"An open heart space reveals itself in relationship when both parties are open to seeing how their thoughts are creating reality tunnels. The fear that makes us cling to our reality tunnels is fully faced and allowed to wash through. We are facing the fear of death directly, meeting in love, vulnerability, openness and intimacy. No one gets to be ultimately right. No one gets to be ultimately wrong. Yet everyone is heard on their own terms, and challenged when necessary."
Ur tankeinlägget Reality Tunnels av Scott Kiloby.
Rörigt? Ja, det är kanske tankarna som rör till det - i tid men inte i otid.
Rimligt - ur mitt tunnelperspektiv i alla fall. Att våra sinnen och deras tankar bor i tunnlar. Tunnlar som skapas genom sitt eget tänkande och som skapar den verklighet man själv upplever sig såsom vandrandes i. Vilket i sin tur innebär att var och en har sin verklighet. Alla har rätt i sin verklighet. Ingen har fel. I tanken är vi separerade.
I alla våra nulägen kanske vi är på samma ställe. I otiden, så att säga. Oseparerade, kanhända.
Men bortom tanken, då? Tanken sträcker sig genom tiden. Men i nuet finns ingen tid. Kanske finns där inte ens en tanke. Om känslan är vad som härskar i nuet - då är den kanske oändlig. Och alla känslor med den. Optimismen säger att kärleken är en känsla men rädslan en tanke. I min tunnel, i alla fall. För i nuet finns inte tankens iakttagelse av känslan; bara själva känslan.
