Peak gnäll

Alla människor bär ju på ouppklarade saker. Vissa mer än andra, precis som alla andra. Dessa issues kan antingen nå in i individens mentala processer och leda till insikt, avklaranden och något slags ”tillfrisknande”. Alternativt kan de – om det tillåts härja fritt och ohämmat – sprida sin frätande kraft över omgivningen.

För det är ju så att det vi har i oss och inte tar itu med blir omgivningens bekymmer. Och om det nu är som det rent instinktivt träffande så ofta beskrivs – att vi genomgår ett slags kollektivt mentalt reningspass – så är det kanske så att vi måste nå ”peak gnäll” innan vi kan ta oss vidare som gemensam enhet.

Svenska gnällinstitutet skriver i sin rapport att världens gnällreservoarer nu är mindre än någonsin samtidigt som gnällkonsumtionen slår nya rekord. ”Gnäll har blivit en integrerad del av vår livsstil” säger Arne Tjurig, utredare på gnällinstitutet. Han pekar på särskilt rapportens slutsats och uppmaning till samhället som helhet. ”Vi måste bredda basen för en sund och stark gnälltillväxt i samhället. Här måste regering och riksdag ta sitt ansvar och visa politiskt mod för att reformera vår infrastrutur och skapa hållbara, förnyelsebara källor till gnäll och gnällrelaterad gemenskap”.

Finns det något bättre än att få gnälla loss på SJ, försenade flygplan, gropiga vägar, hotfulla rovdjursstammar, fjolliga fjärran makthavare, chefers eländiga ledarstil, TV:s urusla utbud, skatt, moms, arbetsgivaravgift, hastighetsbegränsningar, överkokt pasta, byråkrati, förra veckans Idol, araber, religiösa - you name it! Va? Fanns det något bättre? I DON'T HEAR YOU! Allt jag hör är ett instämmande sorl. En massa myshatande små sammansvurna gnällkärringar av alla kön som älskar att hata i grupp.

Vet ni va, gnällkärringar? Jag hatar er inte tillbaka. Ha! Där fick ni! Era dagar är räknade och det på goda grunder. Men ni behöver inte oroa er. Ert jobb är faktiskt viktigt. Mycket viktigare än ni tror. För ju mer ni gnäller desto längre bort från källan för gnället kommer ni. Faktiskt.

För i allt skarpare kontrast till det djupt negativt förankrade gnällandet står den växande skara stabila och resklara individer som kommit till något slags balans och inte längre behöver projicera eller sprida sina utmaningar på sin omgivning. Gnällandet är ett sundhetstecken. Mycket ska rensas ut och när det gnälls som värst är vi som snabbast på väg bort från plågsamheterna.

Men visst är det tråkigt att behöva isolera från gnället. Det blir lite tyst och lite tråkigt en stund, kanske. För de som gnällt klart orkar inte höra andras gnäll - det ligger i sakens natur. Och tills dess lejonparten kilat över gnällkrönet blir det lite tyst på de lite mer avklarades sida. Senare börjar festen. Den kommer inte att påminna om något vi ens fantiserat om.

Om gnäll

Myten om den svenska gnälligheten är allt annat än en myt. Det kan tolkas som att vi är ett otacksamt bortglömt folk som inte har något bättre för oss än att gnälla. Men det kan också tolkas som att vi har god kontakt med ett undermedvetet som inte bara rakt av accepterar rådande mental våldtäkt och faktiskt instinktivt känner att något är fel.

Från gnäll till handling får bli nästa paroll. Elementen utmanar oss och pressar oss att ta ställning. För trots vad var och en må tro är det något man bestämmer själv. I sig själv. Åt sig själv. För sig själv. Det oändliga egna ansvaret. Och vad tjänar det till att gnälla på sig själv?