Det var det hela för den här gången. Vi har kikat lite på det här med ekonomi, finanser och pengar. Vi har vandrat genom maktens vanor och ovanor och ägnat oss lite åt rädsla. Vi har konkluderat att rikedom i form av till exempel pengar ger upphov till behovet av makt vilket i sin tur ger upphov till behovet av rädsla.
Vi har också pratat av skuld. Finansiell rikedom bygger på skuld och att människor med stor makt på ett eller annat sätt anser sig ha andra människor ståendes i skuld till dem, inte sällan på grund av finansiell verksamhet. Vi har kikat blygsamt närmare på finansiell verksamhet och kommit fram till att det inte alls är helt säkert att de som anser sig ha en fordran verkligen har det.
Vi har gått till botten med skuldfrågan och slagit fast att skuld och rikedom faktiskt tar sitt ursprung i människan. Att detta så gott som alltid ordnas till genom att få människan att – ofta under någon slags våld eller rädsla – erkänna sig skyldig. Detta beror på att människan är det värdefullaste som finns för just människan.
Skuld och skuldsättning finns för att var och en som upplever dem ska få känna hur det känns. Vi lider under skulden, vi får uppleva och fundera över vad det är för slags begär det är som får oss att lida. Är det vår önskan att bli kvitt skulden? Kan vi ens göra oss kvitt den finansiella, klimatmässiga eller religiösa skulden? Knappast. Som människa är det omöjligt att inte producera koldioxid. Alla dessa skulder är alltså illegala. Påhittade. Det står oss fritt att avsluta transaktionen och utropa oss skuldfria.
Det enda vi behöver göra för att bli kvitt skulden är att se den för vad den är. Skulden som åläggs oss är ett bevis för vårt värde och oavsett vad andra säger så är det ju enbart du som vet ditt eget värde. Om du känner skuld så finns den – eftersom det är i dig den bor. Om du bestämmer dig för att du inte har någon skuld så försvinner skulden också.
Lät det skumt? Förstår det. För att begripa den där saken behöver vi titta lite närmare på vad en människa egentligen är för något. Och för att begripa det måste vi förstå vad det är vi har som gör oss värdefulla. Människan har ju liv. Är vid liv. Här tillsammans på jorden. Vad är livet? Hur börjar och slutar det? Lever man ett eller flera liv? Och i det senare fallet varför vet man inte om sina andra liv.
Svaren beror som alltid på vilka du frågar. Den insatte kristne svarar ”guds avbild” utan att blinka. Den vetenskapligt bildade människan svarar ”släkt med apan”. New-agaren svarar ”förkroppsligad energi” och så vidare. Vi får prova med att göra frågan lite mer generell. För en sak kan vi väl vara överens om – en människa lever. Det gör blommor och djur också, men vi får väl ta med dem också en stund och ställa oss frågan ”vad är livet”?
Resan från födsel till död. Det är en ganska klockren definition egentligen för man kommer till livet genom födseln och man går bort ur livet genom att dö oavsett om man är blomma eller skandinav. Vi människor vet också att vi andas, äter, har sex, har känslor och tänker.
Är det kanske det här med själen som vi ska ta och titta lite närmare på? Är människor besjälade? Klart vi är! Och vad är det i så fall att vara besjälad? Är det att ha känslor och tankar, eller är det att drömma, ha ambitioner och vilja saker som varar längre än en impuls eller förnimmelse.
Go figure! Jag har inte skrivit något mer och vet inte riktigt när det kommer att bli gjort. Eller om det blir gjort överhuvudtaget. Visst vill jag, men jag vill mycket, jag ;-)
Tack för att du läste.
Visar inlägg med etikett Självtänkeri. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Självtänkeri. Visa alla inlägg
onsdag 20 mars 2013
tisdag 19 mars 2013
Del 8. Rädsla
Om människor med makt är rädda – varför är så många människor utan makt rädda? Om vi kikar på den grå massan (som inte finns) och lyssnar till Nyheterna så vet vi ju att Svenskarna är världens räddaste folk. Vi är rädda för att dö, att bli sjuka, att omkomma i klimatrelaterade katastrofer, att råka ut för gängvåld, gruppvåldtäkter, skörbjugg och den senaste ”dolda sjukdomen” på en löpsedel utanför konsum. Vi är rädda för räntehöjningar. Vi är skiträdda för att bli arbetslösa. Enligt Nyheterna är vi däremot inte rädda för att inte ha tillräckligt med kärlek i våra liv eller rädda för att livet ska kännas meningslöst. Det är tydligen inget folk går omkring och klurar på. Inte den grå massan i alla fall. Då hade det varit med på Nyheterna.
Rädsla är enkelt och bottnar i vår nedärvda reflex att hålla oss ifrån saker som kan hota vårt liv. Vad rädsla är beror helt och hållet på vem man frågar. Den som vuxit upp i en medelklassfamilj utan något som helst problem i relationen med sina föräldrar, som förlorade oskulden vid 19 och som frivilligt valt att leva som nykterist har en bild på saken. Den som vuxit upp i missbrukarhem, provat på själv och kanske tagit någon sväng i kriminalitet har en annan. Den grå massan är rädd för allt.
Varför är den grå massan (som inte finns) rädd för allt?
Jo, den är det eftersom rädsla – tillsammans med sin kusin fruktan – är det kanske effektivaste sättet att behålla makt över människor. När man väl tagit makten (vilket man ju gör i rent självförsvar av sina tillgångar som vi tidigare diskuterat) så ser man till att behålla makten över dem genom att skrämma dem. Inte nödvändigtvis skrämma dem för den som har makten – det verkar ofta kontraproduktivt – utan skrämma dem för allt de skulle kunna råka ut för om inte de som var vid makten fortsatte att ha den.
Det är därför våra Nyheter väldigt ofta handlar om diverse män i skägg som leker krig i en öken och absolut aldrig någonsin beskriver islams förbud mot ränta eller den muslimska världens sätt att ta hand om sina gamla.
För den som vill behålla sin makt är fruktan ett än mer användbart vapen. Fruktan är egentligen rädsla – men det är större, mer utdraget. Om man får de människor man vill behålla makten över att frukta något och dessemellan vara ganska rädda så har man dem i en liten ask. Får man dem att frukta att inte vara som den grå massan så har man helt plötsligt förverkligat visionen om den grå massan med hjälp av den grå massan som inte fanns.
Det enda vi människor egentligen behöver vara rädda för är själva rädslan. Och det enda vi behöver frukta är just fruktan. Det var egentligen allt jag hade tänkt säga. Imorgon kommer ett slags sammanfattning.
Rädsla är enkelt och bottnar i vår nedärvda reflex att hålla oss ifrån saker som kan hota vårt liv. Vad rädsla är beror helt och hållet på vem man frågar. Den som vuxit upp i en medelklassfamilj utan något som helst problem i relationen med sina föräldrar, som förlorade oskulden vid 19 och som frivilligt valt att leva som nykterist har en bild på saken. Den som vuxit upp i missbrukarhem, provat på själv och kanske tagit någon sväng i kriminalitet har en annan. Den grå massan är rädd för allt.
Varför är den grå massan (som inte finns) rädd för allt?
Jo, den är det eftersom rädsla – tillsammans med sin kusin fruktan – är det kanske effektivaste sättet att behålla makt över människor. När man väl tagit makten (vilket man ju gör i rent självförsvar av sina tillgångar som vi tidigare diskuterat) så ser man till att behålla makten över dem genom att skrämma dem. Inte nödvändigtvis skrämma dem för den som har makten – det verkar ofta kontraproduktivt – utan skrämma dem för allt de skulle kunna råka ut för om inte de som var vid makten fortsatte att ha den.
Det är därför våra Nyheter väldigt ofta handlar om diverse män i skägg som leker krig i en öken och absolut aldrig någonsin beskriver islams förbud mot ränta eller den muslimska världens sätt att ta hand om sina gamla.
För den som vill behålla sin makt är fruktan ett än mer användbart vapen. Fruktan är egentligen rädsla – men det är större, mer utdraget. Om man får de människor man vill behålla makten över att frukta något och dessemellan vara ganska rädda så har man dem i en liten ask. Får man dem att frukta att inte vara som den grå massan så har man helt plötsligt förverkligat visionen om den grå massan med hjälp av den grå massan som inte fanns.
Det enda vi människor egentligen behöver vara rädda för är själva rädslan. Och det enda vi behöver frukta är just fruktan. Det var egentligen allt jag hade tänkt säga. Imorgon kommer ett slags sammanfattning.
måndag 18 mars 2013
Del 7. Makt
Smaka på ordet – makt. Power. Macht! Det tyska ordet är väldigt besläktat med ordet machen – alltså att göra saker. Kanske är det så att makt är något man behöver för att få något uträttat – för att få något gjort. Gemacht.
Ganska logiskt – om jag ska få något gjort kan jag A) göra det själv eller B) se till att andra gör det. Om det handlar om något i stil med att skura toaletten, bruka en åkerplätt eller handla mat kanske det inte är så svårt att göra det själv, men om jag vill skaffa mig kolonier som kan förse mig med bananer eller rentav bli världens härskare – då behöver jag sannolikt en eller annan hjälpande hand. Man kan ju passa på att fråga sig vad som får människor att vilja härska över världen när man ändå är där och klurar. Varför vill en del människor ha makt över andra? Är det för att de har något de vill få gjort, eller finns där andra bevekelsegrunder?
Om vi för en stund kikar på de människor som faktiskt har makt i världen idag – vad har de gemensamt? De allra flesta har väldigt mycket pengar, till exempel. Det verkar som om de flesta av dem känner varandra och som om de i mycket strävar mot samma mål – att ge sig själva och varandra mera makt. Men det svarar fortfarande inte på frågan varför de vill ha makten.
De som har makt i dagens samhälle – eller de vi uppfattar som makthavare i alla fall – verkar ha en sak till gemensamt; de kommer ur miljöer där makten funnits tidigare. Det kan följa släktled, partikamratskap, jaktlag eller tronföljd – principen är densamma. Makten hamnar hos dem som är i närheten av de som redan har makten.
Det är ju egentligen inte så konstigt alls. Om du vill måla om huset och söker en målare är chansen som störst att du finner denne hantverkare på din gata eller i din bekantskapskrets. Varför slår du inte upp telefonkatalogen istället och ringer upp första random målare? Eftersom du inte vet om han är duktig, givetvis. Du går hellre på rekommendationer än chansar vilt eftersom det är du och inte denne målare som ska bo i huset när det är ommålat.
Samma sak med de som innehar makten. De förvaltar makten. Det är de som för närvarande innehar maktens uppgift att se till att de som ska axla makten vidare också är kapabla att förvalta den på ett sätt så att de som hade den från början inte blir av med den. Vad kallas det här beteendet med ett annat ord? När man inte vågar prova något helt nytt? När man fattar beslut för att begränsa förändringen och bevara den rådande ordningen?
Rädsla.
Vi testar en teori här; om vi säger att det funnits en rik köpman någonstans. Vi kan ta Mr. Peng som exempel (se del fyra). Om han och hans familj tjänat en bra slant på sina affärer – finansiella affärer – då vill ju inte Mr Peng att hans surt förvärvade slantar ska försvinna. Han vill se till att de fortsätter att finnas i hans och hans arvingars ägo och kommer rent instinktivt att undanröja varje hinder på den vägen. Ett sådant hot kan vara att få in ”fel folk” i arbetet med Mr. Pengs business. Att nya tankar och idéer hotar slantarna. För att bibehålla greppet om sin skapelse kommer Mr Peng med tiden att börja utöva makt. Att bestämma över sina undersåtar i nivå på nivå så att han kan vara säker på att slantarna inte försvinner.
Mr Peng kommer på det här sättet att vara säker på att få behålla sina pengar, men han stänger också många dörrar. Om vi tänker oss att en något egensinnig trädgårdsmästare som fick sparken eftersom han inför sina kollegor föreslog en ledig dag varje vecka istället skulle ha få varit kvar. Vad hade denne obehaglige person kunnat uträtta för Mr Pengs imperium. Troligen storverk eftersom han hade förmågan att ifrågasätta och tänka själv. Han hade kanske kunnat uppfinna nya bevattningssystem och korsat fram orkidéhybrider som sålt slut på nolltid. Men så blir det inte. För Mr. Peng är rädd. Han håller hårt i sina pengar. För att få behålla sina pengar behöver han sin makt. Han håller hårt i makten, blir mäktigare och mäktigare. Och ensammare och ensammare. Efter en tid kan han inte umgås med andra än sin egen art – de mäktiga. Alla som närmar sig honom och som inte själva är mäktiga tror han kommer att hota hans makt.
Andra mäktiga utgör också hot. Alla är ett hot och innerst inne är Mr Peng helt ensam. Kanske har han en fru eller några barn, men hans umgänge är helt säkert inskränkt och de andra mäktiga utgör knappast något partyglatt gäng utan en hoper makthungriga individer som söker första bästa tillfälle att vrida halsen av sina jämlikar för att ta över deras makt. Vi börjar närma oss toppen på den beryktade pyramiden. Pyramiden där några få högst upp faktiskt har den uttalade ambitionen att äga alla andra som finns i livet, etapp för etapp i hierarkier som enbart finns för att bevara makt. Ett beteende som inte alls bottnar i något slags offensivt erövrande utan helt och hållet hämtar sin näring från något så futtigt som rädsla.
De här människorna blir inte bara rädda. Eftersom de isolerar sig blir de inte sällan kärlekslösa med tiden - av brist på mänskligt umgänge, helt enkelt. Kanske var de en gång oälskade som barn och ville visa vad det var kapabla till. Kanske är deras ursprungliga drivkraft – den som drev Mr Peng att skapa sitt imperium – att hans mamma eller pappa aldrig gav honom sitt erkännande. Kanske blev han retad i skolan och vill ha revansch. Eftersom Mr Peng är påhittad kommer vi aldrig att helt få reda på vad det rör sig om, men det handlar ytterst och innerst om människor även där. Människor av kött och blod precis som alla vi andra. Det är bara att de med makt är mer rädda än folk i allmänhet. Ohyggligt mycket räddare. Och det får lite skruvade konsekvenser.
Räddast av allt är de för människor som är varma. Det är kallt i pyramidens topp, men nere i dess botten dansas och skuttas det ganska obekymrat av människor som inte är rädda att förlora en massa saker. Där finns de som inte låtit sig indoktrineras i skolan. De som tar livet med en klackspark och som kanske inte ens erkänner sina skulder – finansiella eller moraliska. De kallas outbildade, analfabeter, religiösa, rökare och annat ouppfostrat fritänkande villebråd.
Det kan inte vara kul att ha hamnat på sniskan på det sättet som många maktsökande personer har gjort. Att se och höra hur andra lever livet där utanför men själv förbli sittandes i sitt elfenbenstorn alldeles ensam eftersom man är rädd att förlora sina själlösa egendomar. Pengar, rikedom och annat som inte går att prata med, inte kan dansa och inte egentligen gör någon ett endaste litet dugg glad. Men det begriper man kanske inte förrän man sitter där.
Imorgon ska vi titta ännu närmare på rädslan, maktens dubbeleggade drivkraft.
Ganska logiskt – om jag ska få något gjort kan jag A) göra det själv eller B) se till att andra gör det. Om det handlar om något i stil med att skura toaletten, bruka en åkerplätt eller handla mat kanske det inte är så svårt att göra det själv, men om jag vill skaffa mig kolonier som kan förse mig med bananer eller rentav bli världens härskare – då behöver jag sannolikt en eller annan hjälpande hand. Man kan ju passa på att fråga sig vad som får människor att vilja härska över världen när man ändå är där och klurar. Varför vill en del människor ha makt över andra? Är det för att de har något de vill få gjort, eller finns där andra bevekelsegrunder?
Om vi för en stund kikar på de människor som faktiskt har makt i världen idag – vad har de gemensamt? De allra flesta har väldigt mycket pengar, till exempel. Det verkar som om de flesta av dem känner varandra och som om de i mycket strävar mot samma mål – att ge sig själva och varandra mera makt. Men det svarar fortfarande inte på frågan varför de vill ha makten.
De som har makt i dagens samhälle – eller de vi uppfattar som makthavare i alla fall – verkar ha en sak till gemensamt; de kommer ur miljöer där makten funnits tidigare. Det kan följa släktled, partikamratskap, jaktlag eller tronföljd – principen är densamma. Makten hamnar hos dem som är i närheten av de som redan har makten.
Det är ju egentligen inte så konstigt alls. Om du vill måla om huset och söker en målare är chansen som störst att du finner denne hantverkare på din gata eller i din bekantskapskrets. Varför slår du inte upp telefonkatalogen istället och ringer upp första random målare? Eftersom du inte vet om han är duktig, givetvis. Du går hellre på rekommendationer än chansar vilt eftersom det är du och inte denne målare som ska bo i huset när det är ommålat.
Samma sak med de som innehar makten. De förvaltar makten. Det är de som för närvarande innehar maktens uppgift att se till att de som ska axla makten vidare också är kapabla att förvalta den på ett sätt så att de som hade den från början inte blir av med den. Vad kallas det här beteendet med ett annat ord? När man inte vågar prova något helt nytt? När man fattar beslut för att begränsa förändringen och bevara den rådande ordningen?
Rädsla.
Vi testar en teori här; om vi säger att det funnits en rik köpman någonstans. Vi kan ta Mr. Peng som exempel (se del fyra). Om han och hans familj tjänat en bra slant på sina affärer – finansiella affärer – då vill ju inte Mr Peng att hans surt förvärvade slantar ska försvinna. Han vill se till att de fortsätter att finnas i hans och hans arvingars ägo och kommer rent instinktivt att undanröja varje hinder på den vägen. Ett sådant hot kan vara att få in ”fel folk” i arbetet med Mr. Pengs business. Att nya tankar och idéer hotar slantarna. För att bibehålla greppet om sin skapelse kommer Mr Peng med tiden att börja utöva makt. Att bestämma över sina undersåtar i nivå på nivå så att han kan vara säker på att slantarna inte försvinner.
Mr Peng kommer på det här sättet att vara säker på att få behålla sina pengar, men han stänger också många dörrar. Om vi tänker oss att en något egensinnig trädgårdsmästare som fick sparken eftersom han inför sina kollegor föreslog en ledig dag varje vecka istället skulle ha få varit kvar. Vad hade denne obehaglige person kunnat uträtta för Mr Pengs imperium. Troligen storverk eftersom han hade förmågan att ifrågasätta och tänka själv. Han hade kanske kunnat uppfinna nya bevattningssystem och korsat fram orkidéhybrider som sålt slut på nolltid. Men så blir det inte. För Mr. Peng är rädd. Han håller hårt i sina pengar. För att få behålla sina pengar behöver han sin makt. Han håller hårt i makten, blir mäktigare och mäktigare. Och ensammare och ensammare. Efter en tid kan han inte umgås med andra än sin egen art – de mäktiga. Alla som närmar sig honom och som inte själva är mäktiga tror han kommer att hota hans makt.
Andra mäktiga utgör också hot. Alla är ett hot och innerst inne är Mr Peng helt ensam. Kanske har han en fru eller några barn, men hans umgänge är helt säkert inskränkt och de andra mäktiga utgör knappast något partyglatt gäng utan en hoper makthungriga individer som söker första bästa tillfälle att vrida halsen av sina jämlikar för att ta över deras makt. Vi börjar närma oss toppen på den beryktade pyramiden. Pyramiden där några få högst upp faktiskt har den uttalade ambitionen att äga alla andra som finns i livet, etapp för etapp i hierarkier som enbart finns för att bevara makt. Ett beteende som inte alls bottnar i något slags offensivt erövrande utan helt och hållet hämtar sin näring från något så futtigt som rädsla.
De här människorna blir inte bara rädda. Eftersom de isolerar sig blir de inte sällan kärlekslösa med tiden - av brist på mänskligt umgänge, helt enkelt. Kanske var de en gång oälskade som barn och ville visa vad det var kapabla till. Kanske är deras ursprungliga drivkraft – den som drev Mr Peng att skapa sitt imperium – att hans mamma eller pappa aldrig gav honom sitt erkännande. Kanske blev han retad i skolan och vill ha revansch. Eftersom Mr Peng är påhittad kommer vi aldrig att helt få reda på vad det rör sig om, men det handlar ytterst och innerst om människor även där. Människor av kött och blod precis som alla vi andra. Det är bara att de med makt är mer rädda än folk i allmänhet. Ohyggligt mycket räddare. Och det får lite skruvade konsekvenser.
Räddast av allt är de för människor som är varma. Det är kallt i pyramidens topp, men nere i dess botten dansas och skuttas det ganska obekymrat av människor som inte är rädda att förlora en massa saker. Där finns de som inte låtit sig indoktrineras i skolan. De som tar livet med en klackspark och som kanske inte ens erkänner sina skulder – finansiella eller moraliska. De kallas outbildade, analfabeter, religiösa, rökare och annat ouppfostrat fritänkande villebråd.
Det kan inte vara kul att ha hamnat på sniskan på det sättet som många maktsökande personer har gjort. Att se och höra hur andra lever livet där utanför men själv förbli sittandes i sitt elfenbenstorn alldeles ensam eftersom man är rädd att förlora sina själlösa egendomar. Pengar, rikedom och annat som inte går att prata med, inte kan dansa och inte egentligen gör någon ett endaste litet dugg glad. Men det begriper man kanske inte förrän man sitter där.
Imorgon ska vi titta ännu närmare på rädslan, maktens dubbeleggade drivkraft.
söndag 17 mars 2013
Del 6. Skuld, religion och klimat
Skriva av alla skulder? What the fuck? Hur skulle det se ut – vem skulle vilja förlora de pengar man ”lånat ut” till husägare och företagare genom åren? Någon måste ju rimligtvis förlora alla sina pengar om skulderna ska försvinna eftersom någon ursprungligen lånat ut dem. Så kan man ju tro att det ligger till om man till exempel lyssnar på vad en och annan väldigt felaktigt kallad ekonom eller bankföreträdare försöker ge intryck av.
Pengar är både ekonomiska och finansiella samtidigt. Samma sak med skulder. Jag kan ha en ekonomisk skuld till min fru om jag tagit en femhundring ur hennes plånbok. Det så kallade lånet som jag har på huset är emellertid inte ekonomiskt utan finansiellt. Det är så eftersom den finansiering banken ordnade på huset inte har särskilt mycket med pengar att göra.
När jag köpte huset gick jag till banken och ordnade finansiering på den större delen av summan. Finansieringen fungerar så att banken går in på mitt konto och lägger in så mycket pengar jag säger mig behöva. Som gengäld för detta betalar jag årligen en avgift – ränta. En avgift för finansieringen, så att säga. Jag har inte lånat ett endaste dugg eftersom banken inte hade pengarna från början. Däremot har de finansierat mitt husköp.
Bankerna har i vår del av världen varit högst inblandade i att driva upp priserna på fastigheter och eftersom banker är finansiella varelser är det ju knappast oväntat. Om huspriserna blir högre blir intäkterna på ränta från husfinansiering högre, även om räntan som sådan ses sjunka. Det här mönstret är på sitt sätt ganska likt berättelsen i tidigare kapitlet. Det är inte pengarna som är det väsentliga. Det är människorna som är det väsentliga.
Du går ju personligen i borgen för den finansiering banken tillhandahåller. Du lovar att betala deras ränta och att amortera tillbaka de pengar de skapat åt dig (vilket ju egentligen är hur märkligt som helst). Det viktiga här är att det är du som är skyldig banken något. Du är satt i skuld. Och att sätta människor i skuld är att äga människor – så har det alltid varit. I alla civiliserade tider.
Förstår du? Det är inte pengarna som är det viktiga – det är DU! Det är inte pengarna, huset eller vad det nu är du fått finansierat som är det värdefulla. Det är du som är värdefull. Grunden i alla ekonomiska, finansiella och penningmässiga system är att det är människan som är det egentliga värdet. Det finansiella människovärdet.
All din skuldsättning blir till någon annans tillgång. Den fordran banken har på dig för finansieringen kan de sälja till andra. De säljer din skuld. De handlar med ditt värde. De vet att du vet att du är skyldig. Makt har i alla tider utgått från att uppleva sig äga andra människor. Att ha så många människor som möjligt som är skyldiga mig så mycket som möjligt är mesta möjliga makt.
Det är därför finanser överhuvudtaget finns. Om vissa människor inte strävat efter makt över andra så hade vi nöjt oss med att ha ekonomiska pengar och ekonomiska marknader. Om ingen strävat efter makt över andra så hade vi aldrig haft finanser.
Man kan sätta människan i skuld utan pengar också. Se på våra västerländska religioner, till exempel. Det talas om arvsynden. Om att du som människa som föds in i den här världen med en skuld till dina föräldrar, samhället som formade dem och världen runtomkring dem.
Du är alltså skyldig att göra dina föräldrar stolta, att betala av din skuld till dem och det samhälle du växer upp igenom att gå till skolan och bli en del av samhället och senare börja arbeta så att du kan ”göra rätt för dig” genom att betala skatt till den stat som du tillhör.
De som håller i trådarna här är inte dumma i huvudet – de märker att de människor de vill äga ser igenom själva grunden till skuldsättningen. För länge sedan var Svensken huvudsakligen religiöst skuldsatt. Husförhör och katekäsläsning, ja alla som läst Emil i Lönneberga har ju hört den förut. Den religiösa skuldsättningen har sin upprinnelse i Katolicismen. Vi vände oss mot detta och blev protestanter istället. Vi tyckte det var lite visset att man kunde köpa syndernas förlåtelse. Lite skenheligt sådär. Vips stod svensken någotsånär skuldfri gentemot kyrkan, men vad hände? Jo, istället började vi skuldsättas finansiellt. En befolkning som inte är i skuld går inte att styra. Sedan Gustav Vasas tid har den ekonomiska skuldsättningen fortgått och det är den vi ser när vi hör om ”överbelånade” hushåll och annat.
Det finansiella sättet att sätta människor i skuld är ett i raden av skuldsystem – härskarsystem. De som vill ha makten vet att det inte dröjer många månader innan vi ser igenom detta och vägrar betala till banken vad de aldrig hade från början. Dags för nästa skuldsättningssystem, alltså.
Sedan åtminstone tjugo år har miljö- och senare klimathot framförts som vad vi människor ska vara rädda för. Jag vet att det är hårt att smälta – vi har verkligen fått lära oss att isbjörnarna dör på grund av vårt syndfulla leverne och att vi alla kommer att omkomma i klimatrelaterade katastrofer om vi inte slutar upp med vårt koldioxidutsläpp precis just nu. Och eftersom ingen tycks göra något blir vi mer och mer uppgivna och köper mer och mer diskmaskinsrengöring.
Klimathotet är precis som de religiösa och finansiella skuldsystemen. Det är 3.0 av precis samma sak. Lika mycket som vi fruktade djävulen under 1.0 lika rädda är vi idag för klimathotet. Låt oss för ett ögonblick tala om vad det handlar om. Det handlar inte om förgiftning eller likande – det sägs handla om koldioxid.
Allt som lever producerar koldioxid. Vi andas ut, fjärtar och äter saker som producerar koldioxid. Koldioxid är en produkt av livet. Om man lyckas göra koldioxid till syndfullt. Om man lyckas koppla koldioxid till skuld – då har man lyckats att sätta en prislapp på allt levande och då kan man också ge sig i kast med att försöka äga allt som lever.
Historien om klimathotet är inget annat än ett försök att bibehålla skuldgreppet om en mänsklighet som vaknar upp och inser att den finansiella skulden egentligen är helt illegal. Och det är bråttom – mycket bråttom. Få okorrumperade domstolar skulle döma bankernas verksamhet som annat än rent bedrägeri. De finansiella skulderna står inför en mer eller mindre snar reglering.
Med detta i åtanke och med iakttagelsen om att det är du som är det värdefullaste i det finansiella systemet - eller indirekt via din skuld eftersom det är dig man vill äga. Det är ju därför begreppet skuld överhuvudtaget uppfunnits, för att få dig att känna att du står i skuld till någon annan. Så att någon annan kan äga dig.
Motsatsen till skuld heter fordran. Den som har en skuld till någon har det till den som har en fordran. I fallet med finansieringen av huset – är det verkligen så att banken har en fordran på mig? Jag menar – hur kan banken fordra att jag ska betala något till dem som de aldrig haft? Det låter ju mer som ett rån egentligen.
Om någon kommer fram till mig på gatan och säger åt mig att jag är skyldig denne pengar tänker jag efter en stund. Försöker minnas mannens utseende och grubblar över om det han säger möjligen kan vara sant. Efter att ha grävt i mitt sinnes arkiv inser jag att – nej – den här mannen är helt obekant för mig – jag vet faktiskt inte vad han talar om.
Mannen kan då agera på ett av två sätt: A) Han kan hota mig att samtycka till skulden. Tala om att om jag inte säger att jag står i skuld så kommer han att banka sönder mina knäskålar med ett järnrör, eller så kan han B) be om ursäkt och gå därifrån.
Jag gissar att de allra flesta av er som läser det här finner det första scenariot mer sannolikt än det andra enligt devisen att våld löser alla problem. Den historia vi får lära oss – framförallt i skolan, kompletterad av det vi får veta via Nyheterna – säger det ganska klart och tydligt. Den som inte erkänner sina skulder får smaka på våld, vare sig det handlar om människor, företag eller länder.
Visst är det ganska paradoxalt? Här har vi en människa. Människan är det värdefullaste som finns och någon vill äga henne just av den anledningen. Om denne någon inte får äga människan hotar han med att slå henne. Hur jävla barnsligt är inte det? Hur jävla liten måste man inte vara för att bete sig på det sättet? Det ska vi ta reda på i morgon under rubriken makt.
Pengar är både ekonomiska och finansiella samtidigt. Samma sak med skulder. Jag kan ha en ekonomisk skuld till min fru om jag tagit en femhundring ur hennes plånbok. Det så kallade lånet som jag har på huset är emellertid inte ekonomiskt utan finansiellt. Det är så eftersom den finansiering banken ordnade på huset inte har särskilt mycket med pengar att göra.
När jag köpte huset gick jag till banken och ordnade finansiering på den större delen av summan. Finansieringen fungerar så att banken går in på mitt konto och lägger in så mycket pengar jag säger mig behöva. Som gengäld för detta betalar jag årligen en avgift – ränta. En avgift för finansieringen, så att säga. Jag har inte lånat ett endaste dugg eftersom banken inte hade pengarna från början. Däremot har de finansierat mitt husköp.
Bankerna har i vår del av världen varit högst inblandade i att driva upp priserna på fastigheter och eftersom banker är finansiella varelser är det ju knappast oväntat. Om huspriserna blir högre blir intäkterna på ränta från husfinansiering högre, även om räntan som sådan ses sjunka. Det här mönstret är på sitt sätt ganska likt berättelsen i tidigare kapitlet. Det är inte pengarna som är det väsentliga. Det är människorna som är det väsentliga.
Du går ju personligen i borgen för den finansiering banken tillhandahåller. Du lovar att betala deras ränta och att amortera tillbaka de pengar de skapat åt dig (vilket ju egentligen är hur märkligt som helst). Det viktiga här är att det är du som är skyldig banken något. Du är satt i skuld. Och att sätta människor i skuld är att äga människor – så har det alltid varit. I alla civiliserade tider.
Förstår du? Det är inte pengarna som är det viktiga – det är DU! Det är inte pengarna, huset eller vad det nu är du fått finansierat som är det värdefulla. Det är du som är värdefull. Grunden i alla ekonomiska, finansiella och penningmässiga system är att det är människan som är det egentliga värdet. Det finansiella människovärdet.
All din skuldsättning blir till någon annans tillgång. Den fordran banken har på dig för finansieringen kan de sälja till andra. De säljer din skuld. De handlar med ditt värde. De vet att du vet att du är skyldig. Makt har i alla tider utgått från att uppleva sig äga andra människor. Att ha så många människor som möjligt som är skyldiga mig så mycket som möjligt är mesta möjliga makt.
Det är därför finanser överhuvudtaget finns. Om vissa människor inte strävat efter makt över andra så hade vi nöjt oss med att ha ekonomiska pengar och ekonomiska marknader. Om ingen strävat efter makt över andra så hade vi aldrig haft finanser.
Man kan sätta människan i skuld utan pengar också. Se på våra västerländska religioner, till exempel. Det talas om arvsynden. Om att du som människa som föds in i den här världen med en skuld till dina föräldrar, samhället som formade dem och världen runtomkring dem.
Du är alltså skyldig att göra dina föräldrar stolta, att betala av din skuld till dem och det samhälle du växer upp igenom att gå till skolan och bli en del av samhället och senare börja arbeta så att du kan ”göra rätt för dig” genom att betala skatt till den stat som du tillhör.
De som håller i trådarna här är inte dumma i huvudet – de märker att de människor de vill äga ser igenom själva grunden till skuldsättningen. För länge sedan var Svensken huvudsakligen religiöst skuldsatt. Husförhör och katekäsläsning, ja alla som läst Emil i Lönneberga har ju hört den förut. Den religiösa skuldsättningen har sin upprinnelse i Katolicismen. Vi vände oss mot detta och blev protestanter istället. Vi tyckte det var lite visset att man kunde köpa syndernas förlåtelse. Lite skenheligt sådär. Vips stod svensken någotsånär skuldfri gentemot kyrkan, men vad hände? Jo, istället började vi skuldsättas finansiellt. En befolkning som inte är i skuld går inte att styra. Sedan Gustav Vasas tid har den ekonomiska skuldsättningen fortgått och det är den vi ser när vi hör om ”överbelånade” hushåll och annat.
Det finansiella sättet att sätta människor i skuld är ett i raden av skuldsystem – härskarsystem. De som vill ha makten vet att det inte dröjer många månader innan vi ser igenom detta och vägrar betala till banken vad de aldrig hade från början. Dags för nästa skuldsättningssystem, alltså.
Sedan åtminstone tjugo år har miljö- och senare klimathot framförts som vad vi människor ska vara rädda för. Jag vet att det är hårt att smälta – vi har verkligen fått lära oss att isbjörnarna dör på grund av vårt syndfulla leverne och att vi alla kommer att omkomma i klimatrelaterade katastrofer om vi inte slutar upp med vårt koldioxidutsläpp precis just nu. Och eftersom ingen tycks göra något blir vi mer och mer uppgivna och köper mer och mer diskmaskinsrengöring.
Klimathotet är precis som de religiösa och finansiella skuldsystemen. Det är 3.0 av precis samma sak. Lika mycket som vi fruktade djävulen under 1.0 lika rädda är vi idag för klimathotet. Låt oss för ett ögonblick tala om vad det handlar om. Det handlar inte om förgiftning eller likande – det sägs handla om koldioxid.
Allt som lever producerar koldioxid. Vi andas ut, fjärtar och äter saker som producerar koldioxid. Koldioxid är en produkt av livet. Om man lyckas göra koldioxid till syndfullt. Om man lyckas koppla koldioxid till skuld – då har man lyckats att sätta en prislapp på allt levande och då kan man också ge sig i kast med att försöka äga allt som lever.
Historien om klimathotet är inget annat än ett försök att bibehålla skuldgreppet om en mänsklighet som vaknar upp och inser att den finansiella skulden egentligen är helt illegal. Och det är bråttom – mycket bråttom. Få okorrumperade domstolar skulle döma bankernas verksamhet som annat än rent bedrägeri. De finansiella skulderna står inför en mer eller mindre snar reglering.
Med detta i åtanke och med iakttagelsen om att det är du som är det värdefullaste i det finansiella systemet - eller indirekt via din skuld eftersom det är dig man vill äga. Det är ju därför begreppet skuld överhuvudtaget uppfunnits, för att få dig att känna att du står i skuld till någon annan. Så att någon annan kan äga dig.
Motsatsen till skuld heter fordran. Den som har en skuld till någon har det till den som har en fordran. I fallet med finansieringen av huset – är det verkligen så att banken har en fordran på mig? Jag menar – hur kan banken fordra att jag ska betala något till dem som de aldrig haft? Det låter ju mer som ett rån egentligen.
Om någon kommer fram till mig på gatan och säger åt mig att jag är skyldig denne pengar tänker jag efter en stund. Försöker minnas mannens utseende och grubblar över om det han säger möjligen kan vara sant. Efter att ha grävt i mitt sinnes arkiv inser jag att – nej – den här mannen är helt obekant för mig – jag vet faktiskt inte vad han talar om.
Mannen kan då agera på ett av två sätt: A) Han kan hota mig att samtycka till skulden. Tala om att om jag inte säger att jag står i skuld så kommer han att banka sönder mina knäskålar med ett järnrör, eller så kan han B) be om ursäkt och gå därifrån.
Jag gissar att de allra flesta av er som läser det här finner det första scenariot mer sannolikt än det andra enligt devisen att våld löser alla problem. Den historia vi får lära oss – framförallt i skolan, kompletterad av det vi får veta via Nyheterna – säger det ganska klart och tydligt. Den som inte erkänner sina skulder får smaka på våld, vare sig det handlar om människor, företag eller länder.
Visst är det ganska paradoxalt? Här har vi en människa. Människan är det värdefullaste som finns och någon vill äga henne just av den anledningen. Om denne någon inte får äga människan hotar han med att slå henne. Hur jävla barnsligt är inte det? Hur jävla liten måste man inte vara för att bete sig på det sättet? Det ska vi ta reda på i morgon under rubriken makt.
lördag 16 mars 2013
Del 5: Ekonomi, finans och pengar
Ekonomi, finans och pengar. Har du tänkt något på det? Funderat på vad de tre orden egentligen innebär? Pengar är ju ganska enkelt vid en första anblick. Hundra spänn är två paket cigg, fyra strutglassar eller 0.0006 % av en Djursholmsvilla. Alla har en idé om vad pengar är. Vi lämnar det.
Ekonomi, då? Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem. Alltså så som man föreställer sig att det gick till innan moderniseringen kom till Leem lilla by i historien.
Finans är något helt annat. Den gamle greken Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så. Du känner säkert igen det från något reklamerbjudande. Du erbjuds att finansiera ditt köp av TV:n vilket är något helt annat än att köpa den. Att finansiera är att köpa något du inte har pengar till. Finanser hämtar sin näring från skuld.
Finansieringslösningar har alltid villkor. Det vanligaste av dem är – vid sidan av återbetalning – ränta. Att man får betala ränta på de pengar man inte har. Man betalar ränta på summan för finansieringen. En del kallar det för lån. Jag tror inte att det är ett passande ord. Jag kallar det finansiering.
Historien har åtskilligt att berätta om finansiering och så gott som alla historier handlar om krig. Finanspengar och krig går hand i hand under det att ekonomi är en omistlig del i mänskliga samhällen. Bakom varje krig står någon som vill tjäna pengar på att finansiera det. Krig har egentligen aldrig berott på något annat än finanser.
Finanser är faktiskt riktigt, riktigt bad news för oss människor av en mycket enkel anledning; att man kräver den som inte hade pengar från början på ännu mer pengar än han eller hon hade från början. Det hörs ju redan här att det aldrig någonsin kan fungera. Och att det ju inte är ekonomiskt alls.
Bakom varje finansiering står någon som vill skaffa sig makt. Makt över en stat i samband med krig, makt över en konsument vid så kallad konsumentkredit, makt över ett företag vid finansieringslösningar för företag.
Avslutningsvis ett exempel: iPhone, igen. En mycket populär sak som många har i sin hand hela dagarna.
Man kunde tänka sig att de som skapat iPhone tog med just att det var en telefon i beaktande när de designade telefonen. Att de – genier som de ju faktiskt är på så mycket annat – tog hänsyn till den lilla detaljen att man lätt tappar en telefon och att den då inte sällan slår i marken.
När en telefon går i backen träffar praktiskt taget alltid en av telefonens kanter underlaget. Om då de glasskivor som utgör telefonens fram- och baksida går ut enda till kanten av telefonen så spricker de med ganska hög säkerhet.
Hur kan ett av världens bästa företag inom användbarhet med årtionde efter årtionde som det företag som kanske gjort mest för att göra teknik användbar för icke tekniskt kunnande människor förbise en sådan detalj?
Det gjorde de naturligtvis inte. Nej. Det faktum att glaset går ända ut till kanten är så långt ifrån en designmiss man kan komma. Det hade varit ekonomiskt att inte låta glaset gå ända ut- då hade användarna sparat tid, pengar och frustration och planetens resurser hade inte gått åt till att skapa en massa reservskärmar.
Men företaget bakom telefonen hade inte fått in samma mängd intäkter att mätta sina finansiella krav. Apple är ett börsnoterat, multinationellt företag och sådana bygger sällan på ekonomiska principer. Apple opererar helt finansiellt och designen med glas hela vägen ut till kanten är i allra högsta grad på finansiellt tänkande.
Gjord för att gå sönder. Det är den finansiella arenans fantastiska slagord. Vem skulle – om det fanns alternativ – köpa sådant skit? Ingen, givetvis. Det löser man genom att se till att de stora aktörerna – finansiellt drivna – har mer eller mindre total ensamrätt på marknaden.
Att hålla dig i det där tillståndet av hopplöshet är den finansiella maktens enda medel för att få dig att fortsätta att köpa skiten de vill att du ska köpa. Det är enda sättet att fortsätta förmå dig att gå till jobbet för att dra ihop pengar till vad du kallar din ekonomi. En ekonomi som från ditt perspektiv ser ekonomisk ut men som i själva verket är så finansiellt belastad att bara en bråkdel av ditt arbete egentligen går åt till det som utgör försörjning – resterande del slukas i det nu gigantiska finansmonster mänskligheten har flåsandes i nacken.
Nu lät jag lite som en nyhetsartikel där på slutet. Det var meningen. Det är på sitt sätt väldigt illa med finanserna. Och om det är illa med finanserna så är det något väldigt bra för oss människor.
Alla hittills kända civilisationer har haft finansiella system. Alla har också gjort sig av med dem. Det har varit ganska odramatiska saker och har som regel lett till perioder av fred, kulturellt uppblomstrande och andra trevligheter.
Bibeln berättar om de Jubelår man hade i den europeiska förhistorien. Var 50:e år avskrevs alla privata skulder och slavar gavs fria. Vår nuvarande civilisation har skjutit upp regleringen längre än någon annan. Förstår du vilken frihet vi har att hämta ut på banken den dagen vi väljer att sluta harva i hamsterhjulet? Aldrig tidigare har mänskligheten stått inför en så trevlig gryning.
Imorgon ska det handla om skuld - basen för alla människans pengar och under perioder hela dess värdesystem.
Ekonomi, då? Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonomos vilket är en sammansättning av oikos (hus) och nemein (tilldela/ordna/fördela). Ordet har sitt ursprung i hur man fördelar sysslor och tillgångar i sitt egna hem. Alltså så som man föreställer sig att det gick till innan moderniseringen kom till Leem lilla by i historien.
Finans är något helt annat. Den gamle greken Aristoteles definierade ordet för några tusen år sedan som det statsmän tar till när ekonomin inte längre räcker till. Kan man inte betala får man finansiera – ungefär så. Du känner säkert igen det från något reklamerbjudande. Du erbjuds att finansiera ditt köp av TV:n vilket är något helt annat än att köpa den. Att finansiera är att köpa något du inte har pengar till. Finanser hämtar sin näring från skuld.
Finansieringslösningar har alltid villkor. Det vanligaste av dem är – vid sidan av återbetalning – ränta. Att man får betala ränta på de pengar man inte har. Man betalar ränta på summan för finansieringen. En del kallar det för lån. Jag tror inte att det är ett passande ord. Jag kallar det finansiering.
Historien har åtskilligt att berätta om finansiering och så gott som alla historier handlar om krig. Finanspengar och krig går hand i hand under det att ekonomi är en omistlig del i mänskliga samhällen. Bakom varje krig står någon som vill tjäna pengar på att finansiera det. Krig har egentligen aldrig berott på något annat än finanser.
Finanser är faktiskt riktigt, riktigt bad news för oss människor av en mycket enkel anledning; att man kräver den som inte hade pengar från början på ännu mer pengar än han eller hon hade från början. Det hörs ju redan här att det aldrig någonsin kan fungera. Och att det ju inte är ekonomiskt alls.
Bakom varje finansiering står någon som vill skaffa sig makt. Makt över en stat i samband med krig, makt över en konsument vid så kallad konsumentkredit, makt över ett företag vid finansieringslösningar för företag.
Avslutningsvis ett exempel: iPhone, igen. En mycket populär sak som många har i sin hand hela dagarna.
Man kunde tänka sig att de som skapat iPhone tog med just att det var en telefon i beaktande när de designade telefonen. Att de – genier som de ju faktiskt är på så mycket annat – tog hänsyn till den lilla detaljen att man lätt tappar en telefon och att den då inte sällan slår i marken.
När en telefon går i backen träffar praktiskt taget alltid en av telefonens kanter underlaget. Om då de glasskivor som utgör telefonens fram- och baksida går ut enda till kanten av telefonen så spricker de med ganska hög säkerhet.
Hur kan ett av världens bästa företag inom användbarhet med årtionde efter årtionde som det företag som kanske gjort mest för att göra teknik användbar för icke tekniskt kunnande människor förbise en sådan detalj?
Det gjorde de naturligtvis inte. Nej. Det faktum att glaset går ända ut till kanten är så långt ifrån en designmiss man kan komma. Det hade varit ekonomiskt att inte låta glaset gå ända ut- då hade användarna sparat tid, pengar och frustration och planetens resurser hade inte gått åt till att skapa en massa reservskärmar.
Men företaget bakom telefonen hade inte fått in samma mängd intäkter att mätta sina finansiella krav. Apple är ett börsnoterat, multinationellt företag och sådana bygger sällan på ekonomiska principer. Apple opererar helt finansiellt och designen med glas hela vägen ut till kanten är i allra högsta grad på finansiellt tänkande.
Gjord för att gå sönder. Det är den finansiella arenans fantastiska slagord. Vem skulle – om det fanns alternativ – köpa sådant skit? Ingen, givetvis. Det löser man genom att se till att de stora aktörerna – finansiellt drivna – har mer eller mindre total ensamrätt på marknaden.
Att hålla dig i det där tillståndet av hopplöshet är den finansiella maktens enda medel för att få dig att fortsätta att köpa skiten de vill att du ska köpa. Det är enda sättet att fortsätta förmå dig att gå till jobbet för att dra ihop pengar till vad du kallar din ekonomi. En ekonomi som från ditt perspektiv ser ekonomisk ut men som i själva verket är så finansiellt belastad att bara en bråkdel av ditt arbete egentligen går åt till det som utgör försörjning – resterande del slukas i det nu gigantiska finansmonster mänskligheten har flåsandes i nacken.
Nu lät jag lite som en nyhetsartikel där på slutet. Det var meningen. Det är på sitt sätt väldigt illa med finanserna. Och om det är illa med finanserna så är det något väldigt bra för oss människor.
Alla hittills kända civilisationer har haft finansiella system. Alla har också gjort sig av med dem. Det har varit ganska odramatiska saker och har som regel lett till perioder av fred, kulturellt uppblomstrande och andra trevligheter.
Bibeln berättar om de Jubelår man hade i den europeiska förhistorien. Var 50:e år avskrevs alla privata skulder och slavar gavs fria. Vår nuvarande civilisation har skjutit upp regleringen längre än någon annan. Förstår du vilken frihet vi har att hämta ut på banken den dagen vi väljer att sluta harva i hamsterhjulet? Aldrig tidigare har mänskligheten stått inför en så trevlig gryning.
Imorgon ska det handla om skuld - basen för alla människans pengar och under perioder hela dess värdesystem.
fredag 15 mars 2013
Del 4: En gång i Asien
Byn där Leem växte upp i en av de nordöstra bördiga provinserna var en av tusentals i landet. För trettio år sedan såg de likadana ut allihop för det otränade ögat. Man hade sina höns, sina risfält och sina dagliga sysslor. Var och en hade på sitt sätt sin plats i byn. För några var det inga problem och för andra var det värre. Alla var på något outtalat sätt ändå överens om att det var Buddhas vilja att det skulle vara på det här sättet och dog någon av undernäring eller blev det mat över så var det menat att det skulle vara så.
På tidiga -80-talet kom en delegation från Regeringen på besök i byn. Det var en stor händelse. Byborna bjöd av det bästa de hade att bjuda och gästfriheten var oinskränkt. En Mr. Peng, bördig från ett grannland, var med på besöket och det talades om nya metoder att bruka marken och effektivisera det traditionella jordbruket. Regeringen hade medel att förfoga över och med stöd från både Världsbanken och IMF var saker i görningen.
Få bybor blev inte bländade av uppvisningen. Många var skeptiska, men auktoriteten för Regeringsmännen var stor eftersom ju självaste Kungen uttryckt sitt stöd för dem. By äldsterådet var inte helt överens men det blev beslutat att – som i de flesta andra byar runtomkring – moderniseringen skulle inledas. Inte minst eftersom alla runtomkring tänkte göra samma sak.
Några år senare kom representanter från Mr. Pengs företag till byn med maskiner och material. Det byggdes maskinhallar och en del av lokalbefolkningen lärde sig snabbt av de ditresta. En del blev sittandes utanför och inte få av dem började ta för sig av de starka drycker som fraktades med varubilarna som nu kunde ta sig fram till byn på de nybyggda vägarna över fälten.
Moderniseringen kostade pengar och de statliga programmen erbjöd finansieringsstöd. Det gick ut på de som valde att bygga maskinhallar och investerade i maskiner och utrustning fick mycket förmånliga (jo, det försäkrade MR Pengs företrädare) lån som skulle betalas tillbaka på så kort tid som tio år baserat på de uppskattningar man gjorde på avkastningen från det moderniserade jordbruket.
Tio år senare var inget lån ens delbetalt. Eftersom så gott som alla byar i alla de norra provinserna moderniserat sina jordbruk och verkligen behövde få in pengar till avbetalningar och ränta för de kanske inte rätt igenom förmånliga lånen så sänkte många byar priserna. Marknaden för ris var minst sagt körd i botten. Det började bli bekymmersamt på landsbygden och vad som tidigare varit en självförsörjande ort var idag helt beroende av att kunna betala varubilarna från landsvägen eftersom man fokuserat på just ris och därför inte hade allt man behövde för att vara självförsörjande.
Lånen skulle betalas och hushållen i byn saknade pengar. Till all lycka ägde MR Peng numera också en semesterö i en av de södra provinserna. Han hade köpt ön av en staten ganska billigt eftersom det fanns en försvarsanläggning på den och eftersom han lovat att bidra med infrastruktur.
Mr. Pengs medarbetare erbjöd byborna att ge de mest lovande av sina barn chansen att jobba med uppbyggnaden av hans projekt semesterparadiset. Eftersom många inte hade något jobb var erbjudandet uppskattat. Nästan etthundra unga vuxna mellan 16 och 25 år följde med på den första bussen som i nästan två dagar skumpade runt på den så bekanta landsbygden för att så småningom nå färjeläget i söder.
De knappa hundra andades ny, exotisk luft och njöt av båtresan. De visste att de skulle rädda sin hemort och att de skulle få jobba hårt. De skulle få jobba för pengar av vilket den största delen skulle skickas hem till byn för att betala för varor som medicin och mat – och för att betala skulderna som fanns i de flesta lite större familjer. Huvudsakligen det sistnämnda.
Arton år senare insåg Leem att hon spenderat halva sitt liv på ön. Hon kom hit som artonåring och hade hittat sin make här. Med undantag för slutet av de tre graviditeter hon varit igenom så hade hon i genomsnitt varit på ön elva månader om året – hon och hennes make. Barnen hon fött hade vuxit upp under morföräldrarnas försorg hemma i byn i norr och hon träffade dem en månad om året, kanske någon gång till om hon tjänade lite mer än vanligt och kunde köpa bussbiljetter åt dem att komma ner till ön.
Hon jobbade från klockan nio på morgonen till klockan 20 på kvällen, sju dagar i veckan, elva månader om året. Så hade det varit sedan hon kom till ön. Av allt hon drog in gick ungefär hälften till hennes familj hemma i byn och hälften täckte hennes kostnader på ön.
Någon som hört termen slaveri?
Historien är någotsånär påhittad men har sina rötter i verkligheten. Jag tyckte den behövdes om vi ska ta och angripa det här med pengar, ekonomi och finans. Vi hintade ju om att det kanske kunde vara pengar som den drivande kraften bakom att försöka hålla dig i ett slags tillstånd av hopplöshet så att du lättare köper det som reklamen säger åt dig att köpa.
Människohandel har förekommit i alla tider och av alla sorters pengar människan har haft så är ändå pengar (och framförallt kvinnor) den genom tiderna mest använda valutan. Det halvfiktiva exemplet ovan visar hur det kan gå till och mönstret syns om och om genom historien.
Det påhittade exemplet är givetvis inspirerat av Thailand och där blir detta med kvinnor som valuta extra tydligt. När det kommer nya barn till världen i någon av de byar där de som jobbar elva månader om året åt Mr. Peng så jublar byn. Man har blivit rik – man har fått en ny människa som kan dra in pengar till byn och på sikt göra dem fria. Givetvis kommer de aldrig att kunna jobba sig kvitt sin skuld men man lever på hoppet, inte sant?
Thailand har av många skäl tydligen mer användning för kvinnliga arbetare än manliga. Vore det inte så skulle man inte se den enorma konverteringen av män till kvinnor – (ladyboys) just där. Marknadskrafterna kräver fler kvinnligt attribuerade arbetare och då ser marknaden också till att få människor att inte bara överge sina byar och barn utan även att lämna sitt kön för ett nytt liv som ladyboy.
Nu kanske allt det där låter hemskt och avskyvärt. Det behöver det ju inte nödvändigtvis vara. Man får ta en titt på vad livet är – i det lite större perspektivet. Thailändarna är världsledande på den punkten. Deras sätt att se på vad livet är, varför och hur gör att de fortsätter att vara världens gladaste och trevligaste folkslag trots att många av dem en vanlig arbetsdag har häcken full på ett helt annat sätt än vad vi menar hemma i våra Svenska kontorslandskap.
Utan att gå in alltför djupt (!) på detta med Buddhismen så kommer ändå en kort introduktion. För det första är Buddhismen inte en religion. Jag vet att du fått lära dig att det är så, men det är fel. Buddhismen är ett sätt att se på livet. En handfast verktygslåda för den som är här på jorden och ett sätt att se meningen i alltihopa.
I korthet: Allt mänskligt lidande beror på begär. Begär kan vara allt från hunger till maktbegär. Begär – i sin tur – beror på att man inte ser ordentligt, alltså att det är något man missat i varför saker och ting ser ut som de gör. För att se rätt finns det en snitslad bana – Tao – en väg man kan färdas efter men som man måste finna själv. Det hela är både mycket enkelt och mycket komplicerat, men det är väldigt genomtänkt.
Så om vi svenskar mår dåligt på grund av låt oss säga huvudvärk – vari bottnar denna huvudvärk? Att vi suttit framför våra iPaddor och fått en kombination av fyrkantiga ögon och paddnacke. Varför satt vi där? Eftersom vi ville se om någon tryckt på Gilla för våra statusuppdateringar. Varför gjorde vi det? Eftersom vi vill ha bekräftelse? Varför vill vi ha bekräftelse? Eftersom vi känner oss otillräckliga och obetydliga men att få Gillningar på Facebook får oss att känna oss lite bättre. Det är ju inte riktig sunt, eller hur? Vad är det vi inte ser som får oss att göra på det sättet? Har vi hamnat lite i diket – alltså utanför vägen? Är det inte så att det finns en väg där du (jag) hör hemma, vår väg i livet. Det finns något som jag mår bra av att göra, uttrycka och känna. Kanske söker jag bekräftelse på facebook eftersom något annat drar mig ner i diket. Kanske trivs jag inte på jobbet. Kanske suger mina kollegor eller min partner all min energi. Meningen med mitt liv är ju att jag ska finna vägen och jag kommer att reinkarneras till dess jag gjort det. Varför inte börja på en gång och försöka nysta i vad det är som står i vägen för att se min väg?
Ett vanligt problem som står i vägen för oss svenskar är pengar. Vi har inte råd med de saker vi önskar oss i livet och om det är något bekymmer någonstans så är det nästan alltid på grund av att det saknas pengar. Det är egentligen rätt märkligt eftersom mängden pengar är helt obegränsad. Finansiella pengar. Det blir morgondagens ämne.
På tidiga -80-talet kom en delegation från Regeringen på besök i byn. Det var en stor händelse. Byborna bjöd av det bästa de hade att bjuda och gästfriheten var oinskränkt. En Mr. Peng, bördig från ett grannland, var med på besöket och det talades om nya metoder att bruka marken och effektivisera det traditionella jordbruket. Regeringen hade medel att förfoga över och med stöd från både Världsbanken och IMF var saker i görningen.
Få bybor blev inte bländade av uppvisningen. Många var skeptiska, men auktoriteten för Regeringsmännen var stor eftersom ju självaste Kungen uttryckt sitt stöd för dem. By äldsterådet var inte helt överens men det blev beslutat att – som i de flesta andra byar runtomkring – moderniseringen skulle inledas. Inte minst eftersom alla runtomkring tänkte göra samma sak.
Några år senare kom representanter från Mr. Pengs företag till byn med maskiner och material. Det byggdes maskinhallar och en del av lokalbefolkningen lärde sig snabbt av de ditresta. En del blev sittandes utanför och inte få av dem började ta för sig av de starka drycker som fraktades med varubilarna som nu kunde ta sig fram till byn på de nybyggda vägarna över fälten.
Moderniseringen kostade pengar och de statliga programmen erbjöd finansieringsstöd. Det gick ut på de som valde att bygga maskinhallar och investerade i maskiner och utrustning fick mycket förmånliga (jo, det försäkrade MR Pengs företrädare) lån som skulle betalas tillbaka på så kort tid som tio år baserat på de uppskattningar man gjorde på avkastningen från det moderniserade jordbruket.
Tio år senare var inget lån ens delbetalt. Eftersom så gott som alla byar i alla de norra provinserna moderniserat sina jordbruk och verkligen behövde få in pengar till avbetalningar och ränta för de kanske inte rätt igenom förmånliga lånen så sänkte många byar priserna. Marknaden för ris var minst sagt körd i botten. Det började bli bekymmersamt på landsbygden och vad som tidigare varit en självförsörjande ort var idag helt beroende av att kunna betala varubilarna från landsvägen eftersom man fokuserat på just ris och därför inte hade allt man behövde för att vara självförsörjande.
Lånen skulle betalas och hushållen i byn saknade pengar. Till all lycka ägde MR Peng numera också en semesterö i en av de södra provinserna. Han hade köpt ön av en staten ganska billigt eftersom det fanns en försvarsanläggning på den och eftersom han lovat att bidra med infrastruktur.
Mr. Pengs medarbetare erbjöd byborna att ge de mest lovande av sina barn chansen att jobba med uppbyggnaden av hans projekt semesterparadiset. Eftersom många inte hade något jobb var erbjudandet uppskattat. Nästan etthundra unga vuxna mellan 16 och 25 år följde med på den första bussen som i nästan två dagar skumpade runt på den så bekanta landsbygden för att så småningom nå färjeläget i söder.
De knappa hundra andades ny, exotisk luft och njöt av båtresan. De visste att de skulle rädda sin hemort och att de skulle få jobba hårt. De skulle få jobba för pengar av vilket den största delen skulle skickas hem till byn för att betala för varor som medicin och mat – och för att betala skulderna som fanns i de flesta lite större familjer. Huvudsakligen det sistnämnda.
Arton år senare insåg Leem att hon spenderat halva sitt liv på ön. Hon kom hit som artonåring och hade hittat sin make här. Med undantag för slutet av de tre graviditeter hon varit igenom så hade hon i genomsnitt varit på ön elva månader om året – hon och hennes make. Barnen hon fött hade vuxit upp under morföräldrarnas försorg hemma i byn i norr och hon träffade dem en månad om året, kanske någon gång till om hon tjänade lite mer än vanligt och kunde köpa bussbiljetter åt dem att komma ner till ön.
Hon jobbade från klockan nio på morgonen till klockan 20 på kvällen, sju dagar i veckan, elva månader om året. Så hade det varit sedan hon kom till ön. Av allt hon drog in gick ungefär hälften till hennes familj hemma i byn och hälften täckte hennes kostnader på ön.
Någon som hört termen slaveri?
Historien är någotsånär påhittad men har sina rötter i verkligheten. Jag tyckte den behövdes om vi ska ta och angripa det här med pengar, ekonomi och finans. Vi hintade ju om att det kanske kunde vara pengar som den drivande kraften bakom att försöka hålla dig i ett slags tillstånd av hopplöshet så att du lättare köper det som reklamen säger åt dig att köpa.
Människohandel har förekommit i alla tider och av alla sorters pengar människan har haft så är ändå pengar (och framförallt kvinnor) den genom tiderna mest använda valutan. Det halvfiktiva exemplet ovan visar hur det kan gå till och mönstret syns om och om genom historien.
Det påhittade exemplet är givetvis inspirerat av Thailand och där blir detta med kvinnor som valuta extra tydligt. När det kommer nya barn till världen i någon av de byar där de som jobbar elva månader om året åt Mr. Peng så jublar byn. Man har blivit rik – man har fått en ny människa som kan dra in pengar till byn och på sikt göra dem fria. Givetvis kommer de aldrig att kunna jobba sig kvitt sin skuld men man lever på hoppet, inte sant?
Thailand har av många skäl tydligen mer användning för kvinnliga arbetare än manliga. Vore det inte så skulle man inte se den enorma konverteringen av män till kvinnor – (ladyboys) just där. Marknadskrafterna kräver fler kvinnligt attribuerade arbetare och då ser marknaden också till att få människor att inte bara överge sina byar och barn utan även att lämna sitt kön för ett nytt liv som ladyboy.
Nu kanske allt det där låter hemskt och avskyvärt. Det behöver det ju inte nödvändigtvis vara. Man får ta en titt på vad livet är – i det lite större perspektivet. Thailändarna är världsledande på den punkten. Deras sätt att se på vad livet är, varför och hur gör att de fortsätter att vara världens gladaste och trevligaste folkslag trots att många av dem en vanlig arbetsdag har häcken full på ett helt annat sätt än vad vi menar hemma i våra Svenska kontorslandskap.
Utan att gå in alltför djupt (!) på detta med Buddhismen så kommer ändå en kort introduktion. För det första är Buddhismen inte en religion. Jag vet att du fått lära dig att det är så, men det är fel. Buddhismen är ett sätt att se på livet. En handfast verktygslåda för den som är här på jorden och ett sätt att se meningen i alltihopa.
I korthet: Allt mänskligt lidande beror på begär. Begär kan vara allt från hunger till maktbegär. Begär – i sin tur – beror på att man inte ser ordentligt, alltså att det är något man missat i varför saker och ting ser ut som de gör. För att se rätt finns det en snitslad bana – Tao – en väg man kan färdas efter men som man måste finna själv. Det hela är både mycket enkelt och mycket komplicerat, men det är väldigt genomtänkt.
Så om vi svenskar mår dåligt på grund av låt oss säga huvudvärk – vari bottnar denna huvudvärk? Att vi suttit framför våra iPaddor och fått en kombination av fyrkantiga ögon och paddnacke. Varför satt vi där? Eftersom vi ville se om någon tryckt på Gilla för våra statusuppdateringar. Varför gjorde vi det? Eftersom vi vill ha bekräftelse? Varför vill vi ha bekräftelse? Eftersom vi känner oss otillräckliga och obetydliga men att få Gillningar på Facebook får oss att känna oss lite bättre. Det är ju inte riktig sunt, eller hur? Vad är det vi inte ser som får oss att göra på det sättet? Har vi hamnat lite i diket – alltså utanför vägen? Är det inte så att det finns en väg där du (jag) hör hemma, vår väg i livet. Det finns något som jag mår bra av att göra, uttrycka och känna. Kanske söker jag bekräftelse på facebook eftersom något annat drar mig ner i diket. Kanske trivs jag inte på jobbet. Kanske suger mina kollegor eller min partner all min energi. Meningen med mitt liv är ju att jag ska finna vägen och jag kommer att reinkarneras till dess jag gjort det. Varför inte börja på en gång och försöka nysta i vad det är som står i vägen för att se min väg?
Ett vanligt problem som står i vägen för oss svenskar är pengar. Vi har inte råd med de saker vi önskar oss i livet och om det är något bekymmer någonstans så är det nästan alltid på grund av att det saknas pengar. Det är egentligen rätt märkligt eftersom mängden pengar är helt obegränsad. Finansiella pengar. Det blir morgondagens ämne.
torsdag 14 mars 2013
Del 3: Nyheter
Många av oss bygger sin verklighetsbild på vad vi får återberättat av andra. Människan har alltid hängivit sig åt historieberättning och såväl språk som kulturer har sitt avstamp i vår verbala tradition att föra berättelser vidare från mun till mun, från penna via papper till öga eller från tangentbord till öga. Vårt sätt att kommunicera är centralt och skiljer sig på många punkter från andra organismer i naturen.
I dagens Sverige bygger många sin bild av världen på intryck de får från till exempel följande källor:
- TV4-nyheterna, eller möjligtvis SVT
- Någon dagstidning – lokal eller kanske SvD eller DN
- Aftonbladet eller Expressen som regel på nätet
- Vad andra pratar om i fikarummet (vilket oftast är vad som avhandlats enligt ovan)
Vi nöjer oss så. Och så tittar vi på vad det är för sorts budskap vi får till oss en vanlig dag från media. En helt vanlig dag (den 28 februari 2013) på t.ex. dn.se kan man läsa om (i tur och ordning):
1. Att strypt budget slår hårt mot amerikanerna.
2. Att en marijuanakanon sköt droger över gränsen mellan USA och Mexiko.
3. Att någon som heter Alexandra fördes bort framför sina barn.
4. Att svenskar är minst nöjda med vården.
5. Att tunnelbanan ska byggas om för att förhindra olyckor.
En helt vanlig februaridag i Sverige, alltså. Elände, elände, elände. Och gärna lite mer elände på det. Visst kan man få intrycket att den sista nyheten var lite positiv men vänta ett spadtag – förhindra olyckor – låter farligt. Så gott som allt som kommer ur de mediakanaler vi pratat om är vansinnigt negativt laddat. Det händer positiva saker varje dag – långt fler än vad det sker negativa.
Jo, jag vet att det kan vara svårt att ta in. Vi läser ju – inte sant? Vi har ju en bild av att den grå massan ”rasar mot ett tekniskt fel i melodifestivalens andra deltävingsomröstning”. Men i oss själva vet vi att ingen egentligen bryr sig. Ändå vet vi att den grå massan (som inte finns) gör det och låter samtalsämnet komma upp under indignerade fikarumsdiskussioner. Ingen säger sin mening eftersom man inte vill sticka ut. Då kanske man får fika ensam framöver. Och vad kan vara farligare än det?
En helt vanlig februaridag i Sverige med omnejd. Någon kör i diket och blir uppdragen av en vänlig själ. Någon grillar korv med sin skolklass på isen. Nya barn – morgondagens hjältar - blir till efter after-ski i Sälen. Ett företag i Krokom kommer på en ny produkt. Tiotusentals människor badar på stränderna i Sydostasien. Miljarder män och kvinnor i hela världen har sex. I fikarummet hos en kommun i norra Sverige gråter man av skratt på grund av en dålig ordvits. Blommor doftar, snö gnistrar i solskenet, fåglar sjunger och hemma i Sverige är våren på väg med stormsteg.
Varför läser man så sällan om positiva händelser i tidningen? Och varför handlar de få positiva nyheter vi möts av praktiskt taget alltid om ensamma hjältar som går emot det maskineri av hopplöshet, ondskefullhet och förtryck som världen faktiskt verkar vara?
Jo, det är ju det vi har media till. Vad som kallas nyheter är inget annat än en sammanfattning av allt elände som överhuvudtaget går att hitta. Det är därför vi får in så mycket reportage om små och stora tragedier från utlandet. Medias jobb är att se till att du – just precis du – inte har något hopp någonstans. Media är förlängningen av skolan. Media finns för att du inte ska inbilla dig att du kan åstadkomma något och för att du ska fortsätta tro att den grå massan kommer att lyncha dig om du kliver utanför ramarna för vad du lärt dig i skolan.
Varför?
Jo, det är nämligen så att det är viktigt att du känner dig maktlös. Att du inser att det inte är värt att försöka ändra på världen – så massivt galen den är. Du ska förstå att du är en grå medlem av den grå massan. En medelmåtta. Och visst – OK – du har fjantiga idéer om hur man kan förbättra världen – javisst – men det är ändå ingen idé för du är helt ensam och kan därför inget åstadkomma.
Återigen: varför?
Nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Varför är det så viktigt att du och jag hålls fast i uppgiven hopplöshet? Jo, av den enkla anledningen att du ska foga dig. Att nivån på dina förväntningar på livet ska ligga på en sådan nivå att du till exempel:
- Är tacksam att inte vara arbetslös
- Nöjer dig med tillfällig smärtlindring istället för att bli frisk
- Tycker att den senaste iPhonen är ett tekniskt mästerverk
- Är glad att inte du blivit rånad eller nerslagen den senaste halvtimmen
- Är tacksam för att du får bo i Sverige
Och så vidare. Det här är en klassisk härskarteknik som används genom årtusendena. Att uppmåla den egna staten och regimens verk som förvisso inte perfekt men ändå mycket bättre än vad man kan jämföra med. Göra det lättare att hålla befolkningen nöjd med allt enklare medel. Det är därför hopplöshetsmekanismen finns där. Nyheterna, alltså.
En människa som inser att det inte är lönt att hålla på att tänka en massa själv går in i ett passivt läge. Ett läge där man stänger av och tar emot. Man köper de produkter som visas i pausen mellan nyheterna och vädret. Man tar till sig det enda ljusa i tillvaron – reklamen – eftersom det andas de positiva tilltal man inte finner någon annan stans i världen. Den grå världen.
Känner du pudelns varma skinn där under pälsen? Kanske har byrackan precis badat och är fuktigt varm och lutkar våt hund. Fingrarna blir alldeles varma. En människa utan hopp är en god konsument. Än värre. En människa utan egen vilja och egen tro på livet godtar passivt de målsättningar man får serverade till sig genom livet. Målsättningar som:
- Gå ut skolan med goda betyg så slipper du gå arbetslös
- Gör som vi säger åt dig så ska vi belöna dig
- Köp den senaste iPhonen så blir ditt liv mer okomplicerat
- Handla färdiglagad kyckling så får du mer kvalitetstid med barnen
- Det handlar kanske bara om maskindisk, men du är värd ett perfekt resultat.
Det är så lågt. Så ohyggligt lågt. Å ena sidan spelar nyhetsmaskineriet på rädsla och fruktan. Allt är skit och det är på väg att bli värre. Börsen rasar och krigen står som spön i backen. Visst finns där en gnutta hopp. En liten jäkel. Om vi bara nyper i och konsumerar av bara helvete så att vi får upp börsen en halv procentenhet till så ska det nog gå vägen och vi slipper uppleva en världsomspännande global finansiell kollaps med alla de hungersnöder och väpnade konflikter det utan tvivel skulle leda till.
Å andra sidan belöningen. De enkla små belöningar som gjuts in i allt det man vill att människan ska göra. Köp tvättmedel – ett tvättmedel där solen skiner, barnen ler mot den ömma modern och vindarna är silkeslena. Skaffa en telefon som löser dina vardagsproblem och bli cool på köpet. Det är kanske bara maskindisk men du är värd ett perfekt resultat. JA! DU ÄR DET! Du är en underbar människa – resultatet av en mystisk skapelse och hela universums hemlighet finns besvarad i din själ och det du förkroppsligar. Klart som fan du förtjänar ett perfekt resultat av diskmaskinen.
Så. Varför finns då detta maskineri som å ena sidan skapar en upplevd värld av hopplöshet, å andra sidan belönar huvudlös konsumtion och å tredje sidan upprätthåller illusionen av en osynlig makt – en världsomspännande konsensusmaffia – kallad den grå massan vars uppgift det är att få dig att inte tänka annorlunda och som består av alla du inte känner.
Handlar det månne om pengar? Det tar vi imorgon.
I dagens Sverige bygger många sin bild av världen på intryck de får från till exempel följande källor:
- TV4-nyheterna, eller möjligtvis SVT
- Någon dagstidning – lokal eller kanske SvD eller DN
- Aftonbladet eller Expressen som regel på nätet
- Vad andra pratar om i fikarummet (vilket oftast är vad som avhandlats enligt ovan)
Vi nöjer oss så. Och så tittar vi på vad det är för sorts budskap vi får till oss en vanlig dag från media. En helt vanlig dag (den 28 februari 2013) på t.ex. dn.se kan man läsa om (i tur och ordning):
1. Att strypt budget slår hårt mot amerikanerna.
2. Att en marijuanakanon sköt droger över gränsen mellan USA och Mexiko.
3. Att någon som heter Alexandra fördes bort framför sina barn.
4. Att svenskar är minst nöjda med vården.
5. Att tunnelbanan ska byggas om för att förhindra olyckor.
En helt vanlig februaridag i Sverige, alltså. Elände, elände, elände. Och gärna lite mer elände på det. Visst kan man få intrycket att den sista nyheten var lite positiv men vänta ett spadtag – förhindra olyckor – låter farligt. Så gott som allt som kommer ur de mediakanaler vi pratat om är vansinnigt negativt laddat. Det händer positiva saker varje dag – långt fler än vad det sker negativa.
Jo, jag vet att det kan vara svårt att ta in. Vi läser ju – inte sant? Vi har ju en bild av att den grå massan ”rasar mot ett tekniskt fel i melodifestivalens andra deltävingsomröstning”. Men i oss själva vet vi att ingen egentligen bryr sig. Ändå vet vi att den grå massan (som inte finns) gör det och låter samtalsämnet komma upp under indignerade fikarumsdiskussioner. Ingen säger sin mening eftersom man inte vill sticka ut. Då kanske man får fika ensam framöver. Och vad kan vara farligare än det?
En helt vanlig februaridag i Sverige med omnejd. Någon kör i diket och blir uppdragen av en vänlig själ. Någon grillar korv med sin skolklass på isen. Nya barn – morgondagens hjältar - blir till efter after-ski i Sälen. Ett företag i Krokom kommer på en ny produkt. Tiotusentals människor badar på stränderna i Sydostasien. Miljarder män och kvinnor i hela världen har sex. I fikarummet hos en kommun i norra Sverige gråter man av skratt på grund av en dålig ordvits. Blommor doftar, snö gnistrar i solskenet, fåglar sjunger och hemma i Sverige är våren på väg med stormsteg.
Varför läser man så sällan om positiva händelser i tidningen? Och varför handlar de få positiva nyheter vi möts av praktiskt taget alltid om ensamma hjältar som går emot det maskineri av hopplöshet, ondskefullhet och förtryck som världen faktiskt verkar vara?
Jo, det är ju det vi har media till. Vad som kallas nyheter är inget annat än en sammanfattning av allt elände som överhuvudtaget går att hitta. Det är därför vi får in så mycket reportage om små och stora tragedier från utlandet. Medias jobb är att se till att du – just precis du – inte har något hopp någonstans. Media är förlängningen av skolan. Media finns för att du inte ska inbilla dig att du kan åstadkomma något och för att du ska fortsätta tro att den grå massan kommer att lyncha dig om du kliver utanför ramarna för vad du lärt dig i skolan.
Varför?
Jo, det är nämligen så att det är viktigt att du känner dig maktlös. Att du inser att det inte är värt att försöka ändra på världen – så massivt galen den är. Du ska förstå att du är en grå medlem av den grå massan. En medelmåtta. Och visst – OK – du har fjantiga idéer om hur man kan förbättra världen – javisst – men det är ändå ingen idé för du är helt ensam och kan därför inget åstadkomma.
Återigen: varför?
Nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Varför är det så viktigt att du och jag hålls fast i uppgiven hopplöshet? Jo, av den enkla anledningen att du ska foga dig. Att nivån på dina förväntningar på livet ska ligga på en sådan nivå att du till exempel:
- Är tacksam att inte vara arbetslös
- Nöjer dig med tillfällig smärtlindring istället för att bli frisk
- Tycker att den senaste iPhonen är ett tekniskt mästerverk
- Är glad att inte du blivit rånad eller nerslagen den senaste halvtimmen
- Är tacksam för att du får bo i Sverige
Och så vidare. Det här är en klassisk härskarteknik som används genom årtusendena. Att uppmåla den egna staten och regimens verk som förvisso inte perfekt men ändå mycket bättre än vad man kan jämföra med. Göra det lättare att hålla befolkningen nöjd med allt enklare medel. Det är därför hopplöshetsmekanismen finns där. Nyheterna, alltså.
En människa som inser att det inte är lönt att hålla på att tänka en massa själv går in i ett passivt läge. Ett läge där man stänger av och tar emot. Man köper de produkter som visas i pausen mellan nyheterna och vädret. Man tar till sig det enda ljusa i tillvaron – reklamen – eftersom det andas de positiva tilltal man inte finner någon annan stans i världen. Den grå världen.
Känner du pudelns varma skinn där under pälsen? Kanske har byrackan precis badat och är fuktigt varm och lutkar våt hund. Fingrarna blir alldeles varma. En människa utan hopp är en god konsument. Än värre. En människa utan egen vilja och egen tro på livet godtar passivt de målsättningar man får serverade till sig genom livet. Målsättningar som:
- Gå ut skolan med goda betyg så slipper du gå arbetslös
- Gör som vi säger åt dig så ska vi belöna dig
- Köp den senaste iPhonen så blir ditt liv mer okomplicerat
- Handla färdiglagad kyckling så får du mer kvalitetstid med barnen
- Det handlar kanske bara om maskindisk, men du är värd ett perfekt resultat.
Det är så lågt. Så ohyggligt lågt. Å ena sidan spelar nyhetsmaskineriet på rädsla och fruktan. Allt är skit och det är på väg att bli värre. Börsen rasar och krigen står som spön i backen. Visst finns där en gnutta hopp. En liten jäkel. Om vi bara nyper i och konsumerar av bara helvete så att vi får upp börsen en halv procentenhet till så ska det nog gå vägen och vi slipper uppleva en världsomspännande global finansiell kollaps med alla de hungersnöder och väpnade konflikter det utan tvivel skulle leda till.
Å andra sidan belöningen. De enkla små belöningar som gjuts in i allt det man vill att människan ska göra. Köp tvättmedel – ett tvättmedel där solen skiner, barnen ler mot den ömma modern och vindarna är silkeslena. Skaffa en telefon som löser dina vardagsproblem och bli cool på köpet. Det är kanske bara maskindisk men du är värd ett perfekt resultat. JA! DU ÄR DET! Du är en underbar människa – resultatet av en mystisk skapelse och hela universums hemlighet finns besvarad i din själ och det du förkroppsligar. Klart som fan du förtjänar ett perfekt resultat av diskmaskinen.
Så. Varför finns då detta maskineri som å ena sidan skapar en upplevd värld av hopplöshet, å andra sidan belönar huvudlös konsumtion och å tredje sidan upprätthåller illusionen av en osynlig makt – en världsomspännande konsensusmaffia – kallad den grå massan vars uppgift det är att få dig att inte tänka annorlunda och som består av alla du inte känner.
Handlar det månne om pengar? Det tar vi imorgon.
onsdag 13 mars 2013
Del 2: Den grå massan
Du är ingen medelmåtta. Ingen är medelmåtta. Medelmåttor är en myt! Den grå massan, den anonyma och uttryckslösa flocken människor du tror finns där – de finns inte. De du tror är den grå massan är inget annat än människor du ännu inte känner och därför så tror du att de ”tycker som alla andra”.
Visst finns det gott om människor som anstränger sig för att vara som alla andra. Vi pratar gärna om vad som är normalt. Vi pratar om att det är normalt att ha sex två gånger i veckan, att ha skostorlek 38 för kvinnor och 42 för män. Att det är normalt att tjäna 27 500 kr per månad och att det är normalt att köra lite fortare än vad hastighetsskyltarna säger på vägarna.
Däremot är det inte normalt att till exempel drömma sanndrömmar, att tycka att någon annan än den man är gift med är vacker, att bada utan badkläder, att sjunga för sig själv när man är ute och cyklar en vårdag, att dras till en människa av samma kön eller att rapa efter maten. Inget av det är normalt. Ändå är det saker som händer de flesta av oss ganska ofta.
Vi har alla en inbyggd censuravdelning som jobbar dagarna i ända. Deras jobb är att lyssna till den del av dina tankar som riskerar att yttras till din omvärld och de har veto över vad som når stämbanden. Hos många människor innebär spärren att man inte säger sådant som riskerar att inte uppfattas som normalt.
Hur jävla dumt är inte det?
Hur i hela helvete ska vi någonsin kunna förstå något om vare sig oss själva eller varandra om vi envisas med att bara säga sådant som de vi inte känner inte riskerar tycker verkar onormalt? Jag citerar Ville Vessla ur Ture Sventon i Lingonboda:
”Jag äter aldrig på fastande mage”.
Visst är det ganska egendomligt att alla i den grå massan har en massa åsikter när själva massan som sådan inte finns? Att var och en av oss – som ju inte är en del av den grå massan – hjälper till att bibehålla den grå massans syn på vad som är normalt, ibland till ett ganska högt pris. Ett pris vi – var och en av oss – betalar genom att inte uttrycka oss, genom att inte leva ut våra drömmar och att inte stå upp för vilka vi är.
Vad tror vi att vi vinner med det? Tror vi att vi gör världen bättre om vi inte visar världen vilka vi är? Tror vi att någon ska komma och spöa upp oss om skulle råka rapar efter middagen eller säger vårt hjärtas mening? Världen är inget annat än oss som finns i den och om vi bibehåller vår övertygelse att den gråa massan (som inte finns) har rätt i allt den tycker (alltså vad ingen tycker egentligen) vad får vi då? En grå värld, inte sant?
En massa grå individer som springer runt och låtsas vara något de inte är. Man kan inte vara grå. Ingen är grå, hur hårt man än anstränger sig för att smälta in i den färglösa omgivningen. Alla skrattar någon gång i sitt liv. Alla tänker sådana tankar som enligt den grå massan (som inte finns) är förbjudna och olämpliga. Alla är sin egen färgkombination, sin egen variant på människa.
Den grå massan (som inte finns) tycker att det är bra för världen att alla håller sig lite i skinnet och inte riktigt visar vilka de är. Den grå massan (som inte finns) blir irriterad och störd när någon inte låtsas vara tillräckligt grå. Den grå massan (som inte finns) lägger så gott som all tid på att förtrycka de som vill visa sina färger.
Så – varför finns då den grå massan om den inte finns. Det ska vi ta reda på imorgon. Eller under dagen för den som har lust.
Visst finns det gott om människor som anstränger sig för att vara som alla andra. Vi pratar gärna om vad som är normalt. Vi pratar om att det är normalt att ha sex två gånger i veckan, att ha skostorlek 38 för kvinnor och 42 för män. Att det är normalt att tjäna 27 500 kr per månad och att det är normalt att köra lite fortare än vad hastighetsskyltarna säger på vägarna.
Däremot är det inte normalt att till exempel drömma sanndrömmar, att tycka att någon annan än den man är gift med är vacker, att bada utan badkläder, att sjunga för sig själv när man är ute och cyklar en vårdag, att dras till en människa av samma kön eller att rapa efter maten. Inget av det är normalt. Ändå är det saker som händer de flesta av oss ganska ofta.
Vi har alla en inbyggd censuravdelning som jobbar dagarna i ända. Deras jobb är att lyssna till den del av dina tankar som riskerar att yttras till din omvärld och de har veto över vad som når stämbanden. Hos många människor innebär spärren att man inte säger sådant som riskerar att inte uppfattas som normalt.
Hur jävla dumt är inte det?
Hur i hela helvete ska vi någonsin kunna förstå något om vare sig oss själva eller varandra om vi envisas med att bara säga sådant som de vi inte känner inte riskerar tycker verkar onormalt? Jag citerar Ville Vessla ur Ture Sventon i Lingonboda:
”Jag äter aldrig på fastande mage”.
Visst är det ganska egendomligt att alla i den grå massan har en massa åsikter när själva massan som sådan inte finns? Att var och en av oss – som ju inte är en del av den grå massan – hjälper till att bibehålla den grå massans syn på vad som är normalt, ibland till ett ganska högt pris. Ett pris vi – var och en av oss – betalar genom att inte uttrycka oss, genom att inte leva ut våra drömmar och att inte stå upp för vilka vi är.
Vad tror vi att vi vinner med det? Tror vi att vi gör världen bättre om vi inte visar världen vilka vi är? Tror vi att någon ska komma och spöa upp oss om skulle råka rapar efter middagen eller säger vårt hjärtas mening? Världen är inget annat än oss som finns i den och om vi bibehåller vår övertygelse att den gråa massan (som inte finns) har rätt i allt den tycker (alltså vad ingen tycker egentligen) vad får vi då? En grå värld, inte sant?
En massa grå individer som springer runt och låtsas vara något de inte är. Man kan inte vara grå. Ingen är grå, hur hårt man än anstränger sig för att smälta in i den färglösa omgivningen. Alla skrattar någon gång i sitt liv. Alla tänker sådana tankar som enligt den grå massan (som inte finns) är förbjudna och olämpliga. Alla är sin egen färgkombination, sin egen variant på människa.
Den grå massan (som inte finns) tycker att det är bra för världen att alla håller sig lite i skinnet och inte riktigt visar vilka de är. Den grå massan (som inte finns) blir irriterad och störd när någon inte låtsas vara tillräckligt grå. Den grå massan (som inte finns) lägger så gott som all tid på att förtrycka de som vill visa sina färger.
Så – varför finns då den grå massan om den inte finns. Det ska vi ta reda på imorgon. Eller under dagen för den som har lust.
tisdag 12 mars 2013
Del 1: Vad du fick lära dig i skolan.
Alla de där sakerna du fick lära dig i skolan – använder du dem så där ofta som du fick lära dig i skolan att du skulle komma att använda dem i framtiden? Hamnar du ofta på perrongen efter att ha somnat till lite för länge på tåget och ser en skylt som säger ”Ulan Baltor” och utbrister – ”ja! Jag är ju i Mongoliet – vad skönt, då vet jag att jag är östsydost om min hemort och att valutan är Tugri”. Viktig vardagskunskap. Eller så kan du – när du finner dig med punktering vid vägkanten tacka skolan för att du kan räkna ut hur hög linjen från mitten av basen på triangeln är med hjälp av Pythagoras sats. Vad du däremot aldrig (såtillvida att du inte gick fordonstekniskt program, förstås) fick lära dig var hur du byter däck på bilen. Inte heller har du fått bittraste inblick i asiatiska språk fastän de talas av långt fler än till exempel de som talar tyska. Fortsätt gärna att fundera över de saker du lärde dig i skolan och gör en liten lista.
Grattis till en massa kunskap! Och vem vet, kanske hade du till och med fina betyg. Om du nu tar dina bedrifter ovan och istället tänker ut sex saker du lärt dig utanför skolan. Vilka random saker som helst går bra.
Övning två: Vad jag lärde mig utanför skolan.
Strålande! Härligt! Så. Ta en titt på dina bägge listor och fundera en stund på det här med skolan och dess nytta i ditt liv. Se dig omkring och fundera på hur de i din omvärld använt sina skolförvärvade kunskaper. Hur många av de som pluggat till ett yrke jobbar med yrket i fråga? Och av de som jobbar med vad de studerat till tycker om sitt jobb?
Ok. Så går vi upp ett snäpp och kikar på de verkligt framgångsrika här i världen. Vad är Bill Gates formella meriter? Inte sådär vansinnigt enastående faktiskt. Hur mycket man än försöker hittar man inga riktigt bländande stjärnor uppskjutna ur utbildningssystemet. Ställer du dig frågan varför? Jo det är nämligen såhär:
Skolans syfte är att producera medelmåttor.
Om du ser dig själv som en medelmåtta har du a) blivit lurad, b) rejält jävla fel, eller c) a och b i kombination. Skolan syftar egentligen till att lära dig en enda sak – att du inte duger till något.
Grattis till en massa kunskap! Och vem vet, kanske hade du till och med fina betyg. Om du nu tar dina bedrifter ovan och istället tänker ut sex saker du lärt dig utanför skolan. Vilka random saker som helst går bra.
Övning två: Vad jag lärde mig utanför skolan.
Strålande! Härligt! Så. Ta en titt på dina bägge listor och fundera en stund på det här med skolan och dess nytta i ditt liv. Se dig omkring och fundera på hur de i din omvärld använt sina skolförvärvade kunskaper. Hur många av de som pluggat till ett yrke jobbar med yrket i fråga? Och av de som jobbar med vad de studerat till tycker om sitt jobb?
Ok. Så går vi upp ett snäpp och kikar på de verkligt framgångsrika här i världen. Vad är Bill Gates formella meriter? Inte sådär vansinnigt enastående faktiskt. Hur mycket man än försöker hittar man inga riktigt bländande stjärnor uppskjutna ur utbildningssystemet. Ställer du dig frågan varför? Jo det är nämligen såhär:
Skolans syfte är att producera medelmåttor.
Om du ser dig själv som en medelmåtta har du a) blivit lurad, b) rejält jävla fel, eller c) a och b i kombination. Skolan syftar egentligen till att lära dig en enda sak – att du inte duger till något.
Serie: Självtänkeri för nybörjare.
Det här är en text som jag skrev under ett par tropiska dagar för att smaka på idén att skriva en mer fullständig bok. Smaken var god och jag är övertygad om att jag en vacker dag kommer att fortsätta. Sannolikt just i tropikerna – orden har ett annat flöde i det fuktiga varma ljuset.
Men varför inte låta testskottet ändå nå några läsande sinnen? Jag postar det här som en liten serie om nio delar. En del om dagen från och med idag. Ta det för vad det är – en första lite mer kontinuerlig provskjutning av det sammanfattande ordet.
Men varför inte låta testskottet ändå nå några läsande sinnen? Jag postar det här som en liten serie om nio delar. En del om dagen från och med idag. Ta det för vad det är – en första lite mer kontinuerlig provskjutning av det sammanfattande ordet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
