Resklar

Detta är sannolikt inte något ovanligt sinnestillstånd. Jag har känslan av att den innehas av en oerhört snabbt växande skara människor. Den att man är redo. Avvaktande. Ödesmättad, kan tyckas. Och säkert oerhört bedräglig på många vis, men ändå en distinkt och tydlig närvaro i allt som sker. En närvaro som inte kväver utan som gör det möjligt att se och höra precis allt surret. Avkoda och se det uppochnervända utan att beröras. Inse att allt är vad det är och blir vad det blir. Tillförsikt. Förtröstan. Harmoni.

Den skränande ofärdiga människan kallar det för apati. ”Du får inte ge upp”, skriker den. Och så kanske det är för några. Alla har kanske sina syften och utmaningar. Själv känner jag hur det tystnar. Hur livets flod och det hav dess mynning som bär oss till är en fantastisk upplevelse. Svagt anar jag fiskmåsarna vid stranden, den salta doften och ljudet av de brusande bränningarna. Att bäras ut ur floddeltats bruna vatten via de steniga och strömma passagerna ut på det gungande havet kommer sannolikt att vara en vidmakthållandets skärseld. Inte på något sätt anar jag vad som möter ögat ute på den oändliga vattenytan.

Men man kan ju alltid gissa. Att när horisonten är allt man ser åt alla håll. När minnet ligger spegelblankt efter turbulensen och när pulsen återhämtat sig och är densamma då sker kanske den verkliga resan. Då byter vi blad och fortsätter in i oss själva. Kanske är inte symboliken så svår i alla fall. Kanske bar vi upp vattnet till floden själva under vattumannens tidsålder. När vi sedan surfat på resultatet av vårt arbete ut på havet tillåts vi dyka ner i djupet i fiskarnas då inträdande tidsålder. Vad vet man?

Det bor många mekanismer i oss människor och alla hanterar ju saker och ting som de själva önskar. Så även önskan om att få inordna sig under någon annans paraply. Att tillåta sig släppa kontrollen och vara slav utan ansvar, krav eller rättigheter. Slaven drivs runt och lyder sin herre. Slaven vet att han inte kan påverka. Slaven är ju på det sättet fri på sitt eget lilla sätt. Inuti. För slaven måste inte tänka, reflektera eller ta ansvar. Slaven behöver bara göra vad han blir tillsagd. Punkt slut. Det begränsande tvånget i den förslavade tillvaron föder sannolikt kreativitet och drömmar. Och kanske är det så att vi i vår förslavade historia drömt alla de drömmar som nu står i begrepp att forma vår framtid?

Så kanske är det därför världen ser ut som den gör idag? Av någon anledning behövde vi vara utan friheten. Kanske hade vi tidigare en frihet som krävde så stor möda av var och en att det traumatiserade hela bunten. För i verkliga livet kan ju ansvar i stor mängd för den som inte känner sig mogen åstadkomma just det - trauma. Ett trauma som skapar behovet av att stänga av suveräniteten för en stund och bara flyta med, driven av slavdrivarens piska. Bara vara. Tillfredsställa. Återfå drömmarna och lusten för att omsorgsfullt skapa frihetstörsten. Jag tror vi har det i oss allihopa – precis just den mekanismen. Vara duktig. Göra rätt för sig. Känna sig låst. Drömma. Och fullborda drömmarna. Finna djupare meningar i livet. Meningsfullheten definierad.

Fritänkare har därför ofta straffats. De bryter ju mot mönstret och kanske handlar det om folk som inte har disciplinen att sova ut ordentligt utan som vaknar upp för tidigt. Som springer runt och dryftar minnena från sina drömmar i all sin yrvakenhet och då väcker de som ännu inte är klara med sin återhämtning. Det riskerar definitivt att förstöra processen hos andra. Men nu går å andra sidan uppvaknandet i en rasande takt. Och eftersom det gör det kan vi också i allt högre grad hjälpa varandra. Samtalen vaknar. Samförståndet. Den obevekligt stillsamma kraften.