lördag 31 december 2011

Arborism

Grenverket är omfattande och organismen gammal. Rötterna hämtar sin näring ur det totala mörkret under jord och lever via sitt synliga myller av förgreningar av ljus och värme, omvandlat till detta träds ytterst syrliga savart. Vi växer upp i trädet. På grenar med namn som länder och i kojor omnämnda som samhällen.

Vissa av oss stannar i den invanda klykan, vårdar ömt samma knoppande gren om våren för att noggrant beskära den om hösten för att inte riskera några nya utväxter. Några går på upptäcksfärd i trädet. Pokulerar och funderar. Iakttar och lyssnar. Och samlar på sig en bild av vad som försiggår i trädet. Kanske till och med börjar fundera kring var det har sin rot.

Det finns mycket underligt att se och berätta om. Bedrägeriets grenar innehåller de mest sanslösa förbrytelser och sammansvärjningar. Trädet bygger på sådant och reglerar med automatik grenar som inte längre är nyttiga för organismen genom förruttnelse. Små, små grenar kan brytas av och tas med hem till den egna trädkojan:

”Se här vad som händer i trädet! Det begås brott. Hemska, allvarliga brott. Vi sanktionerar via vårt stilla accepterande av vad som händer dessa saker. De våldtar, lemlästar, dödar och svälter hela befolkningar i ert namn och eftersom ni inte tänker så gör de det också rättfärdigt. Vakna förihelvete”.

”Nej, du. Jag vet minsann hur det ligger till. Vi slåss mot diktaturer och enväldiga, självutnämnda regimer. Vi slåss för frihet, öppenhet, fria val och en sund, produktiv ekonomi. Våra soldater och utsända är våra hjältar. De försvarar vårt sätt att leva, vårt sätt att ta hand om våra gamla, vårt ödmjuka förhållningssätt till vetenskap och kunnande. Så knip käft och kom och sätt dig i TV-soffan”.

Trädets grenar tar vårt syre och lever av vår rädslesyntes. Vi är skapta för att leva på marken, av marken, men vi föds in i trädet för att bevisa för oss själva och varandra att vi kan ta uti med denna tämligen ultimata utmaning. Vi kan slåss och kämpa på varje gren. Se den i sin relativa helhet, iaktta dess bedräglighet, förfasas och utkräva vederbörlig vedergällning.

Vi är satta för att se genom grenverket och finna den värld vi skapar på marken, kanske genom att sätta fröet till ett nytt, friskt träd. Vi kan utkämpa tusentals och åter tusentals strider i grenverket, men nya grenar växer ut hela tiden. Och grenar som inte längre håller måttet tillåts helt enkelt ruttna och falla av.

Vi behöver ta oss an trädet på ett annat sätt. Nej, vi behöver inte hugga ner det. Vi behöver bara se det för vad det är. Och stillsamt klättra ner allihopa. Dra tillbaka vårt deltagande ur ett nästan parodiskt bedrägeri som fängslat mänskligheten i årtusende efter årtusende. För när vi inte längre bor i trädet viker dör det av sig själv och vi kan sätta fyr på det i tidernas majbrasa.

Konspirationer finns det gott om. Godtyckliga etiketteringar likaså. Den som till exempel talar om alternativa förklaringar till att WTC-tornen föll till backen, Olof Palme blev skjuten eller vad svenska trupper för i Afghanistan och Libyen kallas gärna föraktfullt konspirationsteoretiker eller kanske rentav foliehattar. Och föraktet är ju som vi alla vet uttryck för kategorisk rädsla och fobisk skräck att omvärdera.

Hela vår vanmakt är omsorgsfullt konstruerad för att hålla oss tillbaka. Det tar en kraftansträngning att tränga igenom denna torpedvägg. Men likväl har vi alla verktyg som krävs i oss (själva) för att helt smärtfritt glida ur en uppfattning av världen in i en annan, bredare där allt finner sin förklaring.

Det börjar med vardagen. Vanorna. Och därmed oftast pengarna. Att fundera över vad pengar är, varför de är baserade på skuld och hur stor del av livet som går åt till att betala ränta – alltså att arbeta ihop till pengar som aldrig funnits. Och ränta betalar man ju inte enbart själv till sin kreditgivare, det betalar man till exempel via skatt, arbetsgivaravgift och via i stort sätt varje räkning. Alla företag och organisationer betalar ränta. Ränta som du i egenskap av kund bidrar till att erlägga.

Så. Där har vi en utgångspunkt. Ta en vecka. Sju dagar. 168 timmar. Hur spenderas dessa fördelat på:
  • Tjänande av pengar
  • Inmundigande av tillrättalagd information (TV/tidningar)
  • Skapande
  • Försöka få saker som inte är menade att fungera att fungera
  • Hjälpa andra människor
  • Leka med och forma sina barn
  • Älska och annat liknande
  • Ljuta av naturen
  • Uppleva inre stillhet och självläkning


Korskoppla sedan dessa iakttagelser med vad pengar är, hur alla de saker vi har i vår vardag är skapade för att krångla och gå sönder och reflektera över vad all denna tid som äts upp av saker som helt och hållet är konstruerade faktiskt skulle kunna använts till. Var skulle mänskligheten ha varit om vi stället lagt vårt krut på - ja - varandra? Och kanske på att skapa saker som fungerar...
Till exempel. Gott nytt! För nu jävlar talar vi nytt år!

fredag 30 december 2011

Foliehattifnatt

Jag tycker att det börjar bli dags för ett slags benämning på den roll man ikläder sig då man avfärdar eftertanke i strid med den politiskt korrekta idévärlden med omdömen som "foliehatt", "konspirationsknarkare", "klimatskeptiker", eller "skaffa ett jobb förihelvete". Ett slags motord. Några förslag:
  • skeptikterskeptiker
  • konspirationskonspirationskopspiratoriker
  • sanningsskeptiker
  • antimainstreamkritiker
  • alternativskeptiker
  • korttänkare
  • räddhågsen
  • lat i kolan
För handlar det inte om att bevara sin inre frid? Att slippa tänka efter och utmana den egna världsbilden utan i gammal god konsumtionsanda fortsätta att tillbakalutat insupa färdigtuggade sanningar med minimal ansträngning för att med jämna mellanrum bajsa ur sig plattityder och vid trängt läge likt en skunk skjuta ur sig en stinkande salva sarkasm?

Det finns en stark, obeveklig rörelse. Den sveper med sig tänkande människor i stor mängd och den gör att alltfler upptäcker hur bedrägligt det vi ser som sant faktiskt är. Sanningsrörelsen kallas den. Traditionellt media, vars uppdrag är att bibehålla rådande världsbild, försöker i gammal god stil stämpla om namnet sanningsrörelsen som en obskyr sak av antisemitisk eller annan politiskt livsfarlig art.

Om media, osanningens hemvist, så omsorgsfullt bemödar sig att söka omdefiniera nämnda rörelses agenda är det inget annat än reagens på att rörelsen är på rätt spår och att den faktiskt inte går att stoppa.

För där sanningen och dess upptäckare, drivna av inspiration och nyväckt entusiasm för en bättre mänsklig värld med blotta tanken förändrar densamma utan något som helst behov av samordning eller organisation kämpar lögnens försvarare i sina stinkande prestigeladdade katakomber av rädsla som den dödsdömda löngnens sista generations försvarare. Kan inte vara kul. Snart dags att släcka lampan och gå hem.

För innerst inne är alla människor.li

torsdag 29 december 2011

Utanför boxen

Grannens unghäst hade funnit ett sätt att komma ur boxen. Glatt mötte hon sin ägare i stallgången om morgonen efter att med sina rörliga läppar dragit ur sprinten till boxlåset. Fick mig att tänka på oss. Mänskligheten, alltså. Fingrar vi på låset?

Låter vi tankarna vandra utanför de inlärt korrekta zonerna? Använder vi vårt tänkande för att utforska verkligheten och dess möjligheter? Låter vi oss själva känna vad vi känner, drömma vad vi drömmer och leva ut vad vi har i oss? Erkänner vi för oss själva vad det är för något vi är, hur vi interagerar med varandra och vad som är viktigt i livet?

Gör vi det?


Freedom!!!

Och om svaret på frågan är nej – vilket det beklagligtvis till stor del är – då måste man ju fråga sig varför. Varför gör vi det inte? Varför tar vi istället vår fria tid och sticker iväg till shoppingcentret att fylla på våra tomma själar med saker vi köper för pengar vi tjänat i utbyte mot vår personliga frihet och suveränitet?

Eftersom vi blivit rejält och grundligen lurade under tusentals år – that’s why! Vi har fått våra innersta och mest djupgående känslor, möjligheter och uttryck bortplockade och ersatta av ytliga zombiebeteenden, vart och ett noggrant utpassat för att ersätta våra naturliga behov och känslor.

Mest påtagligt blir det när man börjar titta på vad som är viktigt i livet. För visst är det pengar, inte sant? Att tjäna pengar så att man kan köpa saker. Saker som är utformade för att snabbt gå sönder så att någon kan tjäna pengar. Eller för att betala av lån på saker man inte har råd med men som man ändå inte kan leva utan. Skulder, uppkomna ur tomma intet men till fjättrande av människan. Dag ut och dag in.

Jag har haft tur. Så ända in i helvete med tur. De senaste åren har jag inte behövt underställa mig mönstret och springa till jobbet med andan i halsen. Jag har haft förmånen att experimentera med tankens kraft och tagit makten över min egen världsbild. Jag har återtagit delar av vad som givits mig från födseln men som sedan erövrats av en mörk, klibbig makt med taktfast målmedvetenhet.

Nu står jag här. Naken på något vis med vad som nog inte kan vara annat än en massa insikter. Jag står här och ser hur folk sliter sönder sig själva som del i en djävulsk plan. Hur de sätter sitt egna, sina barns och sina föräldrars bästa åt sidan för att tjäna penningen. Hur de gladerligt fortsätter ge upp sin personliga suveränitet till förmån för konstruerade behov, rädslor, skuldkänslor och begär.

Jag är absolut inte ensam om att se dessa saker. Tusentals och åter tusentals människor ser detta varje dag. En flodvåg av uppvaknande tankar sköljer över oss och förr eller senare kommer denna medvetandets tsunami att skölja över samhället och förändra det i grunden.

Det känns givetvis otryggt. För man vet ju vad man har, inte sant? Vad händer med trafikljusen, det kommunala vattnet, skolan, sjukvården, försvaret, polisen, det ekonomiska systemet och matförsörjningen om vi en dag plötsligt inser att vad som orkestrerat det hela – makten och penningen – inte haft något annat än sin egen vinning för ögonen?

Vad händer om vi vaknar upp, tar bladet från munnen och faktiskt på riktigt ger luft åt vad det är vi ser? Ur de innevarande makthavarnas perspektiv är det givetvis ett mardrömsscenario. De flesta av de som styr och ställer i det politiska systemet sitter i ett slags skruvstäd där de belönas för att lyda den bakomliggande maktens mer eller mindre dolda ordergivning.

Så länge som vi gapar och skriker om att makthavare ska utkrävas ansvar – lika länge kommer bankerna att kräva att vi ska betala av på våra låssaskulder och lika länge kommer spiralen att dra musten ur oss allihopa. ”Förlåt oss våra skulder såsom vi förlåta dem som oss skyldiga äro”. Det må vara ett citat från bibeln, en bok som misshandlats och misstolkats hårt av härskarreligionen, men det är likväl sant.


Makten - det som håller oss i sitt grepp - vad är det? Läs mer om det i "pyramidtankar".

Blunda. Ta ett djupt andetag. Inse att inget är någon annans fel. Det är du – jag – var och en – som gått på det. Det är vi som fåtts att frivilligt överge vår suveränitet. Men vi kan också ta den tillbaka – exakt i vilket ögonblick som helst. Och så snart vi tänkt den tanken vänder det.

Då bildas småskaliga, fungerande enheter. Människor du inte trodde att du kände dyker upp. Viktiga människor som inte bara bär en reflektion av dig själv utan som faktiskt sitter på rent praktiska nycklar för ditt liv utanför det konstruerade bedrägeriet.

Celler av småskalighet växer till allteftersom tanken om den personliga suveräniteten vinner kraft och ackumulerar energi. Till och med pengarna är med i matchen. Plötsligt följer pengarna tankens flöde. Tänker vi armod blir vi fattiga, tänker vi överskott strömmar pengarna in. Vi formar verkligheten med tanken. Tillsammans.

Och ju fler vi är som tänker, desto snabbare går förloppet. De som hållit oss i schack hänger snart inte med. Deras motdrag är i allt väsentligt desperata och via media får vi till oss en bild som är så fullkomligt frikopplad verkligheten att vi snart som helhet avvisar den för vad den alltid varit. En lögn med ambitionen att även den styra våra sinnen.

Steg för steg träder vi in i en verklighet av småskalig och människovänlig otvungenhet på våra – mänsklighetens – villkor. Steg för steg gör vi oss kvitt den mörka övermakt som hållit oss i sitt grepp i tusentals och åter tusentals år. En makt som skingrat varje antydan till samling. Som definierat oss själva som vår värsta fiende och som gjort allt naturligt till något förbjudet.

Vad är det då för värld vi går mot? Hur kommer det att se ut? Jag vet inte, men jag har en aning. Den gror så att säga under fötterna på oss. Ju fler vi är som tänker och formar vår egen, suveräna, värld – desto snabbare slår önskningar in. Kanske är det som så att när vi alla är där materialiseras våra tankar ögonblickligen.

Det är klart att rädsla i en sådan värld är ganska förödande. Så snart någon tänker kärnvapenkrig så bryter det ut. Kanske är det också därför vi måste igenom vad vi är på väg att göra upp med. Vi måste övas i att se vad negativa tankemönster leder till. För den dystra, grå, rädda och inneslutna värld vi lämnar bakom oss är ju resultatet av fruktan allena.

2012 står för dörren. Jag har varit lite tystlåten hittills. Det börjar gå över. Dags att ta bladet från munnen och låta fler smaka på sensationen hos de varma, förbehållslösa och konstruktiva tankemönster vi alla har i oss. Dags att börja lätta upp stämningen en smula. 2012 blir året då makten som vi känner den faller. De vet det och vi vet det.

Makten är inte människor. När makten släpper greppet så släpper den även människor från sitt grepp. De vi idag kallar makthavare, myndighetsfolk, bankföreträdare och andra bedrägeriets frontfigurer släpps ur sina roller och blir en del av uppvaknandets flodvåg. Alla ska med. Maktens verkan upphävs, ty den är inte mänsklig.

onsdag 28 december 2011

Lögnens tillväxt

Väx eller dö, så lyder tillväxtskolans diktat. Och visst är det sant. I organisationer som växer finns tydliga mål, möjligheter för invidider att byta plats och en inneboende erövrardynamik. Ställt vid sidan av den statiska icke-växande organisationen där individerna under fortsatt konkurrens slåss om ett ändligt antal platser och erkännande ser man lätt tillväxtens fördelar.

Lögnen är precis likadan. Så länge den växer kan den vidmakthållas, utvecklas och frodas. Så länge man ger den utrymme att brodera ut nya unioner av tidigare förljugenhetsenklaver så styrker man den. Men så snart den bromsas i sin tillväxt börjar den effektivt ta död på sig själv. Dess energi vänds inåt. Dess förespråkare börjar slåss mot varandra. Monstret imploderar.

måndag 26 december 2011

Rekursivitet

I allt bor allt. I varje tanke, varje ord och varje uttryck bor underliggande meningar, tankar, ord och uttryck som i sin tur består av detsamma. Det får mig att tro att det är precis så världen är byggd. Att alltihop är kodat i sig själv precis som det också skapas genom att nya lager byggs genom de makromönster som framträder då mönster interfererar.

Vi skapar i denna värld med tanken men har tillgång till oändligheten i känslan. Om vi använder vår uppkoppling via känslan för att skapa med tanken så kan vi skapa saker bortom världsliga begränsningar – i dagligt tal kallat kreativitet. Vi kan också med den begränsade tanken skapa och vidmakthålla begränsningar - i vardagligt tal kallat intellektualitet.

Inför en upplösning av de tänkta begränsningarna kommer det mänskliga trotsets rekyleffekt till full användning. Vi är ju trotsiga – de allra flesta av oss. Visst, vi lär oss att vi ska stå i givakt, att vi ska lyssna tålmodigt och räcka upp handen om vi har frågor. Men därinne är vi alla otåliga.

Vi vill ju inte sätta oss på våra egna uttryck. Visst kan vi spela spelet och låssas som om i tror på vad vi hör, men vår tystnad är inte vårt samtycke. Det är det ingenting som hörs när vi fyller våra motivationers bägare. När vi ansamlar kraft i företagsamhetens tryckkärl.

I varje ord och tanke. I varje handling där icke-handlingen sannolikt är den mest signifikanta formar vi vår verklighet. Vi gör det som skuggan av vad vi kom ur och ska återvända till. Och i varje enskild knutpunkt bor ett avgörande. Ett avgörande som – oavsett om det redan är gjort eller inte – gör beslutet till var och ens. Tillsammans.

Genererad med geokone.net.

söndag 25 december 2011

Storhelgsnyhetsvemodet

Opinionen är ledig. Opinionen äter sill, dricker nubbe, äter skinka och öppnar paket. Opinionen träffar gamla släktingar. Folk umgås. Med varandra. Och för relativt många saknas tiden att äta nyheter som brukligt är.

Nyheternas nakna negativism, dess övergivna skrik på vår uppmärksamhet, dess skevande opinionsbildning och dess rent ut sagt fördjävliga människosyn lyser skränande mot – ja. Hm. Det är just det – mot ingenting. Det finns ju ingen som lyssnar. Inte nu. Inte ens på måndag för då börjar mellandagsrean.

Nyheterna skriker efter uppmärksamhet. De lever ju av att nästla sig in i våra sinnen och vrida vår perception. Om de inte får tillbaka uppmärksamheten vinner de inte påverkan över några tankemönster och dör. Det är samma övergivna vemod varje år vid den här tiden.

lördag 24 december 2011

Jul igen

Så var det jul igen. Denna gång med viss tveksamhet en vit sådan, även om gårdagens idoga regnande inte riktigt lyckades radera ut snötäcket som dagen till ära fick dem mest majestätiska belysning av en blek decembersol. Kunde vara sämre.

Jag ska strax ta min hustru i hampan och knalla ett varv runt byn denna ytterst avslappnade julafton. Den Lille har rest till sin pappa i nordligare Norrland. Granen lyser med sin frånvaro och julbestyren har inskränkts till att se på när hustrun griljerar en färdigkokt skinka.

När mörkret lägger sig blir det något slags julfirande hos släktingar här i Viken. Sannolikt toppat med rödvin här hemma i soffan efter utförd fårmatning och hundkissning. En ganska fascinerande och högtflygande julafton, inte sant?

Hela december har jag lyft ett ofrivilligt självgott ögonbryn då jag susat förbi på riks-80 utanför Valbo köpcentrum. Parkeringen har varit full. Jag har kunnat känna den unkna doften av svettiga vinterkläder och den syrefattigt kvalmiga luften under julmusikbedövad shoppingpsykos. Och varje gång har jag jublat inombords för att jag inte haft något där att skaffa.

Jag har nog alltid funderat över vad julen är. Den Lille har i skolan fått lära sig att det är till minne av Jesu födelse. Han har fått lära sig att Lucia förföljdes och att Jesus föräldrar flydde undan kung Herodes. Han har fått lära sig att allt detta – julen – är en kristen sak och han var uppriktigt upprörd när vi inte tände adventsljus hemma.

Jag är helt och fullt övertygad om att julen i den kristna omarbetningen är en rebrandingoperation för en av världens mest framgångsrika härskarreligioner. Kristendomen som ska få den troende att via dygder och goda gärningar med mössan i hand inför den eviga överheten Gud och dess självutnämnda prästerskap överge sin personliga suveränitet i guds namn.

Vi ska stå där, fårskocken, och frukta gud. Vi ska stå där och rabbla bibelcitat, psalmer och verser utantill för att erhålla syndernas förlåtelse och evigt liv. Förlåtelse för synder vi begått genom att födas in i denna värld, synder emanerande ur den syndfulla havandeskapsorsak som hela mänskligheten vilar på.

Syndigast av allt är givetvis lusten. Orgasmen. Sodomi. Onani. Alla dessa köttsligheter som vi av naturliga skäl vill men som genom religionens försorg är så vanvettigt syndfulla att vi hålls i stadigvarande syndfull orenhet.

Då, när kristendomen skulle förmås lägga sig som ett härskande morallock uppepå oss av naturen levande människor praktiserandes diverse stambaserade hedniska riter gällde det att omdefiniera våra traditioner. När det var som mörkast firade vi vändningen – att vi går mot ljusare tider – vid just den här tiden. Julen blev således en kristen tradition på ungefär samma sätt som när en margarintillverkare köper en annan och Flora byter namn till Becel.

Julgranen – vad är den om inte en symbol för livets träd. Denna korsreligiösa symbol som finns precis överallt om man går lite bakåt i tiden. Livets träd, prydd av själens ljus. Julgranen.

I dag är kanske religionen och då framförallt kristendomen inte så där vanvettigt populär längre. Rebranding igen, således. Istället för att vara firandet av Kristi födelse så firar vi konsumtionens gyllene högtid. Vi frossar i mat och julklappar och livets träd är inget mer än ett alibi för att placera sådant vi köpt åt andra med full bytesrätt under en kort stund innan pappret rivs av och vi får känna oss levande en stund.

Denna rebranding – den från Becel till Milda – tog sin snilliga utgångspunkt i att tre så kallade vise män kånkade varor till det nyfödda jesusbarnet. Jag vet inte om de hade kvittot kvar från Media Markt, men han blev säkert glad för sin Mp3-spelare fylld med julmusik från framtiden.

Nu är det säkerligen så att dessa gamla bibliska historier rymmer både en och två sanningar. Jag får en distinkt känsla av att berättelserna rymmer lager på lager av kodad information för efterlevande. Information som trots oömma omarbetningar och målmedvetna filtreringsförsök faktiskt överlevt till vår tid att ge oss att fundera över.

För varje iteration den konsumtionsorienterade julen tagit så har fler och fler vaktnat upp inför det absurda. Julen och julhandeln emaniciperar det vanvettigaste av vanvett vi skapat i vår så kallade civilisation. Som zombies dragandes kundvagnar ser vi varandra och oss själva. Vad vi blivit. Hur vi övergivit vår suveränitet, hur vi är slavar under ett system av förtryck.

Hur vi tjänar penningen så in i minsta detalj att vi glömmer att andas, glömmer att leva. Hur syndfullheten flytt från det sexuella och köttsliga planet till det arbetsmoraliska. Att göra rätt för sig, att ha ett jobb. Att vara en god slav och dyrka penningen är vad som gör människan fulländad, förverkligad och slutligen där borta i en obefintlig utopisk konsumtionsmässig frigörelse fri att bestämma över sig själv.

Nej, så är det naturligtvis inte. Precis allt finns inom var och en av oss. Vi behöver bara vara tysta en stund. Känna efter. Känna rytmen växa. Övertygelsen. Med den fasta övertygelsens taktfasta rytm kan vi sedan bara genom att leva det vi vill se förändra världen på ett ögonblick. Och den absurditet vi tyckt oss skåda blir således bara den katalysator till förbättring vi givit den anledning att växa till.

Mja, det var nog bara det. God jul igen, då!

fredag 23 december 2011

God jul

God jul alla bloggläsare! Nåja, så där vanvettigt många är ni inte, men likväl. Det har varit riktigt kul att skriva i år. Roligare än någonsin. Och detta experiment med att skriva utan att kalla sig för något annat än sig själv är ju faktiskt riktigt givande. Inga planer på att sluta. Inte ens om besökarantalet går mot noll. Gör det ju för min egen skull. Om än något mindre frekvent de senaste dagarna.

Men det varierar. Precis som allt annat. Det enda som inte är föränderligt är föränderligheten. Kan det tyckas. Kan också vara så att alltihop är cykliskt cykliskt. Betydligt mer troligt, faktiskt. Då kallar vi det slump, kaos, oregelbundenhet eftersom vi ju inte ser mönstren. Och eftersom vi inte orkar vara ödmjuka nog att erkänna att vi inte ser dem.

Men de finns. Helt säkert. Och förr eller senare bultas vi till ödmjukhet inför dess existens. Svårare än så är det inte. Jag minns inte var jag läste det men det är mitt favoritcitat beträffande mänskligheten: ”Vi förvandlas gradvis till karikatyrer av oss själva så att vi ska se oss själva”. Genom att se vad vi inte är, så att säga.

Så det är vad som händer i världen. Var och en har att vakna upp till det faktum att var och en bestämmer över sin egen värld. Inte pengar, makt, oförrätter, barndomsuppelvelser, karriär, samhället, andra människor, rotmos eller rabarber – bara man själv. Jag inser att jag njutit och njuter många privilegier i form av händelser och erfarenheter som lett fram dit.

Den jag jobbar på mest för tillfället är den kring huruvida jag aktivt ska försöka väcka andra och i så fall på vad sätt. Jag är emellertid inte helt säker på hur det förhåller sig med dessa saker – vad man bör och inte bör – och tänker därför avvakta en stund till.

God jul, som sagt!
/E.

Mer välskrivet...

Fria Tidningen om ränta. Vem vet, snart kanske jag skriver något själv igen. Återkommer.

måndag 19 december 2011

Mästerligt

Mästerligt av Carl Norberg idag. Absolut mästerligt om pengar. Eller - illusionen. Men också genomskådandets likvida medel.

"Många människor drabbas den ökända väggen i denna fråga, eftersom de helt enkelt inte förstår att vissa grupper av individer (främst globalister och centralbankirer) mäter pengar, finanser och ekonomi i helt andra termer än vad de själva gör. Den genomsnittliga individens liv är närmast i en liten ruta när det gäller mekanik och finansiell motivation.

//

Om individen inte kan se fram till slutspelet , förstår individen inte heller de åtgärder som vidtagits för att nå slutspelet förrän det är för sent .

Och i slutspelet så är givetvis inte pengarna något värda."

söndag 18 december 2011

Loopen, molnet och maskinen

Jag har jobbat inom IT-branchen sedan innan den kallades så. Jobbat med data. Varit programmerare – inte utvecklare. Innan Windows slog igenom, till och med. Vilket ju förklarar ett och annat grånande hårstrå. Jag har suttit här – vid havet, uppkopplad via modem och en lång, lång telefonsladd nere på hällarna och chattat i en antik First-Class-klient. Ojoj – åren går.

Så jag vet att jag har rätt när jag säger följande:

De verkligt högt värderade IT-företagen, eller kanske snarare deras tjänster erhåller i dag sin värdering baserat på hur många användare de har i sitt grepp och hur mycket information om deras vanor och ovanor som går att extrahera ur tjänsten på ett förtjänstfullt sätt. Värdet är direkt länkat till den ondskefulla pyramidens möjligheter att kontrollera. Faktum.

Industriell IT, IT inom vården, IT för kommunikation utan central mellanhand – alla dessa företeelser har tappat i värde gentemot de hittepåmonetärt uppblåsta massmolnlagrade tjänsterna och det är ingen slump. Vi lagrar bilder, konversationer, kontakter, släktskap och filmer i ett moln. Mycket illustrativt då vi inte ser vad molnet döljer. Vi ser inte tecknen i skyn. I själva verket samlas allt data om allt vi säger, tycker gör och intresserar oss för.


Molnet döljer tecken i skyn.

Detta är den input bedrägeriet kräver. Det allseende ögat som söker bekräftelse och hotbilder, direkt ur våra dagliga twittrande flöden. Direkt ur folkmun, så att säga. Baserat på den input molnet tillhandahåller utformas och anpassas budskapen via enkelriktad massmedia. Det är så enkelt att det knappt behöver påpekas. Det är så etablerat och befäst att inget alternativ finns.

Eller – jo, visst finns det. Vi kan fortsätta precis som idag. Vi kan fylla molnet med våra glädjetjut och låta det föra oss närmare varandra. Men vi kan också sluta ta in det som serveras via den med hela handen pekande kanalen. Via det tanke- och åsiktsdikterande media. Det händer precis just nu och de som sitter med sina sköra trådar i molnet och fiskar efter bekräftelse kan inte annat än se vad som händer.


Maskinens kopplingsschema. Den som handlar om information, alltså. Det är vid de tre utropstecknen vi kan ändra precis alltihop. I ett litet, smärtfritt och festligt nafs.

Där finns givetvis hyllmeter efter hyllmeter med planer för att möta den uppkommande situationen, men dessvärre är inget genomförbart. Massan är så kritiskt, så explosivt uppvaknande och så lättstörd att de helt enkelt inte törs. Vansinnigt läckert. Det som var tänkt att övervaka varje steg har istället tjänat uppvaknandet och mänsklighetens förening.

P.S. Man kan ju roa sig med den lilla symbolik som bor i insamlandet av information. i. När man sedan genom loopen gradvis vrider bokstaven så blir det ju ett uppochnervänt i, det vill säga ett utropstecken! Och tvärtom. För när man får ett budskap till sig - ett signalstarkt budskap avslutat med utropstecken, är det inte så att man måste använda tvärtomspråket för att tyda det. Det är inte världen som är uppochner, det är lögnen som är det...

lördag 17 december 2011

Flourtanten revisited

”Hur som helst, och jag vill göra detta klart, den verkliga orsaken bakom fluoridering är inte för att förbättra barns tänder. Om detta vore fallet finns det många enklare sätt detta kunde göras på som är billigare och mycket effektivare. Det verkliga syftet bakom fluoridering av vatten är att reducera motståndet hos massorna för att dominera, kontrollera och för att bekämpa frihet.”
Från vaken.se.

fredag 16 december 2011

Om smärta

Igår var den Lille till tandläkaren. Drog ut en tand. Den satt hårt – ordentligt hårt. Och den Lille var i grunden inte på sitt mest solstrålande humör. Samt mindes senast han gjorde precis samma sak – drog ut en tand, alltså. Fasansfullt. Så där stod vi – fyra vuxna människor och en gråtande liten pojke. Tandläkaren, sköterskan, sen Lilles Mamma och undertecknad. Och såg tårarna strömma ur hans ögon.

Han var rädd. Han hade ont. Och han hade fått nog. Sköterskan – den gamla stammens tandsköterska – tyckte att pojken jollade. ”Sluta jolla nu”. ”Det blir bara värre ju mer du jollar”. ”Det gör faktiskt inte så där ont”. Hur i hela helvete kan någon annan människa tala om för mig, eller den Lille för den delen hur ont något gör?

Det är klart att rädsla och uppgivenhet gör smärtan så mycket mer effektiv. Men gör det då verkligen mindre ont för det? Om vi förfryser kinden till följd av vindens kyleffekt en dag på fjället, kan vi då gatt konstatera att ”vi har inte förfrusit oss”, det var bara några grader kallt? Naturligtvis inte. Det är som det känns. Och det blir som vi tänker.

Det är ju inte en så där vanvettigt effektiv smärtlindring att påtala att ”det gör inte ont nu”. Men mot bakgrund av den väntande skaran ute i väntrummet och en och annan tidsmässig aspekt kan jag naturligtvis begripa dessa tandvårdares önskan om att den Lilles smärta skulle försvinna med ett mentalt pennstreck.

Precis som rädsla och uppgivenhet kan förstärka smärta så finns det en massa andra faktorer som kan begagnas. Psykiska betingelser. Belöning. Koppling av smärtan till offerrollen. Och vidare koppling av offerrollen till belöning i form av uppmärksamhet, tröst och kärlek.

Många ådrar sig ju smärta för att vinna kärlek och omsorg. För att för en stund få slippa ta ansvar. Slippa stå upp och känna att de måste saker utan bara kan få krypa in i någons varma famn och leva av denne någons energi för en stund. Ett mönster som överförs på våra konstruktioner av att man måste råka illa ut för att till exempel få styra över sin egen tid. Att man måste vara sjuk för att få vara hemma från jobbet/skolan. Typ så.


Det slog mig när vi stod där och var på sitt sätt sökte hjälpa den Lille över smärttröskeln vidare ut i en vardag utan tandvärk att vi var och en på sitt sätt måste möta smärtan i livet för att kunna leva det mer fullständigt. Smärtan finns ju här och kanske bara här. Smärtan är i all sin plågsamhet en omistlig ingrediens i livets brygd.

Den tar sig olika former. Och den utvecklas, precis som våra mekanismer och känslor att möta den. En transformerande, utdragen, livslång upplevelse. Först flyr vi smärtan. Vi räds den. Och drar oss reflexmässigt undan dess källor. Men med tiden lär vi känna den. Vissa av oss lär oss till och med att uppskatta den.

För känslan mellan smärta och njutning är hårfin, på gränsen till obefintlig. Vi har olika behov i livet. Ibland är det att äta muffins. Ibland behöver vi känna solen i våra ansikten. Och ibland behöver vi känna smärtan. För den gör något, den där smärtan.

I dag vaknade en Liten kille utan tandvärk. Gårdagens gråt hade renat hans sinne från saknad efter sin pappa. Smärtan som i går varit så outhärdlig bar i dag en grönskande glädje i sitt sköte. Och kanske lärde han sig något stort i går. Kanske börjar han skönja mönstret. Att man kan kontrollera smärtan precis som allt annat här i livet. Att bemästra livet.

torsdag 15 december 2011

Sammanstrålar

Födda in i epoken av brukande, du mänsklighetens exilirfabrik, omgivna av härskare att skörda dina skrik.

Sammanstrålar för de linjer som siktar på ditt hjärta. Som lever av den energi som stiger från din smärta.

Men fort nu nalkas tiden då allt detta vänder. Det är en ynnest att få vara här när det som händer händer.

onsdag 14 december 2011

Vattenskalle

Vill du komma på vattenskallarnas årsparty? Jättehjärna!

Vattenskalle som i vatten i huvudet, tanken. Vatten i tanken. En bil som går på vatten!


Jag skulle kunna tänka mig en sådan båtmotor...

Men var försiktig...

Den här killen, som så många andra, dog också väldigt tidigt. Det verkar smittsamt bland oljealternativivrarna. De som inte sponsras för att inte gå för fort fram, alltså. Äh, bensin är kanske inte så dumt i alla fall...

tisdag 13 december 2011

Farsantupp

När vi ändå är inne på meningsfullhet i livet. Det står klart för mig nu vad det är som hänt. Den Lille. Han hade en pappa redan när jag träffade honom. Jag har sett hur han kämpats och slagits med vad som händer och har hänt och ser vart kampen lett. Han har en pappa, den Lille. En som han älskar och längtar efter. Men så har han en farsa också. En som älskar honom villkorslöst och som han beslutat sig för varandes just en sådan.

Ett öga på lokala nyheter...

Håller ett öga på detta ärende. Kan bli intressant - SvD om Faxanders HK-flytt.. Laddad med symbolik i rofferiepokens absoluta slutskede vid sidan om ödesbeständigheten per geografi.

Livets ändelse och en och annan liten händelse

Den knackar på med jämna mellanrum, döden. Den börjar så smått bli en vana i den lite närmare kretsen. Det är betydelsefulla personer som försvinner härifrån. Som tackar för sig och drar vidare. Dödens närvaro föder tankar kring sig själv. Kring varför den kommer i klump just nu. Och det hela leder till några svindlande synteser.

Man får nästan inte säga så, men det börja kännas att de som lämnat livet har gjort det med en distinkt mening. Som om de ska åt samma håll av en anledning. Kanske samma. Och kvar blir vi med viss rutin på att klara av döden. Att på något sätt bli bekant med dess arbetsmetoder, veta hur rosslingarna mot slutet låter, se mönstren i känslan vid dödskandidaternas sängkanter, bli bekant med likens doft, samt framförallt – känna igen alla de olika nyanser av bearbetning hos de som blir kvar. Hur man tar det. Hur olika det är. Och varför. Något börjar gro där – precis just där.

Vad gott kan det komma ur att vänja sig med döden? Är det ett perverst träningsläger inför det otänkbaraste av allt otänkbart? Vill livet träna oss i att ta emot dess slutstycke reflexmässigt för att vi ska kunna hantera det vi inte ens kan föreställa oss, eller handlar det om något annat? Handlar det om att vi behöver våra mest betydelsefulla fränder på andra sidan – att de behöver göra nytta där.

Och att vi behövs här – med den erfarenheten – att vi, med vår vana av döden parat med synen på livet kan visa andra att döden inte bara är ett slut utan också en början. Att man inte måste gå under när någon dör utan att man kan bevara och rentav hedra den som lämnat oss i sina tankar och sitt agerande. Att sorgen inte behöver manifesteras och draperas i svart utan kan bli drivfjädern att rensa bland de sorgsamheter som den egentligen bygger sitt tabernakel uppå.

Den instutionaliserade religionen vill fånga oss precis där – där vi faller. Jag såg inte mönstret förrän senast det begav sig, lite från sidan sådär. Det är ju precis vad det handlar om. I vårt fall kyrkan. Kyrkan äger ceremonierna och har en tradition av gråtande sammanbitenhet. Vi ska pressa oss att hålla tillbaka gråten, eller gråta på kommando. Vi ska bita ihop och härda ut sorgen. Vi tillåts – om vi är riktigt nära – att ha en sorgeperiod. Men sedan ska allt bli som vanligt igen…

Gissa vad? Det blir ju aldrig som vanligt igen. Som vanligt finns ju inte. Inget kan vara som vanligt. Det är där bedrägeriets startspärr sitter och det är upp till oss med dödlig mönstersyn att hjälpa andra förbi den. När den så kallade sorgen gråts ut tappas vi på lite av vår ledsamhet, generellt. Vi vinner således styrka att vara kompatibla ytterligare en stund. Raffinerat. Ytterst raffinerat.

Nu har jag varit riktigt nära när det hänt de senaste gångerna. Det har varit mina eller Hennes närstående. Sådana jag verkligen älskat och älskar. Sådana som faktiskt betyder väldigt mycket för mig även om några av dem inte funnits i mina liv mer än några år. Men likväl känner jag det på samma sätt. Jag blir inte vanvettigt ledsen. Visst blir det tomt. Mycket, men så börjar de dyka upp inne i tankarna istället. De finns ju kvar. De har ju givit mig något – något som jag får behålla precis så länge jag vill. Deras avtryck. Deras känsla. Deras ord. Bilden av vad de skulle sagt, gjort och tyckt.


Kajunbegravning – en annan sorts manifestation.

Samtidigt ser jag det svåraste som döden ställer till med. Den avbryter samvaron av två själar som levt livet tillsammans. Jag förstår nu, när jag lever tillsammans med någon som jag älskar så vansinnigt mycket och som på något sätt utgör en stor del av mig själv. Jag förstår att när man delas av från den man valt att spendera så gott som hela sitt liv med så gör det fasansfullt ont. Och livet förändras över en natt att bli något annat. Säkerligen är det hennes existens som gör vad som händer så hanterligt och på något bakvänt sätt givande. Näring.

Även där bor säkert en mening. Och för de fall det inte gör det följer många sina makar och makor relativt omgående. Kärleken trumfar ju livet och döden, den är kanske rentav vad alltihop är skapat av så självklart måste den få ha sin gång. Det måste vara tveeggat att se sin älskade gå där, ensam kvar på jorden. Men jag tror att man från den sidan har alla verktyg som behövs för att fylla den ännu levande med den värme som behövs. Och att se till att hon eller han får vad som bäst behövs av livet. Jag vet det, förresten.

Döden är ju det enda vi verkligen vet att livet kommer att ge oss. Livet är dödsdömt från sin absoluta början. Och att leva sitt liv i skuggan av döden är kanske att inte leva det alls, precis som att leva i fruktan och rädsla är att förneka livets själva essens. För det handlar ju om vad man kan uppleva mellan födseln och döden. Vad man kan lyckas samla till sin själsliga oändlighet med universalmedlet kärlek och skratt efter vägen. Och där har vi verkliga föregångare i de nyligen bortgångna.

Så det så. Jag tänker förresten bli likadan. Var så säker.

Livet är sagolikt underbart. Och i sin paradox är döden nog en förutsättning för det. Hur skulle vi i detta paradigm av brist och konkurrens annars fås att uppskatta livet – om det aldrig tog slut? Vi kanske är på väg dit, men givet utgångspunkten behöver vi våra ledsagare på andra sidan. Det är kanske därför de lämnar oss i rask takt efter att ha satt våra själar i rörelse.

måndag 12 december 2011

Livkvotszoner under fas fyra

"OK. Orange zon på kartan innebär kontrollerad avbefolkning. Under fas fyra betyder det att viss klimatpåverkan men framförallt fokus på de respiratoriska effekterna.

Under kampanjens första halvår kommer främst redan svaga individer att påverkas men under det ljusnande andra halvåret kommer vi att möta upp med ökade koncentrationer för att bibehålla mottagligheten hos resterande befolkning.

Mot slutet av fas fyra kommer opinionen att börja uppmärksamma vad som sker och media kommer att tvingas skära bland sin personal för att bibehålla de lojalas stadga in i fas fem då media i klartext lämnar instruktion till kvarvarande befolkning.

Under fas fem avslutas så gott som all livsuppehållande och vårdande funktion i alla zoner utan grön zon, även om verkningsgraden hos såväl preparat som organisation kraftigt decimeras under fas fyra.

Röd zon slås ut under inledningen av fas fem genom innehållande av nödvändiga leveranser och konventionella vapen. Ingen karensperiod för röda områden behövs således. För orange zon kommer en treårig karenstid att krävas av på hygienmässiga grunder.

Röd zon har definierats som glesbygd och finns i stort sett bara i Norden inom det europeiska projektet. Orange zon är relativt glesbefolkat men har stadsbildning upp till 50 000 innevånare.

I orange zon finns även produktionskapacitet och infrastruktur, jordbrukskultur och oinitierat kunnande som kräver dämpande åtgärder snarare än införlivande i livdelen av kvarvarandekvoten.

Resterande gul zon kommer huvudsakligen att utgöra livdelen i fas fem för mer selektiv depopulation under fas sex och grön zon undantas som tidigare meddelat helt under förutsättning att specialkost intas enligt instrukion."

Krigets tyskland var en liten övning, bara. Vi är mitt uppe i det. Precis just nu. Men ändå inte riktigt på dendär vanvettiga punkten som framtvingar resningen. Till våren, skulle jag tro. Det måste kännas oändligt frustrerande att inte kunna skynda på åtgärderna för att möta den ansamlade uppvaknandevågen med mindre än att hjälpa den. Stackars satar...

Fel om rätt


Nej, nu blev det inte riktigt rätt. Texten ovan pryder ingången till Uppsala Universitets Aula. Dess (p)åverkan på en stordel av stadens innevånares sinnen gör staden mer inskränkt än andra i god kyrklig och vetenskaplig tradition.

söndag 11 december 2011

Om åsiktsregistrering

Det kanske är en självklarhet, men jag har inte reflekterat över det förrän idag. Det pratas ju om åsiktsregistrering – sådan vi sett här i vår signalstarkt konstaterat priviligierade del av världen, men naturligtvis bara förr. Eller för allas bästa. Eller för rikets säkerhet. Eller för att hålla marknaden lugn – ja. Av omtanke och hänsyn, givetvis. Vems eller vilkas är ju bara en tolkningsfråga.

Annat var det förr. Då registrerades åsikter av politiska skäl – inte för allas bästa, utan enbart av hänsyn för de som för tillfället åtnjöt folkets parlamentariska så kallade förtroende. Och så är det ju naturligtvis också annorstädes. På sådana där signalstarkt konstaterade mindre priviligierade platser. Där regeringar går under benämningen regim och ledarna tituleras diktator.


Den ryska ledningen går - om man talar ur skägget - i fråga om omnämnande från Regering till Regim, något som givetvis har sin förklaring i för vilkas bästa man anser den bästa åsikten ska vara. (SvD.se).

Nu vet de flesta läsare av denna blogg naturligtvis redan dessa saker, annars hade de nog för länge sedan lagt ner läsandet av omsorg för den egna världsbilden – en världsbild vi alla sliter mycket med att hålla ihop eftersom den helt enkelt inte stämmer. Till dess vi tar oss samman och börjar tänka ut en egen vill säga. Konspiratoriskt tjafs – vilket slöseri med tid. Skaffa ett jobb för fan. Och så vidare. Nej sådan är inte du, och det är jag väldigt glad för. Tack.

Min tanke uppkom då jag kontemplerade den mycket modesta sponsring av bloggare som jag på privat basis ibland hänger mig åt. Täcka kostnader, och så vidare. De åsikter som de bloggar jag skulle kunna reflektera över att stödja är ju knappast de man i vardagligt tal skulle kunna kalla politiskt korrekta. Men eftersom politiskt korrekt är en synonym för inkorrekt så anser jag att de som lägger tid på att belysa verkligheten ur ett lite mer människovänligt perspektiv ska få chansen att göra det.

Och där någonstans slog det mig att mina betalningar givetvis registreras, precis som allt annat jag gör, skriver eller tittar på. Mina handlingar blir till uttryck för något som skulle kunna kallas en åsikt. En åsikt som kanske via lite klurig dataminig och andra halvsekelgamla algoritmer kan utvinnas ur min flod av data.

Då börjar vi till slut närma oss pudelns kärna, den om åsikter och dess registrerbarhet. Det är klart – det har aldrig varit så enkelt som nu att statistiskt ta reda på vart människor står åsiktsmässigt. Jag är helt övertygad att dessa kvantitativa observationer resulterar i en detaljerad plan för hur opinionen ska fås att ha de mest fördelaktiga åsikterna. Sett ur det sedvanligt omtänkande och hänsynstagande perspektivet, givetvis. Och för rikets säkerhet. Och för att hålla marknaden lugn. Och så vidare.

Men vad är egentligen en åsikt? Det hörs ju faktiskt på själva ordet att det är vad man anser sig se, vad man åser. Inte själva aspekten utan hur man uppfattar det man ser ur sin synvinkel. Om man identifierar vad en individ ser så kan man med ett slags intellektuell bildigenkänning se vad det är denne tittar på. Matchar man vyerna så ser man också var personen befinner sig.

Vem blir då värt att registrera? Innan vårt kommunikationssamhälle tog sig den form det har idag var det kanske av logistiska skäl relativt svårt att registrera de som inte flagrant utmanade den fastlagt fördelaktiga åsiktspunkten. Man registrerade dem, bevakade dem och sökte på de sätt man kunde störa ut deras verksamhet och trovärdighet. I dag samlas information om allt och alla överallt och alltid. Då blir det en annan femma.


I fjärran länder... (SvD.se).

Åsikterna samlas en masse för att bemötas likaledes via massmedia. De svårare fallen av insikt, de som är bortom räddning för medias totalpåverkan lämnas helt enkelt där de är och beskjuts istället via korrigering av den generella opinionens åsikt om foliehatterier som konspirationsteorier, religiöst flum och förvillartekniker. Man är fri att ha vilken åsikt som helst. Men man får inte tro på vad som helst.


Tyck vad du vill - men stå bara för rätt åsikt. (SvD.se).

Det håller kanske en liten stund till, men kritisk massa ansamlar sig fort och det enda vår högt ärade skara kärlekslösa teaterregissörer har att ta till är olika nivåer av diversion av allmänhetens uppmärksamhet, samt idogt repriserande av de ansträngningar man gjort för att leda nämnda uppmärksamhet ur spår mot den kaotiskt kokande nyhetskittelns sinnesvridande gaser.


Koka soppa på en gammal, nu nästan sönderrostad spik. Det vi inte fick in på smällarna tar vi igen på repriserna. (SvD.se).

Det riktigt stora problemet med den lösningen är att människor trubbas av, tystnar inombords för den signalstarka masspåverkan som äter tid och uppmärksamhet och leds tids nog helt av egen vilja och övertygelse att upptäcka att vad som är verkligt är vad man själv helt och hållet utan undantag väljer att tro på.

Till en början finns mycket litet av den varan men det växer till sig och med tiden upptäcker man kanske den sensationella möjligheten att helt enkelt tro på varandra.

Tillbakahållandet

När jag innehåller mitt deltagande i skådespelet. När jag drar tillbaka mitt bidrag. Tystar ner den konstruerade oron och låter tillförsikten och övertygelsen växa. Då vänder det. Det jag hållit tillbaka vänder och sätter fart åt andra hållet. Mejslar fram en yta i verkligheten som är verkligare än verkligheten. En yta som växer till sig alldeles av sig själv och som verkar formas av just tankeformerna. En yta som tids nog blir så faktisk att den faktiskt kan bli inspirerande. Locka till ytterligare tillbakahållande och individuellt övertagande av tankeformerna som helhet. Oövervinneligt, till den stackars skarans stackars plågade förtret. Vad som händer med dess exekutiva anstiftare får vi nog aldrig vetat. Ögat sluts vad det lider. Vänder sin blick åt andra hållet och avslutar en förtjänstfull motreaktion.

lördag 10 december 2011

Funky Humanity

”Du gör naturligtvis som du vill. Stanna här. Tänk efter. Känn efter. Tiden finns ju bara där och du får kika in dit när helst du vill, det är bara att tänka tanken så öppnas ögonen. Tanken finns där, inte här. Ja. Du är hemma nu. Men kanske känner du dig hemma även där? Många gör det. Särskilt när de kommer tillbaka hit en stund. Det kommer inte att vara lugn och ro där, men vi förstår om du vill stanna. Vi förstår om du vill återvända också. Ta din tid. De saknar dig säkert. Och de säger säkert till dig att du måste komma tillbaka snart. När du känner dig redo, när du vet hur du vill göra – då blir det också så.”

Det är ett så ohyggligt coolt gäng själar som befolkar den här planeten just precis nu. För om det är som jag tycker att det verkar – om det är så att vi valt det själva. Att vi sett vad vi ska få uppleva och allihopa kastat oss in i utmaningen – är det inte alldeles ohyggligt läckert. När själva existensen i den här instansen är ifrågasatt, då blir det kanske allra tydligast. Så vanvettigt coolt, alltihopa. Alla de lekande själarna. Alla dessa barn av olika åldrar, av samma anda. Med kuraget att möta allting baklänges, uppochnervänt och totalt distorderat och ändå finna att vi älskar det fullkomligt.

fredag 9 december 2011

Antivirustankar

IT-säkerhet är med säkerhet mänsklighetens tråkigaste sida. Fullkomligt abstrakt och i princip enbart spelande på den panikartade rädslan parat med prestigen i att sitta på information som andra inte får ta del av. Det tål att sägas: fy fan för IT-säkerhet. Nu är ju området knappast något man kan vända ryggen. Tvärtom, IT-säkerhet är viktigt. Gör ju inte saken ett dugg roligare.

Visst är det väl så att vi har antivirusprogram - applikationer som installerar krokar djupt, djupt ner i operativsystemet och som övervakar minsta rörelse i filsystemet, nättrafik, musrörelser och allt vad det nu må vara - visst är det så att vi har dem för vår egen säkerhet. Visst. Absolut. Jodå. Vi installerar dessa prestandatuggande allseende programvaror för vårt eget skydd.

Precis som vi låter oss avlyssnas, övervakas och fängslas utan rättegång för vår egen säkerhet.

Precis som vi överger det som är viktigt i livet för att tjäna penningen.

Vissa dagar blir jag otålig. Faktiskt. På riktigt. Vissa dagar. Sådana dagar. Dagar då jag är lite otålig. Då jag både fått träffa jobbfolk och haft chansen att sova en stund på kökssoffan. Då det fått korskoppla sig i huvudet. När jag fått suttit bakom de obytta torkarbladen och gissat vad jag har framför mig. Då jag återsett en av de absolut viktigaste personerna bakom vad jag i all ödmjukhet väljer att kalla min karriär. Han som gav mig mina första programmeringsexempel. Postningsprogrammet. Han pratar inte så mycket och när han gör det så pratar han mest om min farsa.

I modden återkommer han också. Jag tänker på allt de gjorde rätt, mina föräldrar. Fast jag då tyckte att de gjorde fel. De gjorde saker på impuls, av kreativitet och stundens ingivelse. Jag ville inte ha det så. Jag ville följa det jag försökte lära mig. Jag ville passa in. Göra som jag blev tillsagt. Inte improvisera eller köra på spark. Jag kände mig ibland vanmäktig och kunde inte begripa.

Nu är jag bara djupt tacksam för att de visade mig hur man kunde göra. Att jag fick det i mig att följa fantasin, drömmen och intuitionen och att ifrågasätta allt jag lärt mig. Han måste ha haft det knepigt ibland, den där farsan. Avvägandet. Det eviga avvägandet. "Vetdu, Erik. Gaddaff var ond. Han attackerade sina män. Men nu är han död. Det är bra. Det har fröken sagt". Ja. Vad säger man. Ingenting. Det ger sig i sinom tid. När flourtanten släppt taget om de som förleds för att sedan kunna vakna upp av egen kraft.

Hur han visste att han skulle dö snart, hela sista året. Hur han bestämde sig för att göra det på sitt sätt. Det måste ha varit ett stort beslut. Ett ensamt sådant, men hur kan ett sådant beslut vara något annat? Han vevade låten gång på gång. Grubblade. Lät musiken ge kraft. Styrka. Ett ensamt projekt. En determination kring livets termination. Jag är imponerad, faktiskt. Och djupt tacksam att han fick göra som han ville.

En sådan dag, alltså. En sådan här snöslaskig decemberfredag då tankar får chansen att snacka ihop sig lite. Jag vet. Jag ser. Jag känner. Det händer. Människor vaknar hela tiden. Nya stjärnor tänds och livet blir allt bättre för många dagarna i ända. Vi kom nog hit för att vi valde det. Vi kom hit och föddes in i ovetskap om vad vi är. Vi sattes här - i denna isolerade värld - för att finna oss själva, vår natur, vår kraft och därigenom varandra. Det är så vanvettigt vackert. Så sagolikt.

Men en sådan dag önskar jag att det ska gå fortare. Det gör jag ibland, fast jag vet att allting går i precis den takt det behöver. Jag vill skrika, bråka, tjafsa, störa, reta. Vakna förihelvete. Sovande jävla trögskallar. Ta för fan och tänk på vad livet är, varför du är här och vad allting betyder en enda timme. Stäng av. Vänd sinnet inåt. Ska det vara så förbannat svårt?

Va?

Jävla trögskallar. Tänk förihelvete. Inte tänka som i att bläddra igenom vad man lärt sig. Inte som i att kategoriskt avfärda allt som utmanar det man lärt sig och med svidande sarkasmer försöka fösa sanningssägarna bort från den egna, trygga men beklagligtvis genom andras indoktrinerande till välmening förklädda försorg fullkomligt tvärförljugna zonen.

Men jag vet ju. Att gorma löser inga problem, tvärtom. Lösningen bor långtifrån vad som brukar kallas lösningarna på ett tyst, avskilt ställe. Och alla tar sig dit för egen maskin, i sin egen takt om de så önskar. Annars inte. Och att försöka bända och dra i andras sinnen är sannolikt att förstöra deras möjligheter till fri insikt.

Så när jag sitter där och smälter snön mot min suddiga ruta och intrycken i mitt surriga sinne växer tacksamheten inför allt det som kodats in i mig utan att jag riktigt märkt det. Allt det där jag sett, tyckt om, noterat eller bara varit med om i största allmänhet. Sådant som består där det man sagt mig lysts igenom. Mycket av det kommer just från nämnda farsa.

Han finns någonstans i bakgrunden hela tiden och fastän jag inte besöker hans grav eller gråter floder så är vad han givit mig och vad han gjort inuti mitt sinne det jag värderar högst av allt i livet. Det, tillsammans med de som finns här allra närmast. De gör samma sak, nämligen. Fortsätter, kanske rentav.

Ja. Det var några tankar kring antivirus, det...

tisdag 6 december 2011

Kritisk massa

Rent radioaktivt innebär det att det lossnat i sådan omfattning att reaktionen är en oundviklighet. Betydelsen är alltså exakt densamma. Kritisk. Mycket kritisk. Det blir ju lätt på det viset när det upptäcks att mycket litet av vad som lagts fram som icke-ifrågasättbar sanning utan minsta tvivel visar sig vara raka motsatsen.

Att de huvuden som slåss med frågan inte tillåts korsbefruktas med andra utan att ufostämplas är naturligtvis inget annat än sund logik. Makaber sund logik. Lika sarkastiskt drypande som de genmälen man möter. Men med påtagligt avklingande frekvens.

Så. Massan är kritisk. Eller på ordentligt kritiskt tillväxt, så att säga. Vad händer då?

Jo, inledningsvis drar man naturligtvis öronen åt sig. Och det är nog bra, det. För om man slutar lyssna på surret och gnatet så finns det ingen annan att lyssna på än sig själv. Och där någonstans, i djupet, bor ju rösten som säger hur det egentligen ligger till. Ju förr man lär sig lyssna på den desto bättre.

Många, många. Bekanta med sin egen inre röst, vilja, önskan och kärlek. Släcker helt sonika ner energiöverföringen. Värnar sig själv och därmed alla andra, paradoxalt nog de som orkestrerar vanföreställningen av gammal vana. De har det jobbigt just nu, de vet att de möter motstånd, men de kan inte se, höra eller känna det.

Pansarvagnarna, till tänderna rustade med dödliga vapen och med femfaldigt vidimerade och kontrasignerade order från högsta ort att mata varje tänkbart motstånd fullt med bly. Inte en människa på gatan. Inte en själ att ta livet av. För det kan man inte, helt enkelt.

Själarna är på annat håll. Själarna har tagit sin Mats ur skolan. Själarna vet och känner. Och de tar succesivt sina huvuds bärande sinnen i besittning. Det blir inget blodbad. Det blir inte ens en konfrontation. Mörkret bara försvinner när ljuset breder ut sig.

måndag 5 december 2011

Växer och frodas...

De fyra timmarna i bilen blev mot bakgrund av dess syftes relativt snabbavklarade ärende ändå allt annat än meningslösa. Mycket få saker visar sig ju vara det i slutändan. Det är så underbart frigörande att låta sig själv inse att allt jag själv insett och som min syn, mina mer tillämpade drömmar, avsikter och funderingar utgår ifrån också lever i andra människor. Människor som dessutom begåvats med mod och kapacitet att sprida denna intuitivt kognitiva grundplåt.


Insikterna växer och frodas.

Insikt är inte kunskap - det är frihet. Frihet att obunden av vanföreställning låta sin tanke och känsla löpa fritt utan fruktan och socialt betingad inskränkning med den personliga suveränitetens universella respekt och meningsfullhet. Ljuvligt. Och för den som undrar hur bilkörande och filmtittande hänger ihop. Det gör det egentligen inte. Men detta är en film som lämpar sig mycket väl att lyssna på. En förstagångslyssning, så att säga.

Om tjat

Tjat. Gnat. Petandet på andras personliga bubblor och processer utifrån vad som märkts som omtanke ”för deras (eget) bästa”. Men nu är det ju så här att vi människor vill komma på saker själva, inte sant. Och att det idoga petandet ”för deras (eget) bästa” egentligen inte är något annat än ett utlopp för den personliga flykten från de egna förestående itutagandena.

”Jag orkar inte ändra på mig själv, så jag ändrar på andra istället”.

I de flesta fall ganska harmlöst och sällan mer än lite lätt irriterande. Man väljer sitt umgänge och det tenderar bli så att man kanske spenderar mest tid med de som är ungefär som man själv är i fråga om ombudsmannapersonlighet. Vi vet ju alla vilken sagolik sammanhållning människor som går samman för att ändra på andra brukar uppbåda.

”Jag är satt att ändra världen så att den passar mig”.

Hoppsan, där hade vi en lite mer aggressiv variant på samma tema helt plötsligt. Inte direkt lika oförarglig längre och ett synsätt vi alla lever med konsekvenserna av. Bäst att ta vara på det så länge det varar ty denna lilla egensinniga iscensättning av tillkortakommandets baklängesprojektion på mänskligheten går mot sin förtjusande upplösning.

Bäst att njuta av arbetsveckan. Kanske inte är så många kvar.

söndag 4 december 2011

Resesinnet

Det har alltid funnits där på något vis – resesinnet. Den där unionen mellan tanke och känsla som givit sig själv mental frisedel att sticka iväg på rotmos från vad det än må vara. Känslan svävar iväg över gränslöst land och ackompanjeras av tanken som fyller i med hågkomster att färglägga vad som skapas i känslans linjer.

Jag sover på tiotusen meters höjd. Rörlighet. Bevegelse. Denna konstanta sysselsättning under lång tid. På väg till eller från? Varken eller. Både och. Tydligt gestaltat med sådan detaljrikedom i hågkomsten att det tomma sinnet vänder dit per automatik.

Stillestånd visavi rörlighet – totalt bofast i sin rörlighet. Orubblig i sitt rastlösa utkrävande av kontinuitet för föränderligheten. Men inte som något nödvändigtvis negativt. Inte som ett av sig själv definierat motstånd eller bristfinnande i utgångspunkten utan med ett annat syfte, egentligen. Att leva sina drömmar – är det i varje ögonblick att förverkliga dem?

Naturligtvis inte. För den fysiska verklighet vi lever i är ännu för trög för att i tillräcklig hastighet hinna forma sig efter de drömmar vi besitter. Istället laddas drömmarna. Var och en av de känslor och tankar som rör saker vi inte för stunden upplever renderar en ackumulation över tid. Ett associerande via längtan och åtrå som vid drömmens eventuella uppfyllande omvandlas till ren njutning.

Vi är sådana eftersom vi aldrig annars skulle kunna åstadkomma något som inte gav åter till oss just i detta nu. Vi ser det bland de små som växer upp, hur tålamodet växer till sig. Hur mönstersynen och analyserandet skärps och hur vi blir benägna att forma serier av ögonblick till större skeenden. På gott och ont, givetivis. Lever vi i skräck och rädsla besannas våra farhågor. Drömmer vi om värme smälter isen såsmåningom. Allt som resultatet av den rekursiva metadrömmen verktyget.

Vi drivs av att snabba på skeendet. Vi skapar verktyg. Hjälpmedel. Fantasier och teorier. Vi formar sakerna i våra sinnen och därefter formar vi saker som ska låta förverkligandet av dessa drömmar ske snabbare. Vi slår upp nya hus på någon månad. Etablerar kontakt på sekunder och skaffar oss visshet på några minuter.

Vi förkortar tiden det tar. Eller tiden själv, rentav. Vi skapar snabbare och snabbare kopplingspunkter mellan grynen i verklighetens framväxt och trots idogt motstånd från de som önskar hålla oss samtliga kvar i vissa fastlagda tanke- och känslomönster så accelererar vi alltet precis som vi själva önskar. Tillsammans. Snabbare och snabbare i varje givet ögonblick. I enlighet med tidens egen predestinerade hastighetskurva.

Syrebrist

Egentligen behövs det inte så mycket för att den mentala syrebristen ska sätta in. Någon timme eller två av pockande uppmärksamhetsförsök. Brutna linjer i tanken. Händer som inte i just det ögonblick de själva visualiserat det gjorde vad de önskade. Jag älskar föremålet för syrebristen. Oändligt mycket. Och jag skulle aldrig någonsin välja att inte ha dessa små avbrott i flödet.

Tvärtom äger de säkerligen ett ytterst uttalat syfte. Men det var inte det dagens tankegång kring avbrutna tankegångar syftade på. Det var snarare en iakttagelse av hur pass lite som egentligen behövs för att bryta en tankebana. Och vad det innebär i det större perspektivet. En liten påverkan varje dag. Mikroavbrott så att säga. Håller en hel mänsklighet i den mest pålitliga obalans, emellertid ofta beskriven som en opålitlig balans.

Nu. Ut i luften. I med syret igen.

lördag 3 december 2011

Problemlösning

"På varje komplext problem finns det en lösning som är snabb, enkel och fel."
Så har det ofta sagts.

"På alla komplexa problem finns en lösning som är enkel."
Så kan det också vara. Samtidigt.

Edit:
"Enkla lösningar är sällan enkla att se."
Varför göra det enkelt för sig?

"Det är svårare att tänka om man träffat flourtanten".
Via Pål Bergström.

fredag 2 december 2011

Linjen

Linjen hade blivit rikedomens deskriptorspråk. Ju längre linje, desto större rikedom. Byar tände ljus längst linjen om natten och bevakade den från intrång. Den befriades från löv, snö och den som lämnade spillning efter sin hund eller till och med parkerade sin bil på linjen blev varse konsekvenserna i form av dryga böter. Böter som givetvis snoppades från den personliga linjens längd.

På personlig nivå var linjen ofta hanterbar. En välbeställd person hade en linje på omkring trettio centimeter på sig som mest, resterande längd var som regel intecknad i byns stolta sträckning. Det hände att byar drog på sig rikedom i den omfattning att andra byars linjer korsades. Detta brukade leda till sammanslagning av byarnas linjer och det följdriktiga etablerandet av ekonomiska zoner.

Det var inte heller ovanligt att byar delade sig då man inte kunde komma överens om hur linjen skulle förvaltas. Man bröt då linjen på en geografiskt lämplig plats och lät den växa vidare åt andra hållet. Linjesystemet var sedan länge etablerat och hur absurt det kan verkar för den som nu hör talas om den så var linjerna allt av värde för dåtidens människor.

Men det fanns sammanslutningar som tog linjerna bortom det lokala. Grupper av ytterst välbeställda människor i många byar hade tillsammans fattat ett avgörande beslut. De skulle dra en linje som räckte runt hela jorden. De tog därför sin längd från de lokala linjerna och fjärmade sig därmed från de lokala ekosystemen och drog tillbaka den nytta deras tillgångar gjort i det småskaliga.

De förde med sig sin längd till elitens förbund. En i det närmaste ockult sammanslutning som under mystiska former mottog de uppburnas gåvor mot inträde i den inre cirkeln. Cirkeln med ambitionen att omsluta hela värden och därmed också allt som fanns i den. Meter efter meter blev till kilometer. Kilometer blev till mil. Man såg sig tvungen att överbrygga hav och sjöar.

Någon måste vakta linjen till havs. Hålla den rak. Försvara den. De allra fattigaste från byarna vars tillgångar blivit uttagna av dess elit värvades för ändamålet. De blev sjömän. Legoknektar. Linjens köpta försvarare i utbyte mot livets nödtorft men också ett slags erkännande i skuggan av den mystiska elitens självpåtagna skimmer. Prestigen i att vara den nya världens väktare.

Linjen erövrade jordklotet med rask takt. Cirkeln kring planeten var i det närmaste sluten när frågan dröp ner i knäet på den församlade eliten. ”Men – vänta nu ett spadtag. Vår linje är ju inte rak!”, ”Den är visst rak, det ser ju alla”, ”Men hur kan den i så fall gå runt jorden? Jorden är ju rund, inte sant?”.

En lång tystnad infann sig. Rikedomslinjer måste vara raka, sådant var bruket. Hela projektet hade hamnat i ett prekärt antiklimax. Den utnämnde ledaren sökte sina närmaste mäns blickar. Tystnaden var påtaglig. Så tog han till orda. ”Linjen är rak, mina herrar. Vi ska aldrig medge något annat. Vi – eliten – beslutar att linjen är rak och det är vårt kall att slå vakt om denna bild. Vi förfogar över all världens makt, all världens tyckande och tänkande. Säger vi att linjen är rak så är den också rak. Var och en som ifrågasätter linjens rakhet ska få smaka på konsekvenserna av sin uppstudsighet. Att uttala sig om linjens krökning är ett hot mot lag och ordning. Ett brott mot mänskligheten. Och vi är satta av ödet att bevaka denna ordningens sista bastion.”.

Puls

Tankegång som växer i tankegång som växer tankegång. Balansgång. En kravlande balansgång med rötter i för stunden destruktiva saltomortaler i en helt annan dåtid vars blå, rastlösa återsken nu blandas med den fasta pulsens betydligt varmare ton och blir till bygget av något helt annat.

Vad är ännu okänt. Eller kanske snarare osynligt, snarare för känns gör det. Vet bara inte vad det är, men det ligger nog i sakens natur. Lika per definition flyktigt som den inalles inneboende likviditeten. En chimär. Ett ingenting, men även ett ingenting är ett något. På något vis.