2013

I natt blir 2000-talet tonåring. Givetvis är det dags för 2000-talets inhabitanter att i den andan utmana sin tidsanda och revoltera mot de kulturella ramar bakom vars glas man lever sitt dygdiga liv. Låt mig exemplifiera:

Att vara duktig
Det har länge varit populärt att vara duktig. Ni vet det där att vara framgånsrik på jobbet, omtyckt av alla, dräglig att skåda och samtidigt vara den perfekta eller perfekte i alla sammanhang. Att vara duktig går i stort sett ut på att sätta sitt eget bästa i passagerarsätet och låta andras syn på vad som är att vara duktig ta överhanden och därigenom förvandla den ”duktige” till ett vrak. Nej, det lägger vi ner.

Rollspel
I vårt arrangerade västerländska spel får vi ett antal fördefinierade roller att spela. ”Förälder”, ”Chef”, ”Idrottsledare”, ”Lustigkurre”, ”Hunk”, ”Rättshaverist”, ”Foliehatt” och så vidare. Hur fånigt är inte det när det finns en och enbart en etikett för alla; ”Jag”. Alla är ju enbart sig själva vare sig de är på sitt jobb, i barnens skola eller hemma på en slappsoffa. Det är dags att inse att vi är de vi är och stå upp för den enda sanna rollen vi har att spela: ”Jag”. Då blir det mycket lättare att leva med sig själv och med andra, ska ni se.

Normal
Det här tror jag redan vi klarat av men för den händelse någon eftersläntrare anländer sent så kan jag upplysa om att begreppet Normal är avskaffat för 13 år sedan. Att vara normal innebär att man inte existerar. Att vilja vara normal innebär att man inte vill vara alls. Tror inte vi behöver gå in på det närmare, faktiskt.

Skepticism
Det har länge varit väldigt populärt att vara skeptisk till saker och ting. Lite sådär klädsamt kyligt inställd till saker som ligger utanför normalitetens råmärken. Att vara skeptisk innebär att man inte vill ändra sitt synsätt och därmed inte sin tillvaro. Man har kört fast och slåss för att få sitta där i diket och slippa bli bärgad. Inte så smart, egentligen och det är också därför vi ser de sista skeptikerna skrika sig hesa till sitt eget åtlöje i dagarna.

Ironi
Här har vi en liten sak med stor verkan. Att vara ironisk och att begagna ett ironiskt uttryckssätt kan vara bland det mest i oskyldighet förklädda destruktiva beteende vi västerlänningar ägnar oss åt. För varje gång vi ironiserar uppmanar vi vår egenhändigt skapade värld att ge oss mer av det vi raljerar över. Rackarns vad dumt, inte sant. Dags att vi lär oss av t.ex. Buddisterna och återgår till hjärtats humor istället. Det tar inte lång stund för sammhällstemperaturen att stiga efter en sådan omläggning.

Storskalighet
En annan sak som vi håller på att börja begripa är att det inte fungerar så bra med en enda global lösning för precis allt. Att riskkapitalbaserade ventureföretag äger kommunala anläggningar och drar åt låtsasekonomins tumskruvar på det ena och det andra. Nej – inte så smart. I ett lagom skalat samhälle möts behov och önskan i den punkt där samhället tar hand om sina innevånare eftersom samhället är dess innevånare. Dead simple. Gör om gör rätt.

Auktoriteter
En viktig nyckel till all form av utveckling är eget fritt tänkande. Olika former av auktoriteter har placerats som hinder i vägen för det egna fria tänkandet och påverkar än i dag många människor att inte tänka själv vilket leder till att de inte formar sin egen verklighet utan istället bidrar till att konstruera en värld som någon annan är upphov till. Det är av yttersta vikt att vi alla begriper att den enda auktoriteten vi har att svara mot är vår egen.

Tanken
Vi börjar ju begripa att det är vårt synsätt, våra tankar, som formar världen och att hjärtat är kompassen för hur vi känner inför den värld vi skapat. Det må vara svårt att greppa om man till exempel lyssnat alltför väl i Skolan eller låter sitt sinne malas i mediaköttkvarnarna på daglig basis men det löser sig med lite distans och med blicken för en tid fäst inåt. Det är tanken som räknas. Egentligen enbart. Sådetså.

Rädsla
Det ultimata låset. Att vara rädd. Dags att lägga ner det nu. Allt som händer sker av en fullgod anledning och det är bara att suga i sig det faktum att vad som än sker sker för att precis just du bett om det på ett eller annat sätt. Offerkoftan har vuxit ur mänskligheten och det är dags att kliva fram och säga "Jag är den jag är" och kaxloppa sig värre än någonsin mot eventuellt kvardröjande rädslor. När rädslan är borta försvinner det vi varit rädda för. Poff.

Känns det fel så är det fel
Jo, det är ju så enkelt. Och visst finns det saker som känns fel ibland. Släng ut dem. Känns det fel så behövs det inte. Det kan verk lite farligt ibland, till exempel när pengar är inblandade, men universum är konstruerat så att alla kan få allt de drömmer om närhelst de önskar om det bara är uppriktiga nog att a) be om det och b) inte tvivla. Att hålla fast vid saker som känns fel av rädsla för att förlora en gammal ond vän bibehåller en rubbad energibalans i fasthållarens värld.


"Att tänka på vad jag känner leder absolut ingenstans, men att känna efter hur tankarna påverkar mig innehåller så gott som alla svaren."


Listan kunde ha gjorts mycket längre men nu väntar lite pyssel på gården så vi säger sådär och önskar alla ett riktigt vansinnigt gott nytt år!

Surfkoppen

Den första kaffekoppen är också den verkliga surfstundens timglas. Alltsedan jag kapat diverse läslistor jag tidigare haft om morgnarna har vanan vuxit sig starkare och blivit till ett alltmer oundgängligt verktyg. De cirka tio minuternas tystnad om morgonen.

Med allt mindre tunga ögonlock och koppen fäst i bägge händerna surfar jag planlöst på det andra nätet – det som inte är digitalt utan som finns där i oss alla även om det inte talas sådär värst mycket om det.

Vi hänger ju ihop någonstans – alla som finns, funnits eller kommer att finnas. Javisst! På andra sidan den florstunna gardinen gör vi det. Det kallas olika saker i olika traditioner och inriktningar men i vår del av världen brukar ”higher self” vara benämningen.

Jag menar – vi har alla kopplingspunkten i oss. Gäller bara att konfigurera den egna organismen att koppla upp sig och använda sig själv som gateway ut i det omgivande oändliga nätet.

Väl där kan man kolla sin inbox. Vissa dagar är det många som vill prata, andra dagar är det tomt. ”Dagens visdom” har jag beslutat prenumerera på och om jag ger mig till tåls kommer det så gott som alltid någon slags liten insikt farandes.

I takt med att vanan växer sig fast börjar informationen som kommer denna väg att alltmer trumfa den digitalt tillhandahållna. Nyhetssajterna har jag lagt ner helt nu. Likaså sajter med motbudskap som vaken, infowars och liknande. Jag har lämnat spelet och har inget intresse av att investera energi i sådant som inte längre borde finnas. På det sättet säkerställer jag dess försvinnande.

Facebook och personliga bloggar är kvar. Jag vill veta vad som händer äkta människor. Se vad de uttrycker och blanda mina uttryck med deras. Det kallas livet. Det är på riktigt och händer i småskalighet. Sådan finns och är oundgänglig.

Dörrar

Det händer igen. Det rör på sig.

Jag svårt att vara ödmjuk. På det gamla sättet.

Jag har svårt att inte säga som jag upplever att det är.

Jag har svårt att inte peka och sticka fingret i magen på den som formar ord som vittnar om tankar som förstör sagesmannens eller (oftast) sageskvinnans värld.

Jag borde egentligen låta bli. För jag vet precis hur lite jag själv ville ha ett finger i magen när jag var just där. Men samtidigt kan jag inte blunda för möjligheten att jag faktiskt skulle mått bra av det för den händelse att fingret satt fast i någon jag verkligen ville lyssna på.

Jag vet bara att det är svårt att inte.


Egentligen är jag nog lite rastlös. Jag inser vad det är jag insett och försöker applicera det på min värld. Återvänder till handbokens första steg och söker definiera vad det är jag önskar av livet. ”Gör en lista”.

Min lista blir:


(Slut på listan)

Kanske är det därför som jag tar in där jag tar in. De som är på väg till botten och som ältar ”dom sa att det är något bakteriologiskt”, ”jag måste ju sköta mitt jobb”. Tidningen används enbart till att tända i kaminen. TV finns inte.

Men för i helvete. Hur svårt kan det vara?

Jo, jag är otålig. Frustrerad. Faktum är.

Men det är ju likförbannat jag som är det. Snöboll efter snöboll har rullats fram mot rännans utlopp och när så insikten satte dem i rullning förlorade jag kontrollen över flödet och tvingade mig själv att kapitulera.

Jag vet inte mer än så. Jag kan på något sätt inte önska mig mer av livet än vad jag har och är just nu. Jag kan verkligen inte. Inget utespa, ingen bil utan tak, ingen resa, inget affärskontrakt. Jag har helt enkelt inte fantasin – ok?

Jag triggas av småprojekt med huvudsakligen befintliga delar. Små myspysgrejor, sådär. Skapa atmosfärer för minnesvärda ögonblick som blir till ett utdraget, oändligt nu. Livet är en fest – var det inte så det var? Jomenvisst! En stor jävla fest och jag kan bara instämma.

Utöver småprojekten är det andras lycka som står på programmet. Jag vill ge dem ett startskott. Ge dem det de bara kan ge sig själva. Så att de förstår att de är gränslösa och fullkomligt fria.

Ja jävlar.

Vilken helplychkille man gått och blivit. Inte en nerv i min kropp drömmer om att mosa konkurrenter, börsintroduceras och resa first class över jorden längre. Och jag tvingar mig att inse att det aldrig var jag. För när jag var där sökte jag inte det. Jag ville bara att de skulle lyssna på mig. Njuta av deras uppmärksamhet och uppskattning.

”Nisse”. Jävla slug kille. Kreativ och det där. Men det var inte därför han gjorde det. Sådetså.

Livet är inte konstruerat för att behålla saker. Allt finns hela tiden men vi upplever det inte så. Kärleken jag känner inom mig. De tar nästan kål på mig.

Den lille. Under hösten har jag mött en annan bonusfarsa i mig själv. En skarpare och inte alls lika kärleksfull som jag varit intills dess. Och samtidigt – mitt i den kallare materian bor en kärna av oändlig kärlek. Den är egentligen ny för där jag förut varit snäll och på något sätt låtit den där kärleken komma direkt har den nu börjat röra sig i vågor.

Han håller på att bli större och min kärlek förändras. Jag må vara bonus men jag älskar honom på ett sätt som får mig att se mönster som överbryggar genetiken. Jag hör och ser vad han håller på att bli, vad som formats ur hans mammas oändliga kärlek och hans eget kommande avtryck på sin omvärld.

Återigen – i brist på ödmjukhet – vet jag att jag är exakt där jag avsetts att befinna mig. Att jag lever och andas av den enda och fullkomliga anledningen att det alltid är vad jag drömt om. Att få komma hit just nu. Att leva här med Oss.

Det var Hon som fångade mig i fallet. Jag var handlöst förlorad på väg ner i ett mörker jag själv skapat. Ståendes vid vägkanten iklädd vit ullig kofta och med beslutsamma steg som ledde till min bildörr. Som öppnade den och släppte ut alla begränsningar jag någonsin upplevt.

Jag förstod det inte precis just då, förstås. Det har kommit med de få åren som känns som flera liv som gått sedan dess. Den svartlackade nya bildörren den natten är som portalen mellan då och nu. Mellan övning och verklighet. Mellan livet och den propedeutiska kursen som föregick dess egentliga start.

Genom dörren ser jag dörrarna före och efter. Ljuset lyser genom den långa raden från oändligheten mot nuet i det ända ögonblick som någonsin existerat. Det står folk överallt längst korridoren. De allra flesta står där bara under en ”cell” avgränsat av två dörrpassager. Några har varit med en god stund.

Fyra är med mig i oändligheten. Det är farsan, farmor, Hon och Den Lille. Kärleken för dessa fyra bränner mig halvt medvetslös vissa dagar. Det finns flera. Runtomkring. Berör. Närmar sig. Fjärmar sig. Dansar kring härden med sin egen kärna. Men med de där fyra finns det absolut inget som helst ligament, det är fullkomligt naket. Förhållningssättet, kärleken, respekten, friheten och närvaron.


Sinnet faller.

Det är tanken som räknas.

Och allt jag har i hjärtat är verkligt.

Och ordet tvivel existerar inte längre i min vokabulär.


Tillsammans med en stor mängd andra ord som begränsning, förbud och hinder förpassas det till den plats jag av farsan ordlöst fick lära mig att ordet omöjligt ligger begravet.

Det är en vacker gravplats. Miljarder och åter miljarder människor vallfärdar varje dag dit och dyrkar den baklängesströmmande värme som utvinns ur nollpunktens negativa sida.

Jag kan inte se det längre. Än mindre känna det. Och jag kan inte låtsas som jag gör det heller. Så om du märker att jag är tyst eller otålig så är det bara därför. Jag vill inte ens förhålla mig till det längre.

Det var nog bara det.

Frihet som konsekvens av frihet istället för frihet som konsekvens av framgång

Boken fick mig att börja fundera. ”The Secret” handlar om lagen om attraktion. Att läsa en sådan (liten) bok och utbrista ”jaha” är kanske inte så ödmjukt, men det känns faktiskt så. Jag visste ju redan allt det där. Men jag behövde påminnas. Och jag behövde ges anledning att tänka igenom det hela en gång till. Bit för bit har jag anlänt till en syn på livet som stämmer överens till punkt och pricka med den som beskrivs i nämnda alster men jag har inte tänk på helheten. Inte från perspektivet av lagen om attraktion.

Så när jag nu gör det blir de mest banala saker väldigt intressanta. Jag får förklarat för mig själv (av mig själv) saker som jag inte riktigt begripit. Enklast att begripa är nog egentligen detta när det gäller pengar.

Men för att göra det så måste jag lämna blygsamhet, ödmjukhet och viss hänsyn därhän. Det är svårt för mig eftersom jag inte vill trampa på tår eller sticka ut på ett obehagligt sätt. Samtidigt så börjar jag begripa att den formen av hänsyn inte riktigt längre leder någonstans. Detta inlägg är en pilot på hur det fungerar. Så.


Jag har aldrig i hela mitt liv oroat mig för att inte ha tillräckligt med pengar. Det kom jag på nu när jag läste igenom den där boken. Aldrig någonsin. Jag vet att det kan verka skumt men för mig är det den normalaste sak i världen. Visst har jag önskat att jag skulle ha mer pengar ibland. Ganska ofta faktiskt. Men jag har aldrig någonsin oroat mig för det.

Jag har till och med levt tillsammans med en människa som inte gjorde annat än att oroa sig för att pengarna inte skulle räcka. Det påverkade mig, men enbart åt det håll att jag blev än mer bergfast i min övertygelse att jag inte behöver oroa mig för att pengarna ska räcka.

Det var farsan som grundlade mönstret. Jag har aldrig hört eller sett honom oroa sig för pengar. Inte heller hans mamma – min farmor. Visst har de upplevt att pengarna inte räcker och visst har de fått leva riktigt, riktigt snålt mellan varven. Men jag har aldrig uppfattat det som om de har oroat sig för att pengarna inte ska räcka. Det har präglat mig mer än jag trodde. Jag har kommit att bli likadan.

I mitt liv är pengar ingen stor sak. Jag tycker att jag har råd att göra det jag vill när jag vill. Så har det inte alltid varit – jag har i perioder haft det rejält knapert och inte kunnat komma i närheten av att just då göra vad jag vill av ekonomiska skäl. Men istället för att dväljas över otillräckligheten och gå in i självömkan på grund av att jag inte har tillräckligt så har jag tagit det som en utmaning. Jag har tagit det som en sporre att se till att jag får det där jag vill. Sett till att skaffa mig uppfyllnad av de mest angelägna drömmarna.

Det handlar inte alls bara om pengar, förresten. Det handlar om nästan vad som helst. Resor, bekantskaper, upplevelser, erfarenheter, insikter – you name it. Inför varje impuls jag fått av något jag vill så har det stått mig fritt att välja att a) tjura över att jag inte kan eller b) se till att ändra på det så att jag kan.

När jag träffade min fru och flyttade hit upp bestämde jag mig för att bli ekonomiskt oberoende. Varför? Jo, eftersom jobbet inte längre hade samma funktion. Fram till dess hade jag sett till att behöva jobba eftersom jag inte ville vara hemma, men sedan Hon kom i bilden blev behovet det motsatta. Sagt och gjort. Jag har inte mycket pengar. Inga gigantiska inkomster, men jag är ändå ekonomiskt oberoende. Eftersom jag har bestämt det.

Vägen dit är kantad av obskyra idéer och här har vi kanske roten till det hela. Jag vägrar som regel lyssna till andras idéer om mina idéer. Jag har bestämt mig för att ingenting är omöjligt. Jag har varit ganska rejält udda i den del sociala sammanhang för den saken skull men jag har inte låtit det komma i vägen utan snarare njutit av den uppmärksamhet det givit.


Så – till saken. Jag inser att det är lätt att avfärda mig när jag skriver sådant här. ”Lätt för honom att säga som har sitt på det torra”. Men tänk på saken ett varv till. Varför har jag mitt på det torra? Eftersom jag har bestämt mig för det och enbart därför. Hur gärna jag än skulle vilja tillskriva mitt geniala sinne och dess idéer, mitt utseende, min verbalitet eller utstrålning detta faktum så är det inte sant. Det är och har alltid varit mitt sätt att se allting som möjligt. Det kräver orubblig övertygelse och / eller tålamod. Och det kräver självförtroende. Det är allt som krävs.

Jag tycker faktiskt att det är lite orättvist när någon säger ”din lyckost”, ”ditt smartass” eller omnämner mig som ”en smart kille som kommit på en bra produkt”. Det har inte ett skit med saken att göra. Sedan jag startade företaget har jag konsekvent och orubbligt vetat i mig själv att det kommer att gå bra. Det är därför det fortsätter att gå bra. Jag har också bestämt mig för att det inte ska växa sig för stort eller gå så bra att jag får för mycket att göra alternativt ge för stort överskott. Jag vill inte ha mer pengar eller arbete än jag behöver och därför fortsätter det att hålla sig mellan de råmärken mitt sinne satt upp.

Det sistnämnda har inget med någon jamtelagsövning att göra utan baserar sig snarare på att jag vill fortsätta utvecklas och leka med grundströmmarna. Jag vet att riktigt mycket pengar skulle störa mitt flöde och tvinga mig bort från mig själv. Om jag vill göra något som kräver pengar så triggas jag av att behöva skapa pengarna. Det innebär en utmaning och ett motstånd som gör att det jag skaffar för dem får ett värde bortom det ekonomiska. Det ger mig något. Pengar som sådana är och har alltid varit värdelösa i min värld.

Nuff said.

Vändpunkt

I dag är ingen vanlig dag. Idag är det vinterdagjämning. Klockan tolv minuter över tolv på dagen svensk tid idag vänder vi skutan från att ha färdats mot mörker till att vara på väg mot ljuset igen. Det händer varje år vid den här tiden och burkar inte ge upphov till några sensationer annat än en lätt varm känsla av att åter färdas mot ljuset för den som ger sig själv friheten att känna det.

I år är det kanske lite annorlunda. De senaste åren har det pratats en del om mayakalenderns slut och jordens undergång alternativt starten på en ny tidsålder. Med början idag, alltså. Det verkliga genombrottet för undergångstanken var nog Hollywoodproduktionen 2012 som för några år sedan stipulerade konceptet ”noaks ark och syndafloden all over again”.


Det finns många som vigt en stor del av sina liv för att söka ta reda på vad det här är för slags vändpunkt. Svensken Carl Johan Calleman bör omnämnas i sammanhanget. Och min personliga favorit – Terrance McKenna. Den senare var egentligen inte på jakt efter att förklara Mayakalenderns slutpunkt utan sysslade med helt andra saker (som att till exempel röka svamp) och snubblade in på spåret av vad som förefaller vara en händelse.

McKenna byggde simulerade modeller för vad han kallade ”novelty”, alltså ungefär innovation eller skapandekraft. Han illustrerade genom en datorbaserad modell hur människans påhittighet och skapandekraft gick i cykler och att dessa cykler kom och gick som resultatet av en geometrisk funktion. Man kan säga att han applicerade uttrycket ”historien upprepar sig” på det mänskliga skapandet. Kraftigt inspirerad av svamprök.

Enligt McKenna upprepade sig alla händelser med ökande frekvens för att vid en viss tidpunkt inträffa samtidigt i tiden. Han kallade teorin ”timewave zero” och fann att denna punkt i tiden borde ligga mot slutet av 2012. När han sedan läste om mayakalenderns slutdatum ändrade han sina beräkningsmodeller så att timewave zero skulle infalla just idag.


Jag tycker att det är fascinerande. Milt uttryckt. För hur skeptisk och vetenskaplig man än är i sitt sinne så ligger det ju något i vad karln säger. Jag menar – historien upprepar sig – det är inget snack om saken. Saker händer om och om igen i olika skepnad. Jag får möta samma upplevelse tills jag inser det och kan förändra mitt förhållningssätt. Det säkerställer min personliga utveckling.

(Ett exempel från mitt eget liv: rädsla. Jag växte upp som en mycket rädd människa. Jag var rädd att jorden skulle gå under (ironiskt nog är jag det inte idag av alla dagar). Att det skulle smällas atombomber. Att satelliter skulle krascha i vårt hus. Att det skulle börja brinna. Att morsan och farsan inte skulle komma hem. Att värmepannan skulle sprängas och det ena med det andra. Jag var rädd för att bli ansvarig för något. Rädd att bli förlöjligad, att vara annorlunda och – ja, ni begriper.

Allt det där ledde mig in i en återvändsgränd. Jag tvingades ta ställning och som elvaåring insåg jag att rädslan inte gav mig det jag behövde av livet. Det skedde strax efter lunch en solig dag på planen utanför Skyttorps skola. Jag förstod det absolut inte då, men med åren har jag kommit att begripa att det var precis där och då jag vände på klacken och började promenera bort från rädslan istället för att gå den till mötes.

Allt som hände fram till den punkten var egentligen samma sak. Samma händelse iklädd olika materiell klädedräkt. Jag hamnade i en situation där jag tvingades att ta ställning till något. Jag undvek att ta ställning och blev så stressad att jag bröt ihop istället. Omgivningen såg min svaghet och lekte med mig på det sätt katten leker med en mus. Om och om igen. Till den dagen. Alla upprepningarna syftade till att få mig att förstå. Jag har aldrig varit särskilt snabbtänkt så det tog en stund. Det var inte första sista gången livet gav mig så tydliga indikationer på vad jag borde begripa. Alls inte. Vid elva, 22 och 33 års ålder tvingade absurditeten i de återkommande skeendena mig att helt ändra min livsinriktning. Jag är helt säker på att jag inte är den ende som varit med om detta.)


Och så är det ju egentligen med allt. Alla händelser kommer tillbaka till dess att den eller de som ”drabbas” av dem förstår vad det är händelsen vill säga dem. Allt som inträffar gör det av en mening och fortsätter göra det tills den menade insikten är ett faktum. Det må handla om att göra illa sina fötter, knepiga relationer, aggression, sjukdomar, kreditkriser eller världskrig – samma sak, samma mening, samma sorts mönster – enbart skalan skiljer upplevelserna åt. Och därmed målgruppen. Mobbing och stukade fötter har individen som målgrupp. Kreditkriser och världskrig gör anspråk på insikt hos lite större grupper människor.


Jag tror – på fullaste allvar – att livet är något vi väljer att födas in i och att vi fattar det beslutet för att vi är på jakt efter en mycket distinkt upplevelse. Vi vill veta hur det känns. Kanske är det så att därifrån vi kommer så finns bara känslor i en för oss förhållandevis abstrakt form. Tiden finns sannolikt inte och troligen varken materia eller tankar. Det är säkert en mycket harmonisk och rogivande tillvaro men känner jag oss – mänskligheten – rätt så blev vi lite rastlösa av att gå där och vara harmoniska som energinystan av oss själva. Vi ville uppleva mera och skapade oss den här världen för att få reda på hur saker känns och kunna detaljstudera känslan utefter den geniala skalan tiden – vårt eget påhitt.

Här – i livet – spelar energier och känslor upp sig över tiden och ger upphov till oändliga skiftningar. Samma energi och känsla kan ge upphov till en oändlig mångfald av skeenden genom tidens och materians försorg. Det är bara att gratulera oss själva till en mycket högupplöst och intressant upplevelse. En upplevelse verkligare än den verklighet vi kom ur.

Allt som händer här har sina orsaker och bortom de orsaker som har sin utgångspunkt i livet finns geometriska, återkommande mönster av känslor och energier som – kanske genom planeternas och stjärnornas försorg – vrider sig runt oss och hela tiden förändrar våra förutsättningar. Vi bestämmer själva hur den här världen ska se ut – helt och hållet. Våra tankar formar materian – inte direkt; det skulle ju inte göra upplevelsen särskilt spännande – utan segt och gradvis undan för undan så att vi tvingas reflektera över sambanden.

Allt vi ser och tar i är resultatet av våra tankar. Och tankarna är resultatet av hur vi känner. Vilket i sin tur är uppdelat i tiden. Sammanhållet och orkestrerat av geometriska mönster i kaskader vilket ger upphov till den mångfald upplevelser vi har tillsammans och var för sig.


Centralt är vad som brukar kallas Karma. Jag skulle vilja definiera Karma som ett slags konto där energikopplingar till andra människor finns bokförda. Om jag har en gås oplockad med någon finner jag den på karmakontot. Karmakopplingar till andra individer fjättrar de geometriska formationerna till varandra på samma sätt som gravitationen håller planeter i sina banor. Om jag inte ”gör upp” med upplevelser och känslor i förhållandet till en annan människa (nu menar jag inte att man måste bråka; man kan helt enkelt besluta sig för att gå vidare också) så fortsätter gravitationen att verka och det mönster som ritas bär prägeln av förhållandet.

Samma sak åt det andra hållet – kärleken. Om jag lever i kärleksfullhet med någon påverkar detta geometrin eftersom det finns en attraktion mellan den jag älskar och mig själv – mellan våra respektive energier. De mönster vi tillsammans ritar skiljer sig från de mönster vi ritade innan vi upptäckt varandra – var och en för sig.

Samma sak med rädsla – för vad gör rädsla egentligen? Hindrar inte rädslan egentligen bara individen från att ta ut svängarna i sitt liv? Visst är det rädslan som får oss att inte fullfölja den perfekta geometriska figuren vår energi annars hade ritat i denna fysiska värld? Visst är det väl så att rädslan förhindrar att hela känslan blir till en tanke som materialiseras i världen? Det finns till och med de som är rädda för kärleken. Det, om något, hämmar ju mönstret från att ritas i sin helhet.


Åter till ämnet. Vad är det då med den här dagen? Jag vet inte, men något är det. Bara det faktum att miljoner och åter miljoner människor på ett eller annat sätt tänkt och tänker på att något lite utöver det vanliga faktiskt kan hända just idag. Tankarna formar ju verkligheten och de har funnits där en god tid. Egentligen kan ju saker utöver det vanliga hända vilken dag som helst men när nu så många investerat sina tankar och fokuserat på samma punkt i tiden – då kanske det blir något alldeles särskilt.

Och det där med svamprökarens Timewave Zero – det som skulle innebära att allt som någonsin hänt skulle inträffa samtidigt. Det är ju – om man betänker vari händelserna har sin uppkomst – inte alls omöjligt. Jag menar – om alla de geometriska mönster och karmakopplingar som ligger till grund för allt som ligger i linje och ger sin impuls in i vår verklighet vid en och samma tidpunkt – då uppkommer all verkan ur en enda sammansatt orsak i samma ögonblick. Det är nog så att ingen direkt skulle lägga märke till det. Det är ju inget magiskt utan bara alla återverkningar av den ursprungliga orsaken i ett ögonblick. Mer normalt än så blir det ju egentligen inte om man tänker på saken.

Jag är alldeles övertygad om att de som lever i den yttersta rädsla och kärlekslöshet kommer att försöka slå ett slag för mörkret en sådan här dag. Men kanske har de insett hur lönlöst det är och låter det bero. Det blir i så fall helt avgörande eftersom de då också de kommer att börja röra sig åt det andra hållet. En och annan ondskefull plan kan nog möta oväntade mothugg i nollpunkten.

Jag tror att det vänder idag. Att vi som helhet klockan 12.12 idag byter tyngdpunkt och förflyttar oss över från rädsla till kärlek. Från att försvara oss mot varandra till att hjälpas åt. Från att vara avundsjuka till att glädjas med varandra. Från att leva i fruktan och sjukdom till att begripa vår odödliga natur och oändliga potential. Från att i offerrollen låta andra styra och ställa över våra liv till att leva i full frihet under oändligt ansvar tillsammans.

Vintersolståndet är kanske egentligen den perfekta analogin. Året passerar en nollpunkt. Året förflyttar sin tyngdpunkt och vänder från rörelse mot mörkret till rörelse mot ljuset. Just där och då märker man egentligen inget, men förändringen är likväl gjuten i sten och dess innebörd helt orubblig. Vi går mot ljusare tider.

Duracell

Jag har varit på jobbläger med några kolhydratsknaprande kollegor ett par dagar och det är bara att lämna ödmjukheten därhän och kapitulera inför det faktum att den kost jag äter får mig att orka betydligt mer. Betydligt. Det blev på något sätt tydligt.

Det var allt för idag.

Nollpunkt

Så var vi äntligen framme vid kajen. Resonemanget har betydligt snabbare än väntat fört oss genom landskapen från den där varma fläcken där vi började begripa att vi begrep varandra. Några öppna fält har susat förbi och efter att ha stånkat upp för åsen möttes vi av den fuktiga, salta luften från havet för att den senaste tiden ha vandrat ner längst åsen mot det glittrande väldoftande där nere.

Vi står på kajen nu. Somliga av oss väntar på vårt bagage. Det kommer naturligtvis inte att anlända. Istället tar de som behöver det en stund att i solen på kajen till vågornas brus släppa tanken på bagaget. Någon fäller en tår. Någon går in i sig själv och blir frustrerad en stund. Men alla kommer igenom det. Och alla har tålamod att vänta på varandra.

Att låta banden upplösas och släppa de rep vi känt oss bundna av när våra händer krampaktigt hållit fast vid dem.

Universum – om vi kallar det så för en stund. Universum är inte allt. Det är obegränsat, men det är inte allt. Vi bär det i oss själva och varandra, men det är inte vårt ursprung. Det är vi som skapat det. Och det är vi som bestämmer vad vi vill göra med det.

Sorlet genombryts allt som oftast av skrattsalvor. Återseendena är många. Klarsynen tilltagande. De av oss som lärt oss tänka genom kulturmaskinens försorg känner hur vi lättar och får frihet i våra sinnen. Hur vi kan befrias från våra kunskaper och vinna insikt. Vi kan förenas med de som haft integriteten att motstå omstöpandet från början.

Vi har alla varit på väg till den här punkten sedan vi föddes. En del av oss har aktivt sökt den inte sällan maniskt. Eller – nej – det är inte den här punkten vi sökt, det är havet utanför kajen som vi drömt om, skapat fantasibilder av, fruktat, flytt till i våra sinnen eller helt enkelt bara vetat om. Vi har dragits till kajen av vår medfödda och obevekliga längtan ut på havet.

Nu står vi här på kajen tillsammans och tjattrar. Det är inte bråttom ut på havet, trots att väntan ibland varit både frustrerande och outhärdlig. Men havet kan vänta. Här, nu och tillsammans breder ut sig och slukar det oändliga ögonblicket. Huruvida vi hamnar på havet eller bestämmer oss för att återvända upp på land är inte av relevans längre. Vi är här – på nollpunkten. Dragkampen är över och energin strömmar fram ur repets slaka mittpunkt. Åter från källan. Tillsammans. Och allt är så jävla underbart.

Wrooom

Rackarns vad fort det går. Jag blev nästan lite yr. Tappade balansen. För att finna den igen med förnyad beslutsamhet. Bilderna är tillbaka. Känslan och pulsen likaså under tilltagande närvaro. Vi står där på randen nu – tillsammans. Jag har varit frustrerad och ilsken över att behövt stå där ensam på min yta. (Jag var ju aldrig ensam men jag såg inte de andras närvaro. Nu vet jag bättre). Där fanns en vanmakt över att inte kunna förklara, inte kunna redogöra för var det var jag stod.

Behövs inte längre. Här börjar bli riktig partystämning, faktiskt. Inte så synbart ännu kanske, men det känns under fötterna. Det kvillrar under fötterna. Mullret och dånet är inte från jordens undergång, det planerade världskriget eller den syndaflodens forsande – den kommer från miljarder människor som under en nästan fånigt liten lucka i tiden upptäcker sig själva (igen).

Balansövning

En tids obalans och det rullade dit det lutat. Snuvad, så att säga. I manlighetens tecken tilltäppt ordentligt och därmed raskt avstannad. Det är som om det sätter sig på känslan och selektivt bibehåller tanken någorlunda intakt. Eller så är det så att själva obalansen manifesteras tydligt så att jag ska ta den i beaktande.

Balansen tappade jag efter vägen. Det har egentligen pågått ganska länge men blev tydligt den gångna veckan med irritation som iakttagbar reagens. Irritation över att hjälpa till. Precis så var det senast det begav sig – på sommarhalvan – emellertid mer överskruvat den gången.

Bilar som går sönder och kringflackande hundar som lurar döden. Barn som blir hemma och söker den värme jag inte hade att uppbåda. Och mest utbrett – ett jobbande som jag flagrant bjudit in till en magnifik avslutning på året utan sedvanlig restriktion. En inbjudan som antogs på grundval av den uppdämdhet det med åren ackumulerat från snart sagt varje tänkbart håll.

Jo, jag har varit med och skapat ett monster en gång i tiden. Det vässar sig mot sin framtid och där finns alltid, alltid, alltid saker som kan förbättras. Människor som gjuter sin kreativitet och sina önskningar i våra tankars gemensamma produkt. Jag var dess upphov och när jag i höstas sa ”ok, jag kör lite till”, så bad jag egentligen om det. Om att få smaka på intensiteten i det som tvingar mig att ta ställning. Att definierat mitt förhållningssätt.

Orden sögs ut samma väg. Och mest plågsamt – pulsen. Den kom av sig. Inte så att det slutade bulta utan snarare så att rytmen inte kunde skönjas bland alla de andra pulserna som jag låtit komma farande.

Så lösningen blev några dagars välförtjänt krasslighet att tvinga mig att se min egen obalans. Jag skulle kunna låta symtomen passera och återgå till produktivt arbete snarast möjligt. Då skulle jag också snart hamna precis här igen, fastän snäppet mer åtskruvat.

Men jag vet ju.

Från grunden och uppåt. Balans. Rytm. Lust. Värme. Inspiration. Och så vidare. Just så. Eftersom inte inte finns så tänker jag inte formulera det utifrån det sätt på vilket det visat sig att inte fungera eftersom inte försvinner på grund av sin egen uteblivna existens och lämnar orden till sin avskalade egentliga mining vilket då blir det motsatta mot den tillsynes avsedda.

Balans. Rytm. Värme. Inspiration. Infall. Inlevelse. Utveckling. Upplevelser. Insikter. Närhet. Ett liv som får mening efter mening. Nästa gång kanske jag ser obalansen ännu tidigare.

Det där med klartext tar vi en annan dag.

Inget

Jag har inget att skriva i dag heller. Faktiskt. Och det beror på att jag inte behöver. Skrivandet här har ofta kommit som svar på en inneboende frustration. En frustration som haft sitt ursprung i att jag sett hur andra plågats av sådant som beror på strukturella vansinnen, skapad ångest och rädsla.

Så är det inte längre. Ingen frustration, alltså. Eftersom så gott som alla verkar funnit vägar att komma förbi de där plågorna. Vi håller på att reda upp det. Var och en för sig i sig själv. Folk vaknar upp och begriper hur landet ligger. Och alla de plågor som genomlevts visar sitt syfte – att ombesörja insikter och synsätt.

Samma sak för mig. Jag har städat i huvudet och i hjärtat. Inte färdigt, förståss, men viss harmoni har infunnit sig. Den kroppsliga balansen är på gång och veckorna fram mot jul bjuder på enastående möjligheter att prova hur externa krav och önskningar kan hanteras. I mitt jobbparadigm kommer de i flock så här mot årets slut. Andras ambitioner. Andras vilja att nå externa mål. Andras behov till avslut och prestation når mig i form av trådar som behöver knytas ihop och göras färdigt. Ska jag jobba dag och natt med att få ihop dem? Glappet i inkommande ambition visavi möjlig output är större än vanligt. Vilket sannolikt beror på att vi går mot tidernas bokslut och den karmiska cykelns fullbordan. Intressant, milt uttryckt.

Det går fort nu. Riktigt, riktigt fort. Insikter blir till tankar. Tankar till handling. Det tar tid, men det är egentligen inte viktigt – det viktigaste är att det händer.

Det är inte hela världen...

Nej, det är inte hela världen som behöver förändras. Världen består av miljoner och åter miljoner småskaligheter. Du är en av dem. Jag en annan. Din närmaste vänkrets en tredje och min en fjärde. Och så vidare och så vidare. Hur jag uppfattar världen formar den. Hur jag uppfattar din värld är egentligen inte så viktigt eftersom det är hur du uppfattar den som formar den.

Det börjar ju där för alla. I alla. I den egna världen utifrån den egna uppfattningen.

Vidare från den punkten skapas världen genom olika samsyner. Om vi är fem-sex personer som ser det på samma sätt och verkligen känner oss i synk – ja då blir det så. Lite starkare, kanske dessutom. Vem vet, vi kanske drar till oss flera som känner likadant och vill ha samma sorts värld?

Så formas världen. Så förändras den. Styrelseproffsen har länge pratat om "Circle of influence" och "Circle of concern", alltså "Vad jag kan påverka" visavi "vad som påverkar mig". I en väl fungerande organisation (i teorin) ska dessa saker överlappa varandra exakt. Och vi kan alla åstadkomma det. Omedelbart. Genom att stänga ventilen och börja skita i det som vi inte kan påverka. Och vips har vi skapat oss verktygen att förändra världen. Obevekligt och snabbare än någon annan social rörelse vi sett.

Livet som TV-spel

Jag har aldrig tagit orden i min mun förut och verkligen sagt hur jag tror det hänger ihop. Och i enlighet med min nya utmaning tänker jag faktiskt försöka skriva ner det. Inte på det baklängeskryptiska manér jag brukar använda mig av utan i något slags klarspråk. Puh, det här kan bli svettigt, men det känns rätt. Att bli begriplig för ett ögonblick. Tänk vad rätt sällskap kan leda till!

Frågeställningen:
Vad gör vi här? I livet.

Meningen med frågeställningen:
Alla funderingar har en rot. Och ju mer man samlar på sig av frågor i livet desto närmare kommer man de existensiella frågorna. Varför är alltid tvättkorgen full? Vad är meningen med det? Och vad är meningen med livet? Ungefär så, fast kanske lite mer utbroderad.

Den korta versionen:
Vi är här eftersom vi ville veta hur det känns.

Den långa versionen:
Vi väljer att komma in i livet innan det börjar. Vi sitter i en soffa bortom vår värld och trycker på ”add player” med handkontrollen. Strax dyker vi upp på skärmen framför oss. Vår avatar i den värld vi valt att leva i. Vår spelare. Vår fysiska kropp i en värld med ett enda syfte. Att leka med känslan. Att ta reda på hur saker och ting känns.

Precis som med TV-spel så ger oss livet här möjlighet att prova på saker som inte direkt är möjliga från soffan där vi sitter. En spelare av till exempel Lego Star Wars kan ju inte gå ut och spöa intergalaktiska skurkar med ett lasersvärd på vägen tillbaka från soptunnan. I TV-spelet blir emellertid den upplevelsen möjlig.

Samma sak med livet. Därifrån vi kommer – den ”plats” där vi valde att gå in i livet – där är inte de upplevelser vi har här möjliga att uppleva. Det kan handla om att tankar och känslor upplevs på ett annat sätt. Jag tror att det har att göra med tiden. Att tiden är något som finns just här och att vi har valt att komma hit för att få uppleva hur tankar, känslor, relationer och andra upplevelser känns under inflytande av tiden.

För vad gör tiden? Den åskådliggör. Man kan lätt tänka tillbaka och se hur man förändrats. Hur mitt tankesätt och mina känslor påverkar min värld. Det är exakt och precis den saken vi är här för att uppleva. Vi ville bara veta hur det kändes. Alltså valde vi livet och föddes in i den här världen.

Livet:
"När jag var liten så var världen skrämmande. Eftersom jag var rädd. Nu är världen spännnde. Eftersom jag är nyfiken. Alla punkter som tog mig från rädsla till nyfikenhet finns lagrade i mitt minne. Jag har fått erfara hur det känns."

Spelet:
”När jag började spela blev jag arg och frustrerad. Jag kände inte till spelets konstruktion och var oklar över dess syfte. Nu älskar jag det här spelet, jag har förstått vad det går ut på och njuter av att klara en svår bana.”