Att bli vuxen...

Det blir extra tydligt dagar som denna då skolan ska till att börja igen, precis i slutet av ett långt lov. Det blir tydligt vad som händer med barn som inte väcks ur sin nattsömn utan i veckor fått följa sin naturliga rytm. Som inte tvingas räcka upp händerna innan man tar till orda utan kan släppa fram spontaniteten utan förbehåll.

Det går så fort för sinnet att återfå balansen. Ett helt läsår av malande av intuitionens kraft genom skolan för auktoriteternas bevarande går ut kroppen på några veckor. Det är lovande mätetal tvivelsutan. För när vi allihop väl väljer att kliva av cirkusen så återhämtar vi oss nästan omedelbart.

Återhämta, förresten – det kanske är fel uttryckt. I och med att generation efter generation dövats ner på det här sättet så handlar det om att återerövra för oss nu levande helt okänd mänsklig potential. Vi som fått lära oss att folk bara är osams, att främlingar är farliga och att livet syftar till att tjäna penningen. Fan vad kul det ska bli.

Jullovskillen bär också vittnesbörd om en liten men väsentlig skillnad. I lovets lugn är det inte lika viktigt att distansiera sig mot sådant som mindre barn håller på med. Det är inte lika viktigt att visa sig alltmer vuxen utan jaget tillåter sig att vara barn hela vägen hela tiden istället för att slåss med att förakta vad man var i går.

Där bor något viktigt, tror jag. I att kunna se tillbaka på sig själv och inse att allt jag ser faktiskt är jag, inte bara det jag just nu är utan också vad jag varit samt, för all del, vad jag kommer att bli. Om vi tvingar oss själva att lämna barnet bakom oss när vi blir vuxna tappar vi hela nyckeln till livets glädje.

I stället fastnar vi i vuxenfällan. Vi får var sin ask med livspussel. Omslaget föreställer ett ouppnåeligt ideal att sträva mot. Vi får emellertid själva upptäcka att endast ett fåtal av de tvåtusen bitarna faktiskt passar ihop och när man väl bytt bitar med andra i årtionden för att försöka lägga något så är motivet något helt annat.

Det är nämligen bara de spegelblanka bitarna som passar, de andra är istoppade bara för att jävlas och hålla våra sinnen sysselsatta. Så när vi väl ser oss själva i spegelpusslet kan det ha gått en god stund. Men det gör inget, för vi återhämtar oss som sagt väldigt fort.