Diken och toppluvor

Jag testar konceptet på de jag möter och som jag bedömer kan bemöta det. Sådana som verkligen kan. IT-ässen. Jag får inte direkt någon dålig feedback, tvärtom. Man vill vara med och höra hur det går, kan komma sig att eventuellt komma och prata lite om det blir av och så vidare. Den samlade kompetensen vill se den nya kompetensen växa fram. De jag frågar är sådana som verkligen kan något. Och gemensamt för dessa är att de lärt sig det helt och hållet själva. Av intresse. Ett intresse som fortsatt att växa och som gör att dessa människor går till jobbet med ett leende i ansiktet de allra flesta dagar.

Nu är jag ute på teoretisk mark eftersom jag insett att jag saknar inblickar. Alltså gissar jag, baserat på observationer från sidan och andras återberättade insikter. "Toppluvorna" – de där egentligen vansinnigt kunniga personerna som är kung respektive drottning i sina respektive spelvärdar. Som inte räds för att svänga ihop en mod och som har ett sinne riggat för vinst. I spelet, alltså. "Toppluvorna" tycker skolan är meningslös. Tacka fan för det. En inte alltför djärv gissning är att inte heller arbetslivet appellerar så där vansinnigt mycket.

Arbetslivet. 08-17 innesluten i någon annans styre för att förtjäna sitt uppehälle så att man hinner säga god natt till familjen, klippa gräset på lördagen och i allra bästa fall hinna med en semester eller två på ett år. Snabba sig till ICA Maxi på fredag kväll och bunkra myschips, blänga på grannens nya bil och amortera med ränta för att inte tala om pensionen.

Nej. Det är kanske inte så konstigt att "toppluvorna" inte längtar ut i vuxenlivet med attributet arbetsliv. Det är av ren självbevarelsedrift. Av respekt för sig själv. Samma sak med de elever som hyser tveksamhet att gå till skolan och korvstoppas med saker som man sedan några år tillbaka inte behöver ha i minnet utan kan lösa med sin medhavda telefon på några sekunder.

Situationen med ointresserade elever och begåvade människor som sticker in i en virtuell värld istället för den "verkliga" bevisar egentligen inget annat än att mänskligheten utvecklas till det bättre. Att mänskligheten inte längre går på vad som helst utan väntar i den mentala foajén utanför till dess att det lugnat ner sig lite där inne i "verkligheten". Smart. Riktigt, riktigt smart.

Det handlar inte till största delen om att omskola eller upplysa de skolskyende eller "toppluvorna" så att de blir en del av detta vuxenliv. Vuxenlivet har kört käpprätt i diket. Arbetslivet än mer så. Vuxenlivet behöver bärgare. Bärgare som behållit sitt sinne intakt och inte är sönderfärgade av inlärda tankemönster utan som har förmåga och vilja att tänka själv. Det är inte vuxenvärldens uppgift att dra ner dem i diket. Det är faktiskt precis tvärt om.

Att bli vuxen...

Det blir extra tydligt dagar som denna då skolan ska till att börja igen, precis i slutet av ett långt lov. Det blir tydligt vad som händer med barn som inte väcks ur sin nattsömn utan i veckor fått följa sin naturliga rytm. Som inte tvingas räcka upp händerna innan man tar till orda utan kan släppa fram spontaniteten utan förbehåll.

Det går så fort för sinnet att återfå balansen. Ett helt läsår av malande av intuitionens kraft genom skolan för auktoriteternas bevarande går ut kroppen på några veckor. Det är lovande mätetal tvivelsutan. För när vi allihop väl väljer att kliva av cirkusen så återhämtar vi oss nästan omedelbart.

Återhämta, förresten – det kanske är fel uttryckt. I och med att generation efter generation dövats ner på det här sättet så handlar det om att återerövra för oss nu levande helt okänd mänsklig potential. Vi som fått lära oss att folk bara är osams, att främlingar är farliga och att livet syftar till att tjäna penningen. Fan vad kul det ska bli.

Jullovskillen bär också vittnesbörd om en liten men väsentlig skillnad. I lovets lugn är det inte lika viktigt att distansiera sig mot sådant som mindre barn håller på med. Det är inte lika viktigt att visa sig alltmer vuxen utan jaget tillåter sig att vara barn hela vägen hela tiden istället för att slåss med att förakta vad man var i går.

Där bor något viktigt, tror jag. I att kunna se tillbaka på sig själv och inse att allt jag ser faktiskt är jag, inte bara det jag just nu är utan också vad jag varit samt, för all del, vad jag kommer att bli. Om vi tvingar oss själva att lämna barnet bakom oss när vi blir vuxna tappar vi hela nyckeln till livets glädje.

I stället fastnar vi i vuxenfällan. Vi får var sin ask med livspussel. Omslaget föreställer ett ouppnåeligt ideal att sträva mot. Vi får emellertid själva upptäcka att endast ett fåtal av de tvåtusen bitarna faktiskt passar ihop och när man väl bytt bitar med andra i årtionden för att försöka lägga något så är motivet något helt annat.

Det är nämligen bara de spegelblanka bitarna som passar, de andra är istoppade bara för att jävlas och hålla våra sinnen sysselsatta. Så när vi väl ser oss själva i spegelpusslet kan det ha gått en god stund. Men det gör inget, för vi återhämtar oss som sagt väldigt fort.