Tvärtomtanke

Jag har aldrig kunnat köpa rövarhistorien om att koldioxid är skadlig. Inte från första början och ju längre den sampolitiskt korrekta klimatcirkusen drar absurditeten desto tydligare framstår hur konstruerad hela klimatfrågan egentligen är. Klippet nedan gav upphov till en intressant motpolstanke; den om att koldioxid är en förutsättning för ökad tillväxt.


Hittad på vaken.se

Filmen bevisar ju ingenting i sig men kan kanske väcka en tanke. Om vi ponerar att allt levande mår bra av att hjälpa till. Vi säger så. Att människor som får hjälpa andra växer. Var och en som provat vet nog att det stämmer - om intentionen med hjälpen är äkta och uppriktig alltså, annars blir det bara en betydelselös energidränering, men det är en annan historia. Hursomhelst - varför skulle det inte vara samma sak med växterna?

Vi människor behöver få koldioxiden omvandlad till syre för att kunna andas. Växterna kan hjälpa oss med den saken. De som får chansen att rena mycket koldioxid växer alltså mera. Kanske gäller även det motsatta - de av oss människor som får chansen att på ett uppbyggligt sätt vattna växter - vi växer kanske själva.

Nu är det ju dessvärre så att vi ofta vill manifestera och hjältegöra oss själva i vårt hjälpande. Analogt med växtexemplet slänger vi därför ut garderobsblommor i stekande solsken så att de precis bara nästan dör. Sedan springer vi dit i bästa välgörarkostuym med vattenkannor och skuggparasoller och får våra namn inristat på välgörarnas plakettstativ.

Den bland annat katolska synen på synd och goda gärningar har förvridit en hel civilisation in i ett falskt välgörarbeteende som vid dagens slut inte gör annat än fastlägger den ordning som skapats för att det ska finnas tydliga behov att visa sig välgörande gentemot. Skänka pengar hit och dit. Pengar är det sista någon människa behöver - egentligen. Insikten om dess betydelselöshet är emellertid en gåva av total frihet.

Problemet är väl bara det att man enklast upplever nämnda betydelselöshet om man under en period får uppleva att pengar inte är begränsade och därigenom mister sin maniska kraft. För penningen är ju just det - maniskt greppande av sinnet - en väl utarbetad kidnappning av önskan hos varje subjekt. Språken talar tydligt till oss - Money, Mani, Manisk.