Tack

Jag vet inte riktigt mot vem eller vad jag egentligen borde rikta min tacksamhet, så jag tar och riktar den mot Universum. Inte för att jag på något sätt tror att Universum utgör helheten men jag tror att det är ungefär den skala man måste upp i om man inte ska missa galoppen, så att säga.

Tack, Universum – således.

Nu senast är det de nya jag vill tacka för. De där med sinne för utveckling som du såg till att jag fick korsa vägar med. Eller korsa och korsa. Plötsligt stod de där. Om det var en konsekvens av att a) min egen väg ändrats, b) universum behagat kröka (sig), eller c) att nämnda människor hamnat där av egen vilja (eller kanske en kombination) har jag inte lagt något krut på att försöka klura ut.

Men man kan nog inte tala om att vägarna korsas, egentligen. Det var som att de löpte samman. Jag såg människor som kan utveckla saker och de kommer givetvis att utvecklas på vägen. Den i många meningar nu gemensamma vägen. Den är spännande, den där vägen och jag har i fantasin vandrat den många, många gånger. Där finns en upptrampad stig där visionen farit fram, men själva vandringen har varit imaginär eftersom jag saknat ”resurser”.

Det var så jag kallade dem innan jag kände dem. Resurser. Alltså, kapacitet att förverkliga visionen. Visionen är långt ifrån min egen – den är resultatet av det gäng som nu gjort detta i över tio år och våra gemensamma manifesteringar. Det är till stor del en gemensam dröm som jag tillåtit mig visionera utifrån. Om jag hittat resurser hade den aldrig kunnat bli av.

Jag behövde dessa människor och deras utvecklingsorienterade sinnen. Det är inte en resurs, det är en ventil för kreativitet rakt in i verkligheten. Faktiskt. Så nu blir det åka av även på den här fronten. Tackar så mycket, universum. Mera, tack.

Det är inte enbart där det skräller till. Lite tidigare kom Assistenten in i bilden. Den personlige, alltså. Hans sätt att kliva fram och göra projekten till verklighet saknar motstycke. Saker bara händer – med exakt den framvällande kapacitet jag kunde skönja vid diskussionerna kring meningsfullhet och arbete vid slutet av föregående sommar. Ett viljestarkt lokomotiv att dra verkligheten fram längst visionens väg. Att få det att hända.

Och det bara de senaste månaderna. Läckert. Tack – mera tack, som sagt.

Tillägg: Jo - det där med sann kreativitet. Jag läste för en massa år sedan att det berodde på en enda sak i grunden. Det hade inget med coola kontor, filpperspel, förmåner, kläder eller hårdvara att göra - det hade enligt uppgiftslämnaren enbart att göra med förtroende. Jag kan skriva under på det. Och förtroende kräver i sin tur en enda sak av de man ska ha förtroende för. Att de har förtroende för sig själva. Förtroende för sig själva och sin känsla att lita på mig, på samma sätt som jag har förtroende för mig själv och min känsla att det är rätt att lita på de jag har förtroende på. Då funkar det, sådär bara.

Typiskt bra

I går var en ur många synvinklar typiskt bra dag. Jag hade inte sett fram emot den eftersom den innebar att jag skulle vara borta från paradiset. Klon sitter inte sällan där. Jag är en väldigt inbiten hemmakille – inte minst på grund av sällskapet. Och nu om våren, dessutom.

Man kan tala om cirkulärreferens, faktiskt. Projektet som ska ha sitt fysiska utrymme till följd av en grannes tillsynes slumpmässiga besök en kall februarikväll högst upp i en fastighet som visade sig ägas av samma person efter vilken det ekonomiska arvet varit vad som inte bara möjliggjort utan också väckt de tankar som behövdes för att komma hit möjliga.

Där satt de – farsans gamla kompisar från gymnasietiden och framåt. Med undantag för en begravning har jag inte träffat dem på väldigt, väldigt länge. De rullade ord, precis som farsan. De har det där underbara sättet att låta ord, uttryck och humor bli till bollar av glädje som man skickar runt mellan varandra inte sällan med rätt hård kraft bakom. Tryck.

Jag vet inte bättre hur jag ska beskriva det; detta bollspel; vissa är kapabla till det och andra inte. Eller kanske är det så att inte den senare kategorin fått prova. Så är det nog. För jag märker bland de jag jobbar med till vardags att acceptansen till bollrullandet ökar i omfattning ju mer jag kastar bollar på dem. De måste helt enkelt se bollarna annars drunknar de i den verbala floden.

Det var ett kort men synnerligen livgivande möte. Det var som om jag fick möta farsans kontext och för första gången på mycket länge saknade jag honom på riktigt igen. Inte på något sorgligt sätt utan på ett sätt som fick mig att spricka upp i leende och säga "nu skulle jag har ringt farsan". Underbara glada människor. Och allt jag har dem att tacka för.

Jag sprang där på kontoret som liten. Lite större än Casper är nu. De var ju i min ålder då, dessa gubbar. Agendan de hade på sina jobbdagar var nog inte alltid den roligaste men det skrattades alldeles vansinnigt mycket under takåsarna på S:t Olofsgatan i Uppsala. Jag fick en absolut underbar påminnelse om skratten som fortfarande lever i mig och inser att den personliga assistens favorit-TED-talk har en duktig klangbotten just där. Kunde till och med frammana doften från trapphuset. Lokalen är inte alls olik, faktiskt. Inte som sådan.

Lite senare under dagen tillsammans med de jag tror och hoppas vill jobba tillsammans med oss. Draftade och givna erbjudanden pratar vi om vad jobb är och att någon av dem kommit att ändra sin inställning till flyttar baserat på projektet. Och så kommer vi in på lön och arbete. Att det varken är lönen eller arbetet. Det är vad man får gjort. Att det känns meningsfullt. Det är det som är hela grejen.

Att få rullat bollar av glädje. Det är ju knappast det sämsta. Även den snart pensionerade högskoleräven rullar bollar, han på sitt lite nordligare, långsammare sätt. I en av bollarna hade han petat in ett uppdrag som tilltalar mig i den där envisa strävan att faktiskt ändra på det som jag tycker behöver ändra på. Tack, universum för den bollen. Den värmde.

Så avslutningsvis på en typiskt bra dag var det dags att ta livet av sig. En Sombie med ett oväntat diaboliskt sinne för att utsätta fysiska kroppar för sin egen viljas smärtsamma effekter. Jag hade sagt att jag var redo eftersom jag hittat balansen. Det var vansinnigt jobbigt men ändå mera roligt, knepigt nog. Och intressant att se hur man tillsammans med andra kan åstadkomma saker som jag inte själv mäktar motivera mig till i träningssammanhang.

Det där borde ju inte ha kommit som någon överraskning, men det gjorde det. Inte särskilt överraskande.

Ombyggnad pågår, kan man säga. Som alltid. Jag ställer mig inte sällan frågan varför jag håller på. Själva anledningen finns ju i den diskrepans som finns mellan det som är här – i paradiset – och det som finns en bit utanför. Jag visste inte om att skillnaden fanns innan jag träffade Sara. Hon klev in i livet med sitt lysande nystan av kärlek och lyste upp varje skrymsle.

Hon fick mig att se vad livet egentligen är och jag har inte varit annat än lycklig sedan den dagen egentligen. Klart man far upp och ner på humörsskalan men där finns en varm, lycklig puls även de jävligaste dagar och det beror på det ljuvliga faktum att kärleken bor där hela tiden. Till Sara och vidare till livet.

Kontrasten blev ju att se de saker som verkligen inte är byggda på kärlek i den del av världen som bor bortom paradiset och det vi värmer med vår närvaro. Kalla och meningslöshetsbibehållande institutionaliseringar som skapats med de egentligen vidrigaste av uppsåt – i alla fall från min nyvunnet lyckliga horisont.

Till stor del har jag vänt dessa saker ryggen. Om jag inte lägger energi på dem så växer de inte, men i vissa fall känner jag att jag har möjlighet att påverka. Förändra. Faktiskt vända generatorn i källaren till att gå i den varma riktningen. Jag är så långt ifrån ensam i denna ambition som det går att vara. Ambitionen delas av så gott som hela mänskligheten vare sig de är medvetna eller inte om den saken.

Någon gång ibland får jag förmånen att möta någon som inte vill ha den varma drivkraften i botten. Det är alltid rädda människor. De är som regel vanvettigt rädda för vad det skulle bli av dem om allt de lärt sig är deras existensberättigande i grunden förändrats. Om det de anser sig satta att bevaka upplöses och mänskligheten istället möter varandra för vilka de är. Dessa rädda tror – långt där nere – att de då inte skulle ha något att ge.

Gissa vad – de har fel. Och till allmän förtjusning ser jag hur en del även av dessa rädda själar vaknar upp och tar itu med det som gjort dem skräckslagna för sin egen natur.

Kul som fan, surru – så skulle de sagt. Gubbsen.

Invecklingssamtal

Så har då äntligen den personlige assistenten börjat jobba. Inte för att han kanske i första hand är avsedd att assistera utan eftersom han är synnerligen personlig. Redan efter några dagar har nämnda assistent (som är att beteckna som smart, förresten) hjälpt sin brukare till otvetydiga insikter med tämligen daterade ursprung.

Sådant är egentligen inte särskilt avlastande – inte på kort sikt. Man kanske därför inte kan tala om assistans i just den meningen utan mera assistans på det mentala planet. Om jag tänker mer får jag mer att göra. Om jag anställer en personlig assistent att hjälpa mig tänka – hur trodde jag då att jag skulle få mindre att göra?

Det var givetvis aldrig meningen. Vad jag ville var att få mer uträttat. Och om den saken råder alls inget tvivel. Tvärtom. Redan nu är vi vid en punkt där mer blir gjort. Vilket (med assistentens egna ord) ger rippeleffekter i hela boxen. Jag ser med lite lätt andfått intresse hur strukturerna för det hela väljer att börja förändras.

Förutsättningarna som stod där likt strålkastarna runt en idrottsplats om vintern – om vi inte haft dem – dessa fyra fasta källor till ljus – så hade matchen aldrig kunnat påbörjas. Och nu – helt plötsligt – lever spelet sitt eget liv. Det har egentligen varit så i flera år det är bara det att ingen sett det. Eller – det var ju inte riktigt sant.

Jag började höja blicken 2006 i och med att min kraft tog slut. Jag fortsatte att lira ett par år till eftersom jag behövde spelets sociala alibi för att slippa annat men när jag träffades av Kärleken 2008 öppnades mina ögon och jag kunde börja se vad som hänt. Spelet fortgick, som sagt, men planen lystes inte längre upp av strålkastarna.

Alla dessa år hade vi stannat på planen eftersom vi från början inte kunde spela någon annanstans. Eftersom där var mörkt. Sju år senare – när jag som första spelare blev trött och satte mig på bänken en stund – hade det förändrats. Lamporna var sedan länge utbrunna och ljuset kom istället från sommarsolen – dygnet runt. Man kunde skönja omgivningarna och började så lätt fundera kring dess möjligheter inifrån den nyvunna värmen.

Jag har haft svårt att komma in i spelet ordentligt sedan den där upplevelsen på bänken. Jag menar – spelet är ju enligt de som spelar det detsamma – en uppsättning konventioner och rutiner. En processtruktur som binder samman spelarna i en syftesstruktur och ger dem ett (antal) tydlig(a) gränssnitt visavi omvärlden.

Det var bara det att omvärlden inte var så som den såg ut att vara när vi började. Dels eftersom vi inte såg den, dels eftersom den förändrats avsevärt på lite drygt tio år. Planen har inte längre någon gräns – inte egentligen. Det enda som begränsar spelet är spelarnas syn på detsamma. Det spelarna sinsemellan nått konsensusbeslut kring varandes möjligt är möjligt. Samma sak med omöjligheterna.

"Makten är där folket tror att den är. En liten man kan kasta en stor skugga. " (Game of Thrones)

Det är ju så livet fungerar, inte sant? Vi har det i oss att skapa våra egna begränsningar och att sedan sätta oss att övervinna dem. Livet är utveckling. Det är därför det (åtminstone till en början) är så invecklat. Väljer vi att inte utveckla oss själva förblir livet invecklat.

Åter till spelplanen.

Tio år har gått. Spelet som sådant har instutionaliserats. Drömmen om att nya spelare ska ta över när benen inte längre bär har kommit och gått. Och frustrationen över de där sakerna man aldrig hunnit med har vuxit för varje år. Jag menar – om man vill göra etthundra saker per år och bara hinner med tio. Då har man efter tio år inte mindre än 900 oavklarade saker som i kvantitativ jämförelse med de hundra utföra kan kännas som en mycket tung belastning. Helt oaktat bragden avklarandet av de 100 sakerna faktiskt utgör.

Alla behöver perspektiv och jag hade förmånen att gå av plan först. Inte för att någon bad mig utan eftersom jag själv fattade beslutet - jag kunde inte annat. Kärleken hade vridit min värld totalt och kastat om polerna. Att stanna i spelet gick över en natt emot min natur och jag var tvungen att gå därifrån. Nu ser jag helheten på ett annat sätt eftersom den nya placeringen av polerna stämmer betydligt bättre överens med min natur än den tidigare.

Från den punkten har fasförskjutningen varit ett faktum. Jag har varit i ofas med spelet och under stundom frustrerats av den konflikt detta givit upphov till i mig. Jag menar – jag har ju varit med att skapa spelet – jag är i någon mening dess upphovsman. Men på grund av min egen utveckling har jag inte kunnat delta. Jag har svårt att spela att spel som är konstruerat av den jag inte längre är. Att vandra i sin egen skugga är ju som bekant omöjligt.

(Det stör mig för övrigt att jag börjat begagna mig av idrottsmetaforer. Skulle inte förvåna mig om jag snart börjar med idrott som en följd av detta. Det skulle i så fall förvåna mig avsevärt.)

Frustrationen kom till en brytpunkt i vintermörkret då jag skrek den rätt ut på det snöiga universum och sa till på skarpen. Jag begärde fram resurser och vad jag hade i åtanke var nya människor att involvera i spelet. Inte enbart för att avlasta de med trötta ben utan också för att utveckla spelet. Ta det från ett spel som var begränsat till planens yta till att vara ett härjande i omgivningarna, ett äventyrsspel med utmaningar långt bortom lagsportens. Ett spel som var konstruerat av den jag är nu och som jag kan delta i utan att snubbla på mina egna skuggor.

Och mycket riktigt tränger de fram genom materian. Begåvade, tilltalande sinnen som mycket väl kan spela spelet – det uppgraderade. Jag ventilerar mina avsikter utan att förstå dem. Inte förrän min personliga assistent pressar mig på vad det är jag tänkt åstadkomma. Då fick jag det tydligt för mig vad det var jag ville ha gjort. Hur det var jag tänkte mig att spelet skulle se ut i sin andra version. En variant att spela de kommande tio åren framöver med stöd för spelarnas egna moddar och så vidare.

Det blev inte ett dugg mindre jobb – tvärtom. Men nu vet jag varifrån rastlösheten kom. Återstår att konstruera om strukturen så att den kan komma att föda det nya spelet och att härbärgera vad som kommer ur det. Det kommer att bli en hisnande resa.

I dag beslutade jag att ge mitt huvud en ledig dag. Därför slutar jag skriva här. Ha det.