Tankarna vandrade. Frågorna han fått ekade runt och fortplantade sig som den där skärmsläckaren han haft på sin dator under mitten på nittiotalet. Det gick runt i huvudet, en cirkulärreferens som han hade svårt att stoppa fastän han ansåg sig vara rätt vass på att styra över sina tankar. Det var som om det fanns nergrävd räls i marken, färdiga sträckningar för tankarnas tåg att röra sig över och fastän han låtit marken återta järnvägsbanken och växa såväl gräs, mossa och träd över stambanan hittade ändå tankarna de gamla invanda tankebanorna och allt det han skapat på insidan av sitt sinne i form av insikt och verktyg – alla de dörrar han öppnat bortom vad han tidigare ansett varit möjligt – allt det fick stå tillbaka eftersom spåren fanns där och tankarna hade lärt sig de vägarna först.
Han tänkte på hur de hamnat här – hur han hamnat här. Han hade varit systemutvecklare – en mycket framgångsrik sådan. Han var en mästerlig systemarkitekt och hade åt sin internationellt baserade huvudman sedan mitten på nittiotalet skapat systemlösningar som säkerligen fortfarande var i bruk. Det hade varit oerhört kul – hela resan. Han hade fått se världen, njuta logiska triumfer och viss ryktbarhet. Han hade till och med fått äran för en del verkliga innovationer – fått stå på scen på något av företagets konvent och ta emot priser, blommor och till och med en check på 100 000 dollar. Han hade blivit utnämnd en "fellow", vilket inom hans företag var den finaste utmärkelsen man kunde få. Det hade varit första gången den tilldelats en svensk.
Den där checken hade visat sig bli lite av en vändpunkt i livet. Kvinnan han hade levt med och han hade förenats av ett mål – de skulle bygga en framtid tillsammans och de hade bägge arbetsmyrans mentalitet. Tusenlapp efter tusenlapp stoppade de in på sitt gemensamma bankkonto och kunde med belåtenhet se hur framtiden tog siffrornas form på kontoutdraget. De bodde relativt enkelt – i och för sig i innerstaden, men de hade köpt sin tvåa innan den råaste prisökningen tagit sin början och var med tanke på lägenhetens dåvarande värde redan lågt belånade till skillnad från de som just klivit in i bostadsmarknaden. De valde systematiskt att arbeta på sin semester och hittills hade de aldrig varit på någon icke-jobbrelaterad resa tillsammans. Allt investerades i framtiden.
När han så på de trettioåtta sekunder det tog att ta emot fellowskapet, blommorna och checken drog ihop mer än dubbelt så mycket som han och hans sambo lyckats jobba ihop på fem år tappade han balansen. Det var som om perspektivet blev förskjutet. Som om arbetsmyran hamnat på en affärsresenärs sko och lyckats kravla sig upp till fönstret på flygplanet och från sin eleverade position fick ett helt nytt perspektiv på vad det var han hållit på och stretat på nere på marken bland tallbarr och andra stackare. Det såg rätt meningslöst däruppifrån. Måhända var han bara en myra, men det ha funnits en anledning till att han hamnat i businessclasskabinen, tänkte han. Och den anledningen var ju rent konkret det patent hans arbetsgivare nu ägde. Ett patent som baserade sig på allt annat än arbete.
Det hade tagit honom exakt fjorton minuter att rita ner idén som var grunden till patentet. Han hade sovit gott efter en natt som börjat alltför sent efter en lite snedseglad afterwork, vaknat med en bild i huvudet som så många gånger tidigare. Detta var hans klassiska sätt att lösa problem – sova med dem, drömma om dem och på morgonen vakna med bilden av lösningen i huvudet. Det här var lite annorlunda eftersom han inte kunde minnas att han beställt fram någon problemlösning inför sänggåendet. Han kunde inte ens minnas det – sannolikt hade han varit rejält påverkad.
Han klev in i duschen och ökade temperaturen tills han började se röda fält för sin inre syn. Så såg han det – det diskreta, omärkbara stöldskyddet som använde befintlig teknologi på ett helt nytt och banbrytande sätt. Över morgonkaffet ritade han ner vad han just sett och letade reda på lite standardkomponentbeskrivningar som visade hur det skulle kunna fungera. Med stor försiktighet förhörde han sig om möjligheterna att det han just tänkt skulle kunna stämma hos sina mer hårdvarunära kollegor och det visade sig att vad han sett där i duschen var genomförbart.
Han tänkte på det länge, nästan ett helt år. Skulle han sluta sin anställning hos storatryggaföretagetmedkontorivarjehålaöverhelajordklotet och starta sitt eget företag eller skulle han stanna kvar och välja tryggheten? Arbetsmyran i honom sa åt honom att stanna och helt enkelt lägga undan sin idé. Men en annan sida hade fått luft. Mot våren året efter att han ritat ner sin duschidé höll han en tämligen vanlig presentation för medarbetare och kundrepresentanter kring en föreslagen arkitektur för ett ganska standardmässigt system. Någon av kundrepresentanterna verkade vara på ett strålande humör och skämten började snart ta överhanden i det lilla konferensrummet. Det var då det hände – han hade börjat lägga fram helt nya idéer och perspektiv "live" så att säga. Spottade ur sig vinklar och möjligheter i samma takt som de kom in i hans sinne. Så hade han aldrig gjort förut – han hade tänkt, analyserat, gjort riskkalkyler och UML-diagram till förbannelse innan han presenterat något för andra överhuvudtaget. Tills den dagen.
Hans kollegor började kalla honom för Kreativ. Med tiden fick han en mer framskjutande roll i arbetet gentemot kund vilket var passande eftersom ett av företagets mest betydelsefulla värdeord var just kreativitet. Han njöt av att se åhörarskaran växa. Från inte så jätteviktiga kundmöten där han fick medverka som den idéspruta han nu benämndes som till att prata inför hundratals åhörare på den årliga kundaktiviteten.
Aldrig hade han känt sig så närvarande som den gången. Tvåhundrafemtio personer hade lyssnat till hans trettio minuter långa utläggning om redundant datalagring – ett ämne som kunde få vem som helst att somna på tre minuter men som han via sina fyndiga liknelser och med sin kluriga humor lyckades förvandla till en riktig inspirerande liten nagelbitare med sina dramaturgiska rötter i den klassiska skräckfilmens omisskännliga gengrekaraktäristik. När han klev av scenen var han totalt och fullkomligt tillfredsställd.
Måndagen efter såg kontoret annorlunda ut. Han hade på något sätt varit med om något som förändrat hans synsätt arbetet. Eller var det jobbet? Och vad var skillnaden? Det handlade inte längre främst om att lösa logiska problem utan det handlade om människor. Att tala till människor så att de kunde begripa vad de annars inte hade kunnat förstå. Egentligen – tänkte han - handlade det inte om att de inte kunde förstå det. Det handlade nog mest om att de inte var intresserade; att de inte orkade ta till sig kunskapen om den inte lockade dem till det. Han hade hittat ett knep – humor – och att bit för bit flytta sig utanför normen för området man skulle presentera inom. På det sättet blev människorna som var satta att lyssna inspirerade att fortsätta lyssna och tillgodogjorde sig innehållet utan att direkt tänka på det.
"Människor är inte dumma. De är lata. Eller kanske snarare ointresserade", hade han tänkt. Jag kan ge dem av mitt intresse – min inspiration – för att få dem att förstå.
Det dagliga rutinarbetet började kännas meningslöst vid jämförelse med presentationerna. Och så när han packade sin väska för att åka till Tyskland en dag låg den där – skissen på hans uppfinning. Klockan var 14 på eftermiddagen och hans plan skulle lyfta 17.20. Han hade gott om tid. Det var nu eller aldrig. Med resoluta steg tog han sin skiss i näven och travade in till sin chef. Han tänkte säga precis som det var. Han visste att han var viktig för företaget nu. Han vågade lägga korten på bordet och ställa frågan vad han hade för möjligheter om han stannade kvar att jämföra med resan om han valde att följa sin idé.
Chefen hade stängt dörren och granskat hans alster. Hon hade tagit fram ett papper och bett honom skriva på samt själv kontrasignerat. Det var ett en månads exklusivitetsavtal för köp av patentgrundande innovation – uttryckt på för företaget sedvanligt kryptisk affärsengelska med amerikansk juristaccent. Han hade bländats och skrivit på efter att ha reflekterat över det besynnerliga i att detta företag kunde prestera ett juridiskt dokument av så ringa längd. Avtalet garanterade honom rätt att om företaget inte ville köpa hans patent så återfick han de fulla rättigheterna inom 30 dagar. Nu blev det inte så. Företaget såg möjligheter i hans idé och valde att köpa det för etthundratusen dollar. Samtidigt blev han utvald att ingå i den exklusiva skaran "Fellows" som träffades två gånger per år på företagets amerikanska huvudkontor och till tonerna av kristallglas fulla av bourbon spånade om framtidens tekniska utveckling. Han var smickrad. Lättad. Lycklig.
Det tog emellertid slut när han fick checken i handen. Knappt hade han fått det förrän perspektivet förändrades, förrän han som första arbetsmyra flög business. Ok, han såg sig själv som fripassagerare men han hade ändå sett vad han hade sett och skadan var i så mening redan skedd. Vad han hade sett var att det tagit fjorton minuter att dra ihop vad han och hans partner lyckats spara ihop på flera år. Det förstörde alla de grundvalar som hans arbetande vilat på och det tvingade honom att omvärdera varje steg han tog. Inte för att han märkt det på en gång – han hade först blivit rastlös, därefter arg och så småningom hade han isolerat sig. Han hade fått sin tilltro till pengar ifrågasatt, så han började intressera sig för vad pengar var för något. Natt efter finkammade han Internet och den litteratur som hans eftersökningar pekade vidare på.
Bilden som växte fram var tydlig men stämde dåligt med arbetsmyrans uppfattning. Åren gick och hans partner började tycka att han gled undan från verkligheten. Hon hade sagt det precis just så. Han hade försökt förklara att han funnit andra, mer fundamentala, synsätt på verkligheten – att han faktiskt hade hittat synsätt som belyste andra meningar med livet. "Du flyr", hade hon sagt. Och lämnat honom. Det var rätt ironiskt nu när han tänkte på saken – att hon varit den som flytt egentligen.
Visar inlägg med etikett IT. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett IT. Visa alla inlägg
fredag 12 juli 2013
tisdag 26 februari 2013
Like
Det är en sak jag förbisett alla år som jag sysslat med e-learning och dess varianter. Det här med energitransaktionen och samspelet. Oavsett om det handlar om att hjälpa någon med att lösa ett vardagsproblem (support) eller att hjälpa någon att lära sig ett nytt sätt att se på livet så handlar det om ömsesidighet.
Visst, jag ger kanske inte så mycket för de institutionaliserade utbildningsvägarna där man monterar rigida tankeställningar i huvudet på sinnen som kommer att spendera resten av sina liv med att försöka få bort dem – om de är kloka nog. Men det är desinformation, människoförakt och härskartekniker vilket egentligen inte har något alls med vare sig hjälp eller lärande att göra.
Den som spelar in en film – en guide – för att hjälpa någon och gör denna tillgänglig för en okänd massa människor; hur skiljer sig energispelet i det scenariot från vad som händer när man hjälper någon via telefon eller på plats en människa till människa? Och så vidare, och så vidare.
Att prata rätt ut i tomma intet till en okänd målgrupp kräver större mod och ger ingen handfast direkt bekräftelse vid överlämningstillfället. I stället packas budskapet på burk och avvaktar dess nyttjande. Bekräftelsen når sällan avsändaren eftersom den som använder sig av informationen sällan ger sig till känna.
Det finns utrymme för förbättringar här. Att ta med bekräftelsen och tacksägandet i loopen och bygga system som tar hänsyn till de känslomässiga aspekterna av människan. Facebook är specialister på detta – den enkla men genomvassa länken ”Like” är svaret på så djupt rotade basbehov hos människan att enkelheten nästan är parodiskt enkel.
HMI (människa-dator-interaktion) har klassiskt sett hat vinkeln av hur man ska få människan att förstå datorns gränssnitt. Parallellt har den digitala molnbanken gjort det till sin uppgift att förstå mänsklighetens intentioner och drivkrafter för att servera sina herrar medel att bättre styra populationens rörelser (kallas crowdsourcing).
Det blir ingen slutkläm idag. Bara dessa lösa tankar.
Visst, jag ger kanske inte så mycket för de institutionaliserade utbildningsvägarna där man monterar rigida tankeställningar i huvudet på sinnen som kommer att spendera resten av sina liv med att försöka få bort dem – om de är kloka nog. Men det är desinformation, människoförakt och härskartekniker vilket egentligen inte har något alls med vare sig hjälp eller lärande att göra.
Den som spelar in en film – en guide – för att hjälpa någon och gör denna tillgänglig för en okänd massa människor; hur skiljer sig energispelet i det scenariot från vad som händer när man hjälper någon via telefon eller på plats en människa till människa? Och så vidare, och så vidare.
Att prata rätt ut i tomma intet till en okänd målgrupp kräver större mod och ger ingen handfast direkt bekräftelse vid överlämningstillfället. I stället packas budskapet på burk och avvaktar dess nyttjande. Bekräftelsen når sällan avsändaren eftersom den som använder sig av informationen sällan ger sig till känna.
Det finns utrymme för förbättringar här. Att ta med bekräftelsen och tacksägandet i loopen och bygga system som tar hänsyn till de känslomässiga aspekterna av människan. Facebook är specialister på detta – den enkla men genomvassa länken ”Like” är svaret på så djupt rotade basbehov hos människan att enkelheten nästan är parodiskt enkel.
HMI (människa-dator-interaktion) har klassiskt sett hat vinkeln av hur man ska få människan att förstå datorns gränssnitt. Parallellt har den digitala molnbanken gjort det till sin uppgift att förstå mänsklighetens intentioner och drivkrafter för att servera sina herrar medel att bättre styra populationens rörelser (kallas crowdsourcing).
Det blir ingen slutkläm idag. Bara dessa lösa tankar.
söndag 10 februari 2013
Finans
Skillnaden mellan ekonomi och finans är nog nyckeln till förståelsen av vad som behövs innanför boxen. Jag citerar mig själv, faktiskt:
”Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem.
I en ekonomisk värld skulle alltså pengar vara ett sätt att fördela sysslor och tillgångar mellan människor. Låter inte så dumt. Men varför har det blivit så snett? Varför har pengarna som sådana blivit viktigare än sysslorna och tillgångarna?
Svaret finns i det lilla och svårdefinierade ordet finans. Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så.”
Finans behöver en tydligare definition, faktiskt. Ett sätt att benämna tejpfällan för vad den egentligen är. Från gårdagens kökssoffesamtal kommer här en ny definition:
”Finansiell verksamhet går ut på att skörda så stor del av frukten av andras ansträngningar med så liten arbetsinsats som möjligt – helst ingen alls.”
Vi får slipa på den, men jag tycker att den redan nu säger mycket mer än Aristoteles tidigare version. All förändring måste ju börja från den egna utgångspunkten och därför tar vi väl och börjar med IT-världen. Även den mycket präglad av ”finansiellt” tänkande.
Det går åtskilliga okunniga och milt uttryckt onödiga projektledare, chefer och vad man nu kan kalla det per kunnig och intresserad IT-människa. Det ska vi ändra på. Förstår ni hur underbart det kommer att bli för dem som går till jobbet och låtsas förstå något som de inte har den blekaste aning om att faktiskt få säga som det är och istället göra något som de brinner för? Som ett första steg, sådär.
”Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem.
I en ekonomisk värld skulle alltså pengar vara ett sätt att fördela sysslor och tillgångar mellan människor. Låter inte så dumt. Men varför har det blivit så snett? Varför har pengarna som sådana blivit viktigare än sysslorna och tillgångarna?
Svaret finns i det lilla och svårdefinierade ordet finans. Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så.”
Finans behöver en tydligare definition, faktiskt. Ett sätt att benämna tejpfällan för vad den egentligen är. Från gårdagens kökssoffesamtal kommer här en ny definition:
”Finansiell verksamhet går ut på att skörda så stor del av frukten av andras ansträngningar med så liten arbetsinsats som möjligt – helst ingen alls.”
Vi får slipa på den, men jag tycker att den redan nu säger mycket mer än Aristoteles tidigare version. All förändring måste ju börja från den egna utgångspunkten och därför tar vi väl och börjar med IT-världen. Även den mycket präglad av ”finansiellt” tänkande.
Det går åtskilliga okunniga och milt uttryckt onödiga projektledare, chefer och vad man nu kan kalla det per kunnig och intresserad IT-människa. Det ska vi ändra på. Förstår ni hur underbart det kommer att bli för dem som går till jobbet och låtsas förstå något som de inte har den blekaste aning om att faktiskt få säga som det är och istället göra något som de brinner för? Som ett första steg, sådär.
söndag 18 december 2011
Loopen, molnet och maskinen
Jag har jobbat inom IT-branchen sedan innan den kallades så. Jobbat med data. Varit programmerare – inte utvecklare. Innan Windows slog igenom, till och med. Vilket ju förklarar ett och annat grånande hårstrå. Jag har suttit här – vid havet, uppkopplad via modem och en lång, lång telefonsladd nere på hällarna och chattat i en antik First-Class-klient. Ojoj – åren går.
Så jag vet att jag har rätt när jag säger följande:
De verkligt högt värderade IT-företagen, eller kanske snarare deras tjänster erhåller i dag sin värdering baserat på hur många användare de har i sitt grepp och hur mycket information om deras vanor och ovanor som går att extrahera ur tjänsten på ett förtjänstfullt sätt. Värdet är direkt länkat till den ondskefulla pyramidens möjligheter att kontrollera. Faktum.
Industriell IT, IT inom vården, IT för kommunikation utan central mellanhand – alla dessa företeelser har tappat i värde gentemot de hittepåmonetärt uppblåsta massmolnlagrade tjänsterna och det är ingen slump. Vi lagrar bilder, konversationer, kontakter, släktskap och filmer i ett moln. Mycket illustrativt då vi inte ser vad molnet döljer. Vi ser inte tecknen i skyn. I själva verket samlas allt data om allt vi säger, tycker gör och intresserar oss för.
Molnet döljer tecken i skyn.
Detta är den input bedrägeriet kräver. Det allseende ögat som söker bekräftelse och hotbilder, direkt ur våra dagliga twittrande flöden. Direkt ur folkmun, så att säga. Baserat på den input molnet tillhandahåller utformas och anpassas budskapen via enkelriktad massmedia. Det är så enkelt att det knappt behöver påpekas. Det är så etablerat och befäst att inget alternativ finns.
Eller – jo, visst finns det. Vi kan fortsätta precis som idag. Vi kan fylla molnet med våra glädjetjut och låta det föra oss närmare varandra. Men vi kan också sluta ta in det som serveras via den med hela handen pekande kanalen. Via det tanke- och åsiktsdikterande media. Det händer precis just nu och de som sitter med sina sköra trådar i molnet och fiskar efter bekräftelse kan inte annat än se vad som händer.
Maskinens kopplingsschema. Den som handlar om information, alltså. Det är vid de tre utropstecknen vi kan ändra precis alltihop. I ett litet, smärtfritt och festligt nafs.
Där finns givetvis hyllmeter efter hyllmeter med planer för att möta den uppkommande situationen, men dessvärre är inget genomförbart. Massan är så kritiskt, så explosivt uppvaknande och så lättstörd att de helt enkelt inte törs. Vansinnigt läckert. Det som var tänkt att övervaka varje steg har istället tjänat uppvaknandet och mänsklighetens förening.
P.S. Man kan ju roa sig med den lilla symbolik som bor i insamlandet av information. i. När man sedan genom loopen gradvis vrider bokstaven så blir det ju ett uppochnervänt i, det vill säga ett utropstecken! Och tvärtom. För när man får ett budskap till sig - ett signalstarkt budskap avslutat med utropstecken, är det inte så att man måste använda tvärtomspråket för att tyda det. Det är inte världen som är uppochner, det är lögnen som är det...
Så jag vet att jag har rätt när jag säger följande:
De verkligt högt värderade IT-företagen, eller kanske snarare deras tjänster erhåller i dag sin värdering baserat på hur många användare de har i sitt grepp och hur mycket information om deras vanor och ovanor som går att extrahera ur tjänsten på ett förtjänstfullt sätt. Värdet är direkt länkat till den ondskefulla pyramidens möjligheter att kontrollera. Faktum.
Industriell IT, IT inom vården, IT för kommunikation utan central mellanhand – alla dessa företeelser har tappat i värde gentemot de hittepåmonetärt uppblåsta massmolnlagrade tjänsterna och det är ingen slump. Vi lagrar bilder, konversationer, kontakter, släktskap och filmer i ett moln. Mycket illustrativt då vi inte ser vad molnet döljer. Vi ser inte tecknen i skyn. I själva verket samlas allt data om allt vi säger, tycker gör och intresserar oss för.
Molnet döljer tecken i skyn.
Detta är den input bedrägeriet kräver. Det allseende ögat som söker bekräftelse och hotbilder, direkt ur våra dagliga twittrande flöden. Direkt ur folkmun, så att säga. Baserat på den input molnet tillhandahåller utformas och anpassas budskapen via enkelriktad massmedia. Det är så enkelt att det knappt behöver påpekas. Det är så etablerat och befäst att inget alternativ finns.
Eller – jo, visst finns det. Vi kan fortsätta precis som idag. Vi kan fylla molnet med våra glädjetjut och låta det föra oss närmare varandra. Men vi kan också sluta ta in det som serveras via den med hela handen pekande kanalen. Via det tanke- och åsiktsdikterande media. Det händer precis just nu och de som sitter med sina sköra trådar i molnet och fiskar efter bekräftelse kan inte annat än se vad som händer.
Maskinens kopplingsschema. Den som handlar om information, alltså. Det är vid de tre utropstecknen vi kan ändra precis alltihop. I ett litet, smärtfritt och festligt nafs.
Där finns givetvis hyllmeter efter hyllmeter med planer för att möta den uppkommande situationen, men dessvärre är inget genomförbart. Massan är så kritiskt, så explosivt uppvaknande och så lättstörd att de helt enkelt inte törs. Vansinnigt läckert. Det som var tänkt att övervaka varje steg har istället tjänat uppvaknandet och mänsklighetens förening.
P.S. Man kan ju roa sig med den lilla symbolik som bor i insamlandet av information. i. När man sedan genom loopen gradvis vrider bokstaven så blir det ju ett uppochnervänt i, det vill säga ett utropstecken! Och tvärtom. För när man får ett budskap till sig - ett signalstarkt budskap avslutat med utropstecken, är det inte så att man måste använda tvärtomspråket för att tyda det. Det är inte världen som är uppochner, det är lögnen som är det...
fredag 9 december 2011
Antivirustankar
IT-säkerhet är med säkerhet mänsklighetens tråkigaste sida. Fullkomligt abstrakt och i princip enbart spelande på den panikartade rädslan parat med prestigen i att sitta på information som andra inte får ta del av. Det tål att sägas: fy fan för IT-säkerhet. Nu är ju området knappast något man kan vända ryggen. Tvärtom, IT-säkerhet är viktigt. Gör ju inte saken ett dugg roligare.
Visst är det väl så att vi har antivirusprogram - applikationer som installerar krokar djupt, djupt ner i operativsystemet och som övervakar minsta rörelse i filsystemet, nättrafik, musrörelser och allt vad det nu må vara - visst är det så att vi har dem för vår egen säkerhet. Visst. Absolut. Jodå. Vi installerar dessa prestandatuggande allseende programvaror för vårt eget skydd.
Precis som vi låter oss avlyssnas, övervakas och fängslas utan rättegång för vår egen säkerhet.
Precis som vi överger det som är viktigt i livet för att tjäna penningen.
Vissa dagar blir jag otålig. Faktiskt. På riktigt. Vissa dagar. Sådana dagar. Dagar då jag är lite otålig. Då jag både fått träffa jobbfolk och haft chansen att sova en stund på kökssoffan. Då det fått korskoppla sig i huvudet. När jag fått suttit bakom de obytta torkarbladen och gissat vad jag har framför mig. Då jag återsett en av de absolut viktigaste personerna bakom vad jag i all ödmjukhet väljer att kalla min karriär. Han som gav mig mina första programmeringsexempel. Postningsprogrammet. Han pratar inte så mycket och när han gör det så pratar han mest om min farsa.
I modden återkommer han också. Jag tänker på allt de gjorde rätt, mina föräldrar. Fast jag då tyckte att de gjorde fel. De gjorde saker på impuls, av kreativitet och stundens ingivelse. Jag ville inte ha det så. Jag ville följa det jag försökte lära mig. Jag ville passa in. Göra som jag blev tillsagt. Inte improvisera eller köra på spark. Jag kände mig ibland vanmäktig och kunde inte begripa.
Nu är jag bara djupt tacksam för att de visade mig hur man kunde göra. Att jag fick det i mig att följa fantasin, drömmen och intuitionen och att ifrågasätta allt jag lärt mig. Han måste ha haft det knepigt ibland, den där farsan. Avvägandet. Det eviga avvägandet. "Vetdu, Erik. Gaddaff var ond. Han attackerade sina män. Men nu är han död. Det är bra. Det har fröken sagt". Ja. Vad säger man. Ingenting. Det ger sig i sinom tid. När flourtanten släppt taget om de som förleds för att sedan kunna vakna upp av egen kraft.
Hur han visste att han skulle dö snart, hela sista året. Hur han bestämde sig för att göra det på sitt sätt. Det måste ha varit ett stort beslut. Ett ensamt sådant, men hur kan ett sådant beslut vara något annat? Han vevade låten gång på gång. Grubblade. Lät musiken ge kraft. Styrka. Ett ensamt projekt. En determination kring livets termination. Jag är imponerad, faktiskt. Och djupt tacksam att han fick göra som han ville.
En sådan dag, alltså. En sådan här snöslaskig decemberfredag då tankar får chansen att snacka ihop sig lite. Jag vet. Jag ser. Jag känner. Det händer. Människor vaknar hela tiden. Nya stjärnor tänds och livet blir allt bättre för många dagarna i ända. Vi kom nog hit för att vi valde det. Vi kom hit och föddes in i ovetskap om vad vi är. Vi sattes här - i denna isolerade värld - för att finna oss själva, vår natur, vår kraft och därigenom varandra. Det är så vanvettigt vackert. Så sagolikt.
Men en sådan dag önskar jag att det ska gå fortare. Det gör jag ibland, fast jag vet att allting går i precis den takt det behöver. Jag vill skrika, bråka, tjafsa, störa, reta. Vakna förihelvete. Sovande jävla trögskallar. Ta för fan och tänk på vad livet är, varför du är här och vad allting betyder en enda timme. Stäng av. Vänd sinnet inåt. Ska det vara så förbannat svårt?
Va?
Jävla trögskallar. Tänk förihelvete. Inte tänka som i att bläddra igenom vad man lärt sig. Inte som i att kategoriskt avfärda allt som utmanar det man lärt sig och med svidande sarkasmer försöka fösa sanningssägarna bort från den egna, trygga men beklagligtvis genom andras indoktrinerande till välmening förklädda försorg fullkomligt tvärförljugna zonen.
Men jag vet ju. Att gorma löser inga problem, tvärtom. Lösningen bor långtifrån vad som brukar kallas lösningarna på ett tyst, avskilt ställe. Och alla tar sig dit för egen maskin, i sin egen takt om de så önskar. Annars inte. Och att försöka bända och dra i andras sinnen är sannolikt att förstöra deras möjligheter till fri insikt.
Så när jag sitter där och smälter snön mot min suddiga ruta och intrycken i mitt surriga sinne växer tacksamheten inför allt det som kodats in i mig utan att jag riktigt märkt det. Allt det där jag sett, tyckt om, noterat eller bara varit med om i största allmänhet. Sådant som består där det man sagt mig lysts igenom. Mycket av det kommer just från nämnda farsa.
Han finns någonstans i bakgrunden hela tiden och fastän jag inte besöker hans grav eller gråter floder så är vad han givit mig och vad han gjort inuti mitt sinne det jag värderar högst av allt i livet. Det, tillsammans med de som finns här allra närmast. De gör samma sak, nämligen. Fortsätter, kanske rentav.
Ja. Det var några tankar kring antivirus, det...
Visst är det väl så att vi har antivirusprogram - applikationer som installerar krokar djupt, djupt ner i operativsystemet och som övervakar minsta rörelse i filsystemet, nättrafik, musrörelser och allt vad det nu må vara - visst är det så att vi har dem för vår egen säkerhet. Visst. Absolut. Jodå. Vi installerar dessa prestandatuggande allseende programvaror för vårt eget skydd.
Precis som vi låter oss avlyssnas, övervakas och fängslas utan rättegång för vår egen säkerhet.
Precis som vi överger det som är viktigt i livet för att tjäna penningen.
Vissa dagar blir jag otålig. Faktiskt. På riktigt. Vissa dagar. Sådana dagar. Dagar då jag är lite otålig. Då jag både fått träffa jobbfolk och haft chansen att sova en stund på kökssoffan. Då det fått korskoppla sig i huvudet. När jag fått suttit bakom de obytta torkarbladen och gissat vad jag har framför mig. Då jag återsett en av de absolut viktigaste personerna bakom vad jag i all ödmjukhet väljer att kalla min karriär. Han som gav mig mina första programmeringsexempel. Postningsprogrammet. Han pratar inte så mycket och när han gör det så pratar han mest om min farsa.
I modden återkommer han också. Jag tänker på allt de gjorde rätt, mina föräldrar. Fast jag då tyckte att de gjorde fel. De gjorde saker på impuls, av kreativitet och stundens ingivelse. Jag ville inte ha det så. Jag ville följa det jag försökte lära mig. Jag ville passa in. Göra som jag blev tillsagt. Inte improvisera eller köra på spark. Jag kände mig ibland vanmäktig och kunde inte begripa.
Nu är jag bara djupt tacksam för att de visade mig hur man kunde göra. Att jag fick det i mig att följa fantasin, drömmen och intuitionen och att ifrågasätta allt jag lärt mig. Han måste ha haft det knepigt ibland, den där farsan. Avvägandet. Det eviga avvägandet. "Vetdu, Erik. Gaddaff var ond. Han attackerade sina män. Men nu är han död. Det är bra. Det har fröken sagt". Ja. Vad säger man. Ingenting. Det ger sig i sinom tid. När flourtanten släppt taget om de som förleds för att sedan kunna vakna upp av egen kraft.
Hur han visste att han skulle dö snart, hela sista året. Hur han bestämde sig för att göra det på sitt sätt. Det måste ha varit ett stort beslut. Ett ensamt sådant, men hur kan ett sådant beslut vara något annat? Han vevade låten gång på gång. Grubblade. Lät musiken ge kraft. Styrka. Ett ensamt projekt. En determination kring livets termination. Jag är imponerad, faktiskt. Och djupt tacksam att han fick göra som han ville.
En sådan dag, alltså. En sådan här snöslaskig decemberfredag då tankar får chansen att snacka ihop sig lite. Jag vet. Jag ser. Jag känner. Det händer. Människor vaknar hela tiden. Nya stjärnor tänds och livet blir allt bättre för många dagarna i ända. Vi kom nog hit för att vi valde det. Vi kom hit och föddes in i ovetskap om vad vi är. Vi sattes här - i denna isolerade värld - för att finna oss själva, vår natur, vår kraft och därigenom varandra. Det är så vanvettigt vackert. Så sagolikt.
Men en sådan dag önskar jag att det ska gå fortare. Det gör jag ibland, fast jag vet att allting går i precis den takt det behöver. Jag vill skrika, bråka, tjafsa, störa, reta. Vakna förihelvete. Sovande jävla trögskallar. Ta för fan och tänk på vad livet är, varför du är här och vad allting betyder en enda timme. Stäng av. Vänd sinnet inåt. Ska det vara så förbannat svårt?
Va?
Jävla trögskallar. Tänk förihelvete. Inte tänka som i att bläddra igenom vad man lärt sig. Inte som i att kategoriskt avfärda allt som utmanar det man lärt sig och med svidande sarkasmer försöka fösa sanningssägarna bort från den egna, trygga men beklagligtvis genom andras indoktrinerande till välmening förklädda försorg fullkomligt tvärförljugna zonen.
Men jag vet ju. Att gorma löser inga problem, tvärtom. Lösningen bor långtifrån vad som brukar kallas lösningarna på ett tyst, avskilt ställe. Och alla tar sig dit för egen maskin, i sin egen takt om de så önskar. Annars inte. Och att försöka bända och dra i andras sinnen är sannolikt att förstöra deras möjligheter till fri insikt.
Så när jag sitter där och smälter snön mot min suddiga ruta och intrycken i mitt surriga sinne växer tacksamheten inför allt det som kodats in i mig utan att jag riktigt märkt det. Allt det där jag sett, tyckt om, noterat eller bara varit med om i största allmänhet. Sådant som består där det man sagt mig lysts igenom. Mycket av det kommer just från nämnda farsa.
Han finns någonstans i bakgrunden hela tiden och fastän jag inte besöker hans grav eller gråter floder så är vad han givit mig och vad han gjort inuti mitt sinne det jag värderar högst av allt i livet. Det, tillsammans med de som finns här allra närmast. De gör samma sak, nämligen. Fortsätter, kanske rentav.
Ja. Det var några tankar kring antivirus, det...
fredag 20 augusti 2010
Högtflygade IT-trubbel
Enligt SvD berodde Spanair-olyckan 2008 på ett virus på en av flygbolagets servrar. Enligt DN blev det turbulent i det Europeiska luftrummet idag efter servertrubbel i Maastricht.
Datorproblem och flygstörningar. Eller störtningar.
Artikeln om Spanair-olyckan bär titeln ”Trojan utpekas för Spanair-krasch” och går i stort ut på att planet hade problem men att varningssignaler inte upptäcktes på grund av en trasslande server vilket i sin tur enligt rubriken gjorde att planet störtade. Får inte ihop det – hur skulle en server som inte reagerat på varningssignaler kunna få planet att krascha? Borde inte varningar ombord på planet hanteras direkt av besättningen och inte via en centralt, tydligen virusexponerad server på marken? Kanske piloterna sitter hemma via en VPN-koppling och rattar kärrorna via Remote Desktop (Remote Cockpit).
I juli fick ett Norwegian-plan JAS-eskort efter att inte ha svarat på radianrop i nästan en timme [SvD]. Kanske piloterna hade lagt Facebook-fönstret ovanpå RCD-desktopen där...
Eller är det bara nyheter som vanligt - det vill säga desinformation? För några veckor sedan övade Sverige IT-försvar tillsammans med USA [SvD]. Kanske är det så att man med hänvisning till flygsäkerhet (och terrorism, förståss) vill stänga ner Internet tills man säkerställt säkerheten.
Alternativt förekommer andra störningar, till exempel magnetosfäriska, som behöver förklaras bort för den stora massan för att de inte ska börja undra vad det är som sker. SOHO-satteliten (Solar & Heliospheric Observatory) som övervakar vår magnetosfär slutade faktiskt sända signaler per igår.
Datorproblem och flygstörningar. Eller störtningar.
Artikeln om Spanair-olyckan bär titeln ”Trojan utpekas för Spanair-krasch” och går i stort ut på att planet hade problem men att varningssignaler inte upptäcktes på grund av en trasslande server vilket i sin tur enligt rubriken gjorde att planet störtade. Får inte ihop det – hur skulle en server som inte reagerat på varningssignaler kunna få planet att krascha? Borde inte varningar ombord på planet hanteras direkt av besättningen och inte via en centralt, tydligen virusexponerad server på marken? Kanske piloterna sitter hemma via en VPN-koppling och rattar kärrorna via Remote Desktop (Remote Cockpit).
I juli fick ett Norwegian-plan JAS-eskort efter att inte ha svarat på radianrop i nästan en timme [SvD]. Kanske piloterna hade lagt Facebook-fönstret ovanpå RCD-desktopen där...
Eller är det bara nyheter som vanligt - det vill säga desinformation? För några veckor sedan övade Sverige IT-försvar tillsammans med USA [SvD]. Kanske är det så att man med hänvisning till flygsäkerhet (och terrorism, förståss) vill stänga ner Internet tills man säkerställt säkerheten.
Alternativt förekommer andra störningar, till exempel magnetosfäriska, som behöver förklaras bort för den stora massan för att de inte ska börja undra vad det är som sker. SOHO-satteliten (Solar & Heliospheric Observatory) som övervakar vår magnetosfär slutade faktiskt sända signaler per igår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
