"Dela med dig!"

Funderar på tema till årets SmartAss-konferens. Förra årets konferens gick under parollen "Be Inspired". Vi visade exempel och inspirerade. Det blev väldigt lyckat i mina ögon. Lite svårt att toppa, till och med. Inspiration ligger alltid i tiden och 2012 mer än någonsin. I år tycker jag det är dags att gå ett litet steg till. Om inspirationen varit utpräglat på plats en tid så måste det ju hända något. Att inspirera till – ja, vaddå?

Människor blir allt gladare. Jag märker det inte minst bland de kunder som kör SmartAss. Glada, kunniga människor som har ett helt annat förtroende för sig själva och vad de håller på med – yrkesmässigt och förmodligen privat. Det kan vara en effekt av mitt eget sätt att leva men jag får ändå utgå ifrån vad jag ser; folk landar si sig själva – och det går undan.

Det är ingen liten förändring. Den osäkerhet, ilska och rädsla man lämnar bakom sig och gör upp med innehåller ju viss dynamik; om jag är rädd för att bli utan mat och pengar – ja då är jag inställd på att skaffa mig pengar; inställd på att förekomma den alltid stundande bristen. Av ren överlevnadsinstinkt så gör jag det kanske även på bekostnad av andra. Driften att överleva. The Survival of the fittest. Samma sak med rädsla, jag slåss för min trygghet vilket ju inte gör annat än att skrämma andra. Jag perpetuerar rädslan i min omgivning genom att låta den ta plats i mitt liv.

När det faller – då förändras levnadsvillkoren radikalt. Det märks inte på en gång, men kommer snart krypandes ikapp. Den ilska och frustration jag använt som energikälla kan jag inte hitta längre. Känner mig oinspirerad och platt. Därav inspirationen 2012, tydligen. När jag så hittar den – lite senare – vad består den i? Jo – den handlar om att det ska vara meningsfullt. Jag hör och ser det precis överallt. Man vill ägna sig åt meningsfulla saker. Och därmed är all respekt för saker som är uppbyggda kring att hålla människor fast i meningslöshetens ekorrhjul borta!

Det är ju en enorm förändring, egentligen. Det gamla paradigmet, det som utgår från att var och en ser till sitt kortsiktigt egennyttiga perspektiv av den förmodat naturlagsmässiga viljan att överleva förlorar sin kraft när det blir viktigare för människor att fylla sitt liv med mening än att göra det långt. För hur kul är det att leva ett långt meningslöst liv på andras bekostnad – egentligen? När man kan leva ett liv av obestämd längd men med total meningsfullhet.

Meningsfullheten börjar givetvis i individen – annars är den något annat. Lätt att ta miste på människor som internerar rädslan för sig själva och förvandlas till förklädd meningsfullhet i aktivistens skrud där det egentligen är flykten från jaget som är det väsentliga. Lätt att ta miste, men också lätt att känna igen om man varit där – och de har ju faktiskt de flesta. Reagensen är att man slåss mot saker. Det fungerar aldrig i det långa loppet.

Vad som är meningsfull för mig är ju meningsfullt och om jag ägnar mig åt det med fullt förtroende för mig själv kommer smittoeffekterna och spridningen av meningsfullheten inte sällan som ett brev på posten. Utmaningen är egentligen att hålla viljan och tron så stark på vad man sysslar med att de positiva bieffekterna får chans att komma ikapp och överbevisa mig.

Meningsfullhet, alltså. Vad känns då meningsfullt? I det rädda paradigmet kändes det viktigt och nödvändigt att förse sig. Det är därför vi har ett finansiellt uppbyggt system i samhället där allt går ut på att attrahera pengar från andra (eller – det är i alla fall så det är konstruerat för att se ut). Att vi konkurrerar om resurser och arbete (paradoxalt nog; hoppsan där var den igen). Det är vad vi nu lägger bakom oss, inspirerade att göra något annat. Något fyllt av mening.

Om vi tidigare konkurrerat och hamstrat (var det kanske ett hamsterhjul egentligen) så blir den nya varianten att a) inspirera andra och b) dela med sig till andra. Ganska logiskt eftersom man upptäcker att ju mer jag delar med mig desto mer blir det. För alla. Inte minst för mig själv. Egennytteperspektivet får alltså plats i det meningsfullt öppna paradigmet. Också det ganska logiskt om man tänker efter; ljus sväljer mörker, men mörker kan aldrig svälja ljus.

Hur gör man saker som känns meningsfulla? Inte sällan skapar man saker. Ord, musik, möbler, känslor eller trygghet. Inledningsvis i sig själv, men med tiden vill de inte sällan få möjlighet att växa – de saker man skapar. Eftersom de blir större ju mer man ägnar sig åt dem. Alltså expanderar skapandet att involvera flera – andra – människor. Till en början sannolikt som åhörare eller konsumenter, men knappast för all framtid. I takt med att det egna skapandet smittar av sig kommer fler sinnen in i det skapande läget och öarna av skapande förbinds till att börja skapa saker tillsammans.

Det är precis där vi är nu. Många har inspirerats att dela med sig av skapandet. Att prestigelöst släppa in andra i sitt eget skapande av den enkla anledningen att det känns mycket mer meningsfullt. Det känns inte som någon stor förändring när det väl slår igenom. Ett litet "vupp" i sinnet utan vare sig kataklysmer eller UFO-besök. Ändå förändrar det precis allt.

Viljan att dela med sig blir större än viljan att förse sig. När vi passerade nollpunkten var det exakt det som hände för 150 dagar sedan. Vi bytte fot och började röra oss åt mot givandets attraktionskraft istället. Sådär, bara.

Detta implicerar en rad saker att ta hänsyn till i det rent fyrkantigt företagsekonomiska. Målgruppen för konferensen är ju företag. Att dela med sig ligger i tiden och de företag som vet att ändra på sig har också de en plats i framtiden. Även om det må låta långsökt och kanske absurt men även med den mest kallhamrade logik kan jag inte få det till annat än att det vi idag kallar ekonomi imorgon går åt andra hållet. Ett stort industriföretag som vill överleva i den nya epoken måste alltså kunna visa sina aktieägare att de gjort nytta, inte att de fått betalt för att göra så lite nytta som möjligt.

Väldigt många stora företag kommer att försvinna. Det är naturligt. Allt kommer sannolikt att behöva bli mindre, småskaligare, för att kunna bli meningsfullt – om inte annat för de som jobbar i verksamheterna. Men det kan nog finnas en eller annan överlevare även bland de större företagen. Företag som grundats och fortsatt drivas av viljan att åstadkomma något stort med insikten om polskiftet. Med insikten om att en vacker dag kommer verksamheten att kunna leva meningsfullt och göra nytta. Dessa verksamheter finns nog troligen inte bland de börsnoterade. Men jag är säker på att de finns.

Det här är vad jag vill säga med Social Avkastning - egentligen. Det är vad jag vill åstadkomma. The Scape Bay blir ett exempel på det. Ett företag som egentligen inte ska tjäna några pengar utan blott bära sina kostnader av den enkla anledningen att vinst i det företaget skulle vara kontraproduktivt och förhindra värdeutveckling hos uppdragsgivare och deltagare. Någonstans måste man börja sluta med procenträknandet, marginal- och räntecirkusen och vi börjar precis just där i nollpunkten The Scape Bay. Precis som ränteeffekten spridit sig kommer meningsfullhetseffektens rippeleffekter att äta upp hela näringslivet med tiden.

Det är därför jag slår ett slag för parollen "Dela med dig" som konferenstema. Är inte alls säker på att jag får övriga med på det, men jag känner ändå att det hänger i luften. Att vi med det temat kommer att fånga tidens anda och knyta ihop deltagandet med världen och med vad man kan åstadkomma med SmartAss. Vad är SmartAss om inte ett verktyg för att dela med sig av sin kunskap, sina färdigheter och sitt sätt att arbeta? Det må vara en skör tråd som håller det samman men varje tross och vajer består av mängder av tunna trådar, spunna i en obrytbar struktur.

Tvärtomtanke

Jag har aldrig kunnat köpa rövarhistorien om att koldioxid är skadlig. Inte från första början och ju längre den sampolitiskt korrekta klimatcirkusen drar absurditeten desto tydligare framstår hur konstruerad hela klimatfrågan egentligen är. Klippet nedan gav upphov till en intressant motpolstanke; den om att koldioxid är en förutsättning för ökad tillväxt.


Hittad på vaken.se

Filmen bevisar ju ingenting i sig men kan kanske väcka en tanke. Om vi ponerar att allt levande mår bra av att hjälpa till. Vi säger så. Att människor som får hjälpa andra växer. Var och en som provat vet nog att det stämmer - om intentionen med hjälpen är äkta och uppriktig alltså, annars blir det bara en betydelselös energidränering, men det är en annan historia. Hursomhelst - varför skulle det inte vara samma sak med växterna?

Vi människor behöver få koldioxiden omvandlad till syre för att kunna andas. Växterna kan hjälpa oss med den saken. De som får chansen att rena mycket koldioxid växer alltså mera. Kanske gäller även det motsatta - de av oss människor som får chansen att på ett uppbyggligt sätt vattna växter - vi växer kanske själva.

Nu är det ju dessvärre så att vi ofta vill manifestera och hjältegöra oss själva i vårt hjälpande. Analogt med växtexemplet slänger vi därför ut garderobsblommor i stekande solsken så att de precis bara nästan dör. Sedan springer vi dit i bästa välgörarkostuym med vattenkannor och skuggparasoller och får våra namn inristat på välgörarnas plakettstativ.

Den bland annat katolska synen på synd och goda gärningar har förvridit en hel civilisation in i ett falskt välgörarbeteende som vid dagens slut inte gör annat än fastlägger den ordning som skapats för att det ska finnas tydliga behov att visa sig välgörande gentemot. Skänka pengar hit och dit. Pengar är det sista någon människa behöver - egentligen. Insikten om dess betydelselöshet är emellertid en gåva av total frihet.

Problemet är väl bara det att man enklast upplever nämnda betydelselöshet om man under en period får uppleva att pengar inte är begränsade och därigenom mister sin maniska kraft. För penningen är ju just det - maniskt greppande av sinnet - en väl utarbetad kidnappning av önskan hos varje subjekt. Språken talar tydligt till oss - Money, Mani, Manisk.

Prova något nytt!

Historien om mannen med utpräglad stockholmsdialekt som klev in på kafeet i Överhogdal och undrade om han kunde få ta med sig en kopp kaffe och fick till svar att ”ta koppen med dig – du ska väl tillbaka åt den här vägen en gång” satte sig. Det är inte den sortens förtroende man kanske väntar sig av sina medmänniskor. Att bli anförtrodd någons egendom.

Det är kanske den enklaste barriären av alla att bryta, den att låna ut saker. Att lätta lite på skräcken för att någon ska ta, förstöra eller ge bort sådant vi anser tillhöra oss själva. Väl inpiskat för att förhindra en generös gemenskap. Och framförallt som motiv för ett mycket sjukt alla-köper-samma-saker-och-använder-dem-max-en-gång-om-året-samhälle. Jag tänker givetvis på alla dammiga slagborrar, fyrhjulingar, släpvagnar, traktorer och potatispressar.


Denna eldgaffel finns att låna på Olsbovägen. Pinnsvets ingår i lånet.

Ja, ni begriper säkert vad det är jag vill ha sagt. Men nu är det nytt år och nya tag - klartext var det. Här kommer således några konkreta förslag på hur man kan utforska generositetens jungfruliga mark med ytterst enkla medel. Övningarna ger inte sällan mycket starka och tydliga återkopplingar. Laborationsanvisning:

1. Släpp före någon i kassakön
2. Bjud någon på den parkeringsruta du just spanat ut
3. Bjud någon på lunch eller fika utan krav på motprestation
4. Betala någon annans bortglömda ICA-kasse
5. Erbjud dig aktivt att låna ut dina ägodelar. Om du känner dig orolig, börja med mindre saker t.ex. fogsvansar, husgeråd och hygienprodukter.
6. Öka succesivt via bilar, släpkärror och snöskyfflar.
7. Uppgradera slutligen till de verkligt avancerade områdena som sommarstugor, tid och medkänsla.

Lycka till och mycket nöje! Var du ska få tiden att vara generös ifrån? Det ger sig när du väl kommer igång, det lovar jag. Någon som behöver en Didrikssonjacka storlek 56 förresten?

Om generositet

I ett samhälle som vilar på grundvalen om det egna största utbytet till minsta möjliga insats kan det verka främmande att hjälpa andra. Det ser lite missanpassat och tafatt ut och är ju rätt ut sagt puckat. Ofta tolkas det som förberedelse till girighet för att passa in i världsbilden.

Varför göra något som inte gagnar mig själv monetärt, materiellt eller till utvecklande av det egna egot? Det är ju så sjukt obegåvat.

Ändå ser man folk som envisas med att hjälpa andra upp ur diken, över vägar, hem med matkassar från affären och med att avliva sjuka får. Folk som tydligen inte har något bättre för sig och är oansvariga nog att sätta andra framför sig själva. För de kan väl inte ha ut något av det? Vad skulle det kunna vara – stackars människor, de borde skaffa sig ett liv.

Vem vet - folk kanske börjar driva företag med fokus på god service snarare än hög avkastning. Sådant måste i det snaraste göras olagligt innan människan finner vägarna till varandras hjärtan och börjar agera som en kärleksfull enhet igen.

Det skulle vara absolut förödande. Om vi istället skulle bråka om vem som skulle få hjälpa till. Då skulle krigen handla om att få hjälpa sjuka och fattiga att hjälpa sig själva och inte som nu att ge dem bistånd och allmosor för att förhindra att de själva lär sig dra nytta av sina naturresurser. För att ta ett exempel.

Absolut förödande. Men tack och lov en ekonomisk omöjlighet.