Tack!

Hemma i skogen luktar det underbart. Solen försvinner bak träden på en helt annan plats än mitt i sommaren men den värmde gott innan den drog sig ner och fortsatte över atlanten där borta. Fåren smaskar på gräsmattan och hästarna lufsar runt och äter hö i hagen. Jag har satt i mig nästan ett halvt kilo nötkött och barnet har borstat tänderna utan invändning och krupit upp i sin säng efter höstterminens första skoldag.

"Välkommen till verkligheten". Så var det någon som skrev. Jag tror att vederbörande tänkte på det faktum att jag föreföll vara på jobbet, incheckad efter att ha lämnat barn på skola och nu förväntades köra de tjugo veckorna fram till nästa arbetslediga punkt i ett enda karriärsryck.

Men hur kul det än är att jobba och hur roligt jag än tycker att det är med alla de projekt och uppblossande verksamheter som nu växer till sig i det yrkesmässiga skapandets nya högkvarter på Svarvargatan så är det inte särskilt verkligt. Det handlar om att skapa logiska lösningar med visst mått av kreativitet. Det handlar om att bygga system och budskap och att sälja dem på en rätt igenom konstruerad marknad.

Hade det inte varit för människorna så hade det varit artificiellt alltihopa. Men tack och lov är det människor och deras högst uppriktiga skaparkraft och närvaro som valt att spela det där spelet som kallas jobb. Det är den verkliga biten, så att säga. Men min verklighet bor likväl huvudsakligen här ute i skogen.

(Ibland blir jag så lycklig av livet att jag tappar fotfästet. Jag liksom upplöser tanken på de mest elementära saker som gravitation eller tid och ser allt som möjligt i det givna ögonblicket. Men gravitation och tid finns ju och om jag blir otålig så blir de väldigt stora föremål för frustration. Men om jag låter dem finnas och accepterar dessa förutsättningar finns det å andra sidan ingen gräns på vad som kan uträttas.)

För efter att ha bråkat lite med sorgen och låtit den komma fram lite så känner jag mig väldigt befriad. Visst, dess yttringar kommer att komma tillbaka och härja – mitt komihågsnöre sitter där och är menat att påminna mig om att låta det komma fram direkt nästa gång istället för att skicka det på avvägar som ett feladresserat brev på posten.

Jag är så ohyggligt tacksam för allt jag får uppleva. För kreativiteten, vännerna, idéerna, tonerna och bilderna. Men mest av allt för kärleken. Hennes villkorslösa kärlek som gör mitt liv till ett paradis. Som gör varje dag till en underbar dröm här i skogen eller vart det nu är vi befinner oss. Och hans kärlek – Den Lilles. Vad jag älskar den där ungen. Bortom all begriplighet det också. Sådetså.

Tack, var det. Ljuvliga liv. Och kram på er, allihop (hårdrockigt slut, inte sant)!

Roliga saker

Det börjar bli grönt. Några droppar regn i går gjorde att hästarnas hage bytte färg tills i går. Dyngstacken är på väg att tömmas efter tålmodigt uppskjutande. Casper och hans kusin är mogna grabbar som inte bara tar hand om sig själva och kan lämnas ensamma och är alldeles ljuvliga att sitta och prata om livet med över till exempel frukost.

Tankarna kring projekten och möjligheterna i jobbsfären kvillrar och inspirationen är där varje dag. Så där långt kom jag med gårdagens inlägg, därefter invaderades Olsbo av besökare och skrivandet uteblev. Frustrationen växte då värmen äntligen var på plats på det där verkliga sättet och sommaren stod att greppa för första gången detta år.

Vi fick ordning på budskapet. Lyfte det en nivå till och hade bara att inarbeta det i den digitala bildspelsvärlden. När det så visade sig aningen motsträvigt att arbeta med EPS-filer tilltog min irritation. En irritation med ursprung i solen, faktiskt. En irritation bortom vektorgrafikens utmaningar. Min PC dog två gånger under denna tid något som tydligt indikerar att jag beslutat utmana mig själv.

Vid spisfläkten fick jag så åter njuta min hustrus visdom. Hon har sett hur dubbel jag är inför att få detta projekt på plats. Hon förstår varför också. "Vad kan mäta sig med sommar i Olsbo?", frågar hon – vis som hon är. Jag tänker efter en stund men kammar noll. Klart jag blir frustrerad om jag tycker mig behöva springa på något jävla kontor halva sommaren bara för att få det på plats. Jag vill snickra (hemma), åka båt, dricka en hel massa vin, grilla stora köttbitar, skratta käken ur led och idka ymniga mängder älskog med visdomens upphov.

Hon tittar på mig en stund och ser min plåga. Så säger hon "men kan ni inte starta till hösten istället?". Banbrytande. Knappt har hon yttrat orden förrän jag börjar andas bättre.

Så här i efterhand känns det ju lite fånigt att jag tagit bort mitt eget tempo ur ekvationen så pass. Jag menar – det måste ju inte startas nu till sommaren bara för att det ser ut att vara möjligt att startas nu till sommaren. Ha! Att starta så smått över en längre tid och trycka på knappen när höstterminen är ett faktum känns verkligen tilltalande.

Nu hägrar några dagars arbete och vem vet, kanske det blir sjösättning till helgen… Jomenvisst, ja. Det var ju det jag tänkte skriva från början i går morse. Kusinen bad mig lista roliga saker. Här är listan.

1. "Pussa" på Sara
2. Kittla Casper
3. Sommar i Olsbo
4. Åka båt och vatten överhuvudtaget
5. Doften och känslan av trä. Snickra.
6. Fläskig bas på bra musik
7. Koh Samui
8. Att skriva och att prata med de som förstår
9. Kött och smör
10. Inspiration och ordvitsar

Hemma

Aldrig tidigare har det varit så inspirerande att skriva. Jag vet inte om det beror på platsen där jag var, på den mentala frihet jag givit mig själv att låta det bli som det vill eller beslutet att inte nödvändigtvis göra färdigt allting själv. I alla händelser var det en gravt förlösande känsla som hittills givit upphov till oväntat många nedslag samt en och annan nyupptäckt insikt. Kopplingen skuld och människovärde var lika självklar som oväntad. Kul!

Dagarna i tropikerna gav sent på gårdagseftermiddagen just den utdelning – vid sidan av skrivandet – som jag innan vi åkte förutsatt mig. Att finna balansen. Inte återfinna utan att finna. Eftersom jag aldrig riktigt haft den. Nu tyckte jag att det var dags. Det var lätt att fokusera på andningen i havets närvaro och utan rädslans andar flaxande omkring. Relativt snart insåg jag att jag inte var förtjänt att bryta med LCHF utan höll i min kostvana hemifrån. Det var inte alltid lätt att hitta bra mat men trägen vinner.

Maten i kombination med klimatet ledde till det mest kompletta välbefinnande jag någonsin upplevt. På den platsen med min älskade Sara och med ett huvud som befriat sig själv från måsten. Fullkomligt. Jag hade idéer om att söka efter metoder att finna balansen men lät det bero och bestämde mig för att den skulle komma när det var dags.

Och igår eftermiddag strax efter klockan 16 lokal tid förstod jag. För ett ögonblick var tanke, andning, balans och hela min organism i den balans jag aldrig tidigare upplevt. Som jag sökt. Som jag relativt nyligen beslutade mig för att förverkliga. Min välmående, balanserade, starka och smidiga kropp. Det är vad jag bestämt mig för. LCHF gav välmåendet. Andningen och rörelserna har givit balansen. Nu ska styrkan komma via byggprojekt här hemma. Hoppeligen är smidigheten det sammanlagda resultatet. Det ska bli spännande att komma dit – jag har aldrig varit i närheten av smidig förut.

Vi hade göra i 22 timmar från ön till Viken, en sträcka om nästan 900 mil. Det ger en svindlande medelhastighet om 409 kilometer per timme. Inte illa alls. Från Sandviken till hemmet i skogen – en sträcka om fem kilometer tog det ungefär tre timmar. En hastighet om lika svindlande 1.7 kilometer i timmen.

Anledningen var att vi kom hem till de man har svårt att vara utan. Underbart. Nästa gång får vi nog ta med oss dem, annars kan det bli lite svårhanterligt. Väl där illustrerades nollpunktens existens på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Så. Samlat i nollpunkten är de som är menade att samlas där. Upphörande med motståndet till fullkomligande av vad det nu är vi bestämde oss för innan. Vansinnigt läckert, faktiskt.


Hemma är inte en plats. Det är en känsla. Den bor här.