Handlingsfråga

Det är ju inte utan att man ställer sig frågan kring vad man kan göra ibland. Att gräva sig allt djupare ner i sambanden känns meningsfullt så länge man håller farten uppe, men när man stannar till och funderar lite över det – då känns det inte alltid lika givande. För vad är det man finner? Man finner högar av indicier som blir till en spindelväv av sammanhang och hur man än vänder sig så ser man att jag själv och så gott som alla andra människor sitter fast i denna spindelväv.

Vari ligger då nyttan i att söka finna ytterligare spindelvävda sammanhang? Den inbyggda nyfikenheten, det mentala upproret som på något sätt kräver att få veta varför det alltid känts så galet – allt det där man fått itutat sig. Kanske ett slags intern uppgörelse eller till och med upprättelse, vad vet jag. Den fagra förhoppningen är ju att djupt där nere finna ”lösningen”. En tråd som när man drar i den upplöser hela spindelväven. Får den att rämna.

Men eftersom nätet är spunnet av lögner är detta mindre sannolikt. Att nysta upp lögner som så omsorgsfullt spunnits för att hålla för konventionella angrepp och för att skyla varandra är sannolikt ett arbete i sisyfos anda. Nej, här får man tänka i andra banor. För samtidigt som alla observationer och indicier pekar på vävens mönster och skriver upptäckarens egen bedragenhet i permanent färg på näsan så skymtar ett pseudomönster.

Ett mönster som interfererar med spindelväven. Ett mönster i själva informationen. Kräver att man kisar lite, lutar huvudet åt sidan och hummar. Då ser väven annorlunda ut. Den ser likt ett moln som på eget initiativ är på väg att lösas upp och ge vika. Och med den bibehållna tankens kraft gör den också det vad det lider. Släpper greppet om mig som individ eftersom jag inte längre ger den mitt erkännande.

Min sång, mina tankar och mina intentioner ger mig frihet från vävens gravitation men jag är fortfarande medfången tillsammans med mina förledda medmänniskor. Inte förrän vi tillsammans sjunger den där tonen - den där samstämmiga tonen – så upplöses väven. Den tål inte den samlade vibrationen. Resonans kommer att uppstå i lögnens fibrer och den kommer att ge vika av sig själv, falla till verklighetens golv och där bli till näring.

Näring för vår framtid. En framtid som vi i frånvaro av lögnens begränsningar kan forma precis som vi vill. Om vi fortfarande är kvar i offerrollen, krävandes andras styrning av oss och eftersträvande undergivenhetens trygga famn så får vi det. Då får vi en bibehållen tyranni att spinna nya, värmande, inlindande vävar av trygghet omkring oss. Om vi däremot är stora nog att kliva upp och ta det oändliga ansvaret var och en tillsammans, då är det en annan sak som väntar oss.

Sannolikt en värld där manifestationen av önskningarna blir mer direkta och handfasta än vad vi nu erfar. En lite mer okomplicerad tillvaro där toleransen för lögnen är lika obefintlig som den idag är inför sanningen. En polskiftad tillvaro, så att säga. I vilka hänseenden man själv nu önskar lägga däri. Och kanske är det just därför det tar lite tid; för att vi ska resa oss ordentligt och inte återfalla i behovet av ett värmande nät av lögner.