Den sista måndagen i juli

Armarna känns idag. Dess muskler har jobbat med att hålla i en pinne. Likaledes har ryggen jobbat för att hålla gestalten stel som en pinne. Att återstå på vattenskidor är inte det sämsta. Det är helt enkelt väldigt roligt. Och den muskulära stelheten ett trevligt, närvarande minne i kroppen. (Muskelminne, mus-kel-minne – minne av älskog, dessutom. )

Bortom orden bor andra uttryck. Utbytet av känslan. Momentan reglering. I det salta vattnets form i gråtens terrasserade energireglering liksom än mer i den förbehållslösa hettans sammansmältning. Det salta vattnet tog mig med sitt ymniga flöde. Det var länge sedan. Det var också med viss mental förvåning jag upplevde att min förmåga att själv producera det saltvatten jag någonstans kände att kroppen skrek efter var så invävd i vad som skapat såväl behovet av detsamma som dess utsöndrande. Fantastiskt, faktiskt.

Det kan faktiskt ha varit lite av en vändpunkt det här. Vi får se. Att leka med tanken istället för att låta den bestämma. Den starkaste muskeln är ju hjärtat. Dess frekvens är världens och därigenom även sannolikt vad som styr hastigheten i skådandet av densamma via perceptionen (hjärnan - tanken?). Vad frasen kring det hjärtat klappar för stipulerar är ju således inte så mycket att tänka på utan lämpar sig istället att anamma likaledes fraserad gympaskotagline i fråga om.

Finns mycket mer där – kring hjärtmuskulaturen och dess möjligheter. Otaliga spår att sticka iväg på, spaningar och spårningar. Men det får vara. Idag är det ju nämligen måndag och jag står i begrepp att åka till jobbet. Ska bli kul. Hjärtat klappar för jobbet – om måndagarna. Och så har jag en död ren att skriva om. Renskriva ; ) Imorgon står annat på programmet igen. Men med tiden kommer jobbet åter och då kommer jag åter till jobbet. Fastän allt är helt nytt och förutsättningarna egentligen aldrig varit mer annorlunda.

Om tjat

Tjat. Gnat. Petandet på andras personliga bubblor och processer utifrån vad som märkts som omtanke ”för deras (eget) bästa”. Men nu är det ju så här att vi människor vill komma på saker själva, inte sant. Och att det idoga petandet ”för deras (eget) bästa” egentligen inte är något annat än ett utlopp för den personliga flykten från de egna förestående itutagandena.

”Jag orkar inte ändra på mig själv, så jag ändrar på andra istället”.

I de flesta fall ganska harmlöst och sällan mer än lite lätt irriterande. Man väljer sitt umgänge och det tenderar bli så att man kanske spenderar mest tid med de som är ungefär som man själv är i fråga om ombudsmannapersonlighet. Vi vet ju alla vilken sagolik sammanhållning människor som går samman för att ändra på andra brukar uppbåda.

”Jag är satt att ändra världen så att den passar mig”.

Hoppsan, där hade vi en lite mer aggressiv variant på samma tema helt plötsligt. Inte direkt lika oförarglig längre och ett synsätt vi alla lever med konsekvenserna av. Bäst att ta vara på det så länge det varar ty denna lilla egensinniga iscensättning av tillkortakommandets baklängesprojektion på mänskligheten går mot sin förtjusande upplösning.

Bäst att njuta av arbetsveckan. Kanske inte är så många kvar.

Öppna spjäll

Så var det dags. En tanke som funnits i åtminstone två år men också seglat en stund dessförinnan. En annan kanal. Nu är den öppen och fyller sitt syfte på ett förtjänstfullt sätt. Likväl anonym. Precis som det är menat att vara och inget någon som vant sig med att komma hit egentligen berörs av, annat än en något vikande frekvens måhända. Men kring den saken råder ingen visshet.

Imorgon är det måndag igen. Dagen då de allra flesta traskar iväg till sina artificiella uppehållanden av sinnets fyrkantighet. En ny vecka tar fart och innan det har nått insiktens nivå så är den över. Du ska inte hinna andas – så är det utformat. Du ska vandra som en rädsleproducerande zombie på noggrant administrerad syrebrist.

Den kärlek du får uppleva ska vara skev och förvriden, formad av omöjliga krav och förväntningar. Naturliga drifter och lustar ska skruvas sönder och malas till en ångestfylld färs. Prestationer, teknikaliteter och moraliska vanföreställningar ska hindra dig från att leva fullt ut.

Att leva fullt ut är inte att förverkliga de i dig inseminerade kravbilder som utförliga finns beskrivna i någon annans agenda sedan urminnes tider. Att leva fullt ut är att göra det med själens skugga i verklighetens blickfång.

Det finns de som hävdar att detta är den sista måndagen i det invanda mönstret. Den som lever får se. Själv tror jag ingenting. Jag önskar mig istället den utveckling jag själv vill se. Jag tror att många delar den, men ytterst är det upp till var och en att forma utvecklingen. Förutsägelsen om mönsterbrottet bottnar då sannolikt i någons försök att styra din önskan, snarare.

För det är så det ser ut. Det man önskar sig manifesteras efter en stund. Och den som styr din önskan styr världens utveckling så länge du inte går in och tar kontrollen över din manifesterande kraft. Om du går runt och fokuserar på att någon du inte tycker om ska få ett helvete så blir det sannolikt så. Om du går runt och tänker på hur farligt det är att bli rånad så blir det med tiden en självuppfyllande önskan.

Önskningar är starka saker och det enda som behövs är den försvinnande lilla insikten om just det. Så kan måndagar ta sig andra former. Räkna pengar. Finns det något mer meningslöst? De finns ju inte ens. Och det enda de gör är att förgifta gränssnittet mellan människor. Säkerhet. Varför? Säkerhet mot människors onda önskningar? Nej – den saken löser vi på ett helt annat sätt. Och så fucking vidare.

P.S. Det pågår en dunkel upplysning inom den kontrollerade mediasfären. Talas om förlupna kulor i fjärran länder och ubåtar som inte plockas upp. Det kan vara precis hur som helst och rent insuitivt känns det väl som om det ligger mer än hund begraven lite var stans. Men om vi ska börja sniffa på alla begravda hundar och faktamässigt förfasa oss över alla de komponenter och yttringar i de bedrägerier vi belagts med så kommer något större uppvaknande aldrig att kunna ske. Av ren vanlig tidsbrist, helt enkelt. Vilket bevisar varför uppvaknandet nu tillåts faktamässigt perspirera på den upphettade ytan. Fastna inte där. F a s t n a i n t e d ä r. Fundera på vad du gör här, varför och hela den där stora bilden istället. Det är precis vad du är menad att göra och vad du hindras från. D.S.