Vi leker bank 2.0

Detta är en uppdaterad version av inlägget Vi leker bank från september 2010 som inte tog hänsyn till kreditmultiplikatoreffekten, det vill säga det faktum att vad som lånas ut i en bank ofta sätts in i en annan och där ger upphov till grund för ny utlåning vilket ju tvivelsutan ökar "effekten" i systemet högst avsevärt.

Vi leker vederbörligen förenklat¹ starta-bank-leken och kikar på banken inifrån för en bättre förståelse.

Första kunderna:
Det börjar med att vi (banken, alltså) får en insättning från en sparkund. Insättningen om 50 kSEK hamnar i vår reserv.

Så kommer vår första lånekund in genom dörren. Det är någon som vill låna en miljon till att köpa en sommarstuga. Nu kan det tyckas se mörkt ut för oss som ju bara har 50 000 kr. Men eftersom vi är just en bank är det inga problem.

För lån till fastighet² med pantbrev³ måste vi ha fyra procent av det utlånade beloppet, resterande får vi låna ut ändå. 4% av 1 000 000 kr = 40 000 kr så det går ju hur fint som helst det.

Vi skriver ut lånehandlingarna och sätter in 1 000 000 kr på kundens konto, varav 40 000 kr kommer från vår reserv.


Kunden lånade 1 000 000 kr med hjälp av 40 000 kr ur våra tillgångar

De resterande 960 000 kronorna? Eftersom vi är bank så ändrar vi saldot på kundens konto så att pengarna finns där. Vi skapar dem så att säga i det ögonblicket. Detta är kärnan i all bankverksamhet. Skapandet av pengar.

Men. Man kan väl inte bara skapa pengar? Jo, bankerna har den rättigheten så gott som hela världen - undantaget ett antal skurkstater.

Nu föll det sig så lyckligt att säljaren av sommarstugan också var vår första kund - sparkunden. När han erhåller sina pengar sätts de in på hans konto och utgör därigenom grund för ytterligare utlåning. Vi har alltså fått tillbaka de pengar vi precis nytt skapat och kan genast använda dessa för att skapa nya.


Pengarna som skapats måste ju ta vägen någonstans. In bankväsendet igen.


Fler kunder
Lånekunden med sommarstugan får betala 5% ränta amorteringsfritt på lånet, alltså 50 000 kr per år. Men redan efter ett halvår tittar nästa lånekund in genom dörren. Det är en kommun som behöver har det lite kärvt. En skola håller på att förfalla och de behöver låna 12 miljoner för att renovera den. Det är inga problem för oss eftersom utlåning får ske till stat och kommun helt utan reservtäckning². Vi skriver gladeligt ut lånehandlingar på 12 MSEK vilket vid 5% ränta ger oss 600 kSEK per år.

Entreprenören som ska utföra arbetet på skolan har också konto i vår bank. Denne erhåller en förskottsbetalning enligt avtal om 2 MSEK vilken nu också bokförs i vår reserv som grund för ny utlåning.

Vi gör vårt första bokslut. De 50 000 kr vi började med har nu genererat 360 000 kr i ränteintäkt utöver de 10 000 kr vi redan hade. Vidare har vi inlåningsreserver om 3 MSEK vilket ger 3 370 000 kr bokfört i reserven.

Full fart
De 3 370 000 kronorna som banken nu har möjlighet att använda som reserv kan användas för utlåning till bostäder motsvarande 84 250 000 kronor. Om så lite som 10% av dessa pengar hamnar i just vår bank till följd av att avträdande fastighetsägare har sina pengar hos oss ökas reserven till 8 425 MSEK. Vilket i sin tur kan användas till nya bolån om 210 MSEK. Något som ger ungefär 10 MSEK i ränta per år vid fem procent.

I verkligheten...
...är det faktiskt ännu mer bedrägligt. Banker lånar av varandra för att säkerställa att de pengar som blir till genom utlåning snarast möjligt återgår som underlag för mer utlåning. När banker lånar av varandra bokförs samma pengar flera gånger. Man kan säga att pengar som skapats av en bank blir kvar i bankcirkulation såvia de inte tas ut i form av kontanter.


Noter:
¹) Startandet och drivandet av banker är (givetvis) omgärdat av de mest välväxta skogar av regelverk. Den samhälleliga bilden är att Finansinspektionen har översyn över finansmarknaden och ser till att dessa regelverk följs. Internationella valutafonden IMF är emellertid den verkliga makten inom detta system som kallas Fractional Reserve Banking. Om man vill vara lite vitsig kan man säga att IMF bestämmer och att finansinspektionen utövar överseende och inte översyn. Regelverkens ymnighet och vildvuxenhet till trots så är själva hjärtat i bankväsendet just skapandet av nya pengar vilket detta inlägg syftar till att illustrera.

²) Kapitaltäckningskrav – den del av det utlånade beloppet som måste finnas bokfört som reserv i banken. Fastställs enligt Lag (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, samt regelverken Basel I och II. En täckningsgrad om 8% är föreskriven men där finns regler om kapitaltäckningsgrad per riskgrupp också vilket för att de verkliga kraven i fråga om kapitaltäckning ser ut ungefär som följer:

För stat och kommun gäller 0% kapitalkrav av 8 %, vilket som bekant blir just 0%
För banker och bankgarantier gäller 20% kapitaltäckning av 8% vilket blir 1.6 %
För bostadslån med pantbrev gäller 50% kapitaltäckning av 8 % = 4%
För övriga lån gäller 100% kapitaltäckning av 8% = 8%

³) Pantbrev. Ett slags inregistrerad handling som krävs för bottenlån på fastigheter.

Om småskalighet

Det bor något alldeles enormt i detta med småskalighet. Jag har ju haft förmånen att byta arena – från storstadsmarmeladens kokande gryta till den rårörda något mindre sockrade men desto mer välsmakande småstadssylten.

Det tar ett tag innan man inser skillnaderna. Man kanske till och med behöver förflytta sig något litet ut ifrån den lilla staden för att begripa det, men nu börjar det märkas. Det stora i det småskaliga. I att verka och leva i ett samhälle där alla känner varandra i någon grad.

I det småskaliga är antalet kunder så pass litet att de måste bli återkommande för att man ska klara att dra runt sin verksamhet. Man måste med andra ord sköta sig. I det storskaliga kan man istället sikta in sig på att ta många nya engångskunder utan att dessa nödvändigtvis är sådär jättenöjda.

I det småskaliga går det snabbt att få saker på plats. Folk känner folk, man drar i trådar. Man får saker att hända. Lokalt. På stubben. Man kan bygga upp verksamheter och produktivitet utan att gå via marknadsundersökningsexperter, riskkapitalister, styrelseproffs och markandsföringsbudgetar i miljonklassen.

Men det finns en hotfull sak i detta med småskalighet. Att människor skulle kunna hamna i den fruktansvärda situationen att de producerar det de behöver lokalt eller kanske regionalt och inte spelar mot den globala trycktanken i den verkligt väsentliga försörjningskretsen. Då skulle små lokala enklaver kunna få ett slags mycket olyckligt frigående.

De verkligt stora globala spelarna skulle inte längre kunna peta i de substanser som håller var och en lite halvt obegåvade och insiktslösa i hygienprodukter, livsmedel och mediciner. Det kanske till och med skulle bli så illa att folk blev relativt friska och inte längre på regelbunden basis drogade sig själva för diverse på detta sätt skapade symptom. Kommunala vattentäkter kanske inte längre skulle säljas ut till privata ägare. Energiåtgången kanske skulle minska i takt med avtagande transporter och en och annan kanske skulle ställa frågor kring de det här med olje- och eltillgång.

En sådan utveckling är naturligtvis direkt livsfarlig. Tänk så många storskaliga spelare som skulle skadas. Så många människor som skulle förlora sina jobb och inte få pengar. Pengar som man naturligtvis kan bre på smörgåsen eller använda till något annat förnuftigt.

Det går att vara småskalig oavsett geografisk marknad. Jag har provat i nästan tio år. Det går alldeles utmärkt. Istället för flådiga styrelsemöten på engelska med namnkunniga proffs från världens alla hörn och skyhöga värderingar som eventuellt kan omsättas i astronomiska summor för någon procent av företagets aktier får man lära känna nya människor, möta deras yrkesmässiga vardag och kanske till och med skapar några vänner för livet. Så jävligt kan det bli.

I det småskaliga är alla beroende av varandra. I det storskaliga är alla beroende av några få. Människan är småskalig. Storskalighet är till för att upphäva människans relevans.

Bonusinlägg

Elleverantörerna lät förra veckan hälsa att man funderar på att peta upp avgifterna för leverans av elen, den så kallade nätavgiften med hänvisning till ökade underhållskostnader för just elnäten. Nu kan det ju ligga precis vad som helst bakom detta utspel men låt oss anta att det verkligen rör sig om ökade kostnader för underhåll av elnätet – själva infrastrukturen.

Nu tar jag detta från grunden, även om det säkerligen är alldeles för basalt för vissa läsare. Inom ekonomi finns ett mätetal som slår allt – resultatet. Resultatet är intäkter minus utgifter. Säljer man för en hundring och har kostnader för 75 spänn så har man gjort en vinst på 25 kronor. Denna vinst beskattas med en i Sverige ganska modest bolagsskatt och en del av detta delas sedan som regel ut till företagets aktieägare. Resultatet används så gott som alltid för att beräkna de så kallade bonusarnas storlek för ledare av stora företag.

Men resultatet är i grund och botten godtyckligt. Om man investerar i något, till exempel en tio mil lång matarledning till elnätet så uppskattar man hur länge denna investering kommer att leva (livslängd) och sprider ut kostnaden för denna investering över en livslängd lång framtida resultat. Detta bäddar för en hel del godtycklighet och med tanke på att bonusar och utdelning utgår ifrån resultatet finns kraftiga incitament att knuffa över lite för mycket på framtiden.

Andreas Cervenka på SvD redogjorde i söndags för en basalt psykologisk effekt av dessa bonusar i sin söndagsanalys. Han påpekar med material ur den psykologiska vetenskapen i ryggen att stora bonusar har en dokumenterat kontraproduktiv effekt. Vad vi i dagligt tal brukar kalla ”fat and happy”, alltså. Alternativt "ohungriga vargar jagar inte bäst".

Resultatet är alltså det förhärskande måttet inom ekonomi, men det utgör inte på något sätt ett relevant mått av hur mycket pengar ett företag faktiskt förfogar över. Pengar på banken – likviditet – är ett något marginaliserat mått inom den moderna företagsekonomin. Något man måste hålla koll på men inget som används för direkt styrning av verksamheten. Varför är det så? Är det inte just likviditet(=pengar) som är den verkliga motorn för all affärsverksamhet och inte ett godtyckligt mått på hur verksamheten utvecklas?

Underhåll av redan gjorda investeringar påverkar ofta resultatet direkt negativt. Det är alltså lättare att investera i nytt än att underhålla befintligt. De som fattar investeringsbeslutet drabbas sannolikt inte av sitt resultats resultatpåverkan över huvud taget då de redan hunnit byta jobb några gånger när deras beslut får effekt i resultaträkningen.

Med åren drar emellertid likviditet och resultat iväg åt varje håll till följd av detta. I ett företag som gör investeringar nu men kostnadsför det på framtiden blir kassan med åren tom de goda resultaten till trots.

Lösningen på detta lilla problem heter krediter. Många företag för sitt dagliga ekonomiska liv i en värld på kredit. Ofta mot en fast årlig avgift om kreditens maximala storlek plus ränta på utnyttjad kredit. Räntan kostnadsförs men i det korta perspektivet är denna kostnad mycket mindre än att låta investeringarna drabba resultatet som kostnader vilket gör att snöbollen rullar vidare. Skillanden mellan upplupna resultat och likviditet hanteras via växande krediter.

Olika kreditvärderingsinstitut bedömer (via s.k. rating ”rejting”) ett företags kreditbetyg vilket dikterar villkoren för krediter - huvudsakligen räntan. De som leder de verkligt stora företagen måste därför ha kreditmarknadens fulla förtroende. Det har – precis som Cervenka påpekar i sin analys – blivit religion att företagsledare ska ha höga bonusar, annars anses det att man riskerar man företaget och dess välmående.

Kreditmarknadens aktörer stämmer högljutt in i denna bild och gör gärna vad de kan för att låta denna ordning fortsätta råda. Varför? Eftersom man vill fortsätta kortsiktigt låna ut pengar på lång sikt och kräver därför via mer eller mindre officiella vägar att företag som ska få låna stora summar också har en ”namnkunnig” ledning. Alltså en ledning vilken banken gärna ser får rejäla bonusar. Så att de kan fortsätta bygga goda resultat baserad på en växande skuld. En skuld som utgör bankens intäkts- och maktbas.

Åter till elbolagen. När man nu aviserar att man tänker höja diverse avgifter så kommer dessa avgifter i form av intäkt näppeligen att spridas ut över åren som kommer utan att tillgodoräknas direkt på resultatet. Däremot kan man nog förutsätta att en eller annan investering av underhållskaraktär kommer att skrivas av på ett antal år. Positiv resultatpåverkan således.

Vad som också kan utgöra grund för avgiftsökningen är emellertid att man behöver likviditet. I mitt arbete ser jag hur stora företag i allt större omfattning vill få sina leverantörer att gå med på 60 dagars kredit istället för 30. För de fall dessa företag har privatkunder kommer de näppeligen att ge kunderna samma kredittid utan jobbar snarare åt andra hållet genom en snabbare indrivning av obetalda skulder.

Min gissning är att många av våra stora företag (och banker för den delen) har en knepig likviditetssituation mellan varven, men eftersom detta är helt skilt från resultatet är incitamentet att ta itu med dessa problem mycket litet. Denna förmodade likviditetsproblematik riskerar om den inte tas om hand på ett vettigt sätt att försätta stora drakar i konkurs.

Det gäller då för de som lett företaget att ha bytt jobb i tid, alternativt landat i den så kallade ”minneslunden” med uppbärande av exempelvis förmånliga pensionsavtal. Kanske är det också därför vi ser tekniska problem hos många av våra internetbanker lagom tills dess det stora flertalet ska betala sina räkningar mot slutet av månaden - ett smidigt sätt att förhindra pengar att lämna banken vid tiden för ansträngd likviditet.

Koncernredovisning och modern ekonomi är i min mening i mångt och mycket hokuspokus för att dölja olika former av bedrägeri. Bedrägeriet är till syvende och sist vårt skuldbaserade sytem för tillverkning av pengar som i alla sina avarter till exempel fött fram systemet med bonusar som en muta för att säkerställa systemets fortlevnad och som fått oss att helt överge likviditet som styrmedel.

Varför styra utifrån likviditet – pengar är ju i alla fall skapade ur tomma intet och därför värdelösa? Vi måste börja fila på ett ekonomiskt paradigm som tar sin utgångspunkt i saker och tings värde och inte baseras på den anonyma maktbasen i det skuldbaserade systemet. Om inte måste vi överge detta med pengar helt och hållet. Helst innan maktbasen upphör att vara anonym.

Om outsourcing

I näringslivet syftar outsourcing till att låta verksamheter fokusera på kärnverksamheten. Så heter det i alla fall. Men storskalig outsourcing har som regel andra motiv. När ett stort företag outsourcar en eller flera funktioner sker det ofta av kortsiktiga orsaker.

Outsourcingpartnern köper som regel stora delar av verksamheten, något som ger en synnerligen positiv resultatpåverkan. Detta kommer ledning och styrelse tillgodo eftersom dessa som regel erhåller ersättning baserat på verksamhetens resultat.

Lite längre ner längst vägen kommer andra, oundvikliga, effekter av outsourcingen. Som den att serviceorganisationen inte längre har kunskap eller incitament kring i linje med den ursprungliga verksamhetens. Man har byggt in sig i väl definierade intressekonflikter och de som behövde det positiva resultatet har i enlighet med deras professionella ståndpunkt att inte sitta för länge på en och samma post dragit vidare.

(Här kan man reflektera över det faktum att outscourcingpartners ofta ägs via riskkapitalbolag och hur detta koncentrerande av ägande av vanliga men oerhört viktiga delar av organisationerna påverkar de operativa möjligheterna för verksamheterna på lite längre sikt.)

Men är det inte likadant för individerna i samhället? Sysslar inte vi också med outsourcing dagarna i ända? Vi väljer att låta andra fatta våra beslut, lägger ansvar och befogenheter i andras händer för att själva kunna ägna oss åt vår ”kärnverksamhet”.

Vi lämnar barn på dagis och i skola. Låter politikerna fatta beslut som rör vårt samhälle, överlåter till det ekonomiska systemet att ansvara för allt av monetärt värde, överlåter på polisen och militären att garantera vår säkerhet och överlåter ansvaret för vad vi stoppar i oss till olika myndigheters rekommendationer. Många överlåter även själva tyckandet och tänkandet i olika intresseorganisationers, politiska partiers, religiösa samfunds eller andra kollektiva åsiktsgeneratorers förvaring.

Jag tror att så gott som all outsourcing bland företag leder till kortsiktig vinst och långsiktigt elände. Jag befarar att effekterna av våra individuella val att överlåta åt experter med särintressen att styra våra liv åt oss är en mer storskalig reflektion av samma bild.

Vi leker bank

OBS: Detta inlägg har uppdaterats för att ta hänsyn till kreditmultiplikatoreffekten. Se Vi leker bank 2.0.

Vi leker vederbörligen förenklat¹ starta-bank-leken och kikar på banken inifrån för en bättre förståelse.

Första månaden:
Det börjar med att vi (banken, alltså) har en viss summa pengar. En reserv. I vårt exempel är reserven 50 000 kr – vårt startkapital.

Så kommer vår första kund in genom dörren. Det är någon som vill låna en miljon till att köpa en sommarstuga. Nu kan det tyckas se mörkt ut för oss som ju bara har 50 000 kr. Men eftersom vi är just en bank är det inga problem.

För lån till fastighet² med pantbrev³ måste vi ha fyra procent av det utlånade beloppet, resterande får vi låna ut ändå. 4% av 1 000 000 kr = 40 000 kr så det går ju hur fint som helst det.

Vi skriver ut lånehandlingarna och sätter in 1 000 000 kr på kundens konto, varav 40 000 kr kommer från vårt startkapital.


Kunden lånade 1 000 000 kr med hjälp av 40 000 kr ur våra tillgångar

De resterande 960 000 kronorna? Eftersom vi är bank så ändrar vi saldot på kundens konto så att pengarna finns där. Vi skapar dem så att säga i det ögonblicket. Detta är kärnan i all bankverksamhet. Skapandet av pengar.

Men. Man kan väl inte bara skapa pengar? Jo, bankerna har den rättigheten så gott som hela världen - untantaget ett antal skurkstater.

Du kan sluta läsa här om du vill. Det är helt ok. Eller fortsätta nedan. Alternativt:
Läsa det här gamla inlägget som har några länkar på ämnet i sig, eller den här lite lätt konspiratoriska, kanske.




Mja, här följer fortsättningen på bankhistorien för den som orkar:

Första året
Kunden får betala 5% ränta amorteringsfritt på lånet, alltså 50 000 kr per år. Men redan efter ett halvår tittar nästa kund in genom dörren. Det är en kommun som har det lite kärvt. En skola håller på att förfalla och de behöver låna 12 miljoner för att renovera den. Det är inga problem för oss eftersom utlåning får ske till stat och kommun helt utan reservtäckning². Vi skriver gladeligt ut lånehandlingar på 12 MSEK vilket vid 5% ränta ger oss 600 kSEK per år.

Vi gör vårt första bokslut. De 50 000 kr vi började med har nu genererat 360 000 kr i ränteintäkt utöver de 10 000 kr vi redan hade. 370 000 kr bokfört i reserven alltså. Sagt och gjort.

Andra året, bokslut och framtidsplaner
In kommer en mycket välklädd bilköpare. Han har just sett en extrautrustad Ferrari för fyra miljoner som han gärna vill köpa. Vi har ju 370 000 att skapa pengar ur och för denna typ av lån gäller en kapitaltäckningsgrad² på 8%. 4 000 000 x 8 % = 320 000 kr. Saken är pannbiff. Även bilköparen får låna till 5% ränta. Kvar i reserven finns 50 000 kr.

Efter ytterligare ett år har vi fått in ränta som följer: Huslånet: 50 000 kr. Kommunlånet 600 000 kr. Billånet 5% x 4 000 000 = 200 000 kr. Alltså 850 000 kr. I reserven har vi nu 900 000 kr och ett positivt resultat som kan delas ut till aktieägare, återinvesteras eller användas för fortsatt utlåning med s.k. multiplikatoreffekt. Smartast är emellertid att låna ut pengar till en av oss själva eller till oss närstående nystartad bank. Vilket är precis vad som hänt och varför allt kapital i världen är koncentrerat till en liten, sammansvetsad elit. De äger helt enkelt världen. Ett ägande skapat ur ingenting men med ytterst verkliga implikationer.

Noter:
¹) Startandet och drivandet av banker är (givetvis) omgärdat av de mest välväxta skogar av regelverk. Den samhälleliga bilden är att Finansinspektionen har översyn över finansmarknaden och ser till att dessa regelverk följs. Internationella valutafonden IMF är emellertid den verkliga makten inom detta system som kallas Fractional Reserve Banking. Om man vill vara lite vitsig kan man säga att IMF bestämmer och att finansinspektionen utövar överseende och inte översyn. Regelverkens ymnighet och vildvuxenhet till trots så är själva hjärtat i bankväsendet just skapandet av nya pengar vilket detta inlägg syftar till att illustrera.

²) Kapitaltäckningskrav – den del av det utlånade beloppet som måste finnas bokfört som reserv i banken. Fastställs enligt Lag (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, samt regelverken Basel I och II. En täckningsgrad om 8% är föreskriven men där finns regler om kapitaltäckningsgrad per riskgrupp också vilket för att de verkliga kraven i fråga om kapitaltäckning ser ut ungefär som följer:

För stat och kommun gäller 0% kapitalkrav av 8 %, vilket som bekant blir just 0%
För banker och bankgarantier gäller 20% kapitaltäckning av 8% vilket blir 1.6 %
För bostadslån med pantbrev gäller 50% kapitaltäckning av 8 % = 4%
För övriga lån gäller 100% kapitaltäckning av 8% = 8%

³) Pantbrev. Ett slags inregistrerad handling som krävs för bottenlån på fastigheter.

Om privatisering

För några år sedan var jag en av privatiseringens främsta förespråkare. Nu är bilden en helt annan. Det som fick mig att så fullkomligt byta ståndpunkt var innebörden av ordet ”privat”.

Kortfattat: Privatisering leder knappast till den småskaliga och nära styrning man kanske leds att tro.

Innan t.ex. apotek och sjukvård blev offentlig verksamhet ägdes de huvudsakligen av privatpersoner. Apotekaren, läkaren och så vidare. Detta medförde i mångt och mycket att service, kundkontakt och lokal närvaro var högre än dagens centraliserade offentliga stuktur.

Sedan gick trenden mot kollektivt ägande och verksamheterna blev mer anonyma institutioner med klara centraliseringsmål och sedemera hårdnackad ekonomisk styrning med fokus långt bort från ”brukaren” eller kunden.

Att privatisera för att komma åter till den kundnära och mer småskaliga typen av verksamheter är en god tanke. Men privatisering idag är något helt annat och detta bottnar i den finansiella struktur privatiseringen tar.

I och med att privata verksamheter behöver lån och inte sällan riskkapital återfinns makten över de privatiserade verksamheterna huvudsakligen bland bank- och finansvärlden och inte - som man leds att tro - bland de som står för själva verksamheten. De styrsätt och avkastningskrav detta genererar omöjliggör mer eller mindre det småskaliga tankesätt som fanns innan den offentliga centraliseringen.

Istället kan ett flertal nystartade privata aktörer efter vederbörligen frammanat ekonomiskt haveri konsolideras för att skapa en centralt ägd centraliserad organisation. Denna ägs då av bank- och finansvärlden som ju i dagsläget i princip äger allt av värde i världen. Och styrs efter agendor fullkomligt befriade från insyn.

Vilket sannolikt är vad privatiseringen syftar till. Vilka möjligheter detta öppnar för dem som sitter som ägare även till det som en gång varit offentligt överlåter jag till läsaren att pokulera kring.

En liten tillbakablick

Det kommer sig naturligt att ha lite perspektiv vid det mentala återinträdandet i verksamheten. Det blir så helt automatiskt. Oundvikligt att se hur det började och vart det hamnat med något av en belåten min. Och till all lycka upptäcka att samma kraftfulla knutpunkt som fanns när vi satt och knackade kod hemma i en etta faktiskt överlevt för ett liv på kontor och är redo att smitta nya individer. Det hade jag faktiskt inte väntat mig.

Yenom eht Wollof

Det sägs att om man ska finna de verkliga sambanden i vår värld så ska man nysta i det med ledning av pengaströmmarna. Follow the Money.

Sagt och gjort. För inte så länge sedan kom jag till följd av detta nystande till insikten att pengar mest är (snarare blivit) en fantasiprodukt. Att bankerna skapar nya pengar i samma takt som befolkningen lånar dem. De privata bankerna, alltså. Med privata ägare - ett relativt fåtal sådana.

Flöde och motflöde
Om pengarna flödar i en viss riktning måste väl rimligtvis något annat flöda i den motsatta riktningen. Allt som kan köpas för pengar även kan ju köpas även för lånade pengar - vare sig det rör sig om ett företag som investerar i utökad produktion, en familj som köper en bostad eller bil, en ”privat operatör” som ämnar köpa loss tidigare kommunal verksamhet, eller en bonde som skaffar sig virke till sin nya lada så är ju principen densamma. Eller ett land som behöver återuppbygga en stad efter ett jordskalv, alternativt hela sin infrastruktur efter en invasion av en slumpvist vald supermakt för den delen.

Man köper exempelvis en villa för två miljoner, varav 1.5 lånas i bank. Kravet för att få skapa dessa pengar är att banken måste ha ett värde på mellan fyra till tio procent av beloppet i sin reserv. De 1.5 MSEK som lånas ut uppstår alltså ur ett bokfört värde om maximalt 150 kSEK. Via lånehandlingarna erkänner låntagaren emellertid hela den finansiella skulden. Låntagaren blir alltså skyldig banken 1.5 verkliga MSEK som skapats ur maximalt 150 lika verkliga kSEK och är skyldig dessa pengar personligen. Säkerheten – villans värde – den begränsar inte skulden utan används för att ge banken ytterligare trygghet vilket ger låntagaren en något lägre ränta.

Åren går och alltfler lånar till sina bostäder, bilar, expansioner, lador, återuppbyggda länder och privatiseringsprojekt. Banken erhåller en ränteintäkt som kan bokföras som tillgång och utgöra grund för ytterligare utlåning enligt ovan.

Så händer det hemska att vi ”råkar ut för” en finanskris alias bankkris. Räntorna drivs upp. Kostnaderna för räntan skenar och många med krediter klarar inte av att slanta upp. Om vi är ett land eller företag räcker det med att ett kreditinstitut ändrar vår "rating" varvid räntorna som regel höjs för låntagaren i fråga.

När man inte kan betala äger banken rätt att mäta ut sin pant, något som för att kunna genomföras kräver att den belånade bostaden säljs. För exempelvillan ovan blir det bostadsmarknaden, förstås. Och där har priserna sjunkit ihop som en fransk efterrätt eftersom ytterst få kan kan låna pengar, alternativt prestera kontanta medel i den omfattning som gällde vid köpetillfället. Låt oss säga att vi klämmer iväg kåken för en miljon. Vi står sedan där med en skuld på en halv miljon och beklagligtvis även utan bostad.

Likadant med de ”privatiserade” tidigare kommunala eller statliga verksamheterna. Efter en (om nödvändigt framtvingad) konkurs faller de under konkursförvaltarens kontroll och kan köpas av intressebolag, lämpligtvis drivna av riskkapitalister inom den finansiella Elitens sfär.

På de gamla Vallonbruken var brukspatronen som regel noggrann med att äga handelsboden och var ytterst givmild med krediter. När en generation lyckats bygga upp en försvarlig skuld i nämnda handelsbod fick nästa vid en sådär 10-12 års ålder börja jobba av den. För att naturligtvis öka densamma under sin levnadstid och överlämna den till sina lyckligt lottade arvingar.

Allt detta skulle kanske möjligen kunna vara logiskt någonstans om det inte var för att bankerna själva får utfärda ny valuta. Men eftersom de lyckats förse sig med den makten kan de lägga under sig alla former av reella värden och samtidigt förslava hela befolkningar under ekonomisk skuld.

Det är Vallonbrukets feodala mekanismer uppskalat till en värld där allt av värde i praktiken ägs av ett mycket litet fåtal. En Elit.

Ganska dystert. Eller?

Regera-världen-mentaliteten
Jag har genom min karriär mött många personer med ”jag-ska-regera-världen-mentalitet”. Sådana som tänker offensivt och aggressivt i det mesta och vars drivkraft är att dominera andra människor. Det lever i stort och smått, alltifrån den myndige lille småpåven via den glupske finansmannen som inte tvekar inför ett ”tufft beslut” till den erövringsorienterade kejsaren. För den som är sugen på att lära sig några knep finns en passande bok - Makt som hobby, ISBN 9789174510638.

I min värld finns det finns tre saker som väger upp möjligen lite dystra scenariet. Tre oerhört viktiga saker. Och det är just på grund av detta som Elitens sannolikt planerade världsherravälde inte riktigt är sådär supergångbart i det långa loppet. Jag menar, mycket är ju redan på plats, men eftersom expansion och ökad dominans så att säga är inbyggt i designen så måste det komma till direkt förtryck av varenda sate förr eller senare. Och den gubben går nog inte riktigt ändå.

För det första. Eliten är ett begränsat antal människor. De äter ett begränsat antal mål mat, får plats med ett begränsat antal Rolexklockor på sina armar, och behöver ett begränsat antal kvadratmeter att röra sig på. Om man skjuter ett för stort antal låntagare i sank för att plocka av dem sina tillgångar tappar saker och ting värde även roffarna emellan. Och mot sig får man en fördriven mobb utan något att förlora. Det gäller att reglera processen så att det pyser ihop långsamt och försiktigt och till en vettig nivå för att spelet inte ska spricka. Och här finns en uppenbar utmaning då vi sannolikt redan passerat punkten då världens alla pengar inte klarar av att betala ens räntan på världens alla skulder.

För det andra. Skuldsättandet av människor förser dem med ett ekonomiskt tunnelseende. De får möjlighet att sväva/leva ut med lånade medel men som ett brev på posten kommer också kraven att tjäna pengar via arbete. Arbete som tar allt större del av människans tid och gör att man inte hinner njuta av natur, barn, skåda stjärnor, fiska och må gott. Vilket i sin tur får människor ur balans och gör medelsvensson till en mer lätthanterlig entitet att skyffla runt och dominera. Det är kanske planen. Men någonstans finns en själ också och den sätter emot på en eller annan punkt. Börjar söka vägar runt mönstret och finner bit för bit en integritet som inte kan köpas för pengar (eller skulder). Man slutar så småningom frukta den ekonomiska lien och inser kanske att ”ok, ge mig betalningsanmärkningar då – jag får väl plocka svamp och odla potatis istället”.

Det var inte så länge sedan som jag på fullt allvar tyckte att personer som lånar och far runt är oansvariga och föraktliga. Att de faktiskt borde ha vett att inse att man måste sköta sin ekonomi först och främst och att man faktiskt inte kan leva för lånade pengar.

Men kanske är det så att de som lever upp lånade slantar har hittat ett sätt att bli kvitt den osynliga bojan? För de bevisar ju faktiskt på ett bakvänt sätt att bankerna kan skapa de pengar de behöver för att överleva och surfar därigenom på kreditvågen istället för att simma mot den obevekliga strömmen.

För det tredje. Den dominerande naturen bland de som kan tänkas vilja förtrycka den stora massan biter sig själv i svansen då den tvingas att uteslutande umgås med sig själv. Många i denna lilla klick är fostrade till att vara vad de är men inför valet att festa loss bland slavarna eller att gå på Elitens skryteribankett kan det nog hända att en och annan faktiskt finner sin själsliga orientering såsom ledandes dem bort från hånskratten och mot den rytmiska dansen. Dessa är inflytelserika agenter och jag anar att dess numerär kommer att stiga markant framöver.


Hur det ekonomiska pyramidspelet ska övergå i något mer hanterbart, det klarar jag inte av att ens gissa. Men jag har en distinkt känsla av att moder jord kommer att hjälpa oss att klara ut den här soppan, även om det kanske blir lite röjigt mellan varven.

Yenom eht Wollof blir Follow the money baklänges (och tvärtom) för den som inte räknat ut det vid det här laget. Alltså vad den här övningen ursprungligen gick ut på. Sedan spårade det ur en smula, det medges.

Patentfråga

I energi- och fordonssammanhang brukar man ofta använda sig av uttryck som ”när utvecklingen av batterier nått dit”. Det är oerhört naivt.

Patentsystemet uppstod för att värna uppfinnarens rätt. Men har i praktiken förvandlats till ett system för monopolens säkerställande.

Uttalandet är i tilltagande grad även applicerbart på upphovsrätt.

Omöjlig affärsidé

Någon kom på ett lika enkelt som revolutionerande sätt att må bättre med riktigt enkla medel. Så han skrev en bok. Och en till. Och startade ett företag. Med affärsidén att hjälpa folk att må bättre. Lika klockrent som omöjligt.

Varför? Jo, företag som hjälper människor att må bättre är direkt skadliga för vår ekonomi.

För om du inte längre har övervikt, hål i tänderna och behöver sjukvård – köper du då bantningskurer, går till tandläkaren eller stoppar i dig läkemedel? Du kanske rentav känner dig tillfreds med dig själv, inser att dina tankar och funderingar har relevans och inte köper det otillräcklighetsbudskap som du är menad att anamma.

Företag som hjälper människor att må bättre är direkt skadligt för ekonomin. Sug på den, du.

Uppsnappat

Det är kul att åka tåg. Öronen fladdrar. Någon talade om sin före detta chef:

”…och då sa han du är med på listan av folk som ska sägas upp. Jag undrade varför och då svarade han att ingen använder programmen som jag skrivit. Men – mina program ligger ju på servrar och pumpar data i bakgrunden, men det lyckades jag inte förklara och dessutom hade han redan informerat personalavdelningen så…”

Ett bra exempel på att man inte ska underskatta vikten av ett bra användargränssnitt.

”Ring oss när det inte går att ringa så upprättar vi en felanmälan”

Idag blev det till slut hat-trick! En dikeskörning med varje stor teleoperatör i vårt avlånga land. Detta måste firas!

Efter 10 minuter i telefonkö.

”Tele2 kundtjänst, jag heter siochså”

”Ja hej, vi har störningar i vår telefoni och ADSL”

”OK, vad har ni för problem?”

”Mellan varven fungerar inte telefonen. Just nu fungerar den eftersom jag pratar med dig”

”OK, i så fall kan jag inget göra – du får ringa igen när telefonen inte fungerar”

WTF?

Jag ringer igen, denna gång från mobilen. Eftersom jag bor i skogen har jag taskig mobiltäckning. Samtalet bryts som regel efter någon minut. Precis den tiden det tar för en kundtjänstmedarbetare att försöka mäta min telefonledning. Naturligtvis ringer ingen tillbaka trots min önskan därom utan jag får börja om från början igen. Efter fyra försök får jag reda på att jag måste ringa innan klockan 18. Loveley!

Visst, jag blir arg. Jag är beroende av telefon och bredband för alltmöjligt. Jag brukar aldrig skälla på kundtjänstmedarbetare. Brukar aldrig. Men idag var jag redan lite ilsken på grund av en frisörfadäs så det pyste lite. Det skulle det inte fått göra. Det är oproffsigt. Dålig karma.

För man ska ju inte skälla på kundtjänstmedarbetare. Det förändrar ingenting. Inte vad gäller det man försöker åstadkomma i alla fall. Däremot kanske ilskan smittar av sig. Till kundtjänstmedarbetaren, alltså. Denne tar med sig ilskan hem och andas ut det över sin familj. Kanske blir han arg på sitt barn som spiller ut mjölken vid middagsbordet. Barnet tar i sin tur med sig ilskan till dagis dagen därpå. Det blir tungan på vågen som får en konflikt att urarta och barnet i fråga blir stämplat som problembarn av dagispersonalen som hellre dricker kaffe än försöker förstå barnets frustration (sådana pedagoger finns det ju också undantagsvis). Barnet hamnar snett i sin uppväxt och deltar i de tidiga tonåren i en gruppväldtäkt mot en trettonårig flicka. Flickan växer upp och hela hennes existens kommer att gå ut på att hämnas det som hände i tidiga tonåren. Hon förför en äldre man och när akten är slut skär hon bestialiskt genitalierna av honom och skickar dem i ett kuvert till hans fru som i chocken ringer aftonbladet. Mannen hade ett förtroendeuppdrag i FN och händelsen orsakar stor diplomatisk kris, något som kom mycket olämpligt i och med att Syd- och Nordkorea just med denne medlares hjälp stod i begrepp att teckna ett avtal om passfrihet (det har ju hunnit gå några år). När förhandlingarna hotar att bryta samman tar en lite bråkigare fraktion på den norra sidan chansen att göda en konflikt med Syd och denna konflikt eskalerar till den första kärnvapenattacken i modern tid. Mot Seoul med oräknerliga dödsoffer som följd.

Ja, det är bara några exempel på vad som kan hända om du skäller på en kundtjänstmedarbetare.

Och det vet telebolagen. De vet att man vet. De vet att man inte vill skälla. Att man känner sig taskig (med rätta) när man gjort det. Så de kommer undan med taskig service en stund till.

Jag smakar på orden från förra stycket – ”det vet telebolagen”. Kan företag veta saker, har de känslor, intentioner, kunskap och färdigheter? Knowledge management var stort i slutet av 1990-talet. Dags för en korsbefruktning… Parantes.

För att ytteligare skjuta problemet från sig så har man utformat diverse ”features” för att fördröja användaren innan denne når den heliga supportgralen. Vanliga metoder är 1) att man har chatfunktioner i sina kundtjänstidor som låtsas lyssna på problemet men sedan säger att man nog får ta och ringa kundtjänst i alla fall, 2) att man inte kan trycka förbi långa haranger om ”prova det och det innan du får prata med oss”, 3) att man – trots att man pluggat in hela menysystemet i huvudet – inte kan trycka direkt på det val man vill utan istället måste lyssna igenom hela det bevingade budskapet inklusive ”för att lyssna på dina val igen, tryck nio”.

Min sambo skulle avsluta sitt abonnemang hos tre för några månader sedan. Hon hade tröttnat på att be en bön och kasta upp telefonen i luften några meter för att kunna ta emot ett SMS. När hon mödosamt knappat sig fram till ”tryck tre om du vill säga upp ditt abonnemang” fick hon ett ”just nu är det många som ringer till oss, var god försök lite senare”. Några gånger. Väldigt smidigt. Väldigt. När hon väl kom fram (valde fakturafråga istället) fick hon reda på att hon inte kunde få loss sitt nummer på några månader trots slutfaktura. Slutfakturan kom. Och de ordinarie månadsfakturorna likaså. Vi upptäckte det av en slump. Fick öresrätt korrigering utan ett öre i kompensation. De släppte emellertid numret på stubben. Vilket de alltså kunnat göra med en gång. ”Bara du inte lämnar oss utan ett leende” sa de till henne på telefon.

Sambon skulle byta till Telia, det som fungerar minst dåligt härute i vildmarken, tre kilometer från tätort. Beställde en ny mobil dessutom. En röd. Där alla knappar fungerade så att våra SMS inte skulle komma att innehålla underligheter vilket ju på sikt kunnat leda till de mest ohyggliga missförstånd. Hursomhelst – i enlighet med ”kompensationen” så släppte tre numret vid ett visst datum. Och lagom dess kom ett brev med nytt SIM-kort från Telia och en liten lapp som sa att telefonen dessvärre var försenad. Sambon skulle härvid ringa upp Telia och fråga när de kunde behaga skicka telefonen varvid hon införde sitt nya SIM-kort i den gamla telefonen – men förgäves - den var operatörslåst. Vi hade vid tiden lyckligtvis en fungerande fast telefon så hon kunde med dess hjälp få reda på att ”det tyvärr är leveransproblematik gällande W995, men det är ingen fara för så var det med iPhone tidigare”. Hm, jamenvisst – då var det ju inga problem om det var samma sak med iPhone – då kan jag vänta… ”Kan vi hämta en telefon i en telia-butik, kanske? Nejnej, de har inga i lager”. Ett samtal till den lokala teliabutiken gav en annan upplysning. En timme senare knallade hon ut ur den med en ny lur i fickan.

Att telebolagen kan hantera sina kunder som de gör och att de låter en skara kundtjänstmedarbetare smaka bitterheten är rent groteskt. Det tar oss tillbaka ett par hundra år i utveckligen till en semifeodal tillvaro där den enskilde mosas under den med makten och stålarna. Groteskt.

Men det allra djävligaste är att det inte verkar finnas något riktigt bra sätt att ge igen på. Inte sådär på direkten. Och eftersom jag knappt kan ta mig ut på internet eller prata i telefon längre så utgör jag väl knappast något hot, även om jag skulle komma på något.

Mycket väl uttänkt, någon. Gratulerar!

DIagonal

Man kan läsa Dagens Industri om man vill. Man kan läsa om nyckeltal, konkurrensfördelar, affärsplaner, patent, noteringar, exists, trender, tendenser, analytikerkårar, fonder, investeringar, regleringar, sammangåenden, styrelseproffs, managementkonsulter och potential.

Man kan läsa Dagens Industri – suga åt sig mönstren och sedan söka applicera dem på sin egen verksamhet. Se det som något mekaniskt – se det som något rationellt var och en kan och bör göra. Blåsa upp. Blåsa ut.

Får inte till det. Har aldrig fått. Inte på det sättet.

Mallsamtal

- Hej, är det %NAMN%?

- Ja.

- Hejhej, jag ringer från %FÖRETAGSNAMN% kapitalförvaltning i Stockholm - du har kanske hört talas om oss?

- Nej.

- Vi hjälper ägare till företag att få ut pengar ur sitt bolag till lite lägre skatt med hjälp av de nya regler som finns.

- Ok, men nej tack. Tack för att du ringde – hejdå.

Minst tre gånger i veckan. Hitta på något nytt – tack!