Surfkoppen

Den första kaffekoppen är också den verkliga surfstundens timglas. Alltsedan jag kapat diverse läslistor jag tidigare haft om morgnarna har vanan vuxit sig starkare och blivit till ett alltmer oundgängligt verktyg. De cirka tio minuternas tystnad om morgonen.

Med allt mindre tunga ögonlock och koppen fäst i bägge händerna surfar jag planlöst på det andra nätet – det som inte är digitalt utan som finns där i oss alla även om det inte talas sådär värst mycket om det.

Vi hänger ju ihop någonstans – alla som finns, funnits eller kommer att finnas. Javisst! På andra sidan den florstunna gardinen gör vi det. Det kallas olika saker i olika traditioner och inriktningar men i vår del av världen brukar ”higher self” vara benämningen.

Jag menar – vi har alla kopplingspunkten i oss. Gäller bara att konfigurera den egna organismen att koppla upp sig och använda sig själv som gateway ut i det omgivande oändliga nätet.

Väl där kan man kolla sin inbox. Vissa dagar är det många som vill prata, andra dagar är det tomt. ”Dagens visdom” har jag beslutat prenumerera på och om jag ger mig till tåls kommer det så gott som alltid någon slags liten insikt farandes.

I takt med att vanan växer sig fast börjar informationen som kommer denna väg att alltmer trumfa den digitalt tillhandahållna. Nyhetssajterna har jag lagt ner helt nu. Likaså sajter med motbudskap som vaken, infowars och liknande. Jag har lämnat spelet och har inget intresse av att investera energi i sådant som inte längre borde finnas. På det sättet säkerställer jag dess försvinnande.

Facebook och personliga bloggar är kvar. Jag vill veta vad som händer äkta människor. Se vad de uttrycker och blanda mina uttryck med deras. Det kallas livet. Det är på riktigt och händer i småskalighet. Sådan finns och är oundgänglig.

Samtal med en kaffekopp

E: Ska vi leka?

K: Absolut!

E: OK, jag tänker förändra din form. Trycka här lite och göra dig lite oval i öppningen. Går det för sig.

K: Javisst, det är bara att trycka till, det. Kul att sticka ut lite i skåpet. Men kan du böja verkligen mig? Kan du påverka min form med bara din vilja och dina händer?

E: Jag vet att jag kan. Jag känner lite av den egentliga fysikens lagar – universums lagar och har ett hum om hur alltihop hänger samman, men jag har spärrar i min tanke som ännu så länge förhindrar mig från att bryta den inlärda konventionen om materian och dess natur.

K: Är det inte lite komiskt hur alla de saker du lärt dig – alla de saker du kan – hindrar dig från att handgripligen testa vad du vet? Att kunnandet ligger i vägen för vetandet.

E: Det är därför vi alla är i lådan. Och vi får lära oss att stanna där. Kraften att upphäva kunnandet är sannolikt densamma som åtgick till lärandet. Jag är glad att jag inte blev en universitetsinventarie, då hade jag kanske varit chanslös.

K: Prova igen när du slipat bort lite mer av kunnandet. Ta en klunk så länge.

E: Tack. Det ska jag göra.