Ord som öar

Såg denna visualisering av talad text och insåg att orden är som öar i en skärgård, som en delmängd av bottenkonturen ovan ytan. Och så vidare.


Öar.

Historia

Who´s story? Mine? His?

"Each of us is ultimately the Hero - moving through His Story."
David Wilcox.

Det sitter i orden...

Kattastrofalt

"Vilken religionsutövare kan vara t.ex. ett flygplan, en bil, en orm, en fågel men inte en tiger?" Svaret på min morgonordvits var givetvis katt-o-lik. Smakade på ordet en stund. Katt-o-lik. O kattlik!

Någon time senare plattar vår bil till en stackars katt som kommer ur ingenstans, jagad av en förmodad nemesis ur det gräsbevuxna diket. Han dog på fläcken. Tack och lov.

Jag står alltså med ett kattlik i mina händer. En katt som på grund av olyckan dessvärre inte är så lik en katt. Ett katt-o-likt kattlik. Paradoxalt nog i all sin morbiditet.

Det som stör mig är att a) vi inte har lyckats hitta ägaren till katten, samt b) att det förefaller som att även ordvitsar inkluderas i det man manifesterar sin verklighet med. Det var faktiskt riktigt jobbigt.

Först och främst är det jobbigt at förlora husdjur. Jag vet. Som boende efter riksväg 290 med en snitthastighet på dryga hundringen som liten gick det åt en eller annan stackars katt. De flesta orkade inte stanna och försöka ens. Så man visste inte. Men med tiden började man ju ana. Så frågan hänger där - vem katten äger katten? Detektiv facebook/allmänheten får försöka svara på frågan.

Det slår mig emellertid också att döden inte direkt berör mig längre. Inte på det lilla sättet. Bara den är snabb. Det där borde varit jobbigt. Det var det inte. Inte för att jag inte gillar katter. Jag älskar katter. Och den här såg synnerligen trevlig ut. Fluffig och mysig. Men döden är en del av livet. En förutsättning, rentav. Ett faktum som inte får mig att tycka mindre om livet.

(Jubileum - detta var det tusende blogginlägget!)

Knock, knock! Who's there? The door…

När jag flyttade för hundra år sedan ingick ett förråd i källaren. Man nådde förrådet från korridoren i källaren via en dörr som ledde in till åtta förrådsutrymmen – det såg man tydligt på skylten ovanför dörren. Nummer 96 fanns där inne. Jag hade emellertid problem att bereda mig åtkomst till förrådet eftersom jag beklagligtvis saknade nyckel till dörren från korridoren.

Det tog flera månader innan jag samlade kraft och ringde fastighetsskötaren. Då hade jag snubblat på lådor i hallen i – precis – några månader. Fastighetsskötaren var hemma sjuk och hade väldigt svårt att begripa vad det var jag menade. Någon vecka senare tittade han emellertid förbi och vi gick ner till källarkorridoren så att jag kunde visa honom vilket lås det var jag behövde nyckel till.

Han tittade forskande på mig en stund. Så tittade han på dörren och tryckte resolut ner dörrhandtaget utan ens sticka nyckeln i låset och öppnade den. Dörren hade varit öppen hela tiden. Sedan det tidiga femtiotalet, sannolikt. Men eftersom jag var så bergfast övertygad om att den varit låst så försökte jag inte ens öppna den.


Folk är olika. En del ställer sig i dörrhålet och kikar in på det rum de har möjlighet att stiga in i. Andra vägrar känna på dörrhandtaget. Och så har vi de som springer in i väggen istället. Som dunkar och dunkar huvudet i väggen där det inte finns någon dörr istället för att se sig om och finna en öppning.

Egentligen är det ju lättare ändå eftersom även väggen är en mental föreställning och den vägg många springer in i inte är ett dugg svårare att forcera än den dörr jag tog fastighetsskötaren till hjälp att komma förbi.

Gå på lina

Jag försöker balansera.

Ingen rädsla finns kvar.

Ingenstans.

Balansen är allt nu.

Att andas.

Bära tankar och idéer i vänster hand.

Bära känslor och lustar i höger.

Blandas genom mig.

Följa linans rörelser.

Flytta vikten från höger till vänster fot.

Låta balansen finnas.

Flytta vikten från vänster till höger fot.

Låta den nya balansen finnas.

Ibland blåser det.

Ibland är det alldeles mörkt.

Ibland står någon nere på marken och ställer frågor.

Ibland måste jag ta tag i någon.

Ibland måste jag sova.

Ibland ramlar jag ner och måste börja om igen.

Detta är likväl vandringen.

Det finns precis hur mycket som helst att omfamna med vänster hand.

Höger hand svämmar över.

Sedan tilltron blev förbehållslös finns ingen ände på flödena.

Det är därför måste anstränga mig att avancera långsamt.

Precis hela tiden.

Det är det enda jag verkligen måste.

Flödena kräver balans.

Balansen kräver färdighet.

Färdigheten kräver övning.

Övningen kräver tålamod.

Att låta det ta den tid det tar.

Att öka takten i sin egen takt.

Och att aldrig någonsin sluta andas.

Meningslöst medvetande

Visst är det skillnad på medveten medvetenhet, omedveten medvetenhet och omedveten omedvetenhet. Men oaktat medvetenhetens beskaffenhet så leder nog agerandet till samma punkt ändå. Jag lyssnar på all musik jag någonsin hört och finner ny mening i snart sagt varje mening. Jag vänder och vrider på en TV-serie som av de flesta jag talar med i huvudsak helt anser saknar mening. Varför har saker som märkts meningslösa så ofta mening för mig?

Meningsfull meningsfullhet, meningslös meningsfullhet och meningslös meningslöshet – där har vi en signifikant skillnad. Jag hittar alltid men massa meningsfulla meningslösheter. De är kanske de mest värdefulla av allt. Kanske är de resultatet av de omedvetna medvetenheterna? Inkodade i uttrycken utan uttryckarens uttryckliga medgivande?

Omedveten medvetenhet ger meningsfull meningslöshet. Där har vi min likör.

Problemlösning

"På varje komplext problem finns det en lösning som är snabb, enkel och fel."
Så har det ofta sagts.

"På alla komplexa problem finns en lösning som är enkel."
Så kan det också vara. Samtidigt.

Edit:
"Enkla lösningar är sällan enkla att se."
Varför göra det enkelt för sig?

"Det är svårare att tänka om man träffat flourtanten".
Via Pål Bergström.

Ordstäv

När man har mycket att göra får man mycket gjort.

Kunskap och makt

"Kunskap är makt". Inget kunde vara mera sant. Men vad är det för makt, egentligen? Är det inte så att vi lär oss en hel del saker som slår ut vår intuition och känsla för hur det förhåller sig. Att vi lär oss sådant som dövar våra instinkter och murar in oss i ett logiskt fackverk med syfte att hålla känslan i schack. Kunskap må vara makt, men frågan är om det gamla citatet inte snarare syftar på den makt det innebär att formulera den kunskap man ger åt mänskligheten att lära sig.

Ordvrideri

Om vi provar att skifta polaritet på några vanliga så kallade kraftuttryck:

Helvete – jag har vetskap om helheten!

Fan - supporter, stöttare, anhängare!

Skit – näring!

Idiot - I do it!

Omöjlig - o så möjlig!

Och så vidare...

Yesterday's News

Gårdagsdygnet var ett olycksdrabbat sådant ur medial synvinkel. Jag fastnade särskilt för historien om de sex förgasade männen i en husbil.


Gårdagens rubriker.


Artikeln om den så kallade gasattacken.

Jag borde kanske ha skrivit något vettigt. Det får bli en annan dag. Jag tycker att ordet attack kanske används lite väl ymnigt. Men det är ju bara min åsikt - jag menar inte att attackera någon med mitt tyckande.