Domen

Visst är det bra att ha städdag. Plocka ihop vad som ansamlats, packa det i soppåsar och blicka ut över sin boning med vetskapen att jag gjort de där valen. Att vad som står kvar är vad jag önskar omge mig med. Men glömmer man att ta ut soppåsarna, slarvar lite i hörnen och skjuter upp de logiska konsekvenserna av själva städandet så kommer det med tiden att börja lukta. Surt, dessutom. Med tilltagande surhet har jag känt puffarna tränga fram ur de bägge svarta platstäckarna invid dörren. Dem jag inte riktigt haft hjärta att hiva över min bonings yttre gräns.

Surheten har tilltagit för varje dag. Och även om jag söker hantera dess uppkomst, dess uppblossade och i viss mån hantera själva symptomen så blir det inget annat än ett förlorande slag så länge som jag låter säckarna stå där och stinka. Jag kan ju parfymera och luftrekonditionera till förbannelse utan att så att säga lösa problemet. Det enda som händer är att jag mattas ut till följd av parfymeringen. Så. Då ställer jag mig frågan varför jag behåller säckarna. Och vad det är i dem. Ställer frågan till den insomnande och får svaret en lång nattsömn senare.

I säckarna ligger fördelat på två den dom jag fick för ganska precis 20 år sedan. Domen var enhällig och uttalad utan möjlighet att missförstås: jag hade förstört den familj som fött mig och fostrat mig. De bägge sopsäckarna innehåller förutom själva domen (vilken blott är en liten postitlapp på botten) allt bevismaterial som underligt nog ansamlats fram till dags dato för att i efterhand styrka domslutet, prydligt fördelat per nämndeman. Säckarnas innehåll är för mig inget annat än bränslet för ett malande genuint dåligt samvete. Det är därför de stinker. Stinker surt.

I 20 år har jag bibehållit den status domen givit mig. Jag har accepterat och internerat konsekvenserna och mer eller mindre slagit mig till ro med det faktum att ”jo, jag sabbade den familj jag växte upp i och svek dem så att de är nervvrak i dag, men vad kan man göra? Ingen är perfekt.”. Det höll ända tills det senaste angreppet. Denna gång under nya förutsättningar.

Diplomaten finns inte där längre. Det finns ingen att söka balansera konflikten. Vilket jobb han har gjort – vilket slit! Självklart har det slitit på honom. Nött. Frätt genom hans benmärg och låtit tumörerna växa som de har velat. Jag som till och med gått så långt att jag erkänt för mig själv att mitt svek blev hans dödsdom. Fy fan vad enfaldigt av mig. Att jag räddade mig själv och flydde gjorde att han blev ensam kvar i syrabadet. Så indirekt, jovisst – men det är inte min syra han har badat i.

Jag ser nu att domen var politisk. Att den meddelades av bekvämlighetsskäl för att låta nämndemänen slippa undan en självinsikt som hade kunnat föranleda en mognadsprocess. Ett offer för att låta dem bibehålla sin världsbild (känns det igen?). Jag vet att domen och dess existens givit nämndemännen en lämplig måltavla när de mött motstånd i livet. Att blicka tillbaka på sin trasiga familj, tänkt på den som sabbat den och alla de svek han åstadkommit för att kunna fälla en så kallat rättmätigt förorättad tår och gå vidare med livet iklädd en varm och trevlig offerkofta.

Domen negligerade fullständigt anledningarna till att jag lämnade familjen. Fullständigt. Jag gjorde det av mental självbevarelsedrift. I den lämnade familjen rådde en destruktiv belöningsmekanism; den som kunde påvisa att det var mest synd om sig själv vann i varje tekning. Det hela blev en lipsillarnas teaterskola – mycket passande propedeutisk kurs inför en tillvaro i offerkofta – med drama som huvudämne. Jag behärskade inte teaterstycket. Jag hade redan gråtit nog under de tidiga skolåren. Jag hade blivit någon annan redan då. Ville inte försöka göra mig mer ledsen. Så jag stack. Och blev därmed syndabocken. Men också mig själv.

Fy fan. Vilket fruktansvärt elakt sätt att leva sina liv. Att låta mig gå här och tro att jag sabbat allt det där för att själva få anledning att njuta offerkoftans mjuka villkorslösa värme då och då. Att låta mig vältras i mitt eget dåliga samvete när era själar vet exakt hur det förhåller sig under det att ni finner energin att undanhålla insikten från era sinnen rakt ur mitt dåliga samvete. Jag kan förakta människor för hur de väljer att tänka – för hur deras sinnen rör sig – men där kan själen kliva in och reda upp saker. I dessa bägge fall vetefan. Kan inte annat än se att detta djävulskap har sin upprinnelse i själen. Då finns det ju inte så mycket hopp, egentligen.

Jag har mött De Giriga många gånger. De som första reflektion inför en ny situation låter tanken göra ett överslag kring vad jaget kan få ut av det. Jag kan se hur reptilhjärnan söker sitt byte, sin vinning, i varje ögonblick. Jag har aldrig förstått hur det fungerar sedan. För de gånger jag själv lyckats roffa åt mig av andra har jag inte drabbats av annat än dålig sömn och elände för att sedan försöka hitta något sätt att jämna ut det jag ställt till med. Men jag kan tro att om man inte drabbas av det så blir det motsatsen. Man söker döva känslan genom att ackumulera än mer. Och därefter ytterligare. Och så vidare.

Det är därför de bägge säckarna är så tunga. Och stinker så surt. Men idag är det tisdag. Och på tisdagkvällar har återvinningsstationen i Kungsgården öppet. Så till kvällen har de bägge säckarna hamnat i en container märkt brännbart. Och när Gästrike Återvinnare satt fyr på dessa bägge säckar kommer den bokförda oförrätten i de bägge verksamheterna att behöva avskrivas omgående. Må vara att det innebär konkurs och blottläggande av själens rätta väsen. Domen har ätit på mig tillräckligt länge och den suversivt inhämtade skadeståndet är per definition illegitimt. Men oroa sig inte, jag ämnar inte kräva det åter.


Det var väldigt skönt att få komma till den här punkten, ett stort tack till alla medverkande. Jag vet att inget är färdigt utan att allt rör på sig så länge vi har tiden och det skulle förvåna mig om jag inte får anledning att omvärdera denna punkt längre fram. Det är ju själva meningen. Men jag har så länge sökt svaret på varför jag har så svårt för de som försätter sig i offerrollen med det uppenbara uppsåtet att undslippa ansvar. Och de som genom att döma offrar andra för att bibehålla sin egen – ofta krackelerande – världsbild. Vem vet, kanske finns det sådana som faktiskt dömer rättfärdigt och de som befinner sig i offerrollen för att de verkligen behöver det. Detta är mycket, mycket lärorikt. Återigen – stort tack.

Aberdoch

Oförklarligt på sitt lilla vis. När gubben går och blir folkilsk. Kanske tur att jag aldrig fullföljde den där jägarexamen i alla fall. Småsaker. Datorer som förlorar ljudet. Folk som inte har vett att hjälpas åt. Och sådana som inte är ödmjuka inför vad det är de gör när de jobbar. ”Ödmjukhet förihelvete”. ”Ta för fan och samarbeta nu så vi kommer härifrån”. För att inte tala om en läckande hydrofor.

Nej, jag har nog inte varit direkt genomcharmig de senaste dagarna och när jag landar på soffan med dundrande hjärta och en bultande trötthet tvingas jag ställa frågan varför. Varför den jagade känslan? Varför surludde? Varför utfallen mot vardagens småsaker? Varför väsnas om alla de där sakerna jag vet att jag inte kan ändra på? Jo, för att pysa ut lite ilska naturligtvis.

Och vem eller vilka riktar sig ilskan mot? Vem eller vilka kan jag gå runt och reta mig på så pass mycket att det berör mig i den omfattning att jag måste pysa? Finns – i all ödmjukhet – bara en möjlig kandidat. Den ende jag någonsin kunnat bli riktigt rosenrasande på, nämligen – mig själv. Jävla klantarsel.

Återstår att ta reda på varför jag blivit ilsken för att kunna bli sams (med mig själv) igen. Jo, det vet jag ju. Det var när jag såg den där dörren. Här inne finns en källa. Alla har den. I mitt fall har dörren till rummet som hyser den stått olåst och på vid gavel. Jag har spänt ögonen i dem som passerat den och avtvingat dem något slags mognadsgrad för att få passera. Med ett undantag.

Offren har haft fripass. Och fan vad med offer det har knatat över den där tröskeln. Människor som inte orkat tagit itu med sig själva och istället klivit in och fyllt på hos mig. Tankat. Kört femtio mil till för att återvända och tanka igen. ”Inte ska jag svika”, har jag sagt. ”Kom till mig om det är något”. Eller något liknande. Vad har det gjort med besökarna? Vad har jag givit dem?

Ett uppskjutande. De har fått möjligheten att slippa ta itu med sig själva ytterligare en tid. Där snackar vi björntjänst i den sämsta tänkvara upplagan. Jag vill ju gärna tro att jag varit generös när jag låtit dem komma. Vill tro att jag varit snäll, välmenande och givmild. Men är det egentligen inte ryttgradslöst feg jag varit? Många har hävdat det. Och jag har avfärdat dem eftersom jag trott de talat i egen sak. Att de varit avundsjuka på andra som tankat och haft viljan att äga källan helt för eget bruk.

Men oaktat deras motiv har det funnits en mening värld att ta fasta på. Generositet och givmildhet är en sak. Feghet en annan. Men de kan vara svåra att skilja på. Visst har jag sett hur de mumsat i sig. Stått där i dörröppningen likt en frukostplankare på Scandic i begrepp att käka sin tredje frukost samma morgon. Jag har sett deras förvånade miner när de lyckas komma undan med det ytterligare en gång.

Jag vet att det ytterst inte är mitt problem. Jag vet att den som mumsar i sig på andras bekostnad själv får bära det och att det inte är upp till mig att skipa något slags rättvisa – den finns där på sitt lilla sätt ändå. Men kanske har jag varit taskig som låtit det hända. Som inte begränsat tillgången och därigenom den uppkomna obalansen. Lyfter frågan om detta med rättrådighet och att ge sig på saker man föraktar.

Jag har nu helt slutat följa media. Jag ser särintressen och agendor bakom varje ord, varje artikel och story. Jag ser grundlurade journalister på jakt efter egen framgång som gladeligen låter sina stjärthål penetreras av de mest hänsynslösa kukskallar för att vinna omvärldens acceptans. Som mer än gärna deltar i den mentala gruppvåldtäkten av den västerländska populationen utan att bemöda sig om att se den större bilden (ni ser – jag är verkligen ilsken).

Min farsa var världens största optimist och diplomat. Hans avtryck i mig går djupare än jag kunnat ana. Hur jag i varje liten detalj låtit hoppet om människan i såväl allmänhet som synnerhet leva. Och hur jag rent reflexmässigt kommit sättandes med spackelspaden att förhindra konflikter att ta fart. Tror nog att mitt stjärthål är ganska rymligt det med när man tänker på saken. För folk som beter sig som jag gjort är användbara. Mycket.

Men så – för ett par veckor sedan – ställde sig en skitsak i vägen för hela min mentala modus operandi. En konflikt i form av en stor jävla spegel i viken jag kunde se bakåt i tiden. Se hur jag släppt in alla bärandes offerkofta till källan för att tanka och vad detta i sin tur inneburit. Varför förhållanden och relationer varit så ojämna och meningslösa. Varför det varit så svårt att verkligen tro på att någon ska resa sig. Och varför livet innan jag kom Hit knappt går att minnas utan drunknar i sin egen meningslöshet.

Vi är här för att lära oss hantera ljus och energi (och deras motsatser). Den saken är jag mer säker på än någonting annat. Att ge andra möjlighet att villkorslöst tanka ljus och energi ur den egna källan är inget annat än att beröva dessa människor möjligheten att lära sig att hantera sig själva. Därmed inte sagt att det handlar om transaktioner och personligt vinnande. Tvärtom; för mig är att få hjälpa till det mest belönande som finns. Men att hjälpa kan vara så olika saker.

Så. Jag tror att jag börjar begripa vad det är som gjort mig ilsken på mig själv. Och jag tror att jag kan börja begripa vad det sätter mig i för situation. När jag ser mig omkring finns nästan inga energitankare kvar. De har försvunnit, helt av sig själva. Tack och lov för det. Hade de suttit där vid källan när jag begrep vad det var som tilldrog sig hade jag nog sprängt stället.

Jag kan inte låta bli att se bra saker i människor, oavsett var i livet de befinner sig. Men jag tror att jag börjar kunna låta bli att systematiskt hålla dem under armarna när de fäktar mot sina mentala väderkvarnar. Att inte hjälpa till kan vara den allra största hjälpen ibland. Att ta ett kliv tillbaka och låta saker ha sin gång är för mig att undertrycka en väl inövad reflex.

Att hjälpa andra genom att aktivt välja att inte hjälpa dem är också att hjälpa andra, något jag inser när jag stirrar i den där spegeln. Precis som Hon – så lite hon är - bevisat att jag kan få hjälp av andra när jag verkligen behöver det. Så, nu kanske molnet lättar. Hoppas.

Städdag

Jag har blivit riktigt ledsen. I går eftermiddag. I min bil. Det kanske inte låter sådär vansinnigt banbrytande men saken är den att jag väldigt, väldigt sällan blir ledsen. Jag har nog inte varit riktigt ledsen på tjugo år. Inte på det lilla viset. Med ledsen menar jag inte själva yttringarna - att hänga med huvudet, gråta eller småmuttra mot omgivningen. Med ledsen menar jag känslan i hjärtat. Inte ett hugg, inte ett plötsligt upplossande. Nej, ledsamheten är inte sådan – i alla fall inte för mig.

Ledsenheter är den stillsamt flytande vattenmängd som rinner fram på känslans yta efter att ha tinat loss ur ett berg av is. Ett isberg vars kalla kärna vuxit på sig genom åren och genom ansamlande av min fuktiga utandningsluft blivit till ett berg, format av mina utandningar, av min värme – till en stor monolitisk klump av is mitt inne i mig. När den smälter frigörs allt vad den byggts upp av. Alla de ord, tankar och känslor den sugit åt sig sätts åter fria på känslans lilla insjö. Det är att vara ledsen för mig.

I går smälte hela sista biten ur energin från ett mycket spänt och ansamlat sinne. Rännilarna nådde stranden ungefär samtidigt och skapade symmetriska mönster i ytan. De som känner mig – verkligen känner mig – såg vad det var som hände. Kände. För första gången i mitt liv fanns där någon som förstod. Som kände vad jag kände. Och vi pratade. Aldrig förut har jag pratat om just det. Kärnan lade sig i dagen. Tack.

Så. När jag nyss  vaknade var det inte utan viss uppsluppenhet. Den förhöjda ytnivån i känslan ger utrymme för ytterligare djup. Men förbehållet att vårda isen och låta den fortsätta ta tull på min värme är dött. Jag känner mig friare än någonsin. Lösgjord från en livslång boja av skuld. Ett slags ofrivilligt slavkontrakt signerat av en liten pojke som inte var begåvad med mer än en snuttefilt, sina tårar och skuld.

Jag tror att man väljer dem. Och jag valde med omsorg. Aldrig hade jag kunnat tänka mig en mer givande kombination. Den ena som upphov till isberget, illustrerande det enkelriktande tagandet, den andra att rycka mig ur gropen, gestaltande den villkorslösa generositeten - att leda mig till glädje och locka mig att utforska världen med fast blick riktad mot det positiva i livet. Liven, snarare. Isberget härrör ur mitt allra första liv. Det som tog slut för åtminstone 25 år sedan.

Jag har mött isbergsmänniskor många gånger genom livet. De har så att säga öppnat dörren åt varandra. Jag har slagits med dem och insett att jag har en utmaning lagd inför mina fötter. För att inte såra de kvarlevande välmenande har jag inte kunnat ta ställning. Istället har lager till lager av is växt till inom mig.

Förbehållen är borta nu och jag kan kliva upp och anta utmaningen. De som inte kan ta mig som jag är ska bort. Ha så trevligt i varandras sällskap. Nu har mycket att lära av er själva. Inte under den väl vävda snuttefilten. Den som doftar av mina så väl beskrivna oförrätter, döden och andra livets hittepårealiteter. Och hör av er när den är uppeldad. Inte förr. Tack.

Och för den som känner sig berörd men inte förstår. Läs igen. Tills ni förstår. Ring inte. Skriv inte. Läs igen. Tack igen.

Kostymen

Det hänger en kostym i min garderob. Det ligger damm på axlarna och den passar sisådär, men den hänger där. Numera mest som ett minne från svunnen tid. Jag har levt i den där kostymen, tillbringat hela år i den. Den har varit ett villkor för alla de liv jag levt och jag har den att tacka för otaliga lärdomar som utan dess existens inte varit möjliga.

Kostymen uppstod som lösning på ett bekymmer som jag tror är ganska många slåss med någon gång i livet – gränssnittet mot andra människor. De tonarter, protokoll, sociala oskrivna kontrakt, energitransaktioner, skuldfällor, ritualer, projektioner och andra företeelser som finns där i den domän där människor möter människor i form av just människor.

Mina tentakler har alltid varit alldeles för långa. I utfällt skick har de trasslat in sig all möjlig bråte och inte sällan har de fastnat där med det icke-önskvärda resultatet att jag när jag studerat bråten färdig och vill gå vidare så har jag rivit ner strukturer som varit viktiga för andra. Kanske har jag i min missklädsamma nyfikenhet och vilja att gå vidare ödelagt en struktur där någon bestämt sig för at leva.

Det där med tentaklerna har varit jobbigt eftersom det gör ont i mig när jag orsakar andra skada. Och inte blir det bättre av att jag i standardversionen – i likhet med kanske varje annan människa – inte haft något som helst skydd mot känslointryck över huvud taget. Dålig kombination, kanske. Men en triggande sådan. Efter ett tag.

All min omvärlds ledsenhet, ilska, skuld och aggression fann direkt sin återgivna klangbotten i min känslas yta. Speglades och gav upphov till ringar. När någon var ledsen hade jag inte en tanke på att det skulle kunna vara på grund av någon annan än mig själv. När någon var arg var det på något sätt samma sak.

Jag kan fortfarande känna smaken i munnen av den skam, rädsla och ledsenhet som direkt infann sig när en av de knappa 30 eleverna i min mellanstadieklass langat en bandyklubba genom ett fönster och de närvarande kontemplerade hur man skulle hantera situationen visavi den annalkande lärarkåren.

Sinnet minns ännu hur det kändes när morsan grät sina otillräcklighetstårar. Hon orkade inte alltid – vem gör det? För henne brast det där. Hennes tårar landade på min känslas yta och skapade där moarémönster över tiden. Jag om någon förstår henne. Jag grät precis likadana tårar de första tolv åren av mitt liv. Vid varje motgång, varje utmaning. Total kapitulation och gråt.

Skolan blev inte sådär jättekul till en början. För hur många väljer aktivt att umgås med den där som tillsynes utan anledning blir jätteledsen och kanske rentav genom sitt dåliga uppförande drar på sig rastvaktens uppmärksamhet med snar och summarisk dömande rättvisa som ju lite slumpvis kan hamna där det hör hemma.

Nej, så kan man inte ha det. Och lärdomen stod där i kulissen och väntade. Det var dags för lille Nille att torka tårarna och skaffa sig en kompis och genom Lars försorg blev det också på det sättet. Lars var min mellanstadielärare. Han ändrade förutsättningarna rejält då han efterträdde den lågstadielärare som även hon sprungit ut och snutit sig i otillräcklighetstårar någon gång i veckan istället för att möta sin klass med något slags stadga i blicken. Så här i efterhand undrar jag om hon kanske inte hade en flaska på toaletten också.

Lars, nyutexaminerad från lärarhögskolan och med en brinnande känsla för rättvisa och struktur skapade ordning i klassrummet. Han såg till att alla suddgummin och pennor hade nummer på sig (jag hade nummer 17). Så använde man kontorsmaterialet till sattyg kunde man räkna med att man blev spårad såsmåningom. Om inte annat på 10-rasten då klassvakten skulle vässa alla pennor som ställts i det kollektiva pennstället.

Lars tittade ut över klassen och på ett par veckor insåg han att där fanns sociala utmaningar. Min värsta antagonist vid tiden var tämligen nyinflyttad och hade det trassligt hemma. Det tog Lars exakt tio minuter att få reda på hur det låg till genom ett samtal mellan sex ögon. Kvällen därpå satt Lars, min antagonist, hans mamma, jag och mina föräldrar hemma i vårt vardagsrum och pratade om saken.

Antagonisten blev min kompis från den kvällen. Vi förstod att vi hade väldigt mycket gemensamt. Vår vänskap rann ut i sanden men för oss bägge blev det inträdet i den accepterade sociala sfären. Den där strykplatsen upphörde så att säga att finnas till. Inga flera snuskoperationer. Inga flera ”Nille-farlig-utbrott”.

Vi hade flyttat från det ensligare huset vid stora vägen ner till samhället med asfalterade cykelvägar och farmor 300 meter bort – in i det hus min farfar låtit bygga och där min farsa bott från ungefär den ålder jag hade när vi flyttade. Livet började leka. Jag kunde gå till skolan, ta med kompisar hem och på grund av ett mycket lättavlyft fönster i källaren kunde jag med tiden även kunna romantisera lite utan någon som helst risk till insyn eller upptäckt.

Släktsammankomster var viktiga saker i bägge de släkter som ledde fram till avlandet av mig och min syster. Heliga sammankomster, kan man nog säga. För i takt med att de sociala lockelserna tilltog så blev det ju som för precis alla andra som vuxit upp med tiden mer intressant att vara med kompisar än att sitta och tugga med släkten. Jag förebrådde mina föräldrar detta. Tror inte att det gör mig världsunik.

Inte heller min syster erhåller status som den första kvinnan på jorden att framstå som lite bättre än sin storebror genom att vara med på all upptänklig släktaktivitet och där möta resterande släkts förfasade uppsyn när de ser att det svarta fåret inte dykt upp även denna gång. Som förälder i den traditionen måste det vara jobbigt. Vad har jag gjort för fel som inte får med mig ungen?

Och här kommer vi tills det knepigaste. Till själva upprinnelsen till att detta blivit ämnet för dagen. För oss bondungar så handlar det kanske mest om släktsammankomster, men jag har förstått från representanter från den svenska så kallade överklassen att mönstret är ungefär detsamma i alla skikt och lager. Även om begreppet släkt kan bytas ut eller vridas lite.

Måste stanna här en stund - jag har en fråga. Varför är det så viktigt med släktsammankomster? Varför är det sådär obeskrivligt heligt dundermegaviktigt? Varför blir den som inte dyker upp sedd som sämre? Släktens svarta får är ju knappast något nytt begrepp; men bor det kanske en liten ledtråd i det blygsamma faktum att det faktiskt är får vi talar om?

Senare i livet såg jag precis och exakt samma sak i ett annat sammanhang av helig innebörd kring vilket det rådde totalt tankeförbud kring tankebanor i stil med ”jag kommer inte”. Nämligen firmafesten. Även där har vi en helig gral där den som inte dyker upp, likt det svarta fåret, inte är en god lagspelare. Jag har aldrig riktigt gillat firmafester och vad de urartat till. Men vad vet jag? Har ju inte varit på så många.

När jag uteblev på firmafesterna kom det upp i utvecklingssamtalen med närmaste chef. Det var ju på något sätt så att jag inte riktigt passade in socialt och linjechefens jobb är ju att se till att folk ändå fungerar i den kontext som arbetet utförs inom. Nu hade jag en mycket bra chef på den tiden. Han köpte med en blinkning i ögonvrån att jag inte ville missa tåget. Jag var undantaget som fick hållas i IT-boom-tillväxtföretagens masspsykotiska sammanhållningsträsk. Det svarta fåret.

Det var där någonstans jag upptäckte att jag hade fått på mig kostymen. Och jag begrep att jag nog måste fått på mig den där i de ytterst tidiga tonåren. Kostymen hade till funktion att separera min känsla från resten av världen. Känslan är i mig en spegel av vatten. Innan kostymen var den öppen, likt en vattenpöl. Utsatt för fallande föremål, passerande biltrafik och vad det nu må vara.

Kostymen implicerade ett skalskydd för känslan. Gjorde den hermetiskt innesluten från världen i strikt konfrontativ bemärkelse. Men hur innesluten den än må vara så påverkas den ändå av världens och mina rörelser. Som vätskan i en kompass, ungefär. Känslan blev på så sätt betydligt mindre känslig. Avskärmad å ena sidan. Ur vägen å andra. Istället för att känna mig fram genom livet hade jag börjat tänka. ”Jag tänker alltså är jag”.

Så här i efterhand ser det ju ut som den logiska sak i världen. Jag var inte jättegammal när jag flyttade hemifrån. Eller; flyttade och flyttade. Jag stack, helt enkelt. I praktiken. Var inte hemma särskilt ofta. Alls. Varför? Eftersom jag inte orkade vara där på grund av den stämning som rådde. En stämning som jag vid varje möjligt tillfälle fick förklarat för mig att jag var upphovet till.

De förklaringarna trängde inte igenom kostymen, sydd med tankar och garnerad med intellektuella utsmyckningar. Jag hade dragit vidare till tankens absoluta hemvist. Bodde mer eller mindre regelrätt hos den akademikerfamilj som med de mest fullkomliga betyg i botten avlat en dotter. Jag menar – hur kan något gå fel när pappan är professor i biomedicin?

Bländades av allt det rationella. Allt det empiriskt bevisade. Allt det rättrådiga fnysandet åt allsköns hittepå och kvacksalveri. Jag ville utbilda mig, skaffa mig en stabil rationell plattform att stå på och på så sätt göra mig en stabil, ekonomiskt trygg och fullkomligt rationell tillvaro med väl avvägda amorteringar och ett litet pinnhålsflytt i karriären då och då. Så jag började plugga.

Det tog tio poäng innan jag förstod att universitetsvärlden inte var något för mig. Jag ville prova saker. Leka med tankarna och själv upptäcka vad det var för något som var möjligt och omöjligt. Inte plugga mig till vad andra kommit fram till. Den akademiska svärfamiljen såg vad som hände. De tappade hoppet.

Istället började jag jobba. Tackochlov i akademisk miljö. Där bananskal efter bananskal ledde i cirklar. Inskränkande cirklar. Väckte min rastlöshet. Fick mig att söka mig bort. Till vad som skulle bli IT-boomen i Stockholm och allt vad det förde med sig. Men det är en annan historia.

Kostymen satt där. Skärmade av mig från så väl den egna som den svärinneboende familjens krav och åsikter. Innanför den byggdes ett tryck upp och jag fann tids nog utloppet genom den kreativitet jag kunde väva in i det nyförvärvade Stockholms-it-jobbet.

Kostymen fick nu nya funktioner. Istället för att helt och hållet avskärma känslan så blev den ett slags uttrycksbrygga. Jag kunde forma föredrag, kodrader och presentationer på sätt så att de kunde återspegla mina känslor på insidan. Så kom skrivandet in på arenan. Ett ännu mer användbart sätt att forma vad som rör sig på insidan att ta form även utanför kostymen.

Skrivandet gav upphov till tankar och bekantskaper som jag släppte genom dräkten. I många år levde jag ett regelrätt dubbelliv, mycket tack vare att hemmet fanns i Uppsala och jobbet i Stockholm. Allteftersom gavs det även möjlighet till resor i arbetet vilket ju ökade möjligheterna högst avsevärt.

Många korta bekantskaper av skiftande karaktär. Saker som fick den inre vattenmassan att röra sig. Som gav mig intryck, hela vägen in vilka sedan kunde förvandlas till uttryck genom jobbets och skrivandets försorg. Jag fann människor som var som jag i dubbellivet. Som också hade en kostym på sig och vars mer eller mindre medvetna sökande hade till mål att hitta andra som önskade leva utan den.

Och så småningom hittade jag Henne. Budskapet bodde i hennes ord långt innan jag upplevt hennes närhet. En människa att vara naken tillsammans med. En själ att släppa in hela vägen till min pöl och låta bada i den. Vi grävde tillsamman kanaler mellan våra själars vattentäkter.

I sinnet hade jag varit på resa under många år, även om jag hade ett fast stationerat tandbordsglas i Uppsala. Innan Hon dök upp var tanken att jag skulle flytta från lärostaden. Till stugan i norduppland, Gävle, Singapore, Köln eller Sydney. Gjorde detsamma vilket, egentligen. Även om logistik och ekonomi pekade på Gävle. Att hon dök upp så nära är givetvis en av alla de där slumperna som egentligen är något annat.

Det gick fort när jag väl kommit hit. Jag började kunna vara utan kostymen hela dagar. Veckor. Numera månader. Det har faktiskt hänt att jag åker till jobbet utan att ta på den. Eftersom de jag träffar där accepterat mig som jag är och eftersom jag litar på den, känner ömsesidighet och äkthet i deras närhet.

Här hemma har jag träffat vänner. Vänner av en sådan sort jag aldrig förut mött. Kanske är det eftersom jag inte har kostymen på som de blir äkta vänner. Som det blir på riktigt. För att äkta vänskap ska uppstå kanske de bägge parterna måste vara kostymlösa. Äkta. Förbehållslösa.

Jag har haft värk i kroppen så länge jag kan minnas. Den är borta nu när jag lever utan kostym. Jag har känt mig nervös, orolig och stressad. Inte längre. Jag har varit rädd och oroat mig om vad andra ska tycka och tänka. Bekymrat mig för pengar och att saker ska gå sönder. Att kärleken inte ska finnas och att jag inte är en bra människa. Att det ska bli kärnvapenkrig. Att folk ska dö. Att livet är meningslöst. Och att trötthet är en dold sjukdom.

Been there, done that. Allt det där har gjort mig till den jag är. Fört mig till den här punkten i livet. En punkt av naken ärlighet och total uppriktighet. Först nu känner jag att känslan faktiskt är viktigare än tanken. Att min yttersta skyldighet i livet om jag vill må bra och kunna ge min omvärld något av vikt är att vara ärlig och uppriktig gentemot och inför mig själv. Tanken är inte sådan. Den låter sig luras, övertalas och pressas. Känslan, däremot. Den är plågsamt uppriktig. Och även om den tar mig ut på avvägar ibland så är avvägarna givande på sina små sätt.

Jag har inget att invända mot känslan. Den ger mig total och villkorslös frihet. Inte frihet som i att tänka ut saker och förverkliga dem utan frihet som i att följa hjärtat i varje enskild situation och att faktiskt aktivt välja – med hjärtat – att inte lyssna till tankens propåer. Vem vet – med tiden kanske tanken kan jobba åt känslan? Det skulle nog kunna bli alldeles underbar.

Så kommer vi till den besvärliga punkten då kostymen faktiskt behöver tas fram ur garderoben. Dammas av. Välja en slips, stryka en skjorta. Jag har förändrats sedan jag sist använde den så den sitter obekvämt. Tvingar kroppen in i ett rörelsemönster den inte trivs med. Att bära kostymen är att forma mig till någon jag inte är. Av kompatibilitetsskäl. Ett vitt får i den bräkande fårskocken.

Jag vet att jag inte är ensam om det här. Jag vet att alla i sig har naken uppriktighet, ärlighet och en fri, otämjbar känsla. Ta vilken lördagskväll på krogen som helst – hur många ärliga samtal får man inte höra? Hur många hjärtliga aggressioner får inte sitt utlopp i kön utanför? Befriade av det sociala och tankemässiga frikortet berusning får känslan att flöda genom kostymgränsen.

Jag vill verkligen leva naken. Och när jag för någon månad sedan klev upp på podiet och drog av en presentation som kom rakt från hjärtat – om än draperad i yrkesmässiga ordalag – var det ett ställningstagad. Jag vill inte jobba i kostym längre och då måste jag visa vem jag är utan kostymen för att få veta om det finns någon som kan tänka sig att fortsätta jobba med mig. Typ så.

Dagens inre konflikt har sitt ursprung i familjen. Den familj jag växte upp i under mina bägge första liv. Det känns faktiskt så – som om jag levt många liv och som om jag har många liv att leva; även innan döden. Jag har bytt ut många människor efter vägen. Vänner och bekanta som funnits där längst livets stig en tid för att sedan fortsätta efter en annan väg.

Jag har fått lära mig att det är fel. Att man inte ska byta ut sitt umgänge utan att man ska ta fasta på vänskap, släktband och att det – lite som med pengar – inte är ekologiskt korrekt att inte vårda de vänskaper man har. Men jag har aldrig kunnat. Om hjärtat inte vill så kan jag inte tvinga mig till det. Jag är värdelös på relationer. Och har spenderat många år på att försöka klura ut varför.

Men i nakenheten ser jag ett slags förklaring på det där. Det har funnits syften och anledningar bakom alla de personer jag träffat på min väg genom livet. Jag kan ju bara svara fullt för mig själv men jag upplever att det finns en kärna av ömsesidighet i varje lite närmare relation jag haft. Att bägge parter behövt varandra en tid för att utvecklas och sedan fortsätta var och en på sitt håll, var och en via sina bekantskaper mot nya lärdomar och mål i livet.

Om jag tvingar mig själv att hålla fast vid alla. Om jag samlar vänskaper som om de vore Goebels porslinsänglar i ett skåp och tar fram dem då och då för att damma av dem – vad har jag dem då till? Är det för att bevisa för mig själv hur betydelsefull jag är? Att jag bill mota min dåliga självkänsla genom att räkna mina vänner? Eller är det så att jag använder dem lite som en valuta? Att jag dammar av samlingen i skåpet för att de som besöker mig – de som kanske kan bli nya vänner i samlingen – ska få se hur mycket jag har. Uppvisning. Och attraktion av ytterligare material genom gravitationen hos själva samlingens massa.

Men är jag inte samma människa nu som innan Lars kom in på arenan och ändrade kursen. Ja och nej. Alla celler i min kropp är säkerligen utbytta många gånger om. De tankemönster som rör sig i mitt sinne och de vågrörelser som bor i min själ påminner kanske inte så ofta om de som föranledde ”Nille-galen-tillståndet” i lågstadiet eller den där ändlösa samvetsbaserade ledsamheten när andra grät hemma.

Och har jag nått något slags mål? Har jag blivit den jag alltid kommer att vara nu? Är jag formad och färdig – what you see is what you get. Take it or leave it. Tror inte det. Varje ögonblick är en passage från vad som varit till vad som kommer att bli. Jag vill fortsätta att formas. Nakenheten är ett delmål. Och den där brinnande lusten att elda upp kostymen kanske är en kittling som bor där för att jag ska förstå varför den finns.

Jag begriper ju att det är något jag inte begriper. När min mamma talar om för min fru att jag alltid svikit min familj så måste det ju betyda något. När min syster säger att jag är en egoistisk jävel som aldrig tänker på annat än mig själv och att min blogg dryper av passiv-aggressiv undertryckthet så måste jag ju tänka efter ett ögonblick.

Jag fick veta dessa saker av en anledning. Jag ville bygga färdigt vårt stall här hemma för att kunna ta emot Lord – en mycket, mycket stor häst – som blivit vår och som kommer hem till vår gård på måndag. Jag var både nykär i Lord, stressad av allt som är kvar och göra och så där kreativt speedad som jag blir av saker som känns rätt och händer fort när jag i impulsen ringde till nämnda syster och talade om att jag inte skulle hinna komma på dopet av hennes dotter. Att jag helt enkelt tänkte prioritera annat än sex timmar i bil och två timmar i kyrka/kaffedoft denna lördag.

Det var nog inte så särskilt genomtänkt. Jag vet ju. Jag vet att dessa sammankomster och kyrkliga knutpunkter äger mycket stor relevans för andra, även om jag själv inte känner det. När jag bestämde mig för att gifta mig så var det festen jag tänkte på. Och jag hoppas för mitt liv att ingen kom hit och festade för att de kände sig tvungna. Jag förstår inte min egen roll i de här traditionerna (om jag inte ska gifta mig förstås  då är det ju ganska logiskt). Det har jag aldrig gjort. Men av mina nu levande ursprungsfamiljemedlemmars reaktion att döma så är min närvar av yttersta vikt.

Och kikar jag bakåt genom tiden så har jag fått veta den saken många gånger. Men varför har jag aldrig riktigt begripit. Är det min fysiska närvaro som betyder något? ”En normal relation” har jag ofta fått höra att man vill ha med mig. Normal? Jag har aldrig varit normal. Normala människor finns inte. Det är deras kostymer som är normala. Jag kan inte älska normala människor. Jag kan inte leva livet med normala människor. Jag kan bara låssas att jag själv är normal tillsammans med normala människor. Försöka sticka ut så lite som möjligt. Hålla in tentaklerna. Ett spel som gör ont i känslan, numera.

Jag vill verkligen inte dra på mig kostymen och låssas. Men samtidigt är det kanske något jag inte begriper där någonstans. Jag ser ju att jag sårar om jag uteblir. Och jag vet att jag inte gjort annat än svikit. Vad som svider ordentligt är att det bara är när jag är äkta, när jag tar av mig kostymen och gör som jag känner som jag verkar kunna såra ordentligt. När jag prioriterar annat. Sådant som känns viktigt för mig.

Jag kan inte underhålla relationer för att jag måste, vare sig i jobb eller privat. Har aldrig kunnat det. Däremot visar det sig ju att vissa människor blir viktiga. Kanske inte på en gång. Det kan gå åratal mellan kontaktpunkterna – för mig har det ingen som helst relevans. Att känna människor. Att ha kontakt – det är något annat än att vara på samma ställe eller att plockas fram ur porslinsdockeskåpet för ett statistuppdrag.

Min farsa dog för snart två år sedan. Han var världens största diplomat. Den konflikt min syn på saken föranledde kan mycket väl vara anledningen till att hela hans kropp var fylld med cancertumörer och att han inte fick bli mer än 65 år. Jag saknar honom varje dag. Men inte på det där sättet att jag bryter ihop och ställer frågor kring varför han inte finns bland oss. Jag saknar hans leende. Hans glada bollar av ord. Hans existens. Men saknaden är också ett slags existens. För vare sig han är här på jorden eller inte så älskar jag honom. Som jag är. Utan kostym. Och – vad som faktiskt när det kommer till kritan kanske handlar om – han älskade mig för den jag var – utan kostym. Eller, kanske rättare sagt – älskar mig för den jag är.

Han hade gått sönder om han levt nu. Med den kvinnliga delen av min urfamilj kokandes av vrede inför blotta tanken på att den svikande sonen/brodern ens haft mage att befatta sig med skuggan av tanken på att välja stallsnickeri framför dopbegivenhet. Jag vet inte vad han känner. Jag vet vad han skulle ha gjort. Han skulle satt sig bakom ratten utan dröjsmål. Inte nödvändigtvis eftersom han kände för det utan eftersom det på något sätt är rätt sak att göra.

Farmor dog för ungefär ett år sedan. Hon älskade mig för den jag var, utan kostym. Även om det kunde ta ett år mellan gångerna vi sågs så var relationen varm. Jag hade dåligt samvete för att jag inte träffade henne oftare men när vi sågs pratade våra själar med varandra och utan ord fick vi mera sagt än vilken släktträff som helst skulle kunna facilitera. Saknaden där är av samma art som efter farsan.

Vad som är knepigt just nu är att de två som finns kvar i den där familjen gapar och skriker så jävligt. Jag tycker ju om dem. Morsan skattar hjärtligt och har en underbar humor. Hon har slagits med sig själv nästan ett helt liv och jag tycker att hon har vunnit. Syrran har blivit en alldeles enastående morsa åt sina bägge barn och hennes styrka växer för varje dag. Jag är stolt och imponerad av dem, bägge två. Och syrrans barn – det lilla jag träffat dem – har underbara, spegelblanka och uttrycksfulla själar, ännu så länge kostymlösa.

Alla människor är kanske missförstådda. Kanske är en av livets stora utmaningar att göra sig förstådd. Kostymen är en lösning, men den tar bort nästan hela det hjärtliga uttrycket. Jag vill att andra ska förstå mig. Jag vill att andra ska spegla sig i min känslas spegelblanka vattenyta och se att vi är förenade. Jag vill leva nära och fullt ut. Villkorslöst.

När jag lämnade urfamiljen för den akademiska utopin var det eftersom jag inte fick en syl i vädret. Eftersom jag inte kunde hitta utrymmet att ta av mig kostymen och vara naken. Det gräts för mycket. Gapades. Det handlade om att få ur sig saker och jag ville inte stå på den plats där det kastades upp. Den fanns inte i det akademiska paradigmet heller. Inte heller hos de människor som konstituerade den.

Minns särskilt en gång då min telefon ringde hemma hos akademikerna. Det var kris hemma. Jag cyklade hem efter övervägande och efter bannor från den akademiska dottern som på ett väldigt onyanserat sätt kände sig hotad av mitt ursprung. Krisen bestod i två paniskt gråtande kvinnor som inte lyckades skriva ut ett dokument. Lösningen var att gråtande ringa till mig och förespegla en kris.

Klart jag blivit lite avtrubbad. Känslomässigt störd och egocentrisk, har någon sagt. Jag är knappast rätt person att bedöma det. Jag är som jag är. Och allt jag just nu vill är att vara precis sådan och se vart det leder mig. Ändå kan jag inte låta bli att känna det där måstet. Kanske är det en nyfikenhet. Kanske kan jag förstå varför det är så viktigt. Öppna mina ögon för en verklighet långt bortom min egen. Jag vill förstå, det har jag alltid velat. Men gapandet och gråtandet har gjort det omöjligt.

Jag kommer att komma väldigt mycket försent. Jag kommer att komma dit – likt det svarta fåret – och glida in längst bak i kyrkan. Krama om några över kaffet och vända hemåt före alla andra; även det som det svarta får jag är. Men jag kommer att sitta sex timmar i bilen och fundera. Känna. Vara. Och vad det ger upphov till har jag ingen aning om.

Man kan kanske ha åsikter om att jag skriver så pass personliga saker just på bloggen. Men jag har svårt att vara helt uppriktig mot mig själv om jag inte skriver mot en i teorin oändlig och anonym målgrupp. Just detta inlägg har jag börjat på hur många gånger som helst. Skrivit, rentav. Men aldrig publicerat. Men ska man vara naken så ska man. Utan kostym. Det är jag det.

Nu tror jag att jag ska åka lite bil. Vi ses och hörs.