Sjunga med, rymdfärder och markera farled

Reflexen att inte sjunga med håller på att lösas upp. Visst har jag väl drabbats av det tidigare någon gång. Senast det begav sig tittade en svart rufsig hund upp i backspegeln och undrade vad det var för erbarmligt läte som hade väckt henne. Av hänsyn till henne, min omgivning och sannolikt främst min egen självbild har jag inte ägnat mig åt medsång i någon större utsträckning. Tills nu då.

För nu har jag tydligen fällt ner pungen och landat.

Man säger så. Faktiskt.

Och då blir lag lite sugen på att gapa med, tydligen. Var varnade, således. Det är så läckert att se vad som händer och bubblar. Via kontroll- och övervakningsorganet Facebook har jag idag fått se någon kliva utanför ramen och få den där äkta värmen samt fått följa någon som genomför sitt livs drömresa. Folk jag druckit kaffe med. Folk som liksom beslutat sig att ta klivet och lita på att universum är deras kompis, deras alldeles eget att härja runt med.


Den Lille hade drömt bra i natt, precis som sin kompis. Han hade drömt att han tillsammans med två kumpaner byggde en rymdraket och tog en sväng till månen, vidare ut i rymden "och fikade" för att dimpa ner på sina kompisars bakgård, gissningsvis lagom till middagen. Han var eld och lågor över sin dröm och berättade i imponerande detalj hur det universum han fått lära sig om i skolan var beskaffat och vad som skulle kunna krävas av raketvetenskapen för att kunna nå dess ytterst kända kant – Plutos omloppsbana. Och kanske viktigast av allt - han hade fått förstå både via skolan och via hans dröm - att det inte fanns några rymdmonster. Det var nog förutsättningen för entutiasmen. (För den som inte sett på Cartoon Network - barnkanal - så handlar det så gott som programmering kring just rymdmonster).

Jag kom på mig själv med att stoppa in fragment att bygga upp ytterligare drömmar kring. Jag berättade historien om Jules Verne som skrev böcker om fantastiska saker långt innan de dök upp hos oss här i verkligheten. Jag hade sånär berättat att hans Mamma varit verklig i drömmarna för mig i många, många år innan jag träffade henne. Det var snudd på att jag sa det – att drömmar är verklighet fast vid en annan punkt i tiden, men jag lyckades med viss ansträngning låta bli. Den biten måste man upptäcka själv, tror jag. Annars kan man interiktigttro på det och då är det ju en meningslös kunskap som riskerar att leda till prestationsångest.

Jag såg farsan skutta fram där igen. Hur de saker jag sa till Casper var reflektioner av vad jag fick höra av min farsa som liten. Hur det gått till när den där ibland helt vanvettiga optimismen grundlagts tillsammans med något som skulle kunna kallas självförtroende men som nog egentligen är ett förebyggande av förtroendet till omöjligheter.

Casper skulle i alla händelser bli vetenskapsman innan han började med sina planer. Vi pratade lite om hur man blev vetenskapsman och hur viktigt det är att inte glömma bort drömmarna den dagen man har vetenskapsmannaskapet på visitkortet. Jag berättade att jag känt många som gått i skolan för att bli vetenskapsmän och som kommit ut ur skolan med en massa kunskap men som vid det laget glömt alla sina drömmar och därför inte kunde bygga någon rymdraket.

Och så drog jag mig till minnes vad det var jag sa till två av de tre unga herrarna som påpekade att just den av dem som bor i det här huset inte ville leka samma lek som de. Deras problem var egentligen inte just den saken utan de pekade på något slags oskriven regel att det var den man var hemma hos som bestämde vad de andra skulle få leka. Innan jag hann bita mig i tungan hade jag talat om att "gör vad ni vill – man kan inte äga varandras kompisar".

Komplext för en nioåring, det erkännes. Men samtidigt – jag kan hitta saker jag hört min farsa säga mig för tjugo – trettio år sedan idag och ha nytta av dem. Ibland för första gången. Ibland för att jag först förstod vad han menade nu. Det är precis som med drömmar. Ledtrådarna på livets stig är tidlösa och efter att ha sökt dem, funnit några och upptäckt tjusningen i att finna istället för att söka så börjar det gå upp ett ljus kring ytterligare en nivå; att få placera ut dem. Att stoppa in de där gåtorna, tankarna och funderingarna som tar bort hindren, löser upp omöjligheterna och gör det möjligt att följa drömmarna.

Det är meningsfullhet, det. (Och programmering, för den delen).


Jag vet interiktigtvad det är som håller på att hända med mig, men allt kan inte låta bli att kännas enträget och skitjävla underbart. Jag överdriver inte om jag säger att vartenda andetag känns som en njutningsfull, stillsam orgasm. Imorgon åker vetenskapsmannen till sydligare breddgrader och stillheten breder på sitt sätt ut sig innanför tinningarna. Rytmen kan höras. Pulsen. Blodet som forsar fram i ådrorna och kittlar kroppen till liv med det syre det bär med sig. Klart som fan det är svårt att sjunga med i livet.

Semester

De kanariska öarna har fått äran att härbergera undertecknad och dess tre individer starka familj i några dagar. Vi tyckte att det var ett ypperligt sätt att låta Den Lille börja skolan genom att vara ledig från densamma några dagar och chilla vid poolen istället. Han samtyckte. Vår första utomlandssemester inklusive barn.

Jag bokade från köksbordet därhemma dagen före julafton. Läste omdömen och priser på bokningssajterna och till slut gick det runt i huvudet så pass att jag i ren utmattning klickade på "boka". Hotellet vi anlände till belönade mig för min utmattning genom att vara något sånär obeboeligt och dessutom perfekt placerad mellan en flygplats, en stenig strand och en motorväg. Anläggningen doftade gammalt riskkapital lång väg. All form av service var nerskruvad till minimum och varje extra prestation var förknippad med de mest snåriga och utstuderade tilläggstariffer. Så långt ifrån generöst man kan komma, faktiskt. Jag kunde se framför mig det ursprungliga prospektet som legat på bordet i styrelserummet där beslutet att starta projektet fattats. Tomten hade strategiskt läge. Anläggningen skull byggas för att möta ögats benägenhet att köpa. Redan från starten hade det varit svårt att få ihop till ränta och amortering och än mindre ägarnas avkastningskrav. Därav den luggslitna och nergångna känslan, därav de totala frånvaron av trivsel. Alla i personalen jagade. Ingen trivdes. Minst av allt gästerna. Förtida utcheckning var knappast förvånande en rutinsak.

Med Den Lille som exkursionsledare rekvirerade familjen en taxi och satte kurs mot civilisationen. Jakten såg ut att inte ge särskilt mycket och eftersom vi inte ätit på nästan ett dygn beslöt vi slå oss ner på första bästa restaurant. Servitrisen var mycket pratglad och föll – som de allra flesta – pladask för Den Lilles språkliga utsvävelser på Svensk-Engelsk-Spanska. Efter en stund frågade han henne om hon visste något trevligt hotell där vi kunde bo.

Trettio minuter senare hade vi checkat in på ett alldeles förtjusande litet hotell som inte fanns med i en endaste webbsökning. Hotellet var av modest skala (mindre än 100 rum) och föreföll vara familjeägt eller i alla fall under småskalig regi. Rumspriserna var varken höga eller låga men frukost, spa och så vidare var inkluderat av den enkla anledningen att det blir trevligare så. Den Lille stortrivdes och semestern kunde ta sin fortsättning.


Småskalighet.

Kanske söker jag som vanligt pusselbitar som inte riktigt finns för att lägga ett pussel jag själv hittat på men jag tyckte detta var ett ganska bra exempel på det jag vill ha sagt med social avkastning – hur storskaligt finansiellt grundade beslut med syfte att berika anonyma kapitalslukare ger vantrivsel och taskig stämning under det att småskaliga företag med trivsel och familjär stämning som utgångspunkt ger upphov till värden utanför den finansiella arenan.

Därifrån var inte tankesteget så långt till att fundera över vad som i den större skalan kan driva den som vill driva ett småskaligt företag. Dessa verksamheter är inte sällan familjeföretag. Själva förekomsten av en stabil, långsiktig verksamhet i familjen är ju verkligen en tillgång för den som tänker på sina närmaste. Jag menar – överskottet behöver ju inte vara betydande, inte ens befintligt – om det är så att man kan ge jobb och därmed lön till de man lever närmast. En bevekelsegrund kanske bättre än de flesta att driva ett företag och dessutom helt ekonomisk i sin tanke. Allt annat än finansiell, i alla händelser.

Så, med den tanken avklarad och med den lilla svarta tankeboken absolut fullklottrad av idéer efter såväl den föregående intensiva jobbhelgens efterbörd i form av sekundäridéer som illustrationer av själva projektet social avkastning fick solen fatt i mig och semesterkänslan var ett faktum. Den Lilles hänförelse över luften, språket, vyerna och äventyret blev till min egen upplevelse. Att se honom sitta där i taxin på natten med palmerna svischandes förbi utanför fönstret, den nya luften vibrerandes genom näsborrarna och de främmande tongångarna ur taxins stereo forsa genom sinnet var mäktigt. Att se och uppleva honom känna hur det är att upptäcka världen.

Min första utrikesresa gick till precis samma ställe. Jag var något år yngre men jag mindes precis hur äventyret luktade när jag såg Den Lille där i taxin. Det är stort. Oändligt stort och det har ändå knappt börjat. Varje gång jag kliver av ett flygplan känner jag stråk av samma storhet. Äventyrets energi. Exilir.

För att inte tala om språket. Han är orädd, Den Lille. Oräddare än jag någonsin varit – mja, oräddare än de flesta. Han var över språkbarriären innan vi ens lämnat terminalen och på den vägen fortsatte det. Charmade varenda kotte och njöt av att känna att han kunde göra sig förstådd – huvudsakligen på den engelska han lärt sig genom att kolla Minecraftfilmer på YouTube. Samt lite spanska som kommit samma väg och via några barnfilmer. Mäktigt!

Väldigt mäktigt. Nästan övermäktigt, någonstans. Där inne finns en stor ilska också. Och när känslorna blev stora och äventyrets frigörande vibration greppade honom fanns ingen annan stans för ilskan att ta vägen än ut. En kontrovers som kommer att finnas med oss en lång tid. En djupt rotad historia av komplex natur där hans mamma och jag är de som förtjänar att vara de som drabbas av hans ilska fastän den har sitt ursprung någon helt annan stans.

Det måste kännas absolut förjävligt att känna på det sättet. Att ha en förälder som väljer att lämna sitt barn geografiskt och mentalt till den grad och med det avstånd som det handlar om i detta fall. Hur ska man ta det? Är jag inte värd hans närvaro? Inte tillräckligt viktig? Älskar jag honom inte tillräckligt mycket? Är jag inte duktig nog? Vad gör jag för fel? Jag har inte direkt lätt att begripa eftersom jag själv fått ha mina föräldrar hos mig hela min uppväxt.

Det enda sätt jag kan relatera är när min mamma var under isen när jag var liten. Hon mådde inte bra psykiskt och jag trodde – som alla barn säkert gör – att det var mitt fel att hon grät och var nere. Vi människor är sådana – vi vill ju inte att andra ska må dåligt så vi tar på oss rollen att få andra att må bättre – mer eller mindre medvetet. Vissa är kanske mer benägna än andra att göra det – jag brukar kalla dem för bärare - sådana som instinktivt vill bära andra när de behöver det. Som vill hjälpa och ordna. Jag tror att det är det naturliga tillståndet och att andra inriktningar – t.ex. att i offerrollen snylta på bärarnas energi av systematiska proportioner, eller att rentav predatoriskt hamstra andras energi på klassiskt energityjuvsmanér är något vi alla går igenom under vår själsliga utveckling och något vi måste få uppleva från bägge hållen för att inse hur generositet och kärlek löser allt till det bästa.


Utmaning.

Han är stor i själen – Den Lille – och han har fått denna utmaning eftersom han är mogen den. Jag i min tur har fått utmaningen att klä skott för den ilska som har sitt ursprung i en annan mans otillräcklighet. En otillräcklighet som säkerligen har sitt ursprung i grad efter grad av samband som leder tillbaka till mig själv. Karma och energikopplingar som gör att hela universum är i perfekt balans och som innebär att de utmaningar som får mig att nästan tappa fattningen är de utmaningar jag själv behöver och vill ha.


Skönhet kommer bevisligen ur att övervinna.

För oavsett vad han gör eller hur mycket hans undermedvetna vill ha mig till måltavla för det avvisande han fått från annat håll så finns jag där. Hela tiden. Att agera projektorduk åt de bottenlösheter som spelas upp inne i hans själ är ett lågt pris att betala för att få vara med på en sådan resa.

Imorgon bär det av hemåt igen. Från en ljuvlig plats till en annan, med de jag älskar över allt annat och som gör mitt liv levande. Just så. Ljuvliga liv.

Om smärta

Igår var den Lille till tandläkaren. Drog ut en tand. Den satt hårt – ordentligt hårt. Och den Lille var i grunden inte på sitt mest solstrålande humör. Samt mindes senast han gjorde precis samma sak – drog ut en tand, alltså. Fasansfullt. Så där stod vi – fyra vuxna människor och en gråtande liten pojke. Tandläkaren, sköterskan, sen Lilles Mamma och undertecknad. Och såg tårarna strömma ur hans ögon.

Han var rädd. Han hade ont. Och han hade fått nog. Sköterskan – den gamla stammens tandsköterska – tyckte att pojken jollade. ”Sluta jolla nu”. ”Det blir bara värre ju mer du jollar”. ”Det gör faktiskt inte så där ont”. Hur i hela helvete kan någon annan människa tala om för mig, eller den Lille för den delen hur ont något gör?

Det är klart att rädsla och uppgivenhet gör smärtan så mycket mer effektiv. Men gör det då verkligen mindre ont för det? Om vi förfryser kinden till följd av vindens kyleffekt en dag på fjället, kan vi då gatt konstatera att ”vi har inte förfrusit oss”, det var bara några grader kallt? Naturligtvis inte. Det är som det känns. Och det blir som vi tänker.

Det är ju inte en så där vanvettigt effektiv smärtlindring att påtala att ”det gör inte ont nu”. Men mot bakgrund av den väntande skaran ute i väntrummet och en och annan tidsmässig aspekt kan jag naturligtvis begripa dessa tandvårdares önskan om att den Lilles smärta skulle försvinna med ett mentalt pennstreck.

Precis som rädsla och uppgivenhet kan förstärka smärta så finns det en massa andra faktorer som kan begagnas. Psykiska betingelser. Belöning. Koppling av smärtan till offerrollen. Och vidare koppling av offerrollen till belöning i form av uppmärksamhet, tröst och kärlek.

Många ådrar sig ju smärta för att vinna kärlek och omsorg. För att för en stund få slippa ta ansvar. Slippa stå upp och känna att de måste saker utan bara kan få krypa in i någons varma famn och leva av denne någons energi för en stund. Ett mönster som överförs på våra konstruktioner av att man måste råka illa ut för att till exempel få styra över sin egen tid. Att man måste vara sjuk för att få vara hemma från jobbet/skolan. Typ så.


Det slog mig när vi stod där och var på sitt sätt sökte hjälpa den Lille över smärttröskeln vidare ut i en vardag utan tandvärk att vi var och en på sitt sätt måste möta smärtan i livet för att kunna leva det mer fullständigt. Smärtan finns ju här och kanske bara här. Smärtan är i all sin plågsamhet en omistlig ingrediens i livets brygd.

Den tar sig olika former. Och den utvecklas, precis som våra mekanismer och känslor att möta den. En transformerande, utdragen, livslång upplevelse. Först flyr vi smärtan. Vi räds den. Och drar oss reflexmässigt undan dess källor. Men med tiden lär vi känna den. Vissa av oss lär oss till och med att uppskatta den.

För känslan mellan smärta och njutning är hårfin, på gränsen till obefintlig. Vi har olika behov i livet. Ibland är det att äta muffins. Ibland behöver vi känna solen i våra ansikten. Och ibland behöver vi känna smärtan. För den gör något, den där smärtan.

I dag vaknade en Liten kille utan tandvärk. Gårdagens gråt hade renat hans sinne från saknad efter sin pappa. Smärtan som i går varit så outhärdlig bar i dag en grönskande glädje i sitt sköte. Och kanske lärde han sig något stort i går. Kanske börjar han skönja mönstret. Att man kan kontrollera smärtan precis som allt annat här i livet. Att bemästra livet.

Farsantupp

När vi ändå är inne på meningsfullhet i livet. Det står klart för mig nu vad det är som hänt. Den Lille. Han hade en pappa redan när jag träffade honom. Jag har sett hur han kämpats och slagits med vad som händer och har hänt och ser vart kampen lett. Han har en pappa, den Lille. En som han älskar och längtar efter. Men så har han en farsa också. En som älskar honom villkorslöst och som han beslutat sig för varandes just en sådan.