Illusionen verkligheten

Solen håller precis på att titta fram bakom molnen. Det är absolut stilla och fåglarna sjunger på det där sättet de bara kan göra en mulen morgon i början av en varm augustidag. Jag älskar sensommaren och den har precis just börjat. Om natten ser man stjärnorna och luften är varm. Om dagarna blåser det inte lika mycket längre och luften är moget fuktig, rund och välsmakande.

Det pratades illusion och verklighet igår – eller rättare sagt, det var rollspel det pratades. Han pratade om rollspel i allmänhet och jag fastnade – givetvis – vid spelet Kult efter en snabbsynopsis på ett par meningar. Jag vet inget mer om spelet än så, ändå var ju inte tanken direkt ny – den om draperiat och vad som döljer sig på respektive sida.

Tanken att det är verkligheten som är illusion och att vice versa är ju knappast ny. En universallösning i spelet är enligt sagesmannen att träda in i vansinnet. Mången är ju den betraktare i det vi kallar verklighet som sett genom slöjan, upptäckt den underliggande existensen på vilken vår verklighet vilar och blivit skvatt galen. Åtminstone ur betraktarnas ögon.

Efter att snabbskummat lite kring scoopet i Kult framstår ett väldigt tydligt mönster kring existensialism som återberättats nästan överallt. En episk historia, så att säga. Ett ganska talande exempel är TV-spelet Epic Mickey där Trollkarlen (Skaparen/Demiurgen) skapat världen men där Musse dessvärre klantat sig lite i hans ateljé och nu är det upp till Musse själv att rädda världen, huvudsakligen genom att rätta sina fel i målningen (illusionen verkligheten) utrustad med magisk färg och thinner. Ett väl igenkänt mönster, sannolikt.

Jag har funderat mycket kring verklighetens beskaffenhet och mitt knarkande av media/nyheter har knappast hjälpt. Eller, jo kanske, men först på sikt. Först såg jag ingenting, sedan började sambanden komma och vansinnet började inträda. Vansinne som i raseri men också vansinnet som i att se saker för något annat än de utger sig för att vara. När jag läser till exempel en tidning så ser jag helt andra budskap än de som verbalt finns beskrivna där. Prefixet van- används för saker som är fel, till exempel vankant på brädor där barken kommit med vid sågningen. Vansinne är då också vanan (fniss) att se saker från en annan vinkel. Rent subjektivt känns det som om den "illusionen verkligheten" medias ord avhandlar och beskriver är fasförskjutet 90 grader mot dess egentliga betydelse och med vansinnets betraktelsevinkel ser man den symbolik och de budskap som de förmedlar. Därav ordet media som i förmedlade – inom illusionen verkligheten till det underliggande. Media är trollkarlens i vår verklighet. Trollkarlar brukar ju ha trollstavar, inte sant? Klassiskt gjorda av trä – heligt trä. Hol(l)y( )wood. (Och visst är det rätt intressant att mediafiguren Musse ställt till det för trollkarlen, förresten).

Så visst är jag drabbad av vansinnet! Absolut. Vansinnigt drabbad! Och jag kan definitivt se högst overkliga aspekter i vad vi kallar verklighet. Men vad definierar verkligheten egentligen? Det råder något slags outtalad koncensus kring att media rapporterar om verkligheten till oss. Jag tror det var radiostationen NRJ som körde med den käcka lilla slutklämmen efter nyhetspasset varje timme "du är nu uppdaterad med nyheter och väder". Rätt äckligt egentligen.

En annan sak som jag inte kan låta bli att finna lite besynnerlig är alla uppmaningar att njuta av livet som dyker upp på diverse egentligen helt meningslösa produkter. På en stekpanna från ICA står det "Love life" bland skötselanvisningarna. På ett doftljus hemma hos de bästa vännerna står det "Life is good" och på en blomkruka (!) här hemma står det "Enjoying our happy life". Ett slags konsumentproduktsaffirmation jag milt uttryckt finner besynnerlig men som på något sätt understryker hela den storskaliga ambitionen att ta greppet om själva livskänslan, tidigare via religionens försorg, nu via religionen köpagrejorismens – ja ni fattar. Rätt pikant, emellertid. Och har man väl sett det så – ja, då ser man även det mönstret. I vansinnets tecken, så att säga. Och på en mellanliggande nivå är det ju enklare än så – om du står där i affären och håller i ett doftljus eller en stekpanna som du funderar på att köpa och så står det "love life" på prylen; vad har du att välja på? Älskar du inte livet? Precis, klart du gör – köp skiten. Det finns mönster man inte kan värja sig emot.

Insikterna kring det där har kommit de senaste åren – sedan vi flyttat ut i skogen. Och tur är väl det. Här finns motpolen. För den verklighet jag lever i här känns helt genuint verklig. Familjen, träden, hästarna, gräset, katterna och byggnaderna. Och de människor som har ärenden hit är också ytterst verkliga. Det känns som om man verkligen lever här – på ett helt annat sätt än inne i staden. Och då är det här ändå en mycket liten och sannolikt ganska "verklig" stad jämfört med de som finns utefter motorvägen bortöver. Den här platsen är vad som håller vansinnet stången genom att vara exakt den verklighet jag älskar. Där vad som sker inte är fasförskjutet visavi något slags annan verklighet utan faktiskt är vad det utger sig för att vara, även ur ett symboliskt betraktelsesätt. Det känns oantastligt och även om vi naturligtvis är länkade till storskaligheten och omvärlden så känns det ändå som att den inte nödvändigtvis är verklig.

Visst finns det en underliggande verklighet, ett slags spelbräde där grundförutsättningarna för vår världsliga existens är lika rationellt kristallklara som schackspelet är hos oss här, den saken hyser jag inget tvivel om. Men det betyder ju inte på något sätt att den verklighet vi delar här är en illusion. Känslorna här är nog mer äkta och påtagliga än i den omgivande matrisen och tankarna också för den delen, eftersom vi får uppleva dem genom tiden – känna dem och oss själva utvecklas i en helt fantastisk mer eller mindre virtuell verklighet. För att inte tala om kärleken. Med risk för att citera en (ö)känd skånsk skriftställare – vilket mirakel det är egentligen! Kanske är det vad den omgivande kontexten är skapad av, kanske är allt kärlek där och vi är här för att lära oss leka med den. Inte omöjligt.

Visst är "världen" i händer på mörka makter – absolut. Hur kul vore det annars? Hur många vill spela spelet som går ut på att alla går runt i ljusa kläder, drar ordvitsar och nyper varandra i stjärten? Den mörka och ondskefulla kabalen som inte vill annat än ont för oss stackars små människor måste vara sådan annars köper ingen spelet. Det blir inte realistiskt. Det måste se mörkt ut, riggat inför den stora apokalypsen och det ena med det andra. Den episka utmaningen vi ser i varje utmanande TV-spel eller kanske rollspel för den delen. Som han sa, sagesmannen (ungefär): "det måste ju vara en fråga om något slags postapokalyptisk värld eller kamp mot ondska i botten – hur utmanande hade spelet annars varit?" Att livet och den där verkligheten vi är och har omkring oss är en utmaning med samma storyboard som Super Mario har jag ingen som helst tvekan om. Men det gör inte känslorna, tankarna och kärleken ett dugg mindre verkliga. Tvärtom. Det är verkligare här än. Bara att njuta.

Den gigantiska hästen i hagen drar en djup suck och universum med den. Morgonen övergår i förmiddag. Uppe i husets gavlar sitter fågelungar som rastlöst fladdrar med sina vingar. Snart ska de flyga för första gången och den skräckblandade förtjusning de små huvudena förmedlar genom sin blick på den stora verkligheten utanför boet förmedlar säger allt om densamma. Det här är äventyret. Livet.

Matsedel

Här har vi en helt vanlig löpsedel. Den sitter vid kassan. Det händer ju att någon blir stående framför den eftersom det ju inte sällan är kö. Det är därmed oerhört svårt att inte läsa vad som står på den. Upplägget är dödsenkelt och används hela tiden. Jag vet inte hur många som ser själva mönstret så här kommer det.



Några enkla punkter:

Kraftuttrycket ”Delar Sverige” - får dig att reagera och stanna upp - konflikter är spännande. Läsaren börjar reflexmässigt fundera på i vilket läger man hör hemma. Det är meningen. Forskaren. Folkhälsan. Trygga, auktoritära ord. Detta är den balanserade och genomtänkta bilden. Fettdoktorn. Trams och lögner. Oredigt talande från en som inte ens kan argumentera. Idioternas läger. Fettdoktorn "för" sitter i osymmetrisk vinkel mot hela trycksaken, "emot" däremot är ett perfekt valt foto rent grafiskt. Harmonierar med helheten i löpsedeln. Minutiöst arrangerat, så att säga.

Löpsedeln ger dig ett val redan där. Inget som helst behov att köpa tidningen. Att tidningen omges av godis och att ICA där den sitter sedan en tid är en börsnoterad jätte som inte längre har någon direkt möjlighet att se till annat än finansiella mål är så att säga kontexten. Den som äter kolhydrater blir fort hungrig igen, själva grunden i den viktbaserade livsmedelsindustrins omsättning.

Och den här löpsedeln talar om för dig att forskaren är orolig för folkhälsan. Det är ett starkt ord. Varning. Och att fettdoktorn (skällsord) spottar och fräser. Got it – släpp det där nu. Köp potatis. Du är vaccinerad, har gjort ditt ställningstagande och kommer inte att behöva kika mer på LCHF.


Sådärså, rätt klart och tydligt – inte sant? I går fanns LCHF i så gott som alla mediakanaler, i dag är det tyst som i graven. Nu är det färdigsnackat om den saken, helt enkelt. Denna vaccinationsdos är distribuerad. Media är en noggrant planerad kanal i ett större sammanhang. En fredag i juli delade LCHF sverige, dagen därpå är det andra saker som man vill ändra på.

Ingen del av media står egentligen för en avvikande åsikt. Alla är så att säga med på det. SvD är nog den svenska mediakanal som har den friaste rapportering vilket egentligen innebär att de är ungefär lika fast i sina budskap som alla andra men också kan tänka sig att publicera sådant som ligger inom "den felaktiga åsiktens domän". Ett slags omvänd psykologi. Inte sällan tillämpas ett väldigt subjektivt bildspråk som i denna artikel med Martin Ingvar avbildad ur en vinkel som helt klart fungerar undermedvetet diskrediterande.


Ok, vi låter honom komma till tals men får honom att se opålitlig ut så har vi ändå gjort jobbet.

Bland andra SVT hade ett inslag om LCHF i går morse. Det är ju TV och morgontidningarna som så att säga startar nyhetsdygnet. Kolla gärna klippet som för övrigt visade sig bygga på rena faktafel ("slarvigt" säger Kostdoktorn, avsiktligt säger erfarenheten). Se hur det är upplagt. Det kallas inte "TV-program" för inte. Detta är programmering. Först talar man om bakgrunden. Visar sjukhusbilder i 25 sekunder – "du kan hamna här". Vid 25 sekunder precis börjar man tala om orsaker. Då ser man bilder av bacon och bubblande grädde. Så talas det om fettätning och rökning. Sedan beskrivs problemet – att många ersatt kolhydrater med smör grädde och bacon. Forskarvarningen. Och avslutningsvis vad man riskerar åka på, fett i blodkärlen, blodproppar och så vidare. Klassisk programmering. Man behöver inte ens lyssna för att förstå. Programmering.



Så, nu ska det köras hö.

Bränn fett!

Visionen var att komma dit rådjuren är. Har kikat på dem sedan vi flyttade hit och sett hur petiga de är med maten. När marken är frusen och har dragit snötäcket över sig kan rådjuret ändå låta bli vissa saker som det skulle kunna äta. Jag har beundrande följt dess styvnackade beteende då det valt att svälta istället för att stoppa i sig vadsomhelst och kommit till idén om att rådjuret vet vad som är bra för det. Och vad som är bra för rådjuret är ju inte på något sätt en statisk lista med örter, gräsarter och träd utan det beror ju i allra högsta grad på hur djuret mår.

Vi vet att bensin är bra för bilar i allmänhet. Nödvändigt för funktionen och det ena med det andra. Så när en bil åker in på macken fyller vi den givetvis med bensin – sådan är den allmänna rekommendationen. Att det var på grund av för lite spolarvätska just denna dieselbil angjorde macken kanske vi får ta konsekvenserna av senare… Ungefär sådär dumt åt jag innan jag började tänka på vad det var för drivmedel kroppen fick. Målsättningen var redan från början att kunna sluta tänka på vad det var jag åt och istället som idolen rådjuret hitta något slags känsla för vad det är jag behöver.

Det börjar kännas vettigt nu. Jag är petig med maten och jag äter mindre än någonsin i gram räknat. Fett – animaliskt, energirikt fett – är stommen i drivmedlet. Men viktigast av allt är ändå vatten. Det känns på något sätt ärligt att vatten är det primära livsmedlet. Och eftersom min kropp inte längre behöver dämpa effekterna av dåligt drivmedel har den släppt ifrån sig de inre fettreserverna och därmed den vätska de höll. Jag har bevisat att kroppen kan lita till sinnet och nu är det upp till mig att dricka vatten i tid. Tack för förtroendet.

En mängd andra saker har löst sig till det bättre. Lederna, till exempel. Den PC-skadade handen krånglar fortfarande men alla reumatiska besvär från resten av kroppen är helt borta, samma sak med värk i t.ex. rygg. Helt och hållet. Jag kan vistas i solen hela dagar utan att bli bränd. Småsår läker i ett nafs. Huden som organ mår ypperligt, faktiskt. Det är fascinerande att se det där med brännan. Jag har för mitt liv inte kunnat begripa hur solen skulle kunna vara direkt farlig. Den är ju orsaken till livet – hur ska man behöva passa sig för den.

Givetvis – om den bränner och huden svider. Om den är ovan eller om jag varit dum nog att ta bort dess naturliga varningsinstinkter med hjälp av solkräm – då är det säkert inte nyttigt. Precis lika bra för kroppen som att lägga handen på en varm spisplatta – kroppen reagerar för att tala om för viljan att dra sig tillbaka.

Det är ju lite klurigt skapat detta med att vara förkroppsligad egentligen. Jag menar – i fallet med spisplattan – hettan från plattan når nerverna i handen som skickar en signal till hjärnan att berätta för själen att nu behöver du dra undan handen annars bränner du dig. I just fallet med plattan finns det dessutom en spärr, ett slags spelregel, som reflexmässigt och utan att invänta hjärnans medvetna sektions process faktiskt rycker undan handen. En instinkt.

Det förefaller som utmaningen är att hitta sin väg ut genom kroppen och vidare i den fysiska världen. Sin väg som i sin vibrations yttrande, sin själs rotbudskap, färgen hos den skärva av helheten man själv är. Att ta det från att vara en själ i en kropp – en själ i "min kropp" till att faktiskt vara även kroppen – men inte enbart den utan bägge sakerna som gestalt och reflektion av varandra. Kropp och själ i samklang. Låter som en floskel, men det kan ju faktiskt vara vettigt ändå.

Det är inte sällan man ser någon person som sliter med gångstavar, kroppsvikter och ett jävligt bistert ansiktsuttryck efter vägen. En person som lärt sig att man måste äta på ett visst sätt och att man måste ut och träna för att få kroppen att stämma överens med själen. Att man måste arbeta för att ha rätt att se ut på det sätt man drömmer om. Med risk dåligt språk men vilket jävla utstuderat bullshit det är!

Det klassiska skuldmönstret finns precis överallt. Det är cykliskt och har funnits här sedan långt innan någon av de människoinstanser som finns här just nu ens var påtänkta. Föreställningen om arvsynden. Att du föds in i livet ungefär som när du går in på en nöjespark. Att nöjesparken "bjuder dig" på inträdet men att du väl inne måste kämpa för att betala tillbaks den initiala skulden. Det må så vara att du trodde att du kommit till nöjesparken för att roa dig, njuta sensationerna i attraktionerna och utmana dina sinnen, men ack nej – på grund av den initiala skulden måste du ju först och främst göra rätt för dig. Skulden växer med tiden – räntan. Skulden kan vid behov också utökas genom godtyckliga saker som böter eller straff för förseelser av i stort sett påhittad art. Inne på nöjesfältet är det väldigt få som blir kvitt sin skuld. Sannolikt ingen. Däremot finns färgglada affischer som berättar för besökarna om hur ljuvligt livet kan bli som "skuldfri". Ja, ni fattar analogin – inte sant? Om inte – fråga.

Skulden till livet är lika verklig som finansiella skulder (se "Vi leker bank", det mest lästa inlägget på den här bloggen faktiskt) – påhittade och godtyckliga. Precis som med övervikten, alltså. Fostras man in i att äta saker som är direkt skadliga för den egna kroppen så blir det ju som det blir. Spannmålsbaserad mat och socker – inte kanske det allra bästa för åtminstone den typ av kropp jag färdas genom mitt jordeliv i. Tvärtom. Riktigt jävla skadligt, faktiskt. Bra så mycket farligare än de saker jag genom livet fått lära mig är farliga. Att kasta i nyllet på de som inte trivs med sin storlek på grund av samhällspåbjuden matförgiftning att de måste träna och förtjäna sin viktminskning är lika jävla dumt som logiken från 1600-talets häxprocesser. "Flyter hon så är hon häxa, men om hon drunknar var hon oskyldig." – skönt att höra för det genomvåta liket.

(Några ytterligare instanser av skuldmönstret: koldioxidbluffen, fildelning, sopsortering, SMS-lån, rökning, diverse härskarreligioner - you name it. Du begriper förhoppningsvis att du inte är skyldig någon något. Det handlar om den medfödda vilja att hjälpa till – det är den du känner. Det är den som gör det möjligt att utnyttja dig. Egentligen vill du göra saker för andra, men du luras att tro att du måste. Om du skulle följa instinkten och göra saker åt andra så skulle du göra dem åt sådana som förtjänade det istället. Och det vill förstås inte de som lurat dig att det ska ske för då skulle de behöva göra en hel massa saker själva istället…)

Mönster finns för att brytas. Dessa skuldmönster håller miljarder människor på behörigt avstånd från sig själva och det är så eftersom universum vill att vi ska hitta viljan att bryta dem. Ju mer vi väntar med att bryta mönstren desto absurda saker ger de upphov till. Hela skuldfrågan är en utmaning. Ser du igenom den? Kan du frigöra dig själv från det kulturella vanvettet och se dig själv för vad du egentligen är?

Maten var ett spår – inspirerat av rådjuren. Arbete och att "göra rätt för sig" (fy fan, nu kräks jag) en annan. Att man måste vara del av något jävla meningslöst ekorrhjul för att på något skumt sätt äga rätten att få något påhittat som kallas pengar för att betala hyran på en jävla grå människoförintande cell i ett människoförstörande grått bostadsområde skapat för att hålla folk isär och för att "ha råd" att kunna köpa gift i form av socker och bröd som gör att man måste gå till doktorn och ta jälva insulinsprutor innan man dör lagom på sin 65-årsdag då man ju skulle få lämna ekorrhjulet och göra allt man någonsin drömt om…

(Så jävla dumt, alltihop. Nu blev jag upprörd. Det var inte alls meningen. Jag fick höra att en granne dött i morse. Jag har inte växlat många ord med honom. Han var lite drygt 60 år och fick en infarkt när han läste tidningen. Mörkertalet vad gäller dödsfall på grund av idiotiska nyheter är nog rätt ansenligt.)

Men OK – vad gör man då för att komma ur pusslet? Sluta göra meningslösa saker. Ät saker som är bra för dig. Tänk tankar på vad du vill och vad du önskar. Tankar blir sanning med tiden. Drömmar är sanning vid en annan tidpunkt. En vision eller dröm idag är precis lika verklig som den känns, bara det att tiden för dess förverkligande är en annan. Det gäller alltså att ha tålamod att tänka samma tanke, behålla visionen och återbesöka drömmen med sådan envishet att den får fortsätta att finnas så att tiden kan få förverkliga den.

Rent konkret (nu jävlar åkte pekpinnen fram, minsann):
1. Ät vettigt. LCHF kan nog vara en bra startpunkt, även om det aldrig kan bli lika för alla.
2. Sluta vara rädd. Se rädslan som en signal om möjlig utmaning. Leta reda på utmaningen och ta hjälp för att klara den.
3. Respektera din egen vilja.
4. Sluta oroa dig för pengar. Sluta amortera och sluta för guds skull att pensionsspara om du har det snålt. Alltihopa är en bluff från början till slut i alla fall. Dags att ta det för vad det är.
5. Res. Lägg amorteringen i reskassan istället. Ta semester så mycket det går. Besök solen när den inte är här.
6. Var uppriktig. Säg vad du tycker och se hur din uppriktighet ger dig äkta vänskap tillbaka.
7. Sluta leta. Så länge du söker kan inget hitta dig. Låt det komma till dig istället och fokusera på dina drömmar och visioner.
8. Gör meningsfulla saker. Även om jobbet kanske känns meningslöst så kan det finnas detaljer i jobbet som är meningsfulla. Fokusera där och du kommer att bli ryktbar världsmästare på just det inom kort. (Bor du i Sandviken kan du finna meningsfullt utlopp hos Social Avkastning, eller The Scape Bay också).
9. Bestäm dig för att ha tur (här på bloggen, eller via den här hos UNT.)
10. Lyssna till dina drömmar och förstaintryck. De säger dig vad du egentligen vill.
11. Ge akt på symmetrierna. Små, små "sammanträffanden". Börjar de dyka upp tätare så är du på rätt väg. Och det är du ju.
12. Tänk på hur du tänker. Negativa tankar som "det kommer aldrig att fungera" gör att inget fungerar. "Det går säkert", däremot har – som tanke – en funktionsombesörjande effekt. Vad du säger är minst lika viktigt.
13. Ta hjälp att realisera dina visioner genom att berätta om dem för andra så att de hjälper dig att tänka fram dess förverkligande. Ju fler man är som tänker på en sak desto fortare blir den verklighet.
14. Skippa media. Nyheter är skadligt - nyheter dödar. Se "Del 3 – Nyheter" från i våras. Även underhållningsmedia kan vara rätt skadligt för ditt sinne. Underhållning – skapat för att du inte ska tänka som du själv vill och därmed inte skapa det du drömmer om.
15. Sluta kolla vädret i mobilen. Det blir det väder som det blir. Och det är det väder som det är. Du kan – innan du lärt dig det – inte göra så mycket åt saken.
16. Slå av mobilen när du sover. Mobilens strålning stör din sömn.
17. Prova att tänka på ingenting två eller rentav tio minuter om dagen. Det är inte så lätt som det låter men det ger enorm effekt.
18. Tänk på hur du andas. Om du är stressad – andas långsammare en minut och du kommer att bli avslappnad. Andas lugnt när du vill vara säker på att inte göra fel.
19. Känns det rätt så är det rätt. Om det inte känns rätt så måste du inte. Och tycker du att du likväl måste så visa vad du tycker.
20. Du är inget offer. Aldrig någonsin. Om någon är taskig mot dig så är det mycket värre att vara den som är taskig än att vara den som råkar ut för det. Det verkliga offret är alltid förövaren.

OK. Vi stannar väl där då. Detta inlägg blev något annat än jag tänkt mig. Så kan det gå.Jag hade tänkt att skriva om huden, faktiskt. Om hur maten gjorde att jag klarar solen på ett helt annat sätt. Hur fettet jag äter får mig att fungera på sätt jag aldrig trodde var möjliga. Men det framgick kanske ändå.

Sliten skara

Dagen till ära skriver självaste SvD om Bilderberg. Det var faktiskt på tiden. Kanske finns det visst hopp för ett journalistiskt uppvanande ändå. Visst. Litet. Men visst. SvD - Slitet sällskap med dold agenda. (Länken innehåller ett stavfel från min sida. Jag låter det stå kvar eftersom jag tror det stämmer bättre.)

Granskningslistan

En tanke kring vad journalistik skulle kunnat vara om inte tryckpressarna varit betalda med finansiella pengar. En tanke på journalisten som bevakare av sina läsares intressen. En tanke på en yrkeskår som skriver för sina läsare och inte sina huvudmän.

Vilken skillnad det skulle bli! Precis samma skillnad som om livsmedelsproducenter skulle producera livsmedel för sina kunders skull och inte för sina ägares finansiella vinning. Eller som om politiker jobbade för att bevaka sina medborgares intressen. Det skulle ju vara helt underbart, inte sant?

Jag såg framför mig en granskningslista. En lista på ämnen som läsarna är intresserade av. En lista som fylls på och betas av. Ett slags journalistsiskt ärendehanteringssystem där skribenten tar en eller flera punkter/frågeställningar ur lådan och inte ger sig förrän det finns en ordentlig genomgång bortom politiskt korrekta antaganden eller förenklade halvsanningar. Äkta penetrerande journalistik.

Kanske skulle det vara så att frågeställaren får bedöma huruvida hans eller hennes frågor verkligen blev besvarade. Och de skribenter som bäst svarar upp mot frågeställarnas svar rörande svarets relevans blir de som vederbörligen bör ges till exempel stora journalistpris och andra utmärkelser.

Precis detta system finns idag för programmerare. Kika in på stackoverflow.com. Svar på frågor i bästa samarbetsordning. Det finns många sajter som bygger på samma plattform och som har samma upplägg - se stackexchange.com.


Men vänta ett spadtag – man behöver inga tryckpressar längre! Vi har ju internet. Och vänta igen – det finns hur mycket skrivet över hela nätet av människor som engagerar sig och sätter sig in. Dags för lite samordning då kanske. Inte åsiktsmässig eller motivmässig utan ett moln av frågeställningar för hugade att beskriva.

Så tar vi det därifrån.

Kovärme

Kärt barn har många namn. Kovärme är ett av dem. Minns när jag försökte förklara begreppet för en organisationskonsult en sen natt på en pub i Sydney. Han var förstummad. Det var ett ord han saknat hela sitt yrkesverksamma liv. Ett ord med ursprung i skandinavisk vinterdjurhållning med bäring på ett även humant flockbeteende med signifikans långt bortom könsgränserna.


"Alla andra tycker såhär. Vad tycker du?"

Radiant

Det sägs faktiskt vettiga saker i massmedia.

Surr

Det surrar som vanligt om sommaren, ungefär. Man bör kanske betänka att tiden aldrig snurrat snabbare och därför är intrycksintensiteten i sedvanlig ordning betydligt högre än någonsin för oss under våra nuvarande härvaranden. De "händelser" som omnämns i det egentligen fullkomligt genomskådade kanalerna (kallat "media", inte sällan med ett välförtjänt hor-prefix) är nog den enda sanna skådeplatsen för de skeenden som beskrivs. Det är ju aldrig någonsin inte ens i närheten än som det beskrivs. Och jag är övertygad om att så gott som var och en som ens försökt sig på att tränga in brusets alla molekyler faktiskt kommit till den insikten.

Värre är det då med de som inte bemödar sig vilja begripa men som ändå anser sig vara tvungna att svälja åsiktsbetet helt och hållet, de så kallade nyttiga idioterna. Skränarna. De är inte så många längre och de flesta av dem börjar bli rejält hesa och trötta på sig själv. Det ger med sig. Allt har ett syfte och skränarna har det omistliga syftet att slutligen nöta död på vad som redan från början tanklöst repeterats utan ens skuggan av försök till intelligent bedömning. Sådant är ohyggligt tröttsamt – att för sig själv och för andra gå runt och bära fasaden av ett bedrägeri av så gigantiska proportioner att ingen riktigt kan genomskåda det. Att bära runt på det blir med tiden betydligt tyngre än att faktiskt vända motvinden ryggen och följa den sanning var och en till syvende och sist bär i sitt eget hjärta.

Smartast är som vad från min horisont ser ut att vara det stora flertalet. De som instinktivt valt bort flödena och lögnerna i enlighet med själens förståelse för dess relevans. De som skiter i det och uppriktigt ger blanka fan i hur vapenlagstiftningen i USA påverkas av så kallad ensam galning farit fram, vad diverse nytillträdda presidenter i t.ex. Egypten egentligen är förena filurer, samt – givetvis – vad som egentligen döljs bakom de duperande massorna information som sägs välla fram ur Syrien. Bah! Smartast av alla är de som inser irrelevansen hos precis allt detta innan informationen ens träffat det egna sinnet.

Det måste vara motigt att drivas av negativ energi dessa dagar. Att någon knappt ens märker hur bedrägeriet förlorar sin existens eftersom det stora flertalet på diverse grunder bara skiter i det. Visst, några skränare finns kvar men det är bara en tidsfråga innan de tystnar – av en eller annan anledning. Många av bedrägeriets huvudmän kanske börjar oroa sig. Finns ingen anledning, det kommer inte att bli något blodbad eller utkrävande av hämnd. Allt som kommer att hända är att de kommer att framstå i sitt egenproducerade löjes bländande skimmer. Obehagligt – ja, så synnerligen. Men säkerligen en väldigt utvecklande erfarenhet och det är ju vad det går ut på när allt kommer omkring.

Med de olympiska lekarna, de annalkande utomjordingarna och det sedvanligt överhängande ekonomiska sammanbrottet på den tapet bakom vilken den nya världsordningens tillika tredje världskrigets styrkor i privat uringentingfinansierad form sedan en tid redan erhållit sin slutliga form kan man tycka att man borde oroa sig. Gnistorna kan nog synas, vara sig det är via någon lämpligt placerad massförödelse av explosiv, biologisk, förmodat interstellär eller rent monetär form. Men finns där något att antända? Är gasblandningen verkligen giftig nog? Nej. Människan har kommit längre än så. Denna gång kommer explosionen att utebli. Kolven kommer att stanna. Bedrägeriets hjul stannar och vi inser att vad som såg ut som framdrift var ett fossil i ljuset av vad vi är kapabla till.

Informationspotensering

Inom homeopatin jobbar man efter en princip som kallas potensering för att vässa effekten hos de aktiva substanser man använder. Tvärtemot vad den konventionella medicinen sysslar med så utgår man ifrån att ju mer utspätt preparatet är desto högre effekt har det. Desto mer potent är det, alltså.

Att öka effekten genom att minska koncentrationen, kan det måhända finnas andra områden där det låter sig göras? Som när man städar barnrummet och genom undanplockning minskar den synligt tillgängliga mängden leksaker – visst blir effekten av de som är framme förhöjd. Lockar mer eller mindre omedelbart till lek.

Vasen på bordet; syns den inte bättre om bordet i övrigt är rent? Hörs inte den ensamma talaren bättre utan sorlet? Övriga närvarandes tystnad är en gammal beprövat metod att få talaren hörd, lite mer low-tech än den andra varianten – att höja volymen på talaren via en PA-anläggning och på så sätt ta sig över sorlgränsen.

Homeopatin innehåller ytterligare en intressant tankegång; den om att bekämpa lika med lika. Om jag har ont i mina leder får jag inte medikament för att lindra smärtan; jag får en liten utspädd flaska med substanser som gör att jag får ännu mer ont i mina leder för att sedan bli bra.

Synsättet är att mina symtom är tecken på påbörjad självläkning av obalans. De substanser jag får påskyndar självläkningen. Och – som sagt – ju lägre koncentration denna aktiva substans har – desto högre effekt ger den i min kropp. Att bekämpa lika med lika och att göra det med så låg koncentration som möjligt. Tänkvärt.


Om vi tar ett skutt över till informationsarenan; den där opinionsbildare, media, tyckare och bedömare huserar. Den där arenan som allt färre lyssnar till. Vi får passa på att använda oss av den som exempel innan den helt försvinner. För där förekommer precis samma sak har jag märkt.

Hela informationsarenan syftar till att skapa, bibehålla och vidareutveckla en tanke- och åsiktsmässig likriktning i populationen. Samt att hålla dem intresserade av saker på tryggt avstånd från de verkligt relevanta frågorna. Lejonparten av denna informationsspridning tillgår med hög signalstyrka.

TV4-nyheterna, Dagens Eko, DN, Aftonbladet, Aktuellt klockan 21 och så vidare. Tydligt språk levererat av stadiga röster väl underbyggt med bildmaterial sammanlänkat av den globala fantasifabrikens ”tops stories”, på förhand godkänt och utmejslat från det egennyttiga ursprunget. Flodens dån överröstar helt sonika eventuella sanningar som kommer dess väg.

Tätheten hos starksignalmedia är i det närmaste total och den som inmundigar dess budskap drabbas ganska snart av en tankemässig syrebrist; vilket ju är syftesriktigt eftersom syrebrist faktiskt krävs för att inandas de destruktiva mönster de välpaketerade orden faktiskt kommunicerar.


Där finns emellertid ett motstånd. Ett litet, ytterst, ytterst utspätt motstånd. Människor som inte låtit sig förgiftas och som inte lever i syrebrist. Som belyser en lite mer verklig verklighet. Det är en svår balansgång fullt av knepiga avvägningar mellan att förmedla vad som erfars och att bibehålla ”trovärdighet” i ljuset av vad nytillkomna läsare/lyssnare/tittare anser vara rimligt utifrån sin nuvarande belägenhet.

Den slaka linan är uppspänd över det svarta gapet. Där nere rumsterar rädslan och uppgivenheten omkring. Mumsar i sig alla som tappar greppet och suger dem med sig till djupet. För den som tappar den inre balansen under sin vandring och faller mot djupet blir, även om det inte direkt märks på en gång, en del av det signalstarka pålverket.

Det är lätt att fångas av uppgivenhetskänslan inför vad man upptäcker. Att tränga in i alla de tentakler man upptäcker av det bedrägeri man gradvis avtäcker och just på grund av omfattningen hos det mentalt kapitulera i ett ”vi rår aldrig på det”. Att inför sig själv konstatera att det är kört, vi är lurade. Offer.

Och så börjar vandringen längst rädsleknarkandets stig. Eländets. Till signalstyrkans nytta, ytterst. För även om man belyser saker ur en annan vinkel som de signalstarka mediaentiteterna så blir syntesen av budskapen detsamma – ”det är kört”. Uppgivenhet i populationen är ytterst användbart för de som går omkring och tror att de ska kunna ta livet av den.


Ibland dyker nyheter av hög sanningshalt upp i oinvigda led hos starksignalmedia. Man har då en mycket intressant metod för avväpna dessa budskap – man skickar ut en ”tyckare” som i stort instämmer med budskapet men bäddar in det i en så långsökt och i övrigt felaktig kontext att man drar med sig sanningsbiten ner i ett djup av källdiskreditering. Så lyckas man – likt homeopatin – att faktiskt mota lika med lika, förutsatt att man spätt det tillräckligt och gjort desinformationsagenten potent nog att ta med sig alla anhängare av den utmätta inriktningen.


Men till syvende och sist är det ju precis tvärtom det verkar; ett ytterst potent preparat det här; Internet, personliga bloggar, debattsidor och vad det nu är. Visst finns där ohyggligt mycket skit. Och visst finns där osunt mycket rädsleporr, men kanske ska vi igenom det också allihopa. För till syvende och sist är det just det där med effekten hos det utspädda som verkar fungera.

Väl utspädda finns de effektiva informationskällorna. Olika för var och en av oss och drivna av sin egen inneboende inspiration. Instinktivt känner vi som tar del av dem att de stämmer utan att behöva gå omvägen via logiska rimlighetsbedömningar. För med dessa källor uppstår en koppling bortom tanken; ord från själ till själ via Internets försorg och hela mänskligheten till gagn.

Det är därför vi är på väg dit vi är på väg, även om det under stundom kan tyckas annorlunda. Vi är på väg att finna varandra, allihopa. Till en början i en mycket utspädd och därmed synnerligen potent lösning som gradvis helar hela mänskligheten som vaknar upp inför vad den själv är.


Det är sannolikt slutet av vår nuvarande civilisation. De brukar tydligen sluta ungefär såhär säger historien, ge och ta det subjektiva i dess beskrivning. Människan kommer hit förblindad, färdas genom livet i jakt på dess mening för att vid uppvaknandet bländas av ljuset och ta ett språng vidare in i nästa simulering.

Jag trivs väldigt bra här måste jag säga. Det måste inte gå fort och allting tar ju den tid det tar. Tid som inte verkar finnas för övrigt; men det förefaller som om precis allt har en distinkt mening. Det högkoncentrerade trycka-ner-i-halsen-media är definitivt meningsfullt. Det precis bara nästan kväver människor och tvingar dem att slå sig fria i sinnet.

Krisen. Vilsenheten. Man vaknar upp där övergiven i informationshavet och tror sig vara ensam. Tror sig vara på väg att drunkna. Men alla har en fyr i sikte om man låter blicken tålmodigt svepa utefter horisonten. Koncentrationen är just sådan att alla kan få syn på ljuset och börja simma i dess riktning. Ljusen tänds utefter den spegelblanka ytan. Världen vaknar. Förändras.

TV-tugg

Det tog trettiosju år. Sedan fastande jag i en TV-serie som vuxen (Knight Rider och En röst i natten var klara favoriter under uppväxten). Att det tog så lång tid har kanske många förklaringar. För det första har jag aldrig tyckt om TV – en instinktiv aversion utan egentlig saklig grund. Men för första gången har jag sett något som jag tyckt varit bra – instinktivt och utan egentlig saklig grund.

Det är serien Lost, av vilken min fru inköpt ett stort antal boxar att inmundiga vid sänggåendet eller strax innan. Bra skit – verkligen (åtminstone i skrivande stund mot mitten av säsong två). Varför? Jo – eftersom invävt i denna produktion finns livsvisdom att avkoda. Fyndigt sammanvävd med de gängse mediakomponenterna. Att passera mer eller mindre obemärkt in i tittaren.

Just på det där bländande imponerande sättet – att placera tankar. Att rigga kommande insikter. Att bygga upp icke insedd förståelse för saker på insidan av en annan människa. Att omedvetet rusta någon. Precis som det ju alltid görs på det motsatta sättet där vi mer eller mindre konstant skräms upp för något. Precis på det sättet har någon beslutat informera.

Det kan ju vara min högst personliga övertygelse som driver mig att se sådant ingen annan ser. Att känna igen sådant som kanske inte ens finns, vad vet jag, men för mig blir det absolut tydligt vad som försiggår. Jag tänker inte referera till vad serien är och vad den går ut på. Finns gott om avsnitt på youtube för den som vill kika. Finns säkerligen tonvis med referat också.

Men med analogin att den ö dit de planbrutna anländer är livet här på jorden så blir likheterna och de bakomliggande insikterna nästan skrattretande. Serien sätter livets synkronicitet på kartan. Visar att saker sällan sker av en slump. Låter tittaren bekanta sig med fenomenet. Smaka på livets essens, kanske man kan säga.

Beroende på hur man vill se det kan man betrakta det som ett försök att ”fantastifiera” synchronisiteten. Kanske vill produktionen förminska tittaren och få den att känna ”åh, det där var ju nästan som på TV, men inte lika fantastiskt – jag tror inte det var så viktigt” inför upplevelser av synkronicitet i det egna livet. Så kanske tanken kan ha varit någonstans. Men jag tror inte det fungerar i det långa loppet.

Viktigast so far och sannolikt själva huvudpoängen är detta med tankens kraft. Det mörka molnet – öns hemliga vapen som far omkring och gör skada när konflikter uppstår i djungeln – det är en ren reflektion av tanken. Det är en så snyggt utförd analogi kring hur negativa tankar förmörkar våra sinnen och därigenom våra liv. Molnets reaktion på individens övertygelse likaså.

The Dharma Initiatives dator som ska matas med siffror var 108:e minut är nästan skrattretande i sin parodiska liknelse med alla de huvudlösa arbetsuppgifter som mänskligheten förses med på sin vandring genom livet. Tidigare fritänkande och ledande John, till exempel, som blir vettskrämd inför vad som händer om man inte knappar in siffrorna. Han förfaller intellektuellt och spirituellt eftersom han i sitt sinne blir inrutad av rutinen att knappa in siffrorna. Hypnotiserad av ett konstruerat mönster utan annan mening än att hålla någon i schack. Läckert.

Så har vi ”de politiskt korrekta”. Läkaren Jack som slåss med sig själv men som projicerar sina issues på sin omgivning. Hur detta beteende föder konflikter och manar till sammandrabbningar av helt onödig art. Läckert – återigen – att få se hur skaparen av denna serie låter gestalterna falla från sina stereotyper. Lämna den enkelpräglade positionen ”smart”, ”hjälte”, ”bad guy” och resa genom erfarenheter som riktiga människor gör.


Det här var kanske ett inlägg lite olika andra å denna mentala avstjälpningsplats. Men om det finns någon som kikat på Lost och som inte sett de analogier jag sett så kanske det ändå fanns en anledning. Där bor detaljer också. Många iakttagelser som kodats in i avsnitten. Kring världen och dess konstruktion. Jag skulle tro att det gjort högst medvetet. Läckert igen.

Det kan ju vara så att jag sett alldeles för lite på TV, också. Jag vet ju att mänsklighetens mening tar sig sina möjligheter att sippra fram där den kan, helt oavsett om upphovsmannen i fråga är medveten om det eller inte. Men det är en helt annan historia.

Hur man iscensätter en apokalyps

Det är nog inte så svårt att skapa en fejkad apokalyps, egentligen. Människan har ett antal mycket användbara egenskaper. Rätt spelad blir mänskligheten en verklig del i ett tillverkat skeende. Eller kanske ännu effektivare – rätt spelad blir mänskligheten sitt eget lidandes ursprung. Och tvärtom.

Mönstersynen
Den där färdigheten vi har att se mönster. Att skapa oss en bild av en helhet vi inte kan se baserat på ett antal små iakttagelser. Om vi belyser några punkter av ett rum så bildar sig sinnet självt en bild av rummet, likt sjöfart om natten med fyrars och sjökortets hjälp. En egenskap som gör det möjligt att tänka stort, fritt och utifrån erfarenhet, övertygelse och drömmar skapa världar i tanken och provflyga dem utan ansträngning.

Mönstersynen är emellertid också ganska lättlurad. Om vi presenteras med ett övertygande antal observationer som pekar åt ett visst håll så bildar vi oss såsmåningom en helhetsbild baserat på detta. Det blir tydligt varje dag då man ser människor leva i rädsla för varandra.

Det ondskefulla accentueras för att hålla oss isär – varför är annars tidningarna fulla av rapporter från olyckor, överfall och våldsyttringar och inte proppade med reportage från fester, vackra trädgårdar eller intervjuer med människor som brinner för något?

Genom att orkestrera händelser att belysa dem med taktfast samordning och genom att metodiskt behålla de verkliga händelserna i dunkel skapas, bibehålls och utvecklas den förledda världsbilden. Det är enkelt. Mycket, mycket enkelt. Och bilden av världen formas just genom massmedias punktbelysning till en fullkomligt felaktig helhetsbild inuti våra sinnen.


Förväntan och rädsla
För att öka effekten på mönstersynens syntes kan man använda förväntan. Om vi bygger upp förväntan hos någon för något kommer denne någon att febrilt söka efter signaler som tyder på att förväntan är på väg att införlivas. Det kan handla om julklappar för barnen om jul, om stundande snöfall för en nybliven skoterägare eller om jordens undergång för den som googlat planet x (eller sett Melancholia för den delen).

Inför elfteseptemberhändelsen sprang tydligen de amerikanska underrättelsetjänsterna på helspänn inför en hotbild som utgjordes av att flygplan skulle kapas och kraschas in i byggnader. Denna förväntan var sannolikt utformad för att få själva förloppet att sitta som en smäck när det väl inträffade. För när man förväntar sig något – på gott eller ont spelar mindre roll – så vinner sinnet något slags frid när det väl inträffar.

Förväntan kommer i många former. Om vi förväntar oss något bra, till exempel solsken på midsommar kallar vi det förhoppning. Om vi istället förväntar oss något mindre bra, till exempel att bli angripna av sjörövare eller terrorister, så kallar vi det för fruktan eller rädsla. Men dessa företeelser är olika sidor på samma mynt, för i fallet med midsommarsolen – är det inte ganska lätt att istället frukta att solen uteblir? Och i fallet med fruktan kan man ju istället hoppas att inte bli angripen.

Sedan kan man ju dra tanken vidare till det där med att vi kanske skapar oss vår verklighet genom våra tankar. Jag för min del finner det i det närmaste såsom varandes en sanning, huvudsakligen baserat på egna iakttagelser och visst experimenterande. Då kan man ju säga att man genom att skapa fruktan och falska mönsterbilder faktiskt styr de tankar som skapar verkligheten. Då snackar vi om att styra världen, inte sant?

Rimligheter och orimligheter
Om stenåldersmänniskan fått en termometer i näven med informationen ”på den här kan du se hur kallt det är” hade han nog skrattat åt oss och uttryckt sig ungefär såhär ”Uggabuggaballahoooologolongongaaaaa!” vilket på ett ungefär betyder ”jag känner ju om det är kallt, vad ska jag dra runt på den här för?”. Stenåldersmannens fråga är ju ganska relevant.

Det finns åtskilliga bekvämligheter med att ha en yttertemperaturmätare som talar om hur kallt det är utan att själv behöva uppleva kylan utan istället kunna klä på sig innan man erfar dess kraft. Men i och med att mätetal smugit sig in blir det också lättare att kontrollera mönsterbygget.

Om litar till andras iakttagelser av kylan via en överenskommen skala så kan vi ju förstå hur det måste kännas och temperaturer annorstädes blir en del av vår egen världsuppfattning, trots att vi aldrig någonsin kommer att besöka platsen i fråga. Förmedlar man sedan dessa temperaturvärden med viss gallring så skapas lätt en bild av att planeten håller på att bli allt varmare.

För att undanröja varje tvivel kan man till exempel iscensätta en kampanj över ett visst område då man skapar extremt väder. Stormar och en osedvanligt varm inledning på vintern. Inget av det där är raketvetenskap – militära instanser har sysslat med klimatpåverkanstekniker i åtskilliga årtionden.

Med en väl stadfäst oro för att klimatet ska gå över styr i botten, en via konsumismen, finansen och religionen fastlagd bild av den lilla människans skuld till allt och därigenom offermässiga otillräcklighet blir vi lättpåverkade och lättledda. Vi går på det. Vi tar in alla de punktbelysta små skapade händelserna och noggrant utvalda verkliga händelser som ”passar in i förloppet”.

Eftersom vi noggrant hålls stressade och upptagna med att tjäna pengar som skapas ur ingenting på godtycklig basis och eftersom vi så omsorgsfullt satts på att skydda varandra från den intuitiva sanningen via det drypande självförsvarsföraktet och olika sociala konstruktioner för att hålla insiktsfullheten i schack.

Det krävs kraft och mod för att våga ta in vad som egentligen händer. Att utmana sin egen inlärda bild av världen. För att inte tala om vad som krävs för att uttala den bland andra. Att sticka ut ur den sovande skocken. Men väl genomfört måste jag säga att det känns ohyggligt mycket lättare att andas.

Apokalypsdesign
Så, nu har jag inte tid att skriva mer. Jag ska skapa en apokalyps här hemma i Olsbo i natt. Jag ska ut och snacka med grannarna, tala om att det är extrema saker på gång och att en komet är på väg mot oss med svindlande hastighet. Jag kommer att sälja platser i vår jordkällare för dyra pengar.

Med alla samlade kommer jag sedan att åka runt och förse mig av alla deras dyrbarheter och spöka med traktorn runt jordkällaren så att de hör hur marken mullrar. Jag kommer att fälla träd över deras hus och skapa en sådan förödelse att de inte för ett ögonblick kommer att betvivla det inträffade.

I GD kommer vi imorgon att kunna läsa om den lokala förödelse kometen orsakat. Att jag huggit ur en ”anloppsbana” mot en sten som legat i skogen sedan istiden men som jag under natten målat i falu rödfärg och eldat varm med veden från dess fejkade landningsbana är det ingen som kommer att tänka på, för om kometen kan landa här utan varning – vem går då säker? Och så är paniken igång…

(Edit: Min hustru påpekar att en av våra grannar läser denna blogg och således inte kommer att kunna luras. Inga problem, vi låter helt enkelt henne vara med på konspirationen mot löfte om ymnig belöning, givetvis. Inget svårt alls...)

Mer för den som vill:

• Om ondska
• Om att välja

Storhelgsnyhetsvemodet

Opinionen är ledig. Opinionen äter sill, dricker nubbe, äter skinka och öppnar paket. Opinionen träffar gamla släktingar. Folk umgås. Med varandra. Och för relativt många saknas tiden att äta nyheter som brukligt är.

Nyheternas nakna negativism, dess övergivna skrik på vår uppmärksamhet, dess skevande opinionsbildning och dess rent ut sagt fördjävliga människosyn lyser skränande mot – ja. Hm. Det är just det – mot ingenting. Det finns ju ingen som lyssnar. Inte nu. Inte ens på måndag för då börjar mellandagsrean.

Nyheterna skriker efter uppmärksamhet. De lever ju av att nästla sig in i våra sinnen och vrida vår perception. Om de inte får tillbaka uppmärksamheten vinner de inte påverkan över några tankemönster och dör. Det är samma övergivna vemod varje år vid den här tiden.

Loopen, molnet och maskinen

Jag har jobbat inom IT-branchen sedan innan den kallades så. Jobbat med data. Varit programmerare – inte utvecklare. Innan Windows slog igenom, till och med. Vilket ju förklarar ett och annat grånande hårstrå. Jag har suttit här – vid havet, uppkopplad via modem och en lång, lång telefonsladd nere på hällarna och chattat i en antik First-Class-klient. Ojoj – åren går.

Så jag vet att jag har rätt när jag säger följande:

De verkligt högt värderade IT-företagen, eller kanske snarare deras tjänster erhåller i dag sin värdering baserat på hur många användare de har i sitt grepp och hur mycket information om deras vanor och ovanor som går att extrahera ur tjänsten på ett förtjänstfullt sätt. Värdet är direkt länkat till den ondskefulla pyramidens möjligheter att kontrollera. Faktum.

Industriell IT, IT inom vården, IT för kommunikation utan central mellanhand – alla dessa företeelser har tappat i värde gentemot de hittepåmonetärt uppblåsta massmolnlagrade tjänsterna och det är ingen slump. Vi lagrar bilder, konversationer, kontakter, släktskap och filmer i ett moln. Mycket illustrativt då vi inte ser vad molnet döljer. Vi ser inte tecknen i skyn. I själva verket samlas allt data om allt vi säger, tycker gör och intresserar oss för.


Molnet döljer tecken i skyn.

Detta är den input bedrägeriet kräver. Det allseende ögat som söker bekräftelse och hotbilder, direkt ur våra dagliga twittrande flöden. Direkt ur folkmun, så att säga. Baserat på den input molnet tillhandahåller utformas och anpassas budskapen via enkelriktad massmedia. Det är så enkelt att det knappt behöver påpekas. Det är så etablerat och befäst att inget alternativ finns.

Eller – jo, visst finns det. Vi kan fortsätta precis som idag. Vi kan fylla molnet med våra glädjetjut och låta det föra oss närmare varandra. Men vi kan också sluta ta in det som serveras via den med hela handen pekande kanalen. Via det tanke- och åsiktsdikterande media. Det händer precis just nu och de som sitter med sina sköra trådar i molnet och fiskar efter bekräftelse kan inte annat än se vad som händer.


Maskinens kopplingsschema. Den som handlar om information, alltså. Det är vid de tre utropstecknen vi kan ändra precis alltihop. I ett litet, smärtfritt och festligt nafs.

Där finns givetvis hyllmeter efter hyllmeter med planer för att möta den uppkommande situationen, men dessvärre är inget genomförbart. Massan är så kritiskt, så explosivt uppvaknande och så lättstörd att de helt enkelt inte törs. Vansinnigt läckert. Det som var tänkt att övervaka varje steg har istället tjänat uppvaknandet och mänsklighetens förening.

P.S. Man kan ju roa sig med den lilla symbolik som bor i insamlandet av information. i. När man sedan genom loopen gradvis vrider bokstaven så blir det ju ett uppochnervänt i, det vill säga ett utropstecken! Och tvärtom. För när man får ett budskap till sig - ett signalstarkt budskap avslutat med utropstecken, är det inte så att man måste använda tvärtomspråket för att tyda det. Det är inte världen som är uppochner, det är lögnen som är det...

Livkvotszoner under fas fyra

"OK. Orange zon på kartan innebär kontrollerad avbefolkning. Under fas fyra betyder det att viss klimatpåverkan men framförallt fokus på de respiratoriska effekterna.

Under kampanjens första halvår kommer främst redan svaga individer att påverkas men under det ljusnande andra halvåret kommer vi att möta upp med ökade koncentrationer för att bibehålla mottagligheten hos resterande befolkning.

Mot slutet av fas fyra kommer opinionen att börja uppmärksamma vad som sker och media kommer att tvingas skära bland sin personal för att bibehålla de lojalas stadga in i fas fem då media i klartext lämnar instruktion till kvarvarande befolkning.

Under fas fem avslutas så gott som all livsuppehållande och vårdande funktion i alla zoner utan grön zon, även om verkningsgraden hos såväl preparat som organisation kraftigt decimeras under fas fyra.

Röd zon slås ut under inledningen av fas fem genom innehållande av nödvändiga leveranser och konventionella vapen. Ingen karensperiod för röda områden behövs således. För orange zon kommer en treårig karenstid att krävas av på hygienmässiga grunder.

Röd zon har definierats som glesbygd och finns i stort sett bara i Norden inom det europeiska projektet. Orange zon är relativt glesbefolkat men har stadsbildning upp till 50 000 innevånare.

I orange zon finns även produktionskapacitet och infrastruktur, jordbrukskultur och oinitierat kunnande som kräver dämpande åtgärder snarare än införlivande i livdelen av kvarvarandekvoten.

Resterande gul zon kommer huvudsakligen att utgöra livdelen i fas fem för mer selektiv depopulation under fas sex och grön zon undantas som tidigare meddelat helt under förutsättning att specialkost intas enligt instrukion."

Krigets tyskland var en liten övning, bara. Vi är mitt uppe i det. Precis just nu. Men ändå inte riktigt på dendär vanvettiga punkten som framtvingar resningen. Till våren, skulle jag tro. Det måste kännas oändligt frustrerande att inte kunna skynda på åtgärderna för att möta den ansamlade uppvaknandevågen med mindre än att hjälpa den. Stackars satar...

Kommunikationsinnovation

Detta med att lyssna på andra. Att passivt konsumera andras budskap. Vi gör det hela tiden. Gör andras värderingar, uppgifter och agendor till våra egna. Vi tar ställning, sakligt, som vi uttrycker saken. Med utgångspunkt i en linje, ett argument, en sakfråga. Och så låter vi vårt logiska sinne extrapolera helheten i enlighet med den linje som pedagogiskt läggs för oss att ta för oss av.

Vi fostras in i det. Vi får lära oss att lyssna på de vuxna. Att sitta still i skolbänken och att kväva våra uttryck. Vi får villkorad uppmuntran för att stillasittande inmundiga andras kunskap och att inte falla för frestelsen att låta det skapande eller intuitiva vara med i matchen. Skulle vi göra ett försök får vi smaka den mentala piskan. Ordning! Håll fan på er ungar, annars blir det kaos!

Vi har fått lära oss att vad vi hör från massmedia är sanningen. De budskap, historier och långkörare som kablas och trycks ut blir vår gemensamma plattform för diskussion, tyckande och dömande. Våra åsikter formas av vad vi får berättat för oss, precis som det kanske alltid har varit i mänsklighetens brokiga historia.

Men hur är det att lyssna på sig själv? Själen är full av uttryck – inte i formen av kunskapliga tankar utan som förnimmelser, dragningar, intressen, inspiration och känslor. Vårt inlärda på stark fyrkantsvåg burna tänkande får oss att tänka på vad vi tänker och därigenom låser vi oss från att känna vad det är vi känner.

Men om man känner efter så finns den där. Den intuitiva bedömningsförmågan. Den som skickar svaga men tydliga signaler kring allt vi ser och hör. Som gör att vi själva kan göra vår helt egna bedömning av vad som är sant, falskt och relevant. Det kan ta en god stund att få upp spåret på signalen, men den bor där. I alla skulle jag tro.

Och när vi väl börjar lyssna på oss själva händer något intressant. Det relevanta dyker upp i närheten och inte ute på det stormiga världshavet. De nära händelserna, de som har konkret och direkt påverkan är verkligheten – inte de politiska spel och globala teaterföreställningar vi tränas att göra till vår verklighet. Vår nära småskaliga värld.

Men även om vi i tilltagande grad börjar kunna lyssna till oss själva är det svårt att lyssna till varandra. Hur mycket vi än litar på andra så blir det svårt att ta in saker som ligger för långt bort från den inlärda resonemangsmässiga allfarvägen. Det beror dels på att man är ovan att tänka utanför de sedan barnspen fastlagda ramarna, men det har också med formatet att göra.

I går när min fru gick i närkamp med ugnsluckan fick jag en idé. Ett slags budskapsadapter som gör att de närståendes budskap omformas till det inlärda konsumtionsbeteendet. En ugnslucka och några klistermärken i form av kanalernas logotyper att fästa uppe till höger i bild. För den som vill börja lyssna på sig själv kan kanske en spegel vara en lämplig interimslösning.


Mycket trovärdig, tro mig.

Titelbingo

I går skulle jag hålla en liten presentation och ombads presentera mig själv. Jag berättade då i korthet om min boendesituation, kontexten ur vilken jag hamnat på det pågående mötet och i korta drag om attributet på kopplingen som i just detta fall drar 1,5-2 liter per distansminut och har en osedvanligt lång planingströskel. Det kollektiva avseendet fästes huvudsakligen på mina yrkesmässiga härjningar och det är ju ofta på det viset.

Och då menar jag inte just i mitt fall utan ytterst generellt. Om vi tar del av andras åsikter eller iakttagelser via till exempel vårt högt aktade och älskade ludermedia (jo, du läste rätt; jag använde mig av ett kraftuttryck) så får vi ofta två (möjligtvis tre) attribut på de personer som tillfrågas i stora frågor av typen ”vad tycker du om det höjda bensinpriset”, ”går du på någon diet” eller ”vad brukar du dricka till midsommar”. Några (fingerade) exempel:

• ”Det är kostsamt att fylla sina tankar”, Herbert Oktan 95, Gulfköping.
• ”Jag äter helst bananer”, Trasan Apansson 46, underhållare, Djungeldalen.
• ”Inget går upp mot en kall sup”, Bubblan Stridström 33, simlärare, Sjöbo.

De två (tre) attributen är alltså:

• Personens namn (detta är kanske en självklarhet, men skulle också i vissa fall kunna utgöra grund för så kallat ”namnkunnighet” – alltså att man vet vad man heter).
• Personens ålder.
• Personens yrke.

Man kan fråga sig lite vad ålder och yrke har med saken att göra, men i bästa ludermediaformafolketambition (hoppsan igen) så är det ju ganska ändamålsenligt. Om dessa attribut är 18/arbetssökande, 26/sjukvårdsbiträde, 33/artist visavi 55/handläggare, 45/jurist eller 37/affärsutvecklare så hjälper dessa två huvudinriktningar oss att bedöma de bedömningar vi tar del av via attributen istället för via innehållet i desamma.

Vi ”vet” ju att erfarna människor som klättrat långt på samhällsstegen ”vet bättre”, inte sant? Att deras eller rentav våra åsikter äger något slags högre insiktsnivå. Men. Ja, som regelbundna läsare nog har begripit så har jag fått för mig att denna så kallade insiktsnivå lika gärna kan ersättas med epitetet indoktrinationsnivå. Särskilt när det gäller yrkes/sysselsättningsattributet.

”Jo, Nils Erik Jansson heter jag. Jag gillar dåliga ordvitsar, kärlek, sex och att skriva. Jag tror att vi styr världen med våra tankar och att pengar inte finns. Jag bor med min fru, hennes son och våra djur på en liten gård där solen ofta skiner och gillar att pyssla med saker. Pyssel som att renovera nämnda gård, jobba med IT-prylar och att pyssla med tankar och ord.”

Varför inte – egentligen? Tror jag ska börja med det från och med nu.

Ingen kommentar

Jag hade bestämt mig för att inte lyssna på ekot i går, trots att dagen till största delen skulle tillbringas i bilen. När jag så efter ett så här i efterhand synnerligen misslyckat vägval kom att sitta och vänta på en färja i 30 minuter (jag ville verkligen åka båt, men en timmes omväg hem från Stockholm var kanske att ta i…) blev det emellertid dags. Likväl.

Det talades om att några dag- och kvällstidningar införde nya principer för alternativt stängde av kommentarsfunktionen på sina webbplatser. De nya principerna var i huvudsak att kommentarerna modereras innan de blir synliga – istället för som praxis varit hitintills – att de blir synliga direkt och städas bort i efterhand.

Bakgrunden är väl i huvudsak efterdyningarna från norgehistorien och en generell syn diskussion publicisternas ansvar för å deras mediala utlämningsställe lämnade kommentarer. Mer om detta finns på den mycket väl namngivna bloggen Ingen kommentar som i övrigt just predikar den linjen.

Jag blir nästan salig i åminnelse om de sena nittiotalstilltagen på Internet. Jag var ju mitt inne i bubblan och som ungt IT-företag med någotsånär sikte på börsen skulle även vi utforska internet och dess möjligheter. ”Man kan låta användare chatta och kommentera!” lydde de innovationsstinna lockropen. Men företagsjuristens pekfinger lät inte vänta på sig. ”Vi måste i så fall hålla koll på varje liten bokstav någon annan skriver – det är vi som är ansvariga utgivare”.

Det var alltså ungefär tretton år sedan. De teknikglada entutiasterna på landets nyhetsföretag fick tydligen gehör eftersom kommentarer har varit mer eller mindre möjliga sedan webbupplagornas födsel. Det har stormat i kommentarsfälten och det har i takt med att människor vaknar upp till insikten om vad media egentligen är kommit att bli lite av en nagel i ögat på redaktionerna.

Massmedia är trotsallt massmedia. Massmedia talar med en noggrant avvägd, utstuderad och i hela samhällsmanipulationen ytterst väl invävd röst. Kommentarer som kan påpeka uppenbara brister eller det kanske bara lite klartext om vad media egentligen är kan faktiskt inte ha något existensberättigande. Massmedia är alltså massmedia.

Jag tror nog att det skulle kunna vara ganska förtjänstfullt om kommentarsfunktionerna helt försvann från de stora mediasajterna. Alltför många av oss som ser saker för vad de är tillbringar mycket tid på att skriva kommentarer som sedan raderas. Om vi inte hade denna ventil kanske vi istället skulle göra större nytta på andra sätt, vem vet?

Och för den som även framledes vill ge sin syn på saken i ”de storas” kommentarsfält är det ju bara att plocka fram och vässa på ironin. Det kan bli vansinnigt roligt, faktiskt!

Avslutningsvis, när vi ändå vadar i nyhetsträsket:


Hittad av Marie H. Maj, moj!

Fiendens inre fiende

Jag är helt övertygad om att nästan alla människor är goda. Att vi inte vill annat än att skratta, dansa och leka. Att vi är något mycket mer än vad som syns och hörs samt att vi har drivkraft inifrån som får oss att komma på idéer, sträva efter vår egen och andras utveckling och att ingen egentligen vill någon annat ont.

Men den våldsamma världen - vansinnesdöd, krig, dagisförgiftningar, knivhuggningar och fortkörning då? För även om man bortser från den uppförstoring av det onda som är medias egentliga syfte så kan man inte bortse från de hemskheter som ändå sker bland människor. Varför händer de om vi nu är så goda som jag påstår?

Obalanser. Människor som mår illa kan antingen drabba sig själva eller sprida det onda över andra. Egentligen bär vi kanske alla summan av all smärta som hel mänsklighet. Hemska handlingar kanske i själva verket jämnar ut det onda mellan de olika människorna. Och de som utför dem – de vi gärna sätter oss till doms över som monster – man kan inte hur gärna man än vill – bortse från hur de blivit vad de blivit.

Trängda, misshandlade och tragiskt formade till den skevhet som tar sitt uttryck genom att ge sig på andra människor. För hur mycket vi än sjunger det moderna samhällets välutbildade lovsång så vet vi ju. Vi vet att det sätt vi lever bygger på konkurrens.Om jag ska kunna ha det bra måste någon annan lida. Det gamla hederliga härskar- och slavparadigmet satt i mentalt system. I detta system krävs att människor mår dåligt, om inte annat för att bibehålla symboliken.

Människor mår illa på olika sätt. Men vårt mönster - vårt konkurrensutsatta sätt att leva mot varandra istället för tillsammans är vad som gör att de som mår dåligt gör det. Det blir ganska tydligt så här på höstkanten. Vårt samhällssystem stipulerar att alla kliver ur sängen i god tid för att infinna sig till jobb, dagis och skola klockan nollåtta nollnoll (pip).

Hur många far inte illa av den lilla detaljen? Barnen som för någon vecka sedan utan tillstymmelse till konflikt lekte och bubblade av skratt – har inte de redan börjat anamma det konkurrensutsatta konfliktfyllda sättet att leva tillsammans? Ryckta ur sin naturliga rytm, incheckade i formen att ytterligare ett par terminer formas till det konkurrensutsatta samhällets arvtagare.

Samhället fostrar omsorgsfullt monster eftersom det behöver monster. Monster av god kvalitet. Av samma anledning som brandkåren behöver eldsvådor behöver samhällskroppen en motivation till sin egen existens. De överstatliga militärkomplexen kräver att det finns skurkstater – alltså skapar man dem. Fiender har alltid skapats av mycket konkreta anledningar. Bilden av den mänskliga, världsomspännande ondskan är inget annat än en mycket utbredd illusion! Så utbredd att alla under sitt liv går på den.

Men om vi inte längre köpte vanföreställningen av att vi måste gå till jobbet och släppte greppet om vardagens mentala rutnät – vad skulle hända då? Skulle världen stanna och samhället kollapsa? Skulle elaka människor plundra och våldta, sätta städerna i brand och av brist på mat börja äta upp varandra? Skulle det verkligen bli den djungelns lag vi från första skoldagen lär oss alternativet till vårt inrutade samhällsparadigm är?

Nej! Nej, nej nej! Det skulle ju inte bli så. Det skulle bli tvärtom. När vi väl fått göra oss kvitt frustrationen från vad vi utsatts för under årtusenden så blir det ju på ett helt annat sätt. Om orsakerna till de obalanser som skapar olika grader av monster får försvinna så kan var och en göra vad de vill. Vi vill ju hjälpa varandra – egentligen. Vi kan samarbeta om vi inte hela tiden tvingas älta de issues vi proppas fulla med genom rutnätets försorg. Vi är designade för att samverka, inte motverka varandra.

Men vad gör vi för att bli kvitt den här illusionen? Precis som i fallet med pengarna så krävs det att vi allihop och tillsammans häver illusionens giltighet. Någorlunda samtidigt. Och för att göra det kanske vi behöver lite hjälp. Lite hjälp inifrån själva illusionsmakeriet – från bakom de fasader som kallas demokrati, fredsbevarande och liknande. Tvärtomspråket, ni vet.

I vårt land har vi så kallad demokrati. Vi har en maskin – ett samhälle. Denna maskin är förprogrammerad enligt en fjärrstyrd instruktion. Den följer sitt program till punkt och pricka och håller oss människor i schack som den ska. Den säger att det är vi – subjekten – som styr maskinen. Vi kan välja vilken fil vi vill åka i på motorvägen, men det finns likväl endast en motorväg och därmed endast en destination.

Samhällssystemens olika fasader kapslar in en stor mängd väl menande människor. De allra flesta har säkerligen ingen aning om vilka ärenden de springer. Men i takt med att människor vaknar upp generellt så sker ju detta uppvaknande givetvis också innanför maskinens murar. Människor drivna av sin inre övertygelse kommer att hjälpa till att avsluta det bedrägliga i en sådan omfattning att maskinens ägare inte längre kommer att kunna hinna med att eliminera sanningssägarna.

Maskinens yttre beståndsdelar eller kamouflage i form av mänskliga sköldar, fästa mot maskinens yta genom allt från direkt hot till enklare attraktionsmekansimer som egoklister, framgångsmagnetism eller finansiell bundenhet, upphäver även de kopplingen, respekten och det mentala investerandet i maskinens vanvettsproduktion.

Att jobba inom media måste vara ett rent helvete just nu. Att vara en del av den cirkulära upptrappningen av vad som är så långt ifrån sanning man kan komma måste fräta. Något alldeles oerhört. Att arbeta med pengar håller på att kännas igen som den absoluta obefintlighet det är. Hela invallningen håller på att brista. Människors fruktan blir till tankar vilket i sin tur resulterar i en enda, stark och bärkraftig känsla. Den bär oss ut ur rutnätet. Bort från maskinen.

När vi lämnat maskinens yta fri. När de mänskliga sköldarna av respekt för sig själva avlägsnat sig och vi skådar dess bara metall. Vi ser in genom rutorna på de varelser som sitter där inne. Tolv tretton stycken sisådär. Kommer vi att känna igen dem? Kommer vi att se dem som mänskliga eller kommer vi att se deras maskin försvinna till sin eller sina uppdragsgivares hemvist?

De har nog blivit lovade att få slippa undan när skölden är borta. Säkert. Men i det spel och med hela den kyla som spelet spelas så är det nog så att vi får dras med dem och deras maskin likväl. Den kommer inte att fungera, givetvis - den drivs ju av vår lydnads och fruktans energi. Men den kommer att stå här och skräpa. Som ett monument, kanske. Eller som råvara till vårt nästa skutt. Det in i bristlösheten. Ty lösningar finns ombord på maskinen. Använda åt andra hållet, förvisso. Bara att växla polaritet och köra.

Och här i vårt avlånga land, med vårt avlånga språk och våra avlånga ansikten är maskinens kraft starkare än på något annat stället på planeten. Svensken är så kollektivt förledd som inget annat folk. Och trots det vågar vi – i tilltagande grad – ventilera livets realiteter med varandra. Det öppnar sig. Vi öppnar oss. Denna fläck på jorden är långt mer signifikant än jag hade anat. Läckert!

Genug ist genug

Vissa dagar är lite mörkare. Lite mindre medgörliga. Lite svårare att bibehålla det själsliga jämnmodet inför den gigantiska lögnens giftiga ångor. Detta är en sådan dag. Jag känner mig personligt angripen och genuint ilsken. Horoskopet pekade ett finger långt upp i näsan på mig och underströk att vad jag än tänker ta mig för så kommer det att gå åt fanders denna dag.

Dagstidningens horoskop. Så fan heller!

Ytterligare en så kallad revolution fejkas fram. Att folktomma gator fylls med överförfriskade, lata jävlar som lockas av snabba – troligen kontanta – belöningar för att låna ut sina lättviktiga själar i jakten på plastig symbolik och sjyssta bilder att kasta i den förmodat västliga bedövande floden av så kallade nyheter. Det stör mig – precis som det är meningen att det ska störa mig. Vare sig man är så begåvningshandikappad eller ointresserad att man inte bemödar sig att se att vad som rapporteras är lögn eller inte så är det precis det som är meningen. Att ta din uppmärksamhet.

Gratulerar, o mörkrets furstar och baroner! Idag fick ni mig! Ni fick mig irriterad. Grattis!

Så. Nu känns det bättre. Jag hade tänkt skriva om hur det vänder. Vad som egentligen händer. Men så hittade jag denna. Beskriver saken så oändligt mycket bättre:


Tack fredsprojektet. Hade jag inte hittat denna så hade jag skrivit hela dagen.

Vi tvångsmatas för att vi inte ska tillåtas dra vidare och avancera till vad vi sedan länge varit mogna för. Nu ska vi bara dra undan den tunna, tunna slöjan som håller oss tillbaka. Åhej!


Typ, såhär. Typ.

Om homeopati

Homeopatin står under de snusförnuftigas mest juvenila ehuru påstridiga angrepp. Sverige förefaller bli ett så kallat föregångsland att förbjuda sådant som fungerar utan att man vet varför. Och stämmer inte verkligheten med kartan så måste det ju vara verkligheten det är fel på, inte sant? Allrahelst då rådande ordning och struktur ("stabilitet") ju helt utgår från kartan. Dagens homeopati har en absolut strålande orientering kring av homeopatins något i juridisk mening prekära situation; citat:

Drottning Kristinas livläkare, grégoire Francois Du Rietz startade Collegium Medicum 1663, förlagan till vår tids socialstyrelse.

Syftet var att övervaka alla läkare så de höll sig till vetenskapen och inte använde sig av otillåtna naturmetoder samt att få bort den tidens alternativmedicinare, kloka gubbar och kloka gummor.

Fem år efter att Collegium Medicum startade började de största häxprocesserna i Sveriges historia. Över 300 häxor avrättades och många av dessa var den tidens alternativmedicinare.

Du Rietz favoritmedicin var opium och kvicksilver. Många blev opiummissbrukare och många blev kvicksilverförgiftade. "Kvicksilvermedicinen" kunde orsaka litervis med salivavsöndring, vilket ansågs vara nyttigt.

1937 håller generaldirektör Axel Gustav Höjer på Medicinalstyrelsen, som socialstyrelsen då hette, ett föredrag där han säger att kvacksalvare ska "avprogrammeras", sättas i upplysningshäkte och omskolas. Och om det inte hjälpte skulle de in på förvar och sinnesundersökning.

Sjuksköterska förlorade legitimationen och sjukgymnast fick disciplinpåtföljd 1998, bägge hade begått brottet att praktisera alternativmedicin.

2009 förlorar Einar Berg sin läkarlegitimation för att ha behandlat amalgamskadade patienter med icke vetenskaplig och beprövad metod. Trots att patienterna blivit bättre och många helt friska anser socialstyrelsen att dr Berg har gjort sig förtjänt av bestraffning.

Exemplen ovan är bara några exempel på personer som blivit illa tilltygade av socialstyrelsens flerhundraåriga orättfärdiga nit.

Mer om läget för homeopatin i Sverige idag i Dagens homeopati: Diktaturstaten Sverige. Börja nu för allt i världen inte att tänka på alla de släktingar och vänner som tagits av daga för att en liten hög klåpare inte vill erkänna att de faktiskt inte vet allt. Prestige dödar. Mer än något annat. För att inte tala om den beklagligt röda tråd som går igenom alltihopa. Prestigen är ju bara en täckmantel när allt kommer omkring.