Egentligen borde jag nog inte skriva så mycket. Fingrarna säger ju ifrån. Mellan beställningen av böckerna och dess ankomst flöt en diger våg. När väl böckerna kom, vilket konstruktionen förtjänstfullt uppsköt, hade elden brunnit ut. Det var sökandets blå låga som brann och den brann intensivt den där gången. Jag undrar varför jag söker, vilket ju blir lite parodiskt eftersom frågan i sig implicerar ett sökande kring sökadet.
När farsan dog tog jag vägen rätt in i sökandet. Innan dess hade jag varit lugn sedan jag fann Henne. Och Henne fann jag i ett utstuderat sökbeteende. Som jag letat – hela mitt dittillsvarande liv. Så stod Hon där och vände Universum rätt. Jag älskade Henne på en gång eftersom jag alltid har älskat henne och alltid kommer att göra det.
Jag blev lugn, hela vägen från tanken ner i själen då. Hennes kärlek löste upp knutar och gjorde det lätt att andas. Jag stod i begrepp att lämna sökandet bakom mig och klurade över förändringar i min föring av livet som skulle kunna få ihop vad jag då betraktade som jobb med den paradisiska tillvaron här hemma. Det var stor skillnad. Ett arbete skapat av min egen frustration med perpetuerad olycka och prestationsångest som drivkraft visavi ett liv i förbehållslös lycka.
Det var vad jag klurade på. Inte på vad universum är gjort av, hur man tänker bort flugor eller och vad det är för symboliskt drama man utsätts för på sin vandring genom en västerländsk livsmedelsbutik. Jag började känna istället. Så dog han. Pang, bom, flonks. Och jag stängde min känsla som en mussla. Jag började söka utav bara helvete. U t a v b a r a h e l v e t e faktiskt. Och nu var det fan ingen hobby längre, inget glättigt iakttagande, ingen lojt groende medvetenhet, inte ens ett nyfiket latent sökande i förbifarten. Nu var det fanemig allvar – på liv och död. Det var absolut maniskt från första början. Hålla känslan stången no matter what. Jag var ju stark. Jag var på G. Svalde den abrupta saknaden och traskade vidare åt heeeeelt fel håll. Givetvis, för om jag hade fortsatt åt rätt håll så hade jag omedelbart sprungit in i den sten av saknad som just placerats där för mig att bearbeta.
Innan jag träffade Henne var jag arg på allt i precis hela världen. Så stod Hon där och ändrade den till ljuvlighet. Allt. Hela. Men så stack jag till höger med mitt sökande och jag kom att bli monumentalt arg på världen – inte precis hela världen, men nästan. Jag såg samband jag inte tidigare tillåtit mig själv att se, skådade ner i allt jävulskap till världsligt hopkok jag kunde hitta – och vad värre var, det var inte mänsklighetens eget hopkok, det var något värre. Ett mörkt anonymt bedrägeri som svalde människan och alla de skapande och produktiva ansträngningar hon satte ut för att åstadkomma. Det var milt uttryckt deprimerande. Jag blev arg på vädret som jag insåg var manipulerat (mani-, minsann). Byggde värdermaskiner, såg helikoptrarna komma och gå. Blev manisk av att se de sprayade linjerna. Himlen blev ett irritationsmoment. Då är man ganska långt ifrån att vara on-top-of-the-world enligt rådande definition.
Jag skaffade mig en båt istället. Det hjälpte inte direkt – istället fick jag ett nytt projekt att stoppa in huvudet i och försvinna. Inte istället, förresten utan också. Det var i och för sig ett steg i rätt riktning på så sätt att jag inte alltid behövde vara arg på hela världen utan två ton i glasfiberarmerad plast. Men riktigt så var det ju inte. Jag var arg på bägge. Och världen och båten reflekterade min ilska och gav mig anledning att fortsätta mina slagsmål mot väderkvarnar. Eller snarare mig själv.
Det kan inte hjälpas att jag sett vad jag sett. Världen sedd med röntgenblick är kanske inte så vacker. Drevets kuggstatus likaså. Men det fungerar. De fungerar bägge två. Och så länge jag ser dem för vad de är så är det inget fel på dem. Det är jag som försöker göra något annat än vad det är av dem. Det är jag som försöker få världen att ändra sig utan att ändra mig själv – hur fan skulle det gå till? Jag lär över stenbumlingen. Igenom den, kanske till och med. Och då måste jag in i mig själv. Eller så behöver jag skaffa mig styrka att släpa med den. Det är en gravsten jag är stolt över. Den är ju tvivelsutan av vikt. Men i förståelsen av mig själv gäller andra sökanderegler. Jag har inte sett några böcker med titeln "Allt du behöver veta om Nils Erik Jansson – a Complete Workshop Manual". Jag tror knappast det skulle kunna bli någon storsäljare.
Jag vet att jag måste städa. Eller kanske inte ens det. Kanske räcker det med att kunna titta tillbaka och säga att "jomenvisst, så är det och så var det" och vara nöjd utan att bekymra mig om det som varit. Så länge energins tentakler lyckas ta sig genom tiden och hitta mig där jag är så har jag att jobba med. Och därför är jag ju här. Tack och lov. Hur som helst vet jag inte. Är inte där, helt enkelt. Vill men det blir när det blir.
Och när vi ändå är inne på det. Jag har ju gjort en eller annan klar markering om döden och dess meningsfullhet. Men samtidigt är jag livrädd (livrädd för döden, skojigt) för den. Den finns ju och den tar dem härifrån. Den kan ta mig också. Och i mitt sökande hittade jag tecknen på att döden kommer till den som är klar här. Den som har sett igenom det. Som inte längre behövs. Och om jag släpper sökandet och lever istället, om jag låter det flyta fritt – riskerar jag inte att bli klar då? Jag vill absolut inte härifrån just nu. Jag älskar det här stället. Jo – jag vet att det är befängt och jag kommer säkert att fnysa åt mig själv när jag korrar det här men jag har det ändå i mig. Jag, rädd att mista livet. Det var som fan. Jag som visste att jag inte ville bli gammal. Nu känns det helt annorlunda. Bra jobbat, livet. Bra jobbat, Kärleken.
Den utmaning jag kämpade med innan farsan dog, min plats i jobberiet visavi livet här uppe – den har fått sin lösning – kanske inifrån flykten. Pengarna från hans frånfälle kom i absolut rätt ögonblick och de människor som jag inte visste fanns men ändå till viss del kände uppenbarade sig att göra verklighet av en kreativ dröm om kreativitet. Tomteverkstaden, kanske man kan säga. Där det skapas och byggs. Oklart vad, men skapas gör det.
Vid inblick i mig själv finns det där konstruerandet där, centralt. Att tänka ut kluriga lösningar på saker, tänka utanför ramarna och komma med förslag som ligger utanför det förväntade; är det bara jakt på bekräftelsebehov eller är det något annat? Det känns som om det är en drivkraft som alltid funnits där, hela vägen från legolådan. Och sett i fler livstiders perspektiv så kan det nog hända att jag får klarhet i saken. Det står på listan av saker att kolla upp. Sannolikt inte utan hjälp. Jag har några ord skvalpandes kring vad det är, några kopplingar och datum. Men mer än så är det inte ännu.
Så – med försörjningsformproblematiken löst och med insikten om en sten på livets väg att förhålla mig till får jag ta till mina klurighetsskills för att ta mig vidare. Sökandet känns som sagt rätt meningslöst, i alla händelser just nu. I alla fall det som rör en värld jag inte riktigt kan ta på; den perifera. Jag vet vad jag har att göra och delar utmaningens situation med min älskade. Tillsammans har vi en skitjävla stor häst som avlats fram för att flytta till exempel stora stenar; eller – för att vara specifik – att flytta jättetunga artilleripjäser. Vad gör man med artilleripjäser? Man skjuter saker. Man skjuter upp dem. Man skjuter dem framför sig. Och slika pjäser är hästen avlad att flytta – uppskjutandemaskiner. OK. Kanske inte så konstigt att tummelpunkterna kommer den väg de gör.
Tack. Mera, tack.
Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg
fredag 23 augusti 2013
måndag 19 augusti 2013
Tack!
Hemma i skogen luktar det underbart. Solen försvinner bak träden på en helt annan plats än mitt i sommaren men den värmde gott innan den drog sig ner och fortsatte över atlanten där borta. Fåren smaskar på gräsmattan och hästarna lufsar runt och äter hö i hagen. Jag har satt i mig nästan ett halvt kilo nötkött och barnet har borstat tänderna utan invändning och krupit upp i sin säng efter höstterminens första skoldag.
"Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck.
Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar med visst mått av kreativitet. Det handlar om att bygga system och budskap och att sälja dem på en rätt igenom konstruerad marknad.
Hade det inte varit för människorna så hade det varit artificiellt alltihopa. Men tack och lov är det människor och deras högst uppriktiga skaparkraft och närvaro som valt att spela det där spelet som kallas jobb. Det är den verkliga biten, så att säga. Men min verklighet bor likväl huvudsakligen här ute i skogen.
(Ibland blir jag så lycklig av livet att jag tappar fotfästet. Jag liksom upplöser tanken på de mest elementära saker som gravitation eller tid och ser allt som möjligt i det givna ögonblicket. Men gravitation och tid finns ju och om jag blir otålig så blir de väldigt stora föremål för frustration. Men om jag låter dem finnas och accepterar dessa förutsättningar finns det å andra sidan ingen gräns på vad som kan uträttas.)
För efter att ha bråkat lite med sorgen och låtit den komma fram lite så känner jag mig väldigt befriad. Visst, dess yttringar kommer att komma tillbaka och härja – mitt komihågsnöre sitter där och är menat att påminna mig om att låta det komma fram direkt nästa gång istället för att skicka det på avvägar som ett feladresserat brev på posten.
Jag är så ohyggligt tacksam för allt jag får uppleva. För kreativiteten, vännerna, idéerna, tonerna och bilderna. Men mest av allt för kärleken. Hennes villkorslösa kärlek som gör mitt liv till ett paradis. Som gör varje dag till en underbar dröm här i skogen eller vart det nu är vi befinner oss. Och hans kärlek – Den Lilles. Vad jag älskar den där ungen. Bortom all begriplighet det också. Sådetså.
Tack, var det. Ljuvliga liv. Och kram på er, allihop (hårdrockigt slut, inte sant)!
"Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck.
Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar med visst mått av kreativitet. Det handlar om att bygga system och budskap och att sälja dem på en rätt igenom konstruerad marknad.
Hade det inte varit för människorna så hade det varit artificiellt alltihopa. Men tack och lov är det människor och deras högst uppriktiga skaparkraft och närvaro som valt att spela det där spelet som kallas jobb. Det är den verkliga biten, så att säga. Men min verklighet bor likväl huvudsakligen här ute i skogen.
(Ibland blir jag så lycklig av livet att jag tappar fotfästet. Jag liksom upplöser tanken på de mest elementära saker som gravitation eller tid och ser allt som möjligt i det givna ögonblicket. Men gravitation och tid finns ju och om jag blir otålig så blir de väldigt stora föremål för frustration. Men om jag låter dem finnas och accepterar dessa förutsättningar finns det å andra sidan ingen gräns på vad som kan uträttas.)
För efter att ha bråkat lite med sorgen och låtit den komma fram lite så känner jag mig väldigt befriad. Visst, dess yttringar kommer att komma tillbaka och härja – mitt komihågsnöre sitter där och är menat att påminna mig om att låta det komma fram direkt nästa gång istället för att skicka det på avvägar som ett feladresserat brev på posten.
Jag är så ohyggligt tacksam för allt jag får uppleva. För kreativiteten, vännerna, idéerna, tonerna och bilderna. Men mest av allt för kärleken. Hennes villkorslösa kärlek som gör mitt liv till ett paradis. Som gör varje dag till en underbar dröm här i skogen eller vart det nu är vi befinner oss. Och hans kärlek – Den Lilles. Vad jag älskar den där ungen. Bortom all begriplighet det också. Sådetså.
Tack, var det. Ljuvliga liv. Och kram på er, allihop (hårdrockigt slut, inte sant)!
söndag 18 augusti 2013
Förbättringsförslag
Att börja med. Om vi räknar tiden lite bättre. Såhär till exempel. Tretton månader och varje är 28 dagar (alltså precis fyra veckor). Varje år har en extradag som bara inträffar en gång (jag skulle rekommendera dagen efter nyår för då behöver man den ofta) och vart fjärde år har man två sådana dagar. Då stämmer det precis mot den kalender vi har nu, så det så. Och så tar vi och kallar månaderna vad de är. September (sept betyder sju) ska inte vara den nionde, det är bara skitdumt. Symmetri, tack. Här finns lite inspiration till månadsnamn. (Och nej, det är ingen frimurarhemlighet - det tog mig sex minuter att räkna ut med hjälp av Excel, sorry!)
(I många europeiska länder tillämpar man lite här och var en trettonde månadslön, förresten. Brukar betalas ut före jul som regel. Någonstans finns det där trettonmånadersåret inbäddat i vetskapen.)
Egentligen är det nog bäst att inte räkna tid alls utan att bara hänga med. Då vet man till exempel inte hur gammal man är och slipper känna pressen att åldras och så småningom dö. Men vi kanske behöver en övergångslösning : )
(I många europeiska länder tillämpar man lite här och var en trettonde månadslön, förresten. Brukar betalas ut före jul som regel. Någonstans finns det där trettonmånadersåret inbäddat i vetskapen.)
Egentligen är det nog bäst att inte räkna tid alls utan att bara hänga med. Då vet man till exempel inte hur gammal man är och slipper känna pressen att åldras och så småningom dö. Men vi kanske behöver en övergångslösning : )
fredag 16 augusti 2013
Medåkartankar
Plötsligt blev det lite stopp i sökandet. Det var som om jag såg samma sak vart än jag tittade. Jag är lite trött i ögonen och mönstren är ju desamma vart än jag vänder blicken. Sökandet gick ut på att se nya saker och när det inte längre förhåller sig på det sättet så blir jag istället lite trött.
Trött har jag också blivit på saker som är andra saker än de förefaller vara. Mitt slagsmål med vattnet och båten som pågått i rätt precis två år i ett akutare skede men som egentligen är ett tjugotreårigt fenomen har gått över sin klimaxpunkt och tagit åtskilligt med energi med sig i sin hantering.
I förrgår hamnade jag i samtal med en pappa vars son sannolikt inte har långt kvar i livet. Och jag får gradvis – via andra texter – avsluta samtalet med min egen farsa. Det känns milt uttryckt tillfredsställande och tankarna får helt enkelt åka med när känslorna kommer först.
I går kom någon hit och pratade om vad som händer efter livet. Det var såväl den förste som siste jag väntat mig komma med tydliggörandet om sammanhanget, som rullade fram kontexten i det enda ord som verkligen dyker upp överallt – den villkorslösa kärleken. Stort tack.
Det lutar åt ett annat håll. Jag har drömt det och beskrivit det tidigare som en nerförsbacke mot ett varmt hav efter en bergsbestigning där självaste gravitationen varit motståndaren. Jag har ingen aning om huruvida det alltid kommer att kännas så lätt och självklart, men just nu flyter det bara.
Jag tror bestämt jag åker med en bit istället. Kontrollbehovet har minskat eftersom sorgen inte längre behöver hållas inlåst och vaktad 24x7. Bekräftelsebehovet finner gradvis nya vägar, även om det står där och envisas med att ta plats. Gradvis förändring i den takt det önskar. Att låta det ta den tid det tar är ju det snabbaste sättet när allt kommer omkring.
Att tänka, analysera och extrapolera mönstren till en profetia börjar kännas rätt meningslöst eftersom det ju blir som det blir i alla fall och det blir allra bäst om jag låter det bli precis så. Att fånga impulserna ur känslan istället för att analysera fram dem gör att samma resultat tar en bråkdel av tiden, dessutom.
Sökbeteendet är en väldigt stor del av mig. Kanske kommer jag att behöva ta en del hjälp för att följa den där känslan av att det är bra med den saken nu. Det är som att börja lite på nytt, tror jag. Att flyta med livets ström och upptäcka den självklara meningen i alltihopa istället. Den som står skriven i det språk jag hittade i sökandet men som inte går att läsa med sökande ögon. Att leva istället för att kartlägga livet.
En helt underbar vecka som står att avslutas med en kärleksmanifestation i den omedelbara närheten. Förbehållslös kärlek, var det ju. Precis en sådan dag är det. Och det är absolut underbart att åka med. Tack, mera tack.
Trött har jag också blivit på saker som är andra saker än de förefaller vara. Mitt slagsmål med vattnet och båten som pågått i rätt precis två år i ett akutare skede men som egentligen är ett tjugotreårigt fenomen har gått över sin klimaxpunkt och tagit åtskilligt med energi med sig i sin hantering.
I förrgår hamnade jag i samtal med en pappa vars son sannolikt inte har långt kvar i livet. Och jag får gradvis – via andra texter – avsluta samtalet med min egen farsa. Det känns milt uttryckt tillfredsställande och tankarna får helt enkelt åka med när känslorna kommer först.
I går kom någon hit och pratade om vad som händer efter livet. Det var såväl den förste som siste jag väntat mig komma med tydliggörandet om sammanhanget, som rullade fram kontexten i det enda ord som verkligen dyker upp överallt – den villkorslösa kärleken. Stort tack.
Det lutar åt ett annat håll. Jag har drömt det och beskrivit det tidigare som en nerförsbacke mot ett varmt hav efter en bergsbestigning där självaste gravitationen varit motståndaren. Jag har ingen aning om huruvida det alltid kommer att kännas så lätt och självklart, men just nu flyter det bara.
Jag tror bestämt jag åker med en bit istället. Kontrollbehovet har minskat eftersom sorgen inte längre behöver hållas inlåst och vaktad 24x7. Bekräftelsebehovet finner gradvis nya vägar, även om det står där och envisas med att ta plats. Gradvis förändring i den takt det önskar. Att låta det ta den tid det tar är ju det snabbaste sättet när allt kommer omkring.
Att tänka, analysera och extrapolera mönstren till en profetia börjar kännas rätt meningslöst eftersom det ju blir som det blir i alla fall och det blir allra bäst om jag låter det bli precis så. Att fånga impulserna ur känslan istället för att analysera fram dem gör att samma resultat tar en bråkdel av tiden, dessutom.
Sökbeteendet är en väldigt stor del av mig. Kanske kommer jag att behöva ta en del hjälp för att följa den där känslan av att det är bra med den saken nu. Det är som att börja lite på nytt, tror jag. Att flyta med livets ström och upptäcka den självklara meningen i alltihopa istället. Den som står skriven i det språk jag hittade i sökandet men som inte går att läsa med sökande ögon. Att leva istället för att kartlägga livet.
En helt underbar vecka som står att avslutas med en kärleksmanifestation i den omedelbara närheten. Förbehållslös kärlek, var det ju. Precis en sådan dag är det. Och det är absolut underbart att åka med. Tack, mera tack.
torsdag 15 augusti 2013
Ord som öar
Såg denna visualisering av talad text och insåg att orden är som öar i en skärgård, som en delmängd av bottenkonturen ovan ytan. Och så vidare.
Öar.
Öar.
tisdag 30 juli 2013
Flugviktigt
Denna morgon blev osedvanligt lång. En fluga blåste sin närgångna revelj vid 04.30-tiden. Efter en halvtimmes försök att 1) döda flugan, 2) ignorera den, samt 3) söva den med mörker insåg jag att flugan var mig en övermäktig. Det är inte direkt ont om flugor där vi bor. Tvärtom, faktiskt. Att sova på soffan en eftermiddag på sommaren är en omöjlighet, till exempel. Men väckt ur en filosofisk dröm och för trött för att omedelbart inleda ett mer storskaligt krig mot flugan (med den mest sannolika konsekvensen att väcka frugan) klurade jag lite på vad det var flugan ville säga mig. Även flugan är ju en del av språket och dess störande beteende är ju egentligen väldigt talande.
En fluga väger enligt uppgift ungefär 12 milligram, alltså 0.012 gram. Själv väger jag 85 kilo, alltså 85 000 gram. Det går alltså över sju miljoner flugor på en sovande någorlunda normalvuxen mansperson. Det är en ohygglig massa flugor det. Mitt tillsynes ointagliga kraftövertag hjälper inte när flugan terroriserar mig med sin snabbhet, förslagenhet och målmedvetenhet i ett skede då jag verkligen inte vill bli störd. Konsekvenserna i och med den avbrutna sömnen är ju långt mer kännbar än vad en sjumiljonteldel av min kroppsmassa rent logiskt borde ha haft möjlighet att ställa till med.
Jag tyckte det gav ett ganska intressant perspektiv på det här med makt och inverkan i samhället. OK, samhället är ett människofientligt bygge och vi förgiftas und so weiter, und so weiter. Enligt flugans princip krävs det en eller kanske två svenskar för att vrida om det här på hemmaplan. Några fler globalt men bra mycket mindre än alla de där 99 procenten. Om vi tar en världsbefolkning på nio miljarder människor och använder "flugfaktorn" så behövs det blott knappa en komma tre miljoner människor. Jag är helt säker på att de redan finns och att deras surrande väcker de sovande massorna till en målmedveten medvetenhet varje dag.
Jag kan inte låta bli att tro på och önska ett samhälle som bygger på den universella viljan att hjälpa varandra där ömsesidigheten är regent och där rädslan spelat ut sin roll. Den puttefnasklilla del av befolkningen som lurats att tro att de måste ha makt för att styra över resten är med hög hastighet på väg in i vad som kommer att bli ganska färgstarka historieskildringar som en lång men mycket märklig avvikelse från vad ordet mänsklighet definierar. Dessa försöker nu säga "det är bara en fluga". Det känns skönt att höra. Man får sova lite till. Men rätt som det är så ligger man där klarvaken och inser att flugan har något av vikt att säga.
En fluga väger enligt uppgift ungefär 12 milligram, alltså 0.012 gram. Själv väger jag 85 kilo, alltså 85 000 gram. Det går alltså över sju miljoner flugor på en sovande någorlunda normalvuxen mansperson. Det är en ohygglig massa flugor det. Mitt tillsynes ointagliga kraftövertag hjälper inte när flugan terroriserar mig med sin snabbhet, förslagenhet och målmedvetenhet i ett skede då jag verkligen inte vill bli störd. Konsekvenserna i och med den avbrutna sömnen är ju långt mer kännbar än vad en sjumiljonteldel av min kroppsmassa rent logiskt borde ha haft möjlighet att ställa till med.
Jag tyckte det gav ett ganska intressant perspektiv på det här med makt och inverkan i samhället. OK, samhället är ett människofientligt bygge och vi förgiftas und so weiter, und so weiter. Enligt flugans princip krävs det en eller kanske två svenskar för att vrida om det här på hemmaplan. Några fler globalt men bra mycket mindre än alla de där 99 procenten. Om vi tar en världsbefolkning på nio miljarder människor och använder "flugfaktorn" så behövs det blott knappa en komma tre miljoner människor. Jag är helt säker på att de redan finns och att deras surrande väcker de sovande massorna till en målmedveten medvetenhet varje dag.
Jag kan inte låta bli att tro på och önska ett samhälle som bygger på den universella viljan att hjälpa varandra där ömsesidigheten är regent och där rädslan spelat ut sin roll. Den puttefnasklilla del av befolkningen som lurats att tro att de måste ha makt för att styra över resten är med hög hastighet på väg in i vad som kommer att bli ganska färgstarka historieskildringar som en lång men mycket märklig avvikelse från vad ordet mänsklighet definierar. Dessa försöker nu säga "det är bara en fluga". Det känns skönt att höra. Man får sova lite till. Men rätt som det är så ligger man där klarvaken och inser att flugan har något av vikt att säga.
måndag 29 juli 2013
Den sista måndagen i juli
Armarna känns idag. Dess muskler har jobbat med att hålla i en pinne. Likaledes har ryggen jobbat för att hålla gestalten stel som en pinne. Att återstå på vattenskidor är inte det sämsta. Det är helt enkelt väldigt roligt. Och den muskulära stelheten ett trevligt, närvarande minne i kroppen. (Muskelminne, mus-kel-minne – minne av älskog, dessutom. )
Bortom orden bor andra uttryck. Utbytet av känslan. Momentan reglering. I det salta vattnets form i gråtens terrasserade energireglering liksom än mer i den förbehållslösa hettans sammansmältning. Det salta vattnet tog mig med sitt ymniga flöde. Det var länge sedan. Det var också med viss mental förvåning jag upplevde att min förmåga att själv producera det saltvatten jag någonstans kände att kroppen skrek efter var så invävd i vad som skapat såväl behovet av detsamma som dess utsöndrande. Fantastiskt, faktiskt.
Det kan faktiskt ha varit lite av en vändpunkt det här. Vi får se. Att leka med tanken istället för att låta den bestämma. Den starkaste muskeln är ju hjärtat. Dess frekvens är världens och därigenom även sannolikt vad som styr hastigheten i skådandet av densamma via perceptionen (hjärnan - tanken?). Vad frasen kring det hjärtat klappar för stipulerar är ju således inte så mycket att tänka på utan lämpar sig istället att anamma likaledes fraserad gympaskotagline i fråga om.
Finns mycket mer där – kring hjärtmuskulaturen och dess möjligheter. Otaliga spår att sticka iväg på, spaningar och spårningar. Men det får vara. Idag är det ju nämligen måndag och jag står i begrepp att åka till jobbet. Ska bli kul. Hjärtat klappar för jobbet – om måndagarna. Och så har jag en död ren att skriva om. Renskriva ; ) Imorgon står annat på programmet igen. Men med tiden kommer jobbet åter och då kommer jag åter till jobbet. Fastän allt är helt nytt och förutsättningarna egentligen aldrig varit mer annorlunda.
Bortom orden bor andra uttryck. Utbytet av känslan. Momentan reglering. I det salta vattnets form i gråtens terrasserade energireglering liksom än mer i den förbehållslösa hettans sammansmältning. Det salta vattnet tog mig med sitt ymniga flöde. Det var länge sedan. Det var också med viss mental förvåning jag upplevde att min förmåga att själv producera det saltvatten jag någonstans kände att kroppen skrek efter var så invävd i vad som skapat såväl behovet av detsamma som dess utsöndrande. Fantastiskt, faktiskt.
Det kan faktiskt ha varit lite av en vändpunkt det här. Vi får se. Att leka med tanken istället för att låta den bestämma. Den starkaste muskeln är ju hjärtat. Dess frekvens är världens och därigenom även sannolikt vad som styr hastigheten i skådandet av densamma via perceptionen (hjärnan - tanken?). Vad frasen kring det hjärtat klappar för stipulerar är ju således inte så mycket att tänka på utan lämpar sig istället att anamma likaledes fraserad gympaskotagline i fråga om.
Finns mycket mer där – kring hjärtmuskulaturen och dess möjligheter. Otaliga spår att sticka iväg på, spaningar och spårningar. Men det får vara. Idag är det ju nämligen måndag och jag står i begrepp att åka till jobbet. Ska bli kul. Hjärtat klappar för jobbet – om måndagarna. Och så har jag en död ren att skriva om. Renskriva ; ) Imorgon står annat på programmet igen. Men med tiden kommer jobbet åter och då kommer jag åter till jobbet. Fastän allt är helt nytt och förutsättningarna egentligen aldrig varit mer annorlunda.
söndag 28 juli 2013
Mätt. Matt.
Jag försöker ta mig igenom vad jag skrivit men huvudet orkar inte och sinnet säger åt mig att sluta. Det rör sig lite i magen när orden glider ner. Jag tycker inte om vad jag läser. Jag föraktar den som skrivit det såsom jag föraktat alla som dragit offerkoftan omkring sig. Frestelsen att radera texten är stor men tydligen inte tillräcklig. Det är det där med upptagningsområdet, med hjärtats känslighet och sinnenas portar. Minsta ljud eller händelse står i samband med helheten, det är ju egentligen en självklaraste sak i världen. Jag är inte arg på mig själv. Men dödstrött på mina tankar. Jag vet att jag har väldigt mycket att ge. Ska prova att erkänna för mig själv att jag faktiskt kan ta också. Det finns en massa saker att skriva, vända och vrida på och uttrycka. Men inte just här och inte just nu. Faktiskt.
lördag 27 juli 2013
Skuggan av en chans
Ett slags puls mellan hjärtat och magen. En klarvakenhet i sinnet och en känsla av att något brådskar. Så har det sett ut ganska många morgnar den här sommaren. Ingenting i den värld jag kan iaktta kräver min vakenhet så dags. Men den understundom krampaktiga känslan finns där och hamnar direkt i konflikt med min vilja att sova länge eftersom jag ju på kunskapsmässiga grunder vet att jag är mer utvilad om jag sover längre. Denna konflikt gör det på något sätt definitivt omöjligt att sova vidare, vilket mycket väl kan vara dess syfte när allt kommer omkring.
Samma krampaktiga känsla och vilja kom vid gårdagskvällens vattenvistelse. Jag blir arg på den där känslan som jag på något fåfängt sätt trodde att jag hade besegrat. Den blå, plågsamt drömmande lågan om mötet med kvällssolen på oljigt, stilla flytande hav. Det irriterar mig att jag känner på det sättet – ett pulserande, gripande begär att vistas på vattnet fastän jag ju precis vistats i det och njöt utsikten över samma spegelblanka yta från en absolut fullkomlig plats med sand under fötterna och vyn över vattnet vackert flankerad av ett par vassruggar.
Det är maniskt. Och det tvingar mig att förstå så mycket som att jag inte kan styra över hur det är jag känner. Det är bara att ta det, så att säga. Jag valde ändå efter en viss inre kamp att stanna i land och dricka vin i det absolut underbaraste av sällskap denna genomvarma kväll – den typen av kväll då stjärnorna visar upp sig för första gången och luften känns lika len som vispad grädde. Fukten och dofterna. Ljuden och mörkret. Aldrig känns livet så ljuvligt som då. Jag vet ju att den ensamma tillvaron på båten i skymningen skulle ha varit bra den också men den hade aldrig någonsin kunnat mäta sig. Och kanske är det därför det fräter lite i sinnet eftersom jag bär på en dröm som innan den blir verklighet överträffats av en annan. Kanske är det vad jag har att förlika mig med – en synnerligen priviligierad insikt formad genom de strängar som ändå finns där djupast i mig.
Jag vet bara att jag inte vet varför det känns så starkt. Eller – det är klart att jag vet, någonstans – vad jag vet är snarare att jag inte är medveten om varför det känns så starkt. Kampen i hjärtat efter vistelsen på vattnet är starkare än det mesta jag känt och det bör ju vara så av en anledning. Jag ser fram emot att få reda på det en vacker dag.
Det är ju samma sak med sovandet. Jag har klarat mig på mellan fyra och sex timmars sömn under tjugo år. De senaste åren har jag sovit mellan åtta och tio. Givetvis så är det så att jag vankar eftersom jag är utsövt – eftersom jag inte behöver sova längre. Eftersom det där i mig som är medvetet om allt det jag är omedvetet om vet att det är så. Och eftersom jag i min relativa analfabetism ändå väljer att lyssna på vad det är jag säger – om än motvilligt.
Morgonen blev snabbt brännande het och tanken kom att svettas. Under trädet i skuggan fortsatte iakttagandet på ett sätt som var alltför verbalt men kanske är det vad jag behöver för att bli medveten – att tilltalas på den nivå där mitt medvetande befinner sig för ögonblicket. Orden vittnar på något sätt om ett sådant arrangemang. Där fläktade ilar av känslor från tidigare – långt tidigare. Om den tvungna hänsynen. Om att vara "snäll" och inte kräva saker. Om att systematiskt sätta andra framför mig själv. För att kunna göra det så måste jag ju veta vad de vill(e) att jag skulle göra – en spec på hur jag kan/kunde vara till lags.
Eftersom detta i dåtid absolut inte var något som fanns uttalat blev det upp till mig att detektera. Samla pusselbitar, bygga sammanhang och skapa mig en bild av vad det var för slags förväntningar som borde finnas att leva upp till. Det kan vara värt att leka med tanken på att mitt samlande har sina rötter där. Att mitt sökande efter samband bor i den där detektionsprocessen. Det är ju knappast ett mönster det går att ta miste på; sökandet. Det numera helt instinktiva skannadet av de intryck som finns för att se mönster som aggregeras till mönster och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Som regel är det mycket svårt att förklara de mönster som är sammansatta av andra mönster eftersom det kräver att den man förklarar det för också ser de underliggande mönstren. Orden tar slut på en viss nivå och därefter är man så att säga ensam.
Sökandet efter kontexten utifrån vilken jag kunde vara till lags. Där kändes det som om jag kom någonstans. Äntligen. All den här snällheten och allt den fört med sig. Att stå där med stark, bultande puls och en vilja i hjärtat. Att hålla bägge tummarna i fickan för att jag utifrån min egen analys av det jag ser omkring mig ska kunna "få göra" det jag nästan brister av vilja att göra – det är ett beteende som går som en fläskig röd tråd genom mitt liv. Genom de tidiga åren hemma, genom skolans inledande bägge stadier och vidare till det inledande vuxenlivet då jakten på luckor i den snustorra verkligheten att försvinna ut på äventyr genom på något sätt gjorde det absurt.
Dagen då jag träffade min älskade var ett mycket tydligt exempel på en sådan dag. Den verklighet jag då tyckte att jag måste leva i gav mig inte utrymme att följa känslan över huvud taget. Det kan ju låta som ett straff - ett frihetsberövande och det var ju knappast en tid som fick mig att blomstra och leva upp, men ändå kan jag ju såhär i efterhand se att det var oerhört givande för min utveckling. Om jag inte fått se hur absurt mitt sökande efter andras vilja kring mitt eget agerande kunde bli så hade jag inte haft förmågan att byta mönster.
Det är sannolikt precis det jag håller på med just nu. Kanske är det en process som tar hela livet och kanske är det klart om några minuter. Jag kan spela upp den där dagen för mig i ypperlig detalj. Hur pulsen, som så många gånger förr, dundrade på och skrek åt mig att ge mig av och följa den mycket starka våg som fanns i mitt hjärta. Den krävde inte att jag skulle göra det permanent, inte att jag skulle ändra på mitt liv utan bara för några timmar eller allrahelst en dag försvinna ut genom ett hål i verklighetens kanvasduk och låta det flöda fritt. Att leva villkorslöst, var nog vad hjärtat menade.
Jag väntade tålmodigt – verkligt tålmodigt – på att ett sådant där hål skulle öppna sig. Många gånger förut hade jag fått vänta veckor eller rentav månader för att hitta de nödvändiga förutsättningarna. (Här är parallellen till de förutsättningar som krävdes för resor till ön i Lost milt uttryckt slående). Själva tålamodet i sig var en kittlande utmaning. Samlandet av pusselbitar, fragment av möjligheter (skuggan av en chans) och sammanfogandet av dessa till något som kunde bli genomförbart gav de mest meningslösa saker en djupare mening. Lögnen blev gradvis till blänkande genomförbar sanning och så när vinden vände, tuppen gol och klockan slog sju så öppnade sig ett hål i väven. Inte sällan gick vägen ut genom väven via en taxifärd till Arlanda och en andlös underbar stund i gravitationslöst tillstånd genom flygtrafikens försorg.
Enbart mot slutet av eran av innehållna flammor kom sig vägen att istället gå till det renoveringsobjekt jag sett till att göra till mitt eget projekt. Eftersom jag behövde tystnaden, det fysiska arbetet och luften. Eftersom det låg på lagom avstånd och eftersom jag – fastän jag då inte var medveten om det – var på väg norrut. Den där dagen, den elfte juli, krampade hjärtat av en puls så stark att jag inte kunde andas. Det var inte första gången, men den överskruvade kittlingen i varje slag var något nytt. Ilskan bubblade till och istället för att invänta de sista tre fyra fragmenten av skuggan till chansen slet jag helt sonika hål i väven och drog. Det var den första gången jag verkligen gjorde det och belöningen är milt uttryckt ymnig. Jag mötte mitt livs kärlek och kan sitta i skuggan under ett träd på vår gård och skriva dessa ord. Bildligen i skuggan av en chans.
Vad som hände sedan öppnade kärleken, känslan, världen och tanken på vid gavel. Det finns säkerligen åtskilliga blinda fläckar och oändligt med lärdomar att dra men hastigheten i skeendena tilltog och komplexa kluster av iakttagelser föll på plats såväl mentalt som emotionellt och så småningom också rent fysiskt i kroppens form. Runtomkring, i en växande småskalighet, dyker människor upp som har förmågan att förstå även de komplexare sammanhangen – de vi inte längre har något språk för, men som med tålamod, kärlek och otvungenhet ändå låter sig igenkännas och bygga broar över det vatten som kan se ut att skilja alla åt men som egentligen konstituerar inte mindre än hela vår existens. Vattnet som skiljer oss åt är vad som i själva verket håller oss samman, villkoret för såväl gemensam som solitär existens. Att tala flytande bär sin ordskrud på goda grunder. Att tala flytande är att genom språkets försorg uttrycka mer än språket konstruerats för att låta vara möjligt att meddela. Det är att behärska språkets ande, att kunna bli en del av det och att ta det långt bortom de ord det visserligen består av men vars möjligheter ändå aldrig kan förtecknas.
Det är min vana trogen jag står där och låter hjärtat bulta av krampande vilja att ge mig ut på vattnet i en verklighet som överträffar drömmen. Det gör skitjävla ont och vad som smärtar än värre än själva slagen från hjärtat är den känsla jag känner att jag sprider; att jag är så jävla manisk och är så bedrövligt inmurad i mina "fixa idéer" att jag understundom förhindrar mig själv och i viss mån andra att njuta av ögonblick och evigheter som ligger så nära perfektion denna verklighet är kapabel att återge.
Men då är jag ju där igen – och försöker tolka in vad det är jag tycker att min omgivning borde tycka att jag borde och inte borde. Och när det blir som mest absurt vänder jag det ett varv till och radamsar mitt sinne med saker jag tycker att de borde tycka att de borde. Det är så långt från villkorslöst man kan komma. Det är lågt, svart, svinigt och det gör att den bultande ursprungsviljan bleknar bort vid den egentligen rätt rena ilska som väller fram. Det är fan inte kul över huvud taget. Jag är nära att kräkas när det händer.
Jag vet ju att ingen egentligen kräver något av mig så som mitt liv ser ut. De människor som levt av min energi och åtnjutit vad det nu var jag tyckte att jag gav dem mot min "vilja" är samtliga på behörigt avstånd. De som finns nära är här i fullständig ömsesidighet och det är eftersom vi ömsesidigt önskat det och fortsätter att önska det. Jag vet att ingen kräver något av mig och ändå står jag där i mitt gamla mönster och letar efter revor i den mest fullkomliga av dukar med alla mina drömmar målade på. Det är så vansinnigt absurt, mitt letande och samlande efter andras propåer i en omgivning där jag vet att inga finns. Det är så skamligt fel och en egentligen vanvördig tanke och känsla mot de som öppnat sina hjärtan för mig i villkorslöshet men som jag i dessa stunder beskär inifrån mitt eget sinne. Gång på gång blir det tydligt och än tydligare blir det när förutsättningarna omkring är som närmast det perfekta, det jag älskar mest. Fuktig luft, värme och varmt vatten. Då blir det helt absurt och jag tvingas på något sätt att erkänna vad det är jag håller på med egentligen.
För att fronta min egen absurditet öppnar jag munnen och ger det uttryck i ord. Det har jag nog aldrig gjort förut. Det skrällde till någonstans, kanske som det muller av åska jag hör i sydost just nu. Den krampaktiga känslan upplöstes på några minuter men en enveten tanke hängde sig kvar; att det var något jag verkligen borde göra. Ett slags puls där viljan och hjärtat slåss. Ett slags puls som väckte mig denna morgon liksom många morgnar dessförinnan. Som om den där medvetnare instansen av mig själv ville säga mig, med orden "det är något som du verkligen måste göra".
Allting här är skapat av mönster. Inte bara ett mönster utan sammansatt av flera mönster som tillsammans målar den värld vi på goda grunder kallar komplex. Varje mönster för sig går att se och beskriva, rentav återge grafiskt, men världen vi lever i hade inte varit så givande som den är om vi hade ägt medlen att beskriva den sammansatta verkligheten inifrån varandra. Det måste ut i det omliggande, i det andliga. Dess intryck måste fångas och förmedlas med de medel som står oss till buds. Orden, tonerna, bilderna, smakerna, dofterna, gråten och skratten.
De mönster som utgör det sammansatta mönstret vars markör är vad som skapar det hologram i verkligheten som vi upplever är inte föränderliga. Varje mönster är distinkt och tydligt. Det är det ursprungliga språket, varje mönster en statisk symbol som i sin rörelse tillsammans med andra bildar ett sammanhang. Symbolerna blir till ord. Orden blir till mening. Meningarna blir till sådans som kan förstås såväl på ordagrann nivå som i alla de bottnar de varelser vi är har förmågan att uppleva – såväl medvetna som omedvetna.
Kanske är det så att vi får leva med var och en av symbolerna tills vi lär oss att känna igen den och så snart vi gjort det kan vi istället för att drabbas av den får vi den då i vårt skrivbara alfabet så att vi kan använda den som ett verktyg istället. Det mönster jag nu sett går som den där fläskiga röda tråden genom mitt liv. Jag ser hur sammanhangsjakten pågått från kärnan och ut mot periferin av de verkligheter jag befunnit mig. Att jag i själen är en sökare som aldrig kommer att ge mig utan att jag kommer fortsätta ställa frågor kring hur och varför till dess någon eller något drar mig bort från den här existensen. Så känns det.
Men samtidigt – när jag i skuggan av trädet fick smaka på ursprunget till mitt beteende – så fick det en annan innebörd. En ny känsla, ett slags greppbarhet. Jag vet inte vart det ska ta vägen och en verklighet jag älskar gör sig påmind genom tidens gång. Orden vill med svårighet sluta flyta men jag får nog grubbla en stund på det här. Kanske känna rentav. Det är något där i tystnaden som jag behöver. Och jag måste se mitt mönster att tolka in vad jag tycker att andra borde tycka att jag borde för att kunna göra mig kvitt det och befria mig själv så att jag kan vara helt uppriktig gentemot mig själv när hjärtat säger mig vad det är jag faktiskt – omedvetet – vill.
Samma krampaktiga känsla och vilja kom vid gårdagskvällens vattenvistelse. Jag blir arg på den där känslan som jag på något fåfängt sätt trodde att jag hade besegrat. Den blå, plågsamt drömmande lågan om mötet med kvällssolen på oljigt, stilla flytande hav. Det irriterar mig att jag känner på det sättet – ett pulserande, gripande begär att vistas på vattnet fastän jag ju precis vistats i det och njöt utsikten över samma spegelblanka yta från en absolut fullkomlig plats med sand under fötterna och vyn över vattnet vackert flankerad av ett par vassruggar.
Det är maniskt. Och det tvingar mig att förstå så mycket som att jag inte kan styra över hur det är jag känner. Det är bara att ta det, så att säga. Jag valde ändå efter en viss inre kamp att stanna i land och dricka vin i det absolut underbaraste av sällskap denna genomvarma kväll – den typen av kväll då stjärnorna visar upp sig för första gången och luften känns lika len som vispad grädde. Fukten och dofterna. Ljuden och mörkret. Aldrig känns livet så ljuvligt som då. Jag vet ju att den ensamma tillvaron på båten i skymningen skulle ha varit bra den också men den hade aldrig någonsin kunnat mäta sig. Och kanske är det därför det fräter lite i sinnet eftersom jag bär på en dröm som innan den blir verklighet överträffats av en annan. Kanske är det vad jag har att förlika mig med – en synnerligen priviligierad insikt formad genom de strängar som ändå finns där djupast i mig.
Jag vet bara att jag inte vet varför det känns så starkt. Eller – det är klart att jag vet, någonstans – vad jag vet är snarare att jag inte är medveten om varför det känns så starkt. Kampen i hjärtat efter vistelsen på vattnet är starkare än det mesta jag känt och det bör ju vara så av en anledning. Jag ser fram emot att få reda på det en vacker dag.
Det är ju samma sak med sovandet. Jag har klarat mig på mellan fyra och sex timmars sömn under tjugo år. De senaste åren har jag sovit mellan åtta och tio. Givetvis så är det så att jag vankar eftersom jag är utsövt – eftersom jag inte behöver sova längre. Eftersom det där i mig som är medvetet om allt det jag är omedvetet om vet att det är så. Och eftersom jag i min relativa analfabetism ändå väljer att lyssna på vad det är jag säger – om än motvilligt.
Morgonen blev snabbt brännande het och tanken kom att svettas. Under trädet i skuggan fortsatte iakttagandet på ett sätt som var alltför verbalt men kanske är det vad jag behöver för att bli medveten – att tilltalas på den nivå där mitt medvetande befinner sig för ögonblicket. Orden vittnar på något sätt om ett sådant arrangemang. Där fläktade ilar av känslor från tidigare – långt tidigare. Om den tvungna hänsynen. Om att vara "snäll" och inte kräva saker. Om att systematiskt sätta andra framför mig själv. För att kunna göra det så måste jag ju veta vad de vill(e) att jag skulle göra – en spec på hur jag kan/kunde vara till lags.
Eftersom detta i dåtid absolut inte var något som fanns uttalat blev det upp till mig att detektera. Samla pusselbitar, bygga sammanhang och skapa mig en bild av vad det var för slags förväntningar som borde finnas att leva upp till. Det kan vara värt att leka med tanken på att mitt samlande har sina rötter där. Att mitt sökande efter samband bor i den där detektionsprocessen. Det är ju knappast ett mönster det går att ta miste på; sökandet. Det numera helt instinktiva skannadet av de intryck som finns för att se mönster som aggregeras till mönster och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Som regel är det mycket svårt att förklara de mönster som är sammansatta av andra mönster eftersom det kräver att den man förklarar det för också ser de underliggande mönstren. Orden tar slut på en viss nivå och därefter är man så att säga ensam.
Sökandet efter kontexten utifrån vilken jag kunde vara till lags. Där kändes det som om jag kom någonstans. Äntligen. All den här snällheten och allt den fört med sig. Att stå där med stark, bultande puls och en vilja i hjärtat. Att hålla bägge tummarna i fickan för att jag utifrån min egen analys av det jag ser omkring mig ska kunna "få göra" det jag nästan brister av vilja att göra – det är ett beteende som går som en fläskig röd tråd genom mitt liv. Genom de tidiga åren hemma, genom skolans inledande bägge stadier och vidare till det inledande vuxenlivet då jakten på luckor i den snustorra verkligheten att försvinna ut på äventyr genom på något sätt gjorde det absurt.
Dagen då jag träffade min älskade var ett mycket tydligt exempel på en sådan dag. Den verklighet jag då tyckte att jag måste leva i gav mig inte utrymme att följa känslan över huvud taget. Det kan ju låta som ett straff - ett frihetsberövande och det var ju knappast en tid som fick mig att blomstra och leva upp, men ändå kan jag ju såhär i efterhand se att det var oerhört givande för min utveckling. Om jag inte fått se hur absurt mitt sökande efter andras vilja kring mitt eget agerande kunde bli så hade jag inte haft förmågan att byta mönster.
Det är sannolikt precis det jag håller på med just nu. Kanske är det en process som tar hela livet och kanske är det klart om några minuter. Jag kan spela upp den där dagen för mig i ypperlig detalj. Hur pulsen, som så många gånger förr, dundrade på och skrek åt mig att ge mig av och följa den mycket starka våg som fanns i mitt hjärta. Den krävde inte att jag skulle göra det permanent, inte att jag skulle ändra på mitt liv utan bara för några timmar eller allrahelst en dag försvinna ut genom ett hål i verklighetens kanvasduk och låta det flöda fritt. Att leva villkorslöst, var nog vad hjärtat menade.
Jag väntade tålmodigt – verkligt tålmodigt – på att ett sådant där hål skulle öppna sig. Många gånger förut hade jag fått vänta veckor eller rentav månader för att hitta de nödvändiga förutsättningarna. (Här är parallellen till de förutsättningar som krävdes för resor till ön i Lost milt uttryckt slående). Själva tålamodet i sig var en kittlande utmaning. Samlandet av pusselbitar, fragment av möjligheter (skuggan av en chans) och sammanfogandet av dessa till något som kunde bli genomförbart gav de mest meningslösa saker en djupare mening. Lögnen blev gradvis till blänkande genomförbar sanning och så när vinden vände, tuppen gol och klockan slog sju så öppnade sig ett hål i väven. Inte sällan gick vägen ut genom väven via en taxifärd till Arlanda och en andlös underbar stund i gravitationslöst tillstånd genom flygtrafikens försorg.
Enbart mot slutet av eran av innehållna flammor kom sig vägen att istället gå till det renoveringsobjekt jag sett till att göra till mitt eget projekt. Eftersom jag behövde tystnaden, det fysiska arbetet och luften. Eftersom det låg på lagom avstånd och eftersom jag – fastän jag då inte var medveten om det – var på väg norrut. Den där dagen, den elfte juli, krampade hjärtat av en puls så stark att jag inte kunde andas. Det var inte första gången, men den överskruvade kittlingen i varje slag var något nytt. Ilskan bubblade till och istället för att invänta de sista tre fyra fragmenten av skuggan till chansen slet jag helt sonika hål i väven och drog. Det var den första gången jag verkligen gjorde det och belöningen är milt uttryckt ymnig. Jag mötte mitt livs kärlek och kan sitta i skuggan under ett träd på vår gård och skriva dessa ord. Bildligen i skuggan av en chans.
Vad som hände sedan öppnade kärleken, känslan, världen och tanken på vid gavel. Det finns säkerligen åtskilliga blinda fläckar och oändligt med lärdomar att dra men hastigheten i skeendena tilltog och komplexa kluster av iakttagelser föll på plats såväl mentalt som emotionellt och så småningom också rent fysiskt i kroppens form. Runtomkring, i en växande småskalighet, dyker människor upp som har förmågan att förstå även de komplexare sammanhangen – de vi inte längre har något språk för, men som med tålamod, kärlek och otvungenhet ändå låter sig igenkännas och bygga broar över det vatten som kan se ut att skilja alla åt men som egentligen konstituerar inte mindre än hela vår existens. Vattnet som skiljer oss åt är vad som i själva verket håller oss samman, villkoret för såväl gemensam som solitär existens. Att tala flytande bär sin ordskrud på goda grunder. Att tala flytande är att genom språkets försorg uttrycka mer än språket konstruerats för att låta vara möjligt att meddela. Det är att behärska språkets ande, att kunna bli en del av det och att ta det långt bortom de ord det visserligen består av men vars möjligheter ändå aldrig kan förtecknas.
Det är min vana trogen jag står där och låter hjärtat bulta av krampande vilja att ge mig ut på vattnet i en verklighet som överträffar drömmen. Det gör skitjävla ont och vad som smärtar än värre än själva slagen från hjärtat är den känsla jag känner att jag sprider; att jag är så jävla manisk och är så bedrövligt inmurad i mina "fixa idéer" att jag understundom förhindrar mig själv och i viss mån andra att njuta av ögonblick och evigheter som ligger så nära perfektion denna verklighet är kapabel att återge.
Men då är jag ju där igen – och försöker tolka in vad det är jag tycker att min omgivning borde tycka att jag borde och inte borde. Och när det blir som mest absurt vänder jag det ett varv till och radamsar mitt sinne med saker jag tycker att de borde tycka att de borde. Det är så långt från villkorslöst man kan komma. Det är lågt, svart, svinigt och det gör att den bultande ursprungsviljan bleknar bort vid den egentligen rätt rena ilska som väller fram. Det är fan inte kul över huvud taget. Jag är nära att kräkas när det händer.
Jag vet ju att ingen egentligen kräver något av mig så som mitt liv ser ut. De människor som levt av min energi och åtnjutit vad det nu var jag tyckte att jag gav dem mot min "vilja" är samtliga på behörigt avstånd. De som finns nära är här i fullständig ömsesidighet och det är eftersom vi ömsesidigt önskat det och fortsätter att önska det. Jag vet att ingen kräver något av mig och ändå står jag där i mitt gamla mönster och letar efter revor i den mest fullkomliga av dukar med alla mina drömmar målade på. Det är så vansinnigt absurt, mitt letande och samlande efter andras propåer i en omgivning där jag vet att inga finns. Det är så skamligt fel och en egentligen vanvördig tanke och känsla mot de som öppnat sina hjärtan för mig i villkorslöshet men som jag i dessa stunder beskär inifrån mitt eget sinne. Gång på gång blir det tydligt och än tydligare blir det när förutsättningarna omkring är som närmast det perfekta, det jag älskar mest. Fuktig luft, värme och varmt vatten. Då blir det helt absurt och jag tvingas på något sätt att erkänna vad det är jag håller på med egentligen.
För att fronta min egen absurditet öppnar jag munnen och ger det uttryck i ord. Det har jag nog aldrig gjort förut. Det skrällde till någonstans, kanske som det muller av åska jag hör i sydost just nu. Den krampaktiga känslan upplöstes på några minuter men en enveten tanke hängde sig kvar; att det var något jag verkligen borde göra. Ett slags puls där viljan och hjärtat slåss. Ett slags puls som väckte mig denna morgon liksom många morgnar dessförinnan. Som om den där medvetnare instansen av mig själv ville säga mig, med orden "det är något som du verkligen måste göra".
Allting här är skapat av mönster. Inte bara ett mönster utan sammansatt av flera mönster som tillsammans målar den värld vi på goda grunder kallar komplex. Varje mönster för sig går att se och beskriva, rentav återge grafiskt, men världen vi lever i hade inte varit så givande som den är om vi hade ägt medlen att beskriva den sammansatta verkligheten inifrån varandra. Det måste ut i det omliggande, i det andliga. Dess intryck måste fångas och förmedlas med de medel som står oss till buds. Orden, tonerna, bilderna, smakerna, dofterna, gråten och skratten.
De mönster som utgör det sammansatta mönstret vars markör är vad som skapar det hologram i verkligheten som vi upplever är inte föränderliga. Varje mönster är distinkt och tydligt. Det är det ursprungliga språket, varje mönster en statisk symbol som i sin rörelse tillsammans med andra bildar ett sammanhang. Symbolerna blir till ord. Orden blir till mening. Meningarna blir till sådans som kan förstås såväl på ordagrann nivå som i alla de bottnar de varelser vi är har förmågan att uppleva – såväl medvetna som omedvetna.
Kanske är det så att vi får leva med var och en av symbolerna tills vi lär oss att känna igen den och så snart vi gjort det kan vi istället för att drabbas av den får vi den då i vårt skrivbara alfabet så att vi kan använda den som ett verktyg istället. Det mönster jag nu sett går som den där fläskiga röda tråden genom mitt liv. Jag ser hur sammanhangsjakten pågått från kärnan och ut mot periferin av de verkligheter jag befunnit mig. Att jag i själen är en sökare som aldrig kommer att ge mig utan att jag kommer fortsätta ställa frågor kring hur och varför till dess någon eller något drar mig bort från den här existensen. Så känns det.
Men samtidigt – när jag i skuggan av trädet fick smaka på ursprunget till mitt beteende – så fick det en annan innebörd. En ny känsla, ett slags greppbarhet. Jag vet inte vart det ska ta vägen och en verklighet jag älskar gör sig påmind genom tidens gång. Orden vill med svårighet sluta flyta men jag får nog grubbla en stund på det här. Kanske känna rentav. Det är något där i tystnaden som jag behöver. Och jag måste se mitt mönster att tolka in vad jag tycker att andra borde tycka att jag borde för att kunna göra mig kvitt det och befria mig själv så att jag kan vara helt uppriktig gentemot mig själv när hjärtat säger mig vad det är jag faktiskt – omedvetet – vill.
fredag 26 juli 2013
Noll i tanken
Ångorna har nu lämnat utrymmet. För någon dag sedan togs bottenventilen ur och återstående bränslemängd samlades i en flaska. Den varma luften har fått torka ur tanken och allt som återstår därinne är damm och eventuell algpåväxt. Dessa bägge föroreningar kommer man åt genom den ganska farliga proceduren att dammsuga tanken. Alltså – det här är absolut ingen rekommenderad metod för rengöring av tanken utan en helt hemsnickrad procedur. När jag gjorde det för två somrar sedan på min gamla Fergussontraktor så använde jag en ytterst begagnad dammsugare. Jag hade lång slang och ställde den på behörigt avstånd samt var noga med en extra jordfelsbrytare. Nu var det inte så väldigt farligt eftersom traktorn i fråga går på diesel. Om drivmedlet hade varit bensin så hade nog riskbilden varit klart förhöjd.
Det är där jag är nu – vid uttorkningsfasen. Jag kan endast med svårighet finna punkter då jag varit så här tom i tanken tidigare. Det bör ha varit någon gång i början av nittiotalet. Sommaren 1991 skulle jag tro. Då jag tillsammans med några kompisar bodde i stugan vid havet en liten vecka, spelade tidstypiskt annan musik och stekte korv med makaroner (makaronerna stekte man inte fick jag lära mig). Vi åkte båt också. Förstås. Och så har jag ett svagt minne av att vi spelade kort samt ett förtjänstfullt dimmigt minne om äppelvin, jordnötsringar, bilåka och illamående. Det måste ha varit senast.
Den gången dammsög jag inte utan återfyllde några veckor senare tanken med ett mönster som skulle ta nästan två dekader att bli kvitt. Min flykt till havet och det (tydligen) för tiden och ett stort mått av den därifrån kommande tiden stadigvarande "sällskap" fann en oros plattform i min frånvaro och kunde ovanpå denna år efter år fortsätta mura den borg av rädsla som kom att inhysa den tvärsäkra offerkoftans vida linning. Komprimisshjärtat – som redan funnits – fick sig en rejäl uppgradering. Av min egen rädsla för konflikt svalde jag min luft och klev in i en värld av målmedveten förminskning – genom påbudet att tanken alltid skulle vara mellan ¼ och ½. Aldrig någonsin mer och aldrig någonsin mindre. Och gärna med marginal, dessutom. Vilket resulterade i att jag för säkerhets skull lät bli att förflytta mig. Annat än i tanken, förstås. Det var först lite senare jag insåg att tanken måste förbli parkerad liksom jag själv för att inte slita sönder bränsleslangen.
Det fanns alger i tanken den gången. Och andra föroreningar. Kompromisshjärtats ursprung låg tidigare i tiden och mina triggers för densamma hade inte ifrågasatts av mig själv vid det laget. De ifrågasattes istället utifrån vilket egentligen var ett fördolt övertagande av de trådar som fanns fästa i triggerpunkterna. Så kom det sig att den kommande etappen av livet blev en mycket återhållen sådan där de djupare ligamenten av personen fick stå tillbaka för det strikt tvådimensionella livet på aktuell bränslenivå i tanken.
För fem år sedan tillsattes så additivet villkorslös kärlek till tanken och föroreningarna kunde vandra vägen ut genom bränslesystemet för förbränning och därmed energiutvinning. Den senaste tiden har till och med själva motorn börjat gå oerhört mycket bättre och fastän där givetvis finns en del skador som uppkommit på grund av den alltför återhållna användningen av förbränningsmotorn så är det sannolikt inte värre än att det reder upp sig efter en tids mer regelbunden och förbehållslös användning.
Tanken är nu tom. Dammtorr. Och dammsugaren startades i samma ögonblick som detta inlägg påbörjades. Boken är utläst. En bok jag sparat från exakt den veckan vid havet för 22 år sedan. Jag hade tänkt att läsa den just den sommaren. Men musiken och äppelvinet gjorde att det aldrig blev av. Tack och lov. Jag hade aldrig läst om den och det fanns nog en mening med att ta del av den först nu. Dammtorr i sin kärva beskrivning av en värld vi lever i. Inte bara tillsynes hopplös i sin beskrivning av vad vi till stor del upplever som naturligt och verkligt idag utan egentligen överträffat enbart av den verklighet det samhälle vi lever i tycks konstituera. Men mer om det en annan gång. Kanske.
Dubbeltänk. Självbedrägeri på nusvenska. Utvecklad till dubbelplusbra (det stör mig faktiskt lite att Word inte markerar det senare ordet som felstavat) nivå för att erhålla bratänkighet (puh – felstavat – tack). De kommande åren – från den senaste punkten – fick jag utveckla mitt dubbeltänk, slipa och förfina dess användning. Det kändes inget vidare. Inget vidare alls. Det kändes – har jag förstått i efterhand – som om jag svek mig själv varje dag, vilket jag också gjorde. Men det var – i efterhand – en omistlig upplevelse och gav en förståelse och insikt kring dubbeltänkandets absoluta natur. Att dubbeltänka tar kraft. Att dubbeltänka är att förneka den tanke som reagerar på känslan och i samma stund begrava den känslan och godta en framtänkt verklighetsuppfattning som ett slags nödvändig uppoffring.
"Dubbeltänk betyder förmågan att hysa två motstridiga åsikter på samma gång och godta dem båda. Den intellektuelle partimedlemmen vet i vilken riktning hans minnen måste ändras; han vet därför att han lurar verkligheten, men genom att tillämpa dubbeltänk övertygar han sig även om att han inte gör våld på den"
Ur 1984.
Det finns mängder av ord att hantera, ett flertal flöden som vill tränga upp samtidigt, men kranarna är stängda och dammsugningen ska göras noggrant när nu organismen är inne för mentalt periodiskt underhåll. Tankarna står öppna och den gassande solen fortsätter att trycka med sin underbara närvaro. Huden lever upp och den fysiska tillvaron övertar taktpinnen från den mentala dimensionen en stund – hur länge har inget begrepp om, givetvis.
Det är möjligt på grund av de nya människorna. De som klivit fram och visat att jag kan lita på dem till den grad att jag kan släppa rodret en stund. Visst, jag tittar till det mellan varven men mest eftersom jag vill inspirera och se till att de inte slutar att tro på sig själva vilket för varje gång ser allt mindre troligt ut. Själv känner jag inspirationen knacka lite diskret på dörren på förmiddagarna. Det krävs lite mer än så och det vet den. Den vill bara ge sig tillkänna och visa att den finns där. För att jag inte ska sluta tro på mig själv, helt enkelt.
Det borde ju också finnas enkeltänk, trippeltänk, kvadrupeltänk och så vidare. Det är egentligen inte så svårt att föreställa sig dessa entiteter. Vad jag emellertid tycker utgör den heliga gralen är nolltänket. Ingettänket. Däri bor en ärlig och uppriktig öppning till känslan. Kanske är det därför jag håller tanken tom med viss vilja. Distraherar den, rentav. Får den att flyta vidare annorstädes. Kanske rentav i andra människors skrud.
I går tankade den lille och jag båten. Det gick i 192 liter. Jag älskar livet på och i vattnet och bestämde mig för att försöka smitta ner honom med min passion. Upphittandet av en mycket varm vik samt den unge kaptenens mycket nöjda min bakom ratten vid återfärden var storslagna glädjeämnen i min vattenburna värld. När jag var något äldre än han är nu drömde jag om att en gång få färdas på en båt av det slag som han nu premiärstyrde. En "inne-båt", med kök, sovmöjlighet och av icke blygsam storlek. Att se hans förtjusning över att faktiskt klara över manövreringen är en upplevelse som gick rakt in i hjärtat eftersom jag vet vad samma sak gjorde i mig när jag var liten. Inte eftersom jag tror eller tycker att det måste göra samma sak i honom utan eftersom jag fick smaka på den där sensationen igen. Och njuta en stund av att vara farsa på det sätt jag själv njöt som mest att se min egen i. Fast på mitt eget sätt, inser jag.
Under min dubbeltänksperiod fick jag lära mig mycket av min omgivning om skadligheten i mina "fixa idéer". Båtåkandet var definitivt en av dem. Antalet tankar jag fyllt för att sedan inte använda till sjöss är därför åtskilliga. Det är därför jag aldrig varit till Örskär och det är sannolikt därför själva havsprojektet fortsätter att skvalpa innanför sinnet. Med stundvis samma maniska sökande efter tecken på genomförbart som den flykt som en gång förde mig ut ur det livsuppehållande dubbeltänket och in i denna värld av villkorslös kärlek där jag nu har lyckan att befinna mig så betraktar jag tiden med stinn blick för att se om den gör tecken av att hjälpa mig att sjösätta havsplanen. Jag är egentligen inte alls säker på om jag kommer att finna det särskilt givande eller ens njutbart. Tills vidare fortsätter jag iaktta tanken och den sökande markören.
Det bor något bortom förverkligande av drömmar, nämligen. Något obeskrivligt meningsfullt. När känslan stämmer med sinnet, med tanken, med pulsen, dofterna, ljuden och helheten sjunger samma sång. Det händer allt oftare och det sätter mig i rörelse på ett mäktigt sätt, även om rörelsen – som nu – är ett ganska distinkt stillestånd. Det är som om tiden graviterade kring de ögonblicken. Som om de vore de noder av meningsfullhet som alla saker som verkar meningslösa rör sig mellan, men det ser inte meningslöst ut från de punkterna – inte alls. Det som känts meningslöst och fel ser ändå meningsfullt ut därifrån. Kanske är alla punkterna egentligen samma, men genom tiden sedda som separata.
Partiet skiljer sig från vår nuvarande världsregim även om det är marginellt. Vår regim har inte givit sig tillkänna på samma sätt helt och hållet men processen är pågående. Revideringen av det förgångna är effektiv och fungerande vilket på något sätt är en förutsättning för att yttrandet av makten ska kunna uppfattas som korrekt. "Det har alltid funnits ett monster under sängen" har provkörts i cirka fem års tid och mätvärdena på reaktionerna börjar sannolikt att närma sig de stipulerade börvärdena efter en programmering som tagit långt längre tid än beräknat. Men det gör inget, partiet har inte bråttom, partiet kommer att ta kontroll över tiden och eftersom partiet vet att det kommer att hända så spelar det ingen roll hur lång tid saker och ting tar. Det kan ju alltid korrigeras i den nutid som där framme blir all tid inklusive den dåtid nuet då kommer att vara. Pragmatiskt.
Utplånandet av det småskaliga är lika omöjligt som omistligt i kampen mot illusionen om illusionen om den fria människan. Ju närmare vi glider den framtida nupunkten då allt kontrolleras av storerbrors storebror desto tydligare blir omöjligheterna. De kastar ljuset på människans själsliga beskaffenhet, på kärlekens verkan och skapandets ohejdbara kraft. Det belyser människans inneboende reflex att hjälpa varandra mer än sig själva och får oss att förstå det. Några vill göra gällande att det – när vi väl förstår det – är för sent, men det är aldrig för sent eftersom vi – människorna – behärskar tiden helt och hållet eftersom vi är den. Varje andetag, hjärtslag och varje tanke skapar den. Att de räddaste försöker lägga rabarber på det är inte något annat än den förtjänstfulla utmaning vi måste igenom för att ta oss vidare till nästa nivå av skapande.
Det är där jag är nu – vid uttorkningsfasen. Jag kan endast med svårighet finna punkter då jag varit så här tom i tanken tidigare. Det bör ha varit någon gång i början av nittiotalet. Sommaren 1991 skulle jag tro. Då jag tillsammans med några kompisar bodde i stugan vid havet en liten vecka, spelade tidstypiskt annan musik och stekte korv med makaroner (makaronerna stekte man inte fick jag lära mig). Vi åkte båt också. Förstås. Och så har jag ett svagt minne av att vi spelade kort samt ett förtjänstfullt dimmigt minne om äppelvin, jordnötsringar, bilåka och illamående. Det måste ha varit senast.
Den gången dammsög jag inte utan återfyllde några veckor senare tanken med ett mönster som skulle ta nästan två dekader att bli kvitt. Min flykt till havet och det (tydligen) för tiden och ett stort mått av den därifrån kommande tiden stadigvarande "sällskap" fann en oros plattform i min frånvaro och kunde ovanpå denna år efter år fortsätta mura den borg av rädsla som kom att inhysa den tvärsäkra offerkoftans vida linning. Komprimisshjärtat – som redan funnits – fick sig en rejäl uppgradering. Av min egen rädsla för konflikt svalde jag min luft och klev in i en värld av målmedveten förminskning – genom påbudet att tanken alltid skulle vara mellan ¼ och ½. Aldrig någonsin mer och aldrig någonsin mindre. Och gärna med marginal, dessutom. Vilket resulterade i att jag för säkerhets skull lät bli att förflytta mig. Annat än i tanken, förstås. Det var först lite senare jag insåg att tanken måste förbli parkerad liksom jag själv för att inte slita sönder bränsleslangen.
Det fanns alger i tanken den gången. Och andra föroreningar. Kompromisshjärtats ursprung låg tidigare i tiden och mina triggers för densamma hade inte ifrågasatts av mig själv vid det laget. De ifrågasattes istället utifrån vilket egentligen var ett fördolt övertagande av de trådar som fanns fästa i triggerpunkterna. Så kom det sig att den kommande etappen av livet blev en mycket återhållen sådan där de djupare ligamenten av personen fick stå tillbaka för det strikt tvådimensionella livet på aktuell bränslenivå i tanken.
För fem år sedan tillsattes så additivet villkorslös kärlek till tanken och föroreningarna kunde vandra vägen ut genom bränslesystemet för förbränning och därmed energiutvinning. Den senaste tiden har till och med själva motorn börjat gå oerhört mycket bättre och fastän där givetvis finns en del skador som uppkommit på grund av den alltför återhållna användningen av förbränningsmotorn så är det sannolikt inte värre än att det reder upp sig efter en tids mer regelbunden och förbehållslös användning.
Tanken är nu tom. Dammtorr. Och dammsugaren startades i samma ögonblick som detta inlägg påbörjades. Boken är utläst. En bok jag sparat från exakt den veckan vid havet för 22 år sedan. Jag hade tänkt att läsa den just den sommaren. Men musiken och äppelvinet gjorde att det aldrig blev av. Tack och lov. Jag hade aldrig läst om den och det fanns nog en mening med att ta del av den först nu. Dammtorr i sin kärva beskrivning av en värld vi lever i. Inte bara tillsynes hopplös i sin beskrivning av vad vi till stor del upplever som naturligt och verkligt idag utan egentligen överträffat enbart av den verklighet det samhälle vi lever i tycks konstituera. Men mer om det en annan gång. Kanske.
Dubbeltänk. Självbedrägeri på nusvenska. Utvecklad till dubbelplusbra (det stör mig faktiskt lite att Word inte markerar det senare ordet som felstavat) nivå för att erhålla bratänkighet (puh – felstavat – tack). De kommande åren – från den senaste punkten – fick jag utveckla mitt dubbeltänk, slipa och förfina dess användning. Det kändes inget vidare. Inget vidare alls. Det kändes – har jag förstått i efterhand – som om jag svek mig själv varje dag, vilket jag också gjorde. Men det var – i efterhand – en omistlig upplevelse och gav en förståelse och insikt kring dubbeltänkandets absoluta natur. Att dubbeltänka tar kraft. Att dubbeltänka är att förneka den tanke som reagerar på känslan och i samma stund begrava den känslan och godta en framtänkt verklighetsuppfattning som ett slags nödvändig uppoffring.
"Dubbeltänk betyder förmågan att hysa två motstridiga åsikter på samma gång och godta dem båda. Den intellektuelle partimedlemmen vet i vilken riktning hans minnen måste ändras; han vet därför att han lurar verkligheten, men genom att tillämpa dubbeltänk övertygar han sig även om att han inte gör våld på den"
Ur 1984.
Det finns mängder av ord att hantera, ett flertal flöden som vill tränga upp samtidigt, men kranarna är stängda och dammsugningen ska göras noggrant när nu organismen är inne för mentalt periodiskt underhåll. Tankarna står öppna och den gassande solen fortsätter att trycka med sin underbara närvaro. Huden lever upp och den fysiska tillvaron övertar taktpinnen från den mentala dimensionen en stund – hur länge har inget begrepp om, givetvis.
Det är möjligt på grund av de nya människorna. De som klivit fram och visat att jag kan lita på dem till den grad att jag kan släppa rodret en stund. Visst, jag tittar till det mellan varven men mest eftersom jag vill inspirera och se till att de inte slutar att tro på sig själva vilket för varje gång ser allt mindre troligt ut. Själv känner jag inspirationen knacka lite diskret på dörren på förmiddagarna. Det krävs lite mer än så och det vet den. Den vill bara ge sig tillkänna och visa att den finns där. För att jag inte ska sluta tro på mig själv, helt enkelt.
Det borde ju också finnas enkeltänk, trippeltänk, kvadrupeltänk och så vidare. Det är egentligen inte så svårt att föreställa sig dessa entiteter. Vad jag emellertid tycker utgör den heliga gralen är nolltänket. Ingettänket. Däri bor en ärlig och uppriktig öppning till känslan. Kanske är det därför jag håller tanken tom med viss vilja. Distraherar den, rentav. Får den att flyta vidare annorstädes. Kanske rentav i andra människors skrud.
I går tankade den lille och jag båten. Det gick i 192 liter. Jag älskar livet på och i vattnet och bestämde mig för att försöka smitta ner honom med min passion. Upphittandet av en mycket varm vik samt den unge kaptenens mycket nöjda min bakom ratten vid återfärden var storslagna glädjeämnen i min vattenburna värld. När jag var något äldre än han är nu drömde jag om att en gång få färdas på en båt av det slag som han nu premiärstyrde. En "inne-båt", med kök, sovmöjlighet och av icke blygsam storlek. Att se hans förtjusning över att faktiskt klara över manövreringen är en upplevelse som gick rakt in i hjärtat eftersom jag vet vad samma sak gjorde i mig när jag var liten. Inte eftersom jag tror eller tycker att det måste göra samma sak i honom utan eftersom jag fick smaka på den där sensationen igen. Och njuta en stund av att vara farsa på det sätt jag själv njöt som mest att se min egen i. Fast på mitt eget sätt, inser jag.
Under min dubbeltänksperiod fick jag lära mig mycket av min omgivning om skadligheten i mina "fixa idéer". Båtåkandet var definitivt en av dem. Antalet tankar jag fyllt för att sedan inte använda till sjöss är därför åtskilliga. Det är därför jag aldrig varit till Örskär och det är sannolikt därför själva havsprojektet fortsätter att skvalpa innanför sinnet. Med stundvis samma maniska sökande efter tecken på genomförbart som den flykt som en gång förde mig ut ur det livsuppehållande dubbeltänket och in i denna värld av villkorslös kärlek där jag nu har lyckan att befinna mig så betraktar jag tiden med stinn blick för att se om den gör tecken av att hjälpa mig att sjösätta havsplanen. Jag är egentligen inte alls säker på om jag kommer att finna det särskilt givande eller ens njutbart. Tills vidare fortsätter jag iaktta tanken och den sökande markören.
Det bor något bortom förverkligande av drömmar, nämligen. Något obeskrivligt meningsfullt. När känslan stämmer med sinnet, med tanken, med pulsen, dofterna, ljuden och helheten sjunger samma sång. Det händer allt oftare och det sätter mig i rörelse på ett mäktigt sätt, även om rörelsen – som nu – är ett ganska distinkt stillestånd. Det är som om tiden graviterade kring de ögonblicken. Som om de vore de noder av meningsfullhet som alla saker som verkar meningslösa rör sig mellan, men det ser inte meningslöst ut från de punkterna – inte alls. Det som känts meningslöst och fel ser ändå meningsfullt ut därifrån. Kanske är alla punkterna egentligen samma, men genom tiden sedda som separata.
Partiet skiljer sig från vår nuvarande världsregim även om det är marginellt. Vår regim har inte givit sig tillkänna på samma sätt helt och hållet men processen är pågående. Revideringen av det förgångna är effektiv och fungerande vilket på något sätt är en förutsättning för att yttrandet av makten ska kunna uppfattas som korrekt. "Det har alltid funnits ett monster under sängen" har provkörts i cirka fem års tid och mätvärdena på reaktionerna börjar sannolikt att närma sig de stipulerade börvärdena efter en programmering som tagit långt längre tid än beräknat. Men det gör inget, partiet har inte bråttom, partiet kommer att ta kontroll över tiden och eftersom partiet vet att det kommer att hända så spelar det ingen roll hur lång tid saker och ting tar. Det kan ju alltid korrigeras i den nutid som där framme blir all tid inklusive den dåtid nuet då kommer att vara. Pragmatiskt.
Utplånandet av det småskaliga är lika omöjligt som omistligt i kampen mot illusionen om illusionen om den fria människan. Ju närmare vi glider den framtida nupunkten då allt kontrolleras av storerbrors storebror desto tydligare blir omöjligheterna. De kastar ljuset på människans själsliga beskaffenhet, på kärlekens verkan och skapandets ohejdbara kraft. Det belyser människans inneboende reflex att hjälpa varandra mer än sig själva och får oss att förstå det. Några vill göra gällande att det – när vi väl förstår det – är för sent, men det är aldrig för sent eftersom vi – människorna – behärskar tiden helt och hållet eftersom vi är den. Varje andetag, hjärtslag och varje tanke skapar den. Att de räddaste försöker lägga rabarber på det är inte något annat än den förtjänstfulla utmaning vi måste igenom för att ta oss vidare till nästa nivå av skapande.
onsdag 24 juli 2013
Närhet och tillfredsställelse
Det rusade mot den ilskna punkten igår igen. Efter nedkylningen kom den arga smärtan tillbaka i kroppen, den som momentant driver mig till vansinne och som bränner ut den egna organismens mentala elskåp. Det inre energikriget kanske man kan kalla det. Det tar sitt uttryck i ett skrik efter den blå, djupa brunnen men det är villkorslös närhet och fullkomlig tillfredsställelse som löser upp knutarna som ger oväsen ifrån sig. Kanske behövs det salt också. Det ger sig. Nu är i alla händelser tanken stilla och det går åter att reflektera i dess yta. Kärleken löser allt.
tisdag 23 juli 2013
Fördämning
Kanske är det så. Dagar av intryckt tystnad. Uttryck i självarrest. Satta där av egen vilja. Att stillsamt vredgas sin uteblivenhet. Ett flöde som frusit till is i sin egen mening. Som tvingar kristallen att skåda sig själv istället för att beskriva vad den är den reflekterar. Vem är jag? Varför gör jag ingenting? Vad är att göra för något egentligen? Är det det som är meningsfullt? Knappast särskilt. Men vad är meningen? Att jag ska söka meningen? Att jag ska befinna mig utanför skeendet för att kunna hitta dess avsikter? Att jag ska hitta en väg som vi alla redan känner.
Boken jag började läsa gjorde mig spyfärdig och samtidigt osedvanligt lockad att läsa vidare. Bottnarna, mönstren, de mörka symmetrierna. För mig är de omöjliga att inte se. De tär på mig. Äter. Och jag kan inte lägga ifrån mig bokfan, precis lika lite som jag kan fortsätta läsa den. Ögonen bränner alltför nära orden och det stockar sig på insidan. Återigen. Helvete.
Fördämningar. Som stenar i den flod där det flyter fram, formar virvlarna och ger det livfull mening. Svårt att se lutningen men själva flödet bevisar ju förekomsten. Flödet rinner ut och förenar sig med vattenytan, där finns fortfarande en strömning, men den är svårare att upptäcka i sjöarna. Istället blir det vindens rörelser ur ytan som går att iaktta. Vindens riktning påverkar navigationen och stenarna finns långt, långt under farlederna utan att påverka ytvattnet nämnvärt, likväl är det här flodens energi passerar. Ur alla sina källor, vidare genom den föränderliga sjön för att fortsätta sin vandring mot havet genom frånflödena.
Det naturliga målet för allt vatten är havet, men mycket dunstar på vägen. Fördämningen i sjöns östra ände är kanske en sådan här stilleståndspunkt. En andäktig andlös plats när rörelsen upphört och energierna är ansamlade för det fria fall som när som helst kan inträffa men som också kan avgå som avdunstning från det varma ytvattnet.
Jag är mest vatten, därför är kanske inte drömmen om havet så långsökt. Visst finns där åtskilliga andra klangbottnar också, men eftersom jag mest är vatten så är det ju egentligen ganska logiskt. Där har vi en strimma logik, fysisk logik. Innerst inne är jag ändå rätt övertygad om att resan skulle bli ganska enslig och kanske är det för att under så ohyggligt varma och kärleksfulla betingelser som jag lever så att det potentiella vemodet behövs som energikälla. Som ett slags sent omställningsbesvär, så att säga.
Det ger sig.
(And also: Relativistisk tidssyn. Före i tiden står främst på tur att möta mig. Att göra något tidigare blir alltså att flytta fram tiden – gentemot mig i nuet.)
Boken jag började läsa gjorde mig spyfärdig och samtidigt osedvanligt lockad att läsa vidare. Bottnarna, mönstren, de mörka symmetrierna. För mig är de omöjliga att inte se. De tär på mig. Äter. Och jag kan inte lägga ifrån mig bokfan, precis lika lite som jag kan fortsätta läsa den. Ögonen bränner alltför nära orden och det stockar sig på insidan. Återigen. Helvete.
Fördämningar. Som stenar i den flod där det flyter fram, formar virvlarna och ger det livfull mening. Svårt att se lutningen men själva flödet bevisar ju förekomsten. Flödet rinner ut och förenar sig med vattenytan, där finns fortfarande en strömning, men den är svårare att upptäcka i sjöarna. Istället blir det vindens rörelser ur ytan som går att iaktta. Vindens riktning påverkar navigationen och stenarna finns långt, långt under farlederna utan att påverka ytvattnet nämnvärt, likväl är det här flodens energi passerar. Ur alla sina källor, vidare genom den föränderliga sjön för att fortsätta sin vandring mot havet genom frånflödena.
Det naturliga målet för allt vatten är havet, men mycket dunstar på vägen. Fördämningen i sjöns östra ände är kanske en sådan här stilleståndspunkt. En andäktig andlös plats när rörelsen upphört och energierna är ansamlade för det fria fall som när som helst kan inträffa men som också kan avgå som avdunstning från det varma ytvattnet.
Jag är mest vatten, därför är kanske inte drömmen om havet så långsökt. Visst finns där åtskilliga andra klangbottnar också, men eftersom jag mest är vatten så är det ju egentligen ganska logiskt. Där har vi en strimma logik, fysisk logik. Innerst inne är jag ändå rätt övertygad om att resan skulle bli ganska enslig och kanske är det för att under så ohyggligt varma och kärleksfulla betingelser som jag lever så att det potentiella vemodet behövs som energikälla. Som ett slags sent omställningsbesvär, så att säga.
Det ger sig.
(And also: Relativistisk tidssyn. Före i tiden står främst på tur att möta mig. Att göra något tidigare blir alltså att flytta fram tiden – gentemot mig i nuet.)
söndag 21 juli 2013
Fokus
Känslan av rörelse har funnits där en god stund nu. Den bor i maggropen och bär vissa av orons tecken men också förväntningens. Ingen oro bor i hjärtat utan kanske är suget i magen en effekt av den ökande hastigheten. Det är den känslan som brukar väcka mig lite för tidigt på morgonen och det är den som gör att jag ligger vaken en timme innan jag lyckas somna om. När jag så igår använde dörrar som metafor för ett antal generella förändringar fick jag en tydlig indikation om vad det var som väcker mig om morgonen.
Denna morgon vaknade jag av inte mindre än tre dörrar som slog i vinden, ungefär vid den tid jag vanligtvis vaknar. Draget genom de tre myggfönsterförsedda fönstren fick kraft sedan vinden vänt. Efter ett kort övervägande klev jag ur sängen och stängde dörrarna. Därefter somnade jag osedvanligt djupt i ytterligare tre timmar för att vakna elva minuter över elva. Strömmarna är många och jag förstår att det är därifrån den flygande känslan har sitt upphov. Det händer av sig själv och vad jag behöver göra är att stänga lite dörrar och fokusera istället.
Denna morgon vaknade jag av inte mindre än tre dörrar som slog i vinden, ungefär vid den tid jag vanligtvis vaknar. Draget genom de tre myggfönsterförsedda fönstren fick kraft sedan vinden vänt. Efter ett kort övervägande klev jag ur sängen och stängde dörrarna. Därefter somnade jag osedvanligt djupt i ytterligare tre timmar för att vakna elva minuter över elva. Strömmarna är många och jag förstår att det är därifrån den flygande känslan har sitt upphov. Det händer av sig själv och vad jag behöver göra är att stänga lite dörrar och fokusera istället.
fredag 19 juli 2013
Bränn fett!
Visionen var att komma dit rådjuren är. Har kikat på dem sedan vi flyttade hit och sett hur petiga de är med maten. När marken är frusen och har dragit snötäcket över sig kan rådjuret ändå låta bli vissa saker som det skulle kunna äta. Jag har beundrande följt dess styvnackade beteende då det valt att svälta istället för att stoppa i sig vadsomhelst och kommit till idén om att rådjuret vet vad som är bra för det. Och vad som är bra för rådjuret är ju inte på något sätt en statisk lista med örter, gräsarter och träd utan det beror ju i allra högsta grad på hur djuret mår.
Vi vet att bensin är bra för bilar i allmänhet. Nödvändigt för funktionen och det ena med det andra. Så när en bil åker in på macken fyller vi den givetvis med bensin – sådan är den allmänna rekommendationen. Att det var på grund av för lite spolarvätska just denna dieselbil angjorde macken kanske vi får ta konsekvenserna av senare… Ungefär sådär dumt åt jag innan jag började tänka på vad det var för drivmedel kroppen fick. Målsättningen var redan från början att kunna sluta tänka på vad det var jag åt och istället som idolen rådjuret hitta något slags känsla för vad det är jag behöver.
Det börjar kännas vettigt nu. Jag är petig med maten och jag äter mindre än någonsin i gram räknat. Fett – animaliskt, energirikt fett – är stommen i drivmedlet. Men viktigast av allt är ändå vatten. Det känns på något sätt ärligt att vatten är det primära livsmedlet. Och eftersom min kropp inte längre behöver dämpa effekterna av dåligt drivmedel har den släppt ifrån sig de inre fettreserverna och därmed den vätska de höll. Jag har bevisat att kroppen kan lita till sinnet och nu är det upp till mig att dricka vatten i tid. Tack för förtroendet.
En mängd andra saker har löst sig till det bättre. Lederna, till exempel. Den PC-skadade handen krånglar fortfarande men alla reumatiska besvär från resten av kroppen är helt borta, samma sak med värk i t.ex. rygg. Helt och hållet. Jag kan vistas i solen hela dagar utan att bli bränd. Småsår läker i ett nafs. Huden som organ mår ypperligt, faktiskt. Det är fascinerande att se det där med brännan. Jag har för mitt liv inte kunnat begripa hur solen skulle kunna vara direkt farlig. Den är ju orsaken till livet – hur ska man behöva passa sig för den.
Givetvis – om den bränner och huden svider. Om den är ovan eller om jag varit dum nog att ta bort dess naturliga varningsinstinkter med hjälp av solkräm – då är det säkert inte nyttigt. Precis lika bra för kroppen som att lägga handen på en varm spisplatta – kroppen reagerar för att tala om för viljan att dra sig tillbaka.
Det är ju lite klurigt skapat detta med att vara förkroppsligad egentligen. Jag menar – i fallet med spisplattan – hettan från plattan når nerverna i handen som skickar en signal till hjärnan att berätta för själen att nu behöver du dra undan handen annars bränner du dig. I just fallet med plattan finns det dessutom en spärr, ett slags spelregel, som reflexmässigt och utan att invänta hjärnans medvetna sektions process faktiskt rycker undan handen. En instinkt.
Det förefaller som utmaningen är att hitta sin väg ut genom kroppen och vidare i den fysiska världen. Sin väg som i sin vibrations yttrande, sin själs rotbudskap, färgen hos den skärva av helheten man själv är. Att ta det från att vara en själ i en kropp – en själ i "min kropp" till att faktiskt vara även kroppen – men inte enbart den utan bägge sakerna som gestalt och reflektion av varandra. Kropp och själ i samklang. Låter som en floskel, men det kan ju faktiskt vara vettigt ändå.
Det är inte sällan man ser någon person som sliter med gångstavar, kroppsvikter och ett jävligt bistert ansiktsuttryck efter vägen. En person som lärt sig att man måste äta på ett visst sätt och att man måste ut och träna för att få kroppen att stämma överens med själen. Att man måste arbeta för att ha rätt att se ut på det sätt man drömmer om. Med risk dåligt språk men vilket jävla utstuderat bullshit det är!
Det klassiska skuldmönstret finns precis överallt. Det är cykliskt och har funnits här sedan långt innan någon av de människoinstanser som finns här just nu ens var påtänkta. Föreställningen om arvsynden. Att du föds in i livet ungefär som när du går in på en nöjespark. Att nöjesparken "bjuder dig" på inträdet men att du väl inne måste kämpa för att betala tillbaks den initiala skulden. Det må så vara att du trodde att du kommit till nöjesparken för att roa dig, njuta sensationerna i attraktionerna och utmana dina sinnen, men ack nej – på grund av den initiala skulden måste du ju först och främst göra rätt för dig. Skulden växer med tiden – räntan. Skulden kan vid behov också utökas genom godtyckliga saker som böter eller straff för förseelser av i stort sett påhittad art. Inne på nöjesfältet är det väldigt få som blir kvitt sin skuld. Sannolikt ingen. Däremot finns färgglada affischer som berättar för besökarna om hur ljuvligt livet kan bli som "skuldfri". Ja, ni fattar analogin – inte sant? Om inte – fråga.
Skulden till livet är lika verklig som finansiella skulder (se "Vi leker bank", det mest lästa inlägget på den här bloggen faktiskt) – påhittade och godtyckliga. Precis som med övervikten, alltså. Fostras man in i att äta saker som är direkt skadliga för den egna kroppen så blir det ju som det blir. Spannmålsbaserad mat och socker – inte kanske det allra bästa för åtminstone den typ av kropp jag färdas genom mitt jordeliv i. Tvärtom. Riktigt jävla skadligt, faktiskt. Bra så mycket farligare än de saker jag genom livet fått lära mig är farliga. Att kasta i nyllet på de som inte trivs med sin storlek på grund av samhällspåbjuden matförgiftning att de måste träna och förtjäna sin viktminskning är lika jävla dumt som logiken från 1600-talets häxprocesser. "Flyter hon så är hon häxa, men om hon drunknar var hon oskyldig." – skönt att höra för det genomvåta liket.
(Några ytterligare instanser av skuldmönstret: koldioxidbluffen, fildelning, sopsortering, SMS-lån, rökning, diverse härskarreligioner - you name it. Du begriper förhoppningsvis att du inte är skyldig någon något. Det handlar om den medfödda vilja att hjälpa till – det är den du känner. Det är den som gör det möjligt att utnyttja dig. Egentligen vill du göra saker för andra, men du luras att tro att du måste. Om du skulle följa instinkten och göra saker åt andra så skulle du göra dem åt sådana som förtjänade det istället. Och det vill förstås inte de som lurat dig att det ska ske för då skulle de behöva göra en hel massa saker själva istället…)
Mönster finns för att brytas. Dessa skuldmönster håller miljarder människor på behörigt avstånd från sig själva och det är så eftersom universum vill att vi ska hitta viljan att bryta dem. Ju mer vi väntar med att bryta mönstren desto absurda saker ger de upphov till. Hela skuldfrågan är en utmaning. Ser du igenom den? Kan du frigöra dig själv från det kulturella vanvettet och se dig själv för vad du egentligen är?
Maten var ett spår – inspirerat av rådjuren. Arbete och att "göra rätt för sig" (fy fan, nu kräks jag) en annan. Att man måste vara del av något jävla meningslöst ekorrhjul för att på något skumt sätt äga rätten att få något påhittat som kallas pengar för att betala hyran på en jävla grå människoförintande cell i ett människoförstörande grått bostadsområde skapat för att hålla folk isär och för att "ha råd" att kunna köpa gift i form av socker och bröd som gör att man måste gå till doktorn och ta jälva insulinsprutor innan man dör lagom på sin 65-årsdag då man ju skulle få lämna ekorrhjulet och göra allt man någonsin drömt om…
(Så jävla dumt, alltihop. Nu blev jag upprörd. Det var inte alls meningen. Jag fick höra att en granne dött i morse. Jag har inte växlat många ord med honom. Han var lite drygt 60 år och fick en infarkt när han läste tidningen. Mörkertalet vad gäller dödsfall på grund av idiotiska nyheter är nog rätt ansenligt.)
Men OK – vad gör man då för att komma ur pusslet? Sluta göra meningslösa saker. Ät saker som är bra för dig. Tänk tankar på vad du vill och vad du önskar. Tankar blir sanning med tiden. Drömmar är sanning vid en annan tidpunkt. En vision eller dröm idag är precis lika verklig som den känns, bara det att tiden för dess förverkligande är en annan. Det gäller alltså att ha tålamod att tänka samma tanke, behålla visionen och återbesöka drömmen med sådan envishet att den får fortsätta att finnas så att tiden kan få förverkliga den.
Rent konkret (nu jävlar åkte pekpinnen fram, minsann):
1. Ät vettigt. LCHF kan nog vara en bra startpunkt, även om det aldrig kan bli lika för alla.
2. Sluta vara rädd. Se rädslan som en signal om möjlig utmaning. Leta reda på utmaningen och ta hjälp för att klara den.
3. Respektera din egen vilja.
4. Sluta oroa dig för pengar. Sluta amortera och sluta för guds skull att pensionsspara om du har det snålt. Alltihopa är en bluff från början till slut i alla fall. Dags att ta det för vad det är.
5. Res. Lägg amorteringen i reskassan istället. Ta semester så mycket det går. Besök solen när den inte är här.
6. Var uppriktig. Säg vad du tycker och se hur din uppriktighet ger dig äkta vänskap tillbaka.
7. Sluta leta. Så länge du söker kan inget hitta dig. Låt det komma till dig istället och fokusera på dina drömmar och visioner.
8. Gör meningsfulla saker. Även om jobbet kanske känns meningslöst så kan det finnas detaljer i jobbet som är meningsfulla. Fokusera där och du kommer att bli ryktbar världsmästare på just det inom kort. (Bor du i Sandviken kan du finna meningsfullt utlopp hos Social Avkastning, eller The Scape Bay också).
9. Bestäm dig för att ha tur (här på bloggen, eller via den här hos UNT.)
10. Lyssna till dina drömmar och förstaintryck. De säger dig vad du egentligen vill.
11. Ge akt på symmetrierna. Små, små "sammanträffanden". Börjar de dyka upp tätare så är du på rätt väg. Och det är du ju.
12. Tänk på hur du tänker. Negativa tankar som "det kommer aldrig att fungera" gör att inget fungerar. "Det går säkert", däremot har – som tanke – en funktionsombesörjande effekt. Vad du säger är minst lika viktigt.
13. Ta hjälp att realisera dina visioner genom att berätta om dem för andra så att de hjälper dig att tänka fram dess förverkligande. Ju fler man är som tänker på en sak desto fortare blir den verklighet.
14. Skippa media. Nyheter är skadligt - nyheter dödar. Se "Del 3 – Nyheter" från i våras. Även underhållningsmedia kan vara rätt skadligt för ditt sinne. Underhållning – skapat för att du inte ska tänka som du själv vill och därmed inte skapa det du drömmer om.
15. Sluta kolla vädret i mobilen. Det blir det väder som det blir. Och det är det väder som det är. Du kan – innan du lärt dig det – inte göra så mycket åt saken.
16. Slå av mobilen när du sover. Mobilens strålning stör din sömn.
17. Prova att tänka på ingenting två eller rentav tio minuter om dagen. Det är inte så lätt som det låter men det ger enorm effekt.
18. Tänk på hur du andas. Om du är stressad – andas långsammare en minut och du kommer att bli avslappnad. Andas lugnt när du vill vara säker på att inte göra fel.
19. Känns det rätt så är det rätt. Om det inte känns rätt så måste du inte. Och tycker du att du likväl måste så visa vad du tycker.
20. Du är inget offer. Aldrig någonsin. Om någon är taskig mot dig så är det mycket värre att vara den som är taskig än att vara den som råkar ut för det. Det verkliga offret är alltid förövaren.
OK. Vi stannar väl där då. Detta inlägg blev något annat än jag tänkt mig. Så kan det gå.Jag hade tänkt att skriva om huden, faktiskt. Om hur maten gjorde att jag klarar solen på ett helt annat sätt. Hur fettet jag äter får mig att fungera på sätt jag aldrig trodde var möjliga. Men det framgick kanske ändå.
Vi vet att bensin är bra för bilar i allmänhet. Nödvändigt för funktionen och det ena med det andra. Så när en bil åker in på macken fyller vi den givetvis med bensin – sådan är den allmänna rekommendationen. Att det var på grund av för lite spolarvätska just denna dieselbil angjorde macken kanske vi får ta konsekvenserna av senare… Ungefär sådär dumt åt jag innan jag började tänka på vad det var för drivmedel kroppen fick. Målsättningen var redan från början att kunna sluta tänka på vad det var jag åt och istället som idolen rådjuret hitta något slags känsla för vad det är jag behöver.
Det börjar kännas vettigt nu. Jag är petig med maten och jag äter mindre än någonsin i gram räknat. Fett – animaliskt, energirikt fett – är stommen i drivmedlet. Men viktigast av allt är ändå vatten. Det känns på något sätt ärligt att vatten är det primära livsmedlet. Och eftersom min kropp inte längre behöver dämpa effekterna av dåligt drivmedel har den släppt ifrån sig de inre fettreserverna och därmed den vätska de höll. Jag har bevisat att kroppen kan lita till sinnet och nu är det upp till mig att dricka vatten i tid. Tack för förtroendet.
En mängd andra saker har löst sig till det bättre. Lederna, till exempel. Den PC-skadade handen krånglar fortfarande men alla reumatiska besvär från resten av kroppen är helt borta, samma sak med värk i t.ex. rygg. Helt och hållet. Jag kan vistas i solen hela dagar utan att bli bränd. Småsår läker i ett nafs. Huden som organ mår ypperligt, faktiskt. Det är fascinerande att se det där med brännan. Jag har för mitt liv inte kunnat begripa hur solen skulle kunna vara direkt farlig. Den är ju orsaken till livet – hur ska man behöva passa sig för den.
Givetvis – om den bränner och huden svider. Om den är ovan eller om jag varit dum nog att ta bort dess naturliga varningsinstinkter med hjälp av solkräm – då är det säkert inte nyttigt. Precis lika bra för kroppen som att lägga handen på en varm spisplatta – kroppen reagerar för att tala om för viljan att dra sig tillbaka.
Det är ju lite klurigt skapat detta med att vara förkroppsligad egentligen. Jag menar – i fallet med spisplattan – hettan från plattan når nerverna i handen som skickar en signal till hjärnan att berätta för själen att nu behöver du dra undan handen annars bränner du dig. I just fallet med plattan finns det dessutom en spärr, ett slags spelregel, som reflexmässigt och utan att invänta hjärnans medvetna sektions process faktiskt rycker undan handen. En instinkt.
Det förefaller som utmaningen är att hitta sin väg ut genom kroppen och vidare i den fysiska världen. Sin väg som i sin vibrations yttrande, sin själs rotbudskap, färgen hos den skärva av helheten man själv är. Att ta det från att vara en själ i en kropp – en själ i "min kropp" till att faktiskt vara även kroppen – men inte enbart den utan bägge sakerna som gestalt och reflektion av varandra. Kropp och själ i samklang. Låter som en floskel, men det kan ju faktiskt vara vettigt ändå.
Det är inte sällan man ser någon person som sliter med gångstavar, kroppsvikter och ett jävligt bistert ansiktsuttryck efter vägen. En person som lärt sig att man måste äta på ett visst sätt och att man måste ut och träna för att få kroppen att stämma överens med själen. Att man måste arbeta för att ha rätt att se ut på det sätt man drömmer om. Med risk dåligt språk men vilket jävla utstuderat bullshit det är!
Det klassiska skuldmönstret finns precis överallt. Det är cykliskt och har funnits här sedan långt innan någon av de människoinstanser som finns här just nu ens var påtänkta. Föreställningen om arvsynden. Att du föds in i livet ungefär som när du går in på en nöjespark. Att nöjesparken "bjuder dig" på inträdet men att du väl inne måste kämpa för att betala tillbaks den initiala skulden. Det må så vara att du trodde att du kommit till nöjesparken för att roa dig, njuta sensationerna i attraktionerna och utmana dina sinnen, men ack nej – på grund av den initiala skulden måste du ju först och främst göra rätt för dig. Skulden växer med tiden – räntan. Skulden kan vid behov också utökas genom godtyckliga saker som böter eller straff för förseelser av i stort sett påhittad art. Inne på nöjesfältet är det väldigt få som blir kvitt sin skuld. Sannolikt ingen. Däremot finns färgglada affischer som berättar för besökarna om hur ljuvligt livet kan bli som "skuldfri". Ja, ni fattar analogin – inte sant? Om inte – fråga.
Skulden till livet är lika verklig som finansiella skulder (se "Vi leker bank", det mest lästa inlägget på den här bloggen faktiskt) – påhittade och godtyckliga. Precis som med övervikten, alltså. Fostras man in i att äta saker som är direkt skadliga för den egna kroppen så blir det ju som det blir. Spannmålsbaserad mat och socker – inte kanske det allra bästa för åtminstone den typ av kropp jag färdas genom mitt jordeliv i. Tvärtom. Riktigt jävla skadligt, faktiskt. Bra så mycket farligare än de saker jag genom livet fått lära mig är farliga. Att kasta i nyllet på de som inte trivs med sin storlek på grund av samhällspåbjuden matförgiftning att de måste träna och förtjäna sin viktminskning är lika jävla dumt som logiken från 1600-talets häxprocesser. "Flyter hon så är hon häxa, men om hon drunknar var hon oskyldig." – skönt att höra för det genomvåta liket.
(Några ytterligare instanser av skuldmönstret: koldioxidbluffen, fildelning, sopsortering, SMS-lån, rökning, diverse härskarreligioner - you name it. Du begriper förhoppningsvis att du inte är skyldig någon något. Det handlar om den medfödda vilja att hjälpa till – det är den du känner. Det är den som gör det möjligt att utnyttja dig. Egentligen vill du göra saker för andra, men du luras att tro att du måste. Om du skulle följa instinkten och göra saker åt andra så skulle du göra dem åt sådana som förtjänade det istället. Och det vill förstås inte de som lurat dig att det ska ske för då skulle de behöva göra en hel massa saker själva istället…)
Mönster finns för att brytas. Dessa skuldmönster håller miljarder människor på behörigt avstånd från sig själva och det är så eftersom universum vill att vi ska hitta viljan att bryta dem. Ju mer vi väntar med att bryta mönstren desto absurda saker ger de upphov till. Hela skuldfrågan är en utmaning. Ser du igenom den? Kan du frigöra dig själv från det kulturella vanvettet och se dig själv för vad du egentligen är?
Maten var ett spår – inspirerat av rådjuren. Arbete och att "göra rätt för sig" (fy fan, nu kräks jag) en annan. Att man måste vara del av något jävla meningslöst ekorrhjul för att på något skumt sätt äga rätten att få något påhittat som kallas pengar för att betala hyran på en jävla grå människoförintande cell i ett människoförstörande grått bostadsområde skapat för att hålla folk isär och för att "ha råd" att kunna köpa gift i form av socker och bröd som gör att man måste gå till doktorn och ta jälva insulinsprutor innan man dör lagom på sin 65-årsdag då man ju skulle få lämna ekorrhjulet och göra allt man någonsin drömt om…
(Så jävla dumt, alltihop. Nu blev jag upprörd. Det var inte alls meningen. Jag fick höra att en granne dött i morse. Jag har inte växlat många ord med honom. Han var lite drygt 60 år och fick en infarkt när han läste tidningen. Mörkertalet vad gäller dödsfall på grund av idiotiska nyheter är nog rätt ansenligt.)
Men OK – vad gör man då för att komma ur pusslet? Sluta göra meningslösa saker. Ät saker som är bra för dig. Tänk tankar på vad du vill och vad du önskar. Tankar blir sanning med tiden. Drömmar är sanning vid en annan tidpunkt. En vision eller dröm idag är precis lika verklig som den känns, bara det att tiden för dess förverkligande är en annan. Det gäller alltså att ha tålamod att tänka samma tanke, behålla visionen och återbesöka drömmen med sådan envishet att den får fortsätta att finnas så att tiden kan få förverkliga den.
Rent konkret (nu jävlar åkte pekpinnen fram, minsann):
1. Ät vettigt. LCHF kan nog vara en bra startpunkt, även om det aldrig kan bli lika för alla.
2. Sluta vara rädd. Se rädslan som en signal om möjlig utmaning. Leta reda på utmaningen och ta hjälp för att klara den.
3. Respektera din egen vilja.
4. Sluta oroa dig för pengar. Sluta amortera och sluta för guds skull att pensionsspara om du har det snålt. Alltihopa är en bluff från början till slut i alla fall. Dags att ta det för vad det är.
5. Res. Lägg amorteringen i reskassan istället. Ta semester så mycket det går. Besök solen när den inte är här.
6. Var uppriktig. Säg vad du tycker och se hur din uppriktighet ger dig äkta vänskap tillbaka.
7. Sluta leta. Så länge du söker kan inget hitta dig. Låt det komma till dig istället och fokusera på dina drömmar och visioner.
8. Gör meningsfulla saker. Även om jobbet kanske känns meningslöst så kan det finnas detaljer i jobbet som är meningsfulla. Fokusera där och du kommer att bli ryktbar världsmästare på just det inom kort. (Bor du i Sandviken kan du finna meningsfullt utlopp hos Social Avkastning, eller The Scape Bay också).
9. Bestäm dig för att ha tur (här på bloggen, eller via den här hos UNT.)
10. Lyssna till dina drömmar och förstaintryck. De säger dig vad du egentligen vill.
11. Ge akt på symmetrierna. Små, små "sammanträffanden". Börjar de dyka upp tätare så är du på rätt väg. Och det är du ju.
12. Tänk på hur du tänker. Negativa tankar som "det kommer aldrig att fungera" gör att inget fungerar. "Det går säkert", däremot har – som tanke – en funktionsombesörjande effekt. Vad du säger är minst lika viktigt.
13. Ta hjälp att realisera dina visioner genom att berätta om dem för andra så att de hjälper dig att tänka fram dess förverkligande. Ju fler man är som tänker på en sak desto fortare blir den verklighet.
14. Skippa media. Nyheter är skadligt - nyheter dödar. Se "Del 3 – Nyheter" från i våras. Även underhållningsmedia kan vara rätt skadligt för ditt sinne. Underhållning – skapat för att du inte ska tänka som du själv vill och därmed inte skapa det du drömmer om.
15. Sluta kolla vädret i mobilen. Det blir det väder som det blir. Och det är det väder som det är. Du kan – innan du lärt dig det – inte göra så mycket åt saken.
16. Slå av mobilen när du sover. Mobilens strålning stör din sömn.
17. Prova att tänka på ingenting två eller rentav tio minuter om dagen. Det är inte så lätt som det låter men det ger enorm effekt.
18. Tänk på hur du andas. Om du är stressad – andas långsammare en minut och du kommer att bli avslappnad. Andas lugnt när du vill vara säker på att inte göra fel.
19. Känns det rätt så är det rätt. Om det inte känns rätt så måste du inte. Och tycker du att du likväl måste så visa vad du tycker.
20. Du är inget offer. Aldrig någonsin. Om någon är taskig mot dig så är det mycket värre att vara den som är taskig än att vara den som råkar ut för det. Det verkliga offret är alltid förövaren.
OK. Vi stannar väl där då. Detta inlägg blev något annat än jag tänkt mig. Så kan det gå.Jag hade tänkt att skriva om huden, faktiskt. Om hur maten gjorde att jag klarar solen på ett helt annat sätt. Hur fettet jag äter får mig att fungera på sätt jag aldrig trodde var möjliga. Men det framgick kanske ändå.
onsdag 17 juli 2013
Mer om kursavvikelse
Istället för att åka till hamnen och skruva hamnade jag i den ljumma julikvällen med datorn i utesoffan och började googla kursavvikelseproblem på lite tyngre båtar med V-format skrov. Det visar sig att problemet visserligen kan vara relaterat till glapp i styrning men i huvudsak är "by design". Ett kort och brett skrov, byggt för att vara stabilt och bra i sjön vid planande hastigheter med en enda kraftkälla placerad under/bakom själva skrovet gör såhär i mer eller mindre stor utsträckning. Det finns sätt att minska kursavvikelserna – ska testa till sjöss – men det abrupta slutet på skrovet och den vid låga farter lite för svävande bogen är sidledsvandringens egentliga ursprung. Glappet i styrinrättningen beror mest sannolikt på tidigare ägares alltför hårdhänta korrigering av kursen till följd av skrovets rörelser i vattnet.
Avvikande utan kurspåverkan.
Vad som är lite roligt med beteendet är att det är helt självkorrigerande. Om jag bara kan låta bli i att kompensera för avdriften så vandrar ändå båten mot målet utan att jag behöver göra ett endaste dugg vilket – så länge farleden inte är för trång – är helt OK. Men det finns ett antal komplicerande faktorer:
1. Andra. Om jag ligger och girar 20 grader hela tiden stämmer inte den förväntade placeringen jämfört med andra som kanske kör i högre hastigheter. Jag kommer att vålla andra huvudbry eftersom de helt enkelt inte kommer att ha mig där de förväntar mig att ha mig fastän de vet vart jag är på väg.
2. Bekräftelse. Jag kan inte på kompassen stämma av min kurs kontinuerligt utan måste ge akt på när jag är i linje med kursen jag satt. Jag blir tvungen att gå på känslan när jag passerar nollpunkten och läsa av kursen då, alternativt ta de bägge extremkurserna och räkna ut medelvärdet.
3. Vägen blir längre. Eftersom vägen blir S-formad kommer sträckan att bli längre, därmed tidsåtgång och bränsleåtgång. Det gör inte sådär vansinnigt
mycket – tiden på sjön är knappast något annat än njutning och dess förlängning är välkommen. Vad gäller bränsleåtgången så är den ändå ringa vid låga hastigheter jämfört med höga.
Det finns ett antal lösningar på problemet. Dels kan man trycka ner fören djupare i vattnet. Den klassiska metoden är att lasta mer i fram – då kommer kursavvikelsen att minska. Man kan även använda de bägge "fenor" – kallade trimplan – för att trycka ner nosen djupare i vattnet. Då kommer hastigheten att minska ytterligare något vilket inte direkt gör så mycket. Vidare kommer bränsleåtgången också att öka – sannolikt inom ett hanterbart intervall dock.
Det finns flera anledningar till att jag fördjupar mig i detta. Dels har jag den där drömmen om att ta min båt ut till havet några dagar. Jag vill kunna färdas långsamt på havet också och under de förutsättningar som råder längst den steniga östersjökusten måste man kunna navigera på kompasskurs, något som med sidledsvandringen är en utmaning. Därför söker jag en "workaround" på problemet.
Men det är också så att jag hittat en del mönster med hjälp av den där båten. Vatten och sjöfart har alltid varit väldigt viktigt för mig – rent känslomässigt, så när min tunga, stora båt försöker säga mig något, då lyssnar jag. Förra sommaren var en mental skräckupplevelse i reparationer och frustration kring såväl teknikaliteter som klimat. Egentligen var det en väldigt bra reflektion av hur jag betedde mig på insidan. Alla de "issues" jag hade kring att inte avsluta saker och en del annat ouppklarat kom fram med hjälp av sommarens regn i kombination med mina utmaningar i båtens form och blandades med viss maniskhet när den väl hamnat i sjön. Det var inte direkt svårt att i efterhand se hur till exempel utmaningen i att lägga eller problemen att välja växel mappade mot den verklighet jag tyckte mig befinna mig i. Ofta ensam ombord av manisk vattenlust att möta mina utmaningar. Det var ytterst meningsfullt.
Så jag klurar på detta med sidledsvandringen. Jag hittar orsaker i mina drömmar att åtgärda problemet. Att bli mer distinkt med min kurshållighet, kanske på bekostnad av mer bränsle/energiåtgång och en djupare gående bog. Tål att leka lite med tolkningarna där, men det är inte så värst svårt att översätta ändå. Att vara lite djupare vid första mötet (med vattnet) gör det möjligt att färdas långsamt utan att tappa kursen.
För det är där någonstans överrensstämmelsen bor. I detta med hastighet. Det stämmer så väl överens med mina utmaningar kring balansen. Förra sommarens upplevelser kring båten visade mig tydligt att jag hade sådana utmaningar, att balansera saker. Och jag kom att förstå att det inte enbart var sinnets balans utan precis lika mycket kroppens. Vinterns solvistelser gav en vision och med hjälp av den vettiga maten, dagliga övningar och affirmationer tycker jag nu att jag funnit en kroppslig balans långt bortom vad jag tidigare varit möjligt för egen del.
Det har handlat mycket om hastighet. Ett väldigt talande exempel är att klä på sig ett par byxor. När jag gjorde det tidigare var jag jättesnabb i mina rörelser av den enkla anledningen att jag inte kunde hålla balansen tillräckligt länge för att göra det långsamt. Det mönstret gick igen i många, många saker – inte bara kroppsliga. Och nu ser jag det i båtens rörelser. Om jag kommer över planingströskeln och ligger i minst 20 knop är kursavvikelsen inget som helst problem. Den går spikrakt. Eftersom det är vad den var byggd för att göra.
När min fru så kom på idén att åka långsamt istället upptäckte jag en ny värld. Alla de dofter och den närvarokänsla man får när man rör sig långsamt på vattnet tilltalade mig. Att slippa fartvinden och dess under stundom avkylande effekt var att bättre vara på plats i nuet och gav en ny dimension åt själva båtlivet. Att njuta av färden blev möjligt på ett helt nytt sätt ombord. Må så vara att båten byggdes för högre hastigheter. Kanske är det samma sak med min gestalt. Kanske skapades jag för en högre hastighet och därmed var balansen interiktigtlika viktig.
Jag har haft bråttom så länge jag kan minnas. Tejp har spelat en central roll i mitt liv. Klister har varit alldeles för långsamt att använda. Att vänta på att klister ska torka har känts meningslöst när man istället kunna tejpa ihop grejorna så att de fungerar en liten stund till. Mentalt har jag alltid varit en generalist, tror jag. När jag grottat in mig i detaljer för mycket har jag så gott som alltid fått ångra det. De programvaror jag utvecklat helt själv är inte sällan behäftade med bekymmer eftersom jag varit så fokuserad på målet att jag inte tillåtit mig själv att i detalj lösa de problem som uppstått efter vägen utan helt enkelt skurit hörnen för att inte förlora målet ur sikte.
Det är ofta så det är. Jag ser målet väldigt tydligt. Inte sällan i formen av en vision eller dröm. Jag vet vad som ska åstadkommas och jag anar vad det ska rendera för effekt. Detta har nästan tagit kål på mig genom åren – att jag vetat hur det ska bli och jag blivit vanvettigt frustrerad av att inte vara där redan från början. Det där vanvettet har gjort det svårt att förklara för andra. Jag har talat fort och osammanhängande kring vad det är jag vill åstadkomma. Jag har inte lyckats förmedla den tydliga bilden jag har i mitt sinne. Istället har jag blivit frustrerad eftersom ingen förstått mig och kapitulerat inför det faktum att det bara finns en person som kan förverkliga visionen eller idén och det är jag. Som jag beskrev det för Assistenten härförleden – "jag kan bara samarbeta med de som samarbetar lika fort som jag gör, annars gör jag det själv".
Med den inställningen har jag kommit att göra en hel del själv genom åren. Gång på gång har jag spenderat nätterna till att koda något projekt jag haft i sinnet. Rörelsen har varit njutningsfull, rentav. Att känna hur visionen förverkligas genom nedslagen på tangentbordet. Varje tryck på F9 (Delphis exekveringsknapp) har varit ett steg på vägen och målet har i varje enskilt ögonblick varit närvarande. Det är därför jag inte alltid löst de problem jag stött på. Istället har jag rundat dem på något sätt. Sätt som ofta visat sig ge upphov till följdfel längre fram i produktens livscykel. (Nu är det tack och lov så att den kod jag skrivit sedan länge förvaltas av andra människor och den sista produkten att lämna mitt fladdriga redaktörskap fick nya vårdnadshavare under våren.)
Allteftersom jag upptäckt detta mönster – att mina idéer/visioner, realiserade av mig själv inte håller på grund av min egen otålighet i realisationen – har jag kommit att bromsa flödet av idéer och visioner. Eller – jag har försökt i alla fall. Uppkomsten av en ny idé har faktiskt gjort mig ilsken eftersom jag vetat att den bara kommer att ställa till det för mig. Inte blev det bättre av att jag hittade Kärleken, heller (eller om det snarare var den som hittade mig). Med dess intåg i livet fanns annat jag hellre ville göra än att hamra loss på mina idéer och prototyper. Länge försökte jag hålla dörren stängd kring idéerna av rädsla för att förlora den balans som har sitt ursprung i kärleken.
Det var där någonstans jag köpte båten. Precis när jag slogs som mest kring hur jag skulle hantera den där kreativa bubbelpoolen. Så när den nu visade på den låga hastighetens tjusning kan jag inte annat än försöka tyda budskapet.
Alla de nya smarta sinnen som helt nyligen kommit att förändra förutsättningarna för idérealiserandet är en välsignelse. Jag har i min nya dator inte installerat ett endaste utvecklingsverktyg eftersom jag vet vad som händer om jag har dem tillhands. Jag börjar utveckla själv vilket med tiden gör saker mer invecklade än de hade behövt vara. Istället försöker jag förmedla idéerna och visionerna till andra. Något som egentligen enbart kräver en enda sak av mig – att jag kan acceptera att det tar lite längre tid.
Min utmaning är att inte släppa målet/idén/visionen med blicken under resans gång. Precis som med båten i låg hastighet implicerar att jobba tillsammans med andra att man får viss kursavvikelse. Dessa avvikelser vrider perspektivet för om båten girar 20 grader åt vardera hållet får jag ju tvivelsutan se mer av panoramat. Samma sak i utvecklingsprojekten. De som jobbar med dem och kopplar in sina egna idéer och visioner i processen breddar perspektivet och påverkar inriktningen. De berikar projektet och visionen. Ger upphov till helt nya möjligheter. Möjligheter jag tidigare vägrat släppa fram eftersom jag varit rädd att behöva realisera dem själv.
Lustigt nog är det så att båten inte vandrar så mycket i sidled om det är mycket folk ombord. Logiskt, eftersom vikten från passagerarna får skrovet att gå djupare och därmed ger ökad kursstabilitet. Under förutsättning att lejonparten av passagerarna befinner sig långt fram i båten och att lasten är någorlunda jämnt fördelad mellan sidorna. Är det vad jag ska begripa? Att jag ska ha fullt med folk ombord vid en eventuell havsturné? Att kurshålligheten snarare är beroende av sällskapet och hur de fördelar sig? Är det mitt jobb att se till att ha rätt person på rätt plats för att komma mot målet?
Kanske det. För det handlar ju om båtens balans, precis lika mycket som min egen. Jag har alltid haft en tendens att svaja i låg fart men alltid varit ganska säker i höga hastigheter – något som syns extra tydligt när det handlar om samtal. Jag pratar fort och osammanhängande. Det kan uppfattas som inspirerande – absolut. Men det är också ett uttryck för att jag vill förmedla min vision utan att riskera kursavvikelser. Därav mina många linjetal i utvecklingssammanhang. Eftersom jag inte vill riskera att tappa balansen. Vilket som regel förhindrar andra att komma in i själva processen.
Tankeväckande, det här. Som eventuella läsare märker skriver jag till mig själv. Det hade jag aldrig gjort om det inte funnits eventuella läsare. Tanken på att jag förklarar för eventuella tredje personer och inte bara mig själv gör att jag skriver på ett sätt jag själv kan begripa – något som annars varken hade varit möjligt eller blivit av. Tack.
Avvikande utan kurspåverkan.
Vad som är lite roligt med beteendet är att det är helt självkorrigerande. Om jag bara kan låta bli i att kompensera för avdriften så vandrar ändå båten mot målet utan att jag behöver göra ett endaste dugg vilket – så länge farleden inte är för trång – är helt OK. Men det finns ett antal komplicerande faktorer:
1. Andra. Om jag ligger och girar 20 grader hela tiden stämmer inte den förväntade placeringen jämfört med andra som kanske kör i högre hastigheter. Jag kommer att vålla andra huvudbry eftersom de helt enkelt inte kommer att ha mig där de förväntar mig att ha mig fastän de vet vart jag är på väg.
2. Bekräftelse. Jag kan inte på kompassen stämma av min kurs kontinuerligt utan måste ge akt på när jag är i linje med kursen jag satt. Jag blir tvungen att gå på känslan när jag passerar nollpunkten och läsa av kursen då, alternativt ta de bägge extremkurserna och räkna ut medelvärdet.
3. Vägen blir längre. Eftersom vägen blir S-formad kommer sträckan att bli längre, därmed tidsåtgång och bränsleåtgång. Det gör inte sådär vansinnigt
mycket – tiden på sjön är knappast något annat än njutning och dess förlängning är välkommen. Vad gäller bränsleåtgången så är den ändå ringa vid låga hastigheter jämfört med höga.
Det finns ett antal lösningar på problemet. Dels kan man trycka ner fören djupare i vattnet. Den klassiska metoden är att lasta mer i fram – då kommer kursavvikelsen att minska. Man kan även använda de bägge "fenor" – kallade trimplan – för att trycka ner nosen djupare i vattnet. Då kommer hastigheten att minska ytterligare något vilket inte direkt gör så mycket. Vidare kommer bränsleåtgången också att öka – sannolikt inom ett hanterbart intervall dock.
Det finns flera anledningar till att jag fördjupar mig i detta. Dels har jag den där drömmen om att ta min båt ut till havet några dagar. Jag vill kunna färdas långsamt på havet också och under de förutsättningar som råder längst den steniga östersjökusten måste man kunna navigera på kompasskurs, något som med sidledsvandringen är en utmaning. Därför söker jag en "workaround" på problemet.
Men det är också så att jag hittat en del mönster med hjälp av den där båten. Vatten och sjöfart har alltid varit väldigt viktigt för mig – rent känslomässigt, så när min tunga, stora båt försöker säga mig något, då lyssnar jag. Förra sommaren var en mental skräckupplevelse i reparationer och frustration kring såväl teknikaliteter som klimat. Egentligen var det en väldigt bra reflektion av hur jag betedde mig på insidan. Alla de "issues" jag hade kring att inte avsluta saker och en del annat ouppklarat kom fram med hjälp av sommarens regn i kombination med mina utmaningar i båtens form och blandades med viss maniskhet när den väl hamnat i sjön. Det var inte direkt svårt att i efterhand se hur till exempel utmaningen i att lägga eller problemen att välja växel mappade mot den verklighet jag tyckte mig befinna mig i. Ofta ensam ombord av manisk vattenlust att möta mina utmaningar. Det var ytterst meningsfullt.
Så jag klurar på detta med sidledsvandringen. Jag hittar orsaker i mina drömmar att åtgärda problemet. Att bli mer distinkt med min kurshållighet, kanske på bekostnad av mer bränsle/energiåtgång och en djupare gående bog. Tål att leka lite med tolkningarna där, men det är inte så värst svårt att översätta ändå. Att vara lite djupare vid första mötet (med vattnet) gör det möjligt att färdas långsamt utan att tappa kursen.
För det är där någonstans överrensstämmelsen bor. I detta med hastighet. Det stämmer så väl överens med mina utmaningar kring balansen. Förra sommarens upplevelser kring båten visade mig tydligt att jag hade sådana utmaningar, att balansera saker. Och jag kom att förstå att det inte enbart var sinnets balans utan precis lika mycket kroppens. Vinterns solvistelser gav en vision och med hjälp av den vettiga maten, dagliga övningar och affirmationer tycker jag nu att jag funnit en kroppslig balans långt bortom vad jag tidigare varit möjligt för egen del.
Det har handlat mycket om hastighet. Ett väldigt talande exempel är att klä på sig ett par byxor. När jag gjorde det tidigare var jag jättesnabb i mina rörelser av den enkla anledningen att jag inte kunde hålla balansen tillräckligt länge för att göra det långsamt. Det mönstret gick igen i många, många saker – inte bara kroppsliga. Och nu ser jag det i båtens rörelser. Om jag kommer över planingströskeln och ligger i minst 20 knop är kursavvikelsen inget som helst problem. Den går spikrakt. Eftersom det är vad den var byggd för att göra.
När min fru så kom på idén att åka långsamt istället upptäckte jag en ny värld. Alla de dofter och den närvarokänsla man får när man rör sig långsamt på vattnet tilltalade mig. Att slippa fartvinden och dess under stundom avkylande effekt var att bättre vara på plats i nuet och gav en ny dimension åt själva båtlivet. Att njuta av färden blev möjligt på ett helt nytt sätt ombord. Må så vara att båten byggdes för högre hastigheter. Kanske är det samma sak med min gestalt. Kanske skapades jag för en högre hastighet och därmed var balansen interiktigtlika viktig.
Jag har haft bråttom så länge jag kan minnas. Tejp har spelat en central roll i mitt liv. Klister har varit alldeles för långsamt att använda. Att vänta på att klister ska torka har känts meningslöst när man istället kunna tejpa ihop grejorna så att de fungerar en liten stund till. Mentalt har jag alltid varit en generalist, tror jag. När jag grottat in mig i detaljer för mycket har jag så gott som alltid fått ångra det. De programvaror jag utvecklat helt själv är inte sällan behäftade med bekymmer eftersom jag varit så fokuserad på målet att jag inte tillåtit mig själv att i detalj lösa de problem som uppstått efter vägen utan helt enkelt skurit hörnen för att inte förlora målet ur sikte.
Det är ofta så det är. Jag ser målet väldigt tydligt. Inte sällan i formen av en vision eller dröm. Jag vet vad som ska åstadkommas och jag anar vad det ska rendera för effekt. Detta har nästan tagit kål på mig genom åren – att jag vetat hur det ska bli och jag blivit vanvettigt frustrerad av att inte vara där redan från början. Det där vanvettet har gjort det svårt att förklara för andra. Jag har talat fort och osammanhängande kring vad det är jag vill åstadkomma. Jag har inte lyckats förmedla den tydliga bilden jag har i mitt sinne. Istället har jag blivit frustrerad eftersom ingen förstått mig och kapitulerat inför det faktum att det bara finns en person som kan förverkliga visionen eller idén och det är jag. Som jag beskrev det för Assistenten härförleden – "jag kan bara samarbeta med de som samarbetar lika fort som jag gör, annars gör jag det själv".
Med den inställningen har jag kommit att göra en hel del själv genom åren. Gång på gång har jag spenderat nätterna till att koda något projekt jag haft i sinnet. Rörelsen har varit njutningsfull, rentav. Att känna hur visionen förverkligas genom nedslagen på tangentbordet. Varje tryck på F9 (Delphis exekveringsknapp) har varit ett steg på vägen och målet har i varje enskilt ögonblick varit närvarande. Det är därför jag inte alltid löst de problem jag stött på. Istället har jag rundat dem på något sätt. Sätt som ofta visat sig ge upphov till följdfel längre fram i produktens livscykel. (Nu är det tack och lov så att den kod jag skrivit sedan länge förvaltas av andra människor och den sista produkten att lämna mitt fladdriga redaktörskap fick nya vårdnadshavare under våren.)
Allteftersom jag upptäckt detta mönster – att mina idéer/visioner, realiserade av mig själv inte håller på grund av min egen otålighet i realisationen – har jag kommit att bromsa flödet av idéer och visioner. Eller – jag har försökt i alla fall. Uppkomsten av en ny idé har faktiskt gjort mig ilsken eftersom jag vetat att den bara kommer att ställa till det för mig. Inte blev det bättre av att jag hittade Kärleken, heller (eller om det snarare var den som hittade mig). Med dess intåg i livet fanns annat jag hellre ville göra än att hamra loss på mina idéer och prototyper. Länge försökte jag hålla dörren stängd kring idéerna av rädsla för att förlora den balans som har sitt ursprung i kärleken.
Det var där någonstans jag köpte båten. Precis när jag slogs som mest kring hur jag skulle hantera den där kreativa bubbelpoolen. Så när den nu visade på den låga hastighetens tjusning kan jag inte annat än försöka tyda budskapet.
Alla de nya smarta sinnen som helt nyligen kommit att förändra förutsättningarna för idérealiserandet är en välsignelse. Jag har i min nya dator inte installerat ett endaste utvecklingsverktyg eftersom jag vet vad som händer om jag har dem tillhands. Jag börjar utveckla själv vilket med tiden gör saker mer invecklade än de hade behövt vara. Istället försöker jag förmedla idéerna och visionerna till andra. Något som egentligen enbart kräver en enda sak av mig – att jag kan acceptera att det tar lite längre tid.
Min utmaning är att inte släppa målet/idén/visionen med blicken under resans gång. Precis som med båten i låg hastighet implicerar att jobba tillsammans med andra att man får viss kursavvikelse. Dessa avvikelser vrider perspektivet för om båten girar 20 grader åt vardera hållet får jag ju tvivelsutan se mer av panoramat. Samma sak i utvecklingsprojekten. De som jobbar med dem och kopplar in sina egna idéer och visioner i processen breddar perspektivet och påverkar inriktningen. De berikar projektet och visionen. Ger upphov till helt nya möjligheter. Möjligheter jag tidigare vägrat släppa fram eftersom jag varit rädd att behöva realisera dem själv.
Lustigt nog är det så att båten inte vandrar så mycket i sidled om det är mycket folk ombord. Logiskt, eftersom vikten från passagerarna får skrovet att gå djupare och därmed ger ökad kursstabilitet. Under förutsättning att lejonparten av passagerarna befinner sig långt fram i båten och att lasten är någorlunda jämnt fördelad mellan sidorna. Är det vad jag ska begripa? Att jag ska ha fullt med folk ombord vid en eventuell havsturné? Att kurshålligheten snarare är beroende av sällskapet och hur de fördelar sig? Är det mitt jobb att se till att ha rätt person på rätt plats för att komma mot målet?
Kanske det. För det handlar ju om båtens balans, precis lika mycket som min egen. Jag har alltid haft en tendens att svaja i låg fart men alltid varit ganska säker i höga hastigheter – något som syns extra tydligt när det handlar om samtal. Jag pratar fort och osammanhängande. Det kan uppfattas som inspirerande – absolut. Men det är också ett uttryck för att jag vill förmedla min vision utan att riskera kursavvikelser. Därav mina många linjetal i utvecklingssammanhang. Eftersom jag inte vill riskera att tappa balansen. Vilket som regel förhindrar andra att komma in i själva processen.
Tankeväckande, det här. Som eventuella läsare märker skriver jag till mig själv. Det hade jag aldrig gjort om det inte funnits eventuella läsare. Tanken på att jag förklarar för eventuella tredje personer och inte bara mig själv gör att jag skriver på ett sätt jag själv kan begripa – något som annars varken hade varit möjligt eller blivit av. Tack.
tisdag 16 juli 2013
Historia
Who´s story? Mine? His?
"Each of us is ultimately the Hero - moving through His Story."
David Wilcox.
Det sitter i orden...
fredag 12 juli 2013
De ytliga 5. Etableringen del ett
Tankarna vandrade. Frågorna han fått ekade runt och fortplantade sig som den där skärmsläckaren han haft på sin dator under mitten på nittiotalet. Det gick runt i huvudet, en cirkulärreferens som han hade svårt att stoppa fastän han ansåg sig vara rätt vass på att styra över sina tankar. Det var som om det fanns nergrävd räls i marken, färdiga sträckningar för tankarnas tåg att röra sig över och fastän han låtit marken återta järnvägsbanken och växa såväl gräs, mossa och träd över stambanan hittade ändå tankarna de gamla invanda tankebanorna och allt det han skapat på insidan av sitt sinne i form av insikt och verktyg – alla de dörrar han öppnat bortom vad han tidigare ansett varit möjligt – allt det fick stå tillbaka eftersom spåren fanns där och tankarna hade lärt sig de vägarna först.
Han tänkte på hur de hamnat här – hur han hamnat här. Han hade varit systemutvecklare – en mycket framgångsrik sådan. Han var en mästerlig systemarkitekt och hade åt sin internationellt baserade huvudman sedan mitten på nittiotalet skapat systemlösningar som säkerligen fortfarande var i bruk. Det hade varit oerhört kul – hela resan. Han hade fått se världen, njuta logiska triumfer och viss ryktbarhet. Han hade till och med fått äran för en del verkliga innovationer – fått stå på scen på något av företagets konvent och ta emot priser, blommor och till och med en check på 100 000 dollar. Han hade blivit utnämnd en "fellow", vilket inom hans företag var den finaste utmärkelsen man kunde få. Det hade varit första gången den tilldelats en svensk.
Den där checken hade visat sig bli lite av en vändpunkt i livet. Kvinnan han hade levt med och han hade förenats av ett mål – de skulle bygga en framtid tillsammans och de hade bägge arbetsmyrans mentalitet. Tusenlapp efter tusenlapp stoppade de in på sitt gemensamma bankkonto och kunde med belåtenhet se hur framtiden tog siffrornas form på kontoutdraget. De bodde relativt enkelt – i och för sig i innerstaden, men de hade köpt sin tvåa innan den råaste prisökningen tagit sin början och var med tanke på lägenhetens dåvarande värde redan lågt belånade till skillnad från de som just klivit in i bostadsmarknaden. De valde systematiskt att arbeta på sin semester och hittills hade de aldrig varit på någon icke-jobbrelaterad resa tillsammans. Allt investerades i framtiden.
När han så på de trettioåtta sekunder det tog att ta emot fellowskapet, blommorna och checken drog ihop mer än dubbelt så mycket som han och hans sambo lyckats jobba ihop på fem år tappade han balansen. Det var som om perspektivet blev förskjutet. Som om arbetsmyran hamnat på en affärsresenärs sko och lyckats kravla sig upp till fönstret på flygplanet och från sin eleverade position fick ett helt nytt perspektiv på vad det var han hållit på och stretat på nere på marken bland tallbarr och andra stackare. Det såg rätt meningslöst däruppifrån. Måhända var han bara en myra, men det ha funnits en anledning till att han hamnat i businessclasskabinen, tänkte han. Och den anledningen var ju rent konkret det patent hans arbetsgivare nu ägde. Ett patent som baserade sig på allt annat än arbete.
Det hade tagit honom exakt fjorton minuter att rita ner idén som var grunden till patentet. Han hade sovit gott efter en natt som börjat alltför sent efter en lite snedseglad afterwork, vaknat med en bild i huvudet som så många gånger tidigare. Detta var hans klassiska sätt att lösa problem – sova med dem, drömma om dem och på morgonen vakna med bilden av lösningen i huvudet. Det här var lite annorlunda eftersom han inte kunde minnas att han beställt fram någon problemlösning inför sänggåendet. Han kunde inte ens minnas det – sannolikt hade han varit rejält påverkad.
Han klev in i duschen och ökade temperaturen tills han började se röda fält för sin inre syn. Så såg han det – det diskreta, omärkbara stöldskyddet som använde befintlig teknologi på ett helt nytt och banbrytande sätt. Över morgonkaffet ritade han ner vad han just sett och letade reda på lite standardkomponentbeskrivningar som visade hur det skulle kunna fungera. Med stor försiktighet förhörde han sig om möjligheterna att det han just tänkt skulle kunna stämma hos sina mer hårdvarunära kollegor och det visade sig att vad han sett där i duschen var genomförbart.
Han tänkte på det länge, nästan ett helt år. Skulle han sluta sin anställning hos storatryggaföretagetmedkontorivarjehålaöverhelajordklotet och starta sitt eget företag eller skulle han stanna kvar och välja tryggheten? Arbetsmyran i honom sa åt honom att stanna och helt enkelt lägga undan sin idé. Men en annan sida hade fått luft. Mot våren året efter att han ritat ner sin duschidé höll han en tämligen vanlig presentation för medarbetare och kundrepresentanter kring en föreslagen arkitektur för ett ganska standardmässigt system. Någon av kundrepresentanterna verkade vara på ett strålande humör och skämten började snart ta överhanden i det lilla konferensrummet. Det var då det hände – han hade börjat lägga fram helt nya idéer och perspektiv "live" så att säga. Spottade ur sig vinklar och möjligheter i samma takt som de kom in i hans sinne. Så hade han aldrig gjort förut – han hade tänkt, analyserat, gjort riskkalkyler och UML-diagram till förbannelse innan han presenterat något för andra överhuvudtaget. Tills den dagen.
Hans kollegor började kalla honom för Kreativ. Med tiden fick han en mer framskjutande roll i arbetet gentemot kund vilket var passande eftersom ett av företagets mest betydelsefulla värdeord var just kreativitet. Han njöt av att se åhörarskaran växa. Från inte så jätteviktiga kundmöten där han fick medverka som den idéspruta han nu benämndes som till att prata inför hundratals åhörare på den årliga kundaktiviteten.
Aldrig hade han känt sig så närvarande som den gången. Tvåhundrafemtio personer hade lyssnat till hans trettio minuter långa utläggning om redundant datalagring – ett ämne som kunde få vem som helst att somna på tre minuter men som han via sina fyndiga liknelser och med sin kluriga humor lyckades förvandla till en riktig inspirerande liten nagelbitare med sina dramaturgiska rötter i den klassiska skräckfilmens omisskännliga gengrekaraktäristik. När han klev av scenen var han totalt och fullkomligt tillfredsställd.
Måndagen efter såg kontoret annorlunda ut. Han hade på något sätt varit med om något som förändrat hans synsätt arbetet. Eller var det jobbet? Och vad var skillnaden? Det handlade inte längre främst om att lösa logiska problem utan det handlade om människor. Att tala till människor så att de kunde begripa vad de annars inte hade kunnat förstå. Egentligen – tänkte han - handlade det inte om att de inte kunde förstå det. Det handlade nog mest om att de inte var intresserade; att de inte orkade ta till sig kunskapen om den inte lockade dem till det. Han hade hittat ett knep – humor – och att bit för bit flytta sig utanför normen för området man skulle presentera inom. På det sättet blev människorna som var satta att lyssna inspirerade att fortsätta lyssna och tillgodogjorde sig innehållet utan att direkt tänka på det.
"Människor är inte dumma. De är lata. Eller kanske snarare ointresserade", hade han tänkt. Jag kan ge dem av mitt intresse – min inspiration – för att få dem att förstå.
Det dagliga rutinarbetet började kännas meningslöst vid jämförelse med presentationerna. Och så när han packade sin väska för att åka till Tyskland en dag låg den där – skissen på hans uppfinning. Klockan var 14 på eftermiddagen och hans plan skulle lyfta 17.20. Han hade gott om tid. Det var nu eller aldrig. Med resoluta steg tog han sin skiss i näven och travade in till sin chef. Han tänkte säga precis som det var. Han visste att han var viktig för företaget nu. Han vågade lägga korten på bordet och ställa frågan vad han hade för möjligheter om han stannade kvar att jämföra med resan om han valde att följa sin idé.
Chefen hade stängt dörren och granskat hans alster. Hon hade tagit fram ett papper och bett honom skriva på samt själv kontrasignerat. Det var ett en månads exklusivitetsavtal för köp av patentgrundande innovation – uttryckt på för företaget sedvanligt kryptisk affärsengelska med amerikansk juristaccent. Han hade bländats och skrivit på efter att ha reflekterat över det besynnerliga i att detta företag kunde prestera ett juridiskt dokument av så ringa längd. Avtalet garanterade honom rätt att om företaget inte ville köpa hans patent så återfick han de fulla rättigheterna inom 30 dagar. Nu blev det inte så. Företaget såg möjligheter i hans idé och valde att köpa det för etthundratusen dollar. Samtidigt blev han utvald att ingå i den exklusiva skaran "Fellows" som träffades två gånger per år på företagets amerikanska huvudkontor och till tonerna av kristallglas fulla av bourbon spånade om framtidens tekniska utveckling. Han var smickrad. Lättad. Lycklig.
Det tog emellertid slut när han fick checken i handen. Knappt hade han fått det förrän perspektivet förändrades, förrän han som första arbetsmyra flög business. Ok, han såg sig själv som fripassagerare men han hade ändå sett vad han hade sett och skadan var i så mening redan skedd. Vad han hade sett var att det tagit fjorton minuter att dra ihop vad han och hans partner lyckats spara ihop på flera år. Det förstörde alla de grundvalar som hans arbetande vilat på och det tvingade honom att omvärdera varje steg han tog. Inte för att han märkt det på en gång – han hade först blivit rastlös, därefter arg och så småningom hade han isolerat sig. Han hade fått sin tilltro till pengar ifrågasatt, så han började intressera sig för vad pengar var för något. Natt efter finkammade han Internet och den litteratur som hans eftersökningar pekade vidare på.
Bilden som växte fram var tydlig men stämde dåligt med arbetsmyrans uppfattning. Åren gick och hans partner började tycka att han gled undan från verkligheten. Hon hade sagt det precis just så. Han hade försökt förklara att han funnit andra, mer fundamentala, synsätt på verkligheten – att han faktiskt hade hittat synsätt som belyste andra meningar med livet. "Du flyr", hade hon sagt. Och lämnat honom. Det var rätt ironiskt nu när han tänkte på saken – att hon varit den som flytt egentligen.
Han tänkte på hur de hamnat här – hur han hamnat här. Han hade varit systemutvecklare – en mycket framgångsrik sådan. Han var en mästerlig systemarkitekt och hade åt sin internationellt baserade huvudman sedan mitten på nittiotalet skapat systemlösningar som säkerligen fortfarande var i bruk. Det hade varit oerhört kul – hela resan. Han hade fått se världen, njuta logiska triumfer och viss ryktbarhet. Han hade till och med fått äran för en del verkliga innovationer – fått stå på scen på något av företagets konvent och ta emot priser, blommor och till och med en check på 100 000 dollar. Han hade blivit utnämnd en "fellow", vilket inom hans företag var den finaste utmärkelsen man kunde få. Det hade varit första gången den tilldelats en svensk.
Den där checken hade visat sig bli lite av en vändpunkt i livet. Kvinnan han hade levt med och han hade förenats av ett mål – de skulle bygga en framtid tillsammans och de hade bägge arbetsmyrans mentalitet. Tusenlapp efter tusenlapp stoppade de in på sitt gemensamma bankkonto och kunde med belåtenhet se hur framtiden tog siffrornas form på kontoutdraget. De bodde relativt enkelt – i och för sig i innerstaden, men de hade köpt sin tvåa innan den råaste prisökningen tagit sin början och var med tanke på lägenhetens dåvarande värde redan lågt belånade till skillnad från de som just klivit in i bostadsmarknaden. De valde systematiskt att arbeta på sin semester och hittills hade de aldrig varit på någon icke-jobbrelaterad resa tillsammans. Allt investerades i framtiden.
När han så på de trettioåtta sekunder det tog att ta emot fellowskapet, blommorna och checken drog ihop mer än dubbelt så mycket som han och hans sambo lyckats jobba ihop på fem år tappade han balansen. Det var som om perspektivet blev förskjutet. Som om arbetsmyran hamnat på en affärsresenärs sko och lyckats kravla sig upp till fönstret på flygplanet och från sin eleverade position fick ett helt nytt perspektiv på vad det var han hållit på och stretat på nere på marken bland tallbarr och andra stackare. Det såg rätt meningslöst däruppifrån. Måhända var han bara en myra, men det ha funnits en anledning till att han hamnat i businessclasskabinen, tänkte han. Och den anledningen var ju rent konkret det patent hans arbetsgivare nu ägde. Ett patent som baserade sig på allt annat än arbete.
Det hade tagit honom exakt fjorton minuter att rita ner idén som var grunden till patentet. Han hade sovit gott efter en natt som börjat alltför sent efter en lite snedseglad afterwork, vaknat med en bild i huvudet som så många gånger tidigare. Detta var hans klassiska sätt att lösa problem – sova med dem, drömma om dem och på morgonen vakna med bilden av lösningen i huvudet. Det här var lite annorlunda eftersom han inte kunde minnas att han beställt fram någon problemlösning inför sänggåendet. Han kunde inte ens minnas det – sannolikt hade han varit rejält påverkad.
Han klev in i duschen och ökade temperaturen tills han började se röda fält för sin inre syn. Så såg han det – det diskreta, omärkbara stöldskyddet som använde befintlig teknologi på ett helt nytt och banbrytande sätt. Över morgonkaffet ritade han ner vad han just sett och letade reda på lite standardkomponentbeskrivningar som visade hur det skulle kunna fungera. Med stor försiktighet förhörde han sig om möjligheterna att det han just tänkt skulle kunna stämma hos sina mer hårdvarunära kollegor och det visade sig att vad han sett där i duschen var genomförbart.
Han tänkte på det länge, nästan ett helt år. Skulle han sluta sin anställning hos storatryggaföretagetmedkontorivarjehålaöverhelajordklotet och starta sitt eget företag eller skulle han stanna kvar och välja tryggheten? Arbetsmyran i honom sa åt honom att stanna och helt enkelt lägga undan sin idé. Men en annan sida hade fått luft. Mot våren året efter att han ritat ner sin duschidé höll han en tämligen vanlig presentation för medarbetare och kundrepresentanter kring en föreslagen arkitektur för ett ganska standardmässigt system. Någon av kundrepresentanterna verkade vara på ett strålande humör och skämten började snart ta överhanden i det lilla konferensrummet. Det var då det hände – han hade börjat lägga fram helt nya idéer och perspektiv "live" så att säga. Spottade ur sig vinklar och möjligheter i samma takt som de kom in i hans sinne. Så hade han aldrig gjort förut – han hade tänkt, analyserat, gjort riskkalkyler och UML-diagram till förbannelse innan han presenterat något för andra överhuvudtaget. Tills den dagen.
Hans kollegor började kalla honom för Kreativ. Med tiden fick han en mer framskjutande roll i arbetet gentemot kund vilket var passande eftersom ett av företagets mest betydelsefulla värdeord var just kreativitet. Han njöt av att se åhörarskaran växa. Från inte så jätteviktiga kundmöten där han fick medverka som den idéspruta han nu benämndes som till att prata inför hundratals åhörare på den årliga kundaktiviteten.
Aldrig hade han känt sig så närvarande som den gången. Tvåhundrafemtio personer hade lyssnat till hans trettio minuter långa utläggning om redundant datalagring – ett ämne som kunde få vem som helst att somna på tre minuter men som han via sina fyndiga liknelser och med sin kluriga humor lyckades förvandla till en riktig inspirerande liten nagelbitare med sina dramaturgiska rötter i den klassiska skräckfilmens omisskännliga gengrekaraktäristik. När han klev av scenen var han totalt och fullkomligt tillfredsställd.
Måndagen efter såg kontoret annorlunda ut. Han hade på något sätt varit med om något som förändrat hans synsätt arbetet. Eller var det jobbet? Och vad var skillnaden? Det handlade inte längre främst om att lösa logiska problem utan det handlade om människor. Att tala till människor så att de kunde begripa vad de annars inte hade kunnat förstå. Egentligen – tänkte han - handlade det inte om att de inte kunde förstå det. Det handlade nog mest om att de inte var intresserade; att de inte orkade ta till sig kunskapen om den inte lockade dem till det. Han hade hittat ett knep – humor – och att bit för bit flytta sig utanför normen för området man skulle presentera inom. På det sättet blev människorna som var satta att lyssna inspirerade att fortsätta lyssna och tillgodogjorde sig innehållet utan att direkt tänka på det.
"Människor är inte dumma. De är lata. Eller kanske snarare ointresserade", hade han tänkt. Jag kan ge dem av mitt intresse – min inspiration – för att få dem att förstå.
Det dagliga rutinarbetet började kännas meningslöst vid jämförelse med presentationerna. Och så när han packade sin väska för att åka till Tyskland en dag låg den där – skissen på hans uppfinning. Klockan var 14 på eftermiddagen och hans plan skulle lyfta 17.20. Han hade gott om tid. Det var nu eller aldrig. Med resoluta steg tog han sin skiss i näven och travade in till sin chef. Han tänkte säga precis som det var. Han visste att han var viktig för företaget nu. Han vågade lägga korten på bordet och ställa frågan vad han hade för möjligheter om han stannade kvar att jämföra med resan om han valde att följa sin idé.
Chefen hade stängt dörren och granskat hans alster. Hon hade tagit fram ett papper och bett honom skriva på samt själv kontrasignerat. Det var ett en månads exklusivitetsavtal för köp av patentgrundande innovation – uttryckt på för företaget sedvanligt kryptisk affärsengelska med amerikansk juristaccent. Han hade bländats och skrivit på efter att ha reflekterat över det besynnerliga i att detta företag kunde prestera ett juridiskt dokument av så ringa längd. Avtalet garanterade honom rätt att om företaget inte ville köpa hans patent så återfick han de fulla rättigheterna inom 30 dagar. Nu blev det inte så. Företaget såg möjligheter i hans idé och valde att köpa det för etthundratusen dollar. Samtidigt blev han utvald att ingå i den exklusiva skaran "Fellows" som träffades två gånger per år på företagets amerikanska huvudkontor och till tonerna av kristallglas fulla av bourbon spånade om framtidens tekniska utveckling. Han var smickrad. Lättad. Lycklig.
Det tog emellertid slut när han fick checken i handen. Knappt hade han fått det förrän perspektivet förändrades, förrän han som första arbetsmyra flög business. Ok, han såg sig själv som fripassagerare men han hade ändå sett vad han hade sett och skadan var i så mening redan skedd. Vad han hade sett var att det tagit fjorton minuter att dra ihop vad han och hans partner lyckats spara ihop på flera år. Det förstörde alla de grundvalar som hans arbetande vilat på och det tvingade honom att omvärdera varje steg han tog. Inte för att han märkt det på en gång – han hade först blivit rastlös, därefter arg och så småningom hade han isolerat sig. Han hade fått sin tilltro till pengar ifrågasatt, så han började intressera sig för vad pengar var för något. Natt efter finkammade han Internet och den litteratur som hans eftersökningar pekade vidare på.
Bilden som växte fram var tydlig men stämde dåligt med arbetsmyrans uppfattning. Åren gick och hans partner började tycka att han gled undan från verkligheten. Hon hade sagt det precis just så. Han hade försökt förklara att han funnit andra, mer fundamentala, synsätt på verkligheten – att han faktiskt hade hittat synsätt som belyste andra meningar med livet. "Du flyr", hade hon sagt. Och lämnat honom. Det var rätt ironiskt nu när han tänkte på saken – att hon varit den som flytt egentligen.
fredag 5 juli 2013
Sjunga med, rymdfärder och markera farled
Reflexen att inte sjunga med håller på att lösas upp. Visst har jag väl drabbats av det tidigare någon gång. Senast det begav sig tittade en svart rufsig hund upp i backspegeln och undrade vad det var för erbarmligt läte som hade väckt henne. Av hänsyn till henne, min omgivning och sannolikt främst min egen självbild har jag inte ägnat mig åt medsång i någon större utsträckning. Tills nu då.
För nu har jag tydligen fällt ner pungen och landat.
Man säger så. Faktiskt.
Och då blir lag lite sugen på att gapa med, tydligen. Var varnade, således. Det är så läckert att se vad som händer och bubblar. Via kontroll- och övervakningsorganet Facebook har jag idag fått se någon kliva utanför ramen och få den där äkta värmen samt fått följa någon som genomför sitt livs drömresa. Folk jag druckit kaffe med. Folk som liksom beslutat sig att ta klivet och lita på att universum är deras kompis, deras alldeles eget att härja runt med.
Den Lille hade drömt bra i natt, precis som sin kompis. Han hade drömt att han tillsammans med två kumpaner byggde en rymdraket och tog en sväng till månen, vidare ut i rymden "och fikade" för att dimpa ner på sina kompisars bakgård, gissningsvis lagom till middagen. Han var eld och lågor över sin dröm och berättade i imponerande detalj hur det universum han fått lära sig om i skolan var beskaffat och vad som skulle kunna krävas av raketvetenskapen för att kunna nå dess ytterst kända kant – Plutos omloppsbana. Och kanske viktigast av allt - han hade fått förstå både via skolan och via hans dröm - att det inte fanns några rymdmonster. Det var nog förutsättningen för entutiasmen. (För den som inte sett på Cartoon Network - barnkanal - så handlar det så gott som programmering kring just rymdmonster).
Jag kom på mig själv med att stoppa in fragment att bygga upp ytterligare drömmar kring. Jag berättade historien om Jules Verne som skrev böcker om fantastiska saker långt innan de dök upp hos oss här i verkligheten. Jag hade sånär berättat att hans Mamma varit verklig i drömmarna för mig i många, många år innan jag träffade henne. Det var snudd på att jag sa det – att drömmar är verklighet fast vid en annan punkt i tiden, men jag lyckades med viss ansträngning låta bli. Den biten måste man upptäcka själv, tror jag. Annars kan man interiktigttro på det och då är det ju en meningslös kunskap som riskerar att leda till prestationsångest.
Jag såg farsan skutta fram där igen. Hur de saker jag sa till Casper var reflektioner av vad jag fick höra av min farsa som liten. Hur det gått till när den där ibland helt vanvettiga optimismen grundlagts tillsammans med något som skulle kunna kallas självförtroende men som nog egentligen är ett förebyggande av förtroendet till omöjligheter.
Casper skulle i alla händelser bli vetenskapsman innan han började med sina planer. Vi pratade lite om hur man blev vetenskapsman och hur viktigt det är att inte glömma bort drömmarna den dagen man har vetenskapsmannaskapet på visitkortet. Jag berättade att jag känt många som gått i skolan för att bli vetenskapsmän och som kommit ut ur skolan med en massa kunskap men som vid det laget glömt alla sina drömmar och därför inte kunde bygga någon rymdraket.
Och så drog jag mig till minnes vad det var jag sa till två av de tre unga herrarna som påpekade att just den av dem som bor i det här huset inte ville leka samma lek som de. Deras problem var egentligen inte just den saken utan de pekade på något slags oskriven regel att det var den man var hemma hos som bestämde vad de andra skulle få leka. Innan jag hann bita mig i tungan hade jag talat om att "gör vad ni vill – man kan inte äga varandras kompisar".
Komplext för en nioåring, det erkännes. Men samtidigt – jag kan hitta saker jag hört min farsa säga mig för tjugo – trettio år sedan idag och ha nytta av dem. Ibland för första gången. Ibland för att jag först förstod vad han menade nu. Det är precis som med drömmar. Ledtrådarna på livets stig är tidlösa och efter att ha sökt dem, funnit några och upptäckt tjusningen i att finna istället för att söka så börjar det gå upp ett ljus kring ytterligare en nivå; att få placera ut dem. Att stoppa in de där gåtorna, tankarna och funderingarna som tar bort hindren, löser upp omöjligheterna och gör det möjligt att följa drömmarna.
Det är meningsfullhet, det. (Och programmering, för den delen).
Jag vet interiktigtvad det är som håller på att hända med mig, men allt kan inte låta bli att kännas enträget och skitjävla underbart. Jag överdriver inte om jag säger att vartenda andetag känns som en njutningsfull, stillsam orgasm. Imorgon åker vetenskapsmannen till sydligare breddgrader och stillheten breder på sitt sätt ut sig innanför tinningarna. Rytmen kan höras. Pulsen. Blodet som forsar fram i ådrorna och kittlar kroppen till liv med det syre det bär med sig. Klart som fan det är svårt att sjunga med i livet.
För nu har jag tydligen fällt ner pungen och landat.
Man säger så. Faktiskt.
Och då blir lag lite sugen på att gapa med, tydligen. Var varnade, således. Det är så läckert att se vad som händer och bubblar. Via kontroll- och övervakningsorganet Facebook har jag idag fått se någon kliva utanför ramen och få den där äkta värmen samt fått följa någon som genomför sitt livs drömresa. Folk jag druckit kaffe med. Folk som liksom beslutat sig att ta klivet och lita på att universum är deras kompis, deras alldeles eget att härja runt med.
Den Lille hade drömt bra i natt, precis som sin kompis. Han hade drömt att han tillsammans med två kumpaner byggde en rymdraket och tog en sväng till månen, vidare ut i rymden "och fikade" för att dimpa ner på sina kompisars bakgård, gissningsvis lagom till middagen. Han var eld och lågor över sin dröm och berättade i imponerande detalj hur det universum han fått lära sig om i skolan var beskaffat och vad som skulle kunna krävas av raketvetenskapen för att kunna nå dess ytterst kända kant – Plutos omloppsbana. Och kanske viktigast av allt - han hade fått förstå både via skolan och via hans dröm - att det inte fanns några rymdmonster. Det var nog förutsättningen för entutiasmen. (För den som inte sett på Cartoon Network - barnkanal - så handlar det så gott som programmering kring just rymdmonster).
Jag kom på mig själv med att stoppa in fragment att bygga upp ytterligare drömmar kring. Jag berättade historien om Jules Verne som skrev böcker om fantastiska saker långt innan de dök upp hos oss här i verkligheten. Jag hade sånär berättat att hans Mamma varit verklig i drömmarna för mig i många, många år innan jag träffade henne. Det var snudd på att jag sa det – att drömmar är verklighet fast vid en annan punkt i tiden, men jag lyckades med viss ansträngning låta bli. Den biten måste man upptäcka själv, tror jag. Annars kan man interiktigttro på det och då är det ju en meningslös kunskap som riskerar att leda till prestationsångest.
Jag såg farsan skutta fram där igen. Hur de saker jag sa till Casper var reflektioner av vad jag fick höra av min farsa som liten. Hur det gått till när den där ibland helt vanvettiga optimismen grundlagts tillsammans med något som skulle kunna kallas självförtroende men som nog egentligen är ett förebyggande av förtroendet till omöjligheter.
Casper skulle i alla händelser bli vetenskapsman innan han började med sina planer. Vi pratade lite om hur man blev vetenskapsman och hur viktigt det är att inte glömma bort drömmarna den dagen man har vetenskapsmannaskapet på visitkortet. Jag berättade att jag känt många som gått i skolan för att bli vetenskapsmän och som kommit ut ur skolan med en massa kunskap men som vid det laget glömt alla sina drömmar och därför inte kunde bygga någon rymdraket.
Och så drog jag mig till minnes vad det var jag sa till två av de tre unga herrarna som påpekade att just den av dem som bor i det här huset inte ville leka samma lek som de. Deras problem var egentligen inte just den saken utan de pekade på något slags oskriven regel att det var den man var hemma hos som bestämde vad de andra skulle få leka. Innan jag hann bita mig i tungan hade jag talat om att "gör vad ni vill – man kan inte äga varandras kompisar".
Komplext för en nioåring, det erkännes. Men samtidigt – jag kan hitta saker jag hört min farsa säga mig för tjugo – trettio år sedan idag och ha nytta av dem. Ibland för första gången. Ibland för att jag först förstod vad han menade nu. Det är precis som med drömmar. Ledtrådarna på livets stig är tidlösa och efter att ha sökt dem, funnit några och upptäckt tjusningen i att finna istället för att söka så börjar det gå upp ett ljus kring ytterligare en nivå; att få placera ut dem. Att stoppa in de där gåtorna, tankarna och funderingarna som tar bort hindren, löser upp omöjligheterna och gör det möjligt att följa drömmarna.
Det är meningsfullhet, det. (Och programmering, för den delen).
Jag vet interiktigtvad det är som håller på att hända med mig, men allt kan inte låta bli att kännas enträget och skitjävla underbart. Jag överdriver inte om jag säger att vartenda andetag känns som en njutningsfull, stillsam orgasm. Imorgon åker vetenskapsmannen till sydligare breddgrader och stillheten breder på sitt sätt ut sig innanför tinningarna. Rytmen kan höras. Pulsen. Blodet som forsar fram i ådrorna och kittlar kroppen till liv med det syre det bär med sig. Klart som fan det är svårt att sjunga med i livet.
onsdag 3 juli 2013
Onsdagsdravel
(Varning för osammanhängande text)
Som jag påpekat många gånger tror jag att förståelsen ofta bor i de allra enklaste sambanden. Inspirerad av solen under gårdagens lågenergiläge lät jag det sjunka. Lät solen svara på frågan utan att blanda in mina tankar. Solen frågade vad det var jag fick av denne. Värme, ljöd det instinktiva svaret. Ok – följ den då, sa solen. Och jag lät den spelas upp och följas för den djupare synen. Jag såg hur det fungerar när vi är på Samui, där språket inte är det främsta sättet att kommunicera utan där det är just värmen som bär förståelse. Humor, där har vi det. Humor är det universella språket. Lekfullt enkel humor som alla förstår oavsett ålder, kön eller kultur. Människor emellan är det kanske där vi har minsta den gemensamma nämnaren där ordet minsta innebär att det är större än något annat.
För det var ditåt resonemanget med himlakroppen drog vidare; enkelhet. Om det är enkelt så är det i någon mån riktigt. Inte för att komplicerade saker direkt är felaktiga, men man måste ställa sig frågan varför de är komplicerade. Om saker är komplicerade så är det eftersom de inte kunnat finnas som enkla, vilket innebär att dess existensberättigande kan ifrågasättas. Det är bara enkla saker som verkligen måste finnas. Saker som skrattet, vatten och kärlek. Komplexa saker består av många enkla saker, arrangerade i en struktur för att göra det komplexa till något annat än beståndsdelarna. Strukturen är ett mönster och den vill alltid säga oss något. Först är budskapet komplext men allteftersom man plockar med delarna blir det enklare och enklare att se vad mönstret betyder. När man väl är färdig betyder det komplexa något helt annat. Det är inte längre komplext. Det förefaller som regel rätt onödigt.
Enkelheten var det ena. Det andra var en impuls kring drömmar. Jag beslutade mig att åka till Örskärs fyr. Jag har sett den under hela min uppväxt vid havet. Den har varit inget mindre än mina drömmars mål när jag lekt med båtarna i strandkanten eller i de varma vattensamlingarna uppe på hällarna. Jag vet inte riktigt exakt hur det kommer att gå till men det lutar åt att jag drar ut båten till havet och tar den långa vägen. När det blir – det har jag ingen aning om. Jag vet bara att det blir. Och att solen kommer att skina, vattnet kommer att vara varmt och att det kommer att ätas middag i Öregrund efteråt. Kanske blir det besök i Gudinge. Och Ängskär. Och Gräsö. Vem vet – kanske blir det Åland på en gång. Drömmen fortsätter där inne, skvalpande av varma, salta dyningar. Jag ser Själhällarna, Mickelsgrund, Brebådan och Gåskänningens bekanta silhuetter. Drömmen gör det levande i mig utan att jag fysiskt är där. Nästan verkligare än i verkligheten. Vilket som nu är vilket. Den är helt okomplicerad. Jag behöver inte ens flytta båten till havet för att uppleva de känslor och den totala lycka de här platserna skapar i mig.
En fråga jag inte ställde rörde manifestation. Det var där tankarna kring orden och dess avskalade betydelse från ingressen kommer in. Jag har ju klurat en del kring det här med pengar. Money. Mani. Att penningens namn på engelska bär på just den mani den är designad att skapa hos människosläktet. Så började jag ge akt lite på vad det var för händelser jag skapade i min verklighet genom mina tankar och utsagor. En gigantisk kassakö på Konsum, till exempel. Och nu i går en elchock för den stackars hunden eftersom jag hade den dåliga smaken att påpeka att han kunde få smaka elstängslets kraft innan han lämnat hästhagen. Alla dessa saker givetvis absolut slumpvisa, men vad är det med slumpen då som envisas med att inträda i mönster med tankar och talade ord? Slumpvishet – bor det något slags visdom om slumpen i ordet? Sannolikt. Slumpen är ett mentalt glidmedel att förklara när det stämmer. För att slippa axla kraften i tankar och ord till dess man orkar ta itu med det, sannolikt. Smart.
Mani som i Money kan ju precis lika gärna stå för manifestation. Att pengar har en inneboende kraft att manifestera drömmar. I min båtåkardröm ovan kommer det att gå åt åtskilliga liter bensin om jag väljer att använda min egen båt, till exempel. Och visst är det något slags konsensus att pengar är den yttersta och viktigaste råvaran för byggen av stordåd inom ramen för vårt så kallade moderna samhälle? Moderna. Mode-rna. Lägenas samhälle. Vilka lägen? De olika lägen som man förflyttar subjekten mellan likt en Day trader att utvinna energi i de rörelser som uppstår. Modet växlar och industrin lever av intäkterna på att ingen riktigt är nöjd med det den har, men vad händer sen? Pengar är en helt fiktiv varelse, ofta komplicerat finansiell men även i sin enklaste form inte essentiell rent fysiskt. Men likväl rätt påtaglig. Bortom pengaspelet slussas energin runt, den energi som det finansiella systemet är riggat att utvinna ur mänskligheten, faktiskt.
Häromdagen försökte någon sluta att röka. Någon försökte kapa bort den makt vederbörande upplevde att toppen på pyramiden hade tagit över denne någons liv. Det såg riktigt, riktigt jobbigt ut. Abstinensen tog ut sin rätt och jag kom till slutsatsen så gott som alla trevliga människor är rökare. Vid första anblicken handlar tobaksindustrin om att tjäna pengar på att människor köper dess produkt tobaken. Men ju närmare man tittar desto fler kaskader av det komplexa ser man. Sedan ett par årtionden har det varit väldigt viktigt att tala om för rökarna att de kommer att dö i cancer. Tydligen lyckades man eftersom det nu finns en helt enastående manifesterad cancerindustri. Likaså finns det en slutarökaindustri som tillhandahåller knep som inte fungerar för att människor ska bli fast i slutarökaläget.
Den energi de individer som röker men tycker att de inte borde röka alstrar är den verkliga produkten av tobaksindustrin. Den utvinns av de som inte har makt att skapa sin egen livsenergi. Det är ren parasitism och den fortsätter i samma spår som häxprocesser, religiöst pålagd skuld, kulturella syndaok och monetära skuldfällor uppstått ur och vandrat. Om vi tar religionen som exempel, vår kristna – så säger den att du föds i skuld in i världen och inte förrän du lagt all din personliga suveränitet och makt i religionens händer är du någorlunda fri. BULLSHIT! Alla är helt och fullkomligt fria som själar och vad man än hör som inte erkänner det är lögn med avsikt att kidnappa sinnen för att sätta den i arbete i det energiproducerande slavlägret mänskligheten incorporated. Där hade vi ett annat ord. Corporation. Incorporation, det senare själva skapandet av företaget. Vad är det som det inkorporeras i? Komplexet, naturligtvis. Företag som juridiska personer med enligt common-law-ländernas sätt att se på saken mänskliga rättigheter i samhället som i allt färre kluster utvinner energi ur den där vilseledda mänskligheten.
Allt det där ser vid första anblicken väldigt komplicerat ut. Som enskild, enkel, liten människa att ha en hel värld av storföretag som är ute efter dina pengar, din manifestationsförmåga och din energi. En hel värld av inkorporerade entiteter vars tentakler slingrar sig för att komma åt din törst efter nikotin, telefoni, kläder, mat, näring, musik, sex, frihet och självförverkligande. Som formar komplexa tunnlar för dina tankar att färdas i, som tvingar dig ner på knä att bekänna den myriad av moderna gudar i form av varumärken, plastiskt skapade kändisar och trender.
Går du på det?
Inte längre, va.
Dåså. Svårare än så var det inte. Det var alltså väldigt enkelt visade det sig.
Och rökningen, då? Eller den där skulden på huset? Eller de obetalda räkningarna? Eller den där lögnen du burit på? Eller det dåliga samvetet? Den där ischokladbiten du stal när du var fem år?
Skit i det. Allt jämnar ut sig ändå. Den som du ljugit för vet att du ljugit – i sin själ – och om vederbörande älskar dig så gör han eller hon det likväl. Lögnen har du skapat själv och du kan när som helst upplösa den. Rökningen? Det är faktiskt inte ditt problem, kära rökare. Det enda du måste göra är att se till att skicka den energimässiga räkningen för ditt beroende dit den hör hemma istället för att bära runt på skuld för något någon annan planterat in i ditt liv. Energispelet är bra mycket mer verkligt än lungcancer – det är därför du så sällan hör talas om det. Det är så enkelt och okomplicerat att det inte finns plats för det i de komplexa strukturerna. Samma sak med ekonomisk eller kanske snarare finansiell skuld – låt det vara kreditorernas problem. De har skapat en skuld ur tomma intet och tycker sig äga din frihet. Gå till botten av din personlighet och säg åt dem att skärpa sig. Du kan inte ägas av någon annan än dig själv.
Sådetså.
(Det var någon som sa att jag borde bli sommarpratare. Hade varit trevligt eftersom kravet på röd tråd kanske inte är så stort. Får kliva in i ljudbåset någon dag och prova.)
Som jag påpekat många gånger tror jag att förståelsen ofta bor i de allra enklaste sambanden. Inspirerad av solen under gårdagens lågenergiläge lät jag det sjunka. Lät solen svara på frågan utan att blanda in mina tankar. Solen frågade vad det var jag fick av denne. Värme, ljöd det instinktiva svaret. Ok – följ den då, sa solen. Och jag lät den spelas upp och följas för den djupare synen. Jag såg hur det fungerar när vi är på Samui, där språket inte är det främsta sättet att kommunicera utan där det är just värmen som bär förståelse. Humor, där har vi det. Humor är det universella språket. Lekfullt enkel humor som alla förstår oavsett ålder, kön eller kultur. Människor emellan är det kanske där vi har minsta den gemensamma nämnaren där ordet minsta innebär att det är större än något annat.
För det var ditåt resonemanget med himlakroppen drog vidare; enkelhet. Om det är enkelt så är det i någon mån riktigt. Inte för att komplicerade saker direkt är felaktiga, men man måste ställa sig frågan varför de är komplicerade. Om saker är komplicerade så är det eftersom de inte kunnat finnas som enkla, vilket innebär att dess existensberättigande kan ifrågasättas. Det är bara enkla saker som verkligen måste finnas. Saker som skrattet, vatten och kärlek. Komplexa saker består av många enkla saker, arrangerade i en struktur för att göra det komplexa till något annat än beståndsdelarna. Strukturen är ett mönster och den vill alltid säga oss något. Först är budskapet komplext men allteftersom man plockar med delarna blir det enklare och enklare att se vad mönstret betyder. När man väl är färdig betyder det komplexa något helt annat. Det är inte längre komplext. Det förefaller som regel rätt onödigt.
Enkelheten var det ena. Det andra var en impuls kring drömmar. Jag beslutade mig att åka till Örskärs fyr. Jag har sett den under hela min uppväxt vid havet. Den har varit inget mindre än mina drömmars mål när jag lekt med båtarna i strandkanten eller i de varma vattensamlingarna uppe på hällarna. Jag vet inte riktigt exakt hur det kommer att gå till men det lutar åt att jag drar ut båten till havet och tar den långa vägen. När det blir – det har jag ingen aning om. Jag vet bara att det blir. Och att solen kommer att skina, vattnet kommer att vara varmt och att det kommer att ätas middag i Öregrund efteråt. Kanske blir det besök i Gudinge. Och Ängskär. Och Gräsö. Vem vet – kanske blir det Åland på en gång. Drömmen fortsätter där inne, skvalpande av varma, salta dyningar. Jag ser Själhällarna, Mickelsgrund, Brebådan och Gåskänningens bekanta silhuetter. Drömmen gör det levande i mig utan att jag fysiskt är där. Nästan verkligare än i verkligheten. Vilket som nu är vilket. Den är helt okomplicerad. Jag behöver inte ens flytta båten till havet för att uppleva de känslor och den totala lycka de här platserna skapar i mig.
En fråga jag inte ställde rörde manifestation. Det var där tankarna kring orden och dess avskalade betydelse från ingressen kommer in. Jag har ju klurat en del kring det här med pengar. Money. Mani. Att penningens namn på engelska bär på just den mani den är designad att skapa hos människosläktet. Så började jag ge akt lite på vad det var för händelser jag skapade i min verklighet genom mina tankar och utsagor. En gigantisk kassakö på Konsum, till exempel. Och nu i går en elchock för den stackars hunden eftersom jag hade den dåliga smaken att påpeka att han kunde få smaka elstängslets kraft innan han lämnat hästhagen. Alla dessa saker givetvis absolut slumpvisa, men vad är det med slumpen då som envisas med att inträda i mönster med tankar och talade ord? Slumpvishet – bor det något slags visdom om slumpen i ordet? Sannolikt. Slumpen är ett mentalt glidmedel att förklara när det stämmer. För att slippa axla kraften i tankar och ord till dess man orkar ta itu med det, sannolikt. Smart.
Mani som i Money kan ju precis lika gärna stå för manifestation. Att pengar har en inneboende kraft att manifestera drömmar. I min båtåkardröm ovan kommer det att gå åt åtskilliga liter bensin om jag väljer att använda min egen båt, till exempel. Och visst är det något slags konsensus att pengar är den yttersta och viktigaste råvaran för byggen av stordåd inom ramen för vårt så kallade moderna samhälle? Moderna. Mode-rna. Lägenas samhälle. Vilka lägen? De olika lägen som man förflyttar subjekten mellan likt en Day trader att utvinna energi i de rörelser som uppstår. Modet växlar och industrin lever av intäkterna på att ingen riktigt är nöjd med det den har, men vad händer sen? Pengar är en helt fiktiv varelse, ofta komplicerat finansiell men även i sin enklaste form inte essentiell rent fysiskt. Men likväl rätt påtaglig. Bortom pengaspelet slussas energin runt, den energi som det finansiella systemet är riggat att utvinna ur mänskligheten, faktiskt.
Häromdagen försökte någon sluta att röka. Någon försökte kapa bort den makt vederbörande upplevde att toppen på pyramiden hade tagit över denne någons liv. Det såg riktigt, riktigt jobbigt ut. Abstinensen tog ut sin rätt och jag kom till slutsatsen så gott som alla trevliga människor är rökare. Vid första anblicken handlar tobaksindustrin om att tjäna pengar på att människor köper dess produkt tobaken. Men ju närmare man tittar desto fler kaskader av det komplexa ser man. Sedan ett par årtionden har det varit väldigt viktigt att tala om för rökarna att de kommer att dö i cancer. Tydligen lyckades man eftersom det nu finns en helt enastående manifesterad cancerindustri. Likaså finns det en slutarökaindustri som tillhandahåller knep som inte fungerar för att människor ska bli fast i slutarökaläget.
Den energi de individer som röker men tycker att de inte borde röka alstrar är den verkliga produkten av tobaksindustrin. Den utvinns av de som inte har makt att skapa sin egen livsenergi. Det är ren parasitism och den fortsätter i samma spår som häxprocesser, religiöst pålagd skuld, kulturella syndaok och monetära skuldfällor uppstått ur och vandrat. Om vi tar religionen som exempel, vår kristna – så säger den att du föds i skuld in i världen och inte förrän du lagt all din personliga suveränitet och makt i religionens händer är du någorlunda fri. BULLSHIT! Alla är helt och fullkomligt fria som själar och vad man än hör som inte erkänner det är lögn med avsikt att kidnappa sinnen för att sätta den i arbete i det energiproducerande slavlägret mänskligheten incorporated. Där hade vi ett annat ord. Corporation. Incorporation, det senare själva skapandet av företaget. Vad är det som det inkorporeras i? Komplexet, naturligtvis. Företag som juridiska personer med enligt common-law-ländernas sätt att se på saken mänskliga rättigheter i samhället som i allt färre kluster utvinner energi ur den där vilseledda mänskligheten.
Allt det där ser vid första anblicken väldigt komplicerat ut. Som enskild, enkel, liten människa att ha en hel värld av storföretag som är ute efter dina pengar, din manifestationsförmåga och din energi. En hel värld av inkorporerade entiteter vars tentakler slingrar sig för att komma åt din törst efter nikotin, telefoni, kläder, mat, näring, musik, sex, frihet och självförverkligande. Som formar komplexa tunnlar för dina tankar att färdas i, som tvingar dig ner på knä att bekänna den myriad av moderna gudar i form av varumärken, plastiskt skapade kändisar och trender.
Går du på det?
Inte längre, va.
Dåså. Svårare än så var det inte. Det var alltså väldigt enkelt visade det sig.
Och rökningen, då? Eller den där skulden på huset? Eller de obetalda räkningarna? Eller den där lögnen du burit på? Eller det dåliga samvetet? Den där ischokladbiten du stal när du var fem år?
Skit i det. Allt jämnar ut sig ändå. Den som du ljugit för vet att du ljugit – i sin själ – och om vederbörande älskar dig så gör han eller hon det likväl. Lögnen har du skapat själv och du kan när som helst upplösa den. Rökningen? Det är faktiskt inte ditt problem, kära rökare. Det enda du måste göra är att se till att skicka den energimässiga räkningen för ditt beroende dit den hör hemma istället för att bära runt på skuld för något någon annan planterat in i ditt liv. Energispelet är bra mycket mer verkligt än lungcancer – det är därför du så sällan hör talas om det. Det är så enkelt och okomplicerat att det inte finns plats för det i de komplexa strukturerna. Samma sak med ekonomisk eller kanske snarare finansiell skuld – låt det vara kreditorernas problem. De har skapat en skuld ur tomma intet och tycker sig äga din frihet. Gå till botten av din personlighet och säg åt dem att skärpa sig. Du kan inte ägas av någon annan än dig själv.
Sådetså.
(Det var någon som sa att jag borde bli sommarpratare. Hade varit trevligt eftersom kravet på röd tråd kanske inte är så stort. Får kliva in i ljudbåset någon dag och prova.)
tisdag 2 juli 2013
Mönstersyn
Det här med mönstren. Mönstersyn. Den personliga upplevelsen. Intelligens. Det sägs att intelligens är förmågan att se mönster och det sägs att människan är den mest intelligenta av varelserna som lever här på jorden. Vare sig något av de påståendena stämmer eller inte så är det en väldigt intressant tankemodell. Upptäckandet och igenkännandet av mönstren.
Låt oss säga att de saker – de former och entiteter – som rör sig omkring varandra efter gravitationens princip för oss här genom sin samverkan skapar den upplevelse vi kallar livet. Var och en har ju sitt eget liv – sin egen punkt att blicka ut ifrån. Punkten är i förflyttning genom livet och därmed förändras vad vi ser, fastän det huvudsakligen är samma saker vi ger liv åt genom att titta på dem.
Kanske är pulserna i tiden – hjärtslagen – ett stroboskop som lyser upp livet i ett specifikt ögonblick och får mig som åskådare att erhålla ett visst intryck. Kanske är det därför världen ser så olika ut beroende på vem som tittar på den. Kanske är det så jag skapar min tillvaro. Och kanske är det också därför livet tillsammans med den som har en vibration som ligger mycket nära min egen blir så vanvettigt ljuvligt. Kärlekens resonans, överensstämmelse och symmetri.
Och kanske är stjärnorna där de är – just när de är det – som en reflektion av den kropp vi befinner oss på tillsammans. Kanske speglar stjärnhimlen jordens eller rentav solens puls – intryck som kommer till oss som är en del av dess medvetande i belysningen av det stroboskop vi färdas på och därigenom är en villkorslöst bunden del av.
För ett par år sedan klurade jag på om människan skulle släppa greppet att leta efter "problemet" i sin felsökning och istället börja söka sammansatta orsaker till de verkningar man upplevde – se "Människans fortsatta utveckling". Men med insikter kring att saker egentligen aldrig är "fel" utan att det om det upplevs som felaktigt snarare handlar om en föreslagen kurskorrigering från själva meningen, framhävt i den stroboskopiska belysningens infinner sig också tankar kring vad problemlösning och därmed intelligens är för något.
Kanske handlar det snarare om att se tecknen. Läsa dem. Att tyda det universella språket. Ska klura lite på det.
Låt oss säga att de saker – de former och entiteter – som rör sig omkring varandra efter gravitationens princip för oss här genom sin samverkan skapar den upplevelse vi kallar livet. Var och en har ju sitt eget liv – sin egen punkt att blicka ut ifrån. Punkten är i förflyttning genom livet och därmed förändras vad vi ser, fastän det huvudsakligen är samma saker vi ger liv åt genom att titta på dem.
Kanske är pulserna i tiden – hjärtslagen – ett stroboskop som lyser upp livet i ett specifikt ögonblick och får mig som åskådare att erhålla ett visst intryck. Kanske är det därför världen ser så olika ut beroende på vem som tittar på den. Kanske är det så jag skapar min tillvaro. Och kanske är det också därför livet tillsammans med den som har en vibration som ligger mycket nära min egen blir så vanvettigt ljuvligt. Kärlekens resonans, överensstämmelse och symmetri.
Och kanske är stjärnorna där de är – just när de är det – som en reflektion av den kropp vi befinner oss på tillsammans. Kanske speglar stjärnhimlen jordens eller rentav solens puls – intryck som kommer till oss som är en del av dess medvetande i belysningen av det stroboskop vi färdas på och därigenom är en villkorslöst bunden del av.
För ett par år sedan klurade jag på om människan skulle släppa greppet att leta efter "problemet" i sin felsökning och istället börja söka sammansatta orsaker till de verkningar man upplevde – se "Människans fortsatta utveckling". Men med insikter kring att saker egentligen aldrig är "fel" utan att det om det upplevs som felaktigt snarare handlar om en föreslagen kurskorrigering från själva meningen, framhävt i den stroboskopiska belysningens infinner sig också tankar kring vad problemlösning och därmed intelligens är för något.
Kanske handlar det snarare om att se tecknen. Läsa dem. Att tyda det universella språket. Ska klura lite på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
