Perspektiv

När jag gick i skolan fick jag lära mig att vi numera hade ett heliocentriskt perspektiv. Tidigare hade man – i brist på bättre vetande – tillämpat ett geocentriskt perspektiv. För den som sov på just den lektionen så är det heliocentriska perspektivet att himlakropparna kretsar kring solen istället för – som enligt det geocentriska synsättet – att de kretsar runt jorden. Kretsar solen runt jorden eller kretsar jorden runt solen?

Det vetenskapligt korrekta var vid tiden att se det heliocentriskt och att skala upp det till galaxnivå och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Man kan se universum som något av en hierarkisk konstruktion av massor, kroppar och gravitation som med matematisk precision går som ett förutbestämt urverk. Det är ”det rätta sättet” att se på saken – har jag fått lära mig. Att förklaringsmodellen inte tar hänsyn till så gott som allt av vikt (99.5% av massan) låter vi passera i god ordning.

Det var nämligen inte det jag tänkte skriva om. Det var perspektiven jag var ute efter.

Om jag tar den heliocentriska modellen och tittar på livet här på jorden så har jag möjlighet att jämföra vår planet med andra. På så sätt kan jag se saker i ett annat perspektiv. Jorden har vatten – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har liv – det sägs inte övriga planeter ha. Jorden har en måne – det är inte alla andra planeter som har månar. Jag kan kategorisera och spalta upp vad jorden är och har i förhållande till vad andra har och inte har.

Sådär fungerar det ganska ofta när vi ser oss själva. Att vi tittar på den grupp vi ingår i och genom att ställa oss i relation till övriga gruppmedlemmar definierar vilka vi själva är. Att vi genom att titta på hårfärg, kroppsform, klädstil och mobiloperativ definierar oss. Vi kanske rentav finner saker vi vill ändra på. Ungefär som om jorden – med ledning av det heliocentriska perspektivet i den inte så smickrande belysningen – skulle utbrista ”jag vill bli mer som Saturnus, måste se till att skaffa mig ringar”.

Att definiera mig utifrån hur andra ser mig är den gängse modell vi lärs att tillämpa i vår del av världen. Samma nivå av galenskap som det geocentriska perspektivet inlärs vara behäftad med tillskrivs det egocentriska perspektivet. Är du vad du är, eller är du vad andra ser av dig? Samma fråga igen, inte sant?

Det diskuteras en hel del bland de lärde ”The Observer Effect”. Det förefaller som materia beter sig olika beroende på om den är observerad eller inte. Detta är ju i allra högsta grad något som gäller oss människor. De flesta av oss beter oss på olika sätt beroende på om vi är iakttagna eller inte. Visst händer det att hundskiten får ligga om ingen ser oss, till exempel. Visst händer det att man sjunger i duschen när man tror att ingen hör en – fastän man aldrig skulle sjunga i sällskap. Vem trodde att kvantfysikens stora bubblare till axiom kunde bevisas genom ett så trivialt mänskligt fenomen som näspetning?

Så – om jag låter min omvärld definiera vem jag är – om jag outsorcar skapandet av mig själv till de jag har omkring mig, hur vet jag då vem jag är? Genom bekräftelse, huvudsakligen. Någonstans där inom mig har jag en känsla – självkänslan. Det är som en kompass. Kompassen talar inte om för mig exakt vart jag står – kompassen ger inga koordinater utan pekar ut min riktning. Leder mig instinktivt där jag inte har något annat att gå på.

Om jag lagt ut på andra att definiera mig själv har jag inte någon egentlig nytta av kompassen. Istället trasas jag sönder av skillnaden mellan självkänslan och omvärldens (förmodade) bild av mig. För att klara det behövs varma impulser, återupplivande signaler. Dessa kommer i form av bekräftelse. Och i takt med att självbilden och självkänslan rör sig ifrån varandra ökar bekräftelsebehovet.

Till formelsamlingen: Bekräftelsebehov = avstånd mellan självbild och självkänsla.

Låt oss säga att jaget är en båt som färdas på en sjö med självkänslans kompass ombord. Hur framgångsrik blir navigationen om jag som kapten på båten istället för att nyttja kompassen och det sjökort som finns ombord använder mig av de som sitter på stranden och ser mig flyta fram? Om jag via min mobil läser av statusuppdateringarna som lyder ”du ser ut att komma för nära”, ”vad fort du kör”, ”kom hit nu”, eller ”ser du stenen?”. Klart som fan jag går på grund eftersom den information jag baserar min navigation på inte annat än perifert har med mitt perspektiv att göra.

Det blåser på sjön. Där finns öar och grund. Där finns farleder och fyrar. Min bild av verkligheten är sjökortet – den blid jag har av var grynnorna gömmer sig. Den är det enda jag kan förhålla mig till och först efter att jag vågat och framgångsrikt tagit mig fram genom en omärkt passage vet jag att det är möjligt. Först då kan jag fatta beslutet att återigen prova nya vägar.

De på stranden har inget med saken att göra. Om jag definierar mig själv utifrån den information de ger av hur de ser mig går jag garanterat på grund. Gång på gång för att såsmåningom kanske lära mig att lita till kompassen och framföra mitt flytetyg med ledning av min egen känsla.

Flyt!

Kärt barn har många namn. När det tappades ringar i vattenfall för några veckor sedan blev det tydligt. De inhemska var oerhört tydliga med sin denomination – ”you very, very lucky”. Vi karga nordbor uttryckte oss emellertid reflexmässigt i stil med ”vilken jävla tur”, ”helt jävla galet” eller kanske till och med konkluderade ”glöp” (se ”Sandvikska för hitresta”).

Att vara ”lucky” och ”ha tur” är ju egentligen inte samma sak. Det engelska uttrycket inbegriper ett tillstånd under det att det svenska decimerar en lyckosam (bra ord) händelse till något som naturligtvis inte kan ha något som helst samband med dina önskningar eller din vilja utan bara råkade slumpa sig på ett sätt som var gynnsamt.

Men slumpen finns ju inte. Så att uttrycka att man upplevt tur, glöp, eller varit med om saker som är ”helt galna” är egentligen att försöka fuska sig förbi de verkligt kraftfulla synkronisiteter som håller samman allas våra liv. Och det kan man ju tycka är att göra det lite lätt för sig. Att inte titta närmare på sambanden, alltså.

Nu är det ju i själva verket precis tvärt om. Jag menar – om man väljer att bortse från kraften i de saker som ”bara händer” – då missar man varenda knutpunkt, varje möjlighet till påverkan och all den egentliga kraft som finns i livet. Istället blir man kvar i vad en Minecraftfantast skulle ha kallat Survival Mode.

Minecraft är överhuvudtaget en intressant analogi på livet. Nära nog perfekt, faktiskt. Spelet har två lägen – Kreativ och överlevnad. I överlevnadsläget måste man till exempel ligga i sängen på natten annars kommer monstren och tar en. Man måste samla mat och i någon mening försörja sig. I det kreativa läget finns nära nog inga begränsningar.

Ni anar, inte sant.

Precis.

Livet kan spelas i dessa bägge lägen också. Och kör man på Kreativ finns inga begränsningar. Enbart de begränsningar du själv väljer att ha för att fullkomliga upplevelsen. Det är sällan något man är medveten om, men de begränsningar man till exempel har i sin tanke är ju det som formar mitt sätt att forma min verklighet. Det är genom att utveckla dessa jag kan transformera saker. Skapa, alltså.

I ett försök till språklig kompromiss skulle jag vilja kalla det flyt. Det var vad de som sa ”you velly velly lucky, youuuu” menade på ren svenska. ”Ni har flyt”. Och flyt är inge något slumpen ställt till med av den uppenbara anledningen att slumpen inte finns.

Står man i rätt läge ser man sambanden mellan händelserna och då inser man att alltihop flödar fram ur den flod som är tiden och når mig där jag står på min egen nollpunkt då jag själv behöver det som mest. När jag önskat det som mest. När jag bestämt att det ska hända. Sådetså.

Om jag framför min båt i en sjö (underbara tanke) utan att ha ett sjökort att navigera efter (inte lika underbara tanke) så kommer jag att känna att jag har tur och framgång om jag kan göra det utan att träffa en sten eller två. Om jag däremot ser sjökortet och inser att jag faktiskt navigerar djup och grund på det sätt jag själv önskar är det ju inte längre turen/slumpen som står att tacka utan min egen målmedvetenhet samt sjökortets upphovsmän.

För egen del börjar jag i viss mån vänja mig med synkronisiteterna – flytet. Sådana där tillsynes små saker som att man får ett SMS med information om en bil som motsvarar flera års mycket välspecificerat sökande finns i det kvarter man av en ”händelse” passerar i en numera främmande stad, att en lokal blir ledigt en trappa upp när man som bäst pratar expansion eller att ett par ringar återfinns. Det verkar som om det inte längre behöver maskeras. Eftersom jag väljer att se det eller eftersom jag gått in under inställningar och valt kreativt läge – är det inte samma sak egentligen?


Från soffan hör jag speakerrösten från en väldigt välinformerad och genomtänkt film som förklarar den världsliga plattformen för det man eventuellt måste begripa för att kunna klia över i kreativt läge. En av personerna som uttalar sig är David Icke. De som vet vem han är vet vem han är och de som inte vet kan ju alltid ta reda på det. Jag klurar lite på när jag hörde talas om honom första gången.

Vid 33 års ålder hittade jag min tvillingflamma och hon visade mig kärleken. Livet blev fullkomligt och Flödet – Flytet började gå att iaktta. En tidig hösteftermiddag slumrade vi på soffan i hennes lägenhet. På TV:n – som då fortfarande ofta stod på – visades en dokumentär om en mycket udda och ganska föraktad människa som ägnade sig åt att gräva fram de mest hisnande konspirationsteorier och som enligt dokumentärmakarna var i en klass av galenhet helt för sig själv. Hans namn var givetvis David Icke. Jag kunde inte sova. Givetvis fick jag där en finfin liten pusselbit till.

Tack, flödet.

Här är filmen för den som har ett par timmar att spendera på klarsyn:

Genomtänkt.