Jag har jobbat mycket med obalanser de senaste åren. Känslomässiga, tankemässiga, livsstilsmässiga och alla former av obalanser man kan tänka sig. Jobba för mycket eller för lite. Äta för mycket av det ena och det andra. Känna efter för mycket eller inte alls. Ha för bråttom eller inte. Låta vara eller analysera. Engagera sig eller låta bli. Och nu senast – tänka eller känna. En riktig batalj, den senaste. Den om sinnets tjatter visavi själens ro.
Det kan vara så att jag börjar få häng på något där – i känslan. Det är som om idéerna och tankarna inte längre villkorslöst äger mig. Som om jag faktiskt har ventilen i handen, åtminstone ibland. Då kommer nästa tanke. Eller är det kanske snarare en känsla? Den om balansen, rörelserna och själva kroppen. Jag har aldrig brytt mig så mycket om min kropp. Inte så att jag direkt misshandlat den – jo, det har jag också gjort, men inte på det uppsåtliga viset utan mera indirekt genom bristande uppmärksamhet av densamma.
Till min egen förvåning blir jag – i takt med att tanken kan regleras och fås att hålla sig på mattan ibland – mer och mer medveten om den kropp jag lever i. Känslan som tar tankens plats hade tydligen den effekten. Att kunna lyssna inte bara inåt i det oändligt utspejsade inre universumet (harkel) utan också att lyssna med hela kroppen. Såsmåningom. Tror jag.
Jag börjar tänka på min egen balans. Att jag rör mig kantigt och fort. Jag provar att gå lite långsammare. Att sega ner mina rörelser. Upplevelsen är en helt annan. Jag blir medveten om min kropp och dess framfart – en faktiskt helt ny sensation. Tidigare har kroppen alltid följt tanken. Tanken har redan varit där – bäst för kroppen att få tummen ur och pallra sig dit. Med så hög hastighet som möjligt.
Men kanske inte bara därför. Jag märker att när jag drar ner på tempot blir hela känslan i kroppen en annan. Musklerna som för mig framåt kommunicerar med varandra. Rörelserna blir geometriska , mer harmoniska och på något sätt varmare. Jag inser att jag rört mig hastigt och ryckigt inte bara på grund av önskan att vara där jag snart är redan nu utan som ett sätt att erhålla mobilitet trots en ganska hög grad av obalans. I sinne såväl som kropp.
Obalanser som jag till stor del nu gjort mig av med, men vars rörelsemönster ändå hängt sig kvar en god stund. Vem vet, kanske återimplicerar rörelserna obalansen även till sinnet. Knappast orimligt. Jag inser att jag i min gång hållit uppe takten för att möta den obalans jag fick när jag pajade ryggen för tio år sedan. Istället för att medvetet ändra rörelsemönster. Till exempel.
Parallellen till animationer är slående. Jag har jobbat mycket med animationer. Det är svårt att få animationer att se bra ut på datorer eftersom deras operativsystem hanterar så mycket saker och man som utvecklare aldrig kan vara säker på hur mycket kraft datorn har till övers för just den uppgift som presentationen min animation kommer att bereda. En animation som sett perfekt ut i utvecklingsverktyget kan därför, till följd av andra program i användarens dator, se väldigt ryckig ut.
Snabba rörelser döljer lätt små ojämnheter.
Det finns emellertid en universell workaround på problemet; att låta animationen gå väldigt fort. Vid riktigt snabba rörelser hinner ögat inte uppfatta hackighet utan har en förmåga att själv interpolera de eventuellt på CPU-tids-fördelnings-baserade grunder uteblivna intrycken. Du ser det överallt. På webbsidor, TV, i mobiler och operativsystem. Animationerna är snabba för att du inte ska se glitcharna. För att du inte ska upptäcka obalansen.
