Vilken underbar känsla det är att vinna en poäng. En sådan där liten, tillsynes meningslös och pluttig seger som i själva verket är skitjävla superdundermegaviktig. Det kan vara värt att påpeka att det inte var jag som vann poängen utan en påhittig person som parkerat sig och sina påhitt i den finansiella återvändsgränden en stekhet dag. I gränden fanns glassförsäljare, en vattenbar och en bärgningsbil. Glassförsäljaren sålde en glass för 20 procent av köparens all framtida intäkt. Vattenförsäljaren krävde full livegenhet och bärgningsbilen krävde full pantsättning av såväl den påhittiga personen som dess närståendekrets.
Det låg inte i dessa tre vise mäns intresse att påpeka det uppenbara – nämligen följande:
”Trampa ner kopplingen, vrid om startnyckeln och lägg i backen. Kontrollera med hjälp av backspegeln att det är fritt bakåt. Släpp sedan upp kopplingen samtidigt som du trycker ner gasen. Backa tills du kommer ut från gränden, ut på den gata där idéerna strömmade fritt innan du tvingades in i gränden på grund av den av vattenbaren, glassförsäljaren och bärgningsbilsägaren anlagda punkteringen. Du kan köra med punktering en stund. Väl ute på vägen kommer de att se dig – de som vill hjälpa dig. Som kanske lagar ditt däck och åker med en bit på vägen eftersom de ska åt samma håll.”
En efter en vaknar vi. Vi hålls lurade i massor men vaknar en efter en. Det är därför det är så skitjävla superdundermegaviktigt med händelser som denna. Där kan man tala om bekräftelse, faktiskt. Poäng till Social Avkastning – ha!
Vidare – på andra sidan skynket – drar de rädda vidare. Någon kommer hit och drar i sig nubbar för att vara sig själv genom att inte riktigt vara sig själv. Vederbörande hade att ta ut en livslängds närvarotörst på några berusade timmar i månaden eller så. Jag kan inte säga annat än att det är jävligt sorgligt att se hur rädslan äter folk. Det är inte rädslans fel. Det är inte fel över huvud taget, faktiskt. Det är bara irriterande ibland. I går var det nära att jag handgripligen satte stopp. Reflexen att ta till våld förvånade mig men samtidigt var det ett uppvaknande. En skinnvinge när inget annat hjälper. Från oväntat håll och med det distinkta syftet att stoppa den skenande räddharen från att springa ännu längre bort från sig själv. En annan gång, kanske.
Nej – fel igen. Alla kommer dit när de känner för det – bokstavligt talat. Man får välja sitt ungänge helt enkelt. Förutom skinnvingekandidaten är det i alla hänseenden utsökt, sällskapet. Som en enda stor familj, faktiskt.
Nu ska jag fixa lite bra väder. Ha det!
Visar inlägg med etikett Social Avkastning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Social Avkastning. Visa alla inlägg
lördag 22 juni 2013
tisdag 26 mars 2013
Framvällning
Om man ställer sig och gapar in i snöstormen. Skriker åt universum med bestämd röst: "ge mig resurser". Och med resurser avsågs denna januarimåndag personer med maniskt intresse att utveckla system och att utvecklas. Om man gör så kanske inte universum känner för att ge mig dessa så kallade resurser med en gång.
Hur skulle det se ut? Femton stackare som kastas ur ett moln ner över en isig bil. Vi skulle nog bli rätt förvånade allihop. Nej, universum måste ta hänsyn till den illusoriska verkligheten och får faktiskt ta det lite lugnare. Fast egentligen, när man kikar på det i efterhand, går det ju verkligen undan.
Det går faktiskt i exakt rätt hastighet eftersom anledningarna bakom resursönskan måste få tid att möta sin verklighet, även de. Att låta det ta den tid det tar är det snabbaste sättet. Men jag är interiktigtvan vid att det ska gå så inihelvete fort. Faktiskt.
Tack då. Mera tack.
Jag tänkte en liten bit till i går, faktiskt. Fram genom de tre projekten. En liten, liten bit. Funderade över om det smalnar av. Om det kanske är så att två av dem ska skalas ner för att bli så vassa som de kan vara – precis samtidigt som det tredje istället väljer en mer framvällande och expansiv väg. Det tål att tänka lite, lite till på. Och så visar det ju naturligtvis sig.
Det bor en paradox i att det stora projektet helt och hållet handlar om människor, trots att det faktiskt ser ut att till och med använda sig av ett visst mått av finanser. Under det att de andra två i dagsläget inte är lika människoorienterade. Men det är nog snarare så att människorna kommer strax innan det blir åka av och att det först är när man kan se hur de inblandade kan växa genom de förändringar projekten avser som saker börjar hända eftersom alltihop - hela Universum - handlar om att få de själar kommit hit i människornas form att uppleva det de önskar, att lära sig. Att växa.
Människotillväxt™
[Googla ordet och du finner hemskheter om den syndfullt ohämmat reproducerande, resursslösande, koldioxidförgiftande människans framfart över planeten - en framfart som "måste hejdas". Jag menar precis tvärt om. ]
Hur skulle det se ut? Femton stackare som kastas ur ett moln ner över en isig bil. Vi skulle nog bli rätt förvånade allihop. Nej, universum måste ta hänsyn till den illusoriska verkligheten och får faktiskt ta det lite lugnare. Fast egentligen, när man kikar på det i efterhand, går det ju verkligen undan.
Det går faktiskt i exakt rätt hastighet eftersom anledningarna bakom resursönskan måste få tid att möta sin verklighet, även de. Att låta det ta den tid det tar är det snabbaste sättet. Men jag är interiktigtvan vid att det ska gå så inihelvete fort. Faktiskt.
Tack då. Mera tack.
Jag tänkte en liten bit till i går, faktiskt. Fram genom de tre projekten. En liten, liten bit. Funderade över om det smalnar av. Om det kanske är så att två av dem ska skalas ner för att bli så vassa som de kan vara – precis samtidigt som det tredje istället väljer en mer framvällande och expansiv väg. Det tål att tänka lite, lite till på. Och så visar det ju naturligtvis sig.
Det bor en paradox i att det stora projektet helt och hållet handlar om människor, trots att det faktiskt ser ut att till och med använda sig av ett visst mått av finanser. Under det att de andra två i dagsläget inte är lika människoorienterade. Men det är nog snarare så att människorna kommer strax innan det blir åka av och att det först är när man kan se hur de inblandade kan växa genom de förändringar projekten avser som saker börjar hända eftersom alltihop - hela Universum - handlar om att få de själar kommit hit i människornas form att uppleva det de önskar, att lära sig. Att växa.
Människotillväxt™
[Googla ordet och du finner hemskheter om den syndfullt ohämmat reproducerande, resursslösande, koldioxidförgiftande människans framfart över planeten - en framfart som "måste hejdas". Jag menar precis tvärt om. ]
torsdag 7 februari 2013
Diken och toppluvor
Jag testar konceptet på de jag möter och som jag bedömer kan bemöta det. Sådana som verkligen kan. IT-ässen. Jag får inte direkt någon dålig feedback, tvärtom. Man vill vara med och höra hur det går, kan komma sig att eventuellt komma och prata lite om det blir av och så vidare. Den samlade kompetensen vill se den nya kompetensen växa fram. De jag frågar är sådana som verkligen kan något. Och gemensamt för dessa är att de lärt sig det helt och hållet själva. Av intresse. Ett intresse som fortsatt att växa och som gör att dessa människor går till jobbet med ett leende i ansiktet de allra flesta dagar.
Nu är jag ute på teoretisk mark eftersom jag insett att jag saknar inblickar. Alltså gissar jag, baserat på observationer från sidan och andras återberättade insikter. "Toppluvorna" – de där egentligen vansinnigt kunniga personerna som är kung respektive drottning i sina respektive spelvärdar. Som inte räds för att svänga ihop en mod och som har ett sinne riggat för vinst. I spelet, alltså. "Toppluvorna" tycker skolan är meningslös. Tacka fan för det. En inte alltför djärv gissning är att inte heller arbetslivet appellerar så där vansinnigt mycket.
Arbetslivet. 08-17 innesluten i någon annans styre för att förtjäna sitt uppehälle så att man hinner säga god natt till familjen, klippa gräset på lördagen och i allra bästa fall hinna med en semester eller två på ett år. Snabba sig till ICA Maxi på fredag kväll och bunkra myschips, blänga på grannens nya bil och amortera med ränta för att inte tala om pensionen.
Nej. Det är kanske inte så konstigt att "toppluvorna" inte längtar ut i vuxenlivet med attributet arbetsliv. Det är av ren självbevarelsedrift. Av respekt för sig själv. Samma sak med de elever som hyser tveksamhet att gå till skolan och korvstoppas med saker som man sedan några år tillbaka inte behöver ha i minnet utan kan lösa med sin medhavda telefon på några sekunder.
Situationen med ointresserade elever och begåvade människor som sticker in i en virtuell värld istället för den "verkliga" bevisar egentligen inget annat än att mänskligheten utvecklas till det bättre. Att mänskligheten inte längre går på vad som helst utan väntar i den mentala foajén utanför till dess att det lugnat ner sig lite där inne i "verkligheten". Smart. Riktigt, riktigt smart.
Det handlar inte till största delen om att omskola eller upplysa de skolskyende eller "toppluvorna" så att de blir en del av detta vuxenliv. Vuxenlivet har kört käpprätt i diket. Arbetslivet än mer så. Vuxenlivet behöver bärgare. Bärgare som behållit sitt sinne intakt och inte är sönderfärgade av inlärda tankemönster utan som har förmåga och vilja att tänka själv. Det är inte vuxenvärldens uppgift att dra ner dem i diket. Det är faktiskt precis tvärt om.
Nu är jag ute på teoretisk mark eftersom jag insett att jag saknar inblickar. Alltså gissar jag, baserat på observationer från sidan och andras återberättade insikter. "Toppluvorna" – de där egentligen vansinnigt kunniga personerna som är kung respektive drottning i sina respektive spelvärdar. Som inte räds för att svänga ihop en mod och som har ett sinne riggat för vinst. I spelet, alltså. "Toppluvorna" tycker skolan är meningslös. Tacka fan för det. En inte alltför djärv gissning är att inte heller arbetslivet appellerar så där vansinnigt mycket.
Arbetslivet. 08-17 innesluten i någon annans styre för att förtjäna sitt uppehälle så att man hinner säga god natt till familjen, klippa gräset på lördagen och i allra bästa fall hinna med en semester eller två på ett år. Snabba sig till ICA Maxi på fredag kväll och bunkra myschips, blänga på grannens nya bil och amortera med ränta för att inte tala om pensionen.
Nej. Det är kanske inte så konstigt att "toppluvorna" inte längtar ut i vuxenlivet med attributet arbetsliv. Det är av ren självbevarelsedrift. Av respekt för sig själv. Samma sak med de elever som hyser tveksamhet att gå till skolan och korvstoppas med saker som man sedan några år tillbaka inte behöver ha i minnet utan kan lösa med sin medhavda telefon på några sekunder.
Situationen med ointresserade elever och begåvade människor som sticker in i en virtuell värld istället för den "verkliga" bevisar egentligen inget annat än att mänskligheten utvecklas till det bättre. Att mänskligheten inte längre går på vad som helst utan väntar i den mentala foajén utanför till dess att det lugnat ner sig lite där inne i "verkligheten". Smart. Riktigt, riktigt smart.
Det handlar inte till största delen om att omskola eller upplysa de skolskyende eller "toppluvorna" så att de blir en del av detta vuxenliv. Vuxenlivet har kört käpprätt i diket. Arbetslivet än mer så. Vuxenlivet behöver bärgare. Bärgare som behållit sitt sinne intakt och inte är sönderfärgade av inlärda tankemönster utan som har förmåga och vilja att tänka själv. Det är inte vuxenvärldens uppgift att dra ner dem i diket. Det är faktiskt precis tvärt om.
onsdag 6 februari 2013
Det finns hur mycket pengar som helst
Jag har ju skrivit en hel del om pengar, jag. Ämnet har intresserat mig eftersom pengar styr så mycket av hur vi västerländska människor tänker. Pengar genomsyrar allt överallt och ändå finns de ju inte. Jag menar – visst kan man höra klirret från mynten eller prasslet från sedlarna men den kontanta andelen av penningmängden är ju försumbar och eftersom pengar faktiskt skapas ur tomma intet av våra kära banker dagarna i ända kan man väl ändå få tvivla lite.
Det är ju så att jag sagt det ganska ofta: "Pengar finns inte". Och tjurskalligt har jag skrivit om mina egna motiv så att jag ska kunna lura i mig själv att jag inte gör saker för pengar utan att jag gör dem eftersom jag verkligen vill dem. Ofta är det så, men det är klart – jag sätter mig till exempel och fakturerar på grund av att jag behöver pengar. Det kan jag inte neka till. Samma sak när jag knatar in på banken för att låna lite till huset. Jag kan ju inte förneka att jag gör det. Alltså finns pengarna även i min värld.
De senaste veckornas pyssel med projektet Social avkastning har emellertid givit ännu en upptäckt på området och kanske är det med den i bagaget jag nu vågar revidera min ståndpunkt. Pengar finns. Och det finns absolut hur mycket pengar som helst. Vi människor fås att tro att det råder brist på än det ena och än det andra. Olja. Arbetstillfällen. Kärlek. Förståelse. God vilja. Idéer – ja, ni fattar. Allsköns i min mening uppdiktade brister på saker som det i själva verket förefaller finnas hur mycket som helst av.
Man kan ju fråga sig varför. Varför pratas det om ekonomiska kriser, krig och konflikter (brist på kärlek och förståelse) i den omfattning det gör? Varför är tidningarna fulla av rapporter om saker som är fel? Varför pratar TV om konflikter och kriser? Jo, mina kära medmänniskor – det ska jag tala om för er en gång för alla.
De vill att du ska tro att det är så. Återigen kan man fråga sig varför. Jo, sörru. Det är ju på det lilla viset att de vår värld formas utifrån hur vi tänker att den är och om man verkligen vill leva gott på andra så ska man se till att de där människorna som man vill leva gott på tänker fram det som krävs för att de ska fortsätta att serva den som anser sig ska servas.
Det är därför ordningsmakten vill ha brott, brandkåren bränder, banken skulder, media sensationer, vården krasslighet, läkemedelsindustrin precis bara nästan obotliga sjukdomar och det är också därför som livsmedelsindustrin vill att du ska klubba i dig mat som gör att du fort som ögat blir hungrig igen. Allt finansiellt gångbart är byggt för att snabbt omsättas och gå sönder och det ska ske genom ditt omedvetna bifall.
Det där var säkerligen inget nytt för dig, kära läsare. Jag ville bara få det sagt. Har spenderat dagen med lite fackfolk som bestämt sig för att deras okunnighet alls inte ska få påverka deras fortsatta utsikter att få härska över sin omvärld. Det är parodiskt och löjeväckande att se dem sprattla på sin kognitiva krok av vek ståltråd. Kan inte vara särskilt kul. Frustrationen hoppade över i mig – därav utfallet mot världens tillstånd. Slut parantes.
Jag lyssnade på ett föredrag i morse på rekommendation av en mycket, mycket skärpt person jag jobbar med. Det var precis vad jag behövde höra. Styrkte all min tro och gav mig enastående inblickar i sambanden. Det är så vackert att det inte går att beskriva, egentligen. Det är där någonstans den sitter – själva proppen, pluggen som håller allt samman. Den där som Jack drog ur botten på livets källa mot slutet av Lost. Hennes skönhet. Hennes absoluta och totala skönhet. Hennes visdom och närvaro. Hennes kärleks dundrande obeveklighet. Hennes sätt att veta allt, känna allt, leva med visdomen utan att låta det ens rubba hennes randvärden. Så absolut i sin fullkomlighet, alltihopa (och nu är det för den som inte redan begripit det inte denna där utvecklerskan som pratar i filmen jag menar utan min fru jag menar).
Tackar, Dag. Med undantag för de där thinktankexperimenten på slutet och deras skenheliga finansiärer måste jag säga att det var den absolut mest lysande analys jag någonsin hört.
Men det var ju pengar jag började sladdra om. Pengarna, ja. Och – dessförinnan – de brister de som lever av din och min energi (lurad – jag ger min till de som förtjänar den; och sannolikt är det ju precis likadant med läsaren [tack, förresten]). Bristerna som inte är annat än jävla lögn. Den som säger att det finns för lite pengar är den absolut i särklass fånigaste.
Det finns precis hur mycket pengar som helst. Det finansiella system vi lever under må vara skapat för att förslava allmänheten och suga musten ur gemene man (vad är det för erbarmligt uttryck, förresten – gemene man – bah) men i sak är det inget annat än en fantasifabrik där allt som finns i världen kan erhållas för absolut ingenting. En sanning några få självutnämnda levt högt på i årtusenden.
Nu förefaller det emellertid vara bråttom att återställa den karmiska ordningen. Kapitalet har fått bråttom att vända riktning för att inte försvinna ner över universums slurpande kant. Kapitalet och dess stackars ägare sitter där och gör ingen nytta. De får inte vara med och leka när mänskligheten i övrigt börjar klä upp sig för tidsåldrarnas mest bombastiska party.
Det är därför strömmarna nu har vänt. Och det var verkligen på tiden. Jag tycker det är fantastiskt. Vackert, rentav. Nu återstår att förmedla den här bilden. Att bevisa för alla de som har drömmar och önskningar som de lärt sig att undertrycka på finansiella grunder att den universella ekonomin, lagen om attraktion, karma och allt som utgör grunderna för vår upplevelse här i livet tagit hand om allt det där och att det bara är att kliva ut och förverkliga.
I klartext: jag har förstått att det finns hur många som helst som vill investera i meningsfulla saker. Det var inte mer än ett par månader sedan jag själv klev ut ur garderoben och sa att "jag har ett par spänn över - någon som vill göra något med dem" och de summor som presenteras såsom varandes disponibla till meningsfulla investeringar är nästan löjliga. Tänk på det, alla idéinnehavare. Det är inget annan än våra tankar som sätter gränserna...
Det var nog bara det för nu. Sov gott.
Det är ju så att jag sagt det ganska ofta: "Pengar finns inte". Och tjurskalligt har jag skrivit om mina egna motiv så att jag ska kunna lura i mig själv att jag inte gör saker för pengar utan att jag gör dem eftersom jag verkligen vill dem. Ofta är det så, men det är klart – jag sätter mig till exempel och fakturerar på grund av att jag behöver pengar. Det kan jag inte neka till. Samma sak när jag knatar in på banken för att låna lite till huset. Jag kan ju inte förneka att jag gör det. Alltså finns pengarna även i min värld.
De senaste veckornas pyssel med projektet Social avkastning har emellertid givit ännu en upptäckt på området och kanske är det med den i bagaget jag nu vågar revidera min ståndpunkt. Pengar finns. Och det finns absolut hur mycket pengar som helst. Vi människor fås att tro att det råder brist på än det ena och än det andra. Olja. Arbetstillfällen. Kärlek. Förståelse. God vilja. Idéer – ja, ni fattar. Allsköns i min mening uppdiktade brister på saker som det i själva verket förefaller finnas hur mycket som helst av.
Man kan ju fråga sig varför. Varför pratas det om ekonomiska kriser, krig och konflikter (brist på kärlek och förståelse) i den omfattning det gör? Varför är tidningarna fulla av rapporter om saker som är fel? Varför pratar TV om konflikter och kriser? Jo, mina kära medmänniskor – det ska jag tala om för er en gång för alla.
De vill att du ska tro att det är så. Återigen kan man fråga sig varför. Jo, sörru. Det är ju på det lilla viset att de vår värld formas utifrån hur vi tänker att den är och om man verkligen vill leva gott på andra så ska man se till att de där människorna som man vill leva gott på tänker fram det som krävs för att de ska fortsätta att serva den som anser sig ska servas.
Det är därför ordningsmakten vill ha brott, brandkåren bränder, banken skulder, media sensationer, vården krasslighet, läkemedelsindustrin precis bara nästan obotliga sjukdomar och det är också därför som livsmedelsindustrin vill att du ska klubba i dig mat som gör att du fort som ögat blir hungrig igen. Allt finansiellt gångbart är byggt för att snabbt omsättas och gå sönder och det ska ske genom ditt omedvetna bifall.
Det där var säkerligen inget nytt för dig, kära läsare. Jag ville bara få det sagt. Har spenderat dagen med lite fackfolk som bestämt sig för att deras okunnighet alls inte ska få påverka deras fortsatta utsikter att få härska över sin omvärld. Det är parodiskt och löjeväckande att se dem sprattla på sin kognitiva krok av vek ståltråd. Kan inte vara särskilt kul. Frustrationen hoppade över i mig – därav utfallet mot världens tillstånd. Slut parantes.
Jag lyssnade på ett föredrag i morse på rekommendation av en mycket, mycket skärpt person jag jobbar med. Det var precis vad jag behövde höra. Styrkte all min tro och gav mig enastående inblickar i sambanden. Det är så vackert att det inte går att beskriva, egentligen. Det är där någonstans den sitter – själva proppen, pluggen som håller allt samman. Den där som Jack drog ur botten på livets källa mot slutet av Lost. Hennes skönhet. Hennes absoluta och totala skönhet. Hennes visdom och närvaro. Hennes kärleks dundrande obeveklighet. Hennes sätt att veta allt, känna allt, leva med visdomen utan att låta det ens rubba hennes randvärden. Så absolut i sin fullkomlighet, alltihopa (och nu är det för den som inte redan begripit det inte denna där utvecklerskan som pratar i filmen jag menar utan min fru jag menar).
Tackar, Dag. Med undantag för de där thinktankexperimenten på slutet och deras skenheliga finansiärer måste jag säga att det var den absolut mest lysande analys jag någonsin hört.
Men det var ju pengar jag började sladdra om. Pengarna, ja. Och – dessförinnan – de brister de som lever av din och min energi (lurad – jag ger min till de som förtjänar den; och sannolikt är det ju precis likadant med läsaren [tack, förresten]). Bristerna som inte är annat än jävla lögn. Den som säger att det finns för lite pengar är den absolut i särklass fånigaste.
Det finns precis hur mycket pengar som helst. Det finansiella system vi lever under må vara skapat för att förslava allmänheten och suga musten ur gemene man (vad är det för erbarmligt uttryck, förresten – gemene man – bah) men i sak är det inget annat än en fantasifabrik där allt som finns i världen kan erhållas för absolut ingenting. En sanning några få självutnämnda levt högt på i årtusenden.
Nu förefaller det emellertid vara bråttom att återställa den karmiska ordningen. Kapitalet har fått bråttom att vända riktning för att inte försvinna ner över universums slurpande kant. Kapitalet och dess stackars ägare sitter där och gör ingen nytta. De får inte vara med och leka när mänskligheten i övrigt börjar klä upp sig för tidsåldrarnas mest bombastiska party.
Det är därför strömmarna nu har vänt. Och det var verkligen på tiden. Jag tycker det är fantastiskt. Vackert, rentav. Nu återstår att förmedla den här bilden. Att bevisa för alla de som har drömmar och önskningar som de lärt sig att undertrycka på finansiella grunder att den universella ekonomin, lagen om attraktion, karma och allt som utgör grunderna för vår upplevelse här i livet tagit hand om allt det där och att det bara är att kliva ut och förverkliga.
I klartext: jag har förstått att det finns hur många som helst som vill investera i meningsfulla saker. Det var inte mer än ett par månader sedan jag själv klev ut ur garderoben och sa att "jag har ett par spänn över - någon som vill göra något med dem" och de summor som presenteras såsom varandes disponibla till meningsfulla investeringar är nästan löjliga. Tänk på det, alla idéinnehavare. Det är inget annan än våra tankar som sätter gränserna...
Det var nog bara det för nu. Sov gott.
fredag 25 januari 2013
Tag plats, dörrarna öppnas!
Det blev en synnerligen intensiv vecka. Vad jag trott skulle bli en lite lätt kittling av sinnet förefaller dra med sig en lavin av samband som – spritt på det ökande antalet inblandade – når obeveklig fart innan man vet ordet av.
Sambanden är ju inte mindre än löjeväckande. Kommer någon in från kylan och dricker kaffe så nog fan är vederbörande involverad på något sätt. Eller den där hitreste hemvändaren med beundransvärda ärenden och intentioner.
Det här kommer att bli stort. Skitdjävla.
Och inte nog med det, som säljaren sa. Det kommer mera. Jag menar – vi har ju allt det där andra också. Det som fanns innan. Produkter och marknader, lösningar och paketeringar. Den nästan självklara expansionsriktningen och alla de myriader små och stora möjligheter som döljer sig där.
Återigen står jag vid den där punkten. Jag stod där 2008 när jag träffade min Sara. Jag såg hur precis allt jag någonsin känt och upplevt hade en mening. Hur symmetrin blev total och hur allt föll på plats. Det har stannat där. Jag älskar varje dag, varje nyans, varje ögonblick även om pannan värker och tankarna skenar.
För det är nu det kommer samman. Det är nu de möts, alla de där sambanden – precis som med kärleken den där sensommaren och hösten läkte alla mina sår och botade alla mina rädslor så får nu den trådmodell av verkligheten som mina drömmar för utanpåverket byggt nu kött och blod för varje sekund som går.
Mullret i marken har övergått i ett trevligt sorl mellan människor som är menade att mötas precis just nu. Väven görs komplett och nerverna som växer fram i det färska köttet längst skapelsen börjar leker med känslan av att utbyta signaler med varandra. Det är så enastående ljuvligt alltihopa. Och jag befinner mig mitt i ögat. Det är så underbart att jag inte hittar orden.
Tack. Mera, tack.
Sambanden är ju inte mindre än löjeväckande. Kommer någon in från kylan och dricker kaffe så nog fan är vederbörande involverad på något sätt. Eller den där hitreste hemvändaren med beundransvärda ärenden och intentioner.
Det här kommer att bli stort. Skitdjävla.
Och inte nog med det, som säljaren sa. Det kommer mera. Jag menar – vi har ju allt det där andra också. Det som fanns innan. Produkter och marknader, lösningar och paketeringar. Den nästan självklara expansionsriktningen och alla de myriader små och stora möjligheter som döljer sig där.
Återigen står jag vid den där punkten. Jag stod där 2008 när jag träffade min Sara. Jag såg hur precis allt jag någonsin känt och upplevt hade en mening. Hur symmetrin blev total och hur allt föll på plats. Det har stannat där. Jag älskar varje dag, varje nyans, varje ögonblick även om pannan värker och tankarna skenar.
För det är nu det kommer samman. Det är nu de möts, alla de där sambanden – precis som med kärleken den där sensommaren och hösten läkte alla mina sår och botade alla mina rädslor så får nu den trådmodell av verkligheten som mina drömmar för utanpåverket byggt nu kött och blod för varje sekund som går.
Mullret i marken har övergått i ett trevligt sorl mellan människor som är menade att mötas precis just nu. Väven görs komplett och nerverna som växer fram i det färska köttet längst skapelsen börjar leker med känslan av att utbyta signaler med varandra. Det är så enastående ljuvligt alltihopa. Och jag befinner mig mitt i ögat. Det är så underbart att jag inte hittar orden.
Tack. Mera, tack.
torsdag 24 januari 2013
Idéer
I går var det dags för Social avkastnings första riktiga milstolpe – ett seminarium om LCHF med en namnkunnig pionjär på området (Lars-Erik Litsfeldt). Själva seminariet inleddes med en kort introduktion om tankarna bakom Social Avkastning. Inte direkt några stående ovationer men i all ödmjukhet begriper jag att det inte är direkt lätt att begripa.
Jag har tänkt på det i åtskilliga år. Dessa stackar fick tre och en halv minut på sig att begripa och riktigt så fort går det inte. Däremot är jag säker på att många mentala bollar satts i rörelse. En obeveklig och ganska stor rörelse, faktiskt.
Att frikänna sig själv i målet mot systemet och säga att ”mina idéer är inte så jävla dumma”, ”jag kan” och ”jag vet vad jag vill” är vad som väntar en bit ner längst vägen. Det kommer att bli alldeles ohyggligt spännande. Milt uttryckt.
Det kommer sannolikt inte att gå fort – det gör det inte med verkligt fundamentala förändringar. Att låta det ta sin tid är det snabbaste sättet och denna totala förändring från vanvett till sundhet måste få verka genom sin egen oundviklighet.
Och varför stressa? Saker och ting är ju alldeles underbara som de är.
Satt på ett flygplan från Barcelona för en herrans massa år sedan. Killen bredvid hade flyttat ner från Stockholm för några år sedan och saknade våren. ”Här nere är det vinter en dag och sommar nästa – i Sverige tar det ett par månader. Då hinner man uppleva varje litet steg framåt och glädjas åt alla de där nyanserna som här nere bara ändras över en dag i vårens första värmebölja”. Så sa han. Jag tycker att det var en väldigt klok iakttagelse, faktiskt.
Idéer som får träffas och umgås är som vilka levande väsen som helst – finner de varandra attraktiva så fortplantar de sig. Växer och väller fram i kreativa vågor.
Tjusigt.
Jag har tänkt på det i åtskilliga år. Dessa stackar fick tre och en halv minut på sig att begripa och riktigt så fort går det inte. Däremot är jag säker på att många mentala bollar satts i rörelse. En obeveklig och ganska stor rörelse, faktiskt.
Att frikänna sig själv i målet mot systemet och säga att ”mina idéer är inte så jävla dumma”, ”jag kan” och ”jag vet vad jag vill” är vad som väntar en bit ner längst vägen. Det kommer att bli alldeles ohyggligt spännande. Milt uttryckt.
Det kommer sannolikt inte att gå fort – det gör det inte med verkligt fundamentala förändringar. Att låta det ta sin tid är det snabbaste sättet och denna totala förändring från vanvett till sundhet måste få verka genom sin egen oundviklighet.
Och varför stressa? Saker och ting är ju alldeles underbara som de är.
Satt på ett flygplan från Barcelona för en herrans massa år sedan. Killen bredvid hade flyttat ner från Stockholm för några år sedan och saknade våren. ”Här nere är det vinter en dag och sommar nästa – i Sverige tar det ett par månader. Då hinner man uppleva varje litet steg framåt och glädjas åt alla de där nyanserna som här nere bara ändras över en dag i vårens första värmebölja”. Så sa han. Jag tycker att det var en väldigt klok iakttagelse, faktiskt.
Idéer som får träffas och umgås är som vilka levande väsen som helst – finner de varandra attraktiva så fortplantar de sig. Växer och väller fram i kreativa vågor.
Tjusigt.
lördag 19 januari 2013
Semester
De kanariska öarna har fått äran att härbergera undertecknad och dess tre individer starka familj i några dagar. Vi tyckte att det var ett ypperligt sätt att låta Den Lille börja skolan genom att vara ledig från densamma några dagar och chilla vid poolen istället. Han samtyckte. Vår första utomlandssemester inklusive barn.
Jag bokade från köksbordet därhemma dagen före julafton. Läste omdömen och priser på bokningssajterna och till slut gick det runt i huvudet så pass att jag i ren utmattning klickade på "boka". Hotellet vi anlände till belönade mig för min utmattning genom att vara något sånär obeboeligt och dessutom perfekt placerad mellan en flygplats, en stenig strand och en motorväg. Anläggningen doftade gammalt riskkapital lång väg. All form av service var nerskruvad till minimum och varje extra prestation var förknippad med de mest snåriga och utstuderade tilläggstariffer. Så långt ifrån generöst man kan komma, faktiskt. Jag kunde se framför mig det ursprungliga prospektet som legat på bordet i styrelserummet där beslutet att starta projektet fattats. Tomten hade strategiskt läge. Anläggningen skull byggas för att möta ögats benägenhet att köpa. Redan från starten hade det varit svårt att få ihop till ränta och amortering och än mindre ägarnas avkastningskrav. Därav den luggslitna och nergångna känslan, därav de totala frånvaron av trivsel. Alla i personalen jagade. Ingen trivdes. Minst av allt gästerna. Förtida utcheckning var knappast förvånande en rutinsak.
Med Den Lille som exkursionsledare rekvirerade familjen en taxi och satte kurs mot civilisationen. Jakten såg ut att inte ge särskilt mycket och eftersom vi inte ätit på nästan ett dygn beslöt vi slå oss ner på första bästa restaurant. Servitrisen var mycket pratglad och föll – som de allra flesta – pladask för Den Lilles språkliga utsvävelser på Svensk-Engelsk-Spanska. Efter en stund frågade han henne om hon visste något trevligt hotell där vi kunde bo.
Trettio minuter senare hade vi checkat in på ett alldeles förtjusande litet hotell som inte fanns med i en endaste webbsökning. Hotellet var av modest skala (mindre än 100 rum) och föreföll vara familjeägt eller i alla fall under småskalig regi. Rumspriserna var varken höga eller låga men frukost, spa och så vidare var inkluderat av den enkla anledningen att det blir trevligare så. Den Lille stortrivdes och semestern kunde ta sin fortsättning.
Småskalighet.
Kanske söker jag som vanligt pusselbitar som inte riktigt finns för att lägga ett pussel jag själv hittat på men jag tyckte detta var ett ganska bra exempel på det jag vill ha sagt med social avkastning – hur storskaligt finansiellt grundade beslut med syfte att berika anonyma kapitalslukare ger vantrivsel och taskig stämning under det att småskaliga företag med trivsel och familjär stämning som utgångspunkt ger upphov till värden utanför den finansiella arenan.
Därifrån var inte tankesteget så långt till att fundera över vad som i den större skalan kan driva den som vill driva ett småskaligt företag. Dessa verksamheter är inte sällan familjeföretag. Själva förekomsten av en stabil, långsiktig verksamhet i familjen är ju verkligen en tillgång för den som tänker på sina närmaste. Jag menar – överskottet behöver ju inte vara betydande, inte ens befintligt – om det är så att man kan ge jobb och därmed lön till de man lever närmast. En bevekelsegrund kanske bättre än de flesta att driva ett företag och dessutom helt ekonomisk i sin tanke. Allt annat än finansiell, i alla händelser.
Så, med den tanken avklarad och med den lilla svarta tankeboken absolut fullklottrad av idéer efter såväl den föregående intensiva jobbhelgens efterbörd i form av sekundäridéer som illustrationer av själva projektet social avkastning fick solen fatt i mig och semesterkänslan var ett faktum. Den Lilles hänförelse över luften, språket, vyerna och äventyret blev till min egen upplevelse. Att se honom sitta där i taxin på natten med palmerna svischandes förbi utanför fönstret, den nya luften vibrerandes genom näsborrarna och de främmande tongångarna ur taxins stereo forsa genom sinnet var mäktigt. Att se och uppleva honom känna hur det är att upptäcka världen.
Min första utrikesresa gick till precis samma ställe. Jag var något år yngre men jag mindes precis hur äventyret luktade när jag såg Den Lille där i taxin. Det är stort. Oändligt stort och det har ändå knappt börjat. Varje gång jag kliver av ett flygplan känner jag stråk av samma storhet. Äventyrets energi. Exilir.
För att inte tala om språket. Han är orädd, Den Lille. Oräddare än jag någonsin varit – mja, oräddare än de flesta. Han var över språkbarriären innan vi ens lämnat terminalen och på den vägen fortsatte det. Charmade varenda kotte och njöt av att känna att han kunde göra sig förstådd – huvudsakligen på den engelska han lärt sig genom att kolla Minecraftfilmer på YouTube. Samt lite spanska som kommit samma väg och via några barnfilmer. Mäktigt!
Väldigt mäktigt. Nästan övermäktigt, någonstans. Där inne finns en stor ilska också. Och när känslorna blev stora och äventyrets frigörande vibration greppade honom fanns ingen annan stans för ilskan att ta vägen än ut. En kontrovers som kommer att finnas med oss en lång tid. En djupt rotad historia av komplex natur där hans mamma och jag är de som förtjänar att vara de som drabbas av hans ilska fastän den har sitt ursprung någon helt annan stans.
Det måste kännas absolut förjävligt att känna på det sättet. Att ha en förälder som väljer att lämna sitt barn geografiskt och mentalt till den grad och med det avstånd som det handlar om i detta fall. Hur ska man ta det? Är jag inte värd hans närvaro? Inte tillräckligt viktig? Älskar jag honom inte tillräckligt mycket? Är jag inte duktig nog? Vad gör jag för fel? Jag har inte direkt lätt att begripa eftersom jag själv fått ha mina föräldrar hos mig hela min uppväxt.
Det enda sätt jag kan relatera är när min mamma var under isen när jag var liten. Hon mådde inte bra psykiskt och jag trodde – som alla barn säkert gör – att det var mitt fel att hon grät och var nere. Vi människor är sådana – vi vill ju inte att andra ska må dåligt så vi tar på oss rollen att få andra att må bättre – mer eller mindre medvetet. Vissa är kanske mer benägna än andra att göra det – jag brukar kalla dem för bärare - sådana som instinktivt vill bära andra när de behöver det. Som vill hjälpa och ordna. Jag tror att det är det naturliga tillståndet och att andra inriktningar – t.ex. att i offerrollen snylta på bärarnas energi av systematiska proportioner, eller att rentav predatoriskt hamstra andras energi på klassiskt energityjuvsmanér är något vi alla går igenom under vår själsliga utveckling och något vi måste få uppleva från bägge hållen för att inse hur generositet och kärlek löser allt till det bästa.
Utmaning.
Han är stor i själen – Den Lille – och han har fått denna utmaning eftersom han är mogen den. Jag i min tur har fått utmaningen att klä skott för den ilska som har sitt ursprung i en annan mans otillräcklighet. En otillräcklighet som säkerligen har sitt ursprung i grad efter grad av samband som leder tillbaka till mig själv. Karma och energikopplingar som gör att hela universum är i perfekt balans och som innebär att de utmaningar som får mig att nästan tappa fattningen är de utmaningar jag själv behöver och vill ha.
Skönhet kommer bevisligen ur att övervinna.
För oavsett vad han gör eller hur mycket hans undermedvetna vill ha mig till måltavla för det avvisande han fått från annat håll så finns jag där. Hela tiden. Att agera projektorduk åt de bottenlösheter som spelas upp inne i hans själ är ett lågt pris att betala för att få vara med på en sådan resa.
Imorgon bär det av hemåt igen. Från en ljuvlig plats till en annan, med de jag älskar över allt annat och som gör mitt liv levande. Just så. Ljuvliga liv.
Jag bokade från köksbordet därhemma dagen före julafton. Läste omdömen och priser på bokningssajterna och till slut gick det runt i huvudet så pass att jag i ren utmattning klickade på "boka". Hotellet vi anlände till belönade mig för min utmattning genom att vara något sånär obeboeligt och dessutom perfekt placerad mellan en flygplats, en stenig strand och en motorväg. Anläggningen doftade gammalt riskkapital lång väg. All form av service var nerskruvad till minimum och varje extra prestation var förknippad med de mest snåriga och utstuderade tilläggstariffer. Så långt ifrån generöst man kan komma, faktiskt. Jag kunde se framför mig det ursprungliga prospektet som legat på bordet i styrelserummet där beslutet att starta projektet fattats. Tomten hade strategiskt läge. Anläggningen skull byggas för att möta ögats benägenhet att köpa. Redan från starten hade det varit svårt att få ihop till ränta och amortering och än mindre ägarnas avkastningskrav. Därav den luggslitna och nergångna känslan, därav de totala frånvaron av trivsel. Alla i personalen jagade. Ingen trivdes. Minst av allt gästerna. Förtida utcheckning var knappast förvånande en rutinsak.
Med Den Lille som exkursionsledare rekvirerade familjen en taxi och satte kurs mot civilisationen. Jakten såg ut att inte ge särskilt mycket och eftersom vi inte ätit på nästan ett dygn beslöt vi slå oss ner på första bästa restaurant. Servitrisen var mycket pratglad och föll – som de allra flesta – pladask för Den Lilles språkliga utsvävelser på Svensk-Engelsk-Spanska. Efter en stund frågade han henne om hon visste något trevligt hotell där vi kunde bo.
Trettio minuter senare hade vi checkat in på ett alldeles förtjusande litet hotell som inte fanns med i en endaste webbsökning. Hotellet var av modest skala (mindre än 100 rum) och föreföll vara familjeägt eller i alla fall under småskalig regi. Rumspriserna var varken höga eller låga men frukost, spa och så vidare var inkluderat av den enkla anledningen att det blir trevligare så. Den Lille stortrivdes och semestern kunde ta sin fortsättning.
Småskalighet.
Kanske söker jag som vanligt pusselbitar som inte riktigt finns för att lägga ett pussel jag själv hittat på men jag tyckte detta var ett ganska bra exempel på det jag vill ha sagt med social avkastning – hur storskaligt finansiellt grundade beslut med syfte att berika anonyma kapitalslukare ger vantrivsel och taskig stämning under det att småskaliga företag med trivsel och familjär stämning som utgångspunkt ger upphov till värden utanför den finansiella arenan.
Därifrån var inte tankesteget så långt till att fundera över vad som i den större skalan kan driva den som vill driva ett småskaligt företag. Dessa verksamheter är inte sällan familjeföretag. Själva förekomsten av en stabil, långsiktig verksamhet i familjen är ju verkligen en tillgång för den som tänker på sina närmaste. Jag menar – överskottet behöver ju inte vara betydande, inte ens befintligt – om det är så att man kan ge jobb och därmed lön till de man lever närmast. En bevekelsegrund kanske bättre än de flesta att driva ett företag och dessutom helt ekonomisk i sin tanke. Allt annat än finansiell, i alla händelser.
Så, med den tanken avklarad och med den lilla svarta tankeboken absolut fullklottrad av idéer efter såväl den föregående intensiva jobbhelgens efterbörd i form av sekundäridéer som illustrationer av själva projektet social avkastning fick solen fatt i mig och semesterkänslan var ett faktum. Den Lilles hänförelse över luften, språket, vyerna och äventyret blev till min egen upplevelse. Att se honom sitta där i taxin på natten med palmerna svischandes förbi utanför fönstret, den nya luften vibrerandes genom näsborrarna och de främmande tongångarna ur taxins stereo forsa genom sinnet var mäktigt. Att se och uppleva honom känna hur det är att upptäcka världen.
Min första utrikesresa gick till precis samma ställe. Jag var något år yngre men jag mindes precis hur äventyret luktade när jag såg Den Lille där i taxin. Det är stort. Oändligt stort och det har ändå knappt börjat. Varje gång jag kliver av ett flygplan känner jag stråk av samma storhet. Äventyrets energi. Exilir.
För att inte tala om språket. Han är orädd, Den Lille. Oräddare än jag någonsin varit – mja, oräddare än de flesta. Han var över språkbarriären innan vi ens lämnat terminalen och på den vägen fortsatte det. Charmade varenda kotte och njöt av att känna att han kunde göra sig förstådd – huvudsakligen på den engelska han lärt sig genom att kolla Minecraftfilmer på YouTube. Samt lite spanska som kommit samma väg och via några barnfilmer. Mäktigt!
Väldigt mäktigt. Nästan övermäktigt, någonstans. Där inne finns en stor ilska också. Och när känslorna blev stora och äventyrets frigörande vibration greppade honom fanns ingen annan stans för ilskan att ta vägen än ut. En kontrovers som kommer att finnas med oss en lång tid. En djupt rotad historia av komplex natur där hans mamma och jag är de som förtjänar att vara de som drabbas av hans ilska fastän den har sitt ursprung någon helt annan stans.
Det måste kännas absolut förjävligt att känna på det sättet. Att ha en förälder som väljer att lämna sitt barn geografiskt och mentalt till den grad och med det avstånd som det handlar om i detta fall. Hur ska man ta det? Är jag inte värd hans närvaro? Inte tillräckligt viktig? Älskar jag honom inte tillräckligt mycket? Är jag inte duktig nog? Vad gör jag för fel? Jag har inte direkt lätt att begripa eftersom jag själv fått ha mina föräldrar hos mig hela min uppväxt.
Det enda sätt jag kan relatera är när min mamma var under isen när jag var liten. Hon mådde inte bra psykiskt och jag trodde – som alla barn säkert gör – att det var mitt fel att hon grät och var nere. Vi människor är sådana – vi vill ju inte att andra ska må dåligt så vi tar på oss rollen att få andra att må bättre – mer eller mindre medvetet. Vissa är kanske mer benägna än andra att göra det – jag brukar kalla dem för bärare - sådana som instinktivt vill bära andra när de behöver det. Som vill hjälpa och ordna. Jag tror att det är det naturliga tillståndet och att andra inriktningar – t.ex. att i offerrollen snylta på bärarnas energi av systematiska proportioner, eller att rentav predatoriskt hamstra andras energi på klassiskt energityjuvsmanér är något vi alla går igenom under vår själsliga utveckling och något vi måste få uppleva från bägge hållen för att inse hur generositet och kärlek löser allt till det bästa.
Utmaning.
Han är stor i själen – Den Lille – och han har fått denna utmaning eftersom han är mogen den. Jag i min tur har fått utmaningen att klä skott för den ilska som har sitt ursprung i en annan mans otillräcklighet. En otillräcklighet som säkerligen har sitt ursprung i grad efter grad av samband som leder tillbaka till mig själv. Karma och energikopplingar som gör att hela universum är i perfekt balans och som innebär att de utmaningar som får mig att nästan tappa fattningen är de utmaningar jag själv behöver och vill ha.
Skönhet kommer bevisligen ur att övervinna.
För oavsett vad han gör eller hur mycket hans undermedvetna vill ha mig till måltavla för det avvisande han fått från annat håll så finns jag där. Hela tiden. Att agera projektorduk åt de bottenlösheter som spelas upp inne i hans själ är ett lågt pris att betala för att få vara med på en sådan resa.
Imorgon bär det av hemåt igen. Från en ljuvlig plats till en annan, med de jag älskar över allt annat och som gör mitt liv levande. Just så. Ljuvliga liv.
måndag 7 januari 2013
Bloss
Klart och lysande.
Områdena smälter samman.
Idéerna hänger ihop i en och samma.
Det latenta motståndet för att göra något överhuvudtaget har försvunnit.
En takt.
En vilja.
En möjlighet – sammansatt av många delmöjligheter.
De är inte möjligheter längre. De är realiteter som ännu inte inträffat.
Varför pratade jag om mitt förflutna? En så enkel fråga egentligen.
Saknade jag något?
Ja. På sitt lilla sätt. Jag saknade den drivfjäder jag hade. Den förvisso väldigt mörka kraft som jag fann i botten av min egen vanmakt men som fick mig att skapa fritt och ohämmat utan att ta något som helst hänsyn.
Det har tagit nästan fem år sedan jag tappade andan inför mörkrets kraft och efter det nyliga polskiftet inser jag att samma styrka flödar ur de ljusa idéerna. De som inte vill låta sig tystas eller kväsas utan som tar allt större plats ju mer jag lägger dem åt sidan.
Människorna. Tankarna. Möjligheterna. Historiken. Geografin. Kalenderns innehåll. Rytmen. Doften. Precis allt stämmer. Precis allt är i fas. Nu jävlar.
Områdena smälter samman.
Idéerna hänger ihop i en och samma.
Det latenta motståndet för att göra något överhuvudtaget har försvunnit.
En takt.
En vilja.
En möjlighet – sammansatt av många delmöjligheter.
De är inte möjligheter längre. De är realiteter som ännu inte inträffat.
Varför pratade jag om mitt förflutna? En så enkel fråga egentligen.
Saknade jag något?
Ja. På sitt lilla sätt. Jag saknade den drivfjäder jag hade. Den förvisso väldigt mörka kraft som jag fann i botten av min egen vanmakt men som fick mig att skapa fritt och ohämmat utan att ta något som helst hänsyn.
Det har tagit nästan fem år sedan jag tappade andan inför mörkrets kraft och efter det nyliga polskiftet inser jag att samma styrka flödar ur de ljusa idéerna. De som inte vill låta sig tystas eller kväsas utan som tar allt större plats ju mer jag lägger dem åt sidan.
Människorna. Tankarna. Möjligheterna. Historiken. Geografin. Kalenderns innehåll. Rytmen. Doften. Precis allt stämmer. Precis allt är i fas. Nu jävlar.
torsdag 3 januari 2013
LCHF
Vi kommer att hålla ett litet föredrag lite senare i januari:
Väl mött! Mer om Lars-Erik på denna länk.
Väl mött! Mer om Lars-Erik på denna länk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
