Sjunga med, rymdfärder och markera farled

Reflexen att inte sjunga med håller på att lösas upp. Visst har jag väl drabbats av det tidigare någon gång. Senast det begav sig tittade en svart rufsig hund upp i backspegeln och undrade vad det var för erbarmligt läte som hade väckt henne. Av hänsyn till henne, min omgivning och sannolikt främst min egen självbild har jag inte ägnat mig åt medsång i någon större utsträckning. Tills nu då.

För nu har jag tydligen fällt ner pungen och landat.

Man säger så. Faktiskt.

Och då blir lag lite sugen på att gapa med, tydligen. Var varnade, således. Det är så läckert att se vad som händer och bubblar. Via kontroll- och övervakningsorganet Facebook har jag idag fått se någon kliva utanför ramen och få den där äkta värmen samt fått följa någon som genomför sitt livs drömresa. Folk jag druckit kaffe med. Folk som liksom beslutat sig att ta klivet och lita på att universum är deras kompis, deras alldeles eget att härja runt med.


Den Lille hade drömt bra i natt, precis som sin kompis. Han hade drömt att han tillsammans med två kumpaner byggde en rymdraket och tog en sväng till månen, vidare ut i rymden "och fikade" för att dimpa ner på sina kompisars bakgård, gissningsvis lagom till middagen. Han var eld och lågor över sin dröm och berättade i imponerande detalj hur det universum han fått lära sig om i skolan var beskaffat och vad som skulle kunna krävas av raketvetenskapen för att kunna nå dess ytterst kända kant – Plutos omloppsbana. Och kanske viktigast av allt - han hade fått förstå både via skolan och via hans dröm - att det inte fanns några rymdmonster. Det var nog förutsättningen för entutiasmen. (För den som inte sett på Cartoon Network - barnkanal - så handlar det så gott som programmering kring just rymdmonster).

Jag kom på mig själv med att stoppa in fragment att bygga upp ytterligare drömmar kring. Jag berättade historien om Jules Verne som skrev böcker om fantastiska saker långt innan de dök upp hos oss här i verkligheten. Jag hade sånär berättat att hans Mamma varit verklig i drömmarna för mig i många, många år innan jag träffade henne. Det var snudd på att jag sa det – att drömmar är verklighet fast vid en annan punkt i tiden, men jag lyckades med viss ansträngning låta bli. Den biten måste man upptäcka själv, tror jag. Annars kan man interiktigttro på det och då är det ju en meningslös kunskap som riskerar att leda till prestationsångest.

Jag såg farsan skutta fram där igen. Hur de saker jag sa till Casper var reflektioner av vad jag fick höra av min farsa som liten. Hur det gått till när den där ibland helt vanvettiga optimismen grundlagts tillsammans med något som skulle kunna kallas självförtroende men som nog egentligen är ett förebyggande av förtroendet till omöjligheter.

Casper skulle i alla händelser bli vetenskapsman innan han började med sina planer. Vi pratade lite om hur man blev vetenskapsman och hur viktigt det är att inte glömma bort drömmarna den dagen man har vetenskapsmannaskapet på visitkortet. Jag berättade att jag känt många som gått i skolan för att bli vetenskapsmän och som kommit ut ur skolan med en massa kunskap men som vid det laget glömt alla sina drömmar och därför inte kunde bygga någon rymdraket.

Och så drog jag mig till minnes vad det var jag sa till två av de tre unga herrarna som påpekade att just den av dem som bor i det här huset inte ville leka samma lek som de. Deras problem var egentligen inte just den saken utan de pekade på något slags oskriven regel att det var den man var hemma hos som bestämde vad de andra skulle få leka. Innan jag hann bita mig i tungan hade jag talat om att "gör vad ni vill – man kan inte äga varandras kompisar".

Komplext för en nioåring, det erkännes. Men samtidigt – jag kan hitta saker jag hört min farsa säga mig för tjugo – trettio år sedan idag och ha nytta av dem. Ibland för första gången. Ibland för att jag först förstod vad han menade nu. Det är precis som med drömmar. Ledtrådarna på livets stig är tidlösa och efter att ha sökt dem, funnit några och upptäckt tjusningen i att finna istället för att söka så börjar det gå upp ett ljus kring ytterligare en nivå; att få placera ut dem. Att stoppa in de där gåtorna, tankarna och funderingarna som tar bort hindren, löser upp omöjligheterna och gör det möjligt att följa drömmarna.

Det är meningsfullhet, det. (Och programmering, för den delen).


Jag vet interiktigtvad det är som håller på att hända med mig, men allt kan inte låta bli att kännas enträget och skitjävla underbart. Jag överdriver inte om jag säger att vartenda andetag känns som en njutningsfull, stillsam orgasm. Imorgon åker vetenskapsmannen till sydligare breddgrader och stillheten breder på sitt sätt ut sig innanför tinningarna. Rytmen kan höras. Pulsen. Blodet som forsar fram i ådrorna och kittlar kroppen till liv med det syre det bär med sig. Klart som fan det är svårt att sjunga med i livet.

Lagstiftaren

Ibland förstår jag saker väldigt långsamt. I går var en sådan dag. På väg in till festivalområdet upplevde jag samhällets förväntan på att droger skulle vara i bruk denna afton. Det var väldigt länge sedan jag var på en liknande tillställning och hela den biten hade på något sätt fallit i glömska vid sidan av alla andra saker jag klurat på de senaste åren.


Tanzenplatz.

Här har vi en stor mängd människor som knatar in och lyssnar på väldigt rytmisk musik. Visst dricks det alkoholhaltigt men betydligt, betydligt mindre än i samband med vilket random dansgolv som helst i landet. Det bråkas nästan inget alls. Folk är trevliga med varandra. Köar tålmodigt för maten utan att lacka ur och börja mucka.

Och – mest häpnadsväckande av allt – det dansas. Så ända in i vassen, faktiskt. De allra flesta helt opåverkade av berusningsmedel som alkohol, sötdoftande rök eller piller. Berusningen kommer från rytmen. Inledningsvis troligen via kroppens rörelser, som ett slags hypnos vidare till sinnets direktåtkomst till rytmen. Meditation – så uttryckte han saken. Anledningen till detta festivalbesök och mången annan insikt.

Inte för att jag hamnade helt där den här gången – men jag blev påmind om att det låter sig göras. Och så fick jag kika på det där med samhällets förväntan att finna illegala substanser bland festivalbesökarna. Och vidare till vilket ohyggligt hot de odrogade dansarna utgör för samhället.

Ta vilken traditionell nattklubb som helst – barerna drar inte enbart in rejäla slantar i form av moms och skatt – de är som sådana också ett monumentalt kvitto på att människor behöver berusa sig för att komma i kontakt med inte bara varandra utan också sig själva. Eftersom dansen liksom inte låter sig bli riktigt njutbar med mindre än det.

Det är precis så man vill ha det om man vill hålla människor i schack. På behörigt avstånd från sig själva och sin egen naturliga extas – enbart på sparsamt besök i sitt inres rytmer efter tillsats av väl beskattad, statskontrollerad alkohol med bieffekter som till exempel smaskiga slagsmål, våldtäkter och annat trevligt som på ett förtjänstfullt sätt visar var och en att en ordningsmakt behövs – sannerligen.

Nu är det ju så att den som säger sådant här brukar kallas för drogliberal. Fast det aldrig någonsin handlat om droger - annat än den inre berusningen, då. Den så kallade hänryckningen. Precis på samma sätt som den som tycker att man inte ska begränsa Internet kan kallas för nätpirat eller kanske till och med peddo, fritänkare för foliehattar eller sanningssökare för konspirationsteoretiker (det sistnämnda i och för sig en korrekt term – enbart förment laddat med de sämsta av avsikter).


Rastplats för trötta fötter.

Kan inte låta bli att tänka på den stackare som försöker bedöma det här. Som själv aldrig vågat lämna baren utan stått på behörigt avstånd och sett andra dansa på ett stökigt ställe någon gång. Som genom sig själv ser på världen med sina egna begränsningar. Vi kallar hen för ”lagstiftaren” sålänge (mest för att det är ett passande namn, jag gör inga juridiska anspråk).

Lagstiftaren är rädd för att förlora kontrollen. Lagstiftaren är rädd att hens äkta färger ska lysa igenom och att världen ska se hen för den hen är. Mest av allt är Lagstiftaren rädd att se sig själv. Möta sina utmaningar och utvecklas. Lagstiftaren gör precis vad som helst för att låta världen vara så liten och begränsat att Lagstiftaren slipper känna sig så liten och begränsad som Lagstiftaren är.

Det är därför oberusade människor som dansar direkt ur sin egen botten helt utan att bry sig om vad de rutomkring tycker om saken utgör ett hot. Lagstiftaren kan inte ens börja tänka tanken på vad som egentligen händer när stora mängder människor gör just precis det på samma ställe. Den andliga dimensionen är för Lagstiftaren så hotfull i sitt i frågasättande av den av Lagstiftaren anammade världsbilden – en världsbild hen fått kämpa väldigt hårt för att göra till sin egen – att förklaringen inte kan vara annat än att det är något seriöst fel på de där människorna.

Visst – det finns säkert många som drogar sig. Av rastlöshet, taskigt självförtroende eller bristande tillförsikt. Att alkohol är tillåtet men inte andra saker är av den enkla anledningen att Lagstiftaren har kontroll på alkoholen. Och att den ger upphov till de ovan nämnda bieffekterna till ordningsmaktens bevarande. ”Alla” tjänar på det. ”Alla” är med på det. Men egentligen är det ju sak samma alltihopa eftersom drogen är musiken och där har vi det ultimata hotet.

Sorry, Lagstiftaren.


Utmärkt bloggsoffa.

Avslutningsvis. Ett par små iakttagelser till:
1. Kiropraktorn låste upp en axel i veckan. Fysiskt försprång på kroppslig balans. Att få använda kroppen på nämnda sätt i direkt anslutning till den korrigeringen var ytterst förtjänstfullt. Helt andra möjligheter till långsamma rörelser. Mycket, mycket nöjd.
2. Tiggeri. Mycket tydligt illustrerat på gatan. Historien om nötterna är en annan - de på gatan är finansiella. Now I know. Tack. Och egentligen har vi där eden alldeles perfekta analogin på det finansiella härket. Dankeschön.
3. Tack för en strålande helg. Mera, tack.



Nu - hem.

Rytmik

Att tiden är en relativ rackare råder det ju knappast något tvivel om. Kanske är det så att vår puls, vår egen organiska rytm, i själva verket är var och ens universella tidskonstant. Att den puls vi känner och kan mäta talar om för oss hur fort vi färdas genom tiden och att vi allesammans gör det i vår egen takt.

Och varför skulle det då inte kunna vara detsamma med andningen. Att vi var och en för sig genom andningen, andetag för andetag tar tag i vår andlighet. Att de andliga strömmar vi tillåter vår respektive ande att andas genom vår fysikalitet och dess anda håller sin egen rytm även den.

Kanske är det där vi har vårt kraftfält; i dessa svängningar och pulser. Vad vi är och upplever här illustreras för oss med tidens hjälp men är ju samma sak hela tiden ändå – förändringen inkluderat. Frekvenser för olika fenomen genom tiden är och uppfattas olika men är ju ändock just vibrationer. Från ljusets, ner via ljudets, hjärtats, jordens, andningens, årets, planeternas och hela vägen ner till de verkligt lågfrekventa pulserna som den repetitiva historien, till exempel.

Vi kan se skeendena framträda som materia över tid här. Praktiskt eftersom man annars inte skulle kunna jämföra vad en viss händelse orsakar med mindre än att ha ett oändligt antal parallella världar sida vid sida för jämförelse. Nu kan det nog vara så ändå, ett oändligt antal parallella världar ur var och ens respektive tidpunkter; ständigt länkade med varandra och i ömsesidigt föränderlig självsvängning.


Slika mönster, över tiden, i ett högre antal dimensioner. Vår värld, månne? Från http://indigineous.tumblr.com/