Flugviktigt

Denna morgon blev osedvanligt lång. En fluga blåste sin närgångna revelj vid 04.30-tiden. Efter en halvtimmes försök att 1) döda flugan, 2) ignorera den, samt 3) söva den med mörker insåg jag att flugan var mig en övermäktig. Det är inte direkt ont om flugor där vi bor. Tvärtom, faktiskt. Att sova på soffan en eftermiddag på sommaren är en omöjlighet, till exempel. Men väckt ur en filosofisk dröm och för trött för att omedelbart inleda ett mer storskaligt krig mot flugan (med den mest sannolika konsekvensen att väcka frugan) klurade jag lite på vad det var flugan ville säga mig. Även flugan är ju en del av språket och dess störande beteende är ju egentligen väldigt talande.

En fluga väger enligt uppgift ungefär 12 milligram, alltså 0.012 gram. Själv väger jag 85 kilo, alltså 85 000 gram. Det går alltså över sju miljoner flugor på en sovande någorlunda normalvuxen mansperson. Det är en ohygglig massa flugor det. Mitt tillsynes ointagliga kraftövertag hjälper inte när flugan terroriserar mig med sin snabbhet, förslagenhet och målmedvetenhet i ett skede då jag verkligen inte vill bli störd. Konsekvenserna i och med den avbrutna sömnen är ju långt mer kännbar än vad en sjumiljonteldel av min kroppsmassa rent logiskt borde ha haft möjlighet att ställa till med.

Jag tyckte det gav ett ganska intressant perspektiv på det här med makt och inverkan i samhället. OK, samhället är ett människofientligt bygge och vi förgiftas und so weiter, und so weiter. Enligt flugans princip krävs det en eller kanske två svenskar för att vrida om det här på hemmaplan. Några fler globalt men bra mycket mindre än alla de där 99 procenten. Om vi tar en världsbefolkning på nio miljarder människor och använder "flugfaktorn" så behövs det blott knappa en komma tre miljoner människor. Jag är helt säker på att de redan finns och att deras surrande väcker de sovande massorna till en målmedveten medvetenhet varje dag.

Jag kan inte låta bli att tro på och önska ett samhälle som bygger på den universella viljan att hjälpa varandra där ömsesidigheten är regent och där rädslan spelat ut sin roll. Den puttefnasklilla del av befolkningen som lurats att tro att de måste ha makt för att styra över resten är med hög hastighet på väg in i vad som kommer att bli ganska färgstarka historieskildringar som en lång men mycket märklig avvikelse från vad ordet mänsklighet definierar. Dessa försöker nu säga "det är bara en fluga". Det känns skönt att höra. Man får sova lite till. Men rätt som det är så ligger man där klarvaken och inser att flugan har något av vikt att säga.

Pollentankar

Nu ska jag vara lite rakt på sak, faktiskt. Det är ju som ni stackars läsare här inte något som händer direkt ofta. Grattis!

Slöheten. Visst är det ljuset som övermannat oss alla men en besökare här igår lade fram en annan förklaring (också); pollen. Alltså inte Pållen – den som bor i hagen – utan pollen, källan till de många mänskliga obehagen.

Jag försöker minnas hur många pollenallergiker det var i min klass i skolan. Ingen. Jo, Chrille hade lite hösnuva vilket var lite trassligt för honom eftersom hans föräldrar var bönder men eftersom han slapp jobba med höet på gården var det knappast något han direkt led av.

Jag började höra talas om pollenallergiker och astmatiker ungefär samtidigt, mot slutet av gymnasiet. Så får jag den vansinniga idén att faktiskt förkovra mig lite – även det ovanligt, grattis. Hittar en liten skrift från SCB som heter "ohälsa och sjukvård 1980-2000" där SCB korrelerat lite siffror på ämnet.

På sidan åtta kan man läsa att: "Redan under 1980-talet kunde en kraftig ökning av allergiska besvär konstateras. Denna utveckling fortsätter. Det är framförallt andelen med hösnuva som ökat, men även eksem och astma fortsätter att öka. Det är nu mellan var fjärde och var tredje person i vuxen ålder som har allergiska besvär."


Allergitabell från undersökning gjord 96-97. Prosit vad många allergiker redan då.

På sidan 34 diskuteras en undersökning från 1996-97 där man i analysen fastslår att: "Närmare 2 miljoner, 28 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år, har således allergisk astma, hösnuva eller liknande överkänslighetsreaktioner. 470 000 personer, 7 procent av befolkningen, har svåra besvär av sådan allergi. Ytterligare ett antal har annan astma och ett stort antal, drygt 1 milj. personer, svarar Ja på en direkt fråga om de har eksem11. Om även dessa inkluderas (om de inte nämnt någon av de övriga allergierna) skulle antalet allergiker vara drygt 2,5 miljoner och utgöra 39 procent av befolkningen i åldrarna 16-84 år."

Vad gör oss allt mer allergiska?

Är det pollen – verkligen? Jag menar – ok, låt oss för en stund anta att det är pollen vi blir allergiska mot men varför blir vi allergiska. Det är ju inte pollenets fel. Det är ju knappast något nytt som naturen nyckfullt börjat implementera i naturen på 1980-talet. I en värld där människan förs in i naturen är det ju jävligt orimligt att nästan 40 % har trassligt med denna naturliga förekomst.

Orsakerna står säkert att finna i den förgiftning som försiggår; mat, kommunalt fluorvatten, strålning und so wider. Visst. Men – efter att den besökande igår talat om pollen som möjligt trötthetsursprung började jag klura lite. Det är ju mest vi lantisar som blir trötta om våren. Vi är ute betydligt mer än våra stadsbosatta medmänniskor.

En torr vår som denna – det blåser mycket och partiklarna kommer i rörelse. Vad är det egentligen för partiklar som rör på sig? Jag har iakttagit skådespelet på himlen sedan vi flyttade hit för fyra år sedan (se kategorin "chemtrails"). Jag har sett de omärkta flygplanen lägga strängar över himlen som med tiden fäller ut till moln och inte sällan ger nederbörd.

Vädret är skapat och sannolikt började denna praktik fullskaligt under 1980-talet. Under 1990-talet när Sverige på allvar närmade sig västvärldens maktcentrum (jo, jag röstade för EU och tyckte fram till för ett fåtal år sedan att vi skulle var såväl medlem i EMU som NATO). Jag kan inte säga att jag vet. Jag bodde kring och i Uppsala och därmed Arlandas flygtrafik men var ute och reste en hel del. Sprayandet är något jag observerat först på senare år.

Jag kan gott se framför mig att de som vill stå under västerlandets beskyddarverksamhets paraply (som Sverige alltså kom att göra gradvis under 80-90-talen och vilket sannolikt kunde bli av först efter likvidering av en rätt motspänstig statsminister) också har att acceptera att vara en del i programmet för vädermanipulation.

Nu kallas det ju knappast vädermanipulation utan jag skulle tro att de som gått med på att officiellt inte se vad som pågår (statliga staber, främst militär) är väl införstådda att spraypraktiken är för allas bästa. Sannolikt har klimathotet funnits på banan sedan tidigt 90-tal (minns någon den jättelika satsningen "det naturliga steget" i skolan – andas Al Gore och klimathysteri lång väg). Man har kanske förklarat för de som ombetts blunda att vi måste ha makten över vädret - annars skenar det - men säg inget till folket för då får de tuppjuck av skräck.

Det som sprayas verkar vara mysigheter som aluminium och barium. Små, små partiklar av dessa ämnen reagerar med luften och skapar förutsättningar för att ändra vädret. Det är ingenting nytt – gamla sovjet och kina har enligt uppgifter sysslat med denna verksamhet till exempel inför olympiska spel. Det har det talats om i massmedia till och med. Den västerländska varianten är dock från officiellt håll inget man ens tar i med tång (inte ens överdragen med en foliehatt). Den finns inte. Ändå kan var och en se den om man tar sig tid att titta på himlen en timme eller två.

Jag är faktiskt rätt säker på att det inte är pollen man är allergisk mot utan mot de mängder av små, små metallpartiklar som skräpar i naturen när våren kommer. Om vi tar den här våren till exempel; i höstas var marken dränkt i vatten och under hela vintern ha det snöat. Alla ämnen som fanns i den konstligt skapade nederbörden finns ju kvar där eftersom det knappt dunstar något under vinterhalvåret. Nu när det torkar upp och vinden drar fram över landskapen kommer alla dessa partiklar i rörelse och träffar en och annan andningsväg.

Kroppen är inte naturligt van vid små metallpartiklar utan reagerar genom att bli snuvig och täppt i rent självförsvar. Där har vi säkerligen trötthetens ursprung också – kroppen jobbar med rening och rening suger kraft. Klart man blir lite stukad om man måste ta hand om en massa hotfulla partiklar i inandningsluften.

För att andas – det måste vi ju. Men att andas för att få syre så att man kan fortsätta leva är en sak. Att andas på ett medvetet sätt för att få själ, hjärta och tanke att vara i balans är något annat. Om jag hade velat regera världen med ondska och inte ville att så gott som alla de nio miljarder människorna som vandrade på planeten skulle vara skarpa och vakna nog att med sina sinnen se vad jag håller på med, då hade jag givit mig på andningsvägarna.

Då hade jag sprayat små metallflisor ut i luften så att de visserligen kunde andas men inte andas bra. Jag hade sett till att deras andningsvägar var precis lagom upptagna med att kämpa mot skiten jag förpestat deras luft med så att andningen förlorade sin andliga dimension och insikterna uteblev. Så hade jag gjort, men nu är jag ju inte som folk är mest har jag märkt.

Så. Det var tanken, det.

Jag brukar sällan skriva saker som tar sitt avstamp i att något är på tok nuförtiden. Har på något sätt lämnat konspirationsträsket bakom mig men ändå har jag en väldigt stark känsla för vad som är sanning och vad som pågår rent intuitivt (den som väljer att tro mig får skylla sig själv). Jag tror det är viktigt att inse att det inte är vi som är sjuka utan den storskaliga maktapparat som kallar sig får "vårt samhälle".

Nu är det ju inte enbart så eftersom det finns makthungriga kärlekslösa människor som har pretentioner att äga oss alla. Den verkliga anledningen är att vi ska förstå vår egen själsliga kapacitet och triggas av kontrasten mellan en allergisk, nedstämd människa som tackar för att förgiftas av läkemedel och den själsligt suveräna människan som lever i full frihet under skapandets oändiga ansvar.

Eftersom vi ska få möjlighet att verkligen se vad vi är kapabla till. Med start i det småskaligaste - med start i var och en. Det är ju egentligen bländande läckert, inte sant? Nu ska jag ut i den friska luften igen. Jag tror på fullaste allvar att mitt återdragande från spelet drastiskt minskar giftets verkan på min kropp.

Den tomma tunnans väktare

De stod där med bistra miner och myndig uppsyn. Mörka glas täckte deras ögon när de rutinmässigt lät blicken svepa över omgivningen. Deras jobb var att vakta och de hade gjort uppgiften till sin identitet. De var det ansvar, det bemyndigande och den hårdhet de blivit givna. De vakade över denna port och det var allt de behövde för att känna att livet gav dem mening.

Deras framtoning var menat att skapa rädsla och respekt. De vaktade ju något verkligt viktigt. De stod vakt utanför det mentala fängelse som sedan länge tömts på tankar. En tunna full av ingenting vaktade de. Men det kunde de inte erkänna. Då skulle deras värld rämna.

De valde att inte se hur deras kläder var slitna och hur porten förfallit. De valde att inte påverkas av detta utan följde den ed de svurit att bevaka denna port och göra det med den heder och plikttrogenhet som gav rätt till ämbetets respekt.

De människor som rörde sig i omgivningen brydde sig inte längre om dem. De lät dem hållas. Självinsikt kan ta tid – inte sällan flera liv – och att vakta en tom tunna kan vara en väl så uppbygglig erfarenhet i det långa loppet.

Vad driver makten?

Lördagar med stadsungar i huset tar inte sällan vägen via köksfläktexistensialism, denna gång tack vare en mycket förklarande filmproduktion. Det slår mig hurpass obegripligt mitt skrivande här ändå måste ha varit. Men eftersom det snarare syftar (eller var det syftat) till att få mig själv att begripa så är det en icke-fråga.

När lördags gled över i söndag blev ämnet makt och inte vilken makt som helst utan den makt som å ena sidan tycker sig ha världen i sitt grepp(*1) och därigenom också härskar över människorna via dess motpol vanmakten(*2).

*1) Övervakningssamhället, kriminalitet, finansförtryck, nyheter, media, militär makt, religiösa härskarsystem, skuldfällor, klimathot, förgiftad mat, nerdrogning via så kallade läkemedel, förtryck av det själsliga och så vidare och så vidare.

*2) Synen att ovanstående är övermäktigt och att jag som liten betydelselös människa inte kan göra ett skit åt det utan har att inrangera mig och leva mitt liv i förtryckt betydelselöshet intill den meningslösa döden.

Den där makten, alltså. Varför finns den? Jo, eftersom all makt växer av sig själv – det är dess enda riktning och vektor. För många år sedan mappade jag och några till upp en syftesstruktur (sådant var populärt under det sena 90-talet) för ett projekt vi jobbade med. Att mappa syftesstrukturer egentligen är ganska kul. Man skriver ner saker man tycker att man behöver göra längst ner och så frågar man varför och drar pilar mellan svaren till dess man har ett enda svar högst upp dit alla pilar leder. Företaget hette M2S och ”M2S Expansion” blev det slutgiltiga svaret.

Vad makt bottnar i försökte jag beskriva häromdagen i ”självtänkeri för nybörjare, del 7: Makt”, men jag är inte säker på att jag lyckades. Jag menar – roten, anledningen – ursprunget. Vad är maktens källa? I mitt tidigare försök att beskriva det så sa jag ungefär såhär:

Någon har ansamlat välstånd. Pengar, resurser eller vad som helst av värde. För att behålla detta värdefulla och för att säkerställa att det ska komma de egna närstående tillgodo i första hand måste makt utövas. Och för att kunna behålla makten över allt som kan komma att hota rikedomen måste både rikedomen och makten helt av sig själv expandera. Eftersom makten berikar rikedomen och gör den större krävs det hela tiden mer makt för att eliminera de samtidigt framväxande hoten mot den.

Logiskt? Det tycker faktiskt jag.

Men det förklarar inte roten – inte egentligen. Det pekar bara från makt har sitt ursprung i att vilja behålla det värdefulla man har. Varifrån kommer viljan att behålla det man redan har? Där har vi kanske maktens källa.

Dags att spjälka upp:
1. Vad är rikedom?
2. Varför vill man ha den?
3. Varför vill man behålla den?

1. Vad är rikedom?
Det har varierat genom historien men ändå inte sådär vansinnigt skiftande. Valutor har varit tyglappar, spannmålstunnor, kvinnor, mynt, sedlar och nu senast saldon på digitala konton. Låt oss använda dagens mått på rikedom – hur mycket pengar man har som avstamp.

Att ha mycket pengar är alltså rikedom i vårt exempel. Men det räcker inte som definition eftersom synen på vad mycket är ganska godtycklig. En fiskarfamilj i Kambodja kanske tycker att vad Svensken betalar för ett paket kaffe är den ymnigaste rikedom, men här är det bara ett paket kaffe.

Jag skulle vilja definiera rikedom som att ha mer än man behöver. Visst, att behöva är också ett sluttande plan – att ha fyra bilar i en familj med två körkort kan ju ha sin förklaring i att man ibland behöver få köra nercabbat, bland offroad och så vidare. Låt oss dra i definitionen en bit till. Det finns en magisk gräns i det här med att ha tillgångar – det vet jag eftersom jag själv experimenterat med den och eftersom jag sett många som slagits med dess existens.

På den ena sidan gränsen har man vad man behöver och njuter av det. Kanske har man just bara lite för lite och därmed något att planera eller längta lite lätt efter. På den andra sidan gränsen har man lite mer än man behöver och det där överskottet blir med tiden till en börda. Just nu har jag en till två snöskotrar för mycket och det är faktiskt en börda. Att ha mer än det jag behöver för att vara i balans är kanske vad man kan kalla rikedom. Därav suffixet dom i ordet.

Om jag är dömd att vara rik måste jag bära bördan av att hantera saker jag inte behöver på samma sätt som den som är dömd att vara fattig – alltså den i fattigdom måste bära bördan av att alltid ha för lite av något.

Rikedom är alltså att ha för mycket. Att ha rikedomar utöver vad jag egentligen behöver eller kanske snarare utöver vad som får mig att må bra.

2. Varför vill man ha den?
Då kan man ju verkligen fråga sig varför man vill ha rikedomen – egentligen. Att alla vill ha pengar kan man ju skriva under men varför skulle man vilja ha mer pengar än vad som kan göra mig lycklig?

Du sitter vid middagsbordet och maten smakar utsökt. Du är mätt. Ändå fortsätter du att äta. Eftersom maten är så enastående välsmakande. Samma sak med rikedomen; vi är alla kulturellt betingade att söka den. Klart som fan det är svårt att sluta i tid.

Om man ätit för mycket mat blir resultatet att man får lite risig mage någon dag och det dröjer nog innan man föräter sig igen. I fallet med rikedomen kan emellertid implikationerna bli långt mer omfattande. Det ser vi i världens maktstrukturer i dag. Det kan på så lite som några tusen år dra iväg och bli helt absurt.

3. Varför vill man behålla rikedomen?
Analogin med ätandet hade varit att om jag förätit mig skulle jag vägra gå på toaletten eftersom jag ville behålla mina rikedomar till varje pris. Nu vet vi människor att allt vi äter förr eller senare förvandlas till bajs så få går och sparar på just det.

Med pengar eller rikedom är det emellertid något annat. Eftersom vi är så kulturellt fostrade att hålla hårt i våra slantar är det svårt att släppa taget om överskottet. Det finns kopplingar som ofta är ganska starka mellan att ha rikedom och den egna självkänslan. Därför är det inte ovanligt att den som har skaffat sig tillgångar bortom rikedomspunkten också gör allt i sin makt för att behålla dem.


Så svaret på frågan om varför skulle alltså vara något i stil med "eftersom man har fått lära sig att det är rätt". Och lagt till listan över saker vi fått lära oss att det är rätt men som inte nödvändigtvis är det framträder mönstret:

"Man får kramp och drunknar på fläcken om man badar efter maten."
"Tomten kommer med julklapparna."
"Fett är farligt att äta."
"Den arabiska våren handlar om frihet."
"Oljan kommer att ta slut."
"Koldioxid är farligt."
"Man lär sig språk genom att först lära sig grammatik."
"Bögar är farliga."
"Du ska inte tro att du är något."

Och så vidare. Det där med att man måste bibehålla sin rikedom är kanske inte hugget i sten det heller. Men precis som många uppfattningar och "sanningar" är detta icke desto mindre blott en utbredd praxis i en värld som förlorad sig i förmodade sanningar utan själslig täckning. De flesta av oss vid en eller annan tidspunkt strävat efter att berika oss själva bortom punkten till rikedom. (Om detta finns mycket skrivet i arkiven på denna blogg. Se kategorierna pengar och arbete. Min egen uppgörelse med rikedomsspöket.). Få har lyckats. Och av de få som har lyckats har ingen blivit lycklig av själva rikedomen. (Däremot har en eller annan vaknat upp och blivit lycklig av de insikter de medför vilket i sin tur beror på att man gått över gränsen för den kulturellt inducerade illusionen av rikedomens betydelse. )


Det behövs egentligen bara en enda människa som gått över rikedomströskeln och börjat skapa sig makt för att få behålla rikedomen för att hela världen ska förändras till denne människas fängelse. Om denne ende människa inte kommer på andra tankar kommer hans aspiration att rent logiskt att leda till att han blir världens härskare även om rikedomen från början inte varit större än 50 öre.

Rikedom > Makt > Världsherravälde. Logik. Det är ju därför vi har imperier i våra historierullar.

Maktens uttryck varierar liksom dess förslagenhet. Vi har precis passerat den absoluta maktens blomning och så gott som alla människor på jorden är på ett eller annat sätt insyltade i maktens bibehållande – givetvis huvudsakligen omedvetet. Icke desto mindre ser världen ut som den gör på grund av att någon fick ett överskott och valde att behålla det.

Det var egentligen fel beslut. Och underlåtenheten att inse det från alla människor som levat från då till nu har tagit sin tribut. Krig, sjukdom och en massa mänskligt lidande har sin rot i precis just detta. Sannolikt eftersom alla som har varit med på resan helt enkelt önskat lära sig om balansen över rikedomspunkten.

Och det beror i sin tur på att vi behöver kunna hantera detta om vi ska kunna skapa vår egen värld direkt med tanken utan den tröghet vi har idag. Tiden går allt fortare och med just tiden närmar vi oss den punkt där våra tankar blir till verklighet ögonblickligen – tiden för tidens upphävande. I en sådan verklighet måste man ha mognat bortom sina inlärda begär. En hunger för makt i en direktmanifesterande verklighet skulle omedelbart förinta densamma.

Vi får alltså lära oss jordens läxa. Och den läxan är – för den som inte redan tänkt ut det – att man inte blir rik av att ha mer än man behöver. Det finns en punkt där allt stämmer. En nollpunkt då balansen är perfekt. Då man varken har för mycket eller för lite av något överhuvudtaget.

Hittar man den punkten – och det är ju kanske inte det lättaste i den värld man präglas in i – då kan man hantera det. Då kommer man inte att förstöra den tidlösa världen. Då kanske man blir kallad till nästa lektion. Det är väldigt, väldigt många som anlänt eller är under inflygning till den punkten. Detta hade inte varit möjligt om inte makten och hungern efter att få behålla rikedom varit så världsomspännande och total som den var precis alldeles nyss.


Och för att vara lite tydlig för en gång skull: att välja att behålla något man inte behöver för att berika sig själv är det skadligaste man kan göra. Att vara närig och kämpa för att ansamla rikedom är vad som skapar det egna maktfängelset. Den som driver fängelset är precis lika fången som alla fångarna tillsammans. Makten är blott en bokföringsmässig teknikalitet för att försöka dölja denna enkla sanning.

Att däremot sprida överskottet, att dela med sig så snart man inser att man har mer än vad jag behöver – vad skapar det? Ringar av tacksamhet, lycka, friktionsfrihet och välmående som sprider sig som en löpeld. Generositetens löpeld som raskt slukar maktens mörker och sprider värme mellan alla oss intills dess i någon mening förledda människor.


De som håller hårdast i makten är de som har blivit mest grundligt itutade att deras främsta livsuppgift och syfte är att hålla i makten och förvalta rikedomen. Det är ett ganska ambitiöst projekt att fostra fram dessa makthavare. Det börjar sannolikt redan innan födseln – viktigt att hitta de rätta avelspersonerna. Man brukar tala om blått blod, kallt blod. Viktigt att de som avlas för att ha makt också har den erforderliga kylan och inte riskerar falla i gropar av värme. Att de kan motstå den naturliga mänskliga företeelsen kärlek.

För det är där jag hamnar hur jag än vrider och vänder på det. Hemliga sällskap, makthavarkonferenser, invidningsriter, internatskolor, mänskliga offer, depopulationsagendor – you name it. Allt det där finns för att bibehålla kylan hos makthavarna så att de inte behöver blinka till och säga "nej" när det är dags att skicka soldater till en säker död eller deploya ett långsamt verkande program för sterilisering.

Det handlar – precis som allt i världen – ytterst om kärlek. För de allra flesta av oss handlar det om att det ändå är kärleken som driver oss. Att vi gör allt det vi gör av kärlek för oss själva och varandra. Men de som avlas och fostras till att vara makthavare kastreras från kärleken. Den får inte finnas i deras liv. De formas för att gå av negativ energi, att leva av blodsoffer, slaveri och utsugandet av livskraft och därmed kärlek hos resten av befolkningen. Något som sannolikt vem som helst kan lära sig om man plockas tillräckligt tidigt.

Det är egentligen ett missförstånd, emanerande ur en säkerligen alldeles obetydlig rikedom. Men likt alla missförstånd inträffar de av en anledning och anledningen här är att vi som får uppleva det ska få möjlighet att göra oss kvitt makthungern och kliva vidare i en värld där alla önskningar införlivas omedelbart.

Del 7. Makt

Smaka på ordet – makt. Power. Macht! Det tyska ordet är väldigt besläktat med ordet machen – alltså att göra saker. Kanske är det så att makt är något man behöver för att få något uträttat – för att få något gjort. Gemacht.

Ganska logiskt – om jag ska få något gjort kan jag A) göra det själv eller B) se till att andra gör det. Om det handlar om något i stil med att skura toaletten, bruka en åkerplätt eller handla mat kanske det inte är så svårt att göra det själv, men om jag vill skaffa mig kolonier som kan förse mig med bananer eller rentav bli världens härskare – då behöver jag sannolikt en eller annan hjälpande hand. Man kan ju passa på att fråga sig vad som får människor att vilja härska över världen när man ändå är där och klurar. Varför vill en del människor ha makt över andra? Är det för att de har något de vill få gjort, eller finns där andra bevekelsegrunder?

Om vi för en stund kikar på de människor som faktiskt har makt i världen idag – vad har de gemensamt? De allra flesta har väldigt mycket pengar, till exempel. Det verkar som om de flesta av dem känner varandra och som om de i mycket strävar mot samma mål – att ge sig själva och varandra mera makt. Men det svarar fortfarande inte på frågan varför de vill ha makten.

De som har makt i dagens samhälle – eller de vi uppfattar som makthavare i alla fall – verkar ha en sak till gemensamt; de kommer ur miljöer där makten funnits tidigare. Det kan följa släktled, partikamratskap, jaktlag eller tronföljd – principen är densamma. Makten hamnar hos dem som är i närheten av de som redan har makten.

Det är ju egentligen inte så konstigt alls. Om du vill måla om huset och söker en målare är chansen som störst att du finner denne hantverkare på din gata eller i din bekantskapskrets. Varför slår du inte upp telefonkatalogen istället och ringer upp första random målare? Eftersom du inte vet om han är duktig, givetvis. Du går hellre på rekommendationer än chansar vilt eftersom det är du och inte denne målare som ska bo i huset när det är ommålat.

Samma sak med de som innehar makten. De förvaltar makten. Det är de som för närvarande innehar maktens uppgift att se till att de som ska axla makten vidare också är kapabla att förvalta den på ett sätt så att de som hade den från början inte blir av med den. Vad kallas det här beteendet med ett annat ord? När man inte vågar prova något helt nytt? När man fattar beslut för att begränsa förändringen och bevara den rådande ordningen?

Rädsla.

Vi testar en teori här; om vi säger att det funnits en rik köpman någonstans. Vi kan ta Mr. Peng som exempel (se del fyra). Om han och hans familj tjänat en bra slant på sina affärer – finansiella affärer – då vill ju inte Mr Peng att hans surt förvärvade slantar ska försvinna. Han vill se till att de fortsätter att finnas i hans och hans arvingars ägo och kommer rent instinktivt att undanröja varje hinder på den vägen. Ett sådant hot kan vara att få in ”fel folk” i arbetet med Mr. Pengs business. Att nya tankar och idéer hotar slantarna. För att bibehålla greppet om sin skapelse kommer Mr Peng med tiden att börja utöva makt. Att bestämma över sina undersåtar i nivå på nivå så att han kan vara säker på att slantarna inte försvinner.

Mr Peng kommer på det här sättet att vara säker på att få behålla sina pengar, men han stänger också många dörrar. Om vi tänker oss att en något egensinnig trädgårdsmästare som fick sparken eftersom han inför sina kollegor föreslog en ledig dag varje vecka istället skulle ha få varit kvar. Vad hade denne obehaglige person kunnat uträtta för Mr Pengs imperium. Troligen storverk eftersom han hade förmågan att ifrågasätta och tänka själv. Han hade kanske kunnat uppfinna nya bevattningssystem och korsat fram orkidéhybrider som sålt slut på nolltid. Men så blir det inte. För Mr. Peng är rädd. Han håller hårt i sina pengar. För att få behålla sina pengar behöver han sin makt. Han håller hårt i makten, blir mäktigare och mäktigare. Och ensammare och ensammare. Efter en tid kan han inte umgås med andra än sin egen art – de mäktiga. Alla som närmar sig honom och som inte själva är mäktiga tror han kommer att hota hans makt.

Andra mäktiga utgör också hot. Alla är ett hot och innerst inne är Mr Peng helt ensam. Kanske har han en fru eller några barn, men hans umgänge är helt säkert inskränkt och de andra mäktiga utgör knappast något partyglatt gäng utan en hoper makthungriga individer som söker första bästa tillfälle att vrida halsen av sina jämlikar för att ta över deras makt. Vi börjar närma oss toppen på den beryktade pyramiden. Pyramiden där några få högst upp faktiskt har den uttalade ambitionen att äga alla andra som finns i livet, etapp för etapp i hierarkier som enbart finns för att bevara makt. Ett beteende som inte alls bottnar i något slags offensivt erövrande utan helt och hållet hämtar sin näring från något så futtigt som rädsla.

De här människorna blir inte bara rädda. Eftersom de isolerar sig blir de inte sällan kärlekslösa med tiden - av brist på mänskligt umgänge, helt enkelt. Kanske var de en gång oälskade som barn och ville visa vad det var kapabla till. Kanske är deras ursprungliga drivkraft – den som drev Mr Peng att skapa sitt imperium – att hans mamma eller pappa aldrig gav honom sitt erkännande. Kanske blev han retad i skolan och vill ha revansch. Eftersom Mr Peng är påhittad kommer vi aldrig att helt få reda på vad det rör sig om, men det handlar ytterst och innerst om människor även där. Människor av kött och blod precis som alla vi andra. Det är bara att de med makt är mer rädda än folk i allmänhet. Ohyggligt mycket räddare. Och det får lite skruvade konsekvenser.

Räddast av allt är de för människor som är varma. Det är kallt i pyramidens topp, men nere i dess botten dansas och skuttas det ganska obekymrat av människor som inte är rädda att förlora en massa saker. Där finns de som inte låtit sig indoktrineras i skolan. De som tar livet med en klackspark och som kanske inte ens erkänner sina skulder – finansiella eller moraliska. De kallas outbildade, analfabeter, religiösa, rökare och annat ouppfostrat fritänkande villebråd.

Det kan inte vara kul att ha hamnat på sniskan på det sättet som många maktsökande personer har gjort. Att se och höra hur andra lever livet där utanför men själv förbli sittandes i sitt elfenbenstorn alldeles ensam eftersom man är rädd att förlora sina själlösa egendomar. Pengar, rikedom och annat som inte går att prata med, inte kan dansa och inte egentligen gör någon ett endaste litet dugg glad. Men det begriper man kanske inte förrän man sitter där.

Imorgon ska vi titta ännu närmare på rädslan, maktens dubbeleggade drivkraft.

Limo

Kopplet kom snabbt norrifrån. De pulserande ljusen i den våta, mörka och första oktobernatten. En svart lång bil med spelande blå ljus i lacken under natriumlampornas karaktärsfast ödsliga sken i regn. Klockan var snart halv elva på kvällen och motorvägen relativt obefolkad.

Jag undrade hur det kan kännas att sitta där, innesluten i en mobil och med vapenmakt bevakad fästning på väg genom en verklighet av tilltagande okändhet. Hur det känns att ha nått den nivå av ledarskap där kontakten med vad som ska ledas obönhörligen suddats ut och förbytts i en väl inskolad rädsla. En fruktan. Att färdas genom vad som borde ha varit det egna landet inkapslad i det onämnbara förräderiets kokong.

Med viss sannolikhet var ministern premiär. På hem efter ett möte som på rent nominella borde ha ägt rum i tulpanernas land men vars motpart i själva verket var av trikolor härkomst. Jag snappade det ofrivilligt under dagen. De hade talat jordbrukspengar. I motpartens fall något av yttersta vikt. ”Vi är mycket fästa vid EU:s jordbrukspolitik – den är central i unionen” uttryckte sig grodätaren. Mannen i bilen har ombetts spela dess motpart i det omsorgsfullt arrangerade sammanhanget.

Jag vet inte om det var han och egentligen spelar det ingen roll. Ensligheten var öronbedövande. Den ilande framfarten hos en människa så skrämd och avskärmad från den värld han eller hon lever i. Så innesluten. Det måste vara svårt att andas. Att skåda världen utanför – till exempel Rotebro – genom det mörka glaset draperat i de ödsliga gatljusens sken och den taktfasta kakafonin av blåljus.

Fruktan. Rädsla. Otillräcklighet. En i decennier rövknullad marionett skjuter fram som en blixt genom kvällen i sin allt mer meningslösa jakt efter framgång. ”Det var din idé att ta den i stjärten” – piskan viner genom luften så fort frågorna stockar sig i sinnet. ”Lev med konsekvenserna eller med skammen”. I det senare fallet – tydligt illustrerat i vårt land – är det nog mest sannolikt att man inte lever alls.

Det fanns en tid då det kändes alldeles fantastiskt. När stegen fortfarande ledde uppåt. När framgångarna höll sinnet sysselsatt med att finna vägar och ospelade ytor. En tid för visioner, kanske inte så mycket å det som skulle komma att styras vägnar utan mest för egen del. Politiska visioner. Affirmation om den egna framgången i en värld av skapad polemik.

I en värld utan förbehållslös frihet närmar man sig taket för varje steg man klättrar. Så mycket vet även jag. Där uppe invid den dammiga taklisten blir luften unken och begagnad. Luften från föregångare på den imaginära tronen har stannat kvar. Det står stilla. Några har lyckats hitta en lucka i taket. Några har fallit till golvet tömda på syre. Ett par har tagits av daga på öppen gata av de egentligt styrande på grund av sin själs frätande effekt på de tunna broar som bär mot målen.

Det kan inte vara roligt. Inte i sig. Och inte blir det roligare när man betänker hur alla de som lever sitt liv i allt större frihet har det. Som den där killen i den röda bilen som just susade förbi norrut. Vilket misslyckande. Vilken tönt. Han erkänner ingen egentlig makt. Han fruktar egentligen ingen. Han bara lever. I ett kontinuum av upplevda ögonblick. Färdig med jakt. Färdig med framgångstörst.

Han erkänner inte någon statsmans makt med sin själ utan ser det hela som det spel det egentligen är. Han vet att han är en odödlig andlig varelse som valt sin delaktighet här i verkligheten. Oavsett hur udnerordnad han är dess omständigheter så vet han alltid det.

Nu är han är på väg hem till sin kärlek. Hem till sin förbehållslösa verklighet utan blinkande livvakter och hemliga möten. En verklighet där området för inflytande inte är så mycket mindre än det emotionella upptagningsområdet. Där oro, fruktan och yttre krav hanteras för vad de är. Betydelselösa sett ur nuets dundrande puls.


Frågan jag ställde mig var egentligen. Hur människan i limousinen leva med sig själv? Hur känns det?


Jag anar till viss del svaren. Det är individuellt. Och jag har inte varit på den nivån. Men är inte spelet ändå detsamma? Jag vet hur det är att leva i en lögn. Att företräda intressen som inte är ens egna. Att låna ut sin person, sin själ rentav, att springa andras ärenden. Att låta sinnet våldtas för att nå framgång i den orubbliga labyrinten.

Jag vet hur ensamt det är. Hur vilsen man blir i sig själv. Och ju högre upp man är desto ensammare blir det. Stackars sate. Stackars rädda, kärlekslösa maktdrivna individ. Avskärmad. Instängd. Fångad i sitt eget mentala fängelse, berusad av makt och framgång men samtidigt ofrivilligt avtvingad samtycke till den rektala penetration som får all världens synliga makthavare att stå raka i ryggen och förråda riktningen hos sin själ.

Inte ännu, men snart kan vi öppna limodörrarna. Släppa ut dem i verkligheten. Nej, de behöver inte vara rädda. Ska bli kul att grilla korv tillsammans och skämta om den tid som varit. Vi är ju alla här av en anledning och spelet har varit underhållande. Men det tar kraft och innerst inne vet vi allesammans att vi kan så mycket bättre. Den som suttit i limousinen vet det med tiden bättre än någon annan.

Mer om ledarskap

Om vi blickar bakåt lite; vad är det för sorts ledare vi sett? Då min personligt upplevda horisont inte är så lång så börjar det med slutet för de auktoritära ledarna; den ledartyp vars högst åtrådda egenskap är förmågan att utstråla ”du lyder mig”. En måhända enkel lösning på ett ännu enklare formulerat problem, nämligen det om att människor som inte gör som andra människor säger helt enkelt är olydiga. Odugliga. Och så vidare.

Under mina skolår dog den auktoritära ledaren här hemma i Skandinavien. Visst, en och annan har dröjt sig kvar men som regel fungerar inte auktoritärt ledarskap så bra här hemma längre. Istället har vi haft att göra med den karismatiska ledartypen i sisådär tjugo år. Via det yrkesmässiga bananskalets försorg har jag även givits möjlighet att leda andra under just detta paradigm.

Egentligen är det ju samma sak som det auktoritära ledarskapet – man ska få folk dit andra säger – men eftersom nämnda folk ryggar tillbaka inför ”peka-med-hela-handen-metoden” så gäller det att dra med sig folk i lite av en show istället. Medryckande ledare som kan förespegla delaktighet i de mest banbrytande stordåd. Visionära ledare. Folk som man helt enkelt inte inte vill följa, inte eftersom man fruktar repressalierna utan eftersom man inte vill missa äventyret.

Den auktoritära ledaren åts upp av frånvaron av verkliga vänner och nära relationer. Den visionära tärs av att hela tiden hålla ett högt tempo och hitta på nya moment till showen. Dessutom avkrävs ledare alltid alla svar vilket för den visionära ledaren är svårt eftersom denne per definition leder sin flock mot det ännu okända med inbyggt okända detaljer om slutdestinationen.

Den visionära ledaren har tappat greppet. Det inte längre så lättledda folket förstår när dosen svammel stigit över 50%-strecket. Då kliver den tyste ledaren in på arenan. Med en taktfull tystnad lånad av självaste mäster Joda har till exempel vår statsminister, Herr F. Rheinfeld fångat sin publik. Det är en konstart att inte tala förrän man vet vad man ska säga och den stam av ”tysta” ledare vi nu har på tillväxt tar fasta på mönster ur det förhållandet.

Men så länge en ledare är just en ledare; dvs ett verktyg för vidareförmedling av andras budskap spelar egentligen inte stilen på själva ledarskapet någon roll. En ledare förblir någon annans springsjas och alla som provat vet att fallet blir hårt den dagen de man (för-) lett skådar genom det budskap man förespråkat som om vore det sitt eget.

För ledarskapet har ur uppdragsgivarens synvinkel inte ett utan två syften. I den första fasen handlar det om att utföra det man ålagts. Skulle det mot förmodan gå illa så finns det emellertid en annan mycket viktig funktion hos ledarskapet. Man kan säga att det finns en inbygg säkring i kretsen. En säkring som vid bekymmer bränns av och lämnar själva ledaren att själv som syndabock möta de han förlett utan något som helst backning från uppdragsgivaren.

Sådan är maktstrukturen. Inget man direkt behöver kämpa för att bevara tycker jag. Människan kan så ohyggligt mycket bättre och det faktum att färre och färre låter sig prostitueras till ledarskap är kanske den mest signifikanta indikationen på det paradigmskifte vi just nu går igenom. Här händer grejor!

Hypotetisk diskussion

”Hm. 75 år. Måste det inte vara rimligt?”.

”Nej, det är precis det som är poängen. Det är nivån vi ska mäta och nivån är hög. Högst i hela västvärlden. Hur ska vi kunna ta reda på om vi är där vi tror att vi är om vi inte vågar testa den fulla potentialen i vad vi tror oss ha åstadkommit?”

”OK. Jag köper resonemanget. Han kommer inte att bli glad, men han vet vad som gäller. Vi kör på det.”

Stadsministerns utspel häromdagen kring en pensionsålder i 75-årssnåret applåderades raskt av GD:s Daniel Nyström. Om man bor i GD:s upptagningsområde är det hans ledare som utan tvekan är det mest energibesparande sättet att se vad som är en del av den svenska psyk-operationen eller inte. Nyttigare idiot får man leta efter.

Så vi testas, vi svenska folk. För att se hur djupt vi sover i TV:ns hypnotiska sken, i kolhydraternas fördummande makt, i den intuitionsbefriade flourfloden, i den förhärskande politiskt korrekta konformiteten, i konsensustyrranins konflikträdda paradis. Här hemma i Sverige. Hämma. Ingen annan stans kan ett slikt uttalande från ett stadsöverhuvud passera utan märkbart genmäle.

Makten bak allt detta testar sovandegraden hos Svenskens medvetande och får ett absolut bländande resultat. Man vet nu att vi inte ens svarar på det mest flagranta och absurda stimuli. Att vi med undantag för lite sedvanliga polemikmatcher och ilskna facebook-kommentarer snabbt internerar de nya sysselsättningsgraden i spelet vi kallar arbetsmarknaden.

Så kan det ju verka.

Men jag tror att det är på ett helt annat sätt.

Jag tror att – under den sovande fasaden – begriper långt fler vad som försiggår. Att vi står nära kanten. Att hela spelet, arbetsmarknad, pensioner, ”göra rätt för sig”, den politiska korrektheten och alla de anomalier som konstituerar det svenska experimentet står inför ett relativt omgående avslut.

Att vi alldeles runt hörnet inte längre kommer att ha en situation som ens påminner om det absurda spel vårt samhälle av idag är utan att vi instinktivt istället stillsamt inväntar denna helt naturliga och utifrån var och ens ohämmade och tvivellösa önskan orsakade utveckling.

Ett samhälle baserat på individuell suveränitet, totalt personligt ansvarstagande, den obevekliga viljan att hjälpa andra och att växa som människor. Det är vårt naturliga tillstånd och den intellektuella dövheten inför testet med syfte att bevisa motsatsen blir i min tolkning inget annat än kvitto på att de nivåer inom medborgarskapet som faktiskt känner den större förändringen inte mer än gäspar inför småbarnens skrattretande lek med makt som uttryck för den egna osäkerheten.

Låt de små, stackars osäkra slåss. Låt de tro på sin egen storhet. Låt dem tro att vi går på det. Om de hade modet att möta vår blick, om de hade modet att tala direkt med oss istället för genom sin enkelriktade mediamegafon skulle de förstå. Megafon. Mega-fån, mycket passande tillmäle för den som tror att motpartens tysthet är ett uttryck för dess medgivande.

Inte irrelevant

Magsjukor vi skola minnas.

Kompression

När jag var i moppeåldern satt jag framför min gamla Spectravideo 328(forntida dator) – något som fört mycket gott med sig men som dessvärre gjort mig till något av en analfabet vad gäller förbränningsmotorteknik. De senaste åren har jag gjort mitt bästa för att om inte annat skaffa mig anledningar att reda upp situationen. I god konkurrens bör jag nog nu kunna titulera mig ledare i glöd- och tändstiftsligan här i Olsbo. Med det följer ett nästan tvångsmässigt serviceåtagande och bit för bit blir jag nu tvungen att lära mig hur dessa maskiner fungerar.

Och en sak har jag begripit – bensinmotorn fungerar enligt principen om kompression. Bränsle och luft förs in i cylindern och kolven komprimerar på den lättantändliga gasen. Så – bang – antänds gasen i det för kolvens tillbakapressande mest gynnsamma ögonblicket. Man tillför alltså antändlig gas, kompression och ser till att tända gnistan i just det rätta ögonblicket för att få ut den kraft man vill ha ur motorn.

Någonstans är det där väldig bekant. Jag menar, är det inte just precis det vår skruvade tid egentligen gör?

Antändlig gas = Sociala och ekonomiska anomalier
Kompression = Förtryck
Gnista = Ja, just gnista

Som världen ser ut just nu kontrolleras gnistbildningen. Det är därför det är så in i vassen viktigt för de som står i änden av vevstaken och slipar sina knivar att kontrollera den information som når den antändliga massan. Medias rubriksättning är punkten för gnistans uppkomst. Nyhetsbyråer och tyckare är tändkablar som lydigt hämtar sin input från fördelardosans och dess mörka magnet.

Varför just en knivslip, förresten? För att bättre kunna hugga ihjäl oss, förståss. Men inte som externt uttryck för det faktum att det enligt knivsliparna finns för många slavar i den värld de håller på att ge form till utan rakt i allas våras ansikten som vederbörligt försvar inför den explosion av ilska vi lydigt skapar inne i cylindern varje varv motorn snurrar.


Förbränningsmotor. Detonationsmotor? Detronationsmotor?

Men vad är det jag anar? Ett bränsleläckage. Det luktar bensin, grabbar. Och gnistorna från er segdragna knivslipning antänder gasen. Ni är rostbröd ;-)

Kunskap och makt

"Kunskap är makt". Inget kunde vara mera sant. Men vad är det för makt, egentligen? Är det inte så att vi lär oss en hel del saker som slår ut vår intuition och känsla för hur det förhåller sig. Att vi lär oss sådant som dövar våra instinkter och murar in oss i ett logiskt fackverk med syfte att hålla känslan i schack. Kunskap må vara makt, men frågan är om det gamla citatet inte snarare syftar på den makt det innebär att formulera den kunskap man ger åt mänskligheten att lära sig.

Om utpressning

Jag har ju varit där, ganska ordentligt. I den prekära situation där ett felaktigt ord från någon, en alltför igenkännande blick, ett ”felaktigt” tilltal eller någon kvarglömd attiralj skulle kunnat spräcka hela bubblan. Under den tiden mottog jag några mer eller mindre väl dolda propåer med dubbel klangbotten i det gängse men också med några tydliga referenser till kännedom om det som skulle förbli dolt.

I mitt fall rörde det sig om ett vanligt enkelt dubbelliv. Den där klassiska sorten där man av tusen och ett skäl är för mjukostmesig för att lämna det förhållande som aldrig fungerat utan var något helt annat. Istället blåste jag bubblor genom de hål jag lyckades gräva fram i verkligheten. Bubblor som innehöll den syrerika luft jag ansåg mig behöva. Men bubblor som krävde total isolation från det liv som kanske skulle kunnat kallas vardagen.

Lösningen låg till stor del i att använda de möjligheter som gavs via ett mycket krävande och kringflackande jobb och dels – föga meriterande men ytterst lärorikt – genom en verkligt skarp lögngenerator. För om det var något jag lärde mig under den tiden så var det att ljuga. En lärdom som kommit att vända sig i sin grav och nu istället med precision av tveksam förmån ser lögnaren i var och en som far med osanning. Vilket ju är en ganska rejäl numerär.

Den verkligt duktige lögnaren ljuger inte bara för sin omvärld. Den professionelle lögnaren ljuger också för sig själv. Först och främst för sig själv, faktiskt. Det gör själva utspelandet av omgivningen mycket lättare för om man ska hålla sig själv bakom ljuset – som ju faktiskt vet hur det ligger till – då gäller det att ligga i framkant och vässa på omständigheterna.

I mitt fall tog lögnens paradigm ett ganska abrupt slut när jag i en bubbla fann allt jag någonsin önskat mig. De drömmar jag burit var plötsligt samtliga besvarade och hela verkligheten kom att betraktas från en diametralt belägen aspekt. Vad jag fram till dess tvingat mig att se som verkligheten var en rätvinkligt felpolariserad bild av livet. En som fått pågå alldeles för länge. En som förvandlat mig till en mycket begränsad och falsk person. Det fick vara nog. Där och då.

Jag kan idag nästan inte föreställa mig hur det kändes. Lögnens ackumulerade tyngt pressade mig så hårt mot det sterila betonggolvet att jag i det stora hela givit upp. Jag tänkte att eftersom jag är en så värdelös lögnare till person (men ändå skicklig lögnare) så får det här nog bli ett ganska kort och knappt minnesvärt liv. Konstant en känsla av att något var fel. En känsla som tog sig ut genom fysiska obalanser och vanvettiga flyktresor över jordklotet.

Men anledningen till att jag kom mig för att skriva om detta var en annan än den egna reflektionen. Jag plockade med kulissens alla människor för att försöka skapa en klar siktlinje till de på den bakre raden, de som faktiskt förestår hela etablissemanget. Men när jag möter kulissens ensemble ser jag idel lögnare. Bärandes de mest massiva lögndräkter och tunga hemligheter.

Mer än en iakttagare har fastslagit att det bland maktens män och kvinnor finns en överrepresentation av vad som ur den gängse normen kan kallas abnorma utövande som olika former av masochism, pedofili, sodomi och andra trevligheter vid sidan av själva maktmissbruket. Man kan ju gissa att dessa utövanden hänger samman med samma undertryckthet som faktiskt kräver maktutövandet av individen. Att det är samma tryck emanerandes ur olika ventiler.

Men det kan ju vara tvärtom också. Att de ”smutsiga lasterna” är den inträdesbiljett som krävs till etablissemangets stängda cirklar. För hur ska man kunna garantera att kulissens alla kasperdockor ska kunna styras om man inte har pålitliga, grundmurade och väl angjorda hållhakar på dem? Kanske är det därför de hemliga sällskapen, de ockulta ritualerna och de framförallt i det förenade konungariket så sodomitiskt anstrukna politikerna är så förhärskande?

Den som inte bär på en hemlighet är inte kvalificerad. Jag har sett det ytterst tydligt i näringslivet. ”Förbrödring” kallas det. Gemensamma besök på strippklubbar där förtroenden byts och hållhakar skapas. Räder i horkvarteren, livligt uppmuntrade av linjechefer för att se till att de där sista ynglen utan hållhakar får sig ett sponsrat ligg och blir till formbart styrbart material i koncernens tjänst.

I nivå efter nivå utefter pyramiden används hållhakarna för att få människor att prestera de diktat som rinner ner från toppen. Oerhört enkelt och smidigt. Oerhört lättskött. Den som i ett ögonblick av driftighet skaffar sig hållhakar på sina överordnade kan antingen se fram emot ett snabbt avslutande av de egna oegentligheterna eller en absolut strålande karriär allt beroende på ansvarig chefs läggning.

Jag var en udda fisk i näringslivsdammen. Jag skapade mina egna bubblor och det utgick så att säga från mina egna önskemål. Jag har aldrig varit någon gruppmänniska så att sväva iväg på sponsrade äventyr var aldrig att tänka på. Det var jakten som drog. Det var svårt att få hållhakar på mig. Däremot samlade jag gott om hållhakar på andra. Tills den dagen jag skickade mail till en bubbelinnevånare genom företagets mailsystem.

Två dagar senare var glipan identifierad. En person av börd, en person med makt. En lite varstans invävd person av viss betydelse i den övergripande kulissen fick reda på saken och började – utan att direkt peka på vetskapen – skapa sig viss hävstång baserat på en outtalad införståddhet. Så fortsatte det – ett slags katt-och-råtta-lek utan egentligt syfte annat än bibehållande av makt och införståddhet om sakers ordning tills den dag jag kapade lögnen. Då försvann propåerna genast.

Så när siktfältet ter sig ofritt på grund av alla kulissens i diverse hållhakar fjättrade kasperdockor kan jag inte låta bli att tänka på den tiden. Hur det kändes inuti. Hur manisk bibehållandes av lögnen faktiskt blev. Hur jag förlorade all proportion på saken och vilka obscena uttryck jag faktiskt lät saken få. Hur det åt mig dag och natt och hur jag ändå fann en sensationell sport i att slipa på lögnen och låta den leva.

Jag ser hur de har det, de stackarna. De står där – mer eller mindre hårt hållna i sina trådar med den evinnerliga vetskapen av att det när som helst kan komma ett ryck. Rädslan är irrationell. Den äger individerna, lågt mer än det övergripande bedrägeriet faktiskt gör. Det får dem att trots smärtan och lögnens ohyggliga gravitation fortsätta spelet intill sista blodsdroppen.

De vet att de är kuliss. De vet att de närsomhelst kommer att arkebuseras i det spel där de verkliga huvudmännen i de åtskilliga divergeringsmanövrer de bygger sitt försvar på. Förr eller senare. Men den inbillade skammen för hållhaken har i sinnet vuxit sig långt större. Den har blivit större än kärleken till livet och den lilla pressade människan finner ingen annan stans än att suga upp det lilla ljus och den värme man tycker sig ana i ryktbarheten från podiet. Frontfigur som man ju ändå är.

Förr eller senare går det upp ett ljus. Förr eller senare inser man hur förrådd man blivit – av sig själv eller av andra. När det väl vänder är man en fara för de bak kulissen. Man känner igen mönstren, man läser skeendena. Man elimineras, helt sonika. För om det är lögnen och rädslan för ljuset som driver kasperdockorna så är det något annat som driver de på bakersta raden.

Det är rädslan för kärleken. Rädslan för att helt ge sig hän i vad som är fundamentet till allt vi är och har. Det är insikter i vad som är viktigt och de kaskader av förståelser detta skapar. Hur generation efter generation faktiskt betett sig och hur man själv stått försvar för dessa vanvettigheter. Jag tror inte att det är rädslan för vedergällning som är det verkliga hotet för dessa individer. De leker sannolikt gärna med sina stridsleksaker. Det är nog snarare så att de är rädda för själva kärleken. Stackars, stackars.

Kärnfråga

Jag har lärt mig att tycka om kärnkraften. Sommarstället vid upplandskusten föranledde tidiga frågor kring vad jodtabletter var. Och vad evakueringskartan på väggen egentligen innebar. När Tjernobylolyckan slog till fick elvaåringen skrämselhicka. Rent instinktivt har den hela tiden känts obehaglig, men trots det har jag lärt mig att tycka om kärnkraften. En inlärd trygghet baserad på riskkalkyl och nödvändighet. Och därmed ett inlärt förakt gentemot kärnkraftsmotståndarna. Bakåtsträvarna. Kottsamlarna.

Men i ljuset av de stora svepande sambanden kommer nya frågor kring denna kärnfulla företeelse. Precis som på de flesta andra områden i vår ”hypermoderna” värld förefaller den tekniska utvecklingen vara styrd av de mest vrickade särintressen (och inom energisektorn vederbörligen tvärnitad på trettiotalet). Den etablerade kärnkraften verkar knappast basera sig på de mest riskfria tekniska lösningarna utan i sedvanlig ordning på de plattformar som den lilla i tystnad skräniga högen allsmäktiga anser lämplig för bibehållandet av makt.

Frågan kring varför infinner sig. Kärntekniken har ju av allsköns skäl förborgats sina egna hemliga Sällskap. Medlemmar ”får” bygga kärnkraftverk och ”får” använda vissa tekniska lösningar. Kan det inte vara så att kärnkraftverken samtidigt är taktiska vapen? Under den logiska leveransförevändningen att befinna sig relativt nära sin energiska avsättningsmarknads täta befolkning kan lämpliga funktionsstörningar eller mer påtagliga angrepp på anläggningarna raskt förvandla dem till vapen vida överlägsna de konventionella.

De länder som välsignats med Sällskapens godkännande och inte anses utgöra någon säkerhetsmässig belastning för den sköra och omsorgsfullt kultiverade världsfreden (host) får under ledning genom Sällskapets kontext indoktrinerade experter uppföra kärnkraftverk. Det förefaller som om de länder där dessa kraftverk finns på plats (med ett fåtal teatraliska möjligtvis bekräftande undantag) följer den lilla i tystnad skränande skaran långt lydigare än det världsliga genomsnittet. Undra på det med det rent fysiska hotet permanent installerat.


När det ändå var på tapeten, så att säga. En tanke bland många. Men i det större perspektivet är det naturligtvis helt i sin ordning. Börjar bli dags att elevera utblickspunkten. Att inse att vad som är föreligger på goda grunder. Att lektionen är riggad på det sätt den är eftersom insikterna som är tänkta att komma ur den kräver det. Vi har sannolikt bett om att få uppleva just detta. Och då är det ju vår motreaktion som blir själva meningen.

Vilket möjligen ger ett annat perspektiv på detta av mer eller mindre självutnämnd stjärnkraft styrande folkslag som genomsyrar förledandet av hela världen. De finns här av en anledning - precis som de själva alltid uttryckt saken. De skränar likt väckarklockan i tystnaden. Och gradvis vaknar eleverna. Gott och ont är två sidor på samma mynt. Blint hat är lika tokigt som blind kärlek eller blind tillit. Förutsättningslös kärlek är ett naturligt tillstånd. Förutsättningslöst hat däremot en undertryckt själs stackars tankevurpa.

Att driva igenom saker

Jag har praktiserat modellen ganska mycket, dessvärre. Tidigare. Vid näringslivlig navigation genom trånga utrymmen och låg bränslenivå. Den om att driva igenom saker. Att med orubblig övertygelse och utan att ge sken av möjligheten till något som helst avvikelse från den utlagda kursen kidnappa medbeslutsfattarna ombord på skutan. Det är enkelt. Man pekar på ett mål. Ett tydligt mål. Tilltagande formulerat som ett måste. Med tydliga exempel på det uteblivna beslutets absurda konsekvenser.

Allt som inte har med målet att göra suddar man till. Vrider och vänder. Flyttar runt. Och så ger man intrycket av att ha tålamod. Man konstruerar ett slags mental fångenskap med det fria valet att stanna i fångenskap eller ta sig ut genom den enda möjliga vägen. Den som säger emot eller ifrågasätter hotar alla. Den som vill förkovra sig ytterligare kommer att sinka oss alla. Inget utrymme för tveksamhet. Alle man ombord. Nu kör vi. Det finns bara en väg. Så kan vi släppa det här och gå vidare...

Nämen!

Vad kunde ha varit mindre oväntat?

Övergiven undergivenhet och förtroende för troende

De knutar och band som finns strödda över verkligheten för var och en av oss och för samtliga som helhet. De är precis samma sorts knutar som existerar i varje nivå. Det handlar om förtroende, övergivenhet och undergivenhet. Om att man genom att ge sin frihet till någon annan vinner ett slags ro och ändamålsenlighet i livet. Dessa mekanismer finns i oss alla. De bor här för att vi ska kunna överlåta delar av oss själva på andra när vi som mest behöver det. För att kunna låta de vi vill ge förtroendet till att bära oss över trösklar, forma oss och ge oss möjlighet att uppleva saker på sätt vi inte själva kan åstadkomma.

Som fjärrassistans i Windows, ungefär. Jag tillåter någon att få styra och ställa i min PC. Att göra de förändringar som krävs. Vilket i sin tur kräver att jag litar på operatören i frågan. Vi har denna mekanism i oss, vi människor. Denna mänskliga feature. Den är själsligt betingad. Den visar på att vi är del av samma helhet och att vi på frivillig basis är menade att kunna släppa in andra själar i oss själva när vi behöver det.

Det är vad förtroende handlar om. Men hur ser vår lilla värld ut egentligen? Vi föds in i strukturer med fastcementerade förtroenden. Vi tuktas att ha förtroende och respekt för entiteter som aldrig längre gör sig förtjänta av det utan som istället har mage att taktfast kräva det. I generation efter generation bildas interna mönster bland oss människor för att hålla oss själva i schack och befästa det påbjudna förtroendet för sådana vi inte ens känner.

Vår öppenhet för själslig fjärrassistans har blivit hackad för åtskilliga generationer sedan. En trojan har placerats vilken under dess egenhändigt fabricerade så kallade lagstiftning dikterar ensamrätt i användandet av dess egen port. Detta har fått oss att sluta oss som individer. Att stänga porten. Vilket i sin tur medför att vi blir små, isolerade och utom räddning för oss själva genom andras försorg. Tvingar oss till vistelse i ett själsligt tomrum utan förtroende, kärlek eller lycka. Ett tomrum som snabbt fylls av rädsla, manier och aggression.

Vi känner oss övergivna. Vilsna. Och den själsliga trojanen talar om för oss att det enda sättet att få bukt med denna övergivenhet är att vårda undergivenheten. Att bli en god medborgare. Att stå fjärran från misstankar om brott. Att tjäna pengarnas makt. Att underkasta sig myndigheters och auktoriteters propåer. Att hjälpa andra bibehålla sin undergivenhet och att vederbörligen straffa de som genom att motsätta sig den hotar den allsmäktige trojanen.

Vi har de verkliga dyrkarna av sanningen. De som duktigt läser varje ord av konstruerad verklighet. De som prenumererar på två, kanske rent av tre dagstidningar. Sitter bänkade vid TV:n för rapport 19.30 och knappt hinner kissa den hunsade byrackan innan aktuellt klockan 21. De som anser kreativitet vara något för bögar. Och som i konsekvensens namn anser bögar vara ämnade för köttkvarnen. De som inte missar något tillfälle att utdela en verbal föraktfullhet till de som inte håller sig till de inlärda tankebanorna.

Dessa dyrkare drivs av rädsla, djup själslig rädsla. De njuter av känslan att kunna mer än andra. Att snabbt kunna söka i sin välindexerade faktabank till huvud och finna svaret på varför till exempel religionen är en frätande kraft, hur pengar är svaret på varje önskan samt gärna en liten reflektion över den egna etnicitetens överlägsenhet som motivation till bombandet av allsköns människor med huvudbonad. För att inte tala om utantillkunskapen kring varje samhällelig teknikalitet.

Rädslan bottnar i att deras värld ska visa sig vara något annat än verkar vara. Att rutinernas tjusning - från brevlådebesöket vid femtiden på morgonen för att hämta tidningen till gäspningen efter aktuellt skulle visa sig sakna den mening som man surt fått lära sig att uppskatta. Från storheten i det egna ämbetet som krönt karriären hela vägen ner till den smygalkoholiserade vetskapen om att ingen riktigt vet. Det handlar om makt. Dyrkaren tror att det handlar om den egna makten. Men egentligen är det ju precis tvärt om. Det handlar om någon annans makt över dyrkarens vanmakt.

Dyrkarna – eller de nyttiga idioterna som de också kallas – utgör bulken av den skara människor som är satta att bevaka den mentala trojanens efterlevnad. De utgör nästan hela personalstyrkan i den akademiska världen, media, näringsliv, statlig och kommunal förvaltning, inom politiken och besitter en oroväckande stor del av tjänsterna inom utbildningssektorn. De är långt färre på ”golvet” eller bland de som brukar kallas ”arbetarna”. Dessa har därför som regel sin själsliga integritet mer intakt. Betraktas som mindre vetande men har ett betydligt större medvetande.

Dyrkare blir man som regel eftersom man växer upp till det. Föräldrarna piskar tidigt in vikten av dyrkandet. Man presenterar saker som prestige, ekonomi och framgång som varandes livets essens och låter meddela att kärlek, förtrolighet, glädje och livsnjuteri inte äger något reellt värde utan möjligen kan anträdas i etapper på biologisk basis då fortplantning och arvsmässigt relaterad återväxt kräver det.

Det krävs bara en generation dyrkare för att förleda en hel mänsklighet. Det har således pågått ett bra tag nu. Boktryckarkonsten och det sedermera koncentrerade utgivandet av tidningar varandes relativt nya ehuru ohyggligt effektiva påfund. Föreställ dig samhället utan media. Utan TV och tidningar. Där det som är av vikt för individer rapporteras till andra individer. Där budskap sprids utifrån var och ens själsliga övervägande av sanningen. Givetvis förvrängs historier enligt visklekens princip men noderna i nätet utgör även skydd mot manipulation.

Vi skulle i ett sådant scenario sannolikt få till oss en helt annan typ av budskap. Budskap om människor som gjort goda saker. Upplyftande saker. Vi skulle själva kunna välja vilka vi ansåg hade vårt förtroende att beskriva skeenden och samband och undslippa den mer eller mindre totalitära indoktrinering vi dagligen utsätts gör genom lögnmaskineriet som idag äger världen.

Vi väljer vem vi vill ge vårt förtroende åt. Ingen av de som lever idag har valt att ge förtroende till de som anser sig äga det i makroperspektivet. Även de som administrerar mottagandet av förtroendet är satta i sin position utan sitt eget medgivande. Dyrkarna. De har blivit gjorda till bedrägeriets medlöpare utan sin själsliga vetskap. Även de får sitt förtroende kidnappat i jakten på andras.

Vi väljer var och en hos vem eller vilka vi vill placera vårt förtroende. Hur länge. Och när. Varje dag väljer vi det. Egentligen. Det är en själslig manöver inte utan komplikationer. Men det är först när vi som helhet börjar återta förtroendekapitalet och investera det hos i själva och kanske framförallt hos de personer vi verkligen känner att vi kan lita på – det är först då det kan börja hända grejor. Vi lär oss att vi inte är kapabla att välja var vi ska placera våra förtroenden. Det är en ren lögn. Den kanske farligaste av alla lögner. När vi väl bryter oss genom denna enkla falskhet så blir det desto mer händelserikt. Och så synnerligen belönande. Då kan hjälpa varandra att finna balansen mitt emellan övergivenhet och undergivenhet. Tillsammans.

Sammanlöpligheter

Det kan vara den underbaraste känslan på insidan av huvudet. Den lätt glidande känslan av att saker visar sig för vad de är. När observationer, var och en på sitt sätt krävande till utmanande av de andra spretiga vektorerna, klumpar ihop sig. Det brukar gå ganska fort när det väl händer. En ny observation som inte riktig passar in. Ligger lite längre bort. Kräver lite mer vidlyftig fantasi för att passa ihop med dem andra. Sträckrörelsens energi emanciperas i tankens ansträngning.

Så kommer den orimliga tanken och hela burken skakar till. Plötsligt står man på en ny utbilckspunkt. Man ser allt man redan sett, men man ser det som en helhet. Som en sekvens av konsekvenser. Som ett mönster. Ett mönster som i sin tur passar in i andra mönster. Ett sammanhangets sammanhang. Det är som att ha vandrat bland korta bokstavsmärkta väggar med tillsynes slumpvis inbördes vinklar utan att ha kunnat skåda särskilt långt för att plötsligt finna sig på en plats där alla väggarna är arrangerade så att man ser hela vägen ut ur labyrinten samt kan läsa de textade vägvisare väggarna tillsammans utgör.

Man står i kärnan av observationerna. Till den punkt de kanske lett. Där de så att säga sammanstrålar även om var och en av dem äger sin egen begränsade men inte desto mindre i egen mening ansedda motivation. Saker glider på plats. Friktionslöst, som hämtade ur en sagolik kärleksakt. Iakttagelserna från utblickspunkten. Sinnet får ett slags omedelbar frid. Ett slags tillfredsställelse vid slutet av lång och krävande bearbetning av oförenligheter.

Men där finns en högre variant på samma tema. För även de så åtrådda utblickspunkterna innehåller gåtor. När man kikar och skådar ut genom labyrinten så sker där saker som inte riktigt passar in de heller. Nya nivåer av pussel. På sitt sätt mer stillsamma, mindre pockande men icke desto mindre infiltrerande av de dagliga funderingarna.

När så en pusselbit man knappt funderat över plötsligt glider ner i den underliggande ytan i ett ljudlöst ögonblick vrider världen sig runt och de höjder på vilka utblickspunkterna är situerade hamnar även de i ett mönster. Pusselbiten går inte att få syn på längre, så perfekt var dess skarv mot den underliggande ytan. Den friktionsfria ytan. Där allt som placerats nu äger frihet att flyta med varje tanke, önskan och fundering.

Klarspråk

"Detta NWO, det kommer emellertid att styra hela världen, inte bara en ansenlig del av det som Rom en gång gjorde för länge sedan, nu från dess huvudkontor i Tyskland. Denna grupp är ansvarig för döden och lidandet på över 180 miljoner män, kvinnor och barn. De var ansvariga för första världskriget, andra världskriget, Koreakriget och Vietnam, etc. De har skapat perioder av inflation och deflation i syfte beslagta och befästa den rika världen. De var ansvariga för slaveriet på över två miljarder människor i alla kommunistiska nationer som Ryssland, Kina, Östeuropa, etc., eftersom de var direkt ansvarig för skapandet av kommunismen i dessa länder."

Carl Norberg beskriver ett nuläge och bryter mot nutidshistoriens tabun. Jag finner det modigt, uppriktigt och ytterst läsvärt. Döm själv.

Dags att formulera en fortsättning. En mänsklig sådan. Bor ett frö i varje tänkande individ. Sannolikt flera i de som hittills inte riktigt hängt med i cirkusen. Känns det rätt så är det rätt. Och vice versa. Rätt enkelt, ansvarets oändlighet till trots.

Rekursivt Terror Error?

Nu när ett tjockt snötäcke lagt sig över rapporteringen om den så kallade terrorattacken i Stockholm kan det vara läge att tänka efter lite. Bara en liten, liten bit. SÄPO höll i går en presskonferens och talade om att man lyckats identifiera vilket sprängämne som använts för att avlägsna terrormagen. Eller. Nej, förresten - det var FBI som identifierade sprängämnet. FBI som var så snälla och på stubinen skickade bombexperter för att hjälpa Säpo med detta i en kartläggning av bombmannens sista tid i livet och vidare till att nysta upp "terrornätverk". Radikala islamister hela högen har jag hört.

Det ställs oerhört mycket politiskt korrekta frågor om hur man kan få någon att gå över gränsen och bli självmordsbombare. Det pratas med höjda ögonbryn, sluttande andhämtning och sakta vaggande pekfingrar en hel del om radikaliseringen inom islam. Samt om de fasansfulla konsekvenser detta kan få på den västerländska shoppingfri... sorry, jag menar julfriden. Förstås.

Just frågan om vad som driver radikaliseringen inom den islamska världen är ju en springande punkt i hela terrordiskussionen. Och från min obskyra synvinkel belyses de möjliga faktorerna för denna utveckling enbart med politiskt skuggat och för ändamålen riktat ljus. Tendenser till radikalisering förekommer ju i varje sammanslutning av människor och kan med lätthet inflekteras via mer eller mindre aktiva agenter för att få labila individer att tippa över gränsen till handlingar i stil med självmordsbomber. Jag har svårt att tro att den med geopolitiska ambitioner inte skulle använda sig av dessa mycket effektiva sätt att enkelt driva upp händelser som med tiden kommer att klara av punkt för punkt på den egna tillsynes dolda agendan.

Låt oss leka med tanken att det finns någon eller några som vill ha stabil och pålitlig instabilitet i världen. Som vill att vi västerlänningar ska ha något att frukta i vår vardag. Många hävdar att det är mycket svårt att leda ett folk som inte har en gemensam fiende. Och för det fallet måste en stor saknad ha infunnit sig när det kalla kriget slutligen kom till en ände. Dessa fiktiva några hade sannolikt med sin ansvarsfulla läggning och för allas bästa i god tid tillsett att en värdig arvtagare till titeln "Very, Very Bad Buy of the West" fanns till hands i god tid.

Då infinner sig naturligtvis frågan vem eller vilka dessa fiktiva några som kan tänkas hålla i trådarna till våra västerländska ekonomier och demokratier. Som mången periodisk läsare av svadan å denna blogg säkerligen redan begripit tycker sig undertecknad finna ganska tydliga trådar från våra samhälleligt synliga ledare via ekonomins egentliga arkitektur till de som faktiskt i uttryckets rätta bemärkelse äger världen och via skuldmedel också så gott som varje stat och medborgare i länder med vad som kallas moderna ekonomier. Ekonomier som bygger på att nämnda bankelit äger rätten att själva skapa pengar ur tomma luften mot skuld, det vill säga makt.


Jag har på fullaste allvar hört sägas att denna insikt (då kallad åsikt) - alltså den om bankernas skapande av pengar ur – skulle vara uttryck för antisemitism. Nu kan ju detta verka en smula långsökt - vad kan insikter i bankernas sätt att skapa pengar/makt ha med religion att göra? Jo, det framhärdas att några av de familjer som står bak världens bankimperium är av judisk härkomst och detta tveksamma samband tillåts då motivera avfärdandet av diskussioner kring vårt ekonomiska paradigm som antisemitism. Vad kunde vara mera fel? De ekonomiska skevheter som vårt centralbankssystem baserat på pengar-ur-ingenting tar inga religiösa hänsyn. Det är byggt för att skapa pengar mot makt för kontroll av befolkningar oavsett vad livsåskådning de än må ha.

Men det finns en rot i allt det här som gör att rysningar kryper längst ryggraden och det är när man börjar kika närmare på varför just den islamska fundamentalismen så behändigt seglat upp som västerlandets fiende nummer ett. Varför är det inte fotbollshuliganer, maoister, nazister, nykommunister, sydamerikaner, skoputsare, hundägare eller fildelare som ytterst hotar vår fragila trygghet? Kan det månne ha att göra med att islam å det bestämdaste motsätter sig användandet av ränta och att islamska stater därmed inte kan inrangeras i de västerländska centralbankssystemen. System som bygger på makt genom skuld.

Och är det inte behändigt - så säg - att om man pekar på kopplingen finanselit visavi vad som eventuellt kan spekuleras underblåsa formandet av islamsk radikalisering till ett hot för hela västerlandet så kan det raskt avfärdas såsom varandes det i sammanhanget nästan onämnbart politiskt inkorrekta uttrycket för antisemitism.

Smällkaramell

Hm, man vet ju aldrig. Men det är ju knappast raketvetenskap.

Göteborg fick nöja sig med lite verkningslös teater med lite telefonhot, massor av synliga poliser och lite häktning av slumpvis utvalda muslimer. Så verkningslös att man nu via e-mail kastat sig direkt över specialeffekterna för konungsliga huvudstaden. Nudå - är ni rädda nu? Va? Ska vi ta och lagstifta om allt det vi redan håller på med nu för att dekapitera de sista små spåren av integritet? Va? Hallå! Du kan vara nästa offer - kom i håg det. Var rädd förihelvete och ägna dig åt just det så tar vi hand om "din säkerhet" under tiden.

Därom är de makter som du och jag frivilligt varje dag upplåter makt och suveränitet åt rörande överens med de så kallade terrorister som omsorgsfullt fostrats och pressats till absolut vansinne, helt enligt planen precis. Allt för att du och jag inte ska vara så ostyrigt tänkande eller insiktsfulla.

Sverige har en nyckelroll att spela i detta patetiska försök till världsherravälde från de emotionellt störda individer som föresatt sig att inte bara äga världen utan också härska över den in i minsta detalj. Vi svenskar har doppats i de djupaste tunnor av indoktrinationsvätska och det var sannolikt inte en del av planen att en så pass stor andel av det blågula folket skulle börja begripa vad som händer så här mot slutet av den näst sista akten.

Ganska störande, Faktiskt. Rent taktiskt. Sverige har sannolikt befunnit sig i händelsernas centrum längre än vi kan föreställa sig vilket sannolikt togs som garant för att vi skulle förbli sovande. Men det kan nog visa sig att detta med att ha gott om skog och natur runt knuten, vårt avvikande språk samt illusionerna av ekonomiskt och militärt oberoende i kombination med en från bondetiden folkligt kvarboende gör-det-själv-mentalitet kommer att utgöra tungan på vågen till ett ganska raskt uppvaknande. Med lite senare start men snabbare förlopp visavi grannlandet Norge.

Sannolikt dras de ekonomiska tumskruvarna åt under det kommande året. Gradvis men märkbart. Något som i vårt avlånga och påbjudet fossilbränslehatande land med största lätthet åstadkoms genom diverse ökningar av priset på el och eldistribution. Infrastrukturen ska fungera - annars får vi ofrivillig tid offline från desinformationsmekanismerna - men den ska fungera tillräckligt dåligt för att vi ska störas och acceptera diverse nödåtgärder och värnmekanismer.

Koka groda, som det ju kallas. Att grad för grad höja temperaturen tills dess att den stackars levnadsglada grodan som inte kastats i kokande vatten utan själv tackade ja till erbjudandet om plats i den behagligt varma poolen faktiskt finner sig själv liggandes i kokande vatten.