Syftesriktig galenskap

Den yttre världens galenskap måste ha ett syfte, dels – såsom så vist påpekats – som vår egen förvridna spegel; att skåda oss själva i ett upplyftande kontrastljus och få oss att inse vad som är viktigt. Men kanske också i det mer det mer fysiskt handgripliga existentiella ramverket. Ty den stora världens huvuden, villkor och anspråk leder ju enbart till den omsorgsfullt konstruerade kollapsen. De stora viljornas omgångar mot varandra maler ner varandra och – kan tyckas – allt i världen till världskrigens lovsjungande pulvermos.

Men är det inte precis tvärtom egentligen? Är det inte så att de muller från bedrägeriet som säkerligen kokat ihop såväl en som två sprängningar av planeten ändå tjänar ett ädlare syfte – sannolikt helt omedvetet från den mest förledda lilla skarans synvinkel? Det är en stor spegel de vill krossa. En enorm spegel. Men när den väl är krossad – är det inte så att vi alltid befunnit oss i reflektionen; i backuplandskapet; i den femte. På den krossade spegelns andra sida, rentav.

Är det inte så att det hänsynslösa militära, ekonomiska, säkerhetsmässiga, informationsmässiga och farmaceutiska kriget mot hela mänskligheten egentingen tjänar just det syftet. Progressionens samtidiga katalysator och anledning, som gör att det blir dags att gå vidare utan att någon tillåts tveka om att det vi lämnar bakom oss – må det vara i ett moln av radioaktivt stoft eller en rad övergivna köplador – var lärorikt, meningsfullt och utvecklande.

Kanske är det så att de medel som används; såväl de fysiskt genomgripande som de i parallella instanser verksamma också frammanar yttre ingripanden. Vi är ju själva upphovet till de entiteter som blir till spelare i finalen och format av våra tankar finns allsköns externa väsen, himlakroppar och magnetiska förändringar vid sidan av den kanske starkaste av alla krafter, men så ofta förbisedda, mänskliga insikten och en vilja fri från tvekan. Vilket skulle och ska bevisas, således.