Egentligen

Egentligen borde jag nog inte skriva så mycket. Fingrarna säger ju ifrån. Mellan beställningen av böckerna och dess ankomst flöt en diger våg. När väl böckerna kom, vilket konstruktionen förtjänstfullt uppsköt, hade elden brunnit ut. Det var sökandets blå låga som brann och den brann intensivt den där gången. Jag undrar varför jag söker, vilket ju blir lite parodiskt eftersom frågan i sig implicerar ett sökande kring sökadet.

När farsan dog tog jag vägen rätt in i sökandet. Innan dess hade jag varit lugn sedan jag fann Henne. Och Henne fann jag i ett utstuderat sökbeteende. Som jag letat – hela mitt dittillsvarande liv. Så stod Hon där och vände Universum rätt. Jag älskade Henne på en gång eftersom jag alltid har älskat henne och alltid kommer att göra det.

Jag blev lugn, hela vägen från tanken ner i själen då. Hennes kärlek löste upp knutar och gjorde det lätt att andas. Jag stod i begrepp att lämna sökandet bakom mig och klurade över förändringar i min föring av livet som skulle kunna få ihop vad jag då betraktade som jobb med den paradisiska tillvaron här hemma. Det var stor skillnad. Ett arbete skapat av min egen frustration med perpetuerad olycka och prestationsångest som drivkraft visavi ett liv i förbehållslös lycka.

Det var vad jag klurade på. Inte på vad universum är gjort av, hur man tänker bort flugor eller och vad det är för symboliskt drama man utsätts för på sin vandring genom en västerländsk livsmedelsbutik. Jag började känna istället. Så dog han. Pang, bom, flonks. Och jag stängde min känsla som en mussla. Jag började söka utav bara helvete. U t a v b a r a h e l v e t e faktiskt. Och nu var det fan ingen hobby längre, inget glättigt iakttagande, ingen lojt groende medvetenhet, inte ens ett nyfiket latent sökande i förbifarten. Nu var det fanemig allvar – på liv och död. Det var absolut maniskt från första början. Hålla känslan stången no matter what. Jag var ju stark. Jag var på G. Svalde den abrupta saknaden och traskade vidare åt heeeeelt fel håll. Givetvis, för om jag hade fortsatt åt rätt håll så hade jag omedelbart sprungit in i den sten av saknad som just placerats där för mig att bearbeta.

Innan jag träffade Henne var jag arg på allt i precis hela världen. Så stod Hon där och ändrade den till ljuvlighet. Allt. Hela. Men så stack jag till höger med mitt sökande och jag kom att bli monumentalt arg på världen – inte precis hela världen, men nästan. Jag såg samband jag inte tidigare tillåtit mig själv att se, skådade ner i allt jävulskap till världsligt hopkok jag kunde hitta – och vad värre var, det var inte mänsklighetens eget hopkok, det var något värre. Ett mörkt anonymt bedrägeri som svalde människan och alla de skapande och produktiva ansträngningar hon satte ut för att åstadkomma. Det var milt uttryckt deprimerande. Jag blev arg på vädret som jag insåg var manipulerat (mani-, minsann). Byggde värdermaskiner, såg helikoptrarna komma och gå. Blev manisk av att se de sprayade linjerna. Himlen blev ett irritationsmoment. Då är man ganska långt ifrån att vara on-top-of-the-world enligt rådande definition.

Jag skaffade mig en båt istället. Det hjälpte inte direkt – istället fick jag ett nytt projekt att stoppa in huvudet i och försvinna. Inte istället, förresten utan också. Det var i och för sig ett steg i rätt riktning på så sätt att jag inte alltid behövde vara arg på hela världen utan två ton i glasfiberarmerad plast. Men riktigt så var det ju inte. Jag var arg på bägge. Och världen och båten reflekterade min ilska och gav mig anledning att fortsätta mina slagsmål mot väderkvarnar. Eller snarare mig själv.

Det kan inte hjälpas att jag sett vad jag sett. Världen sedd med röntgenblick är kanske inte så vacker. Drevets kuggstatus likaså. Men det fungerar. De fungerar bägge två. Och så länge jag ser dem för vad de är så är det inget fel på dem. Det är jag som försöker göra något annat än vad det är av dem. Det är jag som försöker få världen att ändra sig utan att ändra mig själv – hur fan skulle det gå till? Jag lär över stenbumlingen. Igenom den, kanske till och med. Och då måste jag in i mig själv. Eller så behöver jag skaffa mig styrka att släpa med den. Det är en gravsten jag är stolt över. Den är ju tvivelsutan av vikt. Men i förståelsen av mig själv gäller andra sökanderegler. Jag har inte sett några böcker med titeln "Allt du behöver veta om Nils Erik Jansson – a Complete Workshop Manual". Jag tror knappast det skulle kunna bli någon storsäljare.

Jag vet att jag måste städa. Eller kanske inte ens det. Kanske räcker det med att kunna titta tillbaka och säga att "jomenvisst, så är det och så var det" och vara nöjd utan att bekymra mig om det som varit. Så länge energins tentakler lyckas ta sig genom tiden och hitta mig där jag är så har jag att jobba med. Och därför är jag ju här. Tack och lov. Hur som helst vet jag inte. Är inte där, helt enkelt. Vill men det blir när det blir.

Och när vi ändå är inne på det. Jag har ju gjort en eller annan klar markering om döden och dess meningsfullhet. Men samtidigt är jag livrädd (livrädd för döden, skojigt) för den. Den finns ju och den tar dem härifrån. Den kan ta mig också. Och i mitt sökande hittade jag tecknen på att döden kommer till den som är klar här. Den som har sett igenom det. Som inte längre behövs. Och om jag släpper sökandet och lever istället, om jag låter det flyta fritt – riskerar jag inte att bli klar då? Jag vill absolut inte härifrån just nu. Jag älskar det här stället. Jo – jag vet att det är befängt och jag kommer säkert att fnysa åt mig själv när jag korrar det här men jag har det ändå i mig. Jag, rädd att mista livet. Det var som fan. Jag som visste att jag inte ville bli gammal. Nu känns det helt annorlunda. Bra jobbat, livet. Bra jobbat, Kärleken.

Den utmaning jag kämpade med innan farsan dog, min plats i jobberiet visavi livet här uppe – den har fått sin lösning – kanske inifrån flykten. Pengarna från hans frånfälle kom i absolut rätt ögonblick och de människor som jag inte visste fanns men ändå till viss del kände uppenbarade sig att göra verklighet av en kreativ dröm om kreativitet. Tomteverkstaden, kanske man kan säga. Där det skapas och byggs. Oklart vad, men skapas gör det.

Vid inblick i mig själv finns det där konstruerandet där, centralt. Att tänka ut kluriga lösningar på saker, tänka utanför ramarna och komma med förslag som ligger utanför det förväntade; är det bara jakt på bekräftelsebehov eller är det något annat? Det känns som om det är en drivkraft som alltid funnits där, hela vägen från legolådan. Och sett i fler livstiders perspektiv så kan det nog hända att jag får klarhet i saken. Det står på listan av saker att kolla upp. Sannolikt inte utan hjälp. Jag har några ord skvalpandes kring vad det är, några kopplingar och datum. Men mer än så är det inte ännu.

Så – med försörjningsformproblematiken löst och med insikten om en sten på livets väg att förhålla mig till får jag ta till mina klurighetsskills för att ta mig vidare. Sökandet känns som sagt rätt meningslöst, i alla händelser just nu. I alla fall det som rör en värld jag inte riktigt kan ta på; den perifera. Jag vet vad jag har att göra och delar utmaningens situation med min älskade. Tillsammans har vi en skitjävla stor häst som avlats fram för att flytta till exempel stora stenar; eller – för att vara specifik – att flytta jättetunga artilleripjäser. Vad gör man med artilleripjäser? Man skjuter saker. Man skjuter upp dem. Man skjuter dem framför sig. Och slika pjäser är hästen avlad att flytta – uppskjutandemaskiner. OK. Kanske inte så konstigt att tummelpunkterna kommer den väg de gör.

Tack. Mera, tack.

Tack!

Hemma i skogen luktar det underbart. Solen försvinner bak träden på en helt annan plats än mitt i sommaren men den värmde gott innan den drog sig ner och fortsatte över atlanten där borta. Fåren smaskar på gräsmattan och hästarna lufsar runt och äter hö i hagen. Jag har satt i mig nästan ett halvt kilo nötkött och barnet har borstat tänderna utan invändning och krupit upp i sin säng efter höstterminens första skoldag.

"Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck.

Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar med visst mått av kreativitet. Det handlar om att bygga system och budskap och att sälja dem på en rätt igenom konstruerad marknad.

Hade det inte varit för människorna så hade det varit artificiellt alltihopa. Men tack och lov är det människor och deras högst uppriktiga skaparkraft och närvaro som valt att spela det där spelet som kallas jobb. Det är den verkliga biten, så att säga. Men min verklighet bor likväl huvudsakligen här ute i skogen.

(Ibland blir jag så lycklig av livet att jag tappar fotfästet. Jag liksom upplöser tanken på de mest elementära saker som gravitation eller tid och ser allt som möjligt i det givna ögonblicket. Men gravitation och tid finns ju och om jag blir otålig så blir de väldigt stora föremål för frustration. Men om jag låter dem finnas och accepterar dessa förutsättningar finns det å andra sidan ingen gräns på vad som kan uträttas.)

För efter att ha bråkat lite med sorgen och låtit den komma fram lite så känner jag mig väldigt befriad. Visst, dess yttringar kommer att komma tillbaka och härja – mitt komihågsnöre sitter där och är menat att påminna mig om att låta det komma fram direkt nästa gång istället för att skicka det på avvägar som ett feladresserat brev på posten.

Jag är så ohyggligt tacksam för allt jag får uppleva. För kreativiteten, vännerna, idéerna, tonerna och bilderna. Men mest av allt för kärleken. Hennes villkorslösa kärlek som gör mitt liv till ett paradis. Som gör varje dag till en underbar dröm här i skogen eller vart det nu är vi befinner oss. Och hans kärlek – Den Lilles. Vad jag älskar den där ungen. Bortom all begriplighet det också. Sådetså.

Tack, var det. Ljuvliga liv. Och kram på er, allihop (hårdrockigt slut, inte sant)!

Närhet och tillfredsställelse

Det rusade mot den ilskna punkten igår igen. Efter nedkylningen kom den arga smärtan tillbaka i kroppen, den som momentant driver mig till vansinne och som bränner ut den egna organismens mentala elskåp. Det inre energikriget kanske man kan kalla det. Det tar sitt uttryck i ett skrik efter den blå, djupa brunnen men det är villkorslös närhet och fullkomlig tillfredsställelse som löser upp knutarna som ger oväsen ifrån sig. Kanske behövs det salt också. Det ger sig. Nu är i alla händelser tanken stilla och det går åter att reflektera i dess yta. Kärleken löser allt.

Vad driver makten?

Lördagar med stadsungar i huset tar inte sällan vägen via köksfläktexistensialism, denna gång tack vare en mycket förklarande filmproduktion. Det slår mig hurpass obegripligt mitt skrivande här ändå måste ha varit. Men eftersom det snarare syftar (eller var det syftat) till att få mig själv att begripa så är det en icke-fråga.

När lördags gled över i söndag blev ämnet makt och inte vilken makt som helst utan den makt som å ena sidan tycker sig ha världen i sitt grepp(*1) och därigenom också härskar över människorna via dess motpol vanmakten(*2).

*1) Övervakningssamhället, kriminalitet, finansförtryck, nyheter, media, militär makt, religiösa härskarsystem, skuldfällor, klimathot, förgiftad mat, nerdrogning via så kallade läkemedel, förtryck av det själsliga och så vidare och så vidare.

*2) Synen att ovanstående är övermäktigt och att jag som liten betydelselös människa inte kan göra ett skit åt det utan har att inrangera mig och leva mitt liv i förtryckt betydelselöshet intill den meningslösa döden.

Den där makten, alltså. Varför finns den? Jo, eftersom all makt växer av sig själv – det är dess enda riktning och vektor. För många år sedan mappade jag och några till upp en syftesstruktur (sådant var populärt under det sena 90-talet) för ett projekt vi jobbade med. Att mappa syftesstrukturer egentligen är ganska kul. Man skriver ner saker man tycker att man behöver göra längst ner och så frågar man varför och drar pilar mellan svaren till dess man har ett enda svar högst upp dit alla pilar leder. Företaget hette M2S och ”M2S Expansion” blev det slutgiltiga svaret.

Vad makt bottnar i försökte jag beskriva häromdagen i ”självtänkeri för nybörjare, del 7: Makt”, men jag är inte säker på att jag lyckades. Jag menar – roten, anledningen – ursprunget. Vad är maktens källa? I mitt tidigare försök att beskriva det så sa jag ungefär såhär:

Någon har ansamlat välstånd. Pengar, resurser eller vad som helst av värde. För att behålla detta värdefulla och för att säkerställa att det ska komma de egna närstående tillgodo i första hand måste makt utövas. Och för att kunna behålla makten över allt som kan komma att hota rikedomen måste både rikedomen och makten helt av sig själv expandera. Eftersom makten berikar rikedomen och gör den större krävs det hela tiden mer makt för att eliminera de samtidigt framväxande hoten mot den.

Logiskt? Det tycker faktiskt jag.

Men det förklarar inte roten – inte egentligen. Det pekar bara från makt har sitt ursprung i att vilja behålla det värdefulla man har. Varifrån kommer viljan att behålla det man redan har? Där har vi kanske maktens källa.

Dags att spjälka upp:
1. Vad är rikedom?
2. Varför vill man ha den?
3. Varför vill man behålla den?

1. Vad är rikedom?
Det har varierat genom historien men ändå inte sådär vansinnigt skiftande. Valutor har varit tyglappar, spannmålstunnor, kvinnor, mynt, sedlar och nu senast saldon på digitala konton. Låt oss använda dagens mått på rikedom – hur mycket pengar man har som avstamp.

Att ha mycket pengar är alltså rikedom i vårt exempel. Men det räcker inte som definition eftersom synen på vad mycket är ganska godtycklig. En fiskarfamilj i Kambodja kanske tycker att vad Svensken betalar för ett paket kaffe är den ymnigaste rikedom, men här är det bara ett paket kaffe.

Jag skulle vilja definiera rikedom som att ha mer än man behöver. Visst, att behöva är också ett sluttande plan – att ha fyra bilar i en familj med två körkort kan ju ha sin förklaring i att man ibland behöver få köra nercabbat, bland offroad och så vidare. Låt oss dra i definitionen en bit till. Det finns en magisk gräns i det här med att ha tillgångar – det vet jag eftersom jag själv experimenterat med den och eftersom jag sett många som slagits med dess existens.

På den ena sidan gränsen har man vad man behöver och njuter av det. Kanske har man just bara lite för lite och därmed något att planera eller längta lite lätt efter. På den andra sidan gränsen har man lite mer än man behöver och det där överskottet blir med tiden till en börda. Just nu har jag en till två snöskotrar för mycket och det är faktiskt en börda. Att ha mer än det jag behöver för att vara i balans är kanske vad man kan kalla rikedom. Därav suffixet dom i ordet.

Om jag är dömd att vara rik måste jag bära bördan av att hantera saker jag inte behöver på samma sätt som den som är dömd att vara fattig – alltså den i fattigdom måste bära bördan av att alltid ha för lite av något.

Rikedom är alltså att ha för mycket. Att ha rikedomar utöver vad jag egentligen behöver eller kanske snarare utöver vad som får mig att må bra.

2. Varför vill man ha den?
Då kan man ju verkligen fråga sig varför man vill ha rikedomen – egentligen. Att alla vill ha pengar kan man ju skriva under men varför skulle man vilja ha mer pengar än vad som kan göra mig lycklig?

Du sitter vid middagsbordet och maten smakar utsökt. Du är mätt. Ändå fortsätter du att äta. Eftersom maten är så enastående välsmakande. Samma sak med rikedomen; vi är alla kulturellt betingade att söka den. Klart som fan det är svårt att sluta i tid.

Om man ätit för mycket mat blir resultatet att man får lite risig mage någon dag och det dröjer nog innan man föräter sig igen. I fallet med rikedomen kan emellertid implikationerna bli långt mer omfattande. Det ser vi i världens maktstrukturer i dag. Det kan på så lite som några tusen år dra iväg och bli helt absurt.

3. Varför vill man behålla rikedomen?
Analogin med ätandet hade varit att om jag förätit mig skulle jag vägra gå på toaletten eftersom jag ville behålla mina rikedomar till varje pris. Nu vet vi människor att allt vi äter förr eller senare förvandlas till bajs så få går och sparar på just det.

Med pengar eller rikedom är det emellertid något annat. Eftersom vi är så kulturellt fostrade att hålla hårt i våra slantar är det svårt att släppa taget om överskottet. Det finns kopplingar som ofta är ganska starka mellan att ha rikedom och den egna självkänslan. Därför är det inte ovanligt att den som har skaffat sig tillgångar bortom rikedomspunkten också gör allt i sin makt för att behålla dem.


Så svaret på frågan om varför skulle alltså vara något i stil med "eftersom man har fått lära sig att det är rätt". Och lagt till listan över saker vi fått lära oss att det är rätt men som inte nödvändigtvis är det framträder mönstret:

"Man får kramp och drunknar på fläcken om man badar efter maten."
"Tomten kommer med julklapparna."
"Fett är farligt att äta."
"Den arabiska våren handlar om frihet."
"Oljan kommer att ta slut."
"Koldioxid är farligt."
"Man lär sig språk genom att först lära sig grammatik."
"Bögar är farliga."
"Du ska inte tro att du är något."

Och så vidare. Det där med att man måste bibehålla sin rikedom är kanske inte hugget i sten det heller. Men precis som många uppfattningar och "sanningar" är detta icke desto mindre blott en utbredd praxis i en värld som förlorad sig i förmodade sanningar utan själslig täckning. De flesta av oss vid en eller annan tidspunkt strävat efter att berika oss själva bortom punkten till rikedom. (Om detta finns mycket skrivet i arkiven på denna blogg. Se kategorierna pengar och arbete. Min egen uppgörelse med rikedomsspöket.). Få har lyckats. Och av de få som har lyckats har ingen blivit lycklig av själva rikedomen. (Däremot har en eller annan vaknat upp och blivit lycklig av de insikter de medför vilket i sin tur beror på att man gått över gränsen för den kulturellt inducerade illusionen av rikedomens betydelse. )


Det behövs egentligen bara en enda människa som gått över rikedomströskeln och börjat skapa sig makt för att få behålla rikedomen för att hela världen ska förändras till denne människas fängelse. Om denne ende människa inte kommer på andra tankar kommer hans aspiration att rent logiskt att leda till att han blir världens härskare även om rikedomen från början inte varit större än 50 öre.

Rikedom > Makt > Världsherravälde. Logik. Det är ju därför vi har imperier i våra historierullar.

Maktens uttryck varierar liksom dess förslagenhet. Vi har precis passerat den absoluta maktens blomning och så gott som alla människor på jorden är på ett eller annat sätt insyltade i maktens bibehållande – givetvis huvudsakligen omedvetet. Icke desto mindre ser världen ut som den gör på grund av att någon fick ett överskott och valde att behålla det.

Det var egentligen fel beslut. Och underlåtenheten att inse det från alla människor som levat från då till nu har tagit sin tribut. Krig, sjukdom och en massa mänskligt lidande har sin rot i precis just detta. Sannolikt eftersom alla som har varit med på resan helt enkelt önskat lära sig om balansen över rikedomspunkten.

Och det beror i sin tur på att vi behöver kunna hantera detta om vi ska kunna skapa vår egen värld direkt med tanken utan den tröghet vi har idag. Tiden går allt fortare och med just tiden närmar vi oss den punkt där våra tankar blir till verklighet ögonblickligen – tiden för tidens upphävande. I en sådan verklighet måste man ha mognat bortom sina inlärda begär. En hunger för makt i en direktmanifesterande verklighet skulle omedelbart förinta densamma.

Vi får alltså lära oss jordens läxa. Och den läxan är – för den som inte redan tänkt ut det – att man inte blir rik av att ha mer än man behöver. Det finns en punkt där allt stämmer. En nollpunkt då balansen är perfekt. Då man varken har för mycket eller för lite av något överhuvudtaget.

Hittar man den punkten – och det är ju kanske inte det lättaste i den värld man präglas in i – då kan man hantera det. Då kommer man inte att förstöra den tidlösa världen. Då kanske man blir kallad till nästa lektion. Det är väldigt, väldigt många som anlänt eller är under inflygning till den punkten. Detta hade inte varit möjligt om inte makten och hungern efter att få behålla rikedom varit så världsomspännande och total som den var precis alldeles nyss.


Och för att vara lite tydlig för en gång skull: att välja att behålla något man inte behöver för att berika sig själv är det skadligaste man kan göra. Att vara närig och kämpa för att ansamla rikedom är vad som skapar det egna maktfängelset. Den som driver fängelset är precis lika fången som alla fångarna tillsammans. Makten är blott en bokföringsmässig teknikalitet för att försöka dölja denna enkla sanning.

Att däremot sprida överskottet, att dela med sig så snart man inser att man har mer än vad jag behöver – vad skapar det? Ringar av tacksamhet, lycka, friktionsfrihet och välmående som sprider sig som en löpeld. Generositetens löpeld som raskt slukar maktens mörker och sprider värme mellan alla oss intills dess i någon mening förledda människor.


De som håller hårdast i makten är de som har blivit mest grundligt itutade att deras främsta livsuppgift och syfte är att hålla i makten och förvalta rikedomen. Det är ett ganska ambitiöst projekt att fostra fram dessa makthavare. Det börjar sannolikt redan innan födseln – viktigt att hitta de rätta avelspersonerna. Man brukar tala om blått blod, kallt blod. Viktigt att de som avlas för att ha makt också har den erforderliga kylan och inte riskerar falla i gropar av värme. Att de kan motstå den naturliga mänskliga företeelsen kärlek.

För det är där jag hamnar hur jag än vrider och vänder på det. Hemliga sällskap, makthavarkonferenser, invidningsriter, internatskolor, mänskliga offer, depopulationsagendor – you name it. Allt det där finns för att bibehålla kylan hos makthavarna så att de inte behöver blinka till och säga "nej" när det är dags att skicka soldater till en säker död eller deploya ett långsamt verkande program för sterilisering.

Det handlar – precis som allt i världen – ytterst om kärlek. För de allra flesta av oss handlar det om att det ändå är kärleken som driver oss. Att vi gör allt det vi gör av kärlek för oss själva och varandra. Men de som avlas och fostras till att vara makthavare kastreras från kärleken. Den får inte finnas i deras liv. De formas för att gå av negativ energi, att leva av blodsoffer, slaveri och utsugandet av livskraft och därmed kärlek hos resten av befolkningen. Något som sannolikt vem som helst kan lära sig om man plockas tillräckligt tidigt.

Det är egentligen ett missförstånd, emanerande ur en säkerligen alldeles obetydlig rikedom. Men likt alla missförstånd inträffar de av en anledning och anledningen här är att vi som får uppleva det ska få möjlighet att göra oss kvitt makthungern och kliva vidare i en värld där alla önskningar införlivas omedelbart.

Lost and Found

Jag hade egentligen tänkt att skriva om rädsla idag, men jag tror det blir en annan gång. I går krafsade jag ner alldeles för många ord på temat rädsla och förtröstan, något som ju är ganska naturligt när man är där jag är. Jag menar – skillnaden är markant. Sättet man ser på livet och hela – ja, ni vet.

För varje gång jag kommer hit känner jag mig mer hemma. Den här gången är verkligen inget undantag. Tredje gången gillt är sannolikt ett väl begagnat uttryck av en anledning. Jag tror inte ens att jag tänker ge mig in på varför utan snarare konkludera att den som känner mig begriper.

Vi tänker slå oss ner här när Den Lille blivit större. Om vintrarna. Visst – det är bara löst snack och en vag plan – annars hade det ju knappast varit någon tjusning. Alls. Men jag vet. Sådetså.


I går hade jag nöjet att uppleva en av de där sakerna som man hittar under kategorin ”sådant som aldrig händer”. Ni vet purpurfärgade enhörningar, flygande elefanter, talande buskar som brinner, hav som delar sig, villkorslös kärlek och så vidare.

I måndags var vi vid de här vattenfallen och kikade lite varvid min fru snubblade till. Ingen av oss märkte att hon därvidlag tappade sina förlovnings- och vigselringar…

Fallen vid vattenfallen var min hustru.

…inte förrän vi kom åter till civilisationen. Då uppstod en viss frustration i min frus sinne och med hjälp av sin medresande vän Anna gick de systematiskt och mycket rationellt igenom dagens foton. Till all lycka hade jag lyckats lägga beslag på min hustrus systemkamera just som hon badade som bäst och vad skulle jag föreviga om inte just nämnda hustru. Såklart. På grund av detta kunde ringfrånfället identifieras till en viss klippavsats.

Problemet – kan tyckas – var att just den här platsen var en dryga metern djup grop med diverse öppningar vidare nerför vattenfallet så att de bägge ringarna med största lätthet hade kunnat skvalpa vidare och följa strömmen. Det rör sig om en fallhöjd på 80 meter så skulle det ju kunna se lite lätt utsiktslöst ut, sådär. Man skulle ju - om man inte tillämpat just förtröstan - ha börjat kolla med försäkringsbolag och det ena med det andra. Men man gjorde inte det.

I stället satte vi i går eftermiddags satte kurs mot vattenfallen igen. Dryga dygnet senare och tre personer med en sak i sinnet, mentalt påhejade av alla som visste vad som hänt. Målet var att hitta ringarna, helt enkelt. Att slå oddsen. Jag tror faktiskt att vi var ganska fast beslutna på den punkten. Och så var vi bra påhejade också. Så snart jag dykt ner i gropen och fann de hål som förband det lite drygt meterdjupa vattnet med det strömmande utför klippan tappade jag hoppet en smula. Jag hade drömt var ringarna skulle ligga men lyckades inte känna igen platsen.

Min fru, däremot. Grävde loss i en skreva och efter några minuters bubblande under ytan kom hon upp med en ring. Jubel. De turister som dröjt sig kvar till den sena eftermiddagen fick se något alldeles extra. Några minuters sökande till. Jubel igen! Hon hittade bägge ringarna.

Visst har jag varit med om läckra saker, sammanträffanden, symmetrier och meningsfullheter som byggts på i lager av sig själva så att jag nästan tappar andan. Men dessa saker har byggts upp över tid sedan jag träffade Henne och därför ser man dem inte förrän långt senare och då är de redan en del av livet.

Den här gången var det en så snabb händelse. En förlust. Ett beslut att hitta dem. En expedition. Och ett återfinnande. Ett återfinnande vars energi vida överstiger själva förlusten.

Kan inte låta bli att dra parallellen. Den här ön. Den här ljuvliga ön. Det var här jag första gången såg sista avsnittet av Lost. Det första jag någonsin sett på TV som fått mig att gråta. Av ren skönhet, dessutom. Hela serien är underbar och så genomsyrad av meningsfullhet, väl dold och maskerad, givetvis.

Den sista säsongen i allmänhet och det sista avsnittet i synnerhet skulle egentligen kunnat heta ”found”. I ett av avsnitten syns den grekiska texten ”allt som är försvunnet kommer att finnas”, vilket på svenska blir än mer meningsfullt. Det gäller ju precis allting. Sättet Lost förklarar för oss tittare vad livet är. En plats dit vi kommer under tumultartade former med den distinkta utmaningen att hitta inget mindre än oss själva.

Och när vi så hittat oss själva så finner vi allt annat, inklusive varandra. Relativt omedelbart, dessutom. Vi inser att vi är alltihopa. Att allt är en del av allt och den separation vi upplever finns till för att vi ska känna oss Lost och för att vi genom den upplevelsen ska hitta det vi söker.


Gropen

Som om det inte vore nog – var försvann ringarna? I en grop, givetvis. Våra ringar som har precis den här gropen inpräntad i sig (sagesman Nalle Puh):

"Om du försöker hitta hem men istället hittar en grop, kan du försöka att leta efter en grop. Då skulle du med all säkerhet inte hitta en grop, vilket skulle vara bra, för då kanske du hitter någonting du inte letar efter, vilket skulle kunna vara precis det du letar efter."


Vad vi västerlänningar kallar Tur och röta kallar österlänningarna lycka. Detta är lycka.

Galaxer av kärlek - ur ett godisfack

Jag tänker göra något så olifantligt vanligt som att lägga upp en låt här på min kära blogg. Dess kvaliteter behöver egentligen inte beskrivas närmare utan det är texten jag fastnat för. Den är en så oerhört vacker beskrivning av en distinkt känsla. En känsla som jag till punkt och pricka kan relatera till, nämligen när kärleken – den rent ljudande och vibrerande kärleken med alla dess nyanser från hjärtats, själens och hela vägen ut i köttets begär tar och bestämmer sig för något i stil med:

”Nu du gubbe lille så ska du få se något riktigt spännande. Nu jävlar ska du få se vad kärlek är och vad det kan göra med ditt liv, sörru.”

Hände mig för inte alls så länge sedan egentligen. Jag stod där med en fot och en hel referensram i en värld jag trodde var verklig och med ens lyste ljuset så starkt att jag tappade balansen och faktiskt trampade utanför vad jag trodde begränsade existensen – rakt i den oändliga yta som är en mer verklig upplevelse av verkligheten.

Just där – i mellanläget, med en gigantisk hemlis som ryms inuti den gängse verkligheten. Hon där i det lilla godisfacket. Vad är ett litet godisfack i ett helt universum? Sisådär två liter utrymme gentemot universums obegränsade rymd.

Hur kunde hela det här gränslösa rymmas där i det lilla facket?

Jo, det vet faktiskt jag.

Jag tänkte och trodde att min värld som jag kände den – den i viket godisfacket rymde ett nytt universum – var begränsad och att jag därigenom och givetvis var begränsad – om inte annat av världen runtomkring mig. ”Det är så här det är”. ”Det är så här du måste vara” och liknande.

Det tjusiga är ju att om jag inte begränsat mig själv hade jag aldrig letat så som jag gjort – letat efter syre att suga i mig genom små kapillärfilter i den syrefattiga verklighet jag underhöll. Det var precis så jag hittade henne. Och det godisfack som nu expanderat vida kring den gamla verkligheten. En gammal verklighet som nu knappt ryms i minnet. Så stort och obegränsat är det som rest sig ur två små fjuttiga liter.

En hel värld. Ett helt universum bestående av oändligt många universum kan finnas där mitt i något tillsynes helt oansenligt. Något rentav förbjudet och skambelagt. Att fånga modet, att kliva in i det tillstånd där en fot står kvar i den där atomen som i det gamla när allt är nytt var avstampet.

Fy fan vad underbart det är! Att känna hur man älskar det som händer fast det inte får. Hur man njuter smärtan av den skärseld man måste igenom för att bli sig själv. Hur den där lilla hemligheten man bär på är pulsen, vibrationen och själva kraften för alltings expansion. Med mig själv och min älskade i centrum.

Så. För alla er som inte upplevd den känslan men vågar. Njut den här låten. Den är verkligen äkta vara.

Nu ska jag och föremålet för den förbehållslösa kärleken, hon som öppnade detta gränslösa universum för mig och som jag älskar så att jag precis bara nästan sprängs i små bitar som sprids och accelererar till en helt ny galax och får världar att bildas som pulserar av musik och kärlek gå och äta.


Exakt den känslan. Snubblande vackert.

Rapport från Livet

Det blir inte skrivet så ofta ett tag. Allt går i vågor – skrivandet också. Jag har provat en ny sak de senaste veckorna. En sak jag inte provat på ganska länge – jag har jobbat. Inte bara småjobbat utan faktiskt jobbat lite mer än lite ett tag. Märkligt, men det fick bli så. Av två anledningar.

Dels insåg jag att jag inte helt ville sluta och den logiska slutsatsen av det blev att föra företaget framåt en bit istället. Dels ställde jag mig den inte helt okomplicerade frågan ”vad tycker du om att göra?”. Det var hög tid att ställa frågan efter en längre tids utforskande av tilltagande medvetande och lämnade spelplaner.

För det är ju så om man är funtad på det vis jag råkat bli att man upptäcker saker. Samband. Orsaker. Och vid vad som kan verka vara slutet av dessa trådar finns ett slags slutsats. Ett slags insikt om vad det jag trott var något helt annat faktiskt inte är det. Det visar sig istället vara något helt annat än något helt annat vilket ju är något helt annat.

Jag tror det började med pengarna, näringslivet, bostadsmarknaden och patentväsendet. Sedan tog det sig vidare i vågor av avtagande blygsamhet till att gälla ”allt vad livet ger och allt vad du omkring dig ser” (jo, det där kom från Djungelboken), inklusive döden. Mer om mina tankar kring själva genomskådandeprocessen i Pyramidtankar.

Att se igenom saker blir som med så mycket annat, särskilt för en mönsterskalle som jag. Mönster på mönster på mönster. Och i många av fallen visar den nakna åsynen av det åskådade en relativt meningslös liten konstruktion skapad av helt andra anledningar än vad som svävat i eldskrift ovan fenomenets spelplan. Ekonomi, medicin, politik, journalistik, samhällsplanering, teknik – you name it. Mönster skapade för att hålla människan från sin verkliga potential. Skapade för att hon ska hålla sig själv i schack. Av henne själv, dessutom.

Det är lätt att saker känns meningslösa mot den bakgrunden, inte sant? Varför ska jag lägga tid på att till exempel jobba när utbytet på något sätt är bedrägerislantar som skapas ur ingenting mot skuld? När utveckling av programvara sker inom den så synnerligen syntetiskt begränsade tekniska utvecklingens paradigm och där de programvaror man skapar ska köras på enheter som är byggda för att gå sönder under vinstmaximerande hårdvarutillverkares finansiella styrning av beteendet hos den hypnotiserade skaran konsumenter?

Vad är poängen? Vad är poängen med att skåda igenom saker när ingen förstår vad jag menar i alla fall? När ingen ens orkar börja lyssna på mina tankar kring världen och dess riktning. När mina önskningar kring vad som kan bli av det här stället – den här planeten – den här företeelsen – svävar helt i luften och köerna ringlar långa till affärer där man kan köpa en ny, marginellt uppdaterad version av äppelmärkt elektronik att förhindra sinnet från att uppleva livet utanför pekskärmen.

Jo, jag vet att jag inte alls är ensam om mina drömmar och önskningar. Tvärtom. Jag känner pulsen och obevekligheten med vilken människan återtar sin värld. Men i det logiska, i det tänkta och i det så kallade verkliga var frustrationen stor. Riktigt stor. Den släppte för ungefär en månad sedan. Jag fick se mig själv som karikatyr och ställdes inför att vara i själva livet istället för att fortsätta iaktta det.

Sedan dess har det i och för sig hänt lite av varje. Ett annat relativt fundamentalt ställningstagande har fått sin praktiska återverkan. Med två små snitt har den egna genbanken skurits av från den fysiska framtidens vidare inverkan. Ett beslut lika lätt som ingreppet men med en så synnerligen lång mental startsträcka. Jag som var så säker på att jag aldrig ville ha barn. Som var så säker på att jag aldrig skulle få uppleva barn.

Så kom Den Lille in på arenan. Hans egen fars tilltagande frånvaro väckte tankar i mig. Väckte ett slags känsla som jag inte kan beskriva som annat än faderlig, generna obeaktat. Jag har alltid sett miljön som den i särklass viktigaste faktorn för liv. Jag är den jag är eftersom de jag mött hittills under livet varit de dom är vilket de blivit eftersom de som format dem varit de som de varit.

Det är inte det att jag inte vill påverka världen. Tvärtom, jag vill påverka. I allra högsta grad. Men jag inser också att jag inte alls måste ha köttsligt egengjord avkomma för att göra mina intryck. Tvärtom, kanske snarare. Sagt och gjort. Snipp, snipp och så vidare.


Det är som om tillvaron består av ett antal olika program. Spelprogram. Man kommer genom livet att på olika grunder gå in i ett flertal olika spel. Det kan vara spel som skola>jobb>karriär, olika former av maktspel, spel involverandes fysiskt skapande som husbygge, billjud eller båtvansinne, krigsspel, prestigespel, slå-på-käften-spel, olika former av kärleksspel och så vidare.

I takt med att jag hittat vad jag anser vara roten till många av spelen har jag valt att dra mig ur många av dem. Riktigt, riktigt många. För någon månad sedan blev det nästan lite naket i sinnet. Blankt. Nu hade jag nog någonstans hoppats att sinnets spegel skulle reflektera hela skapelsens alla hemligheter ner till varje liten molekylärnivå och att jag skulle finna något slags inre nirvanatillstånd. Men spegeln visade bara mig själv och drömmarna rev i åt mig enligt följande.

”Ok, du har rensat spegeln. Du står här och har gått ur de spel du inte finner givande. Vill du lägga av? Är det så att du inte längre vill vara kvar och se vad som händer?”. Svaret var ett rungande ”jag stannar” (mer om det i Väntrum). Jag är alldeles för nyfiken på vad det ska bli av det här stället. Och oavsett hur mycket jag än skådat igenom och tycker mig veta om sakers beskaffenhet så är det här det händer. På detta mycket älskade ställe. Verkligheten.

Jag stannar eftersom jag är nyfiken. Och fastän jag vet att kärleken går långt bortom verkligheternas gränser så stannar jag eftersom kärleken finns här. Hon, Den Lille och alla de som strömmar igenom vårt röda hus. De som betyder mer än de kan begripa. De som i många fall utan någon större tvekan spelat det här spelet i samma sällskap många, många gånger förut. Jo, vi känner igen varandra såhär på sista varvet. Kikar upp och märker att vi förstår. En och en, två och två och så vidare i obeveklig acceleration mot helhet.

Så eftersom jag är här – och eftersom jag vill stanna en god stund till – var det alltså dags att fundera ut vad det, vid sidan av kärlek, är för något jag tycker om att göra här i Verkligheten. Jag är ju den jag är och har nog i tilltagande grad alltid varit. Jag tycker om kontrast, variation, mångsidighet, men ändå är det några saker som alltid kommer tillbaka som extra underbara;

1. Kärlek. Äkta och förbehållslös.

2. Jag gillar sex, ska inte sticka under stolen med det. I kombination med 1) ovan något helt obeskrivligt. (1+2=älska)

3. Ord. Såväl andras som mina egna. Gärna sammansatta till ordvitsar.

4. Bygga. Att bygga med händerna. Givetvis utan ritning och utifrån känslan att veta att det blir bra hur det än blir. Då blir det bäst.

5. Skapa. I mitt fall inte sällan i form av programmering. Att skapa ett system som gör något. Eller utveckla det.

6. Umgås. Precis just det.

7. Vatten. Jag älskar vatten på ett nästan osunt sätt.

8. Lösa gåtor och problem. Logiska, interpersonella eller verbala – sak samma.

Det räcker en stund. Sagt och gjort – jag jobbar lite. Eftersom det kombinerar många av de saker jag ju verkligen tycker om (5, 6 och 8). Vad jag däremot gör nu till skillnad från förut är att jag är samma person när jag jobbar som när jag inte jobbar. Jag har alltså ingen yrkesroll – jag är jag. Alltid. Vilket gör det hela rätt intressant på det hela taget. Vad som gör det lite kinkigt är detta med pengar; jag tycker inte om pengar, men jobberierna har på något sätt en default utgångspunkt av att vara ekonomiskt drivet. Jag tar helt enkelt och skiter i det, jag tar betalt så länge det behövs och hoppas att hela den ekonomiska teatern kan upphävas vad det lider.


Och när vi ändå är inne på det. Ekonomin står på det signalstarka avrättningsaltaret. Snaran hänger kring halsen och ”alla” hjälps nu åt för att gemensamt sänka det ekonomiska paradigmet. Visst, yra tuppar (huvudsakligen) med kapat huvud springer runt och ska ”rädda” detsamma, men det är ju egentligen inget annat än undantaget som bekräftar regeln. De småaktigt kärleksrädda som hittat på spelet bakom spelen har beslutat att avskaffa ekonomi. Det är därför vi kan läsa om ekonomins godtycklighet i mainstreammedia, inte på grund av journalistiskt uppblossande vakenhet som man kan ledas att tro.

Spelledarna har likt de i Hungerspelen, givetvis sina nya skapelse ett knapptryck bort. In på arenan leds den globala diktaturens bandhund Klimatstyret. Vars väg breddats av lögner och impotenta miljöfordon i en värld med egentlig obegränsad tillgång på energi nedstrypt till förment brist i de kärleksfruktandes störtlöjliga spel om kontroll och makt. Patetiskt – absolut, men reellt så länge vi spelar spelet.

Saker som den antimuslimska filmen av oklart upphov är bara små krusningar på lögnvågen. En överskruvad boll mot öppet mål, kan tyckas. Var och en som tänker efter kan se vad det är som händer. Precis var och en av oss känner i våra själar att det inte stämmer, ändå låter vi våra sinnen internerar de påstådda sanningarna. Varför? Eftersom vi är med i spelet. Eftersom vi är nyfikna och vill veta vart det tar vägen. Kanske vill vi veta hur långt vi kan uthärda. Men vi vet också att vi kan dra oss ur – vare sig vi vet det eller inte så vet vi att vi vet det. Innerst inne och under spelets nuvarande fas huvudsakligen dolt för varandra.


I natt drömde jag ovanligt många saker. Bland episoderna fanns en mycket tydlig dröm som rekapitulerar en händelse vid köksbordet dryga dygnet bort här hemma. Jag fick frågan av två nyfikna som deltog i spel jag dragit mig ur. De hade anlänt längst genetikens linjer till samma köksbord och kaffemaskinen hade just slutat surra. Det var skönt att se dem här. Se dem färdiga med sina monster. Glada, hela och äkta.

”Nu vill vi veta hur det hänger ihop”, frågade en av dem. Jag funderade en god stund. Detta var frågan jag väntat på mer än något annat. Och att få den från just dem, de två kvarlevande – här hemma i Olsbo – utan tillstymmelse till animositet – ett slags perfektion. Jag skulle precis börja tala när halsen tjocknade. Jag fick inte fram ett ord. Jag hade kommit så långt som att formulera meningen och förde handen mot fönstret för att peka mot det nylagda strecket på himlen. Jag fick fram några ord – så tog det stopp. Så fortsatte det en stund till dess att jag blev helt ursinnig.

Då hörde jag Hennes röst bakom mig. Hon som i all sin tysta effektivitet just där men i den reella tiden deklarerat att hon avslutat spelet med en linjecyniker härförleden. Hon som med sin självklart skuttande distinkta resväg genom livet klurat ut pusselbitar redan nu. Som med sin framfart genom insiktsmaterian på sitt självklara och snabbläsande sätt förstått varför akutmottagningarna är fyllda till bredden och vad det är som driver spelet. Speltjej som hon är. Naturligtvis.

Känslan av att höra Henne ta orden ur sitt sinne, in i verkligheten och vidare in i de sinnen som fanns på plats var helt underbar – i den bevittnade verkligheten liksom i den drömda. Det må vara att blåsa upp ett skeende av relativt liten omfattning men jag kan inte beskriva det som annat än ytterst befriande. Att höra någon annan ge uttryck för en verklighetsbild baserat på insikt. Att höra att rösten tillhör Henne. Sinnet gör glädjevolter.

I drömmen pratade hon en stund. Kärnfull och tydlig som hon är. De frågande förstod på en gång. Det hade de aldrig gjort om jag försökt förklara. Såsmåningom öppnade sig min hals igen. De tittade på mig alla tre. Frågande. Inte frågande som att de ville veta något jag visste – de ville bra veta hur jag mådde. ”Jag mår bra nu. Det är skönt att kunna se saker och förstå vad de är utan att behöva ifrågasätta allt hela tiden”.


Jag antar att det är där jag är. Känns bra. Känns levande på något vis. På något nytt, lite mer helgjutet vis. Vid roten av komplexiteten vilade en enkelhet så barskrapad att vad som varit komplext blev vackert från sin nya betraktelsevinkel.

OK om sjukhusen är fulla av människor som är sjuka på grund av att de förgiftats. OK om vi skjuter varandra, slåss och bråkar om brödsmulor när vi i våra sinnen har möjligheten att leva i överflöd tillsammans. Vi gör ju det här av goda anledningar. Vi gör det för att inse vad det är vi inte är. För att få perspektiv på vår egen oändlighet. För att definiera oss. Varandra. Mänskligheten.

Det här spelet innehåller så mycket lidande, så mycket lögner och bedrägerier. Det innehåller så mycket vansinne och dåraktighet. Allt det där finns där för att på något fåfängt sätt försöka balansera den obegripliga godhet och kärlek varje levande väsen kommer ur. Allt det där finns där för att i alla sina komplexa krumbukter försöka väga upp den enklaste och renaste av strukturer. Det ett som är helheten. Som är vi. Som är allt.

Livet – finns det verkligen? Ja. Här och nu. Enbart.

Närvaro och därvaro

Varför skillnaden? Då, där – i mitt gamla liv – ett tydligen inte ändlöst men ändå långdraget glidande genom livets olika landskap. Alltid i rörelse på flykt undan rastlösheten. Sökande de punkter som bor på randen av tiden som är för kort för att finnas för att leva av dess utbredning över själva restiden. Sittandes bakom ratten i det påtittade sceneriet. Lekandes med tanken kring hur ett liv utanför glaset skulle te sig. I en verkligare verklighet, en öppnare och mer fullkomlig livsupplevelse. Platserna jag passerade har indexerats i sinnet med de imaginära attribut jag ur mitt dåvarande perspektiv etiketterat dem med.

När jag nu plockar fram den reseguidebok jag själv plitat ner i sinnet är jag som läsare fasförskjuten. Jag ser rakt igenom mina gamla observationer och inser att de är utgångna; att de vilar mot en annan horisont än den jag nu betraktar som verklig. Då såg jag något slags imaginärt liv spelandes över en lokaliserad fasad och såg det lite öppnare, lättare och mer tillgängliga i de samhällen som passerade utanför rutan som en möjlig grogrund.

Nu lever jag i exakt en sådan värld. En fysiskt ganska liten värld, i ett annat väderstreck än jag anat men bärande extrapolationen av alla de markörer jag placerade på andra sidan rutan i mina önskningar. I en verklighet jag inte kunde föreställa mig utan vars karaktäristik jag samlade pusselbitar till under sinnets i rörelse stationära belägenhet. Hon dök upp under en sådan resa. Hon bubblade fram ur orden och låg där naken för mig att upptäcka. Att finna livets essenser och det förbehållslöst fullkomliga.

Fläskkomplett. Alltihopa. Jag lever nu i det jag då skådade. På andra sidan glaset. Ser hur andra åker förbi i sina hyrbilar på väg till ett komplett liv, fångar en ögonblicksbild att fästa några punkter vid på sin resa. Det händer i sinnet. I mitt och hennes sinne. I den lille. I hagen. I sjön. Och i tystnad. Helt av sig själv och i den takt den overkliga verklighetens lustfyllda puls själv önskar.

Men när jag tänker kidnappa henne med till trakter jag bokfört som trevliga och omtyckta vilar det en missbedömning i botten. Att med själva rörelsen som mål ändå mållöst tillryggalägga sträckor av tilltalande optisk art är en redundant upplevelse i många stycken. Visserligen kan även dessa saker omfamnas och accentueras av blixtrande punkter av sinnlig och köttslig art. Och visst bor det toner i marken lite överallt som kan väckas till liv att ackompanjera vår gemensamma symfoni i passande stycken.

Men jag tvingas i alla händelser att minnas att jag faktiskt glömt hur det var. Och varför. För att återigen uppmäta den exakta aspektförskkjutningen om just 90 grader. Ur det oförstående iakttagandet av en verklighet till närvaron i densamma. Rätvinklighet. Vad annars?

Bubbel

Hon bubblar av insikt. Har sett vad som hänt och väntat min ankomst in i planket. Hon till och med presenterar planket för mig och hon gör det med sin själsligt bottnande totala närvaro i känslan. Älskade, genomljuvliga människa. Klumpen är helt borta idag. Tack.

Gräva, drömma och andas

Gräva
Vart tog intellektet vägen? Jag som brukade se till att ha fötterna stadigt nerborrade i fakta och kunskap. Jag som brukade bära runt en ytterst välindexerad lunta av inlärdhet, alltid redo att slå upp den exakta sidan där ämnet för samtalet avhandlades och beskrevs i faktamässig detalj med sprängskisser och det hela.

Som jag jobbat med den där boken. Kartorna, observationerna, orden. Sammanhangen och mekanismerna. De stora osynliga entiteternas reella applikationer, styrsätt och förpliktelser. Hur allting fungerar – från teknik till juridik. Från makt till militär. Från värde till pengar. Från likviditet till resultat. Från innovation till patent, men inte tvärtom. Och så vidare i all synlig oändlighet.

Utan att direkt fråga mig varför har jag alltid grävt lite till. I backspegeln har de raka linjerna framträtt men i själva grävandets stund har det mest gått något slags impuls. Nu känner jag på något sätt att jag grävt färdigt. Alla de ytor på vilka jag härjat runt är söndergrävda och så snart jag går syn på en ny yta far jag dit och markerar lutning och nergrävda kablar.

Det har till och med gått så långt att jag drar fram slagrutan och letar reda på de underjordiska ådror som finns under ytan. Om inget inte stämmer blir jag uppriktigt förvånad. Ju större yta, desto större avvikelse från det sken den utstrålar. Ju tydligare yta desto lägre halt av egentlig sanning och så vidare – i all synlig oändlighet.

De senaste månaderna har jag försökt sluta. Vänt blicken inåt istället. Det finns något därinne – ett slags portal ut i den ännu vidare världen. Den som rinner i de underjordiska ådrorna; den som pumpar energi in i de skeenden som i skal efter skal förvandlas till vad som täcker de ytor jag så ivrigt perforerat med mitt grävande.

Det är inte utan att jag ställer mig frågan om varför. Varför söker jag den begravna hunden? Varför vet jag när en stor nyhetsstory är något annat än den utger sig för att vara (motsatsen är ju i det närmaste obefintlig)? Varför hör jag när reportern för någon månad sedan pliktskyldigt diktade ihop en lögn om värdlandets beskaffenhet och varför kan jag inte bara släppa sökandet efter roten.

Jag tröttar ut såväl mig själv som min omgivning och helt i onödan. Ingen vinner på att energin läggs på att gräva ut vad som knappt bemödats döljas. Alla vinner däremot på att det helt och hållet får fullfölja sitt långt gångna självdöende. Men frågan biter mig i örsnibben: ”Varför kan det aldrig få vara enkelt? Kan det inte helt enkelt vara som det framställs?”

Får mig att vända tanken ett par varv till. Har jag fått alltihopa om bakfoten? Är det jag som ser alltihopa från helt fel håll och som i jakten på sensationen, jakten på mina mentala troféer att genomskåda gått alltför långt och ser saker som inte finns i snart sagt varje skeende? Eller är det så att ingen annan riktigt orkar tränga igenom det.

Jag kan inte vara objektiv, givetvis. Jag kan bara vara den jag är och allt mitt samlande har lett mig dit jag är. Men vad kan jag göra med det? Ingenting, faktiskt. Sökandet efter vad det nu är jag sökt har fört mig inåt för djupare sökande inombords. Det bor något slags sanningspuls där inne, djupt under intellektets grävande härjningar.

Des uttryck blir allt tystare. Dels eftersom de inte direkt stämmer med de inlärda världsbilderna, dels eftersom det ligger i det egna upptäckandets natur att låta alla bilda sin egen verklighet genom den bild av den man faktiskt lever inom. Men avgörande är emellertid att vad som framkommer inte låter sig beskrivas med ord i någon större omfattning. Det pärlband av känslor som nystar sig till insikter är något annat.


Drömma
Drömmen hittade en slarvigt uppknuten knut och drog åt den för att sedan se till att den blev uppknuten på allvar. Platsen var bekant. ”Inte här, vi sätter oss i biblioteket”. Hon var argt lessen. Bad mig att vända om och att återvända till den jag en gång varit. För att hon och flera med henne behövde mig – på det sättet, utifrån de villkor de stipulerat och inte som vad jag bestämt mig för att bli. Jag reste mig upp och gick. Det gjorde ont. Jag tappade luften en stund. Men den luft jag sedan andades var frisk av syre. En dröm dragen rakt ur verktygslådan. Tack!


Andas
Det bara blev så, egentligen. Jag finner mig där allt oftare. Enklaste sak i världen om sinnet är tyst, vilket det ju med anledning av grävandets nya avenyer med drömmarna att tacka kommit att bli. Andas in det som önskas kvar och andas ut det som därför ska ut. Själva formuleringen av ämnena styr andetagens längd. Gör märkbar skillnad. Och är milt uttryckt beroendeframkallande.

Jag tror att jag laddar känslan där. Och att känslan ju är vad jag är. Det fungerar så länge som jag inte tappar bort känslan, det vill säga så länge jag inte tappar bort mig själv. Jag har säkert mina känslor av goda anledningar. Jag har att bära dem på det sätt jag kan, inklusive försök att slänga över dem på andra om de är tunga. Det är ju därför vi ibland inte kan släppa folk vidare – de bär våra känslor åt oss. Eller så försöker jag undertrycka dem, men då kommer de bara åter med den styrka som krävs för att jag ska möta dem.

Laddningen ger något bortom själva energin. Kanske är det ett slags samspel, där jag får möjlighet att få syn på mig själv, greppa mina känslor i ett slags pseudoverklighet och lära mig känslan av att hålla i dem, leka med dem och uppleva dem. Och med den erfarenheten blir det ohyggligt mycket lättare att undvika att tappa bort sig själv. Puls. Närvaro. Upplevelse. Någonstans börjar själva epitetet Livet att kännas lite trångt. Den här känslan är så mycket större än så.

Den skönhet jag får se. Den smäktande närhet jag vår uppleva. De äkta, levande och skuttiga känslorna som leker i min närhet. Vad det än är så är det större och uppriktigare än vad vi kallar livet. Här manifesterat i Hennes, naturens och helhetens smäktande komposition. I en helhet som får min nerv att svänga i något slags kittlande harmoni.

Om äkta kärlek

Eller sann kärlek som det heter på det engelska språket. Det är intressant att iaktta fenomenet kärlek – något som ju finns i så många schatteringar och varianter att generalisering nästan inte är möjlig. Men om man fokuserar på det vi brukar kalla förhållandet – den interpersonella tvåsamheten som i vår kultur traditionellt sett setts såsom varandes det mänskliga släktets fortlevnadsvillkor.

Kärlek mellan två partners, alltså. Jag har ju hamnat i ett förhållande som i all ödmjukhet slår varje upptänklig fantasi jag haft kring kärlek med hästlängder. Saker bara är. Flyter. Finns. Och känns okomplicerat lätthanterliga på något vis. Vi är bägge känslomänniskor, hon och jag och lever åtminstone nu efter devisen ”känns det rätt så är det rätt”. Och vid sidan av gränslös och kravlös kärlek är det sannolikt så att om man är överens på sådana punkter så blir ju inte att leva tillsammans någon direkt utmaning. Vilket ger kraft och utrymme att ta sig an de utmaningar livet lägger framför oss.

Så från mitt lite måhända lätt lyckorusiga perspektiv kikar jag omkring mig och ser de mest skiftande förhållanden. Jag kan se glimtar av den sortens jag lever i och det gör mig genomlycklig. Det ser ut att finnas där, den typen av förbehållslöshet, för dem som gjort upp med sig själva och helt nakna inför sig själva, världen och sin partner kan ta sig själva, livet och världen för vad det är utan att förställa eller försöka anpassa.

Annat är det när saker och ting inte direkt passar. När man försöker ändra på den man lever tillsammans med för att den ska passa in i något man själv skapar. Eller när man själv försöker klämma in sig i något annat än man är. Visst, människor förändras – den saken råder det inget tvivel om, och ibland sker förändringen som resultatet av en utpräglad vilja till detsamma; men ibland verkar det som om det finns en pseudokärlek.

Ett slags låtsaskärlek som kräver, villkorar och kämpar. En variant av kärlek som beskriver sig själv som stillandet av behov; som ett slags handelsavtal mellan två personer som inte kan leva utan ”någon” och som i sina transaktioner inte vill lida ränteförluster utan håller noggrann koll på bytesbalansen och kontoställningen.

Jag kan inte se något annat än att äkta kärlek – sann kärlek – faktiskt per definition och utan undantag är helt och hållet kravlös. Att den bygger på energispelet mellan två individer; två själar som tillsammans blir något mer än de är var och en för sig. Ur den äkta kärleken kommer bara goda saker. Konflikter, avundsjuka, territorialstrider och prestige äger inte det mest avlägsna existensberättigande där.

Nu finns det ju många som hävdar att förhållanden alltid måste innehålla stridigheter. Att det inte är sunt att inte bråka och att man ju självklart måste ryka ihop ibland. I all ödmjukhet är jag faktiskt rätt skeptisk mot det påståendet. Det känns som om just detta att måsta stå på sig gentemot andra inte är något annat än osäkerhet kring vad man själv är. Det är ju sällan någon annans problem om jag i största allmänhet väljer att ta konflikter eller känna mig felaktigt behandlad. Snarare brukar det handla om obalanser i mig själv.

Om jag själv är i balans så finns det ju inte riktigt något behov av konflikter, även om den som söker dra in mig i konflikten har aldrig så vanvettiga ståndpunkter eller anomalier att komma dragandes med. Oftast är det långt mycket effektivare att ställa sig vid sidan om ankdammen och låta angriparen brottas med sin egen reflektion i vattenytan än att acceptera inbjudan till gyttjebrottning på pölens botten. Konfliten uppstår bara när vi har två kombattanter som måste slåss för att finna sig själva.

Ändå upplever vi ofta en känsla av riktig, kännbar, sugande och passionerad kärlek i de där förhållandena som innehåller förbehåll och konflikter. Det verkar som om det finns olika typer av kärlek och kanske därmed olika ursprung. Om äkta kärlek har sitt ursprung i hjärtat och själen, varifrån kommer då den nästan äkta kärleken? Kan det inte vara så att den kommer från sinnet?

Att vi i våra tankar kan skapa något som är en i det närmaste perfekt rekonstruktion av tankeformerna kring äkta, sann kärlek – ett slags emulering av den i vänster hjärnhalva med exakt samma gränssnitt till resten av organismen. En variant som kan styras och påverkas inifrån tankerummet. En kärlek som då per definition är subjekt till den logiska apparatens alla förbehåll och analyssessioner som bor där-.

Kanske är det med kärleken som men det mesta annat i livet att vi måste lära oss att tysta tankarna för att se vad saker egentligen är. Och kanske är det så att den äkta, sanna kärleken bara kan bo i hjärtat och det enda som har kraft att omkullkasta den är tankeformer som sänds ut för att angripa det själsligt självklara med intellektuella störmedel, frågeställningar och allsköns tankemässig osäkerhet.

Tål att tänka på. Eller – nej; tål att känna efter kring. Jag ser många som inte verkar passa ihop i det logiska sätt de lever tillsammans. Det behöver ju inte alls betyda att de inte är gjorda för varandra; inte alls. Det är nog snarare så att de ännu inte är klara med sig själva och därför inte ännu kan leva förbehållslöst – lika lite med sig själva som med andra. Man lär så länge man lever lär någon ha sagt. Att leka med tanken är att aldrig ha tråkigt. Känslan vet inte vad tråkigt är, tror jag.

Om att kämpa

Det slår mig att vi slåss en hel del. Latenta funderingar kring fightandets natur på tomgång blandas med iakttagelser i stort. En titt på TV drar hårda streck genom materian. Fighten som teater och underhållning – där har vi varit i åtminstone ett antal tusen år. Kan det vara så att om vi tittar på andra som slåss så känner vi att vi själva slipper det – åtminstone för stunden?

Jag är ju till naturen nästan fånigt emot att slåss. Med knytnävar eller väpnad makt – sak samma; har alltid instinktivt tyckt att det är ointressant och rentav löjeväckande. Men sådana konklusioner brukar ju oftast bestå i bristande insikt för allt har minst en mening och om allt jag inte förstod verkligen vore meningslöst skulle livet innehålla en mycket liten möjlighet till utveckling.

För slåss gör vi nog nästan allihopa, även om vi kanske inte nödvändigtvis slåss mot varandra. Såväl metoden för själva fightandet som dess domän är ytterst glidande men själva förfaringssättet detsamma. Att utmana något. Att genom att möta ett motstånd förmå sig att komma över en tröskel, in i ett nytt rum av insedd färdighet – att utvecklas.

Människan slåss ju inte bara med knytnävar. Vi slåss med ord, med generösa gåvor, i tävlingsmoment och i princip alla sammanhang där jämförelse är möjlig. Men vi slåss även med våra begräsningar här i världen. Vi kämpar för att få mat, värme och vatten. Vi slåss mot verklighetens yttre begränsningar i ett alltmer metafysiskt upptäckande av vad den egentligen är. Men mest av allt slåss vi med oss själva. För oss själva. I oss själva.

Vad händer om vi slutar slåss? En klassisk frågeställning. Vad händer om våra fiender, motståndare eller kombattanter inte längre är något att kämpa mot utan en jämlik vän? Vad händer med polariteten, dynamiken och den personliga utvecklingen i en värld utan konkurrens? För mig har det alltid varit målet att människor ska vara eniga och kämpa tillsammans.

Men här kommer det kluriga. För vi fortsätter ju att kämpa om än tillsammans. Mot de utmaningar som alltid lockat mig. Att utveckla saker. Bygga. Skapa och förverkliga sådant man inte visste var möjligt innan man började. Är inte detta också en kamp, inte särskilt olik den arrangerade kampen mellan gladiatorer och utmanare?

Kanske är det precis samma sak även där att man så småningom kommer till förlikning med verklighetens nyfikenhet och ser nya utmaningar bakom det krön den döljer? Världen i världen. Matchen i matchen. Med ekon som hörs från dess kontext. För det förefaller finnas något som faktiskt inte är ett tävlingsmoment.

Det är så enkelt och uttjatat att ni kommer att gäspa.

Det är den där gamla tjatiga kärleken jag kommer dragandes med. Är den inte kampens motsats egentligen? Är den inte de som lyser igenom dessa skal av utmaningar och kan landa vika interpersonella motsättningar som helst bara man låter den verka?

Då menar jag inte om den där kärleken vi läser om på relationssidorna. Den komplicerade, villkorade, transaktions- och kampkärleken där vi ställer krav på andra och oss själva och tror att kärleken är ytterligare en arena för kamp. Hur kan vi säga att vi älskar någon om vi samtidigt avtvingar denne eller denna att vara något den inte är?

Nej, kärlek i sin villkorslösa form. Den finns där i oss alla men vi måste anstränga oss hårt för att kunna följa dess spår. Och så måste vi kanske hitta den där äkta någon som gör det möjligt att tro på den. Följa spåren som leder dit och inte slåss mot dem. Kanske är det de bägge polerna – kamp och kärlek?

Obegripligheter

Den lysande punkten försvann under trädtopparna på ett halvt ögonblick. Dess hastighet var obegriplig, men det råder ingen tvekan. Ljuset försvann lika plötsligt som det kommit farande bakom den mörka gardinen av granar som knappt avtecknade sig gentemot den sena nattens djupa himmel.

Kraftledningen sjunger en sång för mig. En entonig, knastrande sång. Temperaturens skillnader i den långa tråden spänner. Energier och dess strålning likaså. Det måste vara smärtsamt att transportera energi i sin egen inneslutenhet då allt runtomkring egentligen är detsamma.

Ansträngningen av att hålla något inneslutet ökar naturligt. Och ytterst är allt av detta energi. Det dykande ljuset var lika slumpvist iakttaget som inte. Hastigheten var som de skeva toner den kosmiskt illusoriskt stokastiska, men universellt harmoniska melodin smäktande sekvenserar.

Hennes rullande uttryck. Hennes ord, hennes fullkomliga närvaro och hennes totala ärlighet inför vad som faktiskt är i en verklighet skapad ur den okomplicerade närvaron själv rullar glödande bollar av ord som brinner av kärlek och färdas med obegriplig hastighet.

Laddningen sjunger i alltets sammanhållande strängar. Vibrerar och ökar i intensitet till eldfängd resonans. Hettan i vår förening äger sin egen värld mitt i denna men också i andra, som ett tvärsnitt skuret en kniv av kärlek, vässad på lustens slipsten, blänkande skarp i mörkrets ljus.

Obegripligt, men utan ansträngning förstått. Inte med tanken, kunskapskravet eller ägandet av en färdighet utan genom sinnets svepande blick, genom själens öga in i vad som är och alltid varit allt. Vad som egentligen lever och skapar de skuggor vi iakttar från andra sidan verklighetens duk.

Det finns många flikar, många områden att väcka mänskligheten inom. Samtalet, det är var alltihopa äger sin startpunkt. Mänskligheten växer till den punkt anomalier kan bemötas med sinnets klarhet istället för offrets destruktiva reflexer. Samtalet ger mig all den insikt jag behöver.

Jag älskar henne. Det är allt jag vet. Allt jag egentligen begriper. Det har alltid varit så. Alltid. Kommer alltid att vara, ty för oss finns inte tiden. Har aldrig funnits.

En klar dag

Vissa dagar klarnar vissa saker. Det måste kanske få krusa sig lite på yta för att det spegelblanka ska få chansen att återge det som ska återges. I den tysta tiden mellan ljudet och dess eko bor den möjlighet till förskjutning som gör allting möjligt. I dag fick jag äntligen sätta ord på något jag vetat länge. Det är något magiskt i att få finna just sådana ord. Och att få leva i det tillstånd där ställningstagandet inte är ett istället utan något radiellt förutsättningslöst. En klar dag att se orden. Forma dem. Låta dem sväva till dem de berör och njuta dess innebörd.

Just så. Det förklarar ett och annat. Skulle tro att jag är ganska ensam om min belägenhet. Men det är bara min tro.

Ärlighet vs. öppenhet

I videoaffären såg det ut som ett lysande uppslag. "The Invention of Lying". En film som tog sitt avstamp i en parallell värld där lögnen inte fanns och där mediakonsumenten skulle få följa det sannolikt absurda i att lögnen gör sitt inträde i en lögnfri värld.

Nu behövdes det inte så många bildrutor för att begripa att just denna rulle inte ens skulle kunna snudda vid den enastående möjlighet till skratt som faktiskt gavs i upplägget. Avbruten mediakonsumtion, således. Men med en i och för sig ganska självklar men icke desto mindre distinktion noterad.

Att inte ljuga och att inte säga vad man tycker är två väldigt olika saker. Exakt lika olika som att vara ärlig eller låta varje tanke formas som ord. Det var just där filmmakaren i detta fall gått bet, beklagligtvis.


Drömmen var lite speciell i natt. Jag stod i kassan på en okänd ICA-butik. Jag skulle köpa en skinkstek (fråga mig inte varför). När det blev min tur kände den mycket androgyna kassören igen personen bakom mig och plockade dennes skinkstek ur vagnen med orden "den här ska du inte betala för", packade den i en VIP-påse och lade den åt sidan utan att ens titta på mig.

När det så blev min tur betalade jag min skinkstek och påpekade: "Du - det där var inte särskilt snyggt. Det är precis sådana saker som får mig att sluta handla på ett ställe". "Vaddå?". "Att du inte ens tittade på mig utan tog killen bakoms skinkstek först". "Men vaffan". "Ok, ok. Om jag hade varit du så hade jag velat veta. Nu är jag ju inte du, så du får göra vad du vill med min anmärkning".

Därefter fick jag vidare ut från ICA, genom Högbo Brukshotell som denna dag mer eller mindre tillfälligtvis inrymts i cityterminalen. Ut genom dess mediacenter ("sponsored by Sony") vidare till den enorma hangar där kändisars hundar kunde få gratis tvättning och där någon terrierartad kändishund som faktiskt så exakt ut som en liten drake med spetsig svans och allt som bäst ruskade av sig under en handduk.

Vidare ut genom uppgången mot Klarabergsviadukten. Där träffade jag en gammal klasskompis. Han var helt insvept i grått tyg och förklarade att helkroppsstickningstältet till höger runt hörnet var det senaste. Jag beslutade att sticka (obs, ordvits) dit. Och vaknade med en mycket förvirrad tanke i huvudet. Drömmen som gick i något slags Michael Mann-stämning fastnade lite på tvären. Så varför jag beskriver denna nonsensdröm? Eftersom jag dagen till ära inte hade något vettigt att skriva.


Jo, en sak av relevans blir det faktiskt. Noterat inombords men också bara där. Den lilles ord om den eviga kärleken. Jag skulle ha kunna skriva en hel avhandling utan att få till det. Han sammanfattade det i en enda mening och en handgriplighet. När han blir vuxen får han beskriva det själv, men jag kan glatt notera att vad jag så utförligen fått beskrivit för mig just via drömmar också sammanfattas av föremålets för nämnda kärleks avkomma. Läckert!

Kärleken

Det skrivs kanske lite för lite om kärleken på den här bloggen, givet dess omistligen centrala roll i precis allt. Anledningarna till det (att det inte skrivs mer, alltså) är många, men den främsta är faktiskt att beskrivning av kärleken är bland det abstraktaste man kan ge sig på. Sannolikt eftersom man - vare sig man vet det eller inte - står i begrepp att beskriva den ursprungliga företeelse som är upphovet till precis allt annat vi betraktar som verkligt.

Kärleken är mitt stora fritidsintresse och jag ser till att ta mig den fritid jag anser behöva. Kärleken har många ansikten. Först och främst min frus smäktande uppsyn, hennes sons spagettigluggsleende och alla andra som finns nära oavsett avstånd. Men det handlar också om kärlek till själva livet, till mark och natur. Till djur och gamla maskiner, till skinande objekt av röd plåt, till den ofiltrerade tanken och den flytande inspirationens och intuitionens hisnande känsla, solens värme, regnets doft och vattnets omfamning.

Så varför skriver jag inte mer om kärleken? Eftersom den inte låter sig beskrivas. Att skriva av kärlek är enklare, men att skriva om den är sannolikt avsiktligen svårt. Frustrationen i att orden kring kärleken känns futtiga och otillräckliga är ett billigt pris för sakers ljuvliga belägenhet.

Övergiven undergivenhet och förtroende för troende

De knutar och band som finns strödda över verkligheten för var och en av oss och för samtliga som helhet. De är precis samma sorts knutar som existerar i varje nivå. Det handlar om förtroende, övergivenhet och undergivenhet. Om att man genom att ge sin frihet till någon annan vinner ett slags ro och ändamålsenlighet i livet. Dessa mekanismer finns i oss alla. De bor här för att vi ska kunna överlåta delar av oss själva på andra när vi som mest behöver det. För att kunna låta de vi vill ge förtroendet till att bära oss över trösklar, forma oss och ge oss möjlighet att uppleva saker på sätt vi inte själva kan åstadkomma.

Som fjärrassistans i Windows, ungefär. Jag tillåter någon att få styra och ställa i min PC. Att göra de förändringar som krävs. Vilket i sin tur kräver att jag litar på operatören i frågan. Vi har denna mekanism i oss, vi människor. Denna mänskliga feature. Den är själsligt betingad. Den visar på att vi är del av samma helhet och att vi på frivillig basis är menade att kunna släppa in andra själar i oss själva när vi behöver det.

Det är vad förtroende handlar om. Men hur ser vår lilla värld ut egentligen? Vi föds in i strukturer med fastcementerade förtroenden. Vi tuktas att ha förtroende och respekt för entiteter som aldrig längre gör sig förtjänta av det utan som istället har mage att taktfast kräva det. I generation efter generation bildas interna mönster bland oss människor för att hålla oss själva i schack och befästa det påbjudna förtroendet för sådana vi inte ens känner.

Vår öppenhet för själslig fjärrassistans har blivit hackad för åtskilliga generationer sedan. En trojan har placerats vilken under dess egenhändigt fabricerade så kallade lagstiftning dikterar ensamrätt i användandet av dess egen port. Detta har fått oss att sluta oss som individer. Att stänga porten. Vilket i sin tur medför att vi blir små, isolerade och utom räddning för oss själva genom andras försorg. Tvingar oss till vistelse i ett själsligt tomrum utan förtroende, kärlek eller lycka. Ett tomrum som snabbt fylls av rädsla, manier och aggression.

Vi känner oss övergivna. Vilsna. Och den själsliga trojanen talar om för oss att det enda sättet att få bukt med denna övergivenhet är att vårda undergivenheten. Att bli en god medborgare. Att stå fjärran från misstankar om brott. Att tjäna pengarnas makt. Att underkasta sig myndigheters och auktoriteters propåer. Att hjälpa andra bibehålla sin undergivenhet och att vederbörligen straffa de som genom att motsätta sig den hotar den allsmäktige trojanen.

Vi har de verkliga dyrkarna av sanningen. De som duktigt läser varje ord av konstruerad verklighet. De som prenumererar på två, kanske rent av tre dagstidningar. Sitter bänkade vid TV:n för rapport 19.30 och knappt hinner kissa den hunsade byrackan innan aktuellt klockan 21. De som anser kreativitet vara något för bögar. Och som i konsekvensens namn anser bögar vara ämnade för köttkvarnen. De som inte missar något tillfälle att utdela en verbal föraktfullhet till de som inte håller sig till de inlärda tankebanorna.

Dessa dyrkare drivs av rädsla, djup själslig rädsla. De njuter av känslan att kunna mer än andra. Att snabbt kunna söka i sin välindexerade faktabank till huvud och finna svaret på varför till exempel religionen är en frätande kraft, hur pengar är svaret på varje önskan samt gärna en liten reflektion över den egna etnicitetens överlägsenhet som motivation till bombandet av allsköns människor med huvudbonad. För att inte tala om utantillkunskapen kring varje samhällelig teknikalitet.

Rädslan bottnar i att deras värld ska visa sig vara något annat än verkar vara. Att rutinernas tjusning - från brevlådebesöket vid femtiden på morgonen för att hämta tidningen till gäspningen efter aktuellt skulle visa sig sakna den mening som man surt fått lära sig att uppskatta. Från storheten i det egna ämbetet som krönt karriären hela vägen ner till den smygalkoholiserade vetskapen om att ingen riktigt vet. Det handlar om makt. Dyrkaren tror att det handlar om den egna makten. Men egentligen är det ju precis tvärt om. Det handlar om någon annans makt över dyrkarens vanmakt.

Dyrkarna – eller de nyttiga idioterna som de också kallas – utgör bulken av den skara människor som är satta att bevaka den mentala trojanens efterlevnad. De utgör nästan hela personalstyrkan i den akademiska världen, media, näringsliv, statlig och kommunal förvaltning, inom politiken och besitter en oroväckande stor del av tjänsterna inom utbildningssektorn. De är långt färre på ”golvet” eller bland de som brukar kallas ”arbetarna”. Dessa har därför som regel sin själsliga integritet mer intakt. Betraktas som mindre vetande men har ett betydligt större medvetande.

Dyrkare blir man som regel eftersom man växer upp till det. Föräldrarna piskar tidigt in vikten av dyrkandet. Man presenterar saker som prestige, ekonomi och framgång som varandes livets essens och låter meddela att kärlek, förtrolighet, glädje och livsnjuteri inte äger något reellt värde utan möjligen kan anträdas i etapper på biologisk basis då fortplantning och arvsmässigt relaterad återväxt kräver det.

Det krävs bara en generation dyrkare för att förleda en hel mänsklighet. Det har således pågått ett bra tag nu. Boktryckarkonsten och det sedermera koncentrerade utgivandet av tidningar varandes relativt nya ehuru ohyggligt effektiva påfund. Föreställ dig samhället utan media. Utan TV och tidningar. Där det som är av vikt för individer rapporteras till andra individer. Där budskap sprids utifrån var och ens själsliga övervägande av sanningen. Givetvis förvrängs historier enligt visklekens princip men noderna i nätet utgör även skydd mot manipulation.

Vi skulle i ett sådant scenario sannolikt få till oss en helt annan typ av budskap. Budskap om människor som gjort goda saker. Upplyftande saker. Vi skulle själva kunna välja vilka vi ansåg hade vårt förtroende att beskriva skeenden och samband och undslippa den mer eller mindre totalitära indoktrinering vi dagligen utsätts gör genom lögnmaskineriet som idag äger världen.

Vi väljer vem vi vill ge vårt förtroende åt. Ingen av de som lever idag har valt att ge förtroende till de som anser sig äga det i makroperspektivet. Även de som administrerar mottagandet av förtroendet är satta i sin position utan sitt eget medgivande. Dyrkarna. De har blivit gjorda till bedrägeriets medlöpare utan sin själsliga vetskap. Även de får sitt förtroende kidnappat i jakten på andras.

Vi väljer var och en hos vem eller vilka vi vill placera vårt förtroende. Hur länge. Och när. Varje dag väljer vi det. Egentligen. Det är en själslig manöver inte utan komplikationer. Men det är först när vi som helhet börjar återta förtroendekapitalet och investera det hos i själva och kanske framförallt hos de personer vi verkligen känner att vi kan lita på – det är först då det kan börja hända grejor. Vi lär oss att vi inte är kapabla att välja var vi ska placera våra förtroenden. Det är en ren lögn. Den kanske farligaste av alla lögner. När vi väl bryter oss genom denna enkla falskhet så blir det desto mer händelserikt. Och så synnerligen belönande. Då kan hjälpa varandra att finna balansen mitt emellan övergivenhet och undergivenhet. Tillsammans.

Otrohetshets

Vår huvudstad pryds med tjusiga reklambudskap uppmanandes läsaren att ”ha en affär”. Det är dejtingsajten victoriamilan som kommit på detta synnerligen iögonfallande knep. Jag trodde först att det var ett skämt, men enligt en artikel i SvD så har reklamombudsmannen mottagit ett 80-tal anmälningar mot sajten, varvid sajtens Europachef Constantin Dietrich kommenterat anmälningen med den helt oväntat upplysta frasen ”Jag har hört att svenskar blir mer öppna i maj”.

Här har vi alltså vad som verkar vara en sajt som ger möjlighet för var och en som vill vara otrogen att vara just detsamma under tydliga, ordnade och öppna vederbörligen diskreta former. Första tanken är att en liten trevlig systersajt för utpressning nog kunde vara lönsam, men oaktat denna reflektion har jag svårt att störas av denna ganska ofarliga företeelse. Jag tror – nej, jag vet – att otrohet är mer än källan till den hysteriskt gråtande familjetragedin. Otrohet kan bli själars räddning.

Vad är det han säger? Så får man ju inte tycka. Är han dum i hela huvudet?

Jo. Förvisso. Men – det finns så mycket folk som lever i riktigt pissiga förhållanden och som försöker härda ut och leva upp till de orimliga bilder av vad ett förhållande ska vara. Bilder som sprids av allsköns människohatare som genom att ge alla andra komplex själva vill kunna må lite bättre. Grundtanken varandes att man i ett förhållande eller äktenskap faktiskt äger varandra. Jag tänker ta detta med versaler eftersom det fortfarande finns människor som tror motsatsen: MAN KAN INTE ÄGA EN ANNAN MÄNNISKA. Det är fullkomligt omöjligt.

Om man försöker äga någon annan så kväver man den möjlighet till äkta, förbehållslös kärlek som kanske fanns på ett kort, syrefattigt ögonblick. Kärlek är starka grejor. Själar som finner varandra och drar med sinnen, kroppar och hela familjer på hisnande resor genom livets stora och små äventyr. Kärlek är trygghet. Mycket trygghet. Men inte trygghet som i att kunna se att man har sin partner tryggt tjudrad vid pålen med en två meter lång kedja utan som i att kunna veta att ens partner väljer att älska mig eftersom denne vill det och eftersom jag är den jag är.

Att via en otrohetssajt eller genom andra vägar till otrohet (jo, det är fasligt, men otrohet förekommer faktiskt) låta människor finna varandra med köttets och själens lust som bärande medium ökar sannolikt chanserna för att fler och fler ska ta sig ur gamla dåliga förhållanden byggda på krav och korsvis kompensation för oförrätter eller uteblivenheter till förmån för nya konstellationer med sitt ursprung i lust och njutning. De som till följd av detta blir vad man kallar brädade kan ju antingen njuta all den ömkan försmåddheten medger alternativt från resterna av det som var samla själslig styrka.

Den som söker en affär gör det av en anledning. Det är inte nödvändigtvis enbart den sökandes fel utan kan även bero på att det förhållande den otrohetstörstande individen lever i innehåller något slags skevhet eller otillfredsställelse. Med rätt partner kan dessa saker säkerligen redas ut eller rentav låtas vara tillåtna men med framförallt paniskt rädda människor blir ju detta som regel ganska svårt.

Jag vet vad jag talar om. Efter alldeles för många år i ett förhållande som byggde på kompensation för oförrätter och en lufttät inlåsthet å ena sidan och en vidlyftig otrohet å den andra fann jag någon som jag på det diskreta vis förutsättningarna medgav bara skulle ligga med lite. Det visade sig att hon var svaret på varje önskan och fantasi jag någonsin närt. Och att hela världen snurrade 180 grader till att bli ett paradis av möjligheter istället för en frustrerad flykt från saker som aldrig hade fungerat. Vidare in i ett liv av fullkomlighet och kravlöshet varvid varje otrohetsbegär raskt släppte taget.

Lyckan i den villkorslösa kärleken är nog väldigt många knutars lösning. Att moraliskt förfasa sig över att lyckan kan komma vägen över otrohetens vindlande spång är lika trångsynt som att hävda att barn mår bäst av att växa upp i ett hem där locket ligger tight på för att mamma och pappa slutat älska varandra för hundra år sedan eller att man blir lyckligare om man bara köper rätt veckotidning.

Och avslutningsvis: Nej, jag tittar inte på solsidan. Vilket sannolikt gör mig till en samhällsfara.