Den meningsfulla döden

Jag höll räkningen. Av de fyra timmar av gårdagen som jag inte spenderade i soffan på uteplatsen satt jag tre och en halv i en stol alldeles invid. Det var en alldeles förtjusande dag. Mitt på den kom en man och pratade om livet. Vi pratade om livet ganska precis halva dagen. Med fokus på döden. Det slår mig att jag är rätt frispråkig om döden och för min egen del liksom beslutat mig för att den är något meningsfullt. Att de som dör gör det av en anledning, precis som allt annat på insidan av den här verkligheten. Och därmed givetvis på utsidan också.

Jag har sett några stycken dra sig ur spelet nu och jag kan inte se att det inte stämmer. Det är klart – när det händer – när spöksmärtorna sätter in, när det inte längre går att ringa den avlidne, att gnugga sig mot dennes energi i fysisk form, att prata och söka handfasta råd – då är det inte ett dugg kul. Det blir tomt och jävligt. Och säkert känns själva dödsfallet meningslöst. Vi som tidigare haft den som avlidit vardagen tvingas ifrågasätta vår syn på livet och döden, vare sig vi vill eller inte. Vi prövas som det heter.

Men så med tiden går det upp något. I mitt fall – efter att farsan dog – tog det väl sådär ungefär ett år. Jag började hitta pusselbitar av vad jag saknade efter honom i mig själv. Fann att det jag saknat mest faktiskt fanns kvar. Tankar jag tidigare inte behövt tänka själv utan kunnat få genom att diskutera med honom. Känslor jag fått genom att han fanns. Saker han förkroppsligade – nu fanns de i mig istället. Gradvis inflyttade i takt med att saknaden flyttades ut.

(Nu har jag säkerligen haft tur i fråga om mina upplevelser av döden och dess efterlämningar. Men eftersom inte turen är någon tillfällighet och eftersom tillfälligheten inte är någon slump och eftersom slumpen inte är någon tillfällighet och så vidare så är det nog likväl meningen att jag ska se saken på det det här sättet. Och tiden vet ju att jag inte kan hålla tyst. En gång läste jag en (iofs väldigt lång) artikel om tjusningen i att skriva korta artiklar. Den gjorde aldrig riktigt intryck.)

Kanske är det därför den akuta saknaden finns – för att agera platshållare för alla de utrymmen den avlidne fyllt i ens eget liv och själ. Att saknaden initialt tar platsen som senare kommer att fyllas av de saker den avlidne efterlämnat i hos den saknande. I mitt fall, med farsan till exempel, är det hur tydligt som helst. Optimismen och synen på hur det fungerar. Jag visste inte riktigt hur han såg på saken förrän jag nu fått det i mig. Jag hade aldrig kunnat förstå helt och hållet – inte i mig själv – om jag inte sökt hans närvaro efter att han försvann genom att plocka i de intryck han lämnat kvar.

Tydligast ser jag det hos Casper. Visst – han är inte kommen arvsmassevägen, men jag ser ändå att jag någonstans visat honom vägar som jag en gång blev visad – utan att ha ägnat det en tanke - och att han därigenom för mig visar pusselbitar till hur farsan såg på saker och ting. Jag tycker det är rätt mäktigt, faktiskt.

Om jag leker med tanken att döden inte alls är en ondskefull lieman som kommer och brutalt rycker undan människor från oss och efterlämnar blödande sår i mänskligheten utan istället ser döden som en naturlig progression för den som har kommit så långt i sin gärning här att det mest gynnsamma för de som finns runtomkring denne någon är att själva kliva fram och ta en del av den avlidnes visdom. Om man leker med den tanken – blir inte döden ganska meningsfull även den? Och vad beträffar huruvida den döde verkligen försvinner – vad är att existera – är det att finnas som kött och blod eller är det att ens tankar och känslor lever?

Jag har vuxit avsevärt sedan farsan och farmor lämnade in och jag ser tydligt att jag är långtifrån den ende som utvecklats i spåren av deras försvinnande. Jag känner fortfarande att jag har dem här, alldeles nära. I mig, faktiskt. Vare sig det är en andlig uppkoppling eller en upplevelse skapad av minnen, längtan och holistiskt förklarade sensationer. Jag känner den djupaste och mest kärleksfulla tacksamhet till vad dessa givit mig och önskar naturligtvis att de skulle vara här, handgripligen. Vi har mycket att prata om. Men inte för ett ögonblick tvivlar jag på att deras försvinnande hade en mening.

Bägge borta

Världens utan tvekan längsta tålamod har tagit slut.

Aversionen mot de stängda dörrarna. Skruvandet av orden. Den varma känslan av närvaro utan att något för den skull måste sägas. Den stora näsan. ”Ordnar det sig inte så ordnar det sig i alla fall”. Total nyfikenhet.

Det fanns två ganska lika. Två för mig obeskrivligt viktiga. Trygga, intresserade och okomplicerade. Nu finns ingen av dem kvar längre. Den yngre försvann först. Den äldre försvann igår. Född 1917. Död 17:17. En symmetri hon själv nog skulle lagt märke till.

Det var en björn som just bajsat i skogen. Men så hittade han ingen mossa att torka sig med. Lite längre bort såg han en hare. ”Du, haren?". "Ja", svarede björnen. "Luddar du”, frågade björnen.
En klassiker

I höstas pratade hon om varför hon fortfarande levde. ”Det finns tydligen något kvar jag måste lära mig, undrar vad det kan vara” sa hon.

Döden knackar på mellan varven. Även denna gång som en befriare. Och denna gång väntat sedan så mycket längre tid. Döden är nog inte riktigt vad man får lära sig att den är. Den är en slags markering av slutet, givetvis. Och det enda vi med säkerhet vet om slutet är att vi inte vet när i tiden det infinner sig. Samt att vi inte själva fattar det beslutet, vad vi än tror.

”Jag såg att häggen blommade,
det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade
och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna,
hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte blicken
hade häggen blommat ut.”
Alf Henriksson. Hon kunde den utantill.

93-åringen

93 år är en lång tid och den kropp som varit med så länge är gammal. Orden är svåra att få fram, men när de ändå kommer innehåller det samma energi som de alltid gjort. 93-åringen orkar inte prata. Men hon lyssnar. Och hon ler från djupet av vad som nog är de sista dagarnas sömn när hon hör sonen och brorsonen munhuggas och krulla orden som skruvade pingisbollar. Hörseln och förståndet är intakt. Sannolikt knivskarpt som alltid. Och kanske ler hon åt de dubbelskruvade servess hon skulle fått in om hon bara kunnat säga de saker hon tänker när hon ligger där. Hur hon fullkomligt skulle regerat på det verbala bordtennisbordet.

Det var farbror och jag som satt där vid sängkanten. För ett halvår sedan ganska precis satt jag där när hennes yngste son skulle till att dö. Han hade samma lugna och avspända drag inför vad de bägge visste och vet finns var kring hörnet. Nyfikna och envisa som de bägge alltid varit klurar de nog lite kring vad som ska hända. Jag kommer på mig att då som nu önska att det ska få gå fort. För ingen av dessa bägge personer klarar att dekapiteras sin fullkomlighet. Jag hoppas att hon slipper komma ut kliniskt levande men själsligt döende. Jag hoppas att hon får slå sig ner vid ett bord mittemot sin yngste son, hälla smält smör över makaronipuddingen och berätta historien om björnen som inte hade något toapapper med ut i skogen.

”Hörrudu haren – luddar du?”

Jag trodde att det skulle bli outhärdligt när farmors dagar var räknade. Nu kom saken i ett annat ljus. Och för andra gången önskar jag någon jag älskar till bristningsgränsen en snar död och en trevlig resa vidare. Ingen av dem kan upphöra att existera i själslig bemärkelse – det är den fullkomliga orimligheten dubbelt personifierad.