Det är inte hela världen...

Nej, det är inte hela världen som behöver förändras. Världen består av miljoner och åter miljoner småskaligheter. Du är en av dem. Jag en annan. Din närmaste vänkrets en tredje och min en fjärde. Och så vidare och så vidare. Hur jag uppfattar världen formar den. Hur jag uppfattar din värld är egentligen inte så viktigt eftersom det är hur du uppfattar den som formar den.

Det börjar ju där för alla. I alla. I den egna världen utifrån den egna uppfattningen.

Vidare från den punkten skapas världen genom olika samsyner. Om vi är fem-sex personer som ser det på samma sätt och verkligen känner oss i synk – ja då blir det så. Lite starkare, kanske dessutom. Vem vet, vi kanske drar till oss flera som känner likadant och vill ha samma sorts värld?

Så formas världen. Så förändras den. Styrelseproffsen har länge pratat om "Circle of influence" och "Circle of concern", alltså "Vad jag kan påverka" visavi "vad som påverkar mig". I en väl fungerande organisation (i teorin) ska dessa saker överlappa varandra exakt. Och vi kan alla åstadkomma det. Omedelbart. Genom att stänga ventilen och börja skita i det som vi inte kan påverka. Och vips har vi skapat oss verktygen att förändra världen. Obevekligt och snabbare än någon annan social rörelse vi sett.

Skalor

Sverige är en stat. Inför statens innevånare är staten ett förkroppsligande av allt som tillhör folket i egenskap av innevånare. Staten är alltså inför folket just folkets. Inför överstatligheten är staten en påse med naturtillgångar, stadskassa och innevånare. En handelsvara på den geopolitiska kohandelns altare.

Dåliga nyheter: Sverige som det presenterats för innevånaren finns inte. Sverige är något helt, helt annat.

Goda nyheter: Grycksbo, Skyttorp, Hede, Hörby, Faxan, Hållan, Skärplinge, Rätan och andra platser av liknande magnitud finns. Och med rätt inställning blir de exakt vad de utger sig för att vara.

”Men samtidigt”

Parallellt eller skeende ifrån varandra isolerade världar. Men ändå sammanstrålade till denna fokalpunkt. Å ena sidan den lilla världens liv. Människorna, skratten, glädjeämnena, naturen och känslan av att allt som sker i det lilla också är det verkliga. Det hållbara. Det som utgör grunden för helheten.

Å andra sidan den stora världens anomali. Att världen, så som den beskrivs för oss och så som den alltjämt med mycket möda och stort besvär bibehålls och accelererar genom tomtarna på loftets försorg. Den stora världen är inte bara uppochner, den är förvriden, fragmenterad, baklänges i ett utstuderat psykedeliskt hypnosmönster.

Två skalor, två världar, fullkomligt olika varandra. Men ändå möts de i vardagen. Där den stora världens bedrägeri träffar den lilla världens människor. Söker kidnappa dem in i sitt prestigespel och hypnotisera dem med egenmäktighet i den stora världen för att överge den lilla. Var och en väljer kanske och för den som redan varit igenom den stora världens lockelser och återvändsgränder är det naturligtvis lätt att låta bli.

Kanske vill många av oss ha den stora världen och dess brus. Åtrår en plats i dess centrum. Leva av makten och storheten istället. Eller så är det alla de för vilka det småskaliga inte fungerar som söker sig till den stora världen. När livet hemma inte fungerar tar man sitt pass och gör sig en karriär. Bygger sig ett namn. Blir något stort.

Jag har ju själv varit där. Borta över storhelgerna, naturligtvis. Inget hellre önskat än att få stanna i den stora världens garn för att slippa ta itu med allt det som aldrig fungerade i den lilla världen. Och jag mötte likasinnade, tusentals. På resa, bort från det som inte fungerar, pliktskyldigt medförande ett foto i plånboken på föremålen för flykten.

Nu fungerar det småskaliga för mig. Så ända in i bänken. Den stora världen finns där ändå, men jag måste säga att jag alltmer upplever den som overklig och som snart ersatt med idel småskalighet. Om det är ett resultat av min egen verklighets formgivning eller om det är en växande plattform rymmandes fler och fler människor får väl visa sig.

Jag känner ett tilltagande motstånd mot att skriva om min egen belägenhet och vad jag upplever som i det närmaste fullkomlig lycka. Ett motstånd med botten i omvärldens eventuella avståndstagande inför skrytsamt florsocker ätet direkt med matsked ur paketet. Men man får ju kalla mig omnipotent självgod, skrävlare eller kärleksflummig fjant om man vill.

Det går alldeles utmärkt. Gör gärna det. Jag vill inte få någon att må sämre genom att beskriva att jag mår bra. Jag tror att jag talar till de som kanske är där jag var och kanske kan uppfatta den snabba ljusskymten där borta i hörnet, dit man beslutat sig för att inge gå men där det underbaraste ändå faktiskt kan gömma sig. En flik. En flik är allt som behövs.

Om småskalighet

Det bor något alldeles enormt i detta med småskalighet. Jag har ju haft förmånen att byta arena – från storstadsmarmeladens kokande gryta till den rårörda något mindre sockrade men desto mer välsmakande småstadssylten.

Det tar ett tag innan man inser skillnaderna. Man kanske till och med behöver förflytta sig något litet ut ifrån den lilla staden för att begripa det, men nu börjar det märkas. Det stora i det småskaliga. I att verka och leva i ett samhälle där alla känner varandra i någon grad.

I det småskaliga är antalet kunder så pass litet att de måste bli återkommande för att man ska klara att dra runt sin verksamhet. Man måste med andra ord sköta sig. I det storskaliga kan man istället sikta in sig på att ta många nya engångskunder utan att dessa nödvändigtvis är sådär jättenöjda.

I det småskaliga går det snabbt att få saker på plats. Folk känner folk, man drar i trådar. Man får saker att hända. Lokalt. På stubben. Man kan bygga upp verksamheter och produktivitet utan att gå via marknadsundersökningsexperter, riskkapitalister, styrelseproffs och markandsföringsbudgetar i miljonklassen.

Men det finns en hotfull sak i detta med småskalighet. Att människor skulle kunna hamna i den fruktansvärda situationen att de producerar det de behöver lokalt eller kanske regionalt och inte spelar mot den globala trycktanken i den verkligt väsentliga försörjningskretsen. Då skulle små lokala enklaver kunna få ett slags mycket olyckligt frigående.

De verkligt stora globala spelarna skulle inte längre kunna peta i de substanser som håller var och en lite halvt obegåvade och insiktslösa i hygienprodukter, livsmedel och mediciner. Det kanske till och med skulle bli så illa att folk blev relativt friska och inte längre på regelbunden basis drogade sig själva för diverse på detta sätt skapade symptom. Kommunala vattentäkter kanske inte längre skulle säljas ut till privata ägare. Energiåtgången kanske skulle minska i takt med avtagande transporter och en och annan kanske skulle ställa frågor kring de det här med olje- och eltillgång.

En sådan utveckling är naturligtvis direkt livsfarlig. Tänk så många storskaliga spelare som skulle skadas. Så många människor som skulle förlora sina jobb och inte få pengar. Pengar som man naturligtvis kan bre på smörgåsen eller använda till något annat förnuftigt.

Det går att vara småskalig oavsett geografisk marknad. Jag har provat i nästan tio år. Det går alldeles utmärkt. Istället för flådiga styrelsemöten på engelska med namnkunniga proffs från världens alla hörn och skyhöga värderingar som eventuellt kan omsättas i astronomiska summor för någon procent av företagets aktier får man lära känna nya människor, möta deras yrkesmässiga vardag och kanske till och med skapar några vänner för livet. Så jävligt kan det bli.

I det småskaliga är alla beroende av varandra. I det storskaliga är alla beroende av några få. Människan är småskalig. Storskalighet är till för att upphäva människans relevans.