ta mig igenom vad jag skrivit men huvudet orkar inte och sinnet säger åt mig att sluta. Det rör sig lite i magen när orden glider ner. Jag tycker inte om vad jag läser. Jag föraktar den som skrivit det såsom jag föraktat alla som dragit offerkoftan omkring sig. Frestelsen att radera texten är stor men tydligen inte tillräcklig. Det är det där med upptagningsområdet, med hjärtats känslighet och sinnenas portar. Minsta ljud eller händelse står i samband med helheten, det är ju egentligen en självklaraste sak i världen. Jag är inte arg på mig själv. Men dödstrött på mina tankar. Jag vet att jag har väldigt mycket att ge. Ska prova att erkänna för mig själv att jag faktiskt kan ta också. Det finns en massa saker att skriva, vända och vrida på och uttrycka. Men inte just här och inte just nu. Faktiskt.
lördag 27 juli 2013
Skuggan av en chans
Ett slags puls mellan hjärtat och magen. En klarvakenhet i sinnet och en känsla av att något brådskar. Så har det sett ut ganska många morgnar den här sommaren. Ingenting i den värld jag kan iaktta kräver min vakenhet så dags. Men den understundom krampaktiga känslan finns där och hamnar direkt i konflikt med min vilja att sova länge eftersom jag ju på kunskapsmässiga grunder vet att jag är mer utvilad om jag sover längre. Denna konflikt gör det på något sätt definitivt omöjligt att sova vidare, vilket mycket väl kan vara dess syfte när allt kommer omkring.
Samma krampaktiga känsla och vilja kom vid gårdagskvällens vattenvistelse. Jag blir arg på den där känslan som jag på något fåfängt sätt trodde att jag hade besegrat. Den blå, plågsamt drömmande lågan om mötet med kvällssolen på oljigt, stilla flytande hav. Det irriterar mig att jag känner på det sättet – ett pulserande, gripande begär att vistas på vattnet fastän jag ju precis vistats i det och njöt utsikten över samma spegelblanka yta från en absolut fullkomlig plats med sand under fötterna och vyn över vattnet vackert flankerad av ett par vassruggar.
Det är maniskt. Och det tvingar mig att förstå så mycket som att jag inte kan styra över hur det är jag känner. Det är bara att ta det, så att säga. Jag valde ändå efter en viss inre kamp att stanna i land och dricka vin i det absolut underbaraste av sällskap denna genomvarma kväll – den typen av kväll då stjärnorna visar upp sig för första gången och luften känns lika len som vispad grädde. Fukten och dofterna. Ljuden och mörkret. Aldrig känns livet så ljuvligt som då. Jag vet ju att den ensamma tillvaron på båten i skymningen skulle ha varit bra den också men den hade aldrig någonsin kunnat mäta sig. Och kanske är det därför det fräter lite i sinnet eftersom jag bär på en dröm som innan den blir verklighet överträffats av en annan. Kanske är det vad jag har att förlika mig med – en synnerligen priviligierad insikt formad genom de strängar som ändå finns där djupast i mig.
Jag vet bara att jag inte vet varför det känns så starkt. Eller – det är klart att jag vet, någonstans – vad jag vet är snarare att jag inte är medveten om varför det känns så starkt. Kampen i hjärtat efter vistelsen på vattnet är starkare än det mesta jag känt och det bör ju vara så av en anledning. Jag ser fram emot att få reda på det en vacker dag.
Det är ju samma sak med sovandet. Jag har klarat mig på mellan fyra och sex timmars sömn under tjugo år. De senaste åren har jag sovit mellan åtta och tio. Givetvis så är det så att jag vankar eftersom jag är utsövt – eftersom jag inte behöver sova längre. Eftersom det där i mig som är medvetet om allt det jag är omedvetet om vet att det är så. Och eftersom jag i min relativa analfabetism ändå väljer att lyssna på vad det är jag säger – om än motvilligt.
Morgonen blev snabbt brännande het och tanken kom att svettas. Under trädet i skuggan fortsatte iakttagandet på ett sätt som var alltför verbalt men kanske är det vad jag behöver för att bli medveten – att tilltalas på den nivå där mitt medvetande befinner sig för ögonblicket. Orden vittnar på något sätt om ett sådant arrangemang. Där fläktade ilar av känslor från tidigare – långt tidigare. Om den tvungna hänsynen. Om att vara "snäll" och inte kräva saker. Om att systematiskt sätta andra framför mig själv. För att kunna göra det så måste jag ju veta vad de vill(e) att jag skulle göra – en spec på hur jag kan/kunde vara till lags.
Eftersom detta i dåtid absolut inte var något som fanns uttalat blev det upp till mig att detektera. Samla pusselbitar, bygga sammanhang och skapa mig en bild av vad det var för slags förväntningar som borde finnas att leva upp till. Det kan vara värt att leka med tanken på att mitt samlande har sina rötter där. Att mitt sökande efter samband bor i den där detektionsprocessen. Det är ju knappast ett mönster det går att ta miste på; sökandet. Det numera helt instinktiva skannadet av de intryck som finns för att se mönster som aggregeras till mönster och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Som regel är det mycket svårt att förklara de mönster som är sammansatta av andra mönster eftersom det kräver att den man förklarar det för också ser de underliggande mönstren. Orden tar slut på en viss nivå och därefter är man så att säga ensam.
Sökandet efter kontexten utifrån vilken jag kunde vara till lags. Där kändes det som om jag kom någonstans. Äntligen. All den här snällheten och allt den fört med sig. Att stå där med stark, bultande puls och en vilja i hjärtat. Att hålla bägge tummarna i fickan för att jag utifrån min egen analys av det jag ser omkring mig ska kunna "få göra" det jag nästan brister av vilja att göra – det är ett beteende som går som en fläskig röd tråd genom mitt liv. Genom de tidiga åren hemma, genom skolans inledande bägge stadier och vidare till det inledande vuxenlivet då jakten på luckor i den snustorra verkligheten att försvinna ut på äventyr genom på något sätt gjorde det absurt.
Dagen då jag träffade min älskade var ett mycket tydligt exempel på en sådan dag. Den verklighet jag då tyckte att jag måste leva i gav mig inte utrymme att följa känslan över huvud taget. Det kan ju låta som ett straff - ett frihetsberövande och det var ju knappast en tid som fick mig att blomstra och leva upp, men ändå kan jag ju såhär i efterhand se att det var oerhört givande för min utveckling. Om jag inte fått se hur absurt mitt sökande efter andras vilja kring mitt eget agerande kunde bli så hade jag inte haft förmågan att byta mönster.
Det är sannolikt precis det jag håller på med just nu. Kanske är det en process som tar hela livet och kanske är det klart om några minuter. Jag kan spela upp den där dagen för mig i ypperlig detalj. Hur pulsen, som så många gånger förr, dundrade på och skrek åt mig att ge mig av och följa den mycket starka våg som fanns i mitt hjärta. Den krävde inte att jag skulle göra det permanent, inte att jag skulle ändra på mitt liv utan bara för några timmar eller allrahelst en dag försvinna ut genom ett hål i verklighetens kanvasduk och låta det flöda fritt. Att leva villkorslöst, var nog vad hjärtat menade.
Jag väntade tålmodigt – verkligt tålmodigt – på att ett sådant där hål skulle öppna sig. Många gånger förut hade jag fått vänta veckor eller rentav månader för att hitta de nödvändiga förutsättningarna. (Här är parallellen till de förutsättningar som krävdes för resor till ön i Lost milt uttryckt slående). Själva tålamodet i sig var en kittlande utmaning. Samlandet av pusselbitar, fragment av möjligheter (skuggan av en chans) och sammanfogandet av dessa till något som kunde bli genomförbart gav de mest meningslösa saker en djupare mening. Lögnen blev gradvis till blänkande genomförbar sanning och så när vinden vände, tuppen gol och klockan slog sju så öppnade sig ett hål i väven. Inte sällan gick vägen ut genom väven via en taxifärd till Arlanda och en andlös underbar stund i gravitationslöst tillstånd genom flygtrafikens försorg.
Enbart mot slutet av eran av innehållna flammor kom sig vägen att istället gå till det renoveringsobjekt jag sett till att göra till mitt eget projekt. Eftersom jag behövde tystnaden, det fysiska arbetet och luften. Eftersom det låg på lagom avstånd och eftersom jag – fastän jag då inte var medveten om det – var på väg norrut. Den där dagen, den elfte juli, krampade hjärtat av en puls så stark att jag inte kunde andas. Det var inte första gången, men den överskruvade kittlingen i varje slag var något nytt. Ilskan bubblade till och istället för att invänta de sista tre fyra fragmenten av skuggan till chansen slet jag helt sonika hål i väven och drog. Det var den första gången jag verkligen gjorde det och belöningen är milt uttryckt ymnig. Jag mötte mitt livs kärlek och kan sitta i skuggan under ett träd på vår gård och skriva dessa ord. Bildligen i skuggan av en chans.
Vad som hände sedan öppnade kärleken, känslan, världen och tanken på vid gavel. Det finns säkerligen åtskilliga blinda fläckar och oändligt med lärdomar att dra men hastigheten i skeendena tilltog och komplexa kluster av iakttagelser föll på plats såväl mentalt som emotionellt och så småningom också rent fysiskt i kroppens form. Runtomkring, i en växande småskalighet, dyker människor upp som har förmågan att förstå även de komplexare sammanhangen – de vi inte längre har något språk för, men som med tålamod, kärlek och otvungenhet ändå låter sig igenkännas och bygga broar över det vatten som kan se ut att skilja alla åt men som egentligen konstituerar inte mindre än hela vår existens. Vattnet som skiljer oss åt är vad som i själva verket håller oss samman, villkoret för såväl gemensam som solitär existens. Att tala flytande bär sin ordskrud på goda grunder. Att tala flytande är att genom språkets försorg uttrycka mer än språket konstruerats för att låta vara möjligt att meddela. Det är att behärska språkets ande, att kunna bli en del av det och att ta det långt bortom de ord det visserligen består av men vars möjligheter ändå aldrig kan förtecknas.
Det är min vana trogen jag står där och låter hjärtat bulta av krampande vilja att ge mig ut på vattnet i en verklighet som överträffar drömmen. Det gör skitjävla ont och vad som smärtar än värre än själva slagen från hjärtat är den känsla jag känner att jag sprider; att jag är så jävla manisk och är så bedrövligt inmurad i mina "fixa idéer" att jag understundom förhindrar mig själv och i viss mån andra att njuta av ögonblick och evigheter som ligger så nära perfektion denna verklighet är kapabel att återge.
Men då är jag ju där igen – och försöker tolka in vad det är jag tycker att min omgivning borde tycka att jag borde och inte borde. Och när det blir som mest absurt vänder jag det ett varv till och radamsar mitt sinne med saker jag tycker att de borde tycka att de borde. Det är så långt från villkorslöst man kan komma. Det är lågt, svart, svinigt och det gör att den bultande ursprungsviljan bleknar bort vid den egentligen rätt rena ilska som väller fram. Det är fan inte kul över huvud taget. Jag är nära att kräkas när det händer.
Jag vet ju att ingen egentligen kräver något av mig så som mitt liv ser ut. De människor som levt av min energi och åtnjutit vad det nu var jag tyckte att jag gav dem mot min "vilja" är samtliga på behörigt avstånd. De som finns nära är här i fullständig ömsesidighet och det är eftersom vi ömsesidigt önskat det och fortsätter att önska det. Jag vet att ingen kräver något av mig och ändå står jag där i mitt gamla mönster och letar efter revor i den mest fullkomliga av dukar med alla mina drömmar målade på. Det är så vansinnigt absurt, mitt letande och samlande efter andras propåer i en omgivning där jag vet att inga finns. Det är så skamligt fel och en egentligen vanvördig tanke och känsla mot de som öppnat sina hjärtan för mig i villkorslöshet men som jag i dessa stunder beskär inifrån mitt eget sinne. Gång på gång blir det tydligt och än tydligare blir det när förutsättningarna omkring är som närmast det perfekta, det jag älskar mest. Fuktig luft, värme och varmt vatten. Då blir det helt absurt och jag tvingas på något sätt att erkänna vad det är jag håller på med egentligen.
För att fronta min egen absurditet öppnar jag munnen och ger det uttryck i ord. Det har jag nog aldrig gjort förut. Det skrällde till någonstans, kanske som det muller av åska jag hör i sydost just nu. Den krampaktiga känslan upplöstes på några minuter men en enveten tanke hängde sig kvar; att det var något jag verkligen borde göra. Ett slags puls där viljan och hjärtat slåss. Ett slags puls som väckte mig denna morgon liksom många morgnar dessförinnan. Som om den där medvetnare instansen av mig själv ville säga mig, med orden "det är något som du verkligen måste göra".
Allting här är skapat av mönster. Inte bara ett mönster utan sammansatt av flera mönster som tillsammans målar den värld vi på goda grunder kallar komplex. Varje mönster för sig går att se och beskriva, rentav återge grafiskt, men världen vi lever i hade inte varit så givande som den är om vi hade ägt medlen att beskriva den sammansatta verkligheten inifrån varandra. Det måste ut i det omliggande, i det andliga. Dess intryck måste fångas och förmedlas med de medel som står oss till buds. Orden, tonerna, bilderna, smakerna, dofterna, gråten och skratten.
De mönster som utgör det sammansatta mönstret vars markör är vad som skapar det hologram i verkligheten som vi upplever är inte föränderliga. Varje mönster är distinkt och tydligt. Det är det ursprungliga språket, varje mönster en statisk symbol som i sin rörelse tillsammans med andra bildar ett sammanhang. Symbolerna blir till ord. Orden blir till mening. Meningarna blir till sådans som kan förstås såväl på ordagrann nivå som i alla de bottnar de varelser vi är har förmågan att uppleva – såväl medvetna som omedvetna.
Kanske är det så att vi får leva med var och en av symbolerna tills vi lär oss att känna igen den och så snart vi gjort det kan vi istället för att drabbas av den får vi den då i vårt skrivbara alfabet så att vi kan använda den som ett verktyg istället. Det mönster jag nu sett går som den där fläskiga röda tråden genom mitt liv. Jag ser hur sammanhangsjakten pågått från kärnan och ut mot periferin av de verkligheter jag befunnit mig. Att jag i själen är en sökare som aldrig kommer att ge mig utan att jag kommer fortsätta ställa frågor kring hur och varför till dess någon eller något drar mig bort från den här existensen. Så känns det.
Men samtidigt – när jag i skuggan av trädet fick smaka på ursprunget till mitt beteende – så fick det en annan innebörd. En ny känsla, ett slags greppbarhet. Jag vet inte vart det ska ta vägen och en verklighet jag älskar gör sig påmind genom tidens gång. Orden vill med svårighet sluta flyta men jag får nog grubbla en stund på det här. Kanske känna rentav. Det är något där i tystnaden som jag behöver. Och jag måste se mitt mönster att tolka in vad jag tycker att andra borde tycka att jag borde för att kunna göra mig kvitt det och befria mig själv så att jag kan vara helt uppriktig gentemot mig själv när hjärtat säger mig vad det är jag faktiskt – omedvetet – vill.
Samma krampaktiga känsla och vilja kom vid gårdagskvällens vattenvistelse. Jag blir arg på den där känslan som jag på något fåfängt sätt trodde att jag hade besegrat. Den blå, plågsamt drömmande lågan om mötet med kvällssolen på oljigt, stilla flytande hav. Det irriterar mig att jag känner på det sättet – ett pulserande, gripande begär att vistas på vattnet fastän jag ju precis vistats i det och njöt utsikten över samma spegelblanka yta från en absolut fullkomlig plats med sand under fötterna och vyn över vattnet vackert flankerad av ett par vassruggar.
Det är maniskt. Och det tvingar mig att förstå så mycket som att jag inte kan styra över hur det är jag känner. Det är bara att ta det, så att säga. Jag valde ändå efter en viss inre kamp att stanna i land och dricka vin i det absolut underbaraste av sällskap denna genomvarma kväll – den typen av kväll då stjärnorna visar upp sig för första gången och luften känns lika len som vispad grädde. Fukten och dofterna. Ljuden och mörkret. Aldrig känns livet så ljuvligt som då. Jag vet ju att den ensamma tillvaron på båten i skymningen skulle ha varit bra den också men den hade aldrig någonsin kunnat mäta sig. Och kanske är det därför det fräter lite i sinnet eftersom jag bär på en dröm som innan den blir verklighet överträffats av en annan. Kanske är det vad jag har att förlika mig med – en synnerligen priviligierad insikt formad genom de strängar som ändå finns där djupast i mig.
Jag vet bara att jag inte vet varför det känns så starkt. Eller – det är klart att jag vet, någonstans – vad jag vet är snarare att jag inte är medveten om varför det känns så starkt. Kampen i hjärtat efter vistelsen på vattnet är starkare än det mesta jag känt och det bör ju vara så av en anledning. Jag ser fram emot att få reda på det en vacker dag.
Det är ju samma sak med sovandet. Jag har klarat mig på mellan fyra och sex timmars sömn under tjugo år. De senaste åren har jag sovit mellan åtta och tio. Givetvis så är det så att jag vankar eftersom jag är utsövt – eftersom jag inte behöver sova längre. Eftersom det där i mig som är medvetet om allt det jag är omedvetet om vet att det är så. Och eftersom jag i min relativa analfabetism ändå väljer att lyssna på vad det är jag säger – om än motvilligt.
Morgonen blev snabbt brännande het och tanken kom att svettas. Under trädet i skuggan fortsatte iakttagandet på ett sätt som var alltför verbalt men kanske är det vad jag behöver för att bli medveten – att tilltalas på den nivå där mitt medvetande befinner sig för ögonblicket. Orden vittnar på något sätt om ett sådant arrangemang. Där fläktade ilar av känslor från tidigare – långt tidigare. Om den tvungna hänsynen. Om att vara "snäll" och inte kräva saker. Om att systematiskt sätta andra framför mig själv. För att kunna göra det så måste jag ju veta vad de vill(e) att jag skulle göra – en spec på hur jag kan/kunde vara till lags.
Eftersom detta i dåtid absolut inte var något som fanns uttalat blev det upp till mig att detektera. Samla pusselbitar, bygga sammanhang och skapa mig en bild av vad det var för slags förväntningar som borde finnas att leva upp till. Det kan vara värt att leka med tanken på att mitt samlande har sina rötter där. Att mitt sökande efter samband bor i den där detektionsprocessen. Det är ju knappast ett mönster det går att ta miste på; sökandet. Det numera helt instinktiva skannadet av de intryck som finns för att se mönster som aggregeras till mönster och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Som regel är det mycket svårt att förklara de mönster som är sammansatta av andra mönster eftersom det kräver att den man förklarar det för också ser de underliggande mönstren. Orden tar slut på en viss nivå och därefter är man så att säga ensam.
Sökandet efter kontexten utifrån vilken jag kunde vara till lags. Där kändes det som om jag kom någonstans. Äntligen. All den här snällheten och allt den fört med sig. Att stå där med stark, bultande puls och en vilja i hjärtat. Att hålla bägge tummarna i fickan för att jag utifrån min egen analys av det jag ser omkring mig ska kunna "få göra" det jag nästan brister av vilja att göra – det är ett beteende som går som en fläskig röd tråd genom mitt liv. Genom de tidiga åren hemma, genom skolans inledande bägge stadier och vidare till det inledande vuxenlivet då jakten på luckor i den snustorra verkligheten att försvinna ut på äventyr genom på något sätt gjorde det absurt.
Dagen då jag träffade min älskade var ett mycket tydligt exempel på en sådan dag. Den verklighet jag då tyckte att jag måste leva i gav mig inte utrymme att följa känslan över huvud taget. Det kan ju låta som ett straff - ett frihetsberövande och det var ju knappast en tid som fick mig att blomstra och leva upp, men ändå kan jag ju såhär i efterhand se att det var oerhört givande för min utveckling. Om jag inte fått se hur absurt mitt sökande efter andras vilja kring mitt eget agerande kunde bli så hade jag inte haft förmågan att byta mönster.
Det är sannolikt precis det jag håller på med just nu. Kanske är det en process som tar hela livet och kanske är det klart om några minuter. Jag kan spela upp den där dagen för mig i ypperlig detalj. Hur pulsen, som så många gånger förr, dundrade på och skrek åt mig att ge mig av och följa den mycket starka våg som fanns i mitt hjärta. Den krävde inte att jag skulle göra det permanent, inte att jag skulle ändra på mitt liv utan bara för några timmar eller allrahelst en dag försvinna ut genom ett hål i verklighetens kanvasduk och låta det flöda fritt. Att leva villkorslöst, var nog vad hjärtat menade.
Jag väntade tålmodigt – verkligt tålmodigt – på att ett sådant där hål skulle öppna sig. Många gånger förut hade jag fått vänta veckor eller rentav månader för att hitta de nödvändiga förutsättningarna. (Här är parallellen till de förutsättningar som krävdes för resor till ön i Lost milt uttryckt slående). Själva tålamodet i sig var en kittlande utmaning. Samlandet av pusselbitar, fragment av möjligheter (skuggan av en chans) och sammanfogandet av dessa till något som kunde bli genomförbart gav de mest meningslösa saker en djupare mening. Lögnen blev gradvis till blänkande genomförbar sanning och så när vinden vände, tuppen gol och klockan slog sju så öppnade sig ett hål i väven. Inte sällan gick vägen ut genom väven via en taxifärd till Arlanda och en andlös underbar stund i gravitationslöst tillstånd genom flygtrafikens försorg.
Enbart mot slutet av eran av innehållna flammor kom sig vägen att istället gå till det renoveringsobjekt jag sett till att göra till mitt eget projekt. Eftersom jag behövde tystnaden, det fysiska arbetet och luften. Eftersom det låg på lagom avstånd och eftersom jag – fastän jag då inte var medveten om det – var på väg norrut. Den där dagen, den elfte juli, krampade hjärtat av en puls så stark att jag inte kunde andas. Det var inte första gången, men den överskruvade kittlingen i varje slag var något nytt. Ilskan bubblade till och istället för att invänta de sista tre fyra fragmenten av skuggan till chansen slet jag helt sonika hål i väven och drog. Det var den första gången jag verkligen gjorde det och belöningen är milt uttryckt ymnig. Jag mötte mitt livs kärlek och kan sitta i skuggan under ett träd på vår gård och skriva dessa ord. Bildligen i skuggan av en chans.
Vad som hände sedan öppnade kärleken, känslan, världen och tanken på vid gavel. Det finns säkerligen åtskilliga blinda fläckar och oändligt med lärdomar att dra men hastigheten i skeendena tilltog och komplexa kluster av iakttagelser föll på plats såväl mentalt som emotionellt och så småningom också rent fysiskt i kroppens form. Runtomkring, i en växande småskalighet, dyker människor upp som har förmågan att förstå även de komplexare sammanhangen – de vi inte längre har något språk för, men som med tålamod, kärlek och otvungenhet ändå låter sig igenkännas och bygga broar över det vatten som kan se ut att skilja alla åt men som egentligen konstituerar inte mindre än hela vår existens. Vattnet som skiljer oss åt är vad som i själva verket håller oss samman, villkoret för såväl gemensam som solitär existens. Att tala flytande bär sin ordskrud på goda grunder. Att tala flytande är att genom språkets försorg uttrycka mer än språket konstruerats för att låta vara möjligt att meddela. Det är att behärska språkets ande, att kunna bli en del av det och att ta det långt bortom de ord det visserligen består av men vars möjligheter ändå aldrig kan förtecknas.
Det är min vana trogen jag står där och låter hjärtat bulta av krampande vilja att ge mig ut på vattnet i en verklighet som överträffar drömmen. Det gör skitjävla ont och vad som smärtar än värre än själva slagen från hjärtat är den känsla jag känner att jag sprider; att jag är så jävla manisk och är så bedrövligt inmurad i mina "fixa idéer" att jag understundom förhindrar mig själv och i viss mån andra att njuta av ögonblick och evigheter som ligger så nära perfektion denna verklighet är kapabel att återge.
Men då är jag ju där igen – och försöker tolka in vad det är jag tycker att min omgivning borde tycka att jag borde och inte borde. Och när det blir som mest absurt vänder jag det ett varv till och radamsar mitt sinne med saker jag tycker att de borde tycka att de borde. Det är så långt från villkorslöst man kan komma. Det är lågt, svart, svinigt och det gör att den bultande ursprungsviljan bleknar bort vid den egentligen rätt rena ilska som väller fram. Det är fan inte kul över huvud taget. Jag är nära att kräkas när det händer.
Jag vet ju att ingen egentligen kräver något av mig så som mitt liv ser ut. De människor som levt av min energi och åtnjutit vad det nu var jag tyckte att jag gav dem mot min "vilja" är samtliga på behörigt avstånd. De som finns nära är här i fullständig ömsesidighet och det är eftersom vi ömsesidigt önskat det och fortsätter att önska det. Jag vet att ingen kräver något av mig och ändå står jag där i mitt gamla mönster och letar efter revor i den mest fullkomliga av dukar med alla mina drömmar målade på. Det är så vansinnigt absurt, mitt letande och samlande efter andras propåer i en omgivning där jag vet att inga finns. Det är så skamligt fel och en egentligen vanvördig tanke och känsla mot de som öppnat sina hjärtan för mig i villkorslöshet men som jag i dessa stunder beskär inifrån mitt eget sinne. Gång på gång blir det tydligt och än tydligare blir det när förutsättningarna omkring är som närmast det perfekta, det jag älskar mest. Fuktig luft, värme och varmt vatten. Då blir det helt absurt och jag tvingas på något sätt att erkänna vad det är jag håller på med egentligen.
För att fronta min egen absurditet öppnar jag munnen och ger det uttryck i ord. Det har jag nog aldrig gjort förut. Det skrällde till någonstans, kanske som det muller av åska jag hör i sydost just nu. Den krampaktiga känslan upplöstes på några minuter men en enveten tanke hängde sig kvar; att det var något jag verkligen borde göra. Ett slags puls där viljan och hjärtat slåss. Ett slags puls som väckte mig denna morgon liksom många morgnar dessförinnan. Som om den där medvetnare instansen av mig själv ville säga mig, med orden "det är något som du verkligen måste göra".
Allting här är skapat av mönster. Inte bara ett mönster utan sammansatt av flera mönster som tillsammans målar den värld vi på goda grunder kallar komplex. Varje mönster för sig går att se och beskriva, rentav återge grafiskt, men världen vi lever i hade inte varit så givande som den är om vi hade ägt medlen att beskriva den sammansatta verkligheten inifrån varandra. Det måste ut i det omliggande, i det andliga. Dess intryck måste fångas och förmedlas med de medel som står oss till buds. Orden, tonerna, bilderna, smakerna, dofterna, gråten och skratten.
De mönster som utgör det sammansatta mönstret vars markör är vad som skapar det hologram i verkligheten som vi upplever är inte föränderliga. Varje mönster är distinkt och tydligt. Det är det ursprungliga språket, varje mönster en statisk symbol som i sin rörelse tillsammans med andra bildar ett sammanhang. Symbolerna blir till ord. Orden blir till mening. Meningarna blir till sådans som kan förstås såväl på ordagrann nivå som i alla de bottnar de varelser vi är har förmågan att uppleva – såväl medvetna som omedvetna.
Kanske är det så att vi får leva med var och en av symbolerna tills vi lär oss att känna igen den och så snart vi gjort det kan vi istället för att drabbas av den får vi den då i vårt skrivbara alfabet så att vi kan använda den som ett verktyg istället. Det mönster jag nu sett går som den där fläskiga röda tråden genom mitt liv. Jag ser hur sammanhangsjakten pågått från kärnan och ut mot periferin av de verkligheter jag befunnit mig. Att jag i själen är en sökare som aldrig kommer att ge mig utan att jag kommer fortsätta ställa frågor kring hur och varför till dess någon eller något drar mig bort från den här existensen. Så känns det.
Men samtidigt – när jag i skuggan av trädet fick smaka på ursprunget till mitt beteende – så fick det en annan innebörd. En ny känsla, ett slags greppbarhet. Jag vet inte vart det ska ta vägen och en verklighet jag älskar gör sig påmind genom tidens gång. Orden vill med svårighet sluta flyta men jag får nog grubbla en stund på det här. Kanske känna rentav. Det är något där i tystnaden som jag behöver. Och jag måste se mitt mönster att tolka in vad jag tycker att andra borde tycka att jag borde för att kunna göra mig kvitt det och befria mig själv så att jag kan vara helt uppriktig gentemot mig själv när hjärtat säger mig vad det är jag faktiskt – omedvetet – vill.
fredag 26 juli 2013
Noll i tanken
Ångorna har nu lämnat utrymmet. För någon dag sedan togs bottenventilen ur och återstående bränslemängd samlades i en flaska. Den varma luften har fått torka ur tanken och allt som återstår därinne är damm och eventuell algpåväxt. Dessa bägge föroreningar kommer man åt genom den ganska farliga proceduren att dammsuga tanken. Alltså – det här är absolut ingen rekommenderad metod för rengöring av tanken utan en helt hemsnickrad procedur. När jag gjorde det för två somrar sedan på min gamla Fergussontraktor så använde jag en ytterst begagnad dammsugare. Jag hade lång slang och ställde den på behörigt avstånd samt var noga med en extra jordfelsbrytare. Nu var det inte så väldigt farligt eftersom traktorn i fråga går på diesel. Om drivmedlet hade varit bensin så hade nog riskbilden varit klart förhöjd.
Det är där jag är nu – vid uttorkningsfasen. Jag kan endast med svårighet finna punkter då jag varit så här tom i tanken tidigare. Det bör ha varit någon gång i början av nittiotalet. Sommaren 1991 skulle jag tro. Då jag tillsammans med några kompisar bodde i stugan vid havet en liten vecka, spelade tidstypiskt annan musik och stekte korv med makaroner (makaronerna stekte man inte fick jag lära mig). Vi åkte båt också. Förstås. Och så har jag ett svagt minne av att vi spelade kort samt ett förtjänstfullt dimmigt minne om äppelvin, jordnötsringar, bilåka och illamående. Det måste ha varit senast.
Den gången dammsög jag inte utan återfyllde några veckor senare tanken med ett mönster som skulle ta nästan två dekader att bli kvitt. Min flykt till havet och det (tydligen) för tiden och ett stort mått av den därifrån kommande tiden stadigvarande "sällskap" fann en oros plattform i min frånvaro och kunde ovanpå denna år efter år fortsätta mura den borg av rädsla som kom att inhysa den tvärsäkra offerkoftans vida linning. Komprimisshjärtat – som redan funnits – fick sig en rejäl uppgradering. Av min egen rädsla för konflikt svalde jag min luft och klev in i en värld av målmedveten förminskning – genom påbudet att tanken alltid skulle vara mellan ¼ och ½. Aldrig någonsin mer och aldrig någonsin mindre. Och gärna med marginal, dessutom. Vilket resulterade i att jag för säkerhets skull lät bli att förflytta mig. Annat än i tanken, förstås. Det var först lite senare jag insåg att tanken måste förbli parkerad liksom jag själv för att inte slita sönder bränsleslangen.
Det fanns alger i tanken den gången. Och andra föroreningar. Kompromisshjärtats ursprung låg tidigare i tiden och mina triggers för densamma hade inte ifrågasatts av mig själv vid det laget. De ifrågasattes istället utifrån vilket egentligen var ett fördolt övertagande av de trådar som fanns fästa i triggerpunkterna. Så kom det sig att den kommande etappen av livet blev en mycket återhållen sådan där de djupare ligamenten av personen fick stå tillbaka för det strikt tvådimensionella livet på aktuell bränslenivå i tanken.
För fem år sedan tillsattes så additivet villkorslös kärlek till tanken och föroreningarna kunde vandra vägen ut genom bränslesystemet för förbränning och därmed energiutvinning. Den senaste tiden har till och med själva motorn börjat gå oerhört mycket bättre och fastän där givetvis finns en del skador som uppkommit på grund av den alltför återhållna användningen av förbränningsmotorn så är det sannolikt inte värre än att det reder upp sig efter en tids mer regelbunden och förbehållslös användning.
Tanken är nu tom. Dammtorr. Och dammsugaren startades i samma ögonblick som detta inlägg påbörjades. Boken är utläst. En bok jag sparat från exakt den veckan vid havet för 22 år sedan. Jag hade tänkt att läsa den just den sommaren. Men musiken och äppelvinet gjorde att det aldrig blev av. Tack och lov. Jag hade aldrig läst om den och det fanns nog en mening med att ta del av den först nu. Dammtorr i sin kärva beskrivning av en värld vi lever i. Inte bara tillsynes hopplös i sin beskrivning av vad vi till stor del upplever som naturligt och verkligt idag utan egentligen överträffat enbart av den verklighet det samhälle vi lever i tycks konstituera. Men mer om det en annan gång. Kanske.
Dubbeltänk. Självbedrägeri på nusvenska. Utvecklad till dubbelplusbra (det stör mig faktiskt lite att Word inte markerar det senare ordet som felstavat) nivå för att erhålla bratänkighet (puh – felstavat – tack). De kommande åren – från den senaste punkten – fick jag utveckla mitt dubbeltänk, slipa och förfina dess användning. Det kändes inget vidare. Inget vidare alls. Det kändes – har jag förstått i efterhand – som om jag svek mig själv varje dag, vilket jag också gjorde. Men det var – i efterhand – en omistlig upplevelse och gav en förståelse och insikt kring dubbeltänkandets absoluta natur. Att dubbeltänka tar kraft. Att dubbeltänka är att förneka den tanke som reagerar på känslan och i samma stund begrava den känslan och godta en framtänkt verklighetsuppfattning som ett slags nödvändig uppoffring.
"Dubbeltänk betyder förmågan att hysa två motstridiga åsikter på samma gång och godta dem båda. Den intellektuelle partimedlemmen vet i vilken riktning hans minnen måste ändras; han vet därför att han lurar verkligheten, men genom att tillämpa dubbeltänk övertygar han sig även om att han inte gör våld på den"
Ur 1984.
Det finns mängder av ord att hantera, ett flertal flöden som vill tränga upp samtidigt, men kranarna är stängda och dammsugningen ska göras noggrant när nu organismen är inne för mentalt periodiskt underhåll. Tankarna står öppna och den gassande solen fortsätter att trycka med sin underbara närvaro. Huden lever upp och den fysiska tillvaron övertar taktpinnen från den mentala dimensionen en stund – hur länge har inget begrepp om, givetvis.
Det är möjligt på grund av de nya människorna. De som klivit fram och visat att jag kan lita på dem till den grad att jag kan släppa rodret en stund. Visst, jag tittar till det mellan varven men mest eftersom jag vill inspirera och se till att de inte slutar att tro på sig själva vilket för varje gång ser allt mindre troligt ut. Själv känner jag inspirationen knacka lite diskret på dörren på förmiddagarna. Det krävs lite mer än så och det vet den. Den vill bara ge sig tillkänna och visa att den finns där. För att jag inte ska sluta tro på mig själv, helt enkelt.
Det borde ju också finnas enkeltänk, trippeltänk, kvadrupeltänk och så vidare. Det är egentligen inte så svårt att föreställa sig dessa entiteter. Vad jag emellertid tycker utgör den heliga gralen är nolltänket. Ingettänket. Däri bor en ärlig och uppriktig öppning till känslan. Kanske är det därför jag håller tanken tom med viss vilja. Distraherar den, rentav. Får den att flyta vidare annorstädes. Kanske rentav i andra människors skrud.
I går tankade den lille och jag båten. Det gick i 192 liter. Jag älskar livet på och i vattnet och bestämde mig för att försöka smitta ner honom med min passion. Upphittandet av en mycket varm vik samt den unge kaptenens mycket nöjda min bakom ratten vid återfärden var storslagna glädjeämnen i min vattenburna värld. När jag var något äldre än han är nu drömde jag om att en gång få färdas på en båt av det slag som han nu premiärstyrde. En "inne-båt", med kök, sovmöjlighet och av icke blygsam storlek. Att se hans förtjusning över att faktiskt klara över manövreringen är en upplevelse som gick rakt in i hjärtat eftersom jag vet vad samma sak gjorde i mig när jag var liten. Inte eftersom jag tror eller tycker att det måste göra samma sak i honom utan eftersom jag fick smaka på den där sensationen igen. Och njuta en stund av att vara farsa på det sätt jag själv njöt som mest att se min egen i. Fast på mitt eget sätt, inser jag.
Under min dubbeltänksperiod fick jag lära mig mycket av min omgivning om skadligheten i mina "fixa idéer". Båtåkandet var definitivt en av dem. Antalet tankar jag fyllt för att sedan inte använda till sjöss är därför åtskilliga. Det är därför jag aldrig varit till Örskär och det är sannolikt därför själva havsprojektet fortsätter att skvalpa innanför sinnet. Med stundvis samma maniska sökande efter tecken på genomförbart som den flykt som en gång förde mig ut ur det livsuppehållande dubbeltänket och in i denna värld av villkorslös kärlek där jag nu har lyckan att befinna mig så betraktar jag tiden med stinn blick för att se om den gör tecken av att hjälpa mig att sjösätta havsplanen. Jag är egentligen inte alls säker på om jag kommer att finna det särskilt givande eller ens njutbart. Tills vidare fortsätter jag iaktta tanken och den sökande markören.
Det bor något bortom förverkligande av drömmar, nämligen. Något obeskrivligt meningsfullt. När känslan stämmer med sinnet, med tanken, med pulsen, dofterna, ljuden och helheten sjunger samma sång. Det händer allt oftare och det sätter mig i rörelse på ett mäktigt sätt, även om rörelsen – som nu – är ett ganska distinkt stillestånd. Det är som om tiden graviterade kring de ögonblicken. Som om de vore de noder av meningsfullhet som alla saker som verkar meningslösa rör sig mellan, men det ser inte meningslöst ut från de punkterna – inte alls. Det som känts meningslöst och fel ser ändå meningsfullt ut därifrån. Kanske är alla punkterna egentligen samma, men genom tiden sedda som separata.
Partiet skiljer sig från vår nuvarande världsregim även om det är marginellt. Vår regim har inte givit sig tillkänna på samma sätt helt och hållet men processen är pågående. Revideringen av det förgångna är effektiv och fungerande vilket på något sätt är en förutsättning för att yttrandet av makten ska kunna uppfattas som korrekt. "Det har alltid funnits ett monster under sängen" har provkörts i cirka fem års tid och mätvärdena på reaktionerna börjar sannolikt att närma sig de stipulerade börvärdena efter en programmering som tagit långt längre tid än beräknat. Men det gör inget, partiet har inte bråttom, partiet kommer att ta kontroll över tiden och eftersom partiet vet att det kommer att hända så spelar det ingen roll hur lång tid saker och ting tar. Det kan ju alltid korrigeras i den nutid som där framme blir all tid inklusive den dåtid nuet då kommer att vara. Pragmatiskt.
Utplånandet av det småskaliga är lika omöjligt som omistligt i kampen mot illusionen om illusionen om den fria människan. Ju närmare vi glider den framtida nupunkten då allt kontrolleras av storerbrors storebror desto tydligare blir omöjligheterna. De kastar ljuset på människans själsliga beskaffenhet, på kärlekens verkan och skapandets ohejdbara kraft. Det belyser människans inneboende reflex att hjälpa varandra mer än sig själva och får oss att förstå det. Några vill göra gällande att det – när vi väl förstår det – är för sent, men det är aldrig för sent eftersom vi – människorna – behärskar tiden helt och hållet eftersom vi är den. Varje andetag, hjärtslag och varje tanke skapar den. Att de räddaste försöker lägga rabarber på det är inte något annat än den förtjänstfulla utmaning vi måste igenom för att ta oss vidare till nästa nivå av skapande.
Det är där jag är nu – vid uttorkningsfasen. Jag kan endast med svårighet finna punkter då jag varit så här tom i tanken tidigare. Det bör ha varit någon gång i början av nittiotalet. Sommaren 1991 skulle jag tro. Då jag tillsammans med några kompisar bodde i stugan vid havet en liten vecka, spelade tidstypiskt annan musik och stekte korv med makaroner (makaronerna stekte man inte fick jag lära mig). Vi åkte båt också. Förstås. Och så har jag ett svagt minne av att vi spelade kort samt ett förtjänstfullt dimmigt minne om äppelvin, jordnötsringar, bilåka och illamående. Det måste ha varit senast.
Den gången dammsög jag inte utan återfyllde några veckor senare tanken med ett mönster som skulle ta nästan två dekader att bli kvitt. Min flykt till havet och det (tydligen) för tiden och ett stort mått av den därifrån kommande tiden stadigvarande "sällskap" fann en oros plattform i min frånvaro och kunde ovanpå denna år efter år fortsätta mura den borg av rädsla som kom att inhysa den tvärsäkra offerkoftans vida linning. Komprimisshjärtat – som redan funnits – fick sig en rejäl uppgradering. Av min egen rädsla för konflikt svalde jag min luft och klev in i en värld av målmedveten förminskning – genom påbudet att tanken alltid skulle vara mellan ¼ och ½. Aldrig någonsin mer och aldrig någonsin mindre. Och gärna med marginal, dessutom. Vilket resulterade i att jag för säkerhets skull lät bli att förflytta mig. Annat än i tanken, förstås. Det var först lite senare jag insåg att tanken måste förbli parkerad liksom jag själv för att inte slita sönder bränsleslangen.
Det fanns alger i tanken den gången. Och andra föroreningar. Kompromisshjärtats ursprung låg tidigare i tiden och mina triggers för densamma hade inte ifrågasatts av mig själv vid det laget. De ifrågasattes istället utifrån vilket egentligen var ett fördolt övertagande av de trådar som fanns fästa i triggerpunkterna. Så kom det sig att den kommande etappen av livet blev en mycket återhållen sådan där de djupare ligamenten av personen fick stå tillbaka för det strikt tvådimensionella livet på aktuell bränslenivå i tanken.
För fem år sedan tillsattes så additivet villkorslös kärlek till tanken och föroreningarna kunde vandra vägen ut genom bränslesystemet för förbränning och därmed energiutvinning. Den senaste tiden har till och med själva motorn börjat gå oerhört mycket bättre och fastän där givetvis finns en del skador som uppkommit på grund av den alltför återhållna användningen av förbränningsmotorn så är det sannolikt inte värre än att det reder upp sig efter en tids mer regelbunden och förbehållslös användning.
Tanken är nu tom. Dammtorr. Och dammsugaren startades i samma ögonblick som detta inlägg påbörjades. Boken är utläst. En bok jag sparat från exakt den veckan vid havet för 22 år sedan. Jag hade tänkt att läsa den just den sommaren. Men musiken och äppelvinet gjorde att det aldrig blev av. Tack och lov. Jag hade aldrig läst om den och det fanns nog en mening med att ta del av den först nu. Dammtorr i sin kärva beskrivning av en värld vi lever i. Inte bara tillsynes hopplös i sin beskrivning av vad vi till stor del upplever som naturligt och verkligt idag utan egentligen överträffat enbart av den verklighet det samhälle vi lever i tycks konstituera. Men mer om det en annan gång. Kanske.
Dubbeltänk. Självbedrägeri på nusvenska. Utvecklad till dubbelplusbra (det stör mig faktiskt lite att Word inte markerar det senare ordet som felstavat) nivå för att erhålla bratänkighet (puh – felstavat – tack). De kommande åren – från den senaste punkten – fick jag utveckla mitt dubbeltänk, slipa och förfina dess användning. Det kändes inget vidare. Inget vidare alls. Det kändes – har jag förstått i efterhand – som om jag svek mig själv varje dag, vilket jag också gjorde. Men det var – i efterhand – en omistlig upplevelse och gav en förståelse och insikt kring dubbeltänkandets absoluta natur. Att dubbeltänka tar kraft. Att dubbeltänka är att förneka den tanke som reagerar på känslan och i samma stund begrava den känslan och godta en framtänkt verklighetsuppfattning som ett slags nödvändig uppoffring.
"Dubbeltänk betyder förmågan att hysa två motstridiga åsikter på samma gång och godta dem båda. Den intellektuelle partimedlemmen vet i vilken riktning hans minnen måste ändras; han vet därför att han lurar verkligheten, men genom att tillämpa dubbeltänk övertygar han sig även om att han inte gör våld på den"
Ur 1984.
Det finns mängder av ord att hantera, ett flertal flöden som vill tränga upp samtidigt, men kranarna är stängda och dammsugningen ska göras noggrant när nu organismen är inne för mentalt periodiskt underhåll. Tankarna står öppna och den gassande solen fortsätter att trycka med sin underbara närvaro. Huden lever upp och den fysiska tillvaron övertar taktpinnen från den mentala dimensionen en stund – hur länge har inget begrepp om, givetvis.
Det är möjligt på grund av de nya människorna. De som klivit fram och visat att jag kan lita på dem till den grad att jag kan släppa rodret en stund. Visst, jag tittar till det mellan varven men mest eftersom jag vill inspirera och se till att de inte slutar att tro på sig själva vilket för varje gång ser allt mindre troligt ut. Själv känner jag inspirationen knacka lite diskret på dörren på förmiddagarna. Det krävs lite mer än så och det vet den. Den vill bara ge sig tillkänna och visa att den finns där. För att jag inte ska sluta tro på mig själv, helt enkelt.
Det borde ju också finnas enkeltänk, trippeltänk, kvadrupeltänk och så vidare. Det är egentligen inte så svårt att föreställa sig dessa entiteter. Vad jag emellertid tycker utgör den heliga gralen är nolltänket. Ingettänket. Däri bor en ärlig och uppriktig öppning till känslan. Kanske är det därför jag håller tanken tom med viss vilja. Distraherar den, rentav. Får den att flyta vidare annorstädes. Kanske rentav i andra människors skrud.
I går tankade den lille och jag båten. Det gick i 192 liter. Jag älskar livet på och i vattnet och bestämde mig för att försöka smitta ner honom med min passion. Upphittandet av en mycket varm vik samt den unge kaptenens mycket nöjda min bakom ratten vid återfärden var storslagna glädjeämnen i min vattenburna värld. När jag var något äldre än han är nu drömde jag om att en gång få färdas på en båt av det slag som han nu premiärstyrde. En "inne-båt", med kök, sovmöjlighet och av icke blygsam storlek. Att se hans förtjusning över att faktiskt klara över manövreringen är en upplevelse som gick rakt in i hjärtat eftersom jag vet vad samma sak gjorde i mig när jag var liten. Inte eftersom jag tror eller tycker att det måste göra samma sak i honom utan eftersom jag fick smaka på den där sensationen igen. Och njuta en stund av att vara farsa på det sätt jag själv njöt som mest att se min egen i. Fast på mitt eget sätt, inser jag.
Under min dubbeltänksperiod fick jag lära mig mycket av min omgivning om skadligheten i mina "fixa idéer". Båtåkandet var definitivt en av dem. Antalet tankar jag fyllt för att sedan inte använda till sjöss är därför åtskilliga. Det är därför jag aldrig varit till Örskär och det är sannolikt därför själva havsprojektet fortsätter att skvalpa innanför sinnet. Med stundvis samma maniska sökande efter tecken på genomförbart som den flykt som en gång förde mig ut ur det livsuppehållande dubbeltänket och in i denna värld av villkorslös kärlek där jag nu har lyckan att befinna mig så betraktar jag tiden med stinn blick för att se om den gör tecken av att hjälpa mig att sjösätta havsplanen. Jag är egentligen inte alls säker på om jag kommer att finna det särskilt givande eller ens njutbart. Tills vidare fortsätter jag iaktta tanken och den sökande markören.
Det bor något bortom förverkligande av drömmar, nämligen. Något obeskrivligt meningsfullt. När känslan stämmer med sinnet, med tanken, med pulsen, dofterna, ljuden och helheten sjunger samma sång. Det händer allt oftare och det sätter mig i rörelse på ett mäktigt sätt, även om rörelsen – som nu – är ett ganska distinkt stillestånd. Det är som om tiden graviterade kring de ögonblicken. Som om de vore de noder av meningsfullhet som alla saker som verkar meningslösa rör sig mellan, men det ser inte meningslöst ut från de punkterna – inte alls. Det som känts meningslöst och fel ser ändå meningsfullt ut därifrån. Kanske är alla punkterna egentligen samma, men genom tiden sedda som separata.
Partiet skiljer sig från vår nuvarande världsregim även om det är marginellt. Vår regim har inte givit sig tillkänna på samma sätt helt och hållet men processen är pågående. Revideringen av det förgångna är effektiv och fungerande vilket på något sätt är en förutsättning för att yttrandet av makten ska kunna uppfattas som korrekt. "Det har alltid funnits ett monster under sängen" har provkörts i cirka fem års tid och mätvärdena på reaktionerna börjar sannolikt att närma sig de stipulerade börvärdena efter en programmering som tagit långt längre tid än beräknat. Men det gör inget, partiet har inte bråttom, partiet kommer att ta kontroll över tiden och eftersom partiet vet att det kommer att hända så spelar det ingen roll hur lång tid saker och ting tar. Det kan ju alltid korrigeras i den nutid som där framme blir all tid inklusive den dåtid nuet då kommer att vara. Pragmatiskt.
Utplånandet av det småskaliga är lika omöjligt som omistligt i kampen mot illusionen om illusionen om den fria människan. Ju närmare vi glider den framtida nupunkten då allt kontrolleras av storerbrors storebror desto tydligare blir omöjligheterna. De kastar ljuset på människans själsliga beskaffenhet, på kärlekens verkan och skapandets ohejdbara kraft. Det belyser människans inneboende reflex att hjälpa varandra mer än sig själva och får oss att förstå det. Några vill göra gällande att det – när vi väl förstår det – är för sent, men det är aldrig för sent eftersom vi – människorna – behärskar tiden helt och hållet eftersom vi är den. Varje andetag, hjärtslag och varje tanke skapar den. Att de räddaste försöker lägga rabarber på det är inte något annat än den förtjänstfulla utmaning vi måste igenom för att ta oss vidare till nästa nivå av skapande.
fredag 19 juli 2013
Bränn fett!
Visionen var att komma dit rådjuren är. Har kikat på dem sedan vi flyttade hit och sett hur petiga de är med maten. När marken är frusen och har dragit snötäcket över sig kan rådjuret ändå låta bli vissa saker som det skulle kunna äta. Jag har beundrande följt dess styvnackade beteende då det valt att svälta istället för att stoppa i sig vadsomhelst och kommit till idén om att rådjuret vet vad som är bra för det. Och vad som är bra för rådjuret är ju inte på något sätt en statisk lista med örter, gräsarter och träd utan det beror ju i allra högsta grad på hur djuret mår.
Vi vet att bensin är bra för bilar i allmänhet. Nödvändigt för funktionen och det ena med det andra. Så när en bil åker in på macken fyller vi den givetvis med bensin – sådan är den allmänna rekommendationen. Att det var på grund av för lite spolarvätska just denna dieselbil angjorde macken kanske vi får ta konsekvenserna av senare… Ungefär sådär dumt åt jag innan jag började tänka på vad det var för drivmedel kroppen fick. Målsättningen var redan från början att kunna sluta tänka på vad det var jag åt och istället som idolen rådjuret hitta något slags känsla för vad det är jag behöver.
Det börjar kännas vettigt nu. Jag är petig med maten och jag äter mindre än någonsin i gram räknat. Fett – animaliskt, energirikt fett – är stommen i drivmedlet. Men viktigast av allt är ändå vatten. Det känns på något sätt ärligt att vatten är det primära livsmedlet. Och eftersom min kropp inte längre behöver dämpa effekterna av dåligt drivmedel har den släppt ifrån sig de inre fettreserverna och därmed den vätska de höll. Jag har bevisat att kroppen kan lita till sinnet och nu är det upp till mig att dricka vatten i tid. Tack för förtroendet.
En mängd andra saker har löst sig till det bättre. Lederna, till exempel. Den PC-skadade handen krånglar fortfarande men alla reumatiska besvär från resten av kroppen är helt borta, samma sak med värk i t.ex. rygg. Helt och hållet. Jag kan vistas i solen hela dagar utan att bli bränd. Småsår läker i ett nafs. Huden som organ mår ypperligt, faktiskt. Det är fascinerande att se det där med brännan. Jag har för mitt liv inte kunnat begripa hur solen skulle kunna vara direkt farlig. Den är ju orsaken till livet – hur ska man behöva passa sig för den.
Givetvis – om den bränner och huden svider. Om den är ovan eller om jag varit dum nog att ta bort dess naturliga varningsinstinkter med hjälp av solkräm – då är det säkert inte nyttigt. Precis lika bra för kroppen som att lägga handen på en varm spisplatta – kroppen reagerar för att tala om för viljan att dra sig tillbaka.
Det är ju lite klurigt skapat detta med att vara förkroppsligad egentligen. Jag menar – i fallet med spisplattan – hettan från plattan når nerverna i handen som skickar en signal till hjärnan att berätta för själen att nu behöver du dra undan handen annars bränner du dig. I just fallet med plattan finns det dessutom en spärr, ett slags spelregel, som reflexmässigt och utan att invänta hjärnans medvetna sektions process faktiskt rycker undan handen. En instinkt.
Det förefaller som utmaningen är att hitta sin väg ut genom kroppen och vidare i den fysiska världen. Sin väg som i sin vibrations yttrande, sin själs rotbudskap, färgen hos den skärva av helheten man själv är. Att ta det från att vara en själ i en kropp – en själ i "min kropp" till att faktiskt vara även kroppen – men inte enbart den utan bägge sakerna som gestalt och reflektion av varandra. Kropp och själ i samklang. Låter som en floskel, men det kan ju faktiskt vara vettigt ändå.
Det är inte sällan man ser någon person som sliter med gångstavar, kroppsvikter och ett jävligt bistert ansiktsuttryck efter vägen. En person som lärt sig att man måste äta på ett visst sätt och att man måste ut och träna för att få kroppen att stämma överens med själen. Att man måste arbeta för att ha rätt att se ut på det sätt man drömmer om. Med risk dåligt språk men vilket jävla utstuderat bullshit det är!
Det klassiska skuldmönstret finns precis överallt. Det är cykliskt och har funnits här sedan långt innan någon av de människoinstanser som finns här just nu ens var påtänkta. Föreställningen om arvsynden. Att du föds in i livet ungefär som när du går in på en nöjespark. Att nöjesparken "bjuder dig" på inträdet men att du väl inne måste kämpa för att betala tillbaks den initiala skulden. Det må så vara att du trodde att du kommit till nöjesparken för att roa dig, njuta sensationerna i attraktionerna och utmana dina sinnen, men ack nej – på grund av den initiala skulden måste du ju först och främst göra rätt för dig. Skulden växer med tiden – räntan. Skulden kan vid behov också utökas genom godtyckliga saker som böter eller straff för förseelser av i stort sett påhittad art. Inne på nöjesfältet är det väldigt få som blir kvitt sin skuld. Sannolikt ingen. Däremot finns färgglada affischer som berättar för besökarna om hur ljuvligt livet kan bli som "skuldfri". Ja, ni fattar analogin – inte sant? Om inte – fråga.
Skulden till livet är lika verklig som finansiella skulder (se "Vi leker bank", det mest lästa inlägget på den här bloggen faktiskt) – påhittade och godtyckliga. Precis som med övervikten, alltså. Fostras man in i att äta saker som är direkt skadliga för den egna kroppen så blir det ju som det blir. Spannmålsbaserad mat och socker – inte kanske det allra bästa för åtminstone den typ av kropp jag färdas genom mitt jordeliv i. Tvärtom. Riktigt jävla skadligt, faktiskt. Bra så mycket farligare än de saker jag genom livet fått lära mig är farliga. Att kasta i nyllet på de som inte trivs med sin storlek på grund av samhällspåbjuden matförgiftning att de måste träna och förtjäna sin viktminskning är lika jävla dumt som logiken från 1600-talets häxprocesser. "Flyter hon så är hon häxa, men om hon drunknar var hon oskyldig." – skönt att höra för det genomvåta liket.
(Några ytterligare instanser av skuldmönstret: koldioxidbluffen, fildelning, sopsortering, SMS-lån, rökning, diverse härskarreligioner - you name it. Du begriper förhoppningsvis att du inte är skyldig någon något. Det handlar om den medfödda vilja att hjälpa till – det är den du känner. Det är den som gör det möjligt att utnyttja dig. Egentligen vill du göra saker för andra, men du luras att tro att du måste. Om du skulle följa instinkten och göra saker åt andra så skulle du göra dem åt sådana som förtjänade det istället. Och det vill förstås inte de som lurat dig att det ska ske för då skulle de behöva göra en hel massa saker själva istället…)
Mönster finns för att brytas. Dessa skuldmönster håller miljarder människor på behörigt avstånd från sig själva och det är så eftersom universum vill att vi ska hitta viljan att bryta dem. Ju mer vi väntar med att bryta mönstren desto absurda saker ger de upphov till. Hela skuldfrågan är en utmaning. Ser du igenom den? Kan du frigöra dig själv från det kulturella vanvettet och se dig själv för vad du egentligen är?
Maten var ett spår – inspirerat av rådjuren. Arbete och att "göra rätt för sig" (fy fan, nu kräks jag) en annan. Att man måste vara del av något jävla meningslöst ekorrhjul för att på något skumt sätt äga rätten att få något påhittat som kallas pengar för att betala hyran på en jävla grå människoförintande cell i ett människoförstörande grått bostadsområde skapat för att hålla folk isär och för att "ha råd" att kunna köpa gift i form av socker och bröd som gör att man måste gå till doktorn och ta jälva insulinsprutor innan man dör lagom på sin 65-årsdag då man ju skulle få lämna ekorrhjulet och göra allt man någonsin drömt om…
(Så jävla dumt, alltihop. Nu blev jag upprörd. Det var inte alls meningen. Jag fick höra att en granne dött i morse. Jag har inte växlat många ord med honom. Han var lite drygt 60 år och fick en infarkt när han läste tidningen. Mörkertalet vad gäller dödsfall på grund av idiotiska nyheter är nog rätt ansenligt.)
Men OK – vad gör man då för att komma ur pusslet? Sluta göra meningslösa saker. Ät saker som är bra för dig. Tänk tankar på vad du vill och vad du önskar. Tankar blir sanning med tiden. Drömmar är sanning vid en annan tidpunkt. En vision eller dröm idag är precis lika verklig som den känns, bara det att tiden för dess förverkligande är en annan. Det gäller alltså att ha tålamod att tänka samma tanke, behålla visionen och återbesöka drömmen med sådan envishet att den får fortsätta att finnas så att tiden kan få förverkliga den.
Rent konkret (nu jävlar åkte pekpinnen fram, minsann):
1. Ät vettigt. LCHF kan nog vara en bra startpunkt, även om det aldrig kan bli lika för alla.
2. Sluta vara rädd. Se rädslan som en signal om möjlig utmaning. Leta reda på utmaningen och ta hjälp för att klara den.
3. Respektera din egen vilja.
4. Sluta oroa dig för pengar. Sluta amortera och sluta för guds skull att pensionsspara om du har det snålt. Alltihopa är en bluff från början till slut i alla fall. Dags att ta det för vad det är.
5. Res. Lägg amorteringen i reskassan istället. Ta semester så mycket det går. Besök solen när den inte är här.
6. Var uppriktig. Säg vad du tycker och se hur din uppriktighet ger dig äkta vänskap tillbaka.
7. Sluta leta. Så länge du söker kan inget hitta dig. Låt det komma till dig istället och fokusera på dina drömmar och visioner.
8. Gör meningsfulla saker. Även om jobbet kanske känns meningslöst så kan det finnas detaljer i jobbet som är meningsfulla. Fokusera där och du kommer att bli ryktbar världsmästare på just det inom kort. (Bor du i Sandviken kan du finna meningsfullt utlopp hos Social Avkastning, eller The Scape Bay också).
9. Bestäm dig för att ha tur (här på bloggen, eller via den här hos UNT.)
10. Lyssna till dina drömmar och förstaintryck. De säger dig vad du egentligen vill.
11. Ge akt på symmetrierna. Små, små "sammanträffanden". Börjar de dyka upp tätare så är du på rätt väg. Och det är du ju.
12. Tänk på hur du tänker. Negativa tankar som "det kommer aldrig att fungera" gör att inget fungerar. "Det går säkert", däremot har – som tanke – en funktionsombesörjande effekt. Vad du säger är minst lika viktigt.
13. Ta hjälp att realisera dina visioner genom att berätta om dem för andra så att de hjälper dig att tänka fram dess förverkligande. Ju fler man är som tänker på en sak desto fortare blir den verklighet.
14. Skippa media. Nyheter är skadligt - nyheter dödar. Se "Del 3 – Nyheter" från i våras. Även underhållningsmedia kan vara rätt skadligt för ditt sinne. Underhållning – skapat för att du inte ska tänka som du själv vill och därmed inte skapa det du drömmer om.
15. Sluta kolla vädret i mobilen. Det blir det väder som det blir. Och det är det väder som det är. Du kan – innan du lärt dig det – inte göra så mycket åt saken.
16. Slå av mobilen när du sover. Mobilens strålning stör din sömn.
17. Prova att tänka på ingenting två eller rentav tio minuter om dagen. Det är inte så lätt som det låter men det ger enorm effekt.
18. Tänk på hur du andas. Om du är stressad – andas långsammare en minut och du kommer att bli avslappnad. Andas lugnt när du vill vara säker på att inte göra fel.
19. Känns det rätt så är det rätt. Om det inte känns rätt så måste du inte. Och tycker du att du likväl måste så visa vad du tycker.
20. Du är inget offer. Aldrig någonsin. Om någon är taskig mot dig så är det mycket värre att vara den som är taskig än att vara den som råkar ut för det. Det verkliga offret är alltid förövaren.
OK. Vi stannar väl där då. Detta inlägg blev något annat än jag tänkt mig. Så kan det gå.Jag hade tänkt att skriva om huden, faktiskt. Om hur maten gjorde att jag klarar solen på ett helt annat sätt. Hur fettet jag äter får mig att fungera på sätt jag aldrig trodde var möjliga. Men det framgick kanske ändå.
Vi vet att bensin är bra för bilar i allmänhet. Nödvändigt för funktionen och det ena med det andra. Så när en bil åker in på macken fyller vi den givetvis med bensin – sådan är den allmänna rekommendationen. Att det var på grund av för lite spolarvätska just denna dieselbil angjorde macken kanske vi får ta konsekvenserna av senare… Ungefär sådär dumt åt jag innan jag började tänka på vad det var för drivmedel kroppen fick. Målsättningen var redan från början att kunna sluta tänka på vad det var jag åt och istället som idolen rådjuret hitta något slags känsla för vad det är jag behöver.
Det börjar kännas vettigt nu. Jag är petig med maten och jag äter mindre än någonsin i gram räknat. Fett – animaliskt, energirikt fett – är stommen i drivmedlet. Men viktigast av allt är ändå vatten. Det känns på något sätt ärligt att vatten är det primära livsmedlet. Och eftersom min kropp inte längre behöver dämpa effekterna av dåligt drivmedel har den släppt ifrån sig de inre fettreserverna och därmed den vätska de höll. Jag har bevisat att kroppen kan lita till sinnet och nu är det upp till mig att dricka vatten i tid. Tack för förtroendet.
En mängd andra saker har löst sig till det bättre. Lederna, till exempel. Den PC-skadade handen krånglar fortfarande men alla reumatiska besvär från resten av kroppen är helt borta, samma sak med värk i t.ex. rygg. Helt och hållet. Jag kan vistas i solen hela dagar utan att bli bränd. Småsår läker i ett nafs. Huden som organ mår ypperligt, faktiskt. Det är fascinerande att se det där med brännan. Jag har för mitt liv inte kunnat begripa hur solen skulle kunna vara direkt farlig. Den är ju orsaken till livet – hur ska man behöva passa sig för den.
Givetvis – om den bränner och huden svider. Om den är ovan eller om jag varit dum nog att ta bort dess naturliga varningsinstinkter med hjälp av solkräm – då är det säkert inte nyttigt. Precis lika bra för kroppen som att lägga handen på en varm spisplatta – kroppen reagerar för att tala om för viljan att dra sig tillbaka.
Det är ju lite klurigt skapat detta med att vara förkroppsligad egentligen. Jag menar – i fallet med spisplattan – hettan från plattan når nerverna i handen som skickar en signal till hjärnan att berätta för själen att nu behöver du dra undan handen annars bränner du dig. I just fallet med plattan finns det dessutom en spärr, ett slags spelregel, som reflexmässigt och utan att invänta hjärnans medvetna sektions process faktiskt rycker undan handen. En instinkt.
Det förefaller som utmaningen är att hitta sin väg ut genom kroppen och vidare i den fysiska världen. Sin väg som i sin vibrations yttrande, sin själs rotbudskap, färgen hos den skärva av helheten man själv är. Att ta det från att vara en själ i en kropp – en själ i "min kropp" till att faktiskt vara även kroppen – men inte enbart den utan bägge sakerna som gestalt och reflektion av varandra. Kropp och själ i samklang. Låter som en floskel, men det kan ju faktiskt vara vettigt ändå.
Det är inte sällan man ser någon person som sliter med gångstavar, kroppsvikter och ett jävligt bistert ansiktsuttryck efter vägen. En person som lärt sig att man måste äta på ett visst sätt och att man måste ut och träna för att få kroppen att stämma överens med själen. Att man måste arbeta för att ha rätt att se ut på det sätt man drömmer om. Med risk dåligt språk men vilket jävla utstuderat bullshit det är!
Det klassiska skuldmönstret finns precis överallt. Det är cykliskt och har funnits här sedan långt innan någon av de människoinstanser som finns här just nu ens var påtänkta. Föreställningen om arvsynden. Att du föds in i livet ungefär som när du går in på en nöjespark. Att nöjesparken "bjuder dig" på inträdet men att du väl inne måste kämpa för att betala tillbaks den initiala skulden. Det må så vara att du trodde att du kommit till nöjesparken för att roa dig, njuta sensationerna i attraktionerna och utmana dina sinnen, men ack nej – på grund av den initiala skulden måste du ju först och främst göra rätt för dig. Skulden växer med tiden – räntan. Skulden kan vid behov också utökas genom godtyckliga saker som böter eller straff för förseelser av i stort sett påhittad art. Inne på nöjesfältet är det väldigt få som blir kvitt sin skuld. Sannolikt ingen. Däremot finns färgglada affischer som berättar för besökarna om hur ljuvligt livet kan bli som "skuldfri". Ja, ni fattar analogin – inte sant? Om inte – fråga.
Skulden till livet är lika verklig som finansiella skulder (se "Vi leker bank", det mest lästa inlägget på den här bloggen faktiskt) – påhittade och godtyckliga. Precis som med övervikten, alltså. Fostras man in i att äta saker som är direkt skadliga för den egna kroppen så blir det ju som det blir. Spannmålsbaserad mat och socker – inte kanske det allra bästa för åtminstone den typ av kropp jag färdas genom mitt jordeliv i. Tvärtom. Riktigt jävla skadligt, faktiskt. Bra så mycket farligare än de saker jag genom livet fått lära mig är farliga. Att kasta i nyllet på de som inte trivs med sin storlek på grund av samhällspåbjuden matförgiftning att de måste träna och förtjäna sin viktminskning är lika jävla dumt som logiken från 1600-talets häxprocesser. "Flyter hon så är hon häxa, men om hon drunknar var hon oskyldig." – skönt att höra för det genomvåta liket.
(Några ytterligare instanser av skuldmönstret: koldioxidbluffen, fildelning, sopsortering, SMS-lån, rökning, diverse härskarreligioner - you name it. Du begriper förhoppningsvis att du inte är skyldig någon något. Det handlar om den medfödda vilja att hjälpa till – det är den du känner. Det är den som gör det möjligt att utnyttja dig. Egentligen vill du göra saker för andra, men du luras att tro att du måste. Om du skulle följa instinkten och göra saker åt andra så skulle du göra dem åt sådana som förtjänade det istället. Och det vill förstås inte de som lurat dig att det ska ske för då skulle de behöva göra en hel massa saker själva istället…)
Mönster finns för att brytas. Dessa skuldmönster håller miljarder människor på behörigt avstånd från sig själva och det är så eftersom universum vill att vi ska hitta viljan att bryta dem. Ju mer vi väntar med att bryta mönstren desto absurda saker ger de upphov till. Hela skuldfrågan är en utmaning. Ser du igenom den? Kan du frigöra dig själv från det kulturella vanvettet och se dig själv för vad du egentligen är?
Maten var ett spår – inspirerat av rådjuren. Arbete och att "göra rätt för sig" (fy fan, nu kräks jag) en annan. Att man måste vara del av något jävla meningslöst ekorrhjul för att på något skumt sätt äga rätten att få något påhittat som kallas pengar för att betala hyran på en jävla grå människoförintande cell i ett människoförstörande grått bostadsområde skapat för att hålla folk isär och för att "ha råd" att kunna köpa gift i form av socker och bröd som gör att man måste gå till doktorn och ta jälva insulinsprutor innan man dör lagom på sin 65-årsdag då man ju skulle få lämna ekorrhjulet och göra allt man någonsin drömt om…
(Så jävla dumt, alltihop. Nu blev jag upprörd. Det var inte alls meningen. Jag fick höra att en granne dött i morse. Jag har inte växlat många ord med honom. Han var lite drygt 60 år och fick en infarkt när han läste tidningen. Mörkertalet vad gäller dödsfall på grund av idiotiska nyheter är nog rätt ansenligt.)
Men OK – vad gör man då för att komma ur pusslet? Sluta göra meningslösa saker. Ät saker som är bra för dig. Tänk tankar på vad du vill och vad du önskar. Tankar blir sanning med tiden. Drömmar är sanning vid en annan tidpunkt. En vision eller dröm idag är precis lika verklig som den känns, bara det att tiden för dess förverkligande är en annan. Det gäller alltså att ha tålamod att tänka samma tanke, behålla visionen och återbesöka drömmen med sådan envishet att den får fortsätta att finnas så att tiden kan få förverkliga den.
Rent konkret (nu jävlar åkte pekpinnen fram, minsann):
1. Ät vettigt. LCHF kan nog vara en bra startpunkt, även om det aldrig kan bli lika för alla.
2. Sluta vara rädd. Se rädslan som en signal om möjlig utmaning. Leta reda på utmaningen och ta hjälp för att klara den.
3. Respektera din egen vilja.
4. Sluta oroa dig för pengar. Sluta amortera och sluta för guds skull att pensionsspara om du har det snålt. Alltihopa är en bluff från början till slut i alla fall. Dags att ta det för vad det är.
5. Res. Lägg amorteringen i reskassan istället. Ta semester så mycket det går. Besök solen när den inte är här.
6. Var uppriktig. Säg vad du tycker och se hur din uppriktighet ger dig äkta vänskap tillbaka.
7. Sluta leta. Så länge du söker kan inget hitta dig. Låt det komma till dig istället och fokusera på dina drömmar och visioner.
8. Gör meningsfulla saker. Även om jobbet kanske känns meningslöst så kan det finnas detaljer i jobbet som är meningsfulla. Fokusera där och du kommer att bli ryktbar världsmästare på just det inom kort. (Bor du i Sandviken kan du finna meningsfullt utlopp hos Social Avkastning, eller The Scape Bay också).
9. Bestäm dig för att ha tur (här på bloggen, eller via den här hos UNT.)
10. Lyssna till dina drömmar och förstaintryck. De säger dig vad du egentligen vill.
11. Ge akt på symmetrierna. Små, små "sammanträffanden". Börjar de dyka upp tätare så är du på rätt väg. Och det är du ju.
12. Tänk på hur du tänker. Negativa tankar som "det kommer aldrig att fungera" gör att inget fungerar. "Det går säkert", däremot har – som tanke – en funktionsombesörjande effekt. Vad du säger är minst lika viktigt.
13. Ta hjälp att realisera dina visioner genom att berätta om dem för andra så att de hjälper dig att tänka fram dess förverkligande. Ju fler man är som tänker på en sak desto fortare blir den verklighet.
14. Skippa media. Nyheter är skadligt - nyheter dödar. Se "Del 3 – Nyheter" från i våras. Även underhållningsmedia kan vara rätt skadligt för ditt sinne. Underhållning – skapat för att du inte ska tänka som du själv vill och därmed inte skapa det du drömmer om.
15. Sluta kolla vädret i mobilen. Det blir det väder som det blir. Och det är det väder som det är. Du kan – innan du lärt dig det – inte göra så mycket åt saken.
16. Slå av mobilen när du sover. Mobilens strålning stör din sömn.
17. Prova att tänka på ingenting två eller rentav tio minuter om dagen. Det är inte så lätt som det låter men det ger enorm effekt.
18. Tänk på hur du andas. Om du är stressad – andas långsammare en minut och du kommer att bli avslappnad. Andas lugnt när du vill vara säker på att inte göra fel.
19. Känns det rätt så är det rätt. Om det inte känns rätt så måste du inte. Och tycker du att du likväl måste så visa vad du tycker.
20. Du är inget offer. Aldrig någonsin. Om någon är taskig mot dig så är det mycket värre att vara den som är taskig än att vara den som råkar ut för det. Det verkliga offret är alltid förövaren.
OK. Vi stannar väl där då. Detta inlägg blev något annat än jag tänkt mig. Så kan det gå.Jag hade tänkt att skriva om huden, faktiskt. Om hur maten gjorde att jag klarar solen på ett helt annat sätt. Hur fettet jag äter får mig att fungera på sätt jag aldrig trodde var möjliga. Men det framgick kanske ändå.
tisdag 16 juli 2013
Historia
Who´s story? Mine? His?
"Each of us is ultimately the Hero - moving through His Story."
David Wilcox.
Det sitter i orden...
söndag 14 juli 2013
Ekvilibrium
Fortsätter balanserandet mellan ljus och mörker och tar det till navigationens värld. Vilka än polerna är så bor de ju i varandra. Om mörkret måste finnas för att ljuset ska vara greppbart och definierbart – är det inte samma sak åt andra hållet? Att ljuset måste finnas för att mörkret ska kunna finnas. Eller är det tvärtom? Mörker kan existera utan ljus, men inte i ljus. Ljus kan existera utan mörker (men det kan inte definieras), men ljus kan också finnas i mörkret – det ser man enklast en stjärnklar natt. Om universum istället varit ljust hade vi inte fått syn på de mörka stjärnorna. Det är mycket möjligt att de finns, men vi ser dem inte.
I natt drömde jag en väldigt färgstark dröm. Det åskade ordentligt under de tidiga morgontimmarna och i min dröm vaknade jag upp och kände marken vibrera under sängen. Jag blev inte förvånad. Jag visste att det var rimligt att jorden behövde skaka loss lite och bestämde mig faktiskt för att somna om en stund eftersom det inte fanns så mycket jag kunde göra åt saken ändå. Ett mekaniskt ljud väckte emellertid mitt intresse och jag kom att tänka på de stackars hästarna som kanske skulle bli lite oroliga av jordbävandet. Jag gick fram till fönstret och vinklade persiennen. Där ute i hagen stod en stor mängd små pansarvagnar. De var för små för att kunna härbärgera en människa. Det var tydligt att de var automatiserade saker som sköttes antingen på distans eller som drevs av förprogrammerad logik. De var synnerligen beväpnade och brummade stillsamt på turbodiesel-på-tomgångs-varv. De detekterade, redo att ge sig av på första tillstymmelsen av liv. Ett rådjur hoppade på grannarnas mark och en av de små pansarvagnarna stack iväg efter det. Maskinerna var livsutplånande, helt enkelt. Förprogrammerade att utplåna allt liv på en viss förutbestämd yta. Ovanför hängde dess luftburna assistans. Lättviktiga saker med tung beväpning, även de utan mänsklig förare eller kontroll. Marken skakade och jag fick klart för mig att området schemalagds för utrotning vilket var något jag i drömmen inte var obekant med utan något som var normalt i den tidsålder vi kommit att leva i. Jordbävningen var inte jordens egen utan en elektromagnetiskt inducerad geologisk händelse skapad av ett vapenslag jag inte kunde benämna. På andra platser härjades städer av zombies – människor som kemiskt lobotomerats att göra samma jobb som de små pansarvagnarna. Jag tyckte det var lite fånigt att det hade behövt bli så där. Jag tänkte på den programmering som pågått sedan jag var liten. Katastroffilmer, övervakningssamhället och zombieskolans alla tentakler. Jag hade ju vetat hela tiden, men tyckt att det var lite för småaktigt för att peta i. Jag tänkte att det verkligen var bättre när hästarna gick i hagen och när fåglarna sjöng så jag beslutade mig för att göra slut på det hela. "Jag måste sätta stopp för det här", tänkte jag bakom persiennen. "Nu vaknar jag", sa jag till mig själv. Drömmen tog slut och alla hollywoodinspirerade avlivningsåtgärder var försvunna. En instans av verkligheten nådde en tankemässig vändplan och kunde avföras som ett stickspår i det mänskliga skapandets annaler. När jag sedan vaknade så gjorde jag det med osedvanligt rent sinne. Jag tror att jag behövde städa bort det där, faktiskt.
Jämvikten eller balansen kan inte jagas visar det sig. Den kan bara finnas och bibehållas om den tillåts löpa fritt. Jag har ett ganska påtagligt glapp i styrningen på båten vilket får den att röra sig på eget bevåg om ca 10-15 grader. Om jag låter bli att kompensera för detta kommer båten att med sina svängande rörelser likväl att röra sig mot sitt mål, men via en svängande rörelse. Det är helt OK så länge passagerna inte är för trånga – så länge jag inte behöver kontrollera framfarten och begränsa rörelseutrymmet. Det är OK så länge jag med ögat – som här hemma på sjön – kan bedöma vart vi är och inte behöver lita till kompassen och beräkningar om position för att veta vart jag är i förhållande till världen i övrigt. Eller var det så att jag ville veta vart jag hade resterande världen i förhållande till mig själv?
Livet är en kurs. (Källa: Eniro)
Till sjöss använder man sig ofta av enslinjer. Två punkter som sammanfaller från en viss betraktelsevinkel. Enslinjer utgör en fundamental del av navigationen till sjöss – delar av farleder går att följa genom att ligga på ens. Så att punkterna stämmer överens.
Även om man avviker från kursen så kan man röra sig utefter enslinjen.
Även om det glappar och kursen inte hålls minutiöst kan jag komma till helt rätt ställe. Varje gång båten girar kommer jag vid något tillfälle att passera igenom enslinjen och i det ögonblicket är jag på exakt rätt kurs. Kurs. Utbildning. Precis vad livet är, inte sant – en utbildning för oss som fyllt i anmälningsansökan att utbilda oss till ljusingenjörer. "Livslång utbildning till ljusingenjör. Utbildningen ger kursdeltagaren grundläggande kunskaper i ljusets natur, beskaffenhet och obegränsningar. Efter genomgången utbildning kan deltagaren ansöka om tjänst som skapare i omgivande dimension". Vi som finns här har blivit beviljade att gå utbildningen och fick var sin personlig studieplan – var sin kurs att följa.
Vi navigerar genom livet på jakt efter kursen och när vi hittar den – om än för ett oändligt kort ögonblick – så lär vi oss. Eftersom vi befinner oss på kursen. När man träffar kursen är man på enslinjen. Just i de ögonblicken händer verkligt livsomvälvande saker. Synsätt förändras och med den bilden av verkligheten. Relationer och möjligheter transmuteras till andra och livet går in i nya skeden.
Språket som används på utbildningen är det universella symbolspråket. Visst finns det kopplingar till talat och skrivet språk via inbäddade meningsfullheter men i huvudsak är kurslitteraturen skriven med verklighetens ibland mystiska penna – symmetrin. Precis som vid navigation till sjöss är det en jakt på referenspunkter. Att avgöra var man är, vart man är på väg och att ha koll på grynnorna som hotar att göra hål i botten. Inte sällan finns det grynnor mitt i farleden. Markerade och tydliga så att vi lär oss att avvikelse från kursen är en del av själva utbildningen. Av den enkla anledningen att vi ska lära oss att hålla kurs oavsett hinder. Så att vi också kan hålla kurs för andra – utbilda andra, våra barn och andra nära till exempel.
Ibland lyckas man pricka rätt kurs. När man hamnar i själva farleden, på ens med kurs mot ensmärkena där framme och med båtens mittlinje i exakt symmetri med kursen, då känns det. En ilning som börjar under fötterna och uppe i hårfästet samtidigt. En njutning – vare sig den är sexuell, generellt kroppslig, mental, själslig eller intellektuell så sprider den sig att omfamna hela upplevelsen. Att vara på den kurs man bestämt sig för att hålla i detta liv liknar inget annat. Allt som tidigare sett obegripligt ut, som gjort ens(!) liv irriterat, som fått mig att tappa fattningen (om rodret) syns inifrån enslinjen som meningsfullt, symmetriskt och vackert.
Dagarna och strukturerna skapas genom växelverkan mellan ljus och mörker. Bläcket på det svarta pappret. Svart och vitt. Man och kvinna. Plus och minus. Urim och Tummim. Jacob och Black Smoke. Alltihop ett trevligt och utmanande parti backgammon kring vilket vi samlas och lär känna varandra och oss själva under det att vi utvinner själva upplevelsen i de mönster som skapas av alla de tillgängliga ytterligheterna.
Visst är det något särskilt i den symmetri som bor i förenandet av man och kvinna. När mannen befinner sig i kvinnans inre kan nytt liv skapas. När mörkret bor i ljuset bygger vi upplevelsen att beskydda vårt mörker och lär oss oerhört mycket om ljusets beskaffenhet. När vi häller ut varmt (plusgradigt) vatten om vintern ser vi det förändras till fasta, underbara kristaller i minusgraderna.
Vi spelar spelet som är utbildningen. Vi lever livet som är en reflektion av allt vi tänker. Vi lär oss skapa med det vi kallar tanken men som egentligen är ljuset. Varför annars är glödlampan vår västvärldsliga symbol för idéer? Varför annars går ett upp ett ljus för den som är "bright" – ljushuvudet. Visst finns det skapad belysning också. Artificiell belysning som riktas på sådant andra vill tro att det finns hur mycket som helst av i mörkret.
Det är därför man drömmer drömmar om utplåningsstyrkor, miljökatastrofer och svält. Eftersom vi skapar dessa tankeformer åt dess egentliga upphov, mörkrets förespråkare. De som vill hålla det mänskliga ljuset inlåst och fjättrat och utvinna sin energi ur vår fruktan och våra skrik. Men det är egentligen inte ondska eller rent jävulskap – det är faktiskt en viktig del för oss att kunna finna kursen. Om vi ligger för långt åt babord i förhållande till enslinjen – åt vilket håll behöver i gira? Styrbord förstås (det andra babord) och då i förhållande till vår nuvarande riktning. Det är ett slags relativ gravitation och en mörk meningsfullhet som ger oss möjlighet att hitta vår kurs så att vi kan ta itu med våra ljuslaborationer. För när vi varit mot saker och uppehållit oss vid dem i tanken tillräckligt länge inser vi att vi måste börja tänka fram vad det är vi är för. Det är ensmärkena som markerar vår kurs. Det är syftet och målet med våra liv.
Verkligheten A och dess datakälla B.
Den del vi ser här är en delmängd av vad vi har tillgång till. Verkligheten som vi ser den inifrån densamma är en symbolisk representation av det som ligger utanför. Här inne har vi valt att kalla det andlighet. Om man enbart ser till det vi så kallat fysiskt kan se i verkligheten kikar man på A i diagrammet ovan, men egentligen är det en reflektion av hela den omgivande verkligheten B.
En mer komplett bild, kanske.
Det som finns i den omgivande verkligheten (B) projiceras mot gränsen av vår upplevda verklighet A med kastlängden B (omgivande verklighets storhet) från den egentliga ljuskällan C. Ljuskällan är ljuset därifrån alla våra idéer kommer, möjligtvis. Kan också vara att den är oss själva. Var och en för sig men också eventuellt tillsammans. Den sammansatta (komplexa) verkligheten skapas av alla A tillsammans. Så bygger vi här. Men i själva verket är det enbart resultaten av alla B tillsammans vilket i sin tur är alla C. Kanske är det så att det i B finns en begränsning av vad vi kan uppleva här i A genom att utrymmet för projektion D är begränsat.
Mörker placeras i B för att kunna upplevas i A.
Mörker som placeras i B växer i A. Det kan växa till sådan enorm storlek på grund av projektionseffekten. Vissa som är här kan alltså uppleva enorm ångest som har sina rötter i rätt små partiklar som orsakar mörker i A eftersom det helt enkelt förhindrar ljus att tränga fram. Vi väljer själv vilka saker vi vill placera mellan ljuskällan och den projicerade bilden men inte förrän vi rensat bort alla skymningsföremål från B kan vi vara helt nakna i A.
Navigation mot mål utanför världsbilden.
Var och en på kurs genom verkligheten med mål som är placerade långt utanför densamma. Känslan är kompassen. Tanken är verktyget vi ska lära oss hantera och ljuset är materian vi har att hantera. Rädsla, som den min dröm ämnade kompostera, är inte enbart en dålig sak. Det är en laboration, så att säga. Den försvinner villkorslöst vid nakenhet. Vid uppvaknandet. Då tror jag att man faktiskt – via symbolspråket – ser hela B inifrån A. Vilket man egentligen gjort hela tiden.
I natt drömde jag en väldigt färgstark dröm. Det åskade ordentligt under de tidiga morgontimmarna och i min dröm vaknade jag upp och kände marken vibrera under sängen. Jag blev inte förvånad. Jag visste att det var rimligt att jorden behövde skaka loss lite och bestämde mig faktiskt för att somna om en stund eftersom det inte fanns så mycket jag kunde göra åt saken ändå. Ett mekaniskt ljud väckte emellertid mitt intresse och jag kom att tänka på de stackars hästarna som kanske skulle bli lite oroliga av jordbävandet. Jag gick fram till fönstret och vinklade persiennen. Där ute i hagen stod en stor mängd små pansarvagnar. De var för små för att kunna härbärgera en människa. Det var tydligt att de var automatiserade saker som sköttes antingen på distans eller som drevs av förprogrammerad logik. De var synnerligen beväpnade och brummade stillsamt på turbodiesel-på-tomgångs-varv. De detekterade, redo att ge sig av på första tillstymmelsen av liv. Ett rådjur hoppade på grannarnas mark och en av de små pansarvagnarna stack iväg efter det. Maskinerna var livsutplånande, helt enkelt. Förprogrammerade att utplåna allt liv på en viss förutbestämd yta. Ovanför hängde dess luftburna assistans. Lättviktiga saker med tung beväpning, även de utan mänsklig förare eller kontroll. Marken skakade och jag fick klart för mig att området schemalagds för utrotning vilket var något jag i drömmen inte var obekant med utan något som var normalt i den tidsålder vi kommit att leva i. Jordbävningen var inte jordens egen utan en elektromagnetiskt inducerad geologisk händelse skapad av ett vapenslag jag inte kunde benämna. På andra platser härjades städer av zombies – människor som kemiskt lobotomerats att göra samma jobb som de små pansarvagnarna. Jag tyckte det var lite fånigt att det hade behövt bli så där. Jag tänkte på den programmering som pågått sedan jag var liten. Katastroffilmer, övervakningssamhället och zombieskolans alla tentakler. Jag hade ju vetat hela tiden, men tyckt att det var lite för småaktigt för att peta i. Jag tänkte att det verkligen var bättre när hästarna gick i hagen och när fåglarna sjöng så jag beslutade mig för att göra slut på det hela. "Jag måste sätta stopp för det här", tänkte jag bakom persiennen. "Nu vaknar jag", sa jag till mig själv. Drömmen tog slut och alla hollywoodinspirerade avlivningsåtgärder var försvunna. En instans av verkligheten nådde en tankemässig vändplan och kunde avföras som ett stickspår i det mänskliga skapandets annaler. När jag sedan vaknade så gjorde jag det med osedvanligt rent sinne. Jag tror att jag behövde städa bort det där, faktiskt.
Jämvikten eller balansen kan inte jagas visar det sig. Den kan bara finnas och bibehållas om den tillåts löpa fritt. Jag har ett ganska påtagligt glapp i styrningen på båten vilket får den att röra sig på eget bevåg om ca 10-15 grader. Om jag låter bli att kompensera för detta kommer båten att med sina svängande rörelser likväl att röra sig mot sitt mål, men via en svängande rörelse. Det är helt OK så länge passagerna inte är för trånga – så länge jag inte behöver kontrollera framfarten och begränsa rörelseutrymmet. Det är OK så länge jag med ögat – som här hemma på sjön – kan bedöma vart vi är och inte behöver lita till kompassen och beräkningar om position för att veta vart jag är i förhållande till världen i övrigt. Eller var det så att jag ville veta vart jag hade resterande världen i förhållande till mig själv?
Livet är en kurs. (Källa: Eniro)
Till sjöss använder man sig ofta av enslinjer. Två punkter som sammanfaller från en viss betraktelsevinkel. Enslinjer utgör en fundamental del av navigationen till sjöss – delar av farleder går att följa genom att ligga på ens. Så att punkterna stämmer överens.
Även om man avviker från kursen så kan man röra sig utefter enslinjen.
Även om det glappar och kursen inte hålls minutiöst kan jag komma till helt rätt ställe. Varje gång båten girar kommer jag vid något tillfälle att passera igenom enslinjen och i det ögonblicket är jag på exakt rätt kurs. Kurs. Utbildning. Precis vad livet är, inte sant – en utbildning för oss som fyllt i anmälningsansökan att utbilda oss till ljusingenjörer. "Livslång utbildning till ljusingenjör. Utbildningen ger kursdeltagaren grundläggande kunskaper i ljusets natur, beskaffenhet och obegränsningar. Efter genomgången utbildning kan deltagaren ansöka om tjänst som skapare i omgivande dimension". Vi som finns här har blivit beviljade att gå utbildningen och fick var sin personlig studieplan – var sin kurs att följa.
Vi navigerar genom livet på jakt efter kursen och när vi hittar den – om än för ett oändligt kort ögonblick – så lär vi oss. Eftersom vi befinner oss på kursen. När man träffar kursen är man på enslinjen. Just i de ögonblicken händer verkligt livsomvälvande saker. Synsätt förändras och med den bilden av verkligheten. Relationer och möjligheter transmuteras till andra och livet går in i nya skeden.
Språket som används på utbildningen är det universella symbolspråket. Visst finns det kopplingar till talat och skrivet språk via inbäddade meningsfullheter men i huvudsak är kurslitteraturen skriven med verklighetens ibland mystiska penna – symmetrin. Precis som vid navigation till sjöss är det en jakt på referenspunkter. Att avgöra var man är, vart man är på väg och att ha koll på grynnorna som hotar att göra hål i botten. Inte sällan finns det grynnor mitt i farleden. Markerade och tydliga så att vi lär oss att avvikelse från kursen är en del av själva utbildningen. Av den enkla anledningen att vi ska lära oss att hålla kurs oavsett hinder. Så att vi också kan hålla kurs för andra – utbilda andra, våra barn och andra nära till exempel.
Ibland lyckas man pricka rätt kurs. När man hamnar i själva farleden, på ens med kurs mot ensmärkena där framme och med båtens mittlinje i exakt symmetri med kursen, då känns det. En ilning som börjar under fötterna och uppe i hårfästet samtidigt. En njutning – vare sig den är sexuell, generellt kroppslig, mental, själslig eller intellektuell så sprider den sig att omfamna hela upplevelsen. Att vara på den kurs man bestämt sig för att hålla i detta liv liknar inget annat. Allt som tidigare sett obegripligt ut, som gjort ens(!) liv irriterat, som fått mig att tappa fattningen (om rodret) syns inifrån enslinjen som meningsfullt, symmetriskt och vackert.
Dagarna och strukturerna skapas genom växelverkan mellan ljus och mörker. Bläcket på det svarta pappret. Svart och vitt. Man och kvinna. Plus och minus. Urim och Tummim. Jacob och Black Smoke. Alltihop ett trevligt och utmanande parti backgammon kring vilket vi samlas och lär känna varandra och oss själva under det att vi utvinner själva upplevelsen i de mönster som skapas av alla de tillgängliga ytterligheterna.
Visst är det något särskilt i den symmetri som bor i förenandet av man och kvinna. När mannen befinner sig i kvinnans inre kan nytt liv skapas. När mörkret bor i ljuset bygger vi upplevelsen att beskydda vårt mörker och lär oss oerhört mycket om ljusets beskaffenhet. När vi häller ut varmt (plusgradigt) vatten om vintern ser vi det förändras till fasta, underbara kristaller i minusgraderna.
Vi spelar spelet som är utbildningen. Vi lever livet som är en reflektion av allt vi tänker. Vi lär oss skapa med det vi kallar tanken men som egentligen är ljuset. Varför annars är glödlampan vår västvärldsliga symbol för idéer? Varför annars går ett upp ett ljus för den som är "bright" – ljushuvudet. Visst finns det skapad belysning också. Artificiell belysning som riktas på sådant andra vill tro att det finns hur mycket som helst av i mörkret.
Det är därför man drömmer drömmar om utplåningsstyrkor, miljökatastrofer och svält. Eftersom vi skapar dessa tankeformer åt dess egentliga upphov, mörkrets förespråkare. De som vill hålla det mänskliga ljuset inlåst och fjättrat och utvinna sin energi ur vår fruktan och våra skrik. Men det är egentligen inte ondska eller rent jävulskap – det är faktiskt en viktig del för oss att kunna finna kursen. Om vi ligger för långt åt babord i förhållande till enslinjen – åt vilket håll behöver i gira? Styrbord förstås (det andra babord) och då i förhållande till vår nuvarande riktning. Det är ett slags relativ gravitation och en mörk meningsfullhet som ger oss möjlighet att hitta vår kurs så att vi kan ta itu med våra ljuslaborationer. För när vi varit mot saker och uppehållit oss vid dem i tanken tillräckligt länge inser vi att vi måste börja tänka fram vad det är vi är för. Det är ensmärkena som markerar vår kurs. Det är syftet och målet med våra liv.
Verkligheten A och dess datakälla B.
Den del vi ser här är en delmängd av vad vi har tillgång till. Verkligheten som vi ser den inifrån densamma är en symbolisk representation av det som ligger utanför. Här inne har vi valt att kalla det andlighet. Om man enbart ser till det vi så kallat fysiskt kan se i verkligheten kikar man på A i diagrammet ovan, men egentligen är det en reflektion av hela den omgivande verkligheten B.
En mer komplett bild, kanske.
Det som finns i den omgivande verkligheten (B) projiceras mot gränsen av vår upplevda verklighet A med kastlängden B (omgivande verklighets storhet) från den egentliga ljuskällan C. Ljuskällan är ljuset därifrån alla våra idéer kommer, möjligtvis. Kan också vara att den är oss själva. Var och en för sig men också eventuellt tillsammans. Den sammansatta (komplexa) verkligheten skapas av alla A tillsammans. Så bygger vi här. Men i själva verket är det enbart resultaten av alla B tillsammans vilket i sin tur är alla C. Kanske är det så att det i B finns en begränsning av vad vi kan uppleva här i A genom att utrymmet för projektion D är begränsat.
Mörker placeras i B för att kunna upplevas i A.
Mörker som placeras i B växer i A. Det kan växa till sådan enorm storlek på grund av projektionseffekten. Vissa som är här kan alltså uppleva enorm ångest som har sina rötter i rätt små partiklar som orsakar mörker i A eftersom det helt enkelt förhindrar ljus att tränga fram. Vi väljer själv vilka saker vi vill placera mellan ljuskällan och den projicerade bilden men inte förrän vi rensat bort alla skymningsföremål från B kan vi vara helt nakna i A.
Navigation mot mål utanför världsbilden.
Var och en på kurs genom verkligheten med mål som är placerade långt utanför densamma. Känslan är kompassen. Tanken är verktyget vi ska lära oss hantera och ljuset är materian vi har att hantera. Rädsla, som den min dröm ämnade kompostera, är inte enbart en dålig sak. Det är en laboration, så att säga. Den försvinner villkorslöst vid nakenhet. Vid uppvaknandet. Då tror jag att man faktiskt – via symbolspråket – ser hela B inifrån A. Vilket man egentligen gjort hela tiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
