Långsamtgående fyllerister, skum dröm och förtroende

Att månen har inverkan på t.ex. drömmar och humör – det tar jag som en självklarhet. Att solen har motsvarande påverkan – ja, det är ju ännu enklare att se; jag menar – vi ändrar ju ganska mycket på oss om sommaren eftersom solen är närmare. Och per sommarsolståndet borde vi således vara komna till en extrempunkt i hur mycket vi påverkats av nämnda himlakropp. Att fira midsommar känns alltså hur logiskt som helst.

Facebook har morgonen till ära tapetserats med budskap om nykterhet till sjöss, vilket kan tyckas lite opassande en dag som denna. Dock inser jag bekymret i mer befolkade områden – visst. Stora snabba båtar kan skapa förödelse om de framförs för fort i fel vatten. Inte minst för andra. På sjön är det så att man har 0.2 promillesgräns för båtar som är längre än tio meter eller som kan röra sig snabbare än tio knop, alltså 16 km per timme.

Om man översätter detta till landförutsättningar – med vad det innebär i fråga om manöverresponsivitet (allt går mycket trögare i vatten) borde ju regelverket kunna se ut ungefär såhär: fordon som kan framföras fortare än 30 km/h eller som väger mer än fem ton har gängse regler. Övriga får framföras under epitetet långsamtgående fyllerist.


Har nog hänt att någon skylt ifrån sig på det viset.


För övrigt hade jag en verkligt skum dröm i natt. Någon närstående hade förärat oss med inbjudan till ett slags religiös megashow. Det var en helt vanlig dag i nämnda församlings värld med gästande artister på scen inklusive pyrotekniska effekter och en hel del riktigt ordentligt naket. På en vägg syntes sexreklam ”norrlands enda riktiga transa du kan hyra”. Jag formulerade en fråga till en mycket timid kyrkoarbetare som hjälpt oss tillrätta i ”observationsytan” där nya eventuella församlingsmedlemmar ägde rätt att vistas och fick inget mindre än en regelrätt skinnvinge av den under 1.50 cm korta kvinnan.

Jag orkade inte sitta inträngd i observationsytan utan smög ut och ställde mig längst bak i kyrkogången. Det var riktigt, riktigt bra musik. Suggestiv. Men eftersom jag inte litade på församlingen ville jag hålla min kropp i styr (det var skitsvårt – där fick jag, antar jag) och inte dansa eftersom jag klart och tydligt såg vilken programmering det var som försiggick i lokalen. Målningarna på väggarna var inte som vi är vana med från Albertus Pictors alster – här var det lasershow. Men det var kyrkmålningsstuk på lasershowen. Olika historier att bevittna. Att göra till sina egna.

Historier ur denna kyrkas heliga skrift förmodar jag. Sedelärande sådana. Jag kämpade med att inte se sammanhangen av nyfikenhet på precis samma sätt som jag kämpade med att inte fångas i den så uppenbart rytmiskt programmerande musiken. Och ju mer jag kämpade emot desto svårare var det. Jag hade inte hunnit göra research – inte hunnit ta reda på varför kyrkan fanns och vad dess uppsåt i sin så uppenbara programmering av församlingsmedlemmarnas sinnen hade för syfte.

Jag såg att utmaningen var att gå helt på känsla. Att i en situation som den faktiskt smaka på rytmen och historierna på väggarna och att fortsätta känna efter hela vägen istället. Att fångas och att göra det som uppriktigt ärlig mot mig själv. ”Om jag gillar det här så är det bra”.

Där vred sig perspektivet. Plötsligt bestod verkligheten enbart av sådant som någon gillat. Alltså inte som de gillat i sitt sinne utan som de gillat på facebook. Vilken sjuk värld det var! Erbjudanden om gratis kanoter, grillkorv, hotellsajter och statusuppdateringar om den ena huvudsakligen ångestladdade saken efter den andra. Världen var ”rewired”, kopplad i bästa demokratiska anda så att det som fått flest likes på FB också manifesterades direkt och omedelbart i alla andras verklighet. Kyrkan var ett projektionsrum, en virtuell verklighet som tagit över den egna - personliga - verkligheten. Jag själv bestämde inte längre vad som skulle vara verkligt i min värld utan var subjekt till alla andras tyckande och tänkande. Det hade ju varit mer OK om det inte var för de sponsrade länkarna. Att man via annonser köpte sig in i mänsklighetens newsfeed och lyckades fånga stora mängder klick på ”gilla” med finansiella medel.

Sinnet plattade till sig, gick in i ett slags uppgivet läge av undergivenhet och blev belönad för det, tillståndet kallades skolad. Jag kände hur känslan av ”jag” försvann och hur jag förvandlades till ett meningslöst ark papper på väg mot destruktion utan ett uns av möjlighet att påverka vad som fanns skrivet på mig. Ett A4 fullt av andras programkod, min yta mot omvärlden. Min identitet, stulen och förvanskad, tillplattad och tillintetgjord. Mental våldtäkt och upphörande av min personliga suveränitet. Det var allt jag någonsin drömt om – men precis tvärt om.


Jag vaknade med ordet ”förtroende” innanför sinnets ögonlock. För troende. Förtroende. I går skrev jag om hur mycket som faktiskt blir gjort när man har förmånen att arbeta tillsammans med människor man har förtroende för och att grundförutsättningarna för förtroendet är att är såväl ömsesidighet som ett gott självförtroende från respektive part.


Drömmen visade något annat. Gravitationen i förtroendet för den där kyrkan var enorm och så gott som alla som trädde in i den – vilket var en omständig process – fångades av programmeringen därinne. Att stå utanför var inte helt enkelt det heller eftersom tillvaron utanför likt artillerield besköts med budskap om dess meningslöshet. Färgglada bilder inifrån kyrkans skapade verklighet skrek ut sina budskap där ute och fick den gängse verkligheten att framstå som grå och meningslös. Upphörde de naturliga kontrasterna. Breddade spektrumet med våld och förstörde alla naturligt signalsvaga reflexer hos de som inte var fullt och fast övertygade om vilka de var – hos de som inte hade fullt förtroende för sig själva.


Jag tycker det var en intressant dröm. En vandring i och kring vår verklighet. Här kommer ett litet verktyg (tjôta). En helt osannolikt välskriven text som – för den som inte redan snappat det – handlar om hur man kan göra för att inte låta sig programmeras vidare. När media försöker tvångsmata dig med något som du ska trycka på gillaknappen för att hjälpa medias uppdragsgivare att manifestera – håll för öronen och sjung ”la la la”. Dra ner volymen när de teorierna tar eld och nyhetsbyråerna citerar varandra i den självframmanande propagandaspiralen. Behåll din suveränitet. Tro på dig själv så blir det som du vill ha det. Typ så.

Igen!

Del 6. Skuld, religion och klimat

Skriva av alla skulder? What the fuck? Hur skulle det se ut – vem skulle vilja förlora de pengar man ”lånat ut” till husägare och företagare genom åren? Någon måste ju rimligtvis förlora alla sina pengar om skulderna ska försvinna eftersom någon ursprungligen lånat ut dem. Så kan man ju tro att det ligger till om man till exempel lyssnar på vad en och annan väldigt felaktigt kallad ekonom eller bankföreträdare försöker ge intryck av.

Pengar är både ekonomiska och finansiella samtidigt. Samma sak med skulder. Jag kan ha en ekonomisk skuld till min fru om jag tagit en femhundring ur hennes plånbok. Det så kallade lånet som jag har på huset är emellertid inte ekonomiskt utan finansiellt. Det är så eftersom den finansiering banken ordnade på huset inte har särskilt mycket med pengar att göra.

När jag köpte huset gick jag till banken och ordnade finansiering på den större delen av summan. Finansieringen fungerar så att banken går in på mitt konto och lägger in så mycket pengar jag säger mig behöva. Som gengäld för detta betalar jag årligen en avgift – ränta. En avgift för finansieringen, så att säga. Jag har inte lånat ett endaste dugg eftersom banken inte hade pengarna från början. Däremot har de finansierat mitt husköp.

Bankerna har i vår del av världen varit högst inblandade i att driva upp priserna på fastigheter och eftersom banker är finansiella varelser är det ju knappast oväntat. Om huspriserna blir högre blir intäkterna på ränta från husfinansiering högre, även om räntan som sådan ses sjunka. Det här mönstret är på sitt sätt ganska likt berättelsen i tidigare kapitlet. Det är inte pengarna som är det väsentliga. Det är människorna som är det väsentliga.

Du går ju personligen i borgen för den finansiering banken tillhandahåller. Du lovar att betala deras ränta och att amortera tillbaka de pengar de skapat åt dig (vilket ju egentligen är hur märkligt som helst). Det viktiga här är att det är du som är skyldig banken något. Du är satt i skuld. Och att sätta människor i skuld är att äga människor – så har det alltid varit. I alla civiliserade tider.

Förstår du? Det är inte pengarna som är det viktiga – det är DU! Det är inte pengarna, huset eller vad det nu är du fått finansierat som är det värdefulla. Det är du som är värdefull. Grunden i alla ekonomiska, finansiella och penningmässiga system är att det är människan som är det egentliga värdet. Det finansiella människovärdet.

All din skuldsättning blir till någon annans tillgång. Den fordran banken har på dig för finansieringen kan de sälja till andra. De säljer din skuld. De handlar med ditt värde. De vet att du vet att du är skyldig. Makt har i alla tider utgått från att uppleva sig äga andra människor. Att ha så många människor som möjligt som är skyldiga mig så mycket som möjligt är mesta möjliga makt.

Det är därför finanser överhuvudtaget finns. Om vissa människor inte strävat efter makt över andra så hade vi nöjt oss med att ha ekonomiska pengar och ekonomiska marknader. Om ingen strävat efter makt över andra så hade vi aldrig haft finanser.


Man kan sätta människan i skuld utan pengar också. Se på våra västerländska religioner, till exempel. Det talas om arvsynden. Om att du som människa som föds in i den här världen med en skuld till dina föräldrar, samhället som formade dem och världen runtomkring dem.

Du är alltså skyldig att göra dina föräldrar stolta, att betala av din skuld till dem och det samhälle du växer upp igenom att gå till skolan och bli en del av samhället och senare börja arbeta så att du kan ”göra rätt för dig” genom att betala skatt till den stat som du tillhör.

De som håller i trådarna här är inte dumma i huvudet – de märker att de människor de vill äga ser igenom själva grunden till skuldsättningen. För länge sedan var Svensken huvudsakligen religiöst skuldsatt. Husförhör och katekäsläsning, ja alla som läst Emil i Lönneberga har ju hört den förut. Den religiösa skuldsättningen har sin upprinnelse i Katolicismen. Vi vände oss mot detta och blev protestanter istället. Vi tyckte det var lite visset att man kunde köpa syndernas förlåtelse. Lite skenheligt sådär. Vips stod svensken någotsånär skuldfri gentemot kyrkan, men vad hände? Jo, istället började vi skuldsättas finansiellt. En befolkning som inte är i skuld går inte att styra. Sedan Gustav Vasas tid har den ekonomiska skuldsättningen fortgått och det är den vi ser när vi hör om ”överbelånade” hushåll och annat.

Det finansiella sättet att sätta människor i skuld är ett i raden av skuldsystem – härskarsystem. De som vill ha makten vet att det inte dröjer många månader innan vi ser igenom detta och vägrar betala till banken vad de aldrig hade från början. Dags för nästa skuldsättningssystem, alltså.

Sedan åtminstone tjugo år har miljö- och senare klimathot framförts som vad vi människor ska vara rädda för. Jag vet att det är hårt att smälta – vi har verkligen fått lära oss att isbjörnarna dör på grund av vårt syndfulla leverne och att vi alla kommer att omkomma i klimatrelaterade katastrofer om vi inte slutar upp med vårt koldioxidutsläpp precis just nu. Och eftersom ingen tycks göra något blir vi mer och mer uppgivna och köper mer och mer diskmaskinsrengöring.

Klimathotet är precis som de religiösa och finansiella skuldsystemen. Det är 3.0 av precis samma sak. Lika mycket som vi fruktade djävulen under 1.0 lika rädda är vi idag för klimathotet. Låt oss för ett ögonblick tala om vad det handlar om. Det handlar inte om förgiftning eller likande – det sägs handla om koldioxid.

Allt som lever producerar koldioxid. Vi andas ut, fjärtar och äter saker som producerar koldioxid. Koldioxid är en produkt av livet. Om man lyckas göra koldioxid till syndfullt. Om man lyckas koppla koldioxid till skuld – då har man lyckats att sätta en prislapp på allt levande och då kan man också ge sig i kast med att försöka äga allt som lever.

Historien om klimathotet är inget annat än ett försök att bibehålla skuldgreppet om en mänsklighet som vaknar upp och inser att den finansiella skulden egentligen är helt illegal. Och det är bråttom – mycket bråttom. Få okorrumperade domstolar skulle döma bankernas verksamhet som annat än rent bedrägeri. De finansiella skulderna står inför en mer eller mindre snar reglering.


Med detta i åtanke och med iakttagelsen om att det är du som är det värdefullaste i det finansiella systemet - eller indirekt via din skuld eftersom det är dig man vill äga. Det är ju därför begreppet skuld överhuvudtaget uppfunnits, för att få dig att känna att du står i skuld till någon annan. Så att någon annan kan äga dig.

Motsatsen till skuld heter fordran. Den som har en skuld till någon har det till den som har en fordran. I fallet med finansieringen av huset – är det verkligen så att banken har en fordran på mig? Jag menar – hur kan banken fordra att jag ska betala något till dem som de aldrig haft? Det låter ju mer som ett rån egentligen.

Om någon kommer fram till mig på gatan och säger åt mig att jag är skyldig denne pengar tänker jag efter en stund. Försöker minnas mannens utseende och grubblar över om det han säger möjligen kan vara sant. Efter att ha grävt i mitt sinnes arkiv inser jag att – nej – den här mannen är helt obekant för mig – jag vet faktiskt inte vad han talar om.

Mannen kan då agera på ett av två sätt: A) Han kan hota mig att samtycka till skulden. Tala om att om jag inte säger att jag står i skuld så kommer han att banka sönder mina knäskålar med ett järnrör, eller så kan han B) be om ursäkt och gå därifrån.

Jag gissar att de allra flesta av er som läser det här finner det första scenariot mer sannolikt än det andra enligt devisen att våld löser alla problem. Den historia vi får lära oss – framförallt i skolan, kompletterad av det vi får veta via Nyheterna – säger det ganska klart och tydligt. Den som inte erkänner sina skulder får smaka på våld, vare sig det handlar om människor, företag eller länder.

Visst är det ganska paradoxalt? Här har vi en människa. Människan är det värdefullaste som finns och någon vill äga henne just av den anledningen. Om denne någon inte får äga människan hotar han med att slå henne. Hur jävla barnsligt är inte det? Hur jävla liten måste man inte vara för att bete sig på det sättet? Det ska vi ta reda på i morgon under rubriken makt.

Newsflash

Jag är ju skeptisk mot det mesta som skrivs i mainstreammedia. De senaste åren har jag mer eller mindre slutat följa med i vad som avhandlas eftersom det i det inte bara är ointressant utan lite lätt löjeväckande, sådär att följa vad som av en stackars liten kärlekslös skara anses vara ”väsentligt”.


Blixtar och duner.

Löpsedlarna finns ju där ändå och när man ser en bild på blixten som slår ner i självaste Vatikanen och överhörde något om att Påven den Helige faktiskt abdikerat häromdagen så vetehundan om det inte luktar samband. Jag menar – bägge informationsbitarna kommer ju från det signalstarka medialandskapet och oavsett om de bägge är konstruerade eller inte så är ju storyns utveckling intressant.

Det händer ju grejor här i världen och bortom. Jag är av uppfattningen att det vänt. Att polariteten skiftat och att vi färdas mot vårt eget bästa istället för att färdas ifrån det. De där pengarna som tidigare hägrade på ett så brännande vis har nu bytt riktning. Det ansamlade kapitalet – och det är ju inte ringa – är frätande. De som sitter still på det i något slags missförstått försök till eget existensberättigande utan de där jobbiga kraven på kärlek, samförstånd och ärlighet.

Att leva för att hamstra pengar och att använda beteendet som förevändning att bete sig som ett praktarsel har varit den dominerande kulturella målsättningen åtminstone i vår kära västvärld de senaste sisådär tusen åren. Minst.

Nu har det vänt. Det var ett ganska snabbt kast.

Och med ens är det inte lika åtråvärt att sitta på en hög med pengar. Tvärtom, faktiskt. Den där högen pengar verkar snarare frätande på den ändalykt som vilar mot den och den otrevliga sensationen förefaller sprida sig till den berikades hjärta, sinne och själ.

Det är jävligt dålig karma att sitta still på slantar. Jävligt dålig.

Det är därför pengarna börjar bli otåliga igen. Men denna gång inte på det där illdjävliga lilla sättet de varit sedan de kom i finansmaffinans händer på medeltiden. Den här gången är det precis tvärtom. När vi bottnade i nollpunkten förstod hela mänskligheten djupt där nere vad det är vi pysslar med här på planeten. Ett ögonblick av själslig insikt sannolikt ordnad genom ett visst undandragande av det så kallade draperiet som håller oss från att se oss själva.

Snabbt som attan – sprid slantarna! Kasta iväg dem och låt mig slippa känna gravitationen av all den där förmenta rikedomen! Häftigt, egentligen. Pengarna har egentligen aldrig funnits men den skuldsättning och det slaveri den använts för att stadfästa har varit verkligt. Nu kan allt det historien laddat låtsasslantarna med återvända och den karmiska cykeln komma till en platå. Kittlande.

Normaltillståndet

Veckans LCHF-föredrag väckte ett antal tankar. Jag har egentligen aldrig satt mig in i varför maten jag äter gjort mig så väl utan på något sätt relativt tanklöst accepterat att den gör det och fortsatt att njuta av effekten. Jag är inte ensam, visar det sig. Det förefaller vara många som provar, erfar och fortsätter. Kanske långt fler än de som sätter sig in i varför det fungerar. Kanske är det till och med så att de som inte ännu börjat intresserar sig mer för varför det fungerar än de som gått igång och knaprar fett.

Det är ju i och för sig inte så konstigt. Den som står i begrepp att göra en förändring tänker framåt och analyserar vad som ska bli. Tänker igenom det, så att säga. Och skapar därmed den upplevelse man vill ha för att snart därefter kliva in och bli en del av den.

Intresset för LCHF är enormt och snöbollseffekten påtaglig. Jag såg det som ett första steg (se skattkarta från förra året) till ett bredare uppvaknande. Att den som ifrågasatte det man lärt sig om mat och gick utanför den fastlagda ramen belönades på alla de sätt LCHF:are beskriver. Efter denna belöning faller det sig ofta naturligt att ta ifrågasättandet vidare till andra arenor. Att tänka själv.

Så när man talar om och med LCHF:are blir det ganska kraftfulla saker som kommer i rörelse. Jag menar – det finns ju långt mycket mer än mat att utmana med oförväget eget tänkande. Medicin och sjukvård, ekonomi och finans, utbildningssystem och arbetsliv, religion och livsåskådning, klimat och människoförakt, självbild och skuld, media och krig – listan är lika ändlös som samhällets krumbukter för att hålla oss från att tänka själva.

Kanske är det på grund av detta som stämningen bland LCHF:are är så god. Man mår bättre och man gör det eftersom man vågat kliva över staketet. Man har gjort sig själv fri från kognitiva bojor och börjar inse att man är en suverän, ostoppbar varelse med all rätt i världen att leva här – på det sätt man önskar – och att det egentligen inte finns något att vara rädd för. Allra minst sig själv och varandra.

Det blir nästan lite sektlikt ibland och för en utomstående kan det nog kännas rejält alienerande att se de där gräddslurkarna sitta och prata om hur det var på den gamla onda tiden när de käkade potatis och godis. Självgoda jävlar som ondgör sig över ens passioner i livet och dunkar en lite fånigt i ryggen och frågar ”när börjar du, då”? Får åskådaren att sluta sig ytterligare i sin åsikt eftersom 99 av 100 människor egentligen inte vill att någon ska tala om för dem vad de ska göra. Av den paradoxala anledningen att man är fullt upptagen att utföra vad andra (med hela handen) talat om för sig att man ska ägna sig åt hela vägen via traditioner, skola, arbetsliv och social kontroll.

”Frukta Gud, lilla oviktiga människa! Du har inget att bidra med – dina tankar är syndfulla och fel! Du kommer att hamna i helvetet!”

”Arbeta! Gör rätt för dig! Var en kugge i samhällets maskineri, var inte andra till last. Arbeta. Mera!”

”Träna, slappa jävla fetknopp! Klart som fan du ser ut som en säck potatis om du aldrig rör på fläsket. Kom igen!”

”Lilla skamfulla människa – andas du? Spyr du ut koldioxid över världen? Är det du, din lilla skamfläck, som gör att vi får översvämningar och kriser i kaskader? Bäst för dig att du tar dig i akt och hoppar in i ledet innan du offras på det altare de och dina syndfulla anfäder konstruerat.”

Sådär kan det låta. Klart som fan det blir annorlunda när man upptäcker att det inte är riktigt sådär utan att man själv – genom sitt sätt att se på saker och genom sitt eget tänkande – egentligen bestämmer helt själv.

Det är lätt att hamna där när man inser att en förändring av maten utanför de inlärda ramarna gav ymnig belöning och det var också därför jag valde att ”lansera” tanken med Social avkastning just för den skara som haft modet att smaka på LCHF-tanken. Bland dessa finns troligen ett öppnare sinne än hos befolkningen som helhet vilket i sin tur ökar sannolikheten för verkligt intressanta idéer.


Det tillstånd det jag äter försätter mig i nu för tiden kan egentligen inte beskrivas som sådant. Det känns som om det är det tillstånd jag är menad att befinna mig i. Normaltillståndet. Frånvaron av krämpor och symptom upplevs inte alls som något magiskt utan snarare ett vagt minne från en tid som blir alltmer diffus för varje dag som går.

Att vara sjuk, krasslig, kraftnedsatt och knapra mediciner, spreja sig i näsan och knalla till doktorn då och nu är inte ett normaltillstånd. Det är ett felaktigt tillstånd som många människor i ett kort ögonblick av historia befinner sig i men det är något som snart är förbi och vi kommer raskt att ha glömt alltihopa.

Förändringen är en återgång till vår avsedda och rätta natur. Den är – på grund av sakers tillstånd – ganska stor, men den är naturlig vilket leder till att den kan ske utan någon direkt dramatik. Det handlar om att våga släppa taget om det som inte fungerar. Att släppa den falska tryggheten och lita på den egna känslan, tanken och pulsen.

Och nu är vi där. Precis just där. Läckert!

Vad jag egentligen ville säga var att det inte är LCHF-maten eller liknande som är något fenomen eller någon ny inriktning (den nyfikne kan vilja läsa boken ”Skymningssång över kalahari” har jag förstått). Det är vad vi stoppat i oss innan och hur det fått oss att må som är avsteget från vårt naturliga leverne. Därför har jag lust att benämna de bägge företeelserna på så sätt som bättre återspeglar deras inbördes förhållande, typ – ickemat och människoföda.

Vad gäller t.ex. pengarna är det ju lättare med namnen. Vi har alltid haft ekonomi (ätit fett och proteiner). Så fick vi finanserna (bröd och likande) och sabbade med tiden vår syn på vad som är ekonomiskt (mat) genom att rubba balansen.

Klurar på saken en stund.

Buddas ljus

Enögd såg den på mig från sin överbyggnad. Bländarna bakom linsen drogs ihop och objektivet snurrade ett kvarts varv. Maskinen bakom fasaden iakttog mig. Varje steg och rörelse. Varje ord och en och annan tanke. Maskinen analyserade mina handlingar, extrapolerade mina förehavanden för att på så sätt söka förutse mina avsikter och dess konsekvenser.

Maskinens operativsystem härbärgerade ett antal olika program. På den grundläggande nivån låg en tråd som körde säkerhetsprogrammet. Säkerhetsprogrammet var till för maskinens egen säkerhet och för att behålla fasaden intakt. Varje sprickanmodan skulle upptäckas i tid och hanteras enligt fastlagda procedurer utformade av maskinens skapare.

Därutöver snurrade program i sedvanlig form. Ett antal underprocesser som i förutbestämda sekvenser skulle genomföra den transformation som maskinen konstruerats för att ombesörja. Maskinen hade en på förhand given output. Ett klart och tydligt syfte. Alla processer i maskinen hänger samman i en huvudprocesskarta som leder fram i denna givna output. Alla stödprocesser och rutiner finns till för att huvudprocessens delar ska kunna fullföljas så smärtfritt som möjligt.

Maskinens iakttagande öga följde mig när jag passerade under bron. Den mekanik som infångade just detta intryck gav ett uppgivet och ensligt uttryck. Men maskinen har inget uttryck. Intrycket uppstod i mig när jag tittade tillbaka på den. När jag i mig skapade en känsla. Något som maskinen inte är kapabel till.

Det är också därför maskinen aldrig kan förstå mig eller någon av de andra kärleksfulla gestalter som vistas här. Maskinen kan inte processa det känslomässiga. Visst, den har program för sourcecrowding av influenser och riktningar, olika scheman för statistisk och AI-analys av stämplade riktningar men den kan aldrig förstå den.

Och därmed kan den inte heller förhindra vad kärlek åstadkommer. Den kan skjuta upp det, men med det distinkta syftet att kärleken ska mogna ytterligare i de motsättningar den utsätts för. Att villkoren ska falla och kärleken ska bli absolut och kompromisslöst villkorslös i varje liten händelse till den grad att själva livet, själva existensen, inte blir annat än kärlek och maskinen helt enkelt förlorar sin relevans.

Det är därför kärleken har konstruerat maskinen. Vi gjorde det allesammans. Det må förefalla dumt och vansinnigt, men vi som levande väsen har möjligheten att se saker från den känslomässiga sidan. Vi kan förstå varför maskinen finns – den finns inte av logiska skäl, den finns på grund av att människor vidmakthåller den. På grund av att de vill hålla sig mot dess 50Hz-mullrande, transformatoruppvärmda stål eftersom de fryser i sina hjärtan. De vill se linsen i ögat och visa att de inte har något att dölja eftersom de känner sig skyldiga, syndfulla, odugliga och eftersom de i maskinens syntetiskt känslolösa röst ändå hör det beröm som får deras tankebaserade verklighet att fortsätta leva.

Men så kommer den dag då man får det i skallen. Då man börjar fundera över varför man är en del av maskinen. Det är egentligen förlorat redan då. Det kan handla om att man tänker på vad det egentligen är man äter. Det medel som driver livet. Vad det består av. Och varför. Det eller någon annan flik som maskinen inte hunnit MIG-svetsa i fasaden sedan den senaste sprickan uppstod.

Från den dagen rullar det dit det lutar. Etappvis faller sjoken av och förr eller senare står man där framför spegeln och inser att man faktiskt tycker om sig själv. Att man känner kärlek till sig själv och att man alltid gjort det. Förr eller senare står man där och ser sig själv. Känner sig själv. Från den punkten vänder det. För när man ser, känner och älskar sig själv – då kan man älska andra på riktigt. Förbehållslöst.

”Ta på dig själv syrgasmasken innan du hjälper andra”. ”Älska dig själv innan du kan älska andra.”

Punkter i tiden som är samma, synliga genom olika händelser. Nu senast inget undantag. Numerären blir allt mindre och i dimmans ljusstrålar ser man allt tydligare hur det hänger ihop. Hur vi hänger ihop. Hur vi valt att komma hit tillsammans – vårt lilla gäng. Kanske är vi här med andra gäng, kanske är vi samma. Olika grenar på samma träd eller olika löv på samma gren – betydelselöst.

Det villkorslösa blir allt fler, dels genom minskat totalantal och dels genom att de som är där steg för steg blir oss själva. Den dagen vi står där i dimman med ljuset silande genom densamma – det är då det händer. När alla som är samma har hittat sig själva och älskar sig själva och när alla dessa villkorslösa själar möts och ser varandra – då känner vi igen oss. Det kittlar. Det är nästan så jag får gå och snyta mig mellan varven, så skitjävla nära är vi. Pulsen ökar och trycket. Många är helt vidöppna – ärliga. Närvarande. Lyckliga. Med slutna ögon i ljus, rytmer och dimma tillhandahållen av ingen mindre än Budda himself.

Kanske är det bara jag som ser det. Men känslan finns där. Och den är så vacker att den nästan får mig att gråta. När man kommer fram till en plats i skogen – en gammal ledningsgata där stolparna plockats bort – plötsligt öppnar sig en rak linje genom trädens raster. Och då stämmer precis allt. Det är bara att vänta där. Njuta och invänta de som anländer. Och anländer, det gör de. Ofta i par, men en hel del kommer också ensamma. Vi hör ihop. Allihop. Alla vi som valde att gå in i det här spelet tillsammans.

Maskinen var en förutsättning för att vi skulle hitta oss själva och varandra. Vi har den att tacka för en stor del av upplevelsen vi har här. Men mest av allt har vi att tacka varandra. Nej, jag talar inte om alla människor som finns här. Tvärtom, jag talar om de på grenen. Det är där det händer. Det är möjligt att kittlingen sprider sig utefter organismen med tiden. Jag känner den inte ännu. För precis som lövet måste älska sig själv innan det kan älska andra måste grenen göra detsamma. Och stammen. Och trädet. Och så vidare.

Kabels torn

Från diverse håll bubblar tanken på en rymdhiss fram, tydligast manifesterad via viral spridning av länkar till artiklar om densamma via ansiktsboken (Wikipedia: Space Elevator). En hiss från jordens yta hela vägen ut i rymden. Känns inte denna ingenjörsmässiga landvinning bekant någostans ifrån?


Jomenvissja, så var det. Wikipedia: Babels torn.

Found and Lost

Omgivningens tankar och känslor påverkar mig alltmera. Eller – rättare sagt – jag börjar begripa till vilken grad omgivningens tankar och känslor faktiskt påverkar mig. Kontrasterna gör det än tydligare och vilken kulturell resenär som helst kan nog intyga att om man drar undan de inpiskade skygglapparna den ängsliga överlägsenheten så har man i t.ex. Bhuddaland betydligt bättre grepp om varför vi är här och vad livet egentligen har för en mening. För att inte tala om döden.

Så klimat, mat och bra dansgolv i all ära – den strida strömmen av Européer förklaras nog närmare av det grundläggande behovet av att slippa ur fållan en stund. Visst, en del kommer hit och lever rövare – svinar och har sig. Men de ser ut att vara förvånansvärt få. Aldrig har jag sett européer vara så trevliga mot varandra. Och förändringen går fort. En positiv inställning till livet är den mest smittsamma åkomma som finns.

Hemma i skolboken är det just precis det man fruktar. Tänk om den mest grundlurade av alla – den kristet fostrade européen och nordamerikanen – skulle börja ändra tankemönster. Om man skulle börja beakta sina handlingar ur perspektivet varför man lever och vad det leder i det lite längre loppet. Om man skulle börja lyfta på slöjan och leka med tanken på livet som lekplats istället för sammanbiten bestraffning.

Vad skulle hända om vi släppte taget om habegäret? Om vi värderade både den rika och den fattiga domen som jämnbördiga läromedel på en skala nära vars nollpunkt mästarna trippar runt och hanterar livet blott med tankar och små, små gester. Det blir slut på den västerländska hypnosen den dagen. Ett snabbt avklarande med en rad tillsynes stora men ändå ganska harmlösa konsekvenser.

Det är klart – alla våra statsbildningar bygger på rädsla och vanmakt. När alla de regler som finns där för att bibehålla auktoritet och fruktan samt att hindra livet från att ha sin avsedda gång försvinner – var hamnar vi då? Det är bara att tänka tanken. Går att finna svaren med logik, faktiskt. Eller känna efter.

Det vi har haft och fortfarande har är ju knappast något vi ska skälla på. Vi har säkerligen behövt det. Vi har fått lära oss hur det är att inte äga vår egen tid, hur det är att vara slav under påhittade skulder, hur det är att lämna bort sina barn på anstalter, att slaviskt följa andras regler, att tvingas ut i kylan på grund av oliktänkande och kanske mest av allt – hur det är att känna den där totala meningslösheten.

Men det går över. Livet är så synnerligen meningsfullt. Alla de artificiella pluggar av mening som stoppats i samtliga kroppsöppningar vittrar sakta men säkert sönder och utbytet med omvärlden uppstår. Många är just nu inne i konspirationsracet, kanske den sista anhalten. En motreaktion av mycket viktig art till allt det man förgiftats med. Nödvändig för somliga, för andra inte.

För i konspirationskaskaden bor även den där mycket bekanta känslan av hjälplöshet. Samma grundton som i alla de klassiska härskarteknikerna sköljer fram genom den förgiftade maten, den frätande nyhetsrapporteringen, de diaboliska planerna att mikra hela planeten och de regelrätta sprutorgierna ovanför våra huvuden. Vem vet, kanske äger även blodgivandeväsendet en annan rot än gängse bild förespeglar?

Men, om jag ska vara helt ärlig och uppriktig ur min alldeles egna ståndpunkt. Det är skitsamma. Vi kan kämpa mot saker hur länge som helst. Mot varandra, mot linjer på himlen, mot insikter och känslor. Vi kan kämpa för och emot saker tills vi blir blå i ansiktet och dör martyrdöden allihopa. Jag tror inte det ger så särskilt mycket.

Det universella språket finns kvar, även om det sägs vara borta. Alla pratar humor. Och de som inte gör det kan lätt lära sig det. Där har vi det – skrattets unisona bärvåg. Som tar oss ur skolan och vidare in i vad vi än önskar. Livet, döden – är det verkligt? Och spelar det någon roll? Glädjen är verklig och kärleken likaså. Jag är helt säker på att vi är här av den anledningen.

Och jag är säker på hur det gått till. Att vi i inkapslad instans efter instans själva valt det. Riggat det. Givit oss hän och startat spelet efter tidslinjen. Det är därför vissa människor är närmare än andra. De är med i mitt spel. Ett spel bland många som spelas här och nu och där det kanske är så att vi faktiskt går in i självaste slutspelet för ganska många precis denna tid vi har nu. Även om livet på jorden nog aldrig varit direkt långtråkigt ur den synvinkeln.

Så när vi i går besåg det allra sista avsnittet av den enda TV-produktion som någonsin tagit mig med storm så kändes det inte som någon slump att vi – min älskade och jag – är på en tropisk ö med flygplan nära över våra huvuden. Och med relativt nyligen avlidna fäder fått vandra genom de sugande bränningarna längst stranden för bara några nätter sedan i en kavalkad av vad som varit men inte fanns i minnet.

Så här slutar denna episka produktion genom vilken jag till största delen sovit, men vars påverkan på mig knappast kan sägas vara liten. TV-serien Lost ramar in så gott som hela min livsåskådning och manusförfattarna – vare sig de vet det eller ej – har gjort något större än någon annan mediaproducent någonsin kommit i närheten av. Här är slutet. Början. Livet. Inte sedan Pelle Svanslös fick skulden för en eldsvåda 1980 har jag gråtit framför TV:n, men i går var det dags igen.


Meningsfullare har jag aldrig sett. Inte den vägen.

Kan jag förklara? Nej. Jag kan nog egentligen inte det. Orden är ju bara ord ändå när allt kommer omkring.

Baktivisten

Världen är full av aktivister. Människor som engagerar sig i en eller ett par frågor av hela sin hjärna och ägnar så gott som all energi åt att hata de som begår en viss sorts övergrepp, bedriver en viss sorts näringsverksamhet, har en viss sorts sexuell läggning, håller på ett visst fotbollslag, har en viss hudfärg, talar ett visst språk, är av en viss politisk inriktning eller bekänner sig till en viss religion. Nobla tankebärare som lägger alla andra möjligheter i livet åt sidan för att engagera sig i den stora saken. Man kanske kan kalla det kallet. Kanske.

Den mest utbredda av denna art i vårt sekulariserade Sverige är nog de så kallade klimatkämparna. Jag förstår precis hur de tänker; hur de känner att allt är fel och att de genom noggrann, lydig och enligt skolboken alldeles korrekt informationsinhämtning kommit till insikt om vad det är vi människor måste ändra på för att höra upp med vår våldtäkt av moder jord. Var och en begriper ju att gifter, radioaktivitet knappast kan vara sunt för någon och att hamstra mat för att sedan slänga den känns knappast heller så begåvat.

Men den verkligt upplysta och välinformerade klimatkämpen har gått ett steg längre. Denne kämpar för att mänskligheten - mer än något annat – ska dämpa sitt så kallade koldioxidfotavtryck. Klimatkämpen kan här tillåtas fortsätta sitt kognitiva briljerande genom att likt vilken börsnoterad finanschef som helst hänryckas av komparativa beräkningar i fråga om olika föremåls, beteendens och befolkningars i utförarens indoktrinerade ögons belastande avtryck på planeten i form av utsöndrad koldioxid.

Nu är det väl bara den lilla småsaken att koldioxid istället kanske är den naturligaste av alla gaser och att de så kallade skräckscenarier i fråga om den alldeles häpnadsväckande stupida växthuseffekten och en rad godtyckligt hoprafsade naturkatastrofaliteter inte har ett skit med vårt utsöndrande av koldioxid att göra. Det förefaller snarare som om det militära komplexet fått i uppgift att under stor värpnöd leverera den temperaturhöjning och de så lösligen härledda jordliga skakningar som krävs för att upprätthålla diversionen - men det är en annan historia. Men varför får man då – som renhjärtad och väl påläst miljökämpe lära sig att koldioxidfotavtrycket är det yttersta nyckeltalet?

Eftersom man blivit lurad. Riktigt djävla prakgrundlurad så enda inihelvete för att vara lite mer specifik. Grundlurad av ett litet gäng knäppgökar som spelar det gamla vanliga skuldtricket. Det religioner gjort så länge vi har dem dokumenterade genom att framhärda att vår egen syndfyllda existens är en följd av vår egen syndfullhet och att vi knappast kan förvänta oss bättre så länge vi inte kastar oss till backen och äter den store gud allsmäktiges (och därmed, märkväl) dennes jorderliga företrädares smutsiga shorts.

Det faktum att de som levererat nämnda syndfulla skuldbeläggning till de troende råkar vara samma känslomässigt ramsneda stackare som åtnjuter lättjefulla förmåner i få sina shorts uppätna (när de fortfarande sitter på, antar jag) har naturligtvis inte någonting med saken att göra. Nejnej. Inte ett dugg, naturligtvis. Bara en fallen, förtappad och ytterst syndfull människa långt bortom den härskande religionens ofrivilliga kovärmes bås kan påpeka en sådan sak. Kättare! Antikrist! Förvillare!

I lite mer modern tid har skuldsättningen via det system vi kallar det ekonomiska varit en annan variant på samma gamla vedertagna tema. Pengar finns inte, har aldrig funnits, men på ett mycket taktfast sätt har det genom historien inarbetats i varje fiber av våra huvudsakligen västliga samhällen och vare sig man vill det eller inte kan man idag knappast leva utan att ge penningen något slags litet erkännande. Inte kan det väl ha att göra med Mammons lärjungar, de generationer och åter generationer av så kallade ”bankirer”.

De där som ser till att dina pengar sover gott om natten. Vakar över dina tillgångar och ger dig möjligheter i livet genom att erbjuda dig att låna av pengar de generöst och skrupelfritt skapar exakt när du behöver dem i utbyte mot något så obetydligt som din (ekonomiska) frihet. Ett fullkomligt klockrent bedrägeri kallat samhällsekonomi baserat på tagandet av hyra för ingenting och på illusionen av att det värsta som kan hända är av ekonomisk art, tvingandes ner pantsatta objekt i fruktan när det egentligen borde vara precis tvärtom. Vik hädan du ekonomiske tvivlarmustafal och giv plats för en ny centralbank. Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!

Så anländer vi då till klimatologernas hemvist. När kontrollen över mänskligheten baserat på den ekonomiska villfarelsens dödsgrepp börjar glida den samma gamla självutnämnda överhet ur handen likt en oljad kofot i handen på en tjuv var det dags för nästa illusoriskt fängslande etapp. Även denna gång med avstamp i livets nödtorft och förutsättningar. Den så välbyggda industrialismens baksida. Den naturliga känslan av att det kanske inte är sådär helt rätt att spruta gift ut i floder och vattendrag. Den om att det kanske inte är helt korrekt att slänga tonvis av mat bara för att bibehålla Afrikas folk fattigt visavi den givetvis mycket högre stående västerlänningen (även om det där sista inte riktigt kanske... Hm... Belyses...).

Med fotavtrycket i den känslan odlades myten om koldioxidens fara fram efter testskott med mer påtagliga gifter. En fantastisk godtycklighet och något som fick de uppväxande miljövännerna att skutta ombord på tåget i rasande fart. Touche! Vi måste minska våra koldioxidavtryck! Lägg ner det där med att andas, äta kossor och fjärta. ”Klimatsvart”, ”Använd ditt hjärta och sluta fjärta”. ”Earth hour”, ”Vartannat andetag var” - den kollektiva förledenheten har ingen intellektuell skam och redovisar inget inför själens revisor. Allt baserat på det väl inlärda och fastlagda mönstret kring inhämtande och användande av kunskap. Tvivlar du? Jävla SUV-ägare! Terrorist! Kättare! Antikrist! Förvillare!

Men om man tillåter sig att se genom strukturen en stund så känns den ju igen. Samma gamla visa om och om igen. Ner på knä, syndfulla mänsklighet (utom de vi dessvärre inte lyckats lura, de ska vi kriga ner istället – ehrm; jag menar – de är ett hot mot vårt sätt att leva…)! Tänk inte på att oljebolagen äger alla patent i världen kring fri eller förnyelsebar energi! Tänk inte på att batterier och energigeneratorer långt bortom den nästan löjeväckande tekniska nivå vi säger oss befinna oss på omsorgsfullt patenterats bort från marknaden för att inte hota det befintliga monopolet och de maktstrukturer det möjliggör.

Tänk inte på att allihop jobbar tillsammans – politiker, bankirer, kyrkor, militär, media och de inledningsvis tongivande klimatkämparna. Att de samlas i slutna sällskap, totar ihop sina agendor och målsättningar. Att en stor del av dem på fullaste allvar tycker att väldens befolkning ska decimeras till en bråkdel, för deras bibehållna shortsätande slavskaras styrbarhet och egna lättjefulla jordelivs bibehållenhet, huvudsakligen. En liten klick stackars människor, förledda av sina egna framgångar och utan någon egentlig erfarenhet av kärlek och positiva tankar annat än som ett fjärran hot mot deras egen framgång. Det uppochnervända folket, utkämpnandes de mest ohyggliga strider för att bibehålla jorden uppochner för sin egen komforts skull. Man kan inte annat än beundra deras målmedvetenhet. Stackars missförstådda individer. De är ju bara rädda för stora stygga kärleken. Tulle lille.

För om man känner efter lite och släpper det paniska greppet om den enda sak man tillåter sig tycka vara viktig. Om man låter den spärrande magkänslan ge vika och släpper fram hela bilden. Låter den sjunka in och bli till insikt. Då framstår klimathysterins ivrare som den yttersta gradens bärare av den nyttiga idiotin. I skuggan av en totalt snedvriden ekonomi, berg av kasserade livsmedel på marknadsekonomins offeraltare, historiens envist repetitiva blindgångar och den bedrägliga kunskapsfällan ser de rätt löjliga ut. Stackars grundlurade människor. Inte dömda som grundlurade, för vem har inte blivit grundlurad? Men att - tills de vaknar - kanske lyssna lite mindre på.

För egentligen är det ju så vanvettigt enkelt. Det handlar om hur vi tänker. Om de mönster våra tankar och känslor målar. Om de vibrationer vi därigenom sänder ut. Vi får det precis som vi vill ha det, bara vi tillåter oss att önska det utan förbehåll och utan tvivel. Utifrån och in; inifrån och ut. Och dessa saker vi lurats in i är inget annat än kidnappandet av det som formar våra vibrationer. Bra jobbat, alla verkliga förvillare. Var och en sin egen aktivist. Och det är tanken som räknas. "Vad gör du för att skapa en bättre värld?" frågar kanske den dömande gammelvärldens pekfinger. "Tyst, jag tänker". Så tänker i alla fall jag göra.

Tankar om tre religionsföraktande tankar

Detta med det fördömande föraktet gentemot religionen har blivit lite av en tematanke de senaste dagarna. Dels beroende på tidens tecken och faktiska avklaranden av att många av religionernas axiom äger en korrekthet som de välplisserade avledande tankemönster vi kallar vetenskaplig korrekthet eller västerländskt överlägsen civilisation inte längre mäktar diskreditera utan vars obscena ansträngningar nu förvandlats till sin egen ovedersägliga antites.

Det slår mig – mycket på grund av ett amoklöpande sinnes härjningar hos en närstående – att föraktet mot religionen har åtminstone tre verkligt synbara sidor utan något som helst inbördes relation. Det har att göra med religionens innebörd, dess sociala aspekter samt det förtjänstfulla användandet av religion som källa till mänskligt avståndstagande.

Den som levt i närheten av en stark religion eller av starkt religiöst utövande människor har sannolikt inte kunnat missa den – sektismen. Den slutna, för den lilla exklusivt definierade skaran förbehållna tron, dess utövande, ritualer och kravställningar. Detta är enligt min mening inte religion, detta är härskarteknik och hantering av grupper av människor som subjekt. Det må finnas en religiös bas i de flesta av dessa trossamfund men det skulle lika gärna kunna handla om något helt annat.

Man talar om hjärntvättning och kanske är det generellt sett goda exempel. Religion bör väl kunna definieras om förlängningen av tro, men när man med kraft söker kontrollera människors fria vilja för att följa ett visst utövandemönster inbegripande syftet att inte låta subjektet själv reflektera över åskådningen har man något helt annat. Den som varit där och vänt har säkert upplevt riktigt jobbiga saker. Socialt våld är aldrig angenämt – jag vet precis. Men jag skulle inte kalla det för religion. Det är mobbing och härskarteknik i religiös förklädnad.

Då har man ett socialt mobb-mönster som man ju finner nästan varsomhelst i vårt samhälle. Ett mönster som på den stora skalan ju faktiskt är vårt samhälle med dyrkan av arbete och pengar, med hyllandet av materiell framgång, förnedringen av de som ”inte gör rätt för sig” samt förminskningen av varje form av själsligt bevarande genom åsidosättandet av inre behov och mer osynliga aspekter av livet. Det taktfasta föraktet gentemot själva tron och dess ovetenskapliga flummeri.

Här har de i vårt land så självgott fradgatuggande religionshatarna byggt sig en resonemangsmässig buffert med bas i de sociala faktorer och de härskartekniska lösningar som kallar sig för religion och använder detta för att diskreditera de verkligt budskapsmässiga delarna av religionsfenomenet med det svepande argumentet att vi kommit ifrån de naiva önsketänkandenas mentala lyckopiller och slagit fast att allt som finns är materia, punkt slut. Men i grund och botten kanske det senare religionsföraktet är mer ett uttryck för mental lathet eller kanske rentav själslig rädsla.

Att man inte orkar bemöda sig att tänka längre än sinnena kan observera, eller att man kanske fruktar de implikationer insikter kring till exempel själavandring och synen på jordelivet som en iterativ utbildningsprocess skulle föra med sig visavi det egna livets ackumulerade bagage. Med nästan panisk frenesi försöker man då istället förhindra själva budskapsspridandet från de som anser sig se djupare klangbottnar i verkligheten genom att i god förväg diskreditera alltihop som ”fanatism”, vilket ironiskt nog tar sig ett verkligt fanatiskt uttryck.

Avslutningsvis har vi den gamla religionskrigiska osten. Den som handlar om att hålla stora mängder människor ifrån varandra. Att spjälka isär världens själar i olika läger och bibehålla den paniska rädsla för varandra som gör att man inte överbryggar de gränsdragningar där en liten fyndig elit satt sig tillrätta att leva på tullar och kapprustning. De urbota gamla polariseringarna, de sedan årtusenden fastlagda fiendskapen bland de redan då ledande klickarna som var i behov av fiender för att upprätthålla sin egen makt lever idag i en pastischartad parodi på sig själv. Inget annat än en maktrovariant av den sektistiska strukturen.

Det tycks emellertid som att var och en – kanske med drivkraft i universella faktorer – nu städar ut bland vanföreställningar och lögner. Bland de som har riktigt smärtsamma låsningar blir det inledningsvis en riktigt tung period då de frustrationer och skuldbeläggande resonemang man byggt upp sin själsligt låsta arkitektur gentemot hotas i sina grundvalar. Då hotas den identitet man själv skapat gentemot dessa och paniska reaktioner är att vänta. Lika spasmiska som de nu så tydliga sista rycken från de tulltagande elitisternas sida. Men det ordnar sig. Ganska raskt, faktiskt.

Det kan omöjligt vara möjligt

Om man betänker att ingenting faktiskt är omöjligt. Verkligen vänder och vrider på insikten. Låter den sjunka in. Då kommer man så småningom möjligtvis till den logiska slutsatsen att allt mycket riktigt är möjligt. Kan det verkligen vara möjligt att allting är möjligt? Hur kan det vara möjligt? Och hur kan något sådant vara omöjligt? Men om det omöjliga nu faktiskt inte är omöjligt utan möjligt kan det ju möjligtvis vara så att det omöjliga omöjligen kan vara omöjligt. Så vad är egentligen omöjligt? Det man önskar, naturligtvis. Precis som med möjligheterna. Det krävs precis lika fast och orubblig övertygelse för att göra något omöjligt som att göra det möjligt. Möjligtvis.

SvD har kört en rad artiklar om medvetandets natur med avstamp i en konferens som går av stapeln i Stockholm nästa vecka - mindevent.se. Jag vet inte just speciellt mycket om denna konferens, dess syften eller bakgrund men jag får det krypande intrycket av att det rör sig om något som nog kan skaka ärtorna i den i Sverige så genomsnustorra akademiska ärtburken där man på fullaste allvar utgår från att människans psyke är ett resultat av biologi och där årtusenden av religioner och andra flummerier bara är ett plågsamt bevis på den oupplysta människans naivitet.

För religion, det är det vi är mest rädda för i vårt sekulärt förtjusande land. Syrran hade läst det någonstans, men jag lyckas inte hitta hennes källa. Nu är ju nämnda syster journalist till yrket så jag kan ju knappast fråga henne var hon hört det – källskydd finns av en anledning (och naturligtvis inte av den anledningen att man inte ska behöva tvingas redovisa underbyggnaden av sina stories; då skulle ju journalistiken bli ett nytt stillastående vetenskapsträsk). Religion, alltså.

Som den gamla persiska dualismen, till exempel. Där livet sägs ha uppstått mellan de två polerna. Mellan ljus och mörker. Där allt som finns och händer är ett resultat av de potentialskillnader som lever mellan de två ytterligheterna [sideriska siktet, WP]. (Här kan man faktiskt förundras över religionsbeskrivningarna i Svenska Wikipedia.) De handlar mest om realpolitiska och geografiska faktorer och drar bara med en ytterst lurvig hartass några absolut rudimentära basics om religionernas verkliga innehåll. Men det är klart - vem vill uppfattas som fnoskig religionskramare?

För något större sammanhang kan väl omöjligt tillåtas vara möjligt? Vad skulle det kunna ge oss oss moderna och upplysta svenskar som när vi är som mest lyckade med andan i halsen inte ger oss själva möjlighet att ens hinna med oss själva. "Ta på dig själv syrgasmasken innan du hjälper andra" talas det ofta om i luften. För att kunna vara bra för andra måste vi vara i gott skick själva. Inombords. Och i snabbsmörssverige är det just det vi så systematiskt omöjliggjort. Men vi har de bästa av förutsättningar att ta oss ur det. Vi har världens vackraste natur. Och vi har den i överflöd. Med växlingar som hjälper oss att vakna upp och ta vara på det som är av verkligt värde.

Den som snurrar för fort för sig själv har givetvis inte tid att hjälpa andra. Och då inga andra hjälper mig har jag ju knappast tid att hjälpa andra, jag heller. Så har spiralen formats. Så har vi i varv efter varv blivit hårdare inlindade i den bitterljuvt stramande själviskhetens kokong där man i varje ögonblick för sitt eget bästa måste söka komma undan med minsta möjliga insats för största möjliga personliga vinning. I denna årsredovisningarnas förlovade tidiga sommartid slås man över hur allt i slutändan strukturellt syftar att hålla oss bakbundna från att krama varandra.

Men allt har sin tid och vi kanske far fram och tillbaka mellan polerna. Ty den rastlöshet som så förtjänstfullt gör oss till våra egna fiender spelar också den andra sidan i händerna. Nu har vi varit mörka en stund. Ifrån varandra. Till en början frivilligt, kanske. Vi hade möjligtvis tröttnat på varandra och behövde vara lite isär. Men nu börjar det bli kul att vara tillsammans igen. Och då kan de strukturer som så omsorgsfullt byggts för att spjälka oss bara åse sin egen överflödighet och den snabbhet med vilken myllret av glädje komposterar varje spår av dess existens.

Om polaritet, kapsling och jordning

Alla bär på skit. Saker som drabbat oss; saker vi upplevt som jobbiga eller som man säger här omkring – saker som varit grönjävliga. Skit händer. Och det känns hur vedervärdigt som helst just då. Oöverstigligt, sannolikt. Men skit är också utmärkt näring; näring som får allt att växa. Det tar en stund – sannolikt men inte helt säkert i korrelation till det inträffades magnitud. Sedan växer man med rötterna i näringen.

Om man inte väljer att blunda för skiten, förstås. För om man gör så - om man trycker ner själva itutagandet med det inträffade – då växer skiten istället. Och gradvis förvandlas man av det graviterande skitberget till en del av dess massa. Det sker så subtilt att den drabbade knappt alls märker förändringen. Istället för att själv ta uti med skiten så börjar skiten att äga individens uttryck.

Personer i detta tillstånd känns först och främst igen på deras snabba fördömanden. Reflektionsutrymmet är bortkapat till förmån för den dräpande tvärsäkerhetens giljotin. En giljotin som finns där enbart för att hugga huvudet av varje början till insikt om det egna förskjutandet av sakers tillstånd. Tvärsäkerhet är nästan alltid bevis på osäkerhet. Man har alltså valt att göra sina problem till alla andras genom att bädda in det i alla sina göranden istället för att ta itu med dem, låda dess energi jordas och gå vidare med livet efter vederbörligt sammanbrott.


Man kan tro att saker och ting handlar om ont gentemot gott. Jag tror inte att det egentligen finns ont och gott utan att dessa saker är något vi lär oss projicera våra önskningar relativt tillkortakommanden på. I själva verket handlar det om positivt respektive negativt tänkande. Om vi önskar eller fruktar spelar ingen roll - det är tänkandet som räknas. Om vi önskar oss en underbar tillvaro får vi det. Om vi önskar oss en hemsk utveckling så ger vi oss själva och våra närmaste just det.

Vi lever i en tid formad av det negativa tänkandet. Det finns negativa och positivt inställda människor. Men den stora massan är någonstans mitt i mellan. De negativa blir oroliga och vantrivs i utpräglat positiva människors sällskap medan de obestämda kan umgås med alla sorter. Den negativa sidan hämtar sin näring ur negativa händelser och den positiva ur motsatsen.

Hur enkelt som helst. Ont och gott då? Något helt annat: en person som drabbas av en (ond) allvarlig sjukdom kan komma att inse livets vikt och bli mer positiv på grund av en sjukdom. En person kan få en stor pengagåva (god) vilket fullständigt raserar livet för den som fann sig sittandes ensam skyddandes sina pengar istället för att umgås med sina före detta vänner.

Att aktivt välja att inte ta itu med de saker saker man drabbas av utan att stanna i offerkoftans mysiga lilla värme får bli ämnet för en annan dags skriverier. Ty där kan hända vilar nyckeln till mycket av det vi kallar historia.


Den negativa armen är längre eftersom den faktiskt äger större delen av befolkningen. Symbolen kan verkar bekant och typisk för den tid i är i god väg att lämna bakom oss.

Mer på samma tema:

• Filosofisk twist (oktober 2010)
• Hej, jag är dum i huvudet och det är ditt problem (februari 2010)
• Små, små (människor; april 2010)
• Människans fortsatta utveckling - rent logiskt (februari 2010)

Treenigheten

Vi brukar lite inneboende stigmatiskt tala om arv eller miljö. Vilket är det som präglar människan? Ungefär så urbota dumt uttrycks frågan faktiskt inte särskilt sällan. Som om en fråga alltid bara hade ett svar. Och enligt min ringa mening dessutom utelämnandes den verkligt betydande variabeln ur ekvationen. Den om själen. Själar som sannolikt finns ingjutna i våra livliga fundament i cykel efter cykel. Själar som formar den mänskliga manifestationen mer än något annat. Vad formar människan – arv, miljö eller själen? Eller är det så att meningen är för arv och miljö att forma själen snarare än tvärtom?

Den hänsynslöse

Det fanns en bland de stora som stack ut. Denna uppstickare hade en rakt motsatt inställning. En aspirerande vektor liggandes i exakt 180 graders vinkel mot de övriga. Dess särart blev dess räddning och dess skrupelfrihet dess främsta tillgång. Och samtidigt kan man ställa sig frågan om det i det längre loppet ändå inte är just detta som kommer att få de övriga att blomstra och uppgå i en.

Syn från vinkel

Så var man på besök i Buddha-land där den kontanta pengen regerar. Man kan inte förundras över hur saker och ting envisas med att fungera även där kontrollen över individen och dess legaliserande arm aldrig riktigt lyckats besegra synen på livet, risker och allting i allmänhet.

Hur allt vi i vår del av världen byggt upp för att slippa undan ansvar och samtidigt överlåta det i centraliserat makt och hur det utgår från en totalt förvittrad livsåskådning. Sådant tål alltid att tänka på. Och kanske kan det försvaras såsom varandes för var och ens bästa med en mycket fadd klang.

Men när man här – i en annan del av världen – möter de från den egna delen som under uppsluppna rop kastar av sig all sin inlärda trygghetstörst och kastar sig ut i floden av farlighet slår de ett gigantiskt hål i det i vår del av världen fastlagda trygghetspusslet. Dess bedrägliga och själsligt dekapiterande natur framstår med ytterligare tydlighet.

Jo, det ska erkännas – många är här för att njuta frukterna av sitt ekonomiska övertag. Och många av dessa pissar så att säga denna del av världens syn på livet rakt i själva ansiktet. Men eftersom denna del av världens syn är sådan som det är så ingår ju även det in denna del av världens syn på livet.

För vid dagens slut står det ändock klart. Man kan aldrig betala sig ur sin svinaktighet. Det är först när jag själv kan återbörda gesten och insatsen som jag kan ta emot utan att belasta mitt konto så att säga. Och nog så användbart inför vad vi som helhet står inför skulle jag tro.

Vi är uppväxta med maktens språk, suftandes på en våg av paniska beteenden och i vågskummet krönt av en manisk fiktiv snedfördelningsmekanism. Money - Mani. Vi har fått lära oss att livet är något som det med all sannolikhet inte är.

Det börjar emellertid likna en kollektiv vanföreställning enbart vidmakthållen av själva vanföreställarna men bland var och en som lagt ner skräckslagenheten besegrad av insikten om den egna suveräniteten. Det är där vi får nysta vidare.

Skoj!