Limo

Kopplet kom snabbt norrifrån. De pulserande ljusen i den våta, mörka och första oktobernatten. En svart lång bil med spelande blå ljus i lacken under natriumlampornas karaktärsfast ödsliga sken i regn. Klockan var snart halv elva på kvällen och motorvägen relativt obefolkad.

Jag undrade hur det kan kännas att sitta där, innesluten i en mobil och med vapenmakt bevakad fästning på väg genom en verklighet av tilltagande okändhet. Hur det känns att ha nått den nivå av ledarskap där kontakten med vad som ska ledas obönhörligen suddats ut och förbytts i en väl inskolad rädsla. En fruktan. Att färdas genom vad som borde ha varit det egna landet inkapslad i det onämnbara förräderiets kokong.

Med viss sannolikhet var ministern premiär. På hem efter ett möte som på rent nominella borde ha ägt rum i tulpanernas land men vars motpart i själva verket var av trikolor härkomst. Jag snappade det ofrivilligt under dagen. De hade talat jordbrukspengar. I motpartens fall något av yttersta vikt. ”Vi är mycket fästa vid EU:s jordbrukspolitik – den är central i unionen” uttryckte sig grodätaren. Mannen i bilen har ombetts spela dess motpart i det omsorgsfullt arrangerade sammanhanget.

Jag vet inte om det var han och egentligen spelar det ingen roll. Ensligheten var öronbedövande. Den ilande framfarten hos en människa så skrämd och avskärmad från den värld han eller hon lever i. Så innesluten. Det måste vara svårt att andas. Att skåda världen utanför – till exempel Rotebro – genom det mörka glaset draperat i de ödsliga gatljusens sken och den taktfasta kakafonin av blåljus.

Fruktan. Rädsla. Otillräcklighet. En i decennier rövknullad marionett skjuter fram som en blixt genom kvällen i sin allt mer meningslösa jakt efter framgång. ”Det var din idé att ta den i stjärten” – piskan viner genom luften så fort frågorna stockar sig i sinnet. ”Lev med konsekvenserna eller med skammen”. I det senare fallet – tydligt illustrerat i vårt land – är det nog mest sannolikt att man inte lever alls.

Det fanns en tid då det kändes alldeles fantastiskt. När stegen fortfarande ledde uppåt. När framgångarna höll sinnet sysselsatt med att finna vägar och ospelade ytor. En tid för visioner, kanske inte så mycket å det som skulle komma att styras vägnar utan mest för egen del. Politiska visioner. Affirmation om den egna framgången i en värld av skapad polemik.

I en värld utan förbehållslös frihet närmar man sig taket för varje steg man klättrar. Så mycket vet även jag. Där uppe invid den dammiga taklisten blir luften unken och begagnad. Luften från föregångare på den imaginära tronen har stannat kvar. Det står stilla. Några har lyckats hitta en lucka i taket. Några har fallit till golvet tömda på syre. Ett par har tagits av daga på öppen gata av de egentligt styrande på grund av sin själs frätande effekt på de tunna broar som bär mot målen.

Det kan inte vara roligt. Inte i sig. Och inte blir det roligare när man betänker hur alla de som lever sitt liv i allt större frihet har det. Som den där killen i den röda bilen som just susade förbi norrut. Vilket misslyckande. Vilken tönt. Han erkänner ingen egentlig makt. Han fruktar egentligen ingen. Han bara lever. I ett kontinuum av upplevda ögonblick. Färdig med jakt. Färdig med framgångstörst.

Han erkänner inte någon statsmans makt med sin själ utan ser det hela som det spel det egentligen är. Han vet att han är en odödlig andlig varelse som valt sin delaktighet här i verkligheten. Oavsett hur udnerordnad han är dess omständigheter så vet han alltid det.

Nu är han är på väg hem till sin kärlek. Hem till sin förbehållslösa verklighet utan blinkande livvakter och hemliga möten. En verklighet där området för inflytande inte är så mycket mindre än det emotionella upptagningsområdet. Där oro, fruktan och yttre krav hanteras för vad de är. Betydelselösa sett ur nuets dundrande puls.


Frågan jag ställde mig var egentligen. Hur människan i limousinen leva med sig själv? Hur känns det?


Jag anar till viss del svaren. Det är individuellt. Och jag har inte varit på den nivån. Men är inte spelet ändå detsamma? Jag vet hur det är att leva i en lögn. Att företräda intressen som inte är ens egna. Att låna ut sin person, sin själ rentav, att springa andras ärenden. Att låta sinnet våldtas för att nå framgång i den orubbliga labyrinten.

Jag vet hur ensamt det är. Hur vilsen man blir i sig själv. Och ju högre upp man är desto ensammare blir det. Stackars sate. Stackars rädda, kärlekslösa maktdrivna individ. Avskärmad. Instängd. Fångad i sitt eget mentala fängelse, berusad av makt och framgång men samtidigt ofrivilligt avtvingad samtycke till den rektala penetration som får all världens synliga makthavare att stå raka i ryggen och förråda riktningen hos sin själ.

Inte ännu, men snart kan vi öppna limodörrarna. Släppa ut dem i verkligheten. Nej, de behöver inte vara rädda. Ska bli kul att grilla korv tillsammans och skämta om den tid som varit. Vi är ju alla här av en anledning och spelet har varit underhållande. Men det tar kraft och innerst inne vet vi allesammans att vi kan så mycket bättre. Den som suttit i limousinen vet det med tiden bättre än någon annan.

Om åsiktsregistrering

Det kanske är en självklarhet, men jag har inte reflekterat över det förrän idag. Det pratas ju om åsiktsregistrering – sådan vi sett här i vår signalstarkt konstaterat priviligierade del av världen, men naturligtvis bara förr. Eller för allas bästa. Eller för rikets säkerhet. Eller för att hålla marknaden lugn – ja. Av omtanke och hänsyn, givetvis. Vems eller vilkas är ju bara en tolkningsfråga.

Annat var det förr. Då registrerades åsikter av politiska skäl – inte för allas bästa, utan enbart av hänsyn för de som för tillfället åtnjöt folkets parlamentariska så kallade förtroende. Och så är det ju naturligtvis också annorstädes. På sådana där signalstarkt konstaterade mindre priviligierade platser. Där regeringar går under benämningen regim och ledarna tituleras diktator.


Den ryska ledningen går - om man talar ur skägget - i fråga om omnämnande från Regering till Regim, något som givetvis har sin förklaring i för vilkas bästa man anser den bästa åsikten ska vara. (SvD.se).

Nu vet de flesta läsare av denna blogg naturligtvis redan dessa saker, annars hade de nog för länge sedan lagt ner läsandet av omsorg för den egna världsbilden – en världsbild vi alla sliter mycket med att hålla ihop eftersom den helt enkelt inte stämmer. Till dess vi tar oss samman och börjar tänka ut en egen vill säga. Konspiratoriskt tjafs – vilket slöseri med tid. Skaffa ett jobb för fan. Och så vidare. Nej sådan är inte du, och det är jag väldigt glad för. Tack.

Min tanke uppkom då jag kontemplerade den mycket modesta sponsring av bloggare som jag på privat basis ibland hänger mig åt. Täcka kostnader, och så vidare. De åsikter som de bloggar jag skulle kunna reflektera över att stödja är ju knappast de man i vardagligt tal skulle kunna kalla politiskt korrekta. Men eftersom politiskt korrekt är en synonym för inkorrekt så anser jag att de som lägger tid på att belysa verkligheten ur ett lite mer människovänligt perspektiv ska få chansen att göra det.

Och där någonstans slog det mig att mina betalningar givetvis registreras, precis som allt annat jag gör, skriver eller tittar på. Mina handlingar blir till uttryck för något som skulle kunna kallas en åsikt. En åsikt som kanske via lite klurig dataminig och andra halvsekelgamla algoritmer kan utvinnas ur min flod av data.

Då börjar vi till slut närma oss pudelns kärna, den om åsikter och dess registrerbarhet. Det är klart – det har aldrig varit så enkelt som nu att statistiskt ta reda på vart människor står åsiktsmässigt. Jag är helt övertygad att dessa kvantitativa observationer resulterar i en detaljerad plan för hur opinionen ska fås att ha de mest fördelaktiga åsikterna. Sett ur det sedvanligt omtänkande och hänsynstagande perspektivet, givetvis. Och för rikets säkerhet. Och för att hålla marknaden lugn. Och så vidare.

Men vad är egentligen en åsikt? Det hörs ju faktiskt på själva ordet att det är vad man anser sig se, vad man åser. Inte själva aspekten utan hur man uppfattar det man ser ur sin synvinkel. Om man identifierar vad en individ ser så kan man med ett slags intellektuell bildigenkänning se vad det är denne tittar på. Matchar man vyerna så ser man också var personen befinner sig.

Vem blir då värt att registrera? Innan vårt kommunikationssamhälle tog sig den form det har idag var det kanske av logistiska skäl relativt svårt att registrera de som inte flagrant utmanade den fastlagt fördelaktiga åsiktspunkten. Man registrerade dem, bevakade dem och sökte på de sätt man kunde störa ut deras verksamhet och trovärdighet. I dag samlas information om allt och alla överallt och alltid. Då blir det en annan femma.


I fjärran länder... (SvD.se).

Åsikterna samlas en masse för att bemötas likaledes via massmedia. De svårare fallen av insikt, de som är bortom räddning för medias totalpåverkan lämnas helt enkelt där de är och beskjuts istället via korrigering av den generella opinionens åsikt om foliehatterier som konspirationsteorier, religiöst flum och förvillartekniker. Man är fri att ha vilken åsikt som helst. Men man får inte tro på vad som helst.


Tyck vad du vill - men stå bara för rätt åsikt. (SvD.se).

Det håller kanske en liten stund till, men kritisk massa ansamlar sig fort och det enda vår högt ärade skara kärlekslösa teaterregissörer har att ta till är olika nivåer av diversion av allmänhetens uppmärksamhet, samt idogt repriserande av de ansträngningar man gjort för att leda nämnda uppmärksamhet ur spår mot den kaotiskt kokande nyhetskittelns sinnesvridande gaser.


Koka soppa på en gammal, nu nästan sönderrostad spik. Det vi inte fick in på smällarna tar vi igen på repriserna. (SvD.se).

Det riktigt stora problemet med den lösningen är att människor trubbas av, tystnar inombords för den signalstarka masspåverkan som äter tid och uppmärksamhet och leds tids nog helt av egen vilja och övertygelse att upptäcka att vad som är verkligt är vad man själv helt och hållet utan undantag väljer att tro på.

Till en början finns mycket litet av den varan men det växer till sig och med tiden upptäcker man kanske den sensationella möjligheten att helt enkelt tro på varandra.

Euoro

Intressant ordval. Planerar för. Från SvD idag.

Chippmunkarna

Det var svårt att hitta folk som ville ta förtroendeposterna – det ska erkännas. Det renoverade statsskicket med direktverkande demokrati och dynamiskt utbytbart representantskap hade särskilt under de första åren slitit hårt på företrädarna. Man var utbytbar – hela tiden. Och allt man gjorde kunde följas.

Eftersom de förtroendevalda under det tidigare statsskicket så flagrant brutit mot de folk de sade sig ha företrätt blev denna efterföljande generation desto hårdare kontrollerad av sina uppdragsgivare. Den som valde att arbeta som förtroendevald politiker på riksplanet fick helt enkelt finna sig i att ta sensorpaketet.

Inte nog med att den enskilde representantens röst blev offentlig, alla dess förehavanden gick också att följa via Internet dels via det avtalsmässigt reglerande twittrandet och dels via den geolocationtjänst varje förtroendevald obligatoriskt skulle använda. Även samtalsloggar och korrespondens skulle enligt sensorpaketet vara fullt öppna om de inte uttryckligen märkts som förtroliga.

Efter en tid fick de smeknamnet Chippmunkarna eftersom de – chippmärkta och sedda av alla överallt - inte fick mycket till privatliv. De var motreaktionens skapelse och det dämpades med tiden genom att de förtroendevaldas arbete mer eller mindre försvann på riksplanet då de lokala regeringarna tog över i allt större utsträckning.

Eller:
Vore det inte spännande att vända övervakningsteknikens sannolikt tilltänkta tillämpning 180 grader?

Eller:
Det tar naturligtvis tid att börja lita på människor. Särskilt sådana som är långt borta. Men i kedjor med utgångspunkt från det personliga förtroendet, kanske. Någon formulerade en mycket attraktiv modell för detta. Tankeväckande åt bägge hållen.

Eller:
När det kommer till kritan - någonstans där framme. Om vi helt och hållet kan lita på oss själva. Behöver vi då andra att företräda oss, eller förändrar sig då världen utifrån vår individuella stabilitet så att var och en kan ta det personliga, oändliga ansvaret hela vägen? Inklusive ställningstagandet att lita på andra såsom vi litar på till oss själva?

Äntligen!

Så kommer då äntligen något vettigt från parlamentariskt håll. Man får kanske förmoda att de Moderater som skrivit på dagens Brännpunkt i SvD knappast kommer att beredas någon möjlighet till kometkarriär inom partiet så länge som nuvarande topplock sitter monterat. Men det är å andra sidan ett gott betyg i mänsklighet och insiktsfullhet.

Jag - precis som vem som helst - kan inte instämma dogmatiskt i vad Sigfrid säger, men det påpekas just sådana anomaliteter som är grundläggande för vår kollektiva felnavigering baserad på kartor från utgivare som vill få oss att segla över världens ände.

Om Afghanskt mörker och grundlagen

En mycket välskriven betraktelse av Mikael Holmström på svd.se idag tar avstampet i grundlagen vilken stipulerar att all makt i Sverige utgår från folket. Mer på SvD.se, samt regeringen.se.

Värt att reflektera över då åtminstone jag kommit till något slags insikt om att makten nästan helt förflyttat sig annorstädes. Millimeter för millimeter, under de bästa av förespeglingar och knappt märkbart. Och just därför har förändringen varit så fullkomligt effektiv och på något sätt imponerande, närmast vacker i sitt bedrägliga genomförande.

Vad som händer svenskar i Afghanistan måste baserat på mina iakttagelser vara ett av många områden där det mörkas systematiskt. Det kanske mest uppenbara är den ändring av grundlagen som ligger och väntar på att bli genomklubbad. En grundlagsändring som faktiskt flyttar makten från folket, gör det möjligt för staten att använda militären mot befolkningen och lite annat smått och gott - väl uppblandat med bra reformer som glidmedel.

Jag hoppas innerligt att SD orsakar debatt kring detta – oetablerade politiker som de hoppeligen är. Media väljer konsekvent att ignorera denna fråga på grunder vilka man kan fördjupa sig i om man har lust. En rejäl direktsänd sammandrabbning i kammaren skulle göra belysandet av detta faktum oundvikligt.

Om detta skulle ske är det nog ganska troligt att ”det etablerade Sveriges” kampanj "vi gillar olika" utvecklas då det rimligen blir SD väcker liv i frågan.

Vad jag än må tycka om att tycka illa om invandrare, invandrarfientliga, fotbollsspelare, rörmokare, elektriker, bilförsäljare eller frimärkssamlare på det där snäsigt föraktfulla sättet så tror jag att om ingen rör upp lite damm i vårt kära parlament så är vi snart inte bara intellektuellt utan även legalt lobotomerade.


Kampanjutveckling. Steg 1 - få mobben i rörelse. Steg 2 - likriktningens piska viner mot de som reflekterar över att reflektera - alla andra tycker illa om på samma sätt. Steg 3 - klartext: "Talk to the hand!"

Oetablerade utskottade av etablissemanget

Det har sedan början av den oproportionerligt fientliga kampanjen mot det främlingsfientliga SD föresvävat en misstanke om att de etablerade politikerna inte vill ha oetablerade klåpare klampandes runt med full demokratisk insyn i sina etablerade affärer.

Alliansens kompromiss att ”bara” utesluta SD ur några få utskott genom att minska antalet platser ger klart positivt i lackmustestet av ovan nämnda tanke. Jag citerar dagens GD/TT:

"Kompromissen inom alliansen är nu att försöka stänga ute SD från några särskilt viktiga utskott, närmare bestämt tre stycken. Det handlar om utrikesutskottet, försvarsutskottet samt EU-nämnden.
Anledningen sägs vara att det är särskilt viktiga utskott med mycket sekretessbelagt information. EU-nämnden är dessutom ett beslutande organ." Se även SvD

SD får ju all sin skäll för att de är främlingsfientliga. Jag ser inte någon uppenbar risk i detta med just dessa utskott, då finns det andra utskott där de kan göra betydligt större skada. Däremot är det ju mer eller mindre klart som den dimmiga oktoberdagen att man inte vill att dessa oetablerade ska få insyn i de ”etablerades” hemligstämplade och underbara värld.

I god demokratisk ordning.

Tips från ljugarbänken

Ett par grundstrategier för dig som vill ljuga effektivt:

1. Dränk lögnen i ett hav av hela och halva sanningar


2. Ljug på tills frågeställaren av utmattning slutar fråga


3. Skräm frågeställaren att sluta fråga


4. Ge näring åt intrycket att den som tvivlar är en dålig människa


5. Ge intrycket av att frågeställaren inte är insiktsfull nog att ställa frågan


6. Charma eller muta frågeställaren


7. Misskreditera frågeställaren


8. Avled uppmärksamheten

Så – nu kan du läsa tidningen och klura lite kring rösträkning och annat. Och för nöjes skull kan du ju alltid jämföra med 2000 då George W Bush blev president på andra sidan ankdammen [Wikipedia]. Och reflektera lite över vad det var som fick frågorna att sluta ställas den gången.

OSCE tycke inte att det behövdes några valobservatörer här i år [SvD]. Kanske har de en lucka i kalendern vid eventuellt omval?

Jag säger inte att något är galet. Jag säger att det mycket väl kan vara det. I god demokratisk ordning.

Om privatisering

För några år sedan var jag en av privatiseringens främsta förespråkare. Nu är bilden en helt annan. Det som fick mig att så fullkomligt byta ståndpunkt var innebörden av ordet ”privat”.

Kortfattat: Privatisering leder knappast till den småskaliga och nära styrning man kanske leds att tro.

Innan t.ex. apotek och sjukvård blev offentlig verksamhet ägdes de huvudsakligen av privatpersoner. Apotekaren, läkaren och så vidare. Detta medförde i mångt och mycket att service, kundkontakt och lokal närvaro var högre än dagens centraliserade offentliga stuktur.

Sedan gick trenden mot kollektivt ägande och verksamheterna blev mer anonyma institutioner med klara centraliseringsmål och sedemera hårdnackad ekonomisk styrning med fokus långt bort från ”brukaren” eller kunden.

Att privatisera för att komma åter till den kundnära och mer småskaliga typen av verksamheter är en god tanke. Men privatisering idag är något helt annat och detta bottnar i den finansiella struktur privatiseringen tar.

I och med att privata verksamheter behöver lån och inte sällan riskkapital återfinns makten över de privatiserade verksamheterna huvudsakligen bland bank- och finansvärlden och inte - som man leds att tro - bland de som står för själva verksamheten. De styrsätt och avkastningskrav detta genererar omöjliggör mer eller mindre det småskaliga tankesätt som fanns innan den offentliga centraliseringen.

Istället kan ett flertal nystartade privata aktörer efter vederbörligen frammanat ekonomiskt haveri konsolideras för att skapa en centralt ägd centraliserad organisation. Denna ägs då av bank- och finansvärlden som ju i dagsläget i princip äger allt av värde i världen. Och styrs efter agendor fullkomligt befriade från insyn.

Vilket sannolikt är vad privatiseringen syftar till. Vilka möjligheter detta öppnar för dem som sitter som ägare även till det som en gång varit offentligt överlåter jag till läsaren att pokulera kring.

Dumokrati?

Jag tycker nog att man kan kosta på sig att reflektera - är detta demokrati eller teater?

I september klubbas om det inte ifrågasätts en omfattande grundlagsförändring som bland annat för det möjligt att sätta in den svenska militären mot de egna medborgarna. Proposition 2009/10:80 - "En reformerad grundlag". Första beslutet fattades i juni under den mest fullkomliga mediatystnad. Nu återstår att godkänna detta i september så är saken klar i den goda demokratiska ordning som råder. Ådalen 1931 - någon som minns? För gammalt eller komplicerat, kanske. Osexigt.


Men att skutta runt och protestera mot att SD överhuvudtaget existerar går fint det. SD är ett utpräglat missnöjesparti. Just nu pågår alltså omfattande missnöjesyttringar kring missnöjesyttringen. Djälvligt produktivt och moget.

Skäll på den som skäller. Visa missnöje över den som visar missnöje. Rättning i leden. Var indoktrinerad. Tänk inte. Tyck rätt. Far på varandra, bara. Ju mer fientlighet människor emellan, desto mer lättstyrda är vi. Lättlurade, uppretade fånar är bra, lätthanterliga fånar.

Rasist. Det är ett enkelt, greppbart skällsord som är fullkomligt politiskt korrekt och oantastligt på alla sätt. För så har det beslutats. Ett åsiktsmässigt missfoster som offras på den skrikande mobbens altare.


Dags att kliva ur sandlådan och sluta bete sig som en panikslagen skock. Inse att var och en har ansvaret fullt ut och in till varje atom i sin egen och sin omgivnings tillvaro. Att många röstar på SD innebär att det är dags att tänka till. Inte gapa på och låta det bli så hysteriskt så att våra makthavare kan klubba igenom sin hett åtrådda grundlagsförändring och sedan sätta in militären mot hela den käbblande högen.

Gropen är grävd. Skopan är väl kamouflerad och de lugnande medlen doseras kontinuerligt. Återstår bara att lägga i en växel och putta hela högen över kanten. Ingen kommer att märka det för hela bunten spottar och svär åt varandra eller sitter och polerar sina skygglappar.

I efterhand kanske vi undrar vadfan det var som hände. Med en långt mycket jobbigare uppförsbacke ur den gropen som den från skuggorna styrande handen under tiden vi käbblat har förseglat med ett stabilt galler och riktigt sjyssta "duschar".


Det finns en anledning till att media rapporterar om SD-upploppen och inte om grundlagsförändringarna. Det är för att du ska tycka och agera på ett visst sätt. Media styr dina tankar om du inte tänker själv. "Bruset" tar över om du inte har en egen struktur. Och det är var och ens förbannade skyldighet som människa att använda cellerna uppe i skallen.

Så. Vad är farligast? De 5.7% av de röstberättigade som satte ett finger i luften eller den stora, stillatigande massan som låter hjärnan ligga i träda en stund och därigenom tillåter den intellektuella våldtäkten och dess implikationer fortsätta.


Men det är klart - visst är det skönt att få blåsa ur sig lite. Hata lite. Förakta och mys-tycka-illa-om en hög missnöjda människor (nu kallade jag de som röstade på SD människor - det var verkligen inte politiskt korrekt) och vara del i den samstämmiga koskocken som idisslar varandras unisona sång. För visst är det väl obeskrivligt föraktligt med människor som föraktar andra för deras förakt? Undrar jag föraktfullt.


Huvudet på spiken.

Valtankar

Bästa tänkbara valresultat. Jag menar allvar.

Sverigedemokraterna – som vi fostrats att hata och förakta, och vars agenda innehåller populistiskt skitsnack med bäring på invandrare i något större omfattning än vad folkpartiet laddat upp med inför förra valet. Måste kanske bör påpeka att jag föraktar invandrarförakt intensivt, även om läsare av denna blogg nog insett detta för längesedan.

Jag tror faktiskt att de flesta som "hyser invandrarförakt" inte gör det av förakt för invandrare utan 1) för att de föraktar de som säger att man inte ska förakta invandrare, 2) att de behöver någon att tycka illa om i största allmänhet - ett slags orsaksmässig slasktratt, 3) eftersom sprickan mellan "svenskar" och "invandrare" omsorgsfullt mejslats fram för att uppehålla massan vid annat och 4) för att det kanske är lite jobbigt att tänka. Något som ju alla politiska entiteter har att tacka för sin existens.

Hursomhelst.

Sjukligt nyfiken konspiratorisk människoälskande cyniskt pragmatisk optimist som jag är inser jag att den verkliga makten idag aldrig syns eller hörs direkt utan agerar via ridåer av marionetter och förmenta intressekonstruktioner av skiftande slag.

Eftersom vi (till följd av detta) har sociala, ekonomiska och hälsomässiga utmaningar av historiska proportioner alldeles framför näsan är ett svagt parlament en stark tillgång. Överlåtandet av den svenska fårskocken måste handläggas av ett parlament som får handla i frid och ro, utan folklig intervention. Något som nu sannolikt försvåras.

Med icke- etablerade politiker i vågmästarroll (SD) eller blocköverskrivande koalition (t.ex. MP) blir styret från kulissen svårare och i bästa fall synligt i sin glänsande absurditet. Ty när det kantrat på det här lilla viset står människan mot den koncentrerade maktens företrädare och då gör ett svagt parlament människan lite starkare.

Jag? Jag röstade färgglatt för första gången. Svart i riksdagen (PP), grönt i kommunen (Centern) och blått i landstinget (Moderat). Jag som alltid varit tvärblå. Men det här valet var inte vilket val som helst.

En annan tanke är vårt röstsystem. Valet skulle kunna avgöras på facebook på ett par minuter. Eller, lite mer myndighetsmässigt via e-legitimation och telesvar. Varför inte? Jo, den personliga integriteten, den politiska åsiktsfriheten – denna demokratins gyllene grundval får vi aldrig riskera att peta på. Ingen risk för åsiktsregistrering får föreligga. Alls inte.

Telefonavlyssning, möjlighet att använda militären mot medborgarna, redovisningskrav vid användande av kontanter, lagring av internettrafik, utlämnande av kortköpsaktiviteter och lite annat smått och gått går emellertid fint. En paradox i (terrorist-)förklädnad.

Precis som den om det svaga parlamentet och den starka människan.

Röstpump

Lars Ohlys (b)röstpump var ett försök i alla fall. Säga vad man vill om Ohly, han är nog i alla fall den av de ”etablerade” som är mest spontan.

Jag tänkte kandidera till riksdagen men mitt hektiska liv lade dessvärre hinder i vägen. Det får bli en annan gång. Min nyckelreform skulle emellertid ha varit följande:

”Fridagschecken”
Att man skulle ha möjlighet att ge bort en ledig dag till en medmänniska. Om jag till exempel var hemma hos någon där det såg ut att behöva städas och samtidigt visste att denna någon snart fyllde år skulle jag kunna gå till min arbetsgivare och säga ”jag vill jobba ut en fridagscheck på tisdag”.

Min arbetstid skulle under tisdagen enligt de för sjukpenning stipulerade beloppsnivåerna (i dagsläget maximalt 21 200 kr per månad) betalas ut – inte till mig – utan till ”fridagsfonden” och jag skulle erhålla en fridagscheck som jag kunde skriva ut på vem jag ville. Om jag hade en lön på mer än maximibeloppet för sjukpenning skulle jag naturligtvis ändå erhålla överskjutande del.

Jag skriver sedan högtidligen över checken på innehavaren av den ostädade bostaden vilken i sin tur visar den för sin chef och får en ledig dag med full betalning. Den lediges arbetsgivare erhåller ersättning motsvarande sjukpenning från fridagsfonden för den lediga dagen.

Polariseringsövning

Debattledaren: Socker eller salt?

Ena blockets ledare: Jag använder inte socker.

Andra blockets ledare: Jag använder inte salt.

Senare rapporterades att det ena blockets ledare använder salt och det andra blocket använder socker samt görs ingående analyser inklusive utfrågning av redaktionsmedarbetare – eller s.k. ”experter”.

Val

Visst är det avancerat med demoktrati. En massa sakfrågor att sätta sig in i. Ränna i valstugorna, kolla partiledardebatter på TV, köpa alla dagstidningar och sätta sig in i var de egentligen står, partierna. Och inte bara det utan vilken representant som verkligen förtjänar min röst.

Eller som SvD uttrycker saken:

I am feeling blu, är jag red

Intellektuell våldtäkt igen. Hela den demokratiska teatern. Hej hopp!

Den ultimata privatiseringen

USA "lämnar" Irak. Det vill säga, den amerikanska armen lämnar de privata säkerhetsföretagen kvar [DN].

Hoppsan. En inte så liten privat liten armé. En av flera, krönt av IMF:s "International Crisis Group".

Men det är ju privata företag, så de utgör per definition inget hot, eller hur? De ägs till syvende och sist av bankerna och är helt under bankernas kontroll. Visst känns det tryggt och säkert att samma entiteter som faktiskt äger de skulder som alla pengar bygger på också har en präktig privatarmé till sitt förfogande?

Om du till exempel skulle komma på att hoppa amorteringarna någon månad eller så. Mja, kanske inte då.

Panem et circenses

"Bröd och skådespel åt folket" [Juvenalis]. Romarriket styrdes av några få familjer - en Elit. Tidvis fick även några få ur det övriga folket vara med och bestämma. Eller folket och folket, det var relativt få och de utgjorde en politiskt känslig grupp på så sätt att de skulle kunnat utmana eliten om de inte fick göra sin röst hörd.

Bestämma var kanske ett lite för stort ord. De fick säga sitt i en eller annan fråga, till exempel vem som skulle hålla ett visst ämbete eller så.

Juvenalis syftade på att så länge man ger folket något att roas av och lite att käka så håller de sig lugna. "Demokratin" var grädden på moset för de som kanske inte riktigt nöjde sig med detta och inte fullt ut litade på Eliten. Sannolikt var det de som inte fullt ut hade förslavats utan baklagligtvis hade tid och sinnesfrid att tänka och reflektera.

"Demokratin" uppstod enligt min ringa mening som en högre form av skådespel. Där "upplysta" människor med tvivel på Elitens agenda kunde få sätta sig in i lämpliga frågor och ta ställning och därigenom på ett psykologiskt smidigt sätt fås att känna sig delaktiga. Eftersom de faktiskt varit med att fatta dessa beslut kunde man inför resterande folket visa på att alla stod bakom det som genomdrevs och på så sätt slippa gå så där vansinnigt försiktigt fram.

Skådespel i form av "Demokrati" samt mjukisdeintellektualiserade underhållning - det finns med även idag. Brödet finns det gott om - i alla fall här i Europa. Däremot är det som vanligt snart brist på den konstruerade bristvaran pengar för vilket bröd som bekant kan köpas. Och så är det ju vetekris förståss - glöm inte det. Eller är det bara skådespel?

Den som gräver en grav åt andra faller ofta själv däri

Amerikansk och Brittisk press rapporterar att Iran just nu gräver massgravar att stoppa amerikanska soldater i vid ett eventuellt anfall [Guardian]. Hm.

I april beordrade Ahmadinejad (Irans president) att fem miljoner innevånare skulle lämna Teheran på grund av den höga jordbävningsrisken [SvD].

Enligt många inrikningar av Islam ska kroppen ligga i marken några timmar efter dödsfallet innan "vidare processning" är tillåten. Efter en rejäl jordbävning kommer säkerligen de så kallade massgravarna att vara djupt eftertraktade.

De inofficiella källorna har bubblat och kokat om de s.k. FEMA-lägren och de förmodade massagravar som uppförts (eller skulle man ha sagt nerförts) i USA det senaste året [Arkansas Observer], [InfoWars]. Är det för att stoppa de förmodade Iranska invasionssoldaterna i, eller har det samma förklaring som de Iranska jordkulorna?

Och om det är så - när kommer i så fall Obamas varning? Jag tror inte den kommer. Däremot kommer ytterligare distraktionsmedel. Varför? Sug på den.

Det känns ruskigt bra att bo på seismologiskt lågaktiv mark.

Ränta

Ränta – avgiften för att låna pengar – är allt i västerländsk ekonomi. De flesta som börjar jobba idag gör det för att kunna betala ränta på sina lån. Och får lön från av sin arbetsgivare lånade pengar (i de flesta företag tas lönen först ur checkkrediten). Hade det inte varit för räntorna så hade de kunnat vara lediga ett par månader till.

Inom Islam är ränta synnerligen förbjudet – Koranen är mycket specifik på den punkten [WP]. Kan det vara en av anledningarna till att västvärden och de muslimska länderna har så svårt att komma överens?

Jag tror att det är den verkliga springande punkten och att det utifrån denna byggts upp agressioner och antipatier eftersom det är svårt att få in de muslimska länderna som lydstater under världens bankparaply. Jag tror inte att det har ett endaste litet skit att göra med hur religionen tillämpas och vilken form av övergrepp som de sanktionerar. Där är de flesta "härskarreligioner" ungefär lika illa om man kikar över några hundra år. Efter det att de fullkomligt frikopplats från sin andliga betydelse, alltså.

Krig är pengar

Att krig är ett bärande fundament för vår ekonomi är ju ett välkänt faktum. Och för den som inte visste det så var det på tiden. Krig och det trendriktiga men likväl slitstarka terrorbegreppet. Det mesta är ju bara hittepå i alla fall. Och är det inte rent hittepå så är det reaktioner på konstruerade provokationer. Jag hävdar med bestämdhet att detta är ett mycket mer korrekt antagande än det motsatta.

Därför förvandlas ibland över tid ett jordvävningsrelaterat fartygstillbud till en eventuell ubåtsprovokation, eller en handgranat till en smällare ([SvD]).

Det är (därför) mycket ovanligt att det dyker upp en artikel i mainstreammedia på ämnet. Sannolikt någon som slarvat med semestervikarierna. Bra slarv [E24].

Rubriksättning i pridetider

Så här i pridetider är det ju extra viktigt för mainstreammedia att visa sig från sin HBT-vänligaste sida. Något som kanske gick lite till överdrift när den absolut förödande nyheten om den oacceptabla hanteringen av Henning Mankells bagage nådde en häpnande värld tidigare denna morgon.


Dubbel sensation i pridetider.

Rubriken på själva artikeln är kanske inte riktigt lika brännande...

Stora nyheter inom bagagehantering. Även jag kan dra mig till minnes tillfällen då jag fått min väska. Emellertid aldrig på eller via Heathrow ("i seem to have lost my baggage", "right, Sir - I think Tom took it. Hethrows things away I'm afraid.")

Storyn kan läsas här [SvD]. Detta är verkligen fördjävligt. Så absolut oförlåtligt kränkande. Alla turister som helst som åker på provokativt real-life-looking-for-drama-and-loads-of-attention-safari har rätt att förvänta sig en korrekt bagagehantering och rekommenderas därför att medföra värdefulla handlingar, till exempel manuskriptet till en icke utgiven bok, stadshemligheter eller en kapsel med en inte helt oskadlig virusstam. Nu hoppas jag verkligen att våra förtråendevalda tar itu med detta och skickar en formell protest till Israel.

Ährm... Teater, teater.

Fjong - so long!