Skuggan av en chans

Ett slags puls mellan hjärtat och magen. En klarvakenhet i sinnet och en känsla av att något brådskar. Så har det sett ut ganska många morgnar den här sommaren. Ingenting i den värld jag kan iaktta kräver min vakenhet så dags. Men den understundom krampaktiga känslan finns där och hamnar direkt i konflikt med min vilja att sova länge eftersom jag ju på kunskapsmässiga grunder vet att jag är mer utvilad om jag sover längre. Denna konflikt gör det på något sätt definitivt omöjligt att sova vidare, vilket mycket väl kan vara dess syfte när allt kommer omkring.

Samma krampaktiga känsla och vilja kom vid gårdagskvällens vattenvistelse. Jag blir arg på den där känslan som jag på något fåfängt sätt trodde att jag hade besegrat. Den blå, plågsamt drömmande lågan om mötet med kvällssolen på oljigt, stilla flytande hav. Det irriterar mig att jag känner på det sättet – ett pulserande, gripande begär att vistas på vattnet fastän jag ju precis vistats i det och njöt utsikten över samma spegelblanka yta från en absolut fullkomlig plats med sand under fötterna och vyn över vattnet vackert flankerad av ett par vassruggar.

Det är maniskt. Och det tvingar mig att förstå så mycket som att jag inte kan styra över hur det är jag känner. Det är bara att ta det, så att säga. Jag valde ändå efter en viss inre kamp att stanna i land och dricka vin i det absolut underbaraste av sällskap denna genomvarma kväll – den typen av kväll då stjärnorna visar upp sig för första gången och luften känns lika len som vispad grädde. Fukten och dofterna. Ljuden och mörkret. Aldrig känns livet så ljuvligt som då. Jag vet ju att den ensamma tillvaron på båten i skymningen skulle ha varit bra den också men den hade aldrig någonsin kunnat mäta sig. Och kanske är det därför det fräter lite i sinnet eftersom jag bär på en dröm som innan den blir verklighet överträffats av en annan. Kanske är det vad jag har att förlika mig med – en synnerligen priviligierad insikt formad genom de strängar som ändå finns där djupast i mig.

Jag vet bara att jag inte vet varför det känns så starkt. Eller – det är klart att jag vet, någonstans – vad jag vet är snarare att jag inte är medveten om varför det känns så starkt. Kampen i hjärtat efter vistelsen på vattnet är starkare än det mesta jag känt och det bör ju vara så av en anledning. Jag ser fram emot att få reda på det en vacker dag.

Det är ju samma sak med sovandet. Jag har klarat mig på mellan fyra och sex timmars sömn under tjugo år. De senaste åren har jag sovit mellan åtta och tio. Givetvis så är det så att jag vankar eftersom jag är utsövt – eftersom jag inte behöver sova längre. Eftersom det där i mig som är medvetet om allt det jag är omedvetet om vet att det är så. Och eftersom jag i min relativa analfabetism ändå väljer att lyssna på vad det är jag säger – om än motvilligt.

Morgonen blev snabbt brännande het och tanken kom att svettas. Under trädet i skuggan fortsatte iakttagandet på ett sätt som var alltför verbalt men kanske är det vad jag behöver för att bli medveten – att tilltalas på den nivå där mitt medvetande befinner sig för ögonblicket. Orden vittnar på något sätt om ett sådant arrangemang. Där fläktade ilar av känslor från tidigare – långt tidigare. Om den tvungna hänsynen. Om att vara "snäll" och inte kräva saker. Om att systematiskt sätta andra framför mig själv. För att kunna göra det så måste jag ju veta vad de vill(e) att jag skulle göra – en spec på hur jag kan/kunde vara till lags.

Eftersom detta i dåtid absolut inte var något som fanns uttalat blev det upp till mig att detektera. Samla pusselbitar, bygga sammanhang och skapa mig en bild av vad det var för slags förväntningar som borde finnas att leva upp till. Det kan vara värt att leka med tanken på att mitt samlande har sina rötter där. Att mitt sökande efter samband bor i den där detektionsprocessen. Det är ju knappast ett mönster det går att ta miste på; sökandet. Det numera helt instinktiva skannadet av de intryck som finns för att se mönster som aggregeras till mönster och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Som regel är det mycket svårt att förklara de mönster som är sammansatta av andra mönster eftersom det kräver att den man förklarar det för också ser de underliggande mönstren. Orden tar slut på en viss nivå och därefter är man så att säga ensam.

Sökandet efter kontexten utifrån vilken jag kunde vara till lags. Där kändes det som om jag kom någonstans. Äntligen. All den här snällheten och allt den fört med sig. Att stå där med stark, bultande puls och en vilja i hjärtat. Att hålla bägge tummarna i fickan för att jag utifrån min egen analys av det jag ser omkring mig ska kunna "få göra" det jag nästan brister av vilja att göra – det är ett beteende som går som en fläskig röd tråd genom mitt liv. Genom de tidiga åren hemma, genom skolans inledande bägge stadier och vidare till det inledande vuxenlivet då jakten på luckor i den snustorra verkligheten att försvinna ut på äventyr genom på något sätt gjorde det absurt.

Dagen då jag träffade min älskade var ett mycket tydligt exempel på en sådan dag. Den verklighet jag då tyckte att jag måste leva i gav mig inte utrymme att följa känslan över huvud taget. Det kan ju låta som ett straff - ett frihetsberövande och det var ju knappast en tid som fick mig att blomstra och leva upp, men ändå kan jag ju såhär i efterhand se att det var oerhört givande för min utveckling. Om jag inte fått se hur absurt mitt sökande efter andras vilja kring mitt eget agerande kunde bli så hade jag inte haft förmågan att byta mönster.

Det är sannolikt precis det jag håller på med just nu. Kanske är det en process som tar hela livet och kanske är det klart om några minuter. Jag kan spela upp den där dagen för mig i ypperlig detalj. Hur pulsen, som så många gånger förr, dundrade på och skrek åt mig att ge mig av och följa den mycket starka våg som fanns i mitt hjärta. Den krävde inte att jag skulle göra det permanent, inte att jag skulle ändra på mitt liv utan bara för några timmar eller allrahelst en dag försvinna ut genom ett hål i verklighetens kanvasduk och låta det flöda fritt. Att leva villkorslöst, var nog vad hjärtat menade.

Jag väntade tålmodigt – verkligt tålmodigt – på att ett sådant där hål skulle öppna sig. Många gånger förut hade jag fått vänta veckor eller rentav månader för att hitta de nödvändiga förutsättningarna. (Här är parallellen till de förutsättningar som krävdes för resor till ön i Lost milt uttryckt slående). Själva tålamodet i sig var en kittlande utmaning. Samlandet av pusselbitar, fragment av möjligheter (skuggan av en chans) och sammanfogandet av dessa till något som kunde bli genomförbart gav de mest meningslösa saker en djupare mening. Lögnen blev gradvis till blänkande genomförbar sanning och så när vinden vände, tuppen gol och klockan slog sju så öppnade sig ett hål i väven. Inte sällan gick vägen ut genom väven via en taxifärd till Arlanda och en andlös underbar stund i gravitationslöst tillstånd genom flygtrafikens försorg.

Enbart mot slutet av eran av innehållna flammor kom sig vägen att istället gå till det renoveringsobjekt jag sett till att göra till mitt eget projekt. Eftersom jag behövde tystnaden, det fysiska arbetet och luften. Eftersom det låg på lagom avstånd och eftersom jag – fastän jag då inte var medveten om det – var på väg norrut. Den där dagen, den elfte juli, krampade hjärtat av en puls så stark att jag inte kunde andas. Det var inte första gången, men den överskruvade kittlingen i varje slag var något nytt. Ilskan bubblade till och istället för att invänta de sista tre fyra fragmenten av skuggan till chansen slet jag helt sonika hål i väven och drog. Det var den första gången jag verkligen gjorde det och belöningen är milt uttryckt ymnig. Jag mötte mitt livs kärlek och kan sitta i skuggan under ett träd på vår gård och skriva dessa ord. Bildligen i skuggan av en chans.

Vad som hände sedan öppnade kärleken, känslan, världen och tanken på vid gavel. Det finns säkerligen åtskilliga blinda fläckar och oändligt med lärdomar att dra men hastigheten i skeendena tilltog och komplexa kluster av iakttagelser föll på plats såväl mentalt som emotionellt och så småningom också rent fysiskt i kroppens form. Runtomkring, i en växande småskalighet, dyker människor upp som har förmågan att förstå även de komplexare sammanhangen – de vi inte längre har något språk för, men som med tålamod, kärlek och otvungenhet ändå låter sig igenkännas och bygga broar över det vatten som kan se ut att skilja alla åt men som egentligen konstituerar inte mindre än hela vår existens. Vattnet som skiljer oss åt är vad som i själva verket håller oss samman, villkoret för såväl gemensam som solitär existens. Att tala flytande bär sin ordskrud på goda grunder. Att tala flytande är att genom språkets försorg uttrycka mer än språket konstruerats för att låta vara möjligt att meddela. Det är att behärska språkets ande, att kunna bli en del av det och att ta det långt bortom de ord det visserligen består av men vars möjligheter ändå aldrig kan förtecknas.

Det är min vana trogen jag står där och låter hjärtat bulta av krampande vilja att ge mig ut på vattnet i en verklighet som överträffar drömmen. Det gör skitjävla ont och vad som smärtar än värre än själva slagen från hjärtat är den känsla jag känner att jag sprider; att jag är så jävla manisk och är så bedrövligt inmurad i mina "fixa idéer" att jag understundom förhindrar mig själv och i viss mån andra att njuta av ögonblick och evigheter som ligger så nära perfektion denna verklighet är kapabel att återge.

Men då är jag ju där igen – och försöker tolka in vad det är jag tycker att min omgivning borde tycka att jag borde och inte borde. Och när det blir som mest absurt vänder jag det ett varv till och radamsar mitt sinne med saker jag tycker att de borde tycka att de borde. Det är så långt från villkorslöst man kan komma. Det är lågt, svart, svinigt och det gör att den bultande ursprungsviljan bleknar bort vid den egentligen rätt rena ilska som väller fram. Det är fan inte kul över huvud taget. Jag är nära att kräkas när det händer.

Jag vet ju att ingen egentligen kräver något av mig så som mitt liv ser ut. De människor som levt av min energi och åtnjutit vad det nu var jag tyckte att jag gav dem mot min "vilja" är samtliga på behörigt avstånd. De som finns nära är här i fullständig ömsesidighet och det är eftersom vi ömsesidigt önskat det och fortsätter att önska det. Jag vet att ingen kräver något av mig och ändå står jag där i mitt gamla mönster och letar efter revor i den mest fullkomliga av dukar med alla mina drömmar målade på. Det är så vansinnigt absurt, mitt letande och samlande efter andras propåer i en omgivning där jag vet att inga finns. Det är så skamligt fel och en egentligen vanvördig tanke och känsla mot de som öppnat sina hjärtan för mig i villkorslöshet men som jag i dessa stunder beskär inifrån mitt eget sinne. Gång på gång blir det tydligt och än tydligare blir det när förutsättningarna omkring är som närmast det perfekta, det jag älskar mest. Fuktig luft, värme och varmt vatten. Då blir det helt absurt och jag tvingas på något sätt att erkänna vad det är jag håller på med egentligen.

För att fronta min egen absurditet öppnar jag munnen och ger det uttryck i ord. Det har jag nog aldrig gjort förut. Det skrällde till någonstans, kanske som det muller av åska jag hör i sydost just nu. Den krampaktiga känslan upplöstes på några minuter men en enveten tanke hängde sig kvar; att det var något jag verkligen borde göra. Ett slags puls där viljan och hjärtat slåss. Ett slags puls som väckte mig denna morgon liksom många morgnar dessförinnan. Som om den där medvetnare instansen av mig själv ville säga mig, med orden "det är något som du verkligen måste göra".

Allting här är skapat av mönster. Inte bara ett mönster utan sammansatt av flera mönster som tillsammans målar den värld vi på goda grunder kallar komplex. Varje mönster för sig går att se och beskriva, rentav återge grafiskt, men världen vi lever i hade inte varit så givande som den är om vi hade ägt medlen att beskriva den sammansatta verkligheten inifrån varandra. Det måste ut i det omliggande, i det andliga. Dess intryck måste fångas och förmedlas med de medel som står oss till buds. Orden, tonerna, bilderna, smakerna, dofterna, gråten och skratten.

De mönster som utgör det sammansatta mönstret vars markör är vad som skapar det hologram i verkligheten som vi upplever är inte föränderliga. Varje mönster är distinkt och tydligt. Det är det ursprungliga språket, varje mönster en statisk symbol som i sin rörelse tillsammans med andra bildar ett sammanhang. Symbolerna blir till ord. Orden blir till mening. Meningarna blir till sådans som kan förstås såväl på ordagrann nivå som i alla de bottnar de varelser vi är har förmågan att uppleva – såväl medvetna som omedvetna.

Kanske är det så att vi får leva med var och en av symbolerna tills vi lär oss att känna igen den och så snart vi gjort det kan vi istället för att drabbas av den får vi den då i vårt skrivbara alfabet så att vi kan använda den som ett verktyg istället. Det mönster jag nu sett går som den där fläskiga röda tråden genom mitt liv. Jag ser hur sammanhangsjakten pågått från kärnan och ut mot periferin av de verkligheter jag befunnit mig. Att jag i själen är en sökare som aldrig kommer att ge mig utan att jag kommer fortsätta ställa frågor kring hur och varför till dess någon eller något drar mig bort från den här existensen. Så känns det.

Men samtidigt – när jag i skuggan av trädet fick smaka på ursprunget till mitt beteende – så fick det en annan innebörd. En ny känsla, ett slags greppbarhet. Jag vet inte vart det ska ta vägen och en verklighet jag älskar gör sig påmind genom tidens gång. Orden vill med svårighet sluta flyta men jag får nog grubbla en stund på det här. Kanske känna rentav. Det är något där i tystnaden som jag behöver. Och jag måste se mitt mönster att tolka in vad jag tycker att andra borde tycka att jag borde för att kunna göra mig kvitt det och befria mig själv så att jag kan vara helt uppriktig gentemot mig själv när hjärtat säger mig vad det är jag faktiskt – omedvetet – vill.

Del 6. Skuld, religion och klimat

Skriva av alla skulder? What the fuck? Hur skulle det se ut – vem skulle vilja förlora de pengar man ”lånat ut” till husägare och företagare genom åren? Någon måste ju rimligtvis förlora alla sina pengar om skulderna ska försvinna eftersom någon ursprungligen lånat ut dem. Så kan man ju tro att det ligger till om man till exempel lyssnar på vad en och annan väldigt felaktigt kallad ekonom eller bankföreträdare försöker ge intryck av.

Pengar är både ekonomiska och finansiella samtidigt. Samma sak med skulder. Jag kan ha en ekonomisk skuld till min fru om jag tagit en femhundring ur hennes plånbok. Det så kallade lånet som jag har på huset är emellertid inte ekonomiskt utan finansiellt. Det är så eftersom den finansiering banken ordnade på huset inte har särskilt mycket med pengar att göra.

När jag köpte huset gick jag till banken och ordnade finansiering på den större delen av summan. Finansieringen fungerar så att banken går in på mitt konto och lägger in så mycket pengar jag säger mig behöva. Som gengäld för detta betalar jag årligen en avgift – ränta. En avgift för finansieringen, så att säga. Jag har inte lånat ett endaste dugg eftersom banken inte hade pengarna från början. Däremot har de finansierat mitt husköp.

Bankerna har i vår del av världen varit högst inblandade i att driva upp priserna på fastigheter och eftersom banker är finansiella varelser är det ju knappast oväntat. Om huspriserna blir högre blir intäkterna på ränta från husfinansiering högre, även om räntan som sådan ses sjunka. Det här mönstret är på sitt sätt ganska likt berättelsen i tidigare kapitlet. Det är inte pengarna som är det väsentliga. Det är människorna som är det väsentliga.

Du går ju personligen i borgen för den finansiering banken tillhandahåller. Du lovar att betala deras ränta och att amortera tillbaka de pengar de skapat åt dig (vilket ju egentligen är hur märkligt som helst). Det viktiga här är att det är du som är skyldig banken något. Du är satt i skuld. Och att sätta människor i skuld är att äga människor – så har det alltid varit. I alla civiliserade tider.

Förstår du? Det är inte pengarna som är det viktiga – det är DU! Det är inte pengarna, huset eller vad det nu är du fått finansierat som är det värdefulla. Det är du som är värdefull. Grunden i alla ekonomiska, finansiella och penningmässiga system är att det är människan som är det egentliga värdet. Det finansiella människovärdet.

All din skuldsättning blir till någon annans tillgång. Den fordran banken har på dig för finansieringen kan de sälja till andra. De säljer din skuld. De handlar med ditt värde. De vet att du vet att du är skyldig. Makt har i alla tider utgått från att uppleva sig äga andra människor. Att ha så många människor som möjligt som är skyldiga mig så mycket som möjligt är mesta möjliga makt.

Det är därför finanser överhuvudtaget finns. Om vissa människor inte strävat efter makt över andra så hade vi nöjt oss med att ha ekonomiska pengar och ekonomiska marknader. Om ingen strävat efter makt över andra så hade vi aldrig haft finanser.


Man kan sätta människan i skuld utan pengar också. Se på våra västerländska religioner, till exempel. Det talas om arvsynden. Om att du som människa som föds in i den här världen med en skuld till dina föräldrar, samhället som formade dem och världen runtomkring dem.

Du är alltså skyldig att göra dina föräldrar stolta, att betala av din skuld till dem och det samhälle du växer upp igenom att gå till skolan och bli en del av samhället och senare börja arbeta så att du kan ”göra rätt för dig” genom att betala skatt till den stat som du tillhör.

De som håller i trådarna här är inte dumma i huvudet – de märker att de människor de vill äga ser igenom själva grunden till skuldsättningen. För länge sedan var Svensken huvudsakligen religiöst skuldsatt. Husförhör och katekäsläsning, ja alla som läst Emil i Lönneberga har ju hört den förut. Den religiösa skuldsättningen har sin upprinnelse i Katolicismen. Vi vände oss mot detta och blev protestanter istället. Vi tyckte det var lite visset att man kunde köpa syndernas förlåtelse. Lite skenheligt sådär. Vips stod svensken någotsånär skuldfri gentemot kyrkan, men vad hände? Jo, istället började vi skuldsättas finansiellt. En befolkning som inte är i skuld går inte att styra. Sedan Gustav Vasas tid har den ekonomiska skuldsättningen fortgått och det är den vi ser när vi hör om ”överbelånade” hushåll och annat.

Det finansiella sättet att sätta människor i skuld är ett i raden av skuldsystem – härskarsystem. De som vill ha makten vet att det inte dröjer många månader innan vi ser igenom detta och vägrar betala till banken vad de aldrig hade från början. Dags för nästa skuldsättningssystem, alltså.

Sedan åtminstone tjugo år har miljö- och senare klimathot framförts som vad vi människor ska vara rädda för. Jag vet att det är hårt att smälta – vi har verkligen fått lära oss att isbjörnarna dör på grund av vårt syndfulla leverne och att vi alla kommer att omkomma i klimatrelaterade katastrofer om vi inte slutar upp med vårt koldioxidutsläpp precis just nu. Och eftersom ingen tycks göra något blir vi mer och mer uppgivna och köper mer och mer diskmaskinsrengöring.

Klimathotet är precis som de religiösa och finansiella skuldsystemen. Det är 3.0 av precis samma sak. Lika mycket som vi fruktade djävulen under 1.0 lika rädda är vi idag för klimathotet. Låt oss för ett ögonblick tala om vad det handlar om. Det handlar inte om förgiftning eller likande – det sägs handla om koldioxid.

Allt som lever producerar koldioxid. Vi andas ut, fjärtar och äter saker som producerar koldioxid. Koldioxid är en produkt av livet. Om man lyckas göra koldioxid till syndfullt. Om man lyckas koppla koldioxid till skuld – då har man lyckats att sätta en prislapp på allt levande och då kan man också ge sig i kast med att försöka äga allt som lever.

Historien om klimathotet är inget annat än ett försök att bibehålla skuldgreppet om en mänsklighet som vaknar upp och inser att den finansiella skulden egentligen är helt illegal. Och det är bråttom – mycket bråttom. Få okorrumperade domstolar skulle döma bankernas verksamhet som annat än rent bedrägeri. De finansiella skulderna står inför en mer eller mindre snar reglering.


Med detta i åtanke och med iakttagelsen om att det är du som är det värdefullaste i det finansiella systemet - eller indirekt via din skuld eftersom det är dig man vill äga. Det är ju därför begreppet skuld överhuvudtaget uppfunnits, för att få dig att känna att du står i skuld till någon annan. Så att någon annan kan äga dig.

Motsatsen till skuld heter fordran. Den som har en skuld till någon har det till den som har en fordran. I fallet med finansieringen av huset – är det verkligen så att banken har en fordran på mig? Jag menar – hur kan banken fordra att jag ska betala något till dem som de aldrig haft? Det låter ju mer som ett rån egentligen.

Om någon kommer fram till mig på gatan och säger åt mig att jag är skyldig denne pengar tänker jag efter en stund. Försöker minnas mannens utseende och grubblar över om det han säger möjligen kan vara sant. Efter att ha grävt i mitt sinnes arkiv inser jag att – nej – den här mannen är helt obekant för mig – jag vet faktiskt inte vad han talar om.

Mannen kan då agera på ett av två sätt: A) Han kan hota mig att samtycka till skulden. Tala om att om jag inte säger att jag står i skuld så kommer han att banka sönder mina knäskålar med ett järnrör, eller så kan han B) be om ursäkt och gå därifrån.

Jag gissar att de allra flesta av er som läser det här finner det första scenariot mer sannolikt än det andra enligt devisen att våld löser alla problem. Den historia vi får lära oss – framförallt i skolan, kompletterad av det vi får veta via Nyheterna – säger det ganska klart och tydligt. Den som inte erkänner sina skulder får smaka på våld, vare sig det handlar om människor, företag eller länder.

Visst är det ganska paradoxalt? Här har vi en människa. Människan är det värdefullaste som finns och någon vill äga henne just av den anledningen. Om denne någon inte får äga människan hotar han med att slå henne. Hur jävla barnsligt är inte det? Hur jävla liten måste man inte vara för att bete sig på det sättet? Det ska vi ta reda på i morgon under rubriken makt.

Grindar

Något slags brygga har upprättats den här gången. Vistelsen i öst drog ut en sträng av energisk koppling, något jag egentligen inte har upplevt tidigare men som jag vet drabbat många besökare av de varmare kulturerna. Att uppleva livsåskådningens praktiska effekt på liv, sinne och samhälle låter sig inre riktigt negligeras. Tvärtom, det satte sig lägligt nog i en mental brytpunkt som kanske inte fanns där utan anledning.

Det snurrar till ett varv i obalans. Ilska, rentav. För vad där det vi gjort oss själva till i denna del av världen egentligen? Hur ska jag kunna leva och trivas omgiven av så mycket rädsla, vanmakt, skolboksfaschism och monetär snikenhet? Hur ska jag kunna kliva runt i kylan och lyckas bibehålla min egen värme när vi så taktfast som kollektiv beslutat oss för att fortsätta låta diverse logiskt bakgängade tankeformer fortsätta motivera vårt interpersonella skitstövelskap?

Så länge som vi lever där i den vänstra hjärnhalvans fängelse, smitt av kallt logiskt rostfritt stål, förseglat med lås av skuld genom materia, pengar eller andra tankeformsinternerade entiteter så kommer vi inte vidare. Så länge vi inte släpper in känslan av vad livet egentligen är till för så sitter vi där i varsin kall busskur av cement och blänger på de förbipasserande samtidigt som vi knyter näven i fickan kring det käraste vi har – de varma, underbara slantar som ska betala för bussfärden från arbetet till köpcentrat.

Rättvisa. Monetär eller kosmisk? Det är en jävla skillnad. Monetär rättvisa är förlängningen av det egna direktreglerandet. Om någon gör mig orätt är det inte bara min rättighet utan förbannande skyldighet att ge igen. Om någon får av mina tillgångar förväntas jag kräva åter inte bara vad jag lånat ut utan också – givetvis – ränta. För varför ska jag hjälpa någon om jag inte vinner något på det?

Där är ju faktiskt de bägge stammarna ganska överens när det kommer till kritan. Men utövandet skiljer sig högst avsevärt. Vårt jävla sätt – för att vara uppriktig – är ju inte direkt uppbyggligt. Ett öga för ett öga, den påstådda egennyttiga naturen som ska bo i var och en av oss. Och vem gör något för någon annan utan att vinna något på det? Egentligen. Jo – riktiga människor. Av kött och blod. Med ett hjärta som inte förvägrar sig.

Men så finns de där regenterna, så att säga. De där som vill hålla oss isär för att själva vinna ett berättigande för sin priviligierade tillvaro. De har funnits här länge och de har smitt sina ränker i tusentals år. De skyr vänlighet, hjärtlighet och godhet som katten skyr badkaret, men kanske är de bara fostrade till det de stackars små liven. Eller så är de av en helt annan stam, satta här ibland oss för att provocera oss att mala ner deras småaktighet i vår stora varma kvarn av mänsklig värme.

Men låt oss kika på hur det skiljer, för det kanske har undgått någon stackare uppvuxen på skogaholmslimpa, avlad på räntesats och tillbliven genom det bankfackets givna utrymme för oss västerlänningar att leva inom. Om som väluppfostrad västerlänning, drillad i egennyttans evangelium, kanske detta med Karma inte är det allra mest självklara. Så vi tar det från början.

Om man tror på Karma, vilket en stor del av världens befolkning gör, så är det inte den som blir utsatt för saker som ytterst blir lidande. Det är den som utsätter någon som drar på sig straffet. Inte direkt genom till exempel rättsystem, hämndaktioner, social utfrysning och liknande utan genom den kosmiska rättvisans försorg. Kanske återföds man till grodslav eller något annat inte särskilt kul. I alla händelser återföds man eftersom man inte klarar examinationen och inte tillåts glida vidare till nya utmaningar i andra dimensioner. Typ så.

Så om jag smiter från notan utan att betala. Om jag våldtar någons barn. Om jag gör inbrott och plockar för mig av allt om värde – då är det mitt problem, inte den bestulna. Hos oss är offret helgat. Att vara offer för något är faktiskt vad många strävar efter. Att det ska vara synd om oss stackare och att detta är en positiv känsla finns inmurat i de mest centrala murarna av vår samhällsbildning, tydligast manifesterat genom sjukledighet och det amerikanska skadeståndssystemet.

Synsättet med Karma ger en mycket intressant och tydlig effekt på samhället. Där finns ytterst få lås, ytterst ovanligt med förskottsbetalning och vad jag kan se från min horisont finns där ytterst en mycket mindre grad av brottslighet. Däremot finns fattigdom. Rikligt med fattigdom. Och allt vad det för med sig. Jag kan inte bedöma fattigdom, däremot vet jag väldigt väl vad rikedom för med sig. Jag har inte precis bländats av de själsliga egenskaperna hos de ultraförmögna jag träffat genom livet.

Kanske är fattigdomen och det materiella icke-välmåendet bättre än dess rike broder. Kanske är bristen i överskott just vad som behövs för att bryta igenom den materiella illusionen. Kanske är slika utmaningar skapade för de verkligt meriterade, de som kvalat in för sista vändan här i jordemiljön? Att testas – kan man bibehålla vänlighet, värme och kärlek under de mest snålt tilltagna förutsättningar? Klarar man det så klarar man vad som helst och får gå vidare. Så kan det ju också vara.

Tar man oss härhemma och kikar lite på vem som får vad för vad så lutar det ju faktiskt ditåt. Om vi tar det lilla ryggdunkande gänget bedragare som styr och ställer i vårt näringsliv och tjänar minst några hundra millar per år på att – ja – plundra företag, undvika ansvar och snabbt som ögat skutta till nästa båt innan den man sitter i sjunker och så ställer vi det mot vårdbiträdena som låses in med de senila patienterna på avdelningen när vinterkräksjukan härjar som värst. (”Neeej – inte behöver nu tvätta mig – jag kan inte minnas att jag bajsat…”). Vad ser vi då?

Ser vi inte samma sak egentligen? Stereotypen västerlandet – välmatad, egennyttig och materiellt välmående gentemot österlandet, näppeligen överlevande, hjälpsam, självuppoffrande kring existensminimum. Vem mår bäst på insidan? Vem upplever livet som fyllt av mening? Klart som fan vi blivit lurade – allihopa. Och vi köper det. Varje dag i ett köpcentrum nära oss.

Nu tror jag dessbättre att det är väldigt lätt att ändra på dessa sakers tillstånd. Vi behöver bara kika lite djupare i oss själva. Se vad det är för några vi är. Vi är här av en anledning – kanske rentav samma anledning. Och när det känns som det gör för mig just nu – när vanmakten kring vad det är för en egennyttig perversion som driver vårt mönster här hemma – då blir också beslutsamheten som störst.

Hans sista ord hänger där i luften. De om att hjälpa andra är det meningsfulla. De blandas med de nyliga iakttagelserna vidare genom den nyuppvisade potentialen i vad som skapats de senaste tio åren i en helt annan arena. Jag vet inte vart det är menat att ta vägen. Inte en aning, faktiskt. Men med Henne invid och med avstamp här i den upptinande åkern håller något på att hända. Det växer och formar sig.

Så är det nog för många. För hur gärna vi än förnekar det växer vi allesammans. Hela tiden. Vi växer och inser att de tyngder som placerats på oss inte är äkta. Att den monetära skulden är en förlängning av härskarreligionens satanism och att vi i våra sinnen lätt kan upphäva dess verkan genom att se den för vad den är och börja se livet utan dess måsten.

Om jag har ett huslån på 1 MSEK så har det inte under några omständigheter kostat banken mer än 40 kSEK att skapa lånet. Så när jag betalat totalt 40 kSEK i ränta och amortering går strömmen åt det andra hållet. Den som företräder det väsendet; den som äger banken och förser sig av mina hoparbetade tillgångar för att mätta sin egen omättlighet är också den som drabbas när karmabokföringen för lämnas in för bokslut.

Jag behöver inte hämnas. Inte ge mig på de som kan tyckas ha givit mig på mig. De flesta har inte vetat om vems ärenden de sprungit och kommer förr eller senare att genomskåda skådespelet. Det ljus som bor i var och en av oss klarar sig alltid, men hur ska mörkret överleva i det ljusa rummet? Nej, det var just det.

Det som inte finns i det som inte finns kanske finns

Jag är ju en stark anhängare av paradigmet ”pengar finns inte”. Men jag börjar ju också begripa att självaste verkligheten inte egentligen kan sägas finnas. Så om pengar inte finns i verkligheten som inte finns – då borde ju pengar finnas. Och sannolikt är det just därför vi är så fast i dess grepp. För vad är pengar egentligen? Och vad är verkligt?

Om man tänker sig att allt som förefaller verkligt egentligen är symboler med koppling bortom verkligheten till det verkligheten ämnar att åskådliggöra då känns det ju ganska vettigt att vi inte riktigt kan erkänna penningen som storhet men att vi alla vare sig vi vill det eller inte måste medge att pengarnas makt är reell.

I vårt västerländska paradigm förefaller penningen ha sin upprinnelse ur skuld. Handel med skuld av olika slag har så småningom lett till handeln med pengar och i sin tur till monetär skuldsättning. Skuld står vid roten till det västerländska kulturella släktträdet. Skuld och de sju dödssynderna. Rädsla och alla de andra manier vi fostras att låta våra sinnen uppehålla sig med under vår vandring här.

Det blir väldigt tydligt när man är där jag är nu. Där Karma står vid roten till det kulturella trädet. Alla de där låsanordningarna som saknas. All en där brottsligheten som inte finns. Här finns fattigdom. Stor och utbredd fattigtom. Och ingen har sin hund försäkrad. Men här saknas den där verkliga brottsligheten – laglösheten till trots. Eller är det just därför?

För om jag kommer hit som fläskstinn turist och begår övergrepp mot barnen, spyr på hotellet utan att ta reda på efter mig, utnyttjar deras fattigdom och lever rövare – vem är det egentligen som råkar ut? Vid detta träds rot är det den som svinar, och det känns helt korrekt. Att hugga emot och statuera exempel via envig för de förorätter jag utsätts för är helt onödigt. Rättvisan finns på andra sidan skynket.

Och så är det kanske med pengarna också. De finns här - i den så kallade verkligheten - som ett slags motvärde till det spel de konstituerar på andra sidan skynket. Kanske är det därför den som i denna värld på girighet och utsugeri ackumulerat stor rikedom utan undantag mår mycket, mycket dåligt. Förklarar om inte annat det västerländska hälsoläget på ett förtjänstfullt sätt.

Så pengar kanske finns i alla fall. Som ett slags gravitationskraft i det energispel vi alla valt att spela. Det är fantastiskt att kunna få anledning att ändra sig ibland. Återkommer på temat.

pantad.se

Ja, det ser ut som skit. Verkligen. Men någonstans måste man ju börja. Faktiskt.


pantad.se