Något slags brygga har upprättats den här gången. Vistelsen i öst drog ut en sträng av energisk koppling, något jag egentligen inte har upplevt tidigare men som jag vet drabbat många besökare av de varmare kulturerna. Att uppleva livsåskådningens praktiska effekt på liv, sinne och samhälle låter sig inre riktigt negligeras. Tvärtom, det satte sig lägligt nog i en mental brytpunkt som kanske inte fanns där utan anledning.
Det snurrar till ett varv i obalans. Ilska, rentav. För vad där det vi gjort oss själva till i denna del av världen egentligen? Hur ska jag kunna leva och trivas omgiven av så mycket rädsla, vanmakt, skolboksfaschism och monetär snikenhet? Hur ska jag kunna kliva runt i kylan och lyckas bibehålla min egen värme när vi så taktfast som kollektiv beslutat oss för att fortsätta låta diverse logiskt bakgängade tankeformer fortsätta motivera vårt interpersonella skitstövelskap?
Så länge som vi lever där i den vänstra hjärnhalvans fängelse, smitt av kallt logiskt rostfritt stål, förseglat med lås av skuld genom materia, pengar eller andra tankeformsinternerade entiteter så kommer vi inte vidare. Så länge vi inte släpper in känslan av vad livet egentligen är till för så sitter vi där i varsin kall busskur av cement och blänger på de förbipasserande samtidigt som vi knyter näven i fickan kring det käraste vi har – de varma, underbara slantar som ska betala för bussfärden från arbetet till köpcentrat.
Rättvisa. Monetär eller kosmisk? Det är en jävla skillnad. Monetär rättvisa är förlängningen av det egna direktreglerandet. Om någon gör mig orätt är det inte bara min rättighet utan förbannande skyldighet att ge igen. Om någon får av mina tillgångar förväntas jag kräva åter inte bara vad jag lånat ut utan också – givetvis – ränta. För varför ska jag hjälpa någon om jag inte vinner något på det?
Där är ju faktiskt de bägge stammarna ganska överens när det kommer till kritan. Men utövandet skiljer sig högst avsevärt. Vårt jävla sätt – för att vara uppriktig – är ju inte direkt uppbyggligt. Ett öga för ett öga, den påstådda egennyttiga naturen som ska bo i var och en av oss. Och vem gör något för någon annan utan att vinna något på det? Egentligen. Jo – riktiga människor. Av kött och blod. Med ett hjärta som inte förvägrar sig.
Men så finns de där regenterna, så att säga. De där som vill hålla oss isär för att själva vinna ett berättigande för sin priviligierade tillvaro. De har funnits här länge och de har smitt sina ränker i tusentals år. De skyr vänlighet, hjärtlighet och godhet som katten skyr badkaret, men kanske är de bara fostrade till det de stackars små liven. Eller så är de av en helt annan stam, satta här ibland oss för att provocera oss att mala ner deras småaktighet i vår stora varma kvarn av mänsklig värme.
Men låt oss kika på hur det skiljer, för det kanske har undgått någon stackare uppvuxen på skogaholmslimpa, avlad på räntesats och tillbliven genom det bankfackets givna utrymme för oss västerlänningar att leva inom. Om som väluppfostrad västerlänning, drillad i egennyttans evangelium, kanske detta med Karma inte är det allra mest självklara. Så vi tar det från början.
Om man tror på Karma, vilket en stor del av världens befolkning gör, så är det inte den som blir utsatt för saker som ytterst blir lidande. Det är den som utsätter någon som drar på sig straffet. Inte direkt genom till exempel rättsystem, hämndaktioner, social utfrysning och liknande utan genom den kosmiska rättvisans försorg. Kanske återföds man till grodslav eller något annat inte särskilt kul. I alla händelser återföds man eftersom man inte klarar examinationen och inte tillåts glida vidare till nya utmaningar i andra dimensioner. Typ så.
Så om jag smiter från notan utan att betala. Om jag våldtar någons barn. Om jag gör inbrott och plockar för mig av allt om värde – då är det mitt problem, inte den bestulna. Hos oss är offret helgat. Att vara offer för något är faktiskt vad många strävar efter. Att det ska vara synd om oss stackare och att detta är en positiv känsla finns inmurat i de mest centrala murarna av vår samhällsbildning, tydligast manifesterat genom sjukledighet och det amerikanska skadeståndssystemet.
Synsättet med Karma ger en mycket intressant och tydlig effekt på samhället. Där finns ytterst få lås, ytterst ovanligt med förskottsbetalning och vad jag kan se från min horisont finns där ytterst en mycket mindre grad av brottslighet. Däremot finns fattigdom. Rikligt med fattigdom. Och allt vad det för med sig. Jag kan inte bedöma fattigdom, däremot vet jag väldigt väl vad rikedom för med sig. Jag har inte precis bländats av de själsliga egenskaperna hos de ultraförmögna jag träffat genom livet.
Kanske är fattigdomen och det materiella icke-välmåendet bättre än dess rike broder. Kanske är bristen i överskott just vad som behövs för att bryta igenom den materiella illusionen. Kanske är slika utmaningar skapade för de verkligt meriterade, de som kvalat in för sista vändan här i jordemiljön? Att testas – kan man bibehålla vänlighet, värme och kärlek under de mest snålt tilltagna förutsättningar? Klarar man det så klarar man vad som helst och får gå vidare. Så kan det ju också vara.
Tar man oss härhemma och kikar lite på vem som får vad för vad så lutar det ju faktiskt ditåt. Om vi tar det lilla ryggdunkande gänget bedragare som styr och ställer i vårt näringsliv och tjänar minst några hundra millar per år på att – ja – plundra företag, undvika ansvar och snabbt som ögat skutta till nästa båt innan den man sitter i sjunker och så ställer vi det mot vårdbiträdena som låses in med de senila patienterna på avdelningen när vinterkräksjukan härjar som värst. (”Neeej – inte behöver nu tvätta mig – jag kan inte minnas att jag bajsat…”). Vad ser vi då?
Ser vi inte samma sak egentligen? Stereotypen västerlandet – välmatad, egennyttig och materiellt välmående gentemot österlandet, näppeligen överlevande, hjälpsam, självuppoffrande kring existensminimum. Vem mår bäst på insidan? Vem upplever livet som fyllt av mening? Klart som fan vi blivit lurade – allihopa. Och vi köper det. Varje dag i ett köpcentrum nära oss.
Nu tror jag dessbättre att det är väldigt lätt att ändra på dessa sakers tillstånd. Vi behöver bara kika lite djupare i oss själva. Se vad det är för några vi är. Vi är här av en anledning – kanske rentav samma anledning. Och när det känns som det gör för mig just nu – när vanmakten kring vad det är för en egennyttig perversion som driver vårt mönster här hemma – då blir också beslutsamheten som störst.
Hans sista ord hänger där i luften. De om att hjälpa andra är det meningsfulla. De blandas med de nyliga iakttagelserna vidare genom den nyuppvisade potentialen i vad som skapats de senaste tio åren i en helt annan arena. Jag vet inte vart det är menat att ta vägen. Inte en aning, faktiskt. Men med Henne invid och med avstamp här i den upptinande åkern håller något på att hända. Det växer och formar sig.
Så är det nog för många. För hur gärna vi än förnekar det växer vi allesammans. Hela tiden. Vi växer och inser att de tyngder som placerats på oss inte är äkta. Att den monetära skulden är en förlängning av härskarreligionens satanism och att vi i våra sinnen lätt kan upphäva dess verkan genom att se den för vad den är och börja se livet utan dess måsten.
Om jag har ett huslån på 1 MSEK så har det inte under några omständigheter kostat banken mer än 40 kSEK att skapa lånet. Så när jag betalat totalt 40 kSEK i ränta och amortering går strömmen åt det andra hållet. Den som företräder det väsendet; den som äger banken och förser sig av mina hoparbetade tillgångar för att mätta sin egen omättlighet är också den som drabbas när karmabokföringen för lämnas in för bokslut.
Jag behöver inte hämnas. Inte ge mig på de som kan tyckas ha givit mig på mig. De flesta har inte vetat om vems ärenden de sprungit och kommer förr eller senare att genomskåda skådespelet. Det ljus som bor i var och en av oss klarar sig alltid, men hur ska mörkret överleva i det ljusa rummet? Nej, det var just det.
