Sjuk, sjukare, sjukast

Vi är väldigt sjuka, det råder inget tvivel om den saken. Vad det heller inte råder något tvivel kring är att det finns ett mycket litet antal företag som tjänar väldigt, väldigt stora pengar på att vi är sjuka i den omfattning som vi är. Företag vars uppkomst står att finna i samma industrikomplex som till exempel tog fram cyklongasen.

Talas inte så mycket om den saken. Eftersom de företag som representerar media också ägs av ungefär samma fåtal människor. Och skulle de gola så går de snabbt i konkurs för bak all teaterns ridå står dockteaterns verkliga härskare, de gamla hederliga bankfamiljerna och deras religiösa och militära umgängesvänner.

En timme eller så i väntrummet på det lokala sjukhuset medger möjlighet att läsa tidningen Doktorn – ett magasin för alla de miljoner sjukvårdsberoende Svenskar som lever sitt liv i en värld av symptom, diagnoser, medicinlistor, högkostnadskort, återbesök på vägen till utförsäkring. Det är nog lätt att fastna där. Att hamna i en situation där hela livet kretsar kring att försöka må lite bättre med avstamp i en symtomatiskt nedåtgående spiral.

Tidningen Doktorn talar om allehanda besvär man kan drabbas av och fan vet om inte jag känner mig lite lätt inkontinent impotent när jag lägger tidningen ifrån mig. Artiklar kring besvär och livsstilen patient flankerad av färgglada annonser kring någon sajt för de drabbade med en liten diskret läkemedelsbolagslogga nere i hörnet.

Folk måste må dåligt. Måste! Hur skulle världen annars se ut? Jag är helt säker på att vi hålls förgiftade hela högen för att hanterbart medicinera oss själva och underställa oss vårdens hypnos. Helt säker. Men jag kan inget säga. Ingen skulle lyssna. Det är för långsökt. För vansinnigt, för långt ifrån den inlärda och etablerade mittlinjen av tankemässig fångenskap.


Pusselbit.

Nu handlar det inte bara om sjukvård. Det handlar om allt. Ekonomi, ”demokrati”, samhälle och kanske mer än något annat skola och arbete. I går såg vi en film. Den var märklig men den satte avtryck i djupet. Den författare som skrivit den bok filmen baserades på måste försökt blåsa liv i den sista lilla livsgnista som den kollektivt levnadsglädjemässigt dekapiterade västerlänningen (och Japanen) besitter.


Genialiskt

I filmen får man följa människor som föds upp för att bli organdonatorer. Enligt den fiktiva brittiska NDS (National Doner Service) ska en donator klara ungefär tre donationer innan "fullbordan" vilket eventuellt är livets slut. För den som sett filmen och inte tänkt tanken kommer den här:

På vilket sätt skiljer sig den genomsnittssvennebananlyckade västerlänningen från dessa donatorer? Om vi gör allt "rätt" formas vi till arbetsredskap med inte mycket större meningsfullhet än donatorerna i nämnda film. Filmmakarna har - om man ser det på det sättet - lyckats så enastående med att täcka in våra absolut sjukaste anomalier i ett par timmars spelfilm.

Sedan är det ju kanske så att det bara fastnar i den som har drabbats av kroniskt utfällda tentakler och vägrar lägga sig på operationsbordet för att få dem avskurna. Tvärtom. Med allt vad det för med sig. Jag vill gärna tro att många andra begriper. Och jag vet att det finns många som ser mönstren. Men är det verkligen sjysst att bara viska sina tankar i öronen på dem som hypnotiseras av de blinkande ljusen? Tål att tänka på.

Instämmande

Visst visste jag att den lurkade där inuti knutpunkterna. Gjorde sig påmind så snart obalansen rörde sig över blygsamhetens bortre rand. Den har, tillsammans med sin mentala broder, burit mig genom åren. Givit mig den kraft och den känsla av möjlig kort levnadstid som jag just då funnit betryggande. Den har hjälpt mig att definiera ett litet avsnitt av tid som helheten istället för att göra nutiden betydelselös i förhållande till framtiden.

De värdefulla ögonblicken blev till stjärnor på en mörk himmel. Stjärnor som användes att likt ädla stenar plocka med i den öken som under det stekande solljusets obönhörliga slammer varken gav liv eller vatten. Tankarna på stjärnorna var allt sådana dagar. Stjärnorna – de oändligt små punkterna – var små tidsytor – i sig själva helt uppfyllande genom de bägge smärtornas försorg.

Nu är grundläget ett annat. Jag har lämnat öknen, ledd av den starkaste stjärnan till ett grönskande paradis. När jag så njuter detta paradis såväl om dagen som natten krävs inte längre någon granuläritet hos tiden; tvärtom, faktiskt. Den är ett subjekt till de vågor som skapar allt det underbara.

När så smärtan återvänder i sin gamla kroppsliga form blir fenomenet ett annat än i öknen. Något helt annat. Spåras och skådas. Istället för att trycka ner det för diskontering i den tidigare förmodade rentav önskade kortlevnaden blir den nu till en post att hantera i den tidigare skuggbokföringen. Blodslinjerna som leder fram hit har även de burit denna laddning; en visshet jag tidigare aldrig velat ha. En visshet som nu föranleder något helt oväntat.

Obalansen ska bort. Inte bara denna retsamma gång utan eftersom jag har så många här att dela så mycket med kanske i det verkligt stora - tidsoberoende - sammanhanget. Jag kan ännu inte se meningen, men jag vet att den finns. Vid raden av undertryckta avklaranden ställde sig detta så logiskt, så väl synligt att slumpen i sedvanlig ordning inte vinner något som helst trovärdighet.

Så får det bli. Här finns mycket att se, alltför mycket för att låta sig dämpas. Och vad som tidigare används som förtjänstfull skygglapp och smärtsam energigenerator ska nu bytas ut till en ren utmaning av kontextens dissonans. Det sjunger runtomkring. Och på sitt lilla sätt är det egentligen bara att instämma.

Högtflygande tankar om rökare

Hemkommen från resa per flyg tillsammans med min rökande hustru ställer man sig på nytt frågan huruvida rökare äger rätt till något som helst människovärde. Baserat på de senaste dagarnas iakttagelser så får jag nog ganska bestämt påstå att inom resandets förtrollade värld förhåller det sig inte på det viset.

När jag för ungefär tio år sedan var uppe i mitt mest reseintensiva karriärsmoln for jag jag ibland runt i sällskap med någon puffande kollega eller tillfällig bekantskap. Jag som alltid älskat doften av tobaksrök men som alltid själv (till mitt under stundom ganska stora förtret) blivit rejält dålig vid varje ansats till lite mer regelbunden användning av tobak har vad som kan tyckas vara en lite underlig inställning till rök, rökare och röklukt.

För mig har tobaksrök alltid inneburit något positivt. Först var det ju farsan. Han rökte under den stora spiskåpan i köket då och då. Minns inte om han rökte så mycket egentligen. inte någon längre period i alla fall, men alltid de där viktiga gångerna. Mycket rökte emellertid min farfar - där har vi en rökare av mått. I taket över hans ljusbruna snurrfåtölj där han alltid avnjöt sina tobaksprodukter fanns en tjock, gul cirkel av tjära. Luktade utsökt.

Så började man bli några år till. Kröka och röka rimmar ju och röklukten kom snart att förknippas med party. Ytterligare senare krogen. Utomlandsresor. Utgång i utlandet (Ausgang, haubtsachlisch) och så vidare.

Men nu till det kanske märkligaste och definitivt politiskt minst politiskt korrekt: Jag har (håll i er nu) alltid tyckt lite bättre om rökare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men de är oftare lättare att prata med, tänker mer som jag och är på något sätt lite friare i sinnet. Visst, det finns hur många undersökningar som helst som pekar på att en högre utbildning leder till minskad sannolikhet att nyttja tobak. Och vänder man på den slanten så visar det ju på själsligt kurage. Att inte låta sig indoktrineras eller skrämmas utan att leva livet utifrån de premisser man själv väljer.

För visst, att röka är farligt. Men det tror jag ingen hade missat. Kanske ligger nerven i rökarnas lite mer tillgängliga attityd i att de faktiskt varje gång de drar et bloss faktiskt väljer att fylla livet med den tillfredsställelsen och inte avstår i fruktan för att livet skulle göras kortare. För hur kul är ett långt och avhållsamt liv jämfört med ett lite kortare liv fullt av de upplevelser man själv valt?


Förra gången blossande frugan och jag var ute och flög lyckades vi finna mer eller mindre fräscha rök-kurer på såväl Arlanda som Frankfurt. I Singapore bjuds rökaren ut i den mest ljuvliga av kaktusträdgårdar där man kan njuta sin cigarett med kall öl och tropisk luft. I Sydney är rökare däremot ett okänt begrepp. Ingen möjlighet i teriminalbyggnaden.

Nu senast blev jag faktiskt lite brydd över vad jag såg på flygplatserna i Doha och Bangkok. I bägge dessa flygplatsers utrikesteriminaler är rökrummen så ohyggligt snuskiga att man tror det är ett sjukt skämt. Taket är långt, långt gulare än min salig farfars fläck. Möblerna är sedan länge utrangerade från flygplatsens övriga interiör. Askkopparna töms någon gång per dygn av en flämtande, suckande och ilsken stackare som skickats dit för att göra skitjobbet (icke-rökare förstås). Flygplatser är i mycket ett sätt för ett land att visa upp sig från sin bästa sida för besökare och genomresande. Rökare bryr man sig inte om. För att de inte ska leva så länge, kanske?


Så. Nu till själva frågan – ett korspejlande av frågorna kring varför rökare a) är jaktbart vilt året om och b) ofta är så oerhört trevliga.

Min teori är att rökare vägrar att vara rädda. Att de lever livet så länge de vill och fyller det med vad de själva vill. Det tänker själva, gör sin riskkalkyl och fortsätter. Vilket är att pissa på precis hela ”jag-är-liten-rädd-och-det-är-synd-om-mig-snälla-ta-hand-om-mig-samhället” som så starka krafter under så lång til varit måna om att etablera. Civilkurage, alltså.


Jo, jag är medveten om att rökning är skadligt och att sjukdomsförloppet för den som drabbas av KOL eller lungcancer inte är så där direkt vansinnigt skitkul. Jag har sett det. Precis som allehanda annat elände man kan drabbas av under sitt liv av vad längd det än må få. Personligen tror jag att mycket av den mat vi köper och stoppar i oss är väl så farlig som rökning. Om man ser sjukvården som förgiftningsindustrins eftermarknad är ju skillnaden mariginell.


Det är farligt att leva - man kan dö.

Bisak

Flera amerikanska forskargäng, däribland militära, har funnit att de svårförklarliga kollapserna av bisamhällen beror på en kombination av virus- och svampangrepp hävdar DN.

"Men arméns experter tillsammans med forskarlaget i Montana kunde dra nytta av en ny militär programvara, som utvecklats för att analysera proteiner. Och tack vare denna nya metod kunde forskarlagen gemensamt upptäcka en ny typ av DNA-baserade virus och etablerade en koppling till svampen som kallas Nosema ceranae."
Den springande punkten - ur DN:s artikel

En klurig man vid namn Len Horowitz har skrivit en del på ämnet. Det vill säga hur svamp (fungi) på plats i organismer utgör utgångspunkt för påverkan av hälsotillståndet till exempel via virus. Ett mer eller mindre ultimat vapen.

Hursomhelst kan man med rätta tala om biverkningar.

Zzzvinfluenser

När filmen Zombieland skulle upp på biograferna och kampanjen kring influensavaccinet mullrade på som allra värst påpekade någon skojsig själ på P3:s morgonpasset (tror det var Kodjo Akolor) att det säkert skulle visa sig finnas ett samband. Att det fanns en diabolisk plan bakom vaccinationerna med syfte att kemiskt lobotomera befolkningen för att göra dem lättare att härska över. Den politiskt korrekta skruven blev till slut att det var lika bra att ta sprutan eftersom man sannolikt inte har så kul som ensam vaken bland zombies ändå. Ett resonemang inte så långt från mitt eget, faktiskt.

En skojfrisk profet kan det komma att visa sig då utbredd pömsighet - s.k. narkolepsi - verkar vinna mark i vaccinationens spår [SvD] [DN]. Vidare verkar det som om ett gäng finska forskare var för trötta för att berätta om sin upptäckt med för sammanhanget passande skyndsamhet [SvD].

För en lekman förefaller narkolepsi som en av de mest lättsimulerade, psykosomatiskt självgående och mest lättsuggegerade åkommorna. Jag tvivlar dock inte ett ögonblick på att rönen stämmer - de kittlar dessutom mitt lätt sjukligt tröttsamma intresse för konspirationsteorier.

För visst är den tröttsamma aktiveringen av insikten att tröttheten kan vara sjukligt betingad och inte resultat av återgång till fasta tider, höstklimat och liknande sjukt lätt att ta med sig i den dagliga bedömningen av tillvaron och det egna tillståndet?

Dags för en tupplur.

Gäsp

Det kändes inte riktigt rätt vid tiden, men jag resonerade som så att om alla som jag tycker om har tagit sprutan så vill jag inte stå här som ensam överlevande. Lite baklänges men ändå rationellt, inte sant?

Att det nu börjar komma observationer av sömnsjuka kopplat till Pandemrix [SvD] känns som den naturligaste sak i världen. Det skämtades vilt om att det var en Zombie-kur när kampanjen drog igång. Drog igång - det var ju roligt ;-)

Varför blir folk mer och mer allergiska? Och hur kan det komma sig att molnen ofta är vinkelräta linjer över himlen? Och vad gör alla de fyrmotoriga, omärkta planen utanför flygkorridorerna?

Om jag sett då vad jag vet nu har observerat så hade jag aldrig kommit i närheten av sprutan. Men den är bara en del i programmet. Övriga komponenter snurrar på högvarv de flesta dagar men underligt nog, och sannolikt till frustration hos kampanjens dirigenter sker ändå ständiga uppvaknanden. En spännande tid.

Allt är en del av allt. Helheten är högst beroende av densamma. Vad som än händer så måste det hända för att vad som inträffar ska kunna inträffa. Och även om det delar sig i två för varandra onåbara delar så skall allt detta till för att ett avstamp och en dämpad fortsättning ska kunna få sina rätta dimensioner.

Nämen - en superbakterie, har man sett?

Det finns ingen anledning att inte vara rädd - tvärtom en superbaktiere [DN] är på rymmen. Vilket labb slank den ut från? Om den ens finns.

Kom ihåg att vara rädd. Är du inte rädd är du useless är jag rädd.

Snorskalle

Barbö bli jänan åggdå däppd näl nädan bli de? Jäbla snorkalle.