Förverkligande

Det finns vissa dagar då verkligheten verkligen känns overklig. Jag har upplevt det verkligt många gånger nu. Verkligen. Det började för ganska exakt för fem år sedan. Den tredje juli 2008 för att vara exakt. Vägen. Livsödet. Pulsen. Det var då jag fann den. Det var hon som lockade mig till den. Fick mig att vrida min blick, att släppa in hjärtat i min själ och lyssna till den där rösten som är jag. Här inuti. Det var ovant men snabbt och obevekligen frigörande. Jag kan inte riktigt blicka tillbaka över den där punkten i tiden längre. Kan knappt föreställa mig vem det var jag var när jag inte var den jag är idag, men jag ser ju ändå spåren. Hur det var att vara den jag var. Den där andre. Som kom först. Förpuppad i en näringsrik surpuppa att dväljas i de egna tvivlens surstinkande träskmark. Säkerligen en näringsrik jordmån, till gagn för tillväxt och uppbygglighet men utan skönjbar mening när man står mitt i det.

Världen är full av bilder som föreställer människor som tappat hoppet. Människor som sansat sig och bestämt sig för att överge sina drömmar. Människor som frusit ute i verkligheten och spunnit sig en kokong att dväljas i för att slippa uppleva äkta känslor som besvikelse och sorg och som därmed drämmer igen dörren i ansiktet på lycka, kärlek och meningsfullhet. Bilderna är många och kanske är människorna de också men jag märker hur det spritter av liv bakom bilderna och att de mest hålls på plats av rädsla att någon ska komma in och våldföra sig på den egna processen. Åt alla var sitt pappansikte att hålla upp så att vi får morgna oss där bakom utan att behöva prata med andra i den tidiga morgonstunden. Den här gryningen är den vi väntat på. Den här gryningen är möjligheternas och då vill man inte fångas i konversation innan man själv hunnit klarera sinnet.

"Att vi vid ett bestämt tillfälle i vår levnad tappar kontrollen över vad som händer med oss och att våra liv börjar styras av ödet, det är den största lögnen i världen."
Ur Alkemisten

Jag kan bara säga att det stämmer. Att livet hjälper den som klivit in i det mer ju närmare sitt syfte och sin mening man kommer. Symmetrierna finns där för den som önskar se dem. Små, små tecken. Skrivna tillsynes slumpmässigt över verklighetens kanvasduk men ju mer man tittar desto mer symmetriskt är mönstret. Med tiden blir upplevelsen starkare. De mönster symmetrierna beskriver får färdas rätt in i själen. Slå rot. Få puls. Komma till livet. In i den skapande aspekten i verkligheten som är så oändligt mycket större än densamma.

"Det är möjligheten att förverkliga en dröm, som gör livet spännande. "
Samma bok igen

Visst finns där frågor. Vad är syftet? Vilket är mitt livsöde? Vem har satt det, är det gjutet i sten eller variabelt? Hur hänger det ihop? Jag har mina funderingar på svar men ser det inte som så särskilt viktigt i nuläget. Upplevelsen här och nu är det som räknas. Varför den ser ut som den gör och vad det har för mening visar sig ju i takt med att ett nu transformeras till ett annat och den overkliga verkligheten blir till verklighet i ett förverkligande av drömmar som sker med sådan subtil självklarhet att de ofta avfärdas som tur. Vad nu det är. Förverkligande av drömmar, var det ju.

Som igår; ett möte i all anspråkslöshet på kontoret. Ytterligare en människa finner resonansen i den klangbotten på vilken det vi skapar där uppe vilar. Ytterligare någon ser att det finns andra sätt att tänka. Friare sätt som inte skickar runt bollen mot förutbestämda väggar utan som låter den följa sin naturliga instinkt och flyga ut över verkligheten i jakt på attraktion. Att låta tankar vinna gravitation, visa sina rätta färger och tillåta sig förändra, tillåta sig att tränga in i andra människors verklighet och på så sätt skapa en mer genomgripande process av att göra det overkliga verkligt genom att förverkliga drömmar som bärs av flera. En efter en. Småskaligt och helt utifrån egen fri vilja och övertygelse. Ren och skär resonans. Tankemönster som graviterar och utvecklar. Korsbefruktar. Tar fart.

Det som händer är obevekligt eftersom det är helt fritt från rädsla. Det som händer är naturligt och oerhört vackert. Det ställer frågor om verklighetens mening. Frågor som är vackra att skåda och ännu ljuvligare att kunna placera i fonden till vad som sker i den eftersom frågorna i sig ju söker de svar de själva kan iaktta inom verklighetens ramar. Sådan är den. Rekursivt födande och besvarande av frågeställningar i det kontinuum av nu som kallas tiden och som är själva förutsättningen för upplevelsen. Verkligare än den abstraktion som beslutade att skapa upplevelsen för att förstå det abstrakta. En modell. En underbar, symmetrisk modell.

Känslan är varm. Jag hade den i mig i tropikerna i vintras. Föll när jag försökte ta med den hem för egen del. Nu är den på plats och strömmar ut obehindrat. Många har upplevelsen. Många har värmen eller känner den locka. Det är den där vägen som drar. Det är inte en väg som i flykt utan som i den flod som för allt som varit menat att mötas samman så att trädet kan växa. Så att vi kan få uppleva vad vi är kapabla till om vi river våra egna murar. Murar som vi har att tacka för åtskillig insikt och som nu blir till byggmaterial till den scen vi kliver upp på.

Dofter

Luften. Varm men inte het. Fuktig men inte tung. Kittlande. Doftande. Full av liv och allt vad liv ger ifrån sig. Den här tiden – i ansatsen till sommaren, den fösta dagen då det inte ens är det minsta lilla kallt på morgonen fast det har regnat under natten – det är grejor det. Nu börjar det, så att säga. Försöker visualisera hur det såg ut för ett par månader sedan. Det isaktiga snötäcket som bet sig fast i gräsmattan. Hur jag parkerade bilen på vad jag trodde var några centimeter is och blev stående eftersom snötäcket fortfarande var trettio centimeter.

Känns avlägset nu. Förstås. Eftersom allt har förändrats. Ändå var det alldeles, alldeles nyss.

Det var knappt fem år sedan jag kom hit. Det är också väldigt kort tid egentligen. Ändå känns det som om jag bott här precis hela mitt liv. Inte bara här i den väldoftande spenaten utan här - i den här lilla staden med alla de människor jag aldrig hade kunnat vara utan. Fast jag ju bevisligen har varit det. Men inte. Eftersom jag inte var jag då jag inte bodde här. Och ändå var det ju precis det.

De förändringar som inte märks är de som går allra fortast.

Apropå det hägrar högskolevärlden om någon timme. De ville förändras, förstod jag. Ska bli ytterst intressant.

Ledigt

I går tog jag ledigt. Visst, det gick någon timme eller så till löneutbetalningar på morgonen och något timslångt telefonsamtal blev det också. Samt en och annan tanke tänkt. Men det var inte det som var grejen. Dagen var ledig och huvudet hade beviljat sig själv semester. Gott.

Att få åka bil utan tak, köra traktor och känna hur vattnet sipprar upp och svalkar de strumplösa fötterna i de nedslitna foppatofflorna en solig dag i april är ren njutning. Att sitta på uteplatsen och gassa i solen och låta tankarna komma och gå som de vill. Att låta det som händer hända utan att peta i det.

Att ha sagt att "idag är jag ledig" men bevilja sig själv full frihet att låta tankar, samtal och infall komma precis som de vill. Som att dra snökedjorna av jordbrukstraktorn samtidigt som man tänker på hur de kommande tio årens intäkter inom området processutveckling kommer att bli till. För att ta ett exempel.

Eller som att se sin fru hantera jätten till häst som om han vore en liten bjäbbig hund. Bevittna deras gemensamma förtjusning över att ha upptäckt att det är mycket roligare att rida om man slipper ha ett obekvämt bett i munnen. Och så har hon nya ridbyxor också. De gör henne milt uttryckt rättvisa. Sådant gör ju inte heller saken sämre.

Sa jag att jag åkte nercabbat och hämtade ungar? Det tål att upprepas. Jag handlade först och skulle försöka få ner inköpen i bakluckan där ju taket också bor. De två paketen kebab försvann fint i glipan. Tomaterna likaså, men de bägge burkarna turkisk yoghurt gick inte på villkors vis in. En och annan iakttagare skrattade muntert när jag med viss ansträngning fiskade fram kebaben igen och knöt ihop matpåsen för placering i baksätet med en lyckligt uppgiven min. Var och en som en solig (och ledig) dag i april stått i valet mellan praktisk och taklöst underbar vet att man i dryga 100% av fallen väljer taklöst underbar.

Det fanns några minuter över så jag försåg mig med kaffe hos en tillsynes mycket nöjd tillika för dagen friställd personlig assistent och styrde därefter den taklösa kosan till arenan där det myllrade av småttingar. Till all lycka fick jag med mig tre stycken ut och i väntan på den enes far tillika min basmullrande svåger passade vi på att härja på gräsmattan utanför. Att härja med ungar är omåttligt roligt. En typisk sak man gör på sin lediga dag. Liksom att höra dem vråla sin förtjusning över taklöshet åt var och en som befann sig på trottoaren. Prima.

Tankarna kring spelet och dess fortsättning fanns där men bäddades in i en mjukt gungande sjö av tålamod. Måhända kallas det perspektiv när allt kommer omkring. Det är stora förändringar på gång och stora förändringar tar den tid de tar. Visst kan man påverka vattnet i ett glas eller en vattenpöl, men att försöka påverka havens strömningar är svårt. Det flyter i den takt det kan och trögheten är kopplad till själva obevekligheten i rörelsen.

När man är mitt i förändringar som dessa känner man att det går alldeles oändligt långsamt och upplever frustrationen av att inte kunna få det att gå snabbare. Men när man ser tillbaka på dem brukar det framstå ganska tydligt att det i själva verket gått ganska fort och att när man stod där i frustration så hade det egentligen redan hänt – det var bara det att man själv inte förstått det.

Som i det här med kräftskivan för ett par år sedan då vi beslutade att finna ett mer festhärdat umgänge, min fru och jag. I dag har vi sådant umgänge i en omfattning som nog får sägas överträffa den målsättning vi uttalade för knappa två år sedan. Men de som utgör nämnda umgänge fanns redan då. Det var bara de att de inte var där. Inte hade visat sig. Förändringen är genomgripande och allorstädes närvarande.

Eller i det uppvaknade jag själv genomgick för ganska exakt tre år sedan – det kring världen och verkligheten. Jag kände mig ensam då. Frustrerad över att jag ville men inte kunde vråla ut vad jag tyckte att alla borde veta. Snart vet alla och det har ju egentligen gått ohyggligt fort när man tänker på saken.

Allt blir exakt som det är menat att bli och det blir det genom att det precis hela tiden är som det var menat att vara. Därigenom följer att allt utvecklas precis som det ska för att utvecklas på bästa möjliga sätt och om jag har vett att följa känslans kompass kan jag njuta av den känslan på min lediga dag.

Vilket jag alltså gjorde.

Idag hägrar arbetsrelaterat besök tillsammans med hemmakollegan i lärdomens förlovade stad. Därefter sannolikt viss fordonsvård inför helgens majbrasepropedeutiska övningar följt av det emotsedda bevittnandet av Den Lilles framträdande i Arenan och kanske till och med att det blir ett litet köp av en traktorvagn. Den som lever får se.