Idag hade jag tänkt att kliva över och byta defaultläge. Sagt och gjort. Från och med idag är det inte "arbetsdagar med inslag av fritid" utan snarare "fritid med inslag av arbete". Inte för att jag längre kan skilja det åt. Det där med arbete – vad det nu en gång var – är inte alls arbetsamt. Inte ens en smula jobbigt. Nej, det handlar nog om planering, snarare.
Jag har planerat att från och med idag inte planera så mycket. Vilket i sin tur betyder att jag inte tänker boka så många möten över sommaren. Visst, det finns undantag. Absolut. Men med den styrka som nu bitit tag i de utvecklingsidéer som finns för det jag kanske borde kalla jobb finns det ingen anledning att peta och styra i för stor detalj. Tvärtom, låta det hända helt enkelt. Och då måste jag planera att inte planera något för annars kommer jag i vägen för det som går alldeles av sig självt.
Vattenpumpen gav upp i natt. I cirka tre veckor har jag hört hur den pyst och pumpat helt oprovocerat. Vårt tämligen aggressiva vatten trängde igenom metallen och den pump jag fick av farsan när jag fyllde 30 har under natten ändat sina dagar genom att vattenfylla jordkällaren under huset. För att få ut den dryga decimeterns vattenstånd behövde jag en dräneringspump, något som jag givetvis och i god logisk ordning hittade i den drygt två kubikmeter stora samling verktyg jag ärft efter samma farsa. Komplett, alltså.
Så samtidigt som jag planerar att inte planera något byter jag vattenpump, svarar på några mail och tar ett förhållandevis oplanerat möte. Om det blir varmt igen kanske båten får sig en åktur. Annars fortsätter jag att åka med. Det finns ett manus att läsa igenom. Tankar att låta smälta samman. Trådar att väva till rep. Kanske blir det idag, kanske imorgon eller kanske någon helt annan vecka.
Visar inlägg med etikett Semester. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Semester. Visa alla inlägg
onsdag 26 juni 2013
onsdag 20 februari 2013
Högskoleprovet
I går var sista stationen på den mellansemeseriala kompressionen. En dragning av Social Avkastning, SmartAss och [med betoning på] The Scape Bay på högskolan i Gävle. Det var lite av ett högskoleprov, första gången de aggregerade projekten i sitt sammanhang och i full längt fick träffa mer än en eller två trumhinnor samtidigt. Jag gick intrycket att det gick väldigt bra och ser fram emot en fortsättning.
Samtidigt får jag tydligt illustrerat för mig hur kul jag tycker det är att prata inför folk. Att hänga sin kavaj på lärarstolens ryggstöd i lektionssalen och skapa kontakt för att sedan plöja på genom den förutbestämda materian var på många sätt en ny upplevelse. Dels eftersom dessa var vana med lektioner (vilket ju kan vara dubbelriktat) och dels eftersom de var på väg ut i ett yrkesliv och en bransch som jag varit i väldigt länge. Jag fick känslan att jag hade mer att säga dessa än jag brukar ha att säga.
Ganska intressant eftersom jag så mycket slagits mot olika former av utbildning själv. Med undantag för en avhoppad kurs i UML 1998 har jag inte vistats i ett klassrum sedan 1994 – tills i går. Men under över alla under blev jag riktigt sugen att återvända efter gårdagens dragning. Eftersom jag kände att jag helt enkelt hade mycket att säga och eftersom jag tror att det finns de som verkligen bestämt sig för att gå i en riktning där det jag har att säga kan vara intressant.
(Kommer att tänka på den där professorn. Han var sällan särskilt nöjd med livet, men några gånger på året sken han upp. I början av terminen, närmare bestämt – då han körde inledningen till läkarlinjen under någon vecka.)
Syret håller på att återvända till hjärnbarken efter en intensiv period. Nu återstår bara att invänta reaktioner och resultat. Jag vet att det kommer att ta en stund; det gör det alltid – särskilt när man vänder och vrider på referensramar på det sätt jag gör. Väntan kommer inte att bli särskilt plågsam. Den avtjänas i ett litet hus med pool invid en sandstrand och vad som kan vara världens ljuvligaste dansgolv.
Men först en liten tur till huvudstaden med en blivande mästerfotograf. Eller – rättare sagt – hon är det redan. Nu påbörjar hon sin mentala resa mot det tillståndet. Det räcker ju som bekant med att tänka tanken - egentligen. Sedan ska man bara pallra sig dit också. Ska bli riktigt spännande att se.
Samtidigt får jag tydligt illustrerat för mig hur kul jag tycker det är att prata inför folk. Att hänga sin kavaj på lärarstolens ryggstöd i lektionssalen och skapa kontakt för att sedan plöja på genom den förutbestämda materian var på många sätt en ny upplevelse. Dels eftersom dessa var vana med lektioner (vilket ju kan vara dubbelriktat) och dels eftersom de var på väg ut i ett yrkesliv och en bransch som jag varit i väldigt länge. Jag fick känslan att jag hade mer att säga dessa än jag brukar ha att säga.
Ganska intressant eftersom jag så mycket slagits mot olika former av utbildning själv. Med undantag för en avhoppad kurs i UML 1998 har jag inte vistats i ett klassrum sedan 1994 – tills i går. Men under över alla under blev jag riktigt sugen att återvända efter gårdagens dragning. Eftersom jag kände att jag helt enkelt hade mycket att säga och eftersom jag tror att det finns de som verkligen bestämt sig för att gå i en riktning där det jag har att säga kan vara intressant.
(Kommer att tänka på den där professorn. Han var sällan särskilt nöjd med livet, men några gånger på året sken han upp. I början av terminen, närmare bestämt – då han körde inledningen till läkarlinjen under någon vecka.)
Syret håller på att återvända till hjärnbarken efter en intensiv period. Nu återstår bara att invänta reaktioner och resultat. Jag vet att det kommer att ta en stund; det gör det alltid – särskilt när man vänder och vrider på referensramar på det sätt jag gör. Väntan kommer inte att bli särskilt plågsam. Den avtjänas i ett litet hus med pool invid en sandstrand och vad som kan vara världens ljuvligaste dansgolv.
Men först en liten tur till huvudstaden med en blivande mästerfotograf. Eller – rättare sagt – hon är det redan. Nu påbörjar hon sin mentala resa mot det tillståndet. Det räcker ju som bekant med att tänka tanken - egentligen. Sedan ska man bara pallra sig dit också. Ska bli riktigt spännande att se.
lördag 19 januari 2013
Semester
De kanariska öarna har fått äran att härbergera undertecknad och dess tre individer starka familj i några dagar. Vi tyckte att det var ett ypperligt sätt att låta Den Lille börja skolan genom att vara ledig från densamma några dagar och chilla vid poolen istället. Han samtyckte. Vår första utomlandssemester inklusive barn.
Jag bokade från köksbordet därhemma dagen före julafton. Läste omdömen och priser på bokningssajterna och till slut gick det runt i huvudet så pass att jag i ren utmattning klickade på "boka". Hotellet vi anlände till belönade mig för min utmattning genom att vara något sånär obeboeligt och dessutom perfekt placerad mellan en flygplats, en stenig strand och en motorväg. Anläggningen doftade gammalt riskkapital lång väg. All form av service var nerskruvad till minimum och varje extra prestation var förknippad med de mest snåriga och utstuderade tilläggstariffer. Så långt ifrån generöst man kan komma, faktiskt. Jag kunde se framför mig det ursprungliga prospektet som legat på bordet i styrelserummet där beslutet att starta projektet fattats. Tomten hade strategiskt läge. Anläggningen skull byggas för att möta ögats benägenhet att köpa. Redan från starten hade det varit svårt att få ihop till ränta och amortering och än mindre ägarnas avkastningskrav. Därav den luggslitna och nergångna känslan, därav de totala frånvaron av trivsel. Alla i personalen jagade. Ingen trivdes. Minst av allt gästerna. Förtida utcheckning var knappast förvånande en rutinsak.
Med Den Lille som exkursionsledare rekvirerade familjen en taxi och satte kurs mot civilisationen. Jakten såg ut att inte ge särskilt mycket och eftersom vi inte ätit på nästan ett dygn beslöt vi slå oss ner på första bästa restaurant. Servitrisen var mycket pratglad och föll – som de allra flesta – pladask för Den Lilles språkliga utsvävelser på Svensk-Engelsk-Spanska. Efter en stund frågade han henne om hon visste något trevligt hotell där vi kunde bo.
Trettio minuter senare hade vi checkat in på ett alldeles förtjusande litet hotell som inte fanns med i en endaste webbsökning. Hotellet var av modest skala (mindre än 100 rum) och föreföll vara familjeägt eller i alla fall under småskalig regi. Rumspriserna var varken höga eller låga men frukost, spa och så vidare var inkluderat av den enkla anledningen att det blir trevligare så. Den Lille stortrivdes och semestern kunde ta sin fortsättning.
Småskalighet.
Kanske söker jag som vanligt pusselbitar som inte riktigt finns för att lägga ett pussel jag själv hittat på men jag tyckte detta var ett ganska bra exempel på det jag vill ha sagt med social avkastning – hur storskaligt finansiellt grundade beslut med syfte att berika anonyma kapitalslukare ger vantrivsel och taskig stämning under det att småskaliga företag med trivsel och familjär stämning som utgångspunkt ger upphov till värden utanför den finansiella arenan.
Därifrån var inte tankesteget så långt till att fundera över vad som i den större skalan kan driva den som vill driva ett småskaligt företag. Dessa verksamheter är inte sällan familjeföretag. Själva förekomsten av en stabil, långsiktig verksamhet i familjen är ju verkligen en tillgång för den som tänker på sina närmaste. Jag menar – överskottet behöver ju inte vara betydande, inte ens befintligt – om det är så att man kan ge jobb och därmed lön till de man lever närmast. En bevekelsegrund kanske bättre än de flesta att driva ett företag och dessutom helt ekonomisk i sin tanke. Allt annat än finansiell, i alla händelser.
Så, med den tanken avklarad och med den lilla svarta tankeboken absolut fullklottrad av idéer efter såväl den föregående intensiva jobbhelgens efterbörd i form av sekundäridéer som illustrationer av själva projektet social avkastning fick solen fatt i mig och semesterkänslan var ett faktum. Den Lilles hänförelse över luften, språket, vyerna och äventyret blev till min egen upplevelse. Att se honom sitta där i taxin på natten med palmerna svischandes förbi utanför fönstret, den nya luften vibrerandes genom näsborrarna och de främmande tongångarna ur taxins stereo forsa genom sinnet var mäktigt. Att se och uppleva honom känna hur det är att upptäcka världen.
Min första utrikesresa gick till precis samma ställe. Jag var något år yngre men jag mindes precis hur äventyret luktade när jag såg Den Lille där i taxin. Det är stort. Oändligt stort och det har ändå knappt börjat. Varje gång jag kliver av ett flygplan känner jag stråk av samma storhet. Äventyrets energi. Exilir.
För att inte tala om språket. Han är orädd, Den Lille. Oräddare än jag någonsin varit – mja, oräddare än de flesta. Han var över språkbarriären innan vi ens lämnat terminalen och på den vägen fortsatte det. Charmade varenda kotte och njöt av att känna att han kunde göra sig förstådd – huvudsakligen på den engelska han lärt sig genom att kolla Minecraftfilmer på YouTube. Samt lite spanska som kommit samma väg och via några barnfilmer. Mäktigt!
Väldigt mäktigt. Nästan övermäktigt, någonstans. Där inne finns en stor ilska också. Och när känslorna blev stora och äventyrets frigörande vibration greppade honom fanns ingen annan stans för ilskan att ta vägen än ut. En kontrovers som kommer att finnas med oss en lång tid. En djupt rotad historia av komplex natur där hans mamma och jag är de som förtjänar att vara de som drabbas av hans ilska fastän den har sitt ursprung någon helt annan stans.
Det måste kännas absolut förjävligt att känna på det sättet. Att ha en förälder som väljer att lämna sitt barn geografiskt och mentalt till den grad och med det avstånd som det handlar om i detta fall. Hur ska man ta det? Är jag inte värd hans närvaro? Inte tillräckligt viktig? Älskar jag honom inte tillräckligt mycket? Är jag inte duktig nog? Vad gör jag för fel? Jag har inte direkt lätt att begripa eftersom jag själv fått ha mina föräldrar hos mig hela min uppväxt.
Det enda sätt jag kan relatera är när min mamma var under isen när jag var liten. Hon mådde inte bra psykiskt och jag trodde – som alla barn säkert gör – att det var mitt fel att hon grät och var nere. Vi människor är sådana – vi vill ju inte att andra ska må dåligt så vi tar på oss rollen att få andra att må bättre – mer eller mindre medvetet. Vissa är kanske mer benägna än andra att göra det – jag brukar kalla dem för bärare - sådana som instinktivt vill bära andra när de behöver det. Som vill hjälpa och ordna. Jag tror att det är det naturliga tillståndet och att andra inriktningar – t.ex. att i offerrollen snylta på bärarnas energi av systematiska proportioner, eller att rentav predatoriskt hamstra andras energi på klassiskt energityjuvsmanér är något vi alla går igenom under vår själsliga utveckling och något vi måste få uppleva från bägge hållen för att inse hur generositet och kärlek löser allt till det bästa.
Utmaning.
Han är stor i själen – Den Lille – och han har fått denna utmaning eftersom han är mogen den. Jag i min tur har fått utmaningen att klä skott för den ilska som har sitt ursprung i en annan mans otillräcklighet. En otillräcklighet som säkerligen har sitt ursprung i grad efter grad av samband som leder tillbaka till mig själv. Karma och energikopplingar som gör att hela universum är i perfekt balans och som innebär att de utmaningar som får mig att nästan tappa fattningen är de utmaningar jag själv behöver och vill ha.
Skönhet kommer bevisligen ur att övervinna.
För oavsett vad han gör eller hur mycket hans undermedvetna vill ha mig till måltavla för det avvisande han fått från annat håll så finns jag där. Hela tiden. Att agera projektorduk åt de bottenlösheter som spelas upp inne i hans själ är ett lågt pris att betala för att få vara med på en sådan resa.
Imorgon bär det av hemåt igen. Från en ljuvlig plats till en annan, med de jag älskar över allt annat och som gör mitt liv levande. Just så. Ljuvliga liv.
Jag bokade från köksbordet därhemma dagen före julafton. Läste omdömen och priser på bokningssajterna och till slut gick det runt i huvudet så pass att jag i ren utmattning klickade på "boka". Hotellet vi anlände till belönade mig för min utmattning genom att vara något sånär obeboeligt och dessutom perfekt placerad mellan en flygplats, en stenig strand och en motorväg. Anläggningen doftade gammalt riskkapital lång väg. All form av service var nerskruvad till minimum och varje extra prestation var förknippad med de mest snåriga och utstuderade tilläggstariffer. Så långt ifrån generöst man kan komma, faktiskt. Jag kunde se framför mig det ursprungliga prospektet som legat på bordet i styrelserummet där beslutet att starta projektet fattats. Tomten hade strategiskt läge. Anläggningen skull byggas för att möta ögats benägenhet att köpa. Redan från starten hade det varit svårt att få ihop till ränta och amortering och än mindre ägarnas avkastningskrav. Därav den luggslitna och nergångna känslan, därav de totala frånvaron av trivsel. Alla i personalen jagade. Ingen trivdes. Minst av allt gästerna. Förtida utcheckning var knappast förvånande en rutinsak.
Med Den Lille som exkursionsledare rekvirerade familjen en taxi och satte kurs mot civilisationen. Jakten såg ut att inte ge särskilt mycket och eftersom vi inte ätit på nästan ett dygn beslöt vi slå oss ner på första bästa restaurant. Servitrisen var mycket pratglad och föll – som de allra flesta – pladask för Den Lilles språkliga utsvävelser på Svensk-Engelsk-Spanska. Efter en stund frågade han henne om hon visste något trevligt hotell där vi kunde bo.
Trettio minuter senare hade vi checkat in på ett alldeles förtjusande litet hotell som inte fanns med i en endaste webbsökning. Hotellet var av modest skala (mindre än 100 rum) och föreföll vara familjeägt eller i alla fall under småskalig regi. Rumspriserna var varken höga eller låga men frukost, spa och så vidare var inkluderat av den enkla anledningen att det blir trevligare så. Den Lille stortrivdes och semestern kunde ta sin fortsättning.
Småskalighet.
Kanske söker jag som vanligt pusselbitar som inte riktigt finns för att lägga ett pussel jag själv hittat på men jag tyckte detta var ett ganska bra exempel på det jag vill ha sagt med social avkastning – hur storskaligt finansiellt grundade beslut med syfte att berika anonyma kapitalslukare ger vantrivsel och taskig stämning under det att småskaliga företag med trivsel och familjär stämning som utgångspunkt ger upphov till värden utanför den finansiella arenan.
Därifrån var inte tankesteget så långt till att fundera över vad som i den större skalan kan driva den som vill driva ett småskaligt företag. Dessa verksamheter är inte sällan familjeföretag. Själva förekomsten av en stabil, långsiktig verksamhet i familjen är ju verkligen en tillgång för den som tänker på sina närmaste. Jag menar – överskottet behöver ju inte vara betydande, inte ens befintligt – om det är så att man kan ge jobb och därmed lön till de man lever närmast. En bevekelsegrund kanske bättre än de flesta att driva ett företag och dessutom helt ekonomisk i sin tanke. Allt annat än finansiell, i alla händelser.
Så, med den tanken avklarad och med den lilla svarta tankeboken absolut fullklottrad av idéer efter såväl den föregående intensiva jobbhelgens efterbörd i form av sekundäridéer som illustrationer av själva projektet social avkastning fick solen fatt i mig och semesterkänslan var ett faktum. Den Lilles hänförelse över luften, språket, vyerna och äventyret blev till min egen upplevelse. Att se honom sitta där i taxin på natten med palmerna svischandes förbi utanför fönstret, den nya luften vibrerandes genom näsborrarna och de främmande tongångarna ur taxins stereo forsa genom sinnet var mäktigt. Att se och uppleva honom känna hur det är att upptäcka världen.
Min första utrikesresa gick till precis samma ställe. Jag var något år yngre men jag mindes precis hur äventyret luktade när jag såg Den Lille där i taxin. Det är stort. Oändligt stort och det har ändå knappt börjat. Varje gång jag kliver av ett flygplan känner jag stråk av samma storhet. Äventyrets energi. Exilir.
För att inte tala om språket. Han är orädd, Den Lille. Oräddare än jag någonsin varit – mja, oräddare än de flesta. Han var över språkbarriären innan vi ens lämnat terminalen och på den vägen fortsatte det. Charmade varenda kotte och njöt av att känna att han kunde göra sig förstådd – huvudsakligen på den engelska han lärt sig genom att kolla Minecraftfilmer på YouTube. Samt lite spanska som kommit samma väg och via några barnfilmer. Mäktigt!
Väldigt mäktigt. Nästan övermäktigt, någonstans. Där inne finns en stor ilska också. Och när känslorna blev stora och äventyrets frigörande vibration greppade honom fanns ingen annan stans för ilskan att ta vägen än ut. En kontrovers som kommer att finnas med oss en lång tid. En djupt rotad historia av komplex natur där hans mamma och jag är de som förtjänar att vara de som drabbas av hans ilska fastän den har sitt ursprung någon helt annan stans.
Det måste kännas absolut förjävligt att känna på det sättet. Att ha en förälder som väljer att lämna sitt barn geografiskt och mentalt till den grad och med det avstånd som det handlar om i detta fall. Hur ska man ta det? Är jag inte värd hans närvaro? Inte tillräckligt viktig? Älskar jag honom inte tillräckligt mycket? Är jag inte duktig nog? Vad gör jag för fel? Jag har inte direkt lätt att begripa eftersom jag själv fått ha mina föräldrar hos mig hela min uppväxt.
Det enda sätt jag kan relatera är när min mamma var under isen när jag var liten. Hon mådde inte bra psykiskt och jag trodde – som alla barn säkert gör – att det var mitt fel att hon grät och var nere. Vi människor är sådana – vi vill ju inte att andra ska må dåligt så vi tar på oss rollen att få andra att må bättre – mer eller mindre medvetet. Vissa är kanske mer benägna än andra att göra det – jag brukar kalla dem för bärare - sådana som instinktivt vill bära andra när de behöver det. Som vill hjälpa och ordna. Jag tror att det är det naturliga tillståndet och att andra inriktningar – t.ex. att i offerrollen snylta på bärarnas energi av systematiska proportioner, eller att rentav predatoriskt hamstra andras energi på klassiskt energityjuvsmanér är något vi alla går igenom under vår själsliga utveckling och något vi måste få uppleva från bägge hållen för att inse hur generositet och kärlek löser allt till det bästa.
Utmaning.
Han är stor i själen – Den Lille – och han har fått denna utmaning eftersom han är mogen den. Jag i min tur har fått utmaningen att klä skott för den ilska som har sitt ursprung i en annan mans otillräcklighet. En otillräcklighet som säkerligen har sitt ursprung i grad efter grad av samband som leder tillbaka till mig själv. Karma och energikopplingar som gör att hela universum är i perfekt balans och som innebär att de utmaningar som får mig att nästan tappa fattningen är de utmaningar jag själv behöver och vill ha.
Skönhet kommer bevisligen ur att övervinna.
För oavsett vad han gör eller hur mycket hans undermedvetna vill ha mig till måltavla för det avvisande han fått från annat håll så finns jag där. Hela tiden. Att agera projektorduk åt de bottenlösheter som spelas upp inne i hans själ är ett lågt pris att betala för att få vara med på en sådan resa.
Imorgon bär det av hemåt igen. Från en ljuvlig plats till en annan, med de jag älskar över allt annat och som gör mitt liv levande. Just så. Ljuvliga liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
