Långsamtgående fyllerister, skum dröm och förtroende

Att månen har inverkan på t.ex. drömmar och humör – det tar jag som en självklarhet. Att solen har motsvarande påverkan – ja, det är ju ännu enklare att se; jag menar – vi ändrar ju ganska mycket på oss om sommaren eftersom solen är närmare. Och per sommarsolståndet borde vi således vara komna till en extrempunkt i hur mycket vi påverkats av nämnda himlakropp. Att fira midsommar känns alltså hur logiskt som helst.

Facebook har morgonen till ära tapetserats med budskap om nykterhet till sjöss, vilket kan tyckas lite opassande en dag som denna. Dock inser jag bekymret i mer befolkade områden – visst. Stora snabba båtar kan skapa förödelse om de framförs för fort i fel vatten. Inte minst för andra. På sjön är det så att man har 0.2 promillesgräns för båtar som är längre än tio meter eller som kan röra sig snabbare än tio knop, alltså 16 km per timme.

Om man översätter detta till landförutsättningar – med vad det innebär i fråga om manöverresponsivitet (allt går mycket trögare i vatten) borde ju regelverket kunna se ut ungefär såhär: fordon som kan framföras fortare än 30 km/h eller som väger mer än fem ton har gängse regler. Övriga får framföras under epitetet långsamtgående fyllerist.


Har nog hänt att någon skylt ifrån sig på det viset.


För övrigt hade jag en verkligt skum dröm i natt. Någon närstående hade förärat oss med inbjudan till ett slags religiös megashow. Det var en helt vanlig dag i nämnda församlings värld med gästande artister på scen inklusive pyrotekniska effekter och en hel del riktigt ordentligt naket. På en vägg syntes sexreklam ”norrlands enda riktiga transa du kan hyra”. Jag formulerade en fråga till en mycket timid kyrkoarbetare som hjälpt oss tillrätta i ”observationsytan” där nya eventuella församlingsmedlemmar ägde rätt att vistas och fick inget mindre än en regelrätt skinnvinge av den under 1.50 cm korta kvinnan.

Jag orkade inte sitta inträngd i observationsytan utan smög ut och ställde mig längst bak i kyrkogången. Det var riktigt, riktigt bra musik. Suggestiv. Men eftersom jag inte litade på församlingen ville jag hålla min kropp i styr (det var skitsvårt – där fick jag, antar jag) och inte dansa eftersom jag klart och tydligt såg vilken programmering det var som försiggick i lokalen. Målningarna på väggarna var inte som vi är vana med från Albertus Pictors alster – här var det lasershow. Men det var kyrkmålningsstuk på lasershowen. Olika historier att bevittna. Att göra till sina egna.

Historier ur denna kyrkas heliga skrift förmodar jag. Sedelärande sådana. Jag kämpade med att inte se sammanhangen av nyfikenhet på precis samma sätt som jag kämpade med att inte fångas i den så uppenbart rytmiskt programmerande musiken. Och ju mer jag kämpade emot desto svårare var det. Jag hade inte hunnit göra research – inte hunnit ta reda på varför kyrkan fanns och vad dess uppsåt i sin så uppenbara programmering av församlingsmedlemmarnas sinnen hade för syfte.

Jag såg att utmaningen var att gå helt på känsla. Att i en situation som den faktiskt smaka på rytmen och historierna på väggarna och att fortsätta känna efter hela vägen istället. Att fångas och att göra det som uppriktigt ärlig mot mig själv. ”Om jag gillar det här så är det bra”.

Där vred sig perspektivet. Plötsligt bestod verkligheten enbart av sådant som någon gillat. Alltså inte som de gillat i sitt sinne utan som de gillat på facebook. Vilken sjuk värld det var! Erbjudanden om gratis kanoter, grillkorv, hotellsajter och statusuppdateringar om den ena huvudsakligen ångestladdade saken efter den andra. Världen var ”rewired”, kopplad i bästa demokratiska anda så att det som fått flest likes på FB också manifesterades direkt och omedelbart i alla andras verklighet. Kyrkan var ett projektionsrum, en virtuell verklighet som tagit över den egna - personliga - verkligheten. Jag själv bestämde inte längre vad som skulle vara verkligt i min värld utan var subjekt till alla andras tyckande och tänkande. Det hade ju varit mer OK om det inte var för de sponsrade länkarna. Att man via annonser köpte sig in i mänsklighetens newsfeed och lyckades fånga stora mängder klick på ”gilla” med finansiella medel.

Sinnet plattade till sig, gick in i ett slags uppgivet läge av undergivenhet och blev belönad för det, tillståndet kallades skolad. Jag kände hur känslan av ”jag” försvann och hur jag förvandlades till ett meningslöst ark papper på väg mot destruktion utan ett uns av möjlighet att påverka vad som fanns skrivet på mig. Ett A4 fullt av andras programkod, min yta mot omvärlden. Min identitet, stulen och förvanskad, tillplattad och tillintetgjord. Mental våldtäkt och upphörande av min personliga suveränitet. Det var allt jag någonsin drömt om – men precis tvärt om.


Jag vaknade med ordet ”förtroende” innanför sinnets ögonlock. För troende. Förtroende. I går skrev jag om hur mycket som faktiskt blir gjort när man har förmånen att arbeta tillsammans med människor man har förtroende för och att grundförutsättningarna för förtroendet är att är såväl ömsesidighet som ett gott självförtroende från respektive part.


Drömmen visade något annat. Gravitationen i förtroendet för den där kyrkan var enorm och så gott som alla som trädde in i den – vilket var en omständig process – fångades av programmeringen därinne. Att stå utanför var inte helt enkelt det heller eftersom tillvaron utanför likt artillerield besköts med budskap om dess meningslöshet. Färgglada bilder inifrån kyrkans skapade verklighet skrek ut sina budskap där ute och fick den gängse verkligheten att framstå som grå och meningslös. Upphörde de naturliga kontrasterna. Breddade spektrumet med våld och förstörde alla naturligt signalsvaga reflexer hos de som inte var fullt och fast övertygade om vilka de var – hos de som inte hade fullt förtroende för sig själva.


Jag tycker det var en intressant dröm. En vandring i och kring vår verklighet. Här kommer ett litet verktyg (tjôta). En helt osannolikt välskriven text som – för den som inte redan snappat det – handlar om hur man kan göra för att inte låta sig programmeras vidare. När media försöker tvångsmata dig med något som du ska trycka på gillaknappen för att hjälpa medias uppdragsgivare att manifestera – håll för öronen och sjung ”la la la”. Dra ner volymen när de teorierna tar eld och nyhetsbyråerna citerar varandra i den självframmanande propagandaspiralen. Behåll din suveränitet. Tro på dig själv så blir det som du vill ha det. Typ så.

Igen!

Blandat

Jag konstaterar att det blivit lite glest på publiceringsfonten. Så kan det bli. Jag tror faktiskt att det är riktigt sunt. Mycket annat att pyssla med. Och så är det där med att det inte finns så mycket att skriva om. Eller – rättare sagt – det finns inte så mycket att skriva om det som finns att skriva om. För visst händer det grejor – massor och massor av grejor. Och det går bra. Det lutar så brant åt rätt håll om man önskar de saker jag önskar för livet och dess innehåll. Mera värme, mera närhet och gladare folk i varje buske.

Horder av människor vaknar upp till ett helt nytt liv. Inte ett liv där allt runtomkring förändrats; inte direkt; utan ett liv där man helt och hållet själv orienterat sig i enlighet med sin inbyggda alltid närvarande kompass med en deviation fastställt till exakt noll. Man vaknar upp med en varm, närvarande och glad känsla mitt i sitt innersta och från den dagen är världen totalt förändrad. Det går fort, faktiskt. Människor kastar sina förbehåll i rask takt för att anträda vad som nog får kallas det äkta livet med i framtiden väl förankrad förväntan.

I och med att allt det där händer så ser världen som sagt annorlunda ut. Det behöver inte längre påpekas alla de små och stora saker som funnits här för att hålla oss i schack. Det är nog så att det helt enkelt – även det – behöver upptäckas inifrån. Och troligtvis är det just därför det funnits (eller kanske finns, beroende på synsätt). Vi har hjälpt varandra att väcka varandra genom att peka på allt som är uppåt väggarna. Och visst behöver det fortfarande pekas; men mina ord är i nuläget slut på den bogen. Sorry. Eller grattis.


Virtuell närvaro
De där små – tillsynes helt värdelösa – statusuppdateringarna som stjäl mer av nuet än de kanske egentligen borde. De där avbrotten som präglar den högbestrålade människan, tidvis mig själv inkluderat. Ibland blir det lite absurt. Som när någon inte kan spela vidare given i plump eftersom hon inte vet vad den sociala signalen bär för innehåll.

Men samtidigt som det kan verka lite lätt vettvilligt – är det inte helt enastående vilken känsla av närvaro alltihopa ger? För oaktat motiven, innehållen och budskapen – för allt detta inte mänskligheten närmare varandra med en hastighet som överträffar allt? Med den direkta konsekvensen att det inte längre går att hålla oss konstgjort separerade. Den illusionen är redan passé; vi ska bara inse det.


Facekeeping
När vad som varit faller i takt med att saker faller på plats i och mellan oss är det mycket som ska försvinna, tvivelsutan. Så kallade konstruktioner. Fenomenet facekeeping ses nu nå helt astronomiska höjder där äretorn skjuter upp genom varandra i kluster som tar kol på sig själva – precis som det var avsett. Inget konstigt med det heller, men att hålla masken, att inte förlora ansiktet, att stå tankemässigt och holistiskt påskinbart oberörd – allt detta är en konstart som vi kommer att förlora.

Det som händer händer ju ändå. Om någon gör något dumt så har denne någon gjort något dumt. Att försöka spackla över det, skylla på någon annan eller i efterhand manipulera förutsättningarna bakåt i tiden för att låta påskina att det dumma i själva verket var smart, genomtänkt och strategiskt (jo, det brukar heta så ;-) gör ju dumheten mångfalt större.

Det som händer händer ju som sagt och händelsernas upprinnelse, verkliga effekt och avsikter finns inkodat i det som utgör grunden för vad vi upplever. Att låssas som om vi kan blinka bort det eller försöka avleda uppmärksamheten är ju egentligen ganska skrattretande. Precis lika dumt som att försöka hålla någons misstag mot den som begått dem. Misstag blir lärdomar. Facekeepingkulturen syftar – för utövarna – till att slippa dra lärdom, vilket givetvis blir en mycket intressant lärdom i sinom tid.


Nu kommer utomjordingarna
”And now for something completley different”. Utomjordingarna är i antågande. Vi står på stranden och hör ljudet från vågen av erkännanden, tillkännagivanden och undslippanden. Utomjordingarna, de som varit här, kanske rent av finns här och de som med all orkestrerad sannolikhet kommer att visa sig med plötsligt väldokumenterad och hastigt trovärdighetsomkastad signalstyrka. De finns.

Men oavsett vad det är vi kommer att få se så är det nog mer väsentligt än någonsin att följa den egna känslan för vad det är man ser. Att polera glaset på den inre kompassen. Där ekonomisk stress inte längre hjälper tar vi till militär konfrontation och när inte ens det biter för att flytta fokus i den världsomspännande facekeeping- och sheepkeepingoperationen så tar man fram utomjordingarna.

Skulle inte förvåna mig om nämnda utomvånare faktiskt bjuder sina regissörer på en riktigt skojig överraskning. Den som lever får se. Skadar nog inte att förhålla sig avvaktande till intryck intills dess de processats genom den inre kompassens navigationssystem. Lycka till.

Frustanden

Det bor ett muller under marken. En turbulens i var och en. En samtidig otålighet, frustration och förväntan. Vare sig vi tillåter oss att veta vad som händer eller inte så händer det likväl. Den här dagen var det mer påtagligt än någonsin. Den förberedande frustrationen. Den undermedvetna obalansen. Vi frustar och beter oss. Gör upp med saker som inte har något som helst med dagens innehåll att göra men som ändå hamnar där. Eftersom det är där vi tycker oss vara.

Själv har jag varit fast i logikens grepp några dagar. Jag kan inte säga att det är speciellt kul – inte så länge; men å andra sidan är det inte utan sina fördelar. Man måste nog ibland. Pressa ner sinnets frihet, låta det ligga och kippa efter andan under logikens och strukturernas tryck. Att forma dess uppfinningsrikedom och inspiration ur bristen på uttryck och på så sätt utvinna de mest bärkraftiga, starka och obevekliga idéerna.

För är det inte just så det alltid fungerar – det vi kallar skapandet och de andra verkligt stora känslorna? De som vi ibland misstar för att ha varit tankar men som blivit stora just eftersom de inte uppstått ur tänkandet utan ur kännandet. Kärlek, innovation, konst och infall. Lika vidunderligt i stort som i smått bara det fått krypa fram ur stenens svarta mörker av egen obeveklighet för att yrvaket visa upp sig i det bländande ljuset.

Men frustar gör det. Spretigt, yrvaket och ofta kanske mot sin invanda vilja utkastat i det påträngande ljuset där den som stuckit huvudet djupt i sanden inte längre kan blunda för det man sannolikt vetat med sig länge. Att allt det man som vuxen betraktat som sanning. Alla de där tankarna, kunskaperna, erfarenheterna och med all sannolikhet också en stor del av den identitet man tycker sig äga i själva verket är bärande delar i en enda mycket skadlig lögn.

Och för de som ännu inte är vuxna, men som är på väg att bli det. De som trampas som druvor i utbildningssystemets vinfabrik att bli produktiva samhällsmyror utan eget värde. Ganska logiskt att de känner kontrastverkan då terminens inlandsis på bara några dagar försvinner och jaget får fjädra upp. Troligen är de små känsligare för energiväxling, strömningar och den undermedvetna oron. De har ju, om inte annat till följd av sin lägre ålder, ett större uppdrag här än oss vuxna. Och de börjar kanske ana dess massa.


Förståelsen bland den vuxna befolkningen når de mest oväntade hörn.

Att lyssna på en nyhetssändning, läsa en tidning, se på något slags redaktionellt TV-program eller följa mainstreammedias sajter ger en distinkt känsla av matthet. Jag trodde det var min egen trötthet på de tonvis med lögner (som den om de 21 herculesplanen med försvunna pengar, till exempel) som sägs vara sanning, men jag börjar förstå nu att det är tröttheten hos de som fortfarande kämpar för att vidmakthålla lögnen jag får mig en dos av.

Den elfte september 2001 hade fasaden spruckit om det inte den djärva vanvettigheten hade fått sätta tänderna i världsordningen. Sista racet för de som ville sopa igen sina egna spår. Låta bevis och vett försvinna i en enda stor smäll och från den punkten fanns inget annat att göra än att med vad som just kallas en dåres envishet hålla sig till en på förhand lika konsekvent som vettvillig historia. Sådant sliter. Kolossalt. Därav tröttheten.


”Tänk om alla skulle få sitta… I ett badkar… Med ett glas vin… Och ett spel… Och en ansiktsinpackning… Vad bra alla skulle ha det!” kvittrar min kära hustru från badkaret. Hon är den klokaste människa jag någonsin känt.

Ansiktsboksrevolutionen

För den kallas ju så när man till exempel lyssnar på något så välrennomerat som Dagens Eko (vilket ju i sig är ett mer träffande namn än vad som först möter örat). Om man lurar lite på den där så kallade löpelden - omsorgsfullt paketerad i våra mer eller mindre objektiva media och ställd mot våra västerlängska mer eller mindre demokratiska strävanden. Och så lurar man lite på bankvärldens utmaningar. Och oljebranchens. Och alltings ägande. Och så vidare. Och så kommer man att tänka på att man läste något om att "Goldman, Digital Sky invest in Facebook" (2010-01-03).

Så kan det ju vara. Också.

Teknikens många ansikten

Funderat på varför Facebook heter just Facebook?

Algoritmerna för ansiktsigenkänning har blivit riktigt vassa det senaste året. Det faktum att en stor andel av västvärldens befolkning är taggade i mängder av Facebookbilder öppnar fantastiska möjligheter för ett säkrare och mer öppet samhälle (host). Program som matchar input från övervakningskameror mot taggade facebookfoton gör det möjligt att hålla koll på vart var och en befinner sig – steg för steg i bländande realtid.

En israelisk systemleverantör presenterade för flera år sedan lösningar där man analyserar om en person ”uppträder hotfullt” baserat på dennes rörelsemönster. Eller kanske snarare om en person bryter mot det gängse flödet av zombies och på så sätt kan synas vara en risk. Parat med ansiktsigenkänning mot ansiktsdatabasen så har kan man raskt och enkelt se vem säkerhetsrisken känner, vad de talat om och vilka åsikter de delar. Samt kontrollera var de befinner sig. Om inte via övervakningskameror så via någon populär mobilapplikation.

Givet att man inte har slöja för ansiktet förståss. Men det är snart förbjudet. Ytterligare en finurlig liten slump, inte sant?