Närhet och tillfredsställelse

Det rusade mot den ilskna punkten igår igen. Efter nedkylningen kom den arga smärtan tillbaka i kroppen, den som momentant driver mig till vansinne och som bränner ut den egna organismens mentala elskåp. Det inre energikriget kanske man kan kalla det. Det tar sitt uttryck i ett skrik efter den blå, djupa brunnen men det är villkorslös närhet och fullkomlig tillfredsställelse som löser upp knutarna som ger oväsen ifrån sig. Kanske behövs det salt också. Det ger sig. Nu är i alla händelser tanken stilla och det går åter att reflektera i dess yta. Kärleken löser allt.

Fuck

Just det fingret. Vaknade mitt i natten med den där jävla känslan igen. Det var hårt. Jag blev fly förbannad. Tvärilsk mitt i sömnen. När dagen sedan tog sin början var vrångan ett faktum. Att falla från den nivån, från den känslan – det var ett hårt fall. En så genuin besvikelse var det länge sedan jag kände.

Allt jag gjorde var att mata lite hästar utan vantar. Ska det vara så jävla svårt att få behålla balansen – va? VA? Så jag frågar mig vad det är jag gjort, vari jag begär något på grund av okunskap som resulterar i denna smärta. Två år har det hållit på och jävlas. Ilsket och syrligt kastar jag ur mig frågan rätt ut i universum under det att jag håller på att brisera av den där ilskan som är exakt densamma som i somras. Eller – vilken sommar, förresten. Jag märkte ingen.

Så får jag svaret att jag ju faktiskt bara stack. Att jag lämnade alla de tankar jag byggt upp precis som de var innan jag åkte. Att jag redan två veckor innan vi satte oss på planet var in i obalansen, smakade på den, insåg att jag skulle kunna bli sjuk av den men beslutade att vända ut ur stråket och fortsätta köra tills vi åkte. Det fungerade. För stunden. Men det är ju klart som fan det finns kvar där.

När vi väl stack gick det alldeles utmärkt att byta paradigm och – fjärran från de hektiska mönstren – inte bara finna balans och välmående utan dessutom dra igång en tråd till – den skrivna tråden. Idiot!

Så att jag vid återvändandet tar vid precis där jag beslutade skjuta upp är egentligen inget annat än obalansens återvändo högst logiskt. Trodde jag att de skulle försvinna, ambitionerna? Idiot igen. Det här har jag faktiskt samlat ihop till. Och ilskan må vara riktad mot fingret med rubrikens innebörd, men det går naturligtvis djupare än så. Hela vägen in i naven på det tankeformer jag parkerat och nu står där och väntar och kräver att bli snurrade på. Nudå. Nuuudå.

Vad tänkte jag på? Jag har startat så många processer att jag blir dödstrött av att ens titta på dem. Idag är inte dagen för beslut, men mattheten är ett påtagligt faktum, nylig semester till trots. Visst finns där mening – absolut. Att få se dessa projekt och känna dess gravitation inom 36 timmar från det att jag upplevt den där hisnande känsla av balans är milt uttryckt nyttigt. Tvingar mig att på något sätt ta ställning. Inte blir jag mindre ilsk av detta fakum.

Balansen och de lekande nystan av energi med de närmaste kittlar i mitt inre. De finns där och jag känner vad som utvecklar, vad som lockar och vad jag önskar mer än något annat. Den frustration den lille fått smaka är inte enbart den av hans biologiske fars underlåtenhet utan är även kopplad till min egen kapacitet och dess allokering.

Produktprojektet, tredjevåningenprojektet, investeringsprojektet och den gyllene triangel de format tillsammans. Jag har lockats så oerhört av vad dessa saker kan åstadkomma och vad jag kan åstadkomma genom den. Jag är helt övertygad om att det är reell utveckling. Förändring. Det ekonomiska känns helt irrelevant – så pass givande tror jag att det kommer att bli.

Nu senast – bokprojektetet. Jag läste de knappa 30 A4 jag fått ihop i går kväll och insåg att jag har en mycket lång väg framför mig. Jag vet vad jag vill säga och hur det ska sägas men iterationerna från inspiration till begriplighet är inte nödvändigtvis få. Blev lite desillusionerad. Tror det var nyttigt. Plask.


Och balansen. Byggandet. Kroppen. Jag får en illasmakande känsla i kroppen när jag ser allt jag samlat runt mig härhemma på gården. Snöskotrarna jag köpt, haft sönder och som står där som jävla vrak. Jag skäms över mig själv, faktiskt. De bägge traktorerna. 10 ton metall som används totalt 15 gånger per år. Och med båten bland all bråten vet jag inte. Den ligger där och drömmen att åter få känna dess tröga sätt att manövrera sig i vattnet samt att på pressa den upp genom planingströskeln och upp i knastrande sken över vågorna är påtaglig.

Exakt lika påtaglig som den där känslan från förra sommaren i hjärtat. Hur jag vaknade en vacker morgon tog kaffet med mig ut på altanen och allt jag kunde tänka på var huruvida jag skulle åka båt eller inte. Inte ett uns av njutning blev kvar till själva nuläget med kaffet på världens underbaraste sommarplats. Jag mår dåligt av att tänka på det, faktiskt.


Och byggandet, då. Snickrandet. Vad jag vet kommer att föra mig till det fysiska välmåendet. Jag älskar att göra det. Njuter av sågspånet, tanklösheten och den fysiska utmattningens framväxande. Att få äta mat när man är så hungrig att luften är helt slut och att känna hur man puttar gränserna för ork och utmattning framför sig lite för varje timme man lägger ner.

Det är inga små projekt det handlar om. Inte heller på byggfronten. Jag vill ha det klart till sommaren. Alltihop, givetvis. Och jag vill ha gjort det själv. Alltså exakt samtidigt som jag skriver klart boken, sätter upp utvecklingscentret, driver investeringsprojekten, utvecklar smartass 4.0 och – viktigast av allt – utvecklar mitt eget faderskap och fortsätter att hämningslöst njuta av det vackraste och mest njutbara av allt i denna värld – min hustru.

Vem som helst förstår att det inte är genomförbart. Jag må ha skådat hemligheten djupt i ögat. Jag må ha tagit mig förbi de monetära bekymren och begränsningarna. Jag må känna kraften i min egen intention, men jag kan inte begripa hur jag ska kunna få alla dessa saker gjorda under den tidshorisont jag på förhand givit dem. Om jag ska vara helt ärlig är jag ganska säker på att dessa saker tjänar till att låsa varandra på ett sätt så att jag inte kommer att komma någon endaste stans med något av dem.


Vilket ju faktiskt skulle kunna vara meningen. Obalansen är större än jag trott. Jag känner symtomen komma och jag har inte tillräcklig tro på att jag kan vända angreppet som obalansen står i begrepp att göra på min organism. Solen ger hopp, men inte förrän jag klarat ut varför jag har fått för mig att jag måste springa runt och göra så inihelvete mycket kommer jag att kunna få balansen tillbaka.

Fuck. Fingerjävel. Så förbannad jag blir på mig själv som inte kan låta bli. Jävla huvud. Just idag hade jag nästan kunnat tänka mig att vara av med det. Stoppa det i en påse och dra åt så att det blev någon jävla ordning.

Det blir säkert bättre imorgon. Tack för att du läste.

Bubbel

Hon bubblar av insikt. Har sett vad som hänt och väntat min ankomst in i planket. Hon till och med presenterar planket för mig och hon gör det med sin själsligt bottnande totala närvaro i känslan. Älskade, genomljuvliga människa. Klumpen är helt borta idag. Tack.

Om smärta

Igår var den Lille till tandläkaren. Drog ut en tand. Den satt hårt – ordentligt hårt. Och den Lille var i grunden inte på sitt mest solstrålande humör. Samt mindes senast han gjorde precis samma sak – drog ut en tand, alltså. Fasansfullt. Så där stod vi – fyra vuxna människor och en gråtande liten pojke. Tandläkaren, sköterskan, sen Lilles Mamma och undertecknad. Och såg tårarna strömma ur hans ögon.

Han var rädd. Han hade ont. Och han hade fått nog. Sköterskan – den gamla stammens tandsköterska – tyckte att pojken jollade. ”Sluta jolla nu”. ”Det blir bara värre ju mer du jollar”. ”Det gör faktiskt inte så där ont”. Hur i hela helvete kan någon annan människa tala om för mig, eller den Lille för den delen hur ont något gör?

Det är klart att rädsla och uppgivenhet gör smärtan så mycket mer effektiv. Men gör det då verkligen mindre ont för det? Om vi förfryser kinden till följd av vindens kyleffekt en dag på fjället, kan vi då gatt konstatera att ”vi har inte förfrusit oss”, det var bara några grader kallt? Naturligtvis inte. Det är som det känns. Och det blir som vi tänker.

Det är ju inte en så där vanvettigt effektiv smärtlindring att påtala att ”det gör inte ont nu”. Men mot bakgrund av den väntande skaran ute i väntrummet och en och annan tidsmässig aspekt kan jag naturligtvis begripa dessa tandvårdares önskan om att den Lilles smärta skulle försvinna med ett mentalt pennstreck.

Precis som rädsla och uppgivenhet kan förstärka smärta så finns det en massa andra faktorer som kan begagnas. Psykiska betingelser. Belöning. Koppling av smärtan till offerrollen. Och vidare koppling av offerrollen till belöning i form av uppmärksamhet, tröst och kärlek.

Många ådrar sig ju smärta för att vinna kärlek och omsorg. För att för en stund få slippa ta ansvar. Slippa stå upp och känna att de måste saker utan bara kan få krypa in i någons varma famn och leva av denne någons energi för en stund. Ett mönster som överförs på våra konstruktioner av att man måste råka illa ut för att till exempel få styra över sin egen tid. Att man måste vara sjuk för att få vara hemma från jobbet/skolan. Typ så.


Det slog mig när vi stod där och var på sitt sätt sökte hjälpa den Lille över smärttröskeln vidare ut i en vardag utan tandvärk att vi var och en på sitt sätt måste möta smärtan i livet för att kunna leva det mer fullständigt. Smärtan finns ju här och kanske bara här. Smärtan är i all sin plågsamhet en omistlig ingrediens i livets brygd.

Den tar sig olika former. Och den utvecklas, precis som våra mekanismer och känslor att möta den. En transformerande, utdragen, livslång upplevelse. Först flyr vi smärtan. Vi räds den. Och drar oss reflexmässigt undan dess källor. Men med tiden lär vi känna den. Vissa av oss lär oss till och med att uppskatta den.

För känslan mellan smärta och njutning är hårfin, på gränsen till obefintlig. Vi har olika behov i livet. Ibland är det att äta muffins. Ibland behöver vi känna solen i våra ansikten. Och ibland behöver vi känna smärtan. För den gör något, den där smärtan.

I dag vaknade en Liten kille utan tandvärk. Gårdagens gråt hade renat hans sinne från saknad efter sin pappa. Smärtan som i går varit så outhärdlig bar i dag en grönskande glädje i sitt sköte. Och kanske lärde han sig något stort i går. Kanske börjar han skönja mönstret. Att man kan kontrollera smärtan precis som allt annat här i livet. Att bemästra livet.

Den stora frågan

Ondskan. Smärtan. Finns den där för att lära oss eller finns den där som en utmaning för oss att besegra? Det är ju sant att smärtan är det som lär oss mest. Och eftersom vi är här för att lära är ju smärtan och den ondska som bygger den av någon slags vikt.

Mest sannolikt finns inget universellt svar. Kanske är det olika för var och en. Kanske ändrar sig svaret med tiden. Och relativt sannolikt innebär antagandet av utmaningen att bekämpa det man för tillfället betraktar som ondska någon form av återkoppling i form av smärta. Kanske med syfte att lära och se andra former av ondska.

Gott och ont. Höger och vänster. Smärta och njutning. Visst, de finns här. De är vad vår värld är skapade av. Men samtidigt finns ju inget av dem utan sin motpol i detta utrymme mellan de poler vi skapat för att få möjlighet att lära oss vad det nu är vi beslutat lära oss.

Och vidare; om ondskan och dess smärta inte längre erkänns - vad händer med njutningen och glädjen? Slukas de bägge i det villkorslösa ljuset ut i ett slags skapande vibration istället för det pulserande utbytet av laddning mellan polerna? Eller finns det också en möjlighet att slipa sina färdigheter i en tripolär instans?


Det kanske är där man bör börja, snarare. Börja från slutet och vända den kulturellt betingade oförklarligheten ryggen och med avstamp i det som inte äger den minsta lilla komplexitet ta sig an komplexitetens tentakler.

Om frivillighet, pisk och pengar

Jag har lagt mig till med (o)vanan att ibland påpeka att pengar inte finns. För egen del har det faktiskt gjort livet betydligt enklare. Jag slipper ta hänsyn till diverse subversiva affärsmodeller när jag handlar och slipper gå till botten med diverse överväganden vad gäller ekonomiska aspekter av impulsers verkställande. Det flyter, helt enkelt av sig själv.

Eftersom pengarna är så oändligt mycket mindre relevanta än de saker man om man inte passar sig låter dem styra. Avstampet för min del var lyckosamt, det måste jag medge. Men det handlar inte om något direkt överflöd utan en ström som tycks följa tanken oavsett om den uppehåller sig vid rädslan för brist på pengar eller den avslappnade insikten om att det finns tillräckligt.

Men pengar är ju en så påtaglig verklighet allas liv. Hur kan man säga att de inte finns? Så sa hon, min kloka hustru. Hon begriper ju bägge sidor av myntet (vitsigt, inte sant?) men detta är den springande punkten ändå. Och vem är han den där dryga fårmataren som inte tycker sig behöver jobba exakt 60 timmar per vecka längre utan tar sig den fräcka rätten att gå runt och tröka på om att pengar inte finns? Bara för att den jäveln inte tycker att han behöver bekymra sig. Hm. Jo, kanske har jag fått någon att tänka just så. Hm, igen.

Så – jo. Visst finns det pengar. Eller – rättare sagt; visst finns det en bunt sedlar och lite mynt. Men vad kan man ha dem till, egentligen? Sedlarna kanske kan fungera som tändpapper eller bokmärken och mynten är ypperliga att stabilisera möbler på gamla skeva golv med. Ungefär där någonstans ligger toppnoteringarna för den fysiska penningens användbarhet. De går inte att äta, de där pengarna. De älskar en inte tillbaka och de går inte att föra ett vettigt samtal med. Ändå låter vi som kollektiv mänsklighet pengar styra matvanor, hur mycket tid vi lägger på de vi älskar och kanske i värsta fall även vilka vi umgås med. För att inte tala om pengar som inte ens äger fysisk representation, "pengar på banken". De är ju så skrattretande obefintliga att man nästan får ont i magmusklerna.

Nu kan man ju förstås invända att pengar inte värderas utifrån sin eventuella fysiska form utan utifrån det värde det assigneras. Om jag får 100 kr per timme så är min arbetstimme värd 100 kr. Lika logiskt som fel eftersom den där hundringen på annat håll – exempelvis hos banken – kan skapas på en nanosekund ur absolut ingenting i utbyte mot skuld. Arbete finns. Mycket av det vi köper för pengar finns. Men själva pengarna finns icke. Så barnsligt enkelt. Jag menar: är det själva jobbet som är viktigt eller är det att vi tjänar pengar när vi jobbar som gör att vi går dit? Det saknas ju knappast meningsfulla sysselsättningar men är det inte så att just det där med att tjäna pengar får oss att ägna oss åt en massa oväsentligheter istället. Som att räkna icke-begreppet pengar på en ekonomiavdelning fyrtio timmar i veckan istället för att hjälpa våra gamla släktingar att klippa sitt gräs, koka sin saft eller få sina hundar rastade. Till exempel.

Hur kan vi låta pengarna vara så viktiga för oss? Om vi jämför med ett annat hittepåfenomen: Jultomten. Många barn tror på jultomten och han har vissa egenskaper som påminner om just penningen. Han sägs komma med goda saker till de som är snälla och jobbar hårt. Han är det man längtar efter den 24:e (eller 25:e – marginell skillnad) men är också den man också ständigt fruktar inte ska komma med sin belöning. Den man får höra att – sköter du dig inte får du ingen lön alt. kommer inte jultomten.

Men äktenskapet, då – frågar den knivskarpa frugan. Är inte också det något man bara hittat på? Jomenvisst! Men människor skiljer sig stup i kvarten i vårt framstegliga samhälle. Plötsligt en dag kanske man upptäcker att man går runt i ett äktenskap av gammal vana och undrar varför det blev som det blev och kanske inser (eller inte) att man valt sin partner för pengar, för att man hade bråttom att få barn eller för att man helt enkelt kände sig ensam. Kanske var man inte rätt för varandra. Eller så var man det men det gick över. Och då – håll i er nu – då gör man något åt saken. Samtliga inblandade i äktenskapets trossystem beslutar sig för att upplösa detsamma och gå vidare.

Samma sak med jultomten. Förr eller senare inser man att det är en bluff. Om inte så brukar välvilligt inställda medmänniskor till sist upplysa den unga vuxna om att tomten faktiskt bara var en bluff, precis som det där med att man föll som en livlös sten till botten om man badade innan föräldrarna hunnit dricka upp vinet efter semestermiddagen (var det där exemplet verkligen valt med omsorg…?). De som är inblandade i vanföreställningen tar sitt ansvar och monterar ner den när den tjänat sitt syfte.

Utom i dessa mer utbredda fall och där står fallet med penningen helt i en klass för sig. Av alla människor på jordklotet får penningen nästan var och en att må rejält mycket sämre än om pengar skulle ses för vad de är – ingenting. Ändå hjälps vi mer styvnackat än någonsin åt att bibehålla våra vanföreställningar om att denna ickeexisterande entitet omfamnar allt av värde i livet.

Nu är det ju så att det kanske är lite svårt att genomskåda penningens innehållslöshet. Eftersom så gott som var och en föds in i penningdyrkan så måste man likt individer uppvuxna i sektistiska miljöer av egen kraft resa sig ur vanföreställningarnas slingrande dimridåer. Det kanske enklaste och vanligaste sättet att se igenom penningbluffen är att för en tid befinna sig i vad som brukar kallas något slags ekonomiskt oberoende, det vill säga ett tillstånd där man faktiskt har pengar nog att inte behöva tjäna pengarna utan har så man klarar sig ändå. Sådana tillfällen brukar ge ganska snar insikt i hur lite pengar egentligen betyder och hur stora andra värden faktiskt är.

Det är också därför vårt samhälle ser ut som det gör. Var och en i samhället ska tjäna pengarna. Inte som i att med eget arbete skaffa sig medel till frihet eller rikedom, utan tjäna pengarna som i att vara penningens livegne slav. Inrutade i dagliga rutiner, dragna ur sängen alldeles för tidigt, sköljda med flour och insiktsdämpande fördummande budskap om vad man kan göra för pengar – hållna i ett tankemässigt litet fängelse utan någon direkt möjlighet att vakna upp. För om fler skulle tillåtas bli mätta på pengar skulle detta med just pengar relativt omgående kunna förpassas till de sälla jaktmarkerna.

Det är ju inte det att folk överlag inte vill jobba. Tvärtom, folk vill som regel göra saker som känns vettiga. Det är ju i grund och botten därför man kan slå i dem att de ska tjäna pengar och gå till jobbet. Men det är klart att de allra flesta nog inser hur jävla hopplöst urbota dumt det är att sitta och pyssla i en liten avgränsad låda i kontorslandskapet med ett hopplöst ingenting samtidigt som de som kånkar runt på deras gamla släktingar får en lön så nära existensminimum som möjligt.

Nu är det ju som bekant svårt att hamna i den där pengamättade situationen. Istället har ett litet gäng – för vilka pengar faktiskt är något bra – kuckilurat ihop en lika urlöjlig som nästan fullt genomförd plan att förslava hela mänskligheten under deras vanvettiga penninghysteri. I ett stickspår till detta resonemang kan man naturligtvis fundera på varför i all världens namn de valt att göra så? Beroende på hur man väljer att se på saken blir svaren väldigt olika. Antingen ser man dem som små lata makthungriga människor som inte vet bättre än att försöka leva gott på andra människors slit.

Alternativt ser man denna lilla elit som en bunt mentorer, eller kanske snarare skickliga Masters, med uppdraget att piska skiten ur mänskligheten så att densamma under smärtans djupaste faktiskt vänder sig in i sig själv, tar itu med sina inre själsliga smärtor och sedan vandrar ut ur det sadistiska badhuset som helt nya – renade – själar. Och som alltid med dualismer finner man kanske sanningen i en kombination av de båda.

Kanske är det så att vi som mänsklighet vet att vi behöver gå lite djupare och tillfogas ännu lite mer smärta innan vi kan växa upp och gå vidare. För precis som var och en kan inse att pengar inte finns så kan vi höra upp med dumheten att låta dem diktera vårt liv i varje givet ögonblick. Med ett enda litet aber. De flesta måste vara med på det. Men det faktum att de flesta ännu inte är det gör ju inte fantasiprodukten pengar mindre overklig. Inte ett endaste litet dugg.

Om ledsamheter

Så. Nu tänker jag bli alldeles hänsynslöst personlig för en stund och delge en reflektion av det ledsammare slaget. För ungefär en månad sedan blev jag dålig (magen). Kroppen nöjde sig inte med att fjättra mig vid toaletten några dagar utan slog därefter till med en ganska hänsynslös ledvärk. Smärta är som regel inget problem för mig men när det hindrar mig från att göra det jag vill göra, då blir jag vansinnig. Denna ledverk hindrade mig så jag knatade i väg till doktorn.

Doktorn sa efter ett sänkaprov med klingande tyschk brütning att jag fått en reaktiv artrit, d.v.s. en reaktion från immunförsvaret på bakterier och att det schkülle kunna ta schirka tre monante för dethela att ge med sig. Om tre månader hade jag bland annat tänkt att ha stallet klart ute i ladan så det var ju en ganska stor besvikelse, men den vita rocken vidmakthöll att det låg till så men att jag kunde få schmertzschtillande om jag ville.

Men tjurig surbonde som man ju faktiskt är så tycker jag inte om smärtstillande. De kraftigare varianterna påverkar humöret och de mildare gör att det efter några dagar blir värre eftersom jag ju bryter mot kroppens signaler genom att bekämpa just desamma. Nej, dags för andra upplägg. Homeopati, för att vara specifik.

Nu är ju homeopaterna att ganska upptaget släkte då många lägger ner verksamheten på grund av den relativt utstuderade fackmässiga förföljelse de utsätts för under det att intresset vaknar lavinartat till följd av samma förföljelse. Man måste ha tur i form av ett ”oväntat” återbud för att få komma nästa dag. Tur är bra saker.

Nämnda homeopat ställde några frågor om livet. Några få frågor med väldigt långa svar. Man kan säga att hon lockade det ur mig, allt det där som jag ju alltid vetat men som jag inte så ofta plockat med. Hur jag hanterar smärta. Hur jag hanterar ledsamheter. Att ledsamheter ofta blir till fysisk smärta. Att jag låter sorg och elände ta sig ut genom kroppen istället. Att jag alltid varit sådan.

På vägen hem från ”genomgången” med en liten flaska i passagerarsätet smällde det till på det där för mig ovanliga sättet. Det bara rann. En god stund. Där fanns ju en del oreglerat om man ska vara helt uppriktig. Finns, rättare sagt. Så grubblar jag över hur det kan förhålla sig på det sättet. Jag tror ju knappast att det kan finnas någon som är lika lycklig med sitt liv som jag är.

Men vägen hit har ju varit lite svinglig, det är klart. Och precis som alla andra har jag upplevt en del saker som inte varit direkt hur kul som helst. Skolan var ett helvete och jag själv var det givna mobbingoffret nummer ett. En flykt hemifrån som motreaktion och därpå många år av ett verkligt nedbrytande förhållande. När jag tittar tillbaka så ser jag att jag tryckt undan ganska mycket av sådant som skulle kunnat orsaka en regnskur.

Jag är inte på något sätt ensam om att göra så, jag tror det åtminstone är sant för hälften av oss. Och någonstans så känns det väldigt fel att skriva om dessa saker. Vem är jag att belasta andra med mina ledsamheter när andra sannolikt bär på mycket, mycket värre bördor? En grundinställning som jag vet finns hos många av oss förhärdade som kan ta smärta och sorg utan att bryta ihop just där och då.

Men jag knackar på ändå eftersom det enda ärliga exemplet måste vara jag själv. Jag är ju den enda jag känner helt och hållet (med reservation för navelskåderi) och att jag tror att jag i denna blogg generaliserat för en hel livslängd för att undgå att ta avstamp i mig själv. Det är bara att beklaga om någon stackare inte slutat läsa här.

Jo. Detta med ledsamheter. Efter den ganska oväntade genomgången hos homeopaten var mönstret ohyggligt klart. Tråkiga händelser hängde väl ihop med fysisk smärta. Drog mig till minnes åren då jag knarkade Treo; ett antal om dagen. För att kunna prestera, motiverade jag det inför mig själv, men det är klart; det gjorde ju ont i kroppen också. Det var den fysiska smärtans nedsättande effekt jag ville göra mig fri.

Smärtan - såväl den fysiska som den nu senare insedda mentala – blev till ett slags eld. En plågande men inspirerande eld. Den födde min omsorgsfullt utstuderade flykt. Den födde kreativitet för att kunna hålla mig flytande trots tyngden, trots smärtan och trots alla de saker som var fullkomligt uppåt väggarna. Tvingade mig att accelerera; att skapa mer och mer för att inte bli infångad av insiktens tenakler.

Det fungerade utmärkt ganska många år. Mitt jobb gav mig goda möjligheter att agera ut accelerationen via såväl kreativt som regelmässigt stigande i karriärsgraderna. De för oss 70-talister så självförnekande romantiska IT-åren. 2006 bar det av rakt in i den beryktade väggen. Jag var nog en halvmeter in i väggen när det började smaka murbruk. Då var det dags att dra ner på Treo-ransonen.

Men nu då. När allt är så absolut underbart omkring mig och när stillheten inombords ibland rentav kan tysta det tjattrande tankesorlet. Jo, jag fann kärleken och den fann mig. Och mitt i allt det underbara händer tråkiga saker. De två viktigaste människorna under större delen av mitt liv dör på mindre än ett år. Men jag hade så kul och njöt så av värmen i mitt nya liv att jag aldrig riktigt mäktade med att bli lessen.

Jag ville nog bli det. Ville känna hur den där klumpen som fanns skulle få rinna ur, men det gick inte. Jag var för glad, för lycklig. Ledsamhetens storhet lyckades inte ens sticka upp över glädjens vattenyta. Jag lät det bero, vad annars kunde jag göra. Det får komma när det vill. Och istället rann energier av nya proportioner i gamla kanaler. Insikter strömmade. Hastigheten i läggandet av det stora pusslet mångfaldigades. Där fanns andra som hjälpte till. Sådana jag inte riktigt tagit farväl av ännu.

Det handlar inte om att jag till varje pris måste upprätthålla en fasad. Jag är nog förbi den passagen i livet – gudarna ska veta att jag gjort det med besked. Men å andra sidan finns där något som förhindrar mig att bara bryta ihop och låta all ledsamhet rinna ur mig. En reflex som jag nu ser är ytterst omsorgsfullt invävd i mitt och andras liv. Ett sätt att hantera det som den andra halvan kallar att inte hantera det.

Varför är det så?

Om man kikar på vad som hände häromveckan i vårt grannland. Norgehistorien, kallar vi det. Vad som hände och vilka reaktioner det fick. Jag kan inte låta bli att bli gediget arg inför vad jag ser. Människor som ändrar sina profilbilder på facebook till att inkludera en norsk flagga för att ”visa att de bryr sig”. Människor som följer rapporteringen av varje detalj kring dåden till punkt och pricka och som inte gör annat än att diskutera det hemska i vad som hänt.

Som girigt suger i sig av eländet, som vill veta mer. MER. MEEEER. Som nästan vill känna hur det kändes att stå där på ön och höra Anders BB komma smygande kring stenblocken. Höra kulorna smattra i vattnet. Alla dessa detaljer, intagna via intellektets kakhål, men sättandes själen i orolig gungning. Vad ska det tjäna till? Offren för händelsen blir inte mindre döda och skadade för det. Det enda vi får är en värld som baklängesdyrkar våldet mer än någonsin genom sina manifestationer och tomma symbolhandlingar.

Men det kanske känns bra att känna att andra är lika ledsen som jag. Att andra också känner sorg över denna hemska händelse. Att andra delar mitt elände. Och visst är det väl så att vi egentligen får åka snålskjuts på norgehistoriens elände. Vi får trycka ur oss lite av våra egna ledsamheter fast utan att röja vad vi själva är ledsna för. Kanske utan att ens behöva inse vad det är vi själva är ledsna för.

Jag var nog ledsen och rädd ganska ofta under mina första år. Sociala aspekter i samband med min sorgsna läggning gjorde mig till en passande mobboferkandidat när så skolan började. Men så insåg jag att om jag var tyst istället blev det enklare. Inte lika tacksamt att ge sig på mig. En vinnande taktik. Min farsa var tidernas största optimist, i övrigt fanns det nog med ledsna själar hemma ändå. Det fanns så att säga inget utrymme för mer ledsamheter. Min tystnad var en mycket bra lösning.

Jag klandrade dem för att det blivit som det blivit i skolan. Att optimismen å ena sidan och den värmande offerkoftans ymniga gråt å andra sidan tvingat mig till underkastelse i den förhatliga skolkontexten. Tystnaden gav mig styrka och jag använde den till att fly till rationellare jaktmarker. Jag flydde dit allt kunde förklaras. Till den akademiska världens holistiskt dömande domän.

Ingen plats kan väl egentligen vara mindre passande för mig, men jag lydde en nyck av att söka det omvända och hamnade i vad jag för sent skulle inse vara ett slags tankemässigt fängelse. Mja, resten känner de som känner mig till. Och de som läst mellan raderna på denna blogg har nog förstått det mesta också vid det här laget.

Målet med denna ofrivilligt långa text var just detta med hur man hanterar ledsamheter. Jag såg ett mönster i hur jag själv gjort och fick möjlighet att jämföra det med norgehistorians efterföljande psykoser. Det finns faktiskt människor som älskar när det händer något hemskt. Som dyrkar naturkatastrofer och lidande. För att det på något sätt antingen lindrar men mer sannolikt ger utlopp för deras eget. Att få något att ge utlopp gentemot.

Vi har nog skapat detta liv för att själva ge oss en lektion. Känner jag mig själv rätt så har jag haft riktigt kul när jag formulerat min stig i livet. Jag har nog skrattat åt alla de invävda ironier och motsägelser jag lyckats få till. Och nu, långt senare, kan jag inte annat än instämma i min egen otidsbundna munterhet. Det är faktiskt ganska skrattretande, alltihopa.